God Jul och Gott Nytt Ãr - KorpÃ¶gat

More documents

Recommendations

Info

22 KORPÖGAT Verner Fick hand om den lille gossen tills eventuella släktingar kunde hittas. Makarna Fick hade varit gifta ett antal år och hade gärna sett att det kommit barn i huset. Men den lyckan hade de inte fått uppleva varför den lille gossen från Wilhelm Gustloff blev ett spännande inslag i deras vardagsliv. Äntligen föräldrar Efter ett halvår hade ännu ingen hört av sig beträffande gossen. De få ägodelar som påträffades hos kvinnan och flickan i livbåten gav inga ledtrådar om deras identitet. Makarna Fick begärde då hos myndigheterna att få adoptera gossen och deras begäran beviljades. Vid läkarundersökning fastställdes gossens ålder till c:a ett år. Som födelseår tilldelades han därför 1944 och födelsedag blev den 31 januari, den dag då han föddes på nytt ombord på tyska bevakningsfartyget VP 1703. Makarna Fick gav hon namnet Peter och han skrevs in i befolkningsregistret som Peter Fick. Efter kriget upprättades ett speciellt forskningscentrum kring katastrofen. Från samtliga bärgade lik fanns uppgifter om smycken, kläder och andra tillhörigheter som Peter Fick möjligen kunde tjäna som ledtrådar vid en identiering. Frågor om saknade Flera år efter katastrofen kom förfrågningar om personer som misstänktes ha funnits ombord vid katastroftillfället. En av dessa förfrågningar kom från en man vid namn Herman Freymüller. I brev till centret berättade han att han under kriget förlorat sin hustru Elsa, sin 12-åriga dotter Jutta samt en 14 månader gammal son vid namn Frank-Michael. De efterforskningar han gjort visade att de möjligen kunde ha rest med Wilhelm Gustloff och nu undrade han om det fanns några uppgifter om dem. Efterforskningarna kom ganska snart att kretsa kring den trasiga livbåten som bärgats av VP 1703. Slutligen kunde man på goda grunder anta att det var Elsa Freymüller som var den döda kvinnan i livbåten. Därvid utgick man ifrån att barnen i livbåten borde vara dottern Jutta och sonen Frank- Michael. Freymülller meddelas att hans hustru och dotter omkommit vid katastrofen och att sonen Frank-Michael levde, men att han dessvärre var bortadopterad. Freymÿller kontaktade genast myndigheterna och begärde att få sin son tillbaka. Han tog det som självklart att så skulle ske och började så smått planera för att bli småbarnsförälder. Men så enkelt var det inte. Genom sitt juridiska ombud meddelade makarna Fick att de fäst sig vid pojken och betraktade honom som sin son. Självklart var de beredda att lämna honom ifrån sig om det nu var så att han hade en biologisk far som önskade att få honom. Men det måste i så fall bevisas. På det svarade Freymüller att eftersom pojken påträffades i samma livbåt som sin mor och sin syster och inga andra personer var där borde det vara bevis nog för att pojken var identisk med Frank- Michael Freymüller. Men så tyckte inte alla. Makarna Ficks juridiska ombud hänvisade till vittnesmål från överlevande. Skakande rapporter fanns om hur mödrar stått ombord med sina barn i famnen i hopp om att få komma med någon livbåt. Då man insåg att inga livbåtar fanns att få hade de innan fartyget sjönk som en sista desperat åtgärd kastat sina barn rakt ut i vattnet i förhoppning om att någon skulle kunna rädda dem. Därför kunde det inte uteslutas att pojken i livbåten kunde vara ett sådant barn. Någon vågade även påstå att om gossen i båten var fru Freymüllers son, var det naturliga att hon eller dottern Jutta skulle ha hållit honom i famnen i den dramatiska situation som rådde istället för att lägga honom ensam på aktertoften. Rättsprocesser Ärendet Peter Fick blev en synnerligen komplicerad historia som ledde till flera uppslitande rättsprocesser med frågeställningen: Var Peter identisk med Frank-Michael Och om det nu var så, var det då rätt att riva upp honom från det enda hem han kände till för att
överlämna honom till en ensamstående man som han inte kände Situationen komplicerades ytterligare av att Peter efter Tysklands delning hamnade i DDR och att staten DDR inte existerade vid torpederingstillfället vilket gjorde att det inte var helt klarlagt vilka lagar som skulle tillämpas. Till slut gjordes bedömningen att fallet var så komplicerat att det inte kunde avgöras i domstol. Det blev istället DDR:s ministerpresident Heuss som fick fatta det avgörande beslutet. I samråd med de sociala myndigheterna bestämde ministerpresident Heuss att Peter skulle bo kvar i sitt nuvarande hem tills vuxen ålder med motiveringen att det kunde vara skadligt för honom att flyttas därifrån. Dessutom ansågs det vara bättre för honom att få växa upp hos ett gift par än hos en ensamstående man. Efter att Peter fyllt 20 år skulle han sedan själv få välja om hans eventuella släktskap med Freymüller skulle fastställas genom arvsbiologisk undersökning. Han skulle även själv få välja om han som vuxen skulle heta Peter Fick eller Frank-Michael Freymüller. Ville byta namn Vilket val gjorde då Peter på sin 20-årsdag Någon arvsbiologisk undersökning kunde inte göras eftersom Freymüller hade hunnit avlida. Därför kunde han inte välja Freymüller. Men Peter valde inte Fick heller. Istället begärde han hos myndigheterna att få anta namnet Wilhelm Gustloff med motiveringen att det enda som var känt kring hans ursprung var att han kom från Wilhelm Gustloff. Det fick han inte. Hans begäran avslogs med hänvisning till att namnet redan var upptaget i namnkalendern och att det rent juridiskt inte var möjligt att ha ett fartyg som sitt biologiska ursprung, men efter att ha funderat ytterligare på saken bestämde sig myndigheterna för att ge Peter rätt, åtminstone till hälften. Efter det beslutet drog sig Från fågelskrämma till ubåtschef Vem var då denne Alexander Marinesco som med sina torpeder effektivt släckte livet för tusentals sjöfarande på Östersjön Innan kriget var slut lyckades han även sänka det tyska fartyget General von Steuben med 2.700 döda som följd. Med 11.000 liv på sitt samvete tilldelades han smeknamnet “Östersjöns bödel” av sina officerskollegor. Marinesco föddes i Odessa 1913 av mycket fattiga föräldrar. Som liten levde han som gatubarn i Odessa och fick tidigt bidra till familjens försörjning genom småstölder och genom att fiska i hamnen. Sin första anställning fick han som levande fågelskrämma i ett kolloniträdgårdsområde. I tonåren lyckades han genom ett rådigt ingripande rädda livet på en hel torpedbåtsbesättning som råkat illa ut i en storm utanför Skvadrovsk. Som belöning för den bedriften erbjöds han utbildning inom marinen. Där gjorde han bra ifrån sig och lyckades avancera till officer och sedan också till ubåtschef. Inga medaljer Efter kriget tilldelades flera av hans kollegor tapperhetsmedaljen Sovjetunionens hjälte men Marinesco nominerades inte för utmärkelsen. Anledningen var att han haft perioder då han intresserade sig alldeles för mycket för vin, kvinnor och sång i nämnd ordning. Vid ett tillfälle var han försvunnen i tre dygn då han i glada vänners lag och fagra damers sällskap druckit Potilla, en hemdestillerad potatisdryck med en styrka där vodka i jämförelse närmast kunde liknas vid hallonsaft. Sovjetiska marinen KORPÖGAT Peter undan all offentlighet och flyttade till Rostock där han idag lever under namnet Peter Gust. 23 ville givetvis inte ha sina officerare drällande runt i fyllan och villan med topphemlig krigsinformation och därför skulle han inte få någon medalj. Marinesco tog den diskrimineringen mycket hårt och började överösa de sovjetiska myndigheterna med skrivelser där han påminde om sina hjältedåd från andra världskriget där bland annat sänkningen av Wilhelm Gustloff ingick. Till slut gav myndigheterna efter för påtryckningarna och lät nåd gå före rätt. Därmed kunde Marinesco efter 18 års kamp kvittera ut sin efterlängtade medalj under en särskild högtid vid Marinmuséet i Leningrad. Glädjen över medaljen blev dock inte långvarig. Tre månader senare dog han i cancer och begravdes i oktober 1963 på centralkyrkogården i Leningrad. Trots att han då hunnit lämna marinen fick han ändå en pampig officersbegravning i sin egenskap av Sovjetunionens hjälte. Marinescos begravning Bilder: Heinz Schöns arkiv som bland annat resulterat i den tyska boken SOS Wilhelm Gustloff. Heinz Schön var en av de besättningsmän på Wilhelm Gustloff som överlevde händelsen. Idag bor han i Tyskland och har ägnat större delen av sitt liv åt att dokumentera och forska kring händelsen. Han har även bildat en förening för dem som överlevde katastrofen. Text: Staffan Berglind
Page 1 and 2: KORPÖGAT T o r s å k e r s S o c
Page 3 and 4: Insändare: Besviken husköpare Vi
Page 5 and 6: Dubbla budskap KORPÖGAT 5 Mobil 07
Page 7 and 8: Tack till alla Tomtesmygs sponsorer
Page 9 and 10: Hofors kommun klarar ej sina finans
Page 11 and 12: Gothlands får förklarade hon i be
Page 13 and 14: Julmarknad i Gammelstilla KORPÖGAT
Page 15 and 16: En stol ledig Hoppsan! Här är det
Page 17 and 18: KORPÖGAT 17 från haven inom loppe
Page 19 and 20: Den enes död... Många förfasar s
Page 21: KORPÖGAT 21 Alexander Marinesco sa
Page 25 and 26: Torshyttan har packats in i ett tjo
Page 27 and 28: Min bästa jul Den episod jag här
Page 29 and 30: KORPÖGAT 29 finns människor i Tor
Page 31 and 32: KORPÖGAT 31 gjorde omgivningen os

God Jul och Gott Nytt Ã r - KorpÃ¶gat

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?

God Jul och Gott Nytt Ãr - KorpÃ¶gat