3 - ATL

PROFILEN
Skogen och kulturen
ger en levande bygd
Kanske passar skogen in i samma historiska
mönster som motorer och telefoner.
Karin Perers letar gärna samband bakåt i tiden,
men lever i nuet. Kultur är hennes röda tråd
som binder ihop historien och håller landsbygden
levande.
Text & foto: Pär Fornling
Karin Perers personifierar på
något sätt alla vackra visioner
om folkrörelse-Sverige.
Med liv och lust har hon engagerat
sig i politiken, kyrkan,
kulturen, bygdegården och inte
minst Mellanskog, där hon sitter
i styrelsen.
För att landsbygden ska leva
behövs mycket hårdvara i form
av jobb, företag och service.
Men Karin utgår gärna från
kulturen.
– Den länkar samman människor
och ger en identitet. Det
har betydelse för att vi ska
känna oss hemma och vilja utvecklas,
sägen hon.
HEMMA FÖR HENNES del
är Åsgarn, mellan Avesta och
Garpenberg. Det råder ingen
tvekan om den saken.
Visserligen bodde Karin i
Stockholm under 15 år. Där
hann hon med en karriär i regeringskansliet
(talskrivare åt
centerledaren Olof Johansson)
och inom förlagsbranschen.
Men det var här, i Dalarnas
skogar, hon hela tiden hörde
hemma. Maken stannade i stan
men Karin flyttade med de tre
barnen till gården, där rötterna
är djupt rotade.
– Vi har bott här så långt tillbaks
man kan se i folkföringen,
minst från början av 1600-talet
och kanske från medeltiden,
berättar Karin, när hon tar emot
i bagarstugan.
Det är ett av två boningshus
runt gårdsplanen med utsikt
över nejden.
PÅ GÅRDSTUNET möts generationerna,
precis som man
förmodligen alltid gjort under
alla århundraden.
Karin och hennes familj har
ett flygelhus och föräldrarna
bor i huvudbyggnaden.
– Som barn hade jag fyra
vuxna som stod mig väldigt
nära. Det blir en avdramatiserad
relation till vuxenvärlden och jag
var väldigt mycket morfars och
mormors flicka, berättar Karin.
På liknande sätt har hennes
tre barn alltid haft nära till den
äldre generationen.
Gården på 150 hektar skog
ägs tillsammans av föräldrarna,
Karin och hennes syster Maria,
som bor i Stockholm och forskar
i New York.
– Jordbruket har vi utarrenderat.
Här är skogen viktigast.
Den har alltid haft en central
roll. Det är en bergsmansgård,
vilket innebar delägarskap i
hyttan som faktiskt drevs ända
fram till 1855 med uråldrig teknik.
För att göra järn krävdes
mycket träkol från skogen, berättar
Karin.
FRÖET TILL folkrörelsen fanns
hemma vid köksbordet, med
pappa som aktiv i skogsägarföreningen
och mamma i Vuxenskolan,
där hon startat många
studiecirklar för skogsägare.
Karin gick med i ”Vi Unga”
med rötterna i Landsbygdens
ungdomsförbund.
Den lite högtidliga 50-talsdeklarationen
talar om att ”fostra
ansvarskännande samhällsmedborgare
som sedan kan ta
plats i föreningslivet”.
För Maud Olofsson och Beatrice
Ask ledde det till platser i
regeringen.
Karin var rekordung ordförande
i förbundet (22 år). Frånsett
arbetet hos Olof Johansson
(som då var miljöminister) har
egentligen inte rikspolitiken
varit hennes grej.
Engagemanget är i första
hand lokalt. När Karin återvände
till Dalarna blev det
kommunpolitik i Avesta, där
hon var ordförande i kommunfullmäktige
fram till förra valet.
UTANFÖR FÖNSTRET, på
andra sidan vägen, rinner ån
stilla. I ett disigt vårljus röjer
entreprenörerna från Mellanskog
bort skogen på strandängarna
mot sjön.
Det är ett av flera gemensamma
projekt i byn för att
göra bygden levande och attraktiv.
– I bygdegårdsföreningen har
vi ofta talat om förbuskningen
och hur fint det skulle vara att
återställa kulturlandskapet. Nu
är vi i full gång.
Vi sitter vid köksbordet i bagarstugan
och det brinner hemtrevligt
i vedspisen. Väggarna
är fulla av tavlor.
Vem är favoritkonstnär
– Jag är väldigt förtjust i Lennart
Rhode som vi visat på Avesta
Art. Dessutom måste jag
nämna tecknaren EWK som
många minns från hans medverkan
i tidningen Land. Jag har
jobbat en hel del för det nya
EWK-museet i Norrköping.
Vad är Avesta Art
– Det är en konst-biennal i
det gamla järnverket från
1800-talet, som är en fantastisk
miljö! De dunkla och råa industrilokalerna
ger konsten en
spännande inramning. Det var
en märklig känsla när jag och
kommunens kulturchef gick
runt på jordgolvet bland allt
gammalt skräp, lyste med ficklampor
och lät idén om utställningslokalen
växa fram.
Hur går det
– Utmärkt. Efter invigningen
på mitten av 90-talet kommer
det ungefär 20 000 besökare
om året. Det betyder mycket för
bygden.
Och favoritförfattare
– Jag är ordförande i Karlfeldt-föreningen
och gillar förstås
hans diktning.
Nämn en dikt med koppling
till skogen...
– Intet är som väntans tider/
vårflodsveckor, knoppningstider/ingen
maj en dager sprider/som
den klarnande april/
Kom på stigens sista halka/skogen
ger sin dävna svalka/och
sitt sus djupa därtill...
Hur kom skogen in i ditt liv
– Den har jag med mig sedan
barnsben. När jag var liten, på
60-talet, följde jag med morfar
och körde virke med häst. Och
pappa har förstås lärt mig jättemycket!
Han är självverksam
skogsägare som hela tiden varit
engagerad i skogsägar föreningen.
Pappa har gjort mig delaktig
i skogsföretagandet.
När kom du in i Mellanskogs
styrelse
– För fem år sedan. Jag tror
en ledamot i valberedningen
kom med förslaget efter att ha
lyssnat när jag var ute och talade
om folkkyrkan.
Varför talade du om kyrkan
– Jag är engagerad i kyrkliga
frågor, både inom Västerås stift
och på kyrkomötet.
Finns det någon koppling
mellan kyrkan och skogen
– Det handlar i bägge fallen
om långa perspektiv och att
förvalta en del av skapelsen.
Jag tycker också det finns en
sorts andakt mellan de raka
stammarna, i ljuset som silar
ner genom trädkronorna. I de
6
VI SKOGSÄGARE 3/08