Glimten 2007 nr 3.pdf - Sigtunahem

Porträttet | Staffan Olsson
Porträttet | Staffan Olsson
fick verkligen en överraskande bra start.
Fröet till handbollslandslagets storhetstid
såddes redan i OS 1984 med Björn
Jilséns frikastmål med sekunder kvar mot
Spanien. En fullträff som innebar match
om femteplatsen och VM-deltagande i
turneringen 1986. Förbundskapten var
Roger” Ragge” Carlsson, hans plötsliga
bortgång tog Bengt Johansson till kaptensstolen
och i Prag VM 1990 tog blågult det
första svenska VM-guldet på 32 år efter
27–23 mot Ryssland i finalen. Med det blev
handbollen en tevesport och plötsligt visste
halva svenska folket vem Staffan Olsson
var. Inte minst för det långa hårsvallet som
blivit lite av hans signum.
– Jag har nog aldrig varit med om en
intervju utan att få frågan när jag ska klippa
mig. För mig har det blivit en vanesak, en
del av min personlighet. Men förr eller senare
trillar det väl av, av sig självt.
Staffan Olsson flyttade till Solna
direkt efter gymnasiet för att komma lite
närmre träningsplan i HK Cliff, med hemmaarena
i Skärholmen. Försörjde sig gjorde
han på diverse olika arbeten där möjlighet
gavs att kombinera med handbollen.
Sakta men säkert mognade tanken på spel
utomlands och vid 26 års ålder fick han så
möjligheten. Näst Björn Jilsén, Per Carlen
och Claes Hellgren var det Staffan Olssons
tur att prova på som handbollsproffs. Tillsammans
med flickvännen flyttade han till
Tyskland och klubben Hüttenberg utanför
Frankfurt.
– På den tiden gällde inga EU-regler. Då
Staffan Olsson
född: Mars 1964 i Uppsala
Uppvuxen: Valsta, Märsta
utbildning: Kontor- och distribution,
Arlanda gymnasium
Längd: 199 cm
Bor: Tumba
familj: Gift, två barn
Fritidsintresse: Golf, hcp 26
aktuell: Tränare Hammarby IF/HF
Tidigare karriär: Niometersspelare på
höger kanten i det svenska handbollslandslaget
under 18 år.
moderklubb: Skånela IF
tränare, övertalades Staffan Olsson att fullt
ut själv satsa på en tränarkarriär i Hammarby.
Det kom ganska lägligt. För vid 40
år kände Staffan Olsson att det visserligen
fortfarande var kul att spela handboll. Men
inte lika ofta. Och han ville sluta medan
han fortfarande var på topp.
– Mina planer var ”något” inom handbollen,
det är ju det jag kan. Men inte som
tränare.
I dag tycker han dock det är oerhört kul
och spännande. Och känner sig trygg i rollen.
Någon prestationsångest har han inte.
Och heller inget behov av självförverkligande.
Han tycker han gjort sin karriär
som spelare.
– Jag har ett två års kontrakt med Hammarby.
Och det är det jag har för ögonen.
Vad som händer sedan får vi se när kontraktet
löper ut.
Och självklart har Europa följt honom
med stort intresse också i ledarrollen. Staffick
det bara finnas en utländsk spelare per
klubb.
Staffan Olsson hamnade i vad han själv
beskriver, byhåla. Där så gott som ingen
kunde engelska. En erfarenhet som började
lite chockartat.
– Kommunikationen utanför byn var lika
med noll. Det här var nämligen före invaderingen
av mobiltelefoner, datorer och
Internet. Jag minns att det tog tre månader
att överhuvudtaget få installerat en telefon.
Med facit i hand tycker Staffan Olsson
att de 13 åren i Tyskland var oerhört lärorika.
Och att han utvecklades lika mycket
som människa, som spelare.
– Hela grejen med flytten var stort för
mig. Nytt språk, ny miljö, ny kultur, nya
människor. Med distansen till Sverige fick
jag en helt annan syn på livet. Hemma
levde man som i en ostkupa, i en drömvärld.
I Tyskland insåg man att allt faktiskt
inte var bäst i Sverige. Ta bara det här med
sophantering. I Tyskland har man sorterat i
sju fraktioner sedan 1980-talet.
Ganska snart fann sig Staffan Olsson
med fru tillrätta i det nya hemlandet. Och
de tre åren i Hüttenberg, följdes av tre år i
NiederWürzbach innan flyttlasset slutligen
gick till Kiel.
– Hela familjen trivdes otroligt bra. Båda
mina barn är födda där och vi hade ett stort
umgänge.
Enligt Staffan Olsson tog det ungefär sex
månader att lära sig tyska, ett par år att bli
halvtysk. Och när han flyttade tillbaka till
Sverige efter 13 år, gjorde han det som näst
intill heltysk.
– Man dras med bit för bit. Särskilt det
där med umgänge och nätverk är viktigt.
Något jag tror är en förutsättning för att
integreras.
På frågan om vad som är den största
skillnaden mellan att spela i Tyskland och
Sverige svarar Staffan Olsson direkt.
– Tyskarna är mycket bättre på att fira.
Det kan pågå flera dagar, ibland veckor. I
Tyskland är det inte fult att vara glad och
stolt. Tänk när vi vann Tyska Mästerskapen
och torgplatsen i Kiel fylldes med
15 000–20 000 åskådare. Då blev man rörd.
Inför säsongen 2003 lämnade så Staffan
Olsson med familj radhuset i Kiel till förmån
för en nybygd villa i Tumba och spel
i Hammarby. Det var till syvene och sist
forne barndomskompisen Magnus Grahn
som lyckades få hem honom.
– Vi kommer båda från Märsta och följdes
åt från Skånela till Cliff. Men i 25 års
åldern valde Magnus att sluta till förmån
för en tränar- och ledarkarriär. Och det har
han gjort med den äran.
Efter två säsonger, delvis som spelande
– Jag försöker sätta fokus på individen
och den egna utvecklingen.
fan Olsson sticker inte under stol med att
han fått förfrågningar från Tyskland, såväl
som Spanien och Danmark. Men där är
han benhård.
– Jag flyttar ingenstans innan grabben
min gått ur skolan.
När Staffan Olsson, Magnus Wislander
och de andra stora grabbarna födda 1964
slutade på elitnivå, följde ett generationsskifte.
Efter en svacka ser det dock åter ljust ut
för det svenska herrlandslaget i handboll.
Först ordnade laget platsen till EM i Norge
2008 – och tack vare det slipper man förkvala
till VM i Kroatien 2009. Svenskarna
går in i det direkt avgörande playoff-spelet
i juni nästa år.
– Det har varit några tunga år för svensk
handboll, men personligen tror jag vi är
på väg ur svackan och kommer ha en bra
chans i kommande EM.
Dessutom menar Staffan Olsson att det
ser mycket lovande ut inför framtiden. Att
det finns ovanligt många talanger i Stockholmsområdet
i åldern 14 till 17 år. Och
poängterar samtidigt vikten av att handbolls
Stockholm blir bättre på att förvalta
det.
– Samhället borde satsa mycket mer
resurser på att utbilda och utveckla ungdomsledare
och ungdomstränare. Man
borde inse vilket enormt arbete som läggs
ned i klubbarna på ideell basis. Klubbarna
får inte alls den uppbackning som motsvarar
det ansvar de tar. Alternativet kanske i
många fall skulle vara förödande för samhällsekonomin.
Man bör verkligen få kredit
för det.
Om sin gamla moderklubb Skånela har
han relativt klara åsikter.
– De har en lovande ungdomsverksamhet
och strävar efter elitverksamhet. Jag är
dock inte lika säker på att det är rätt.
Staffan Olsson menar att Märsta är
alldeles för litet för att få i gång en superverksamhet.
Att det kommer vara svårt för
klubben att få tillräckligt med sponsorer
och framförallt svårt att få tillräckligt med
publik.
– Det är ett handbollsnäste med bra
flick- och pojkverksamhet och borde vara
nöjda med det.
Staffan Olsson själv tar en dag i taget
och oroar sig inte särskilt för framtiden.
Men som hos de flesta andra tränare på
toppnivå medger han utan omsvep att han
självklart inte skulle tacka nej till förfrågan
som tränare för landslaget.
Och van att gå sina egna vägar, med en
dåres envishet, får han nog som han vill vad
det lider. Det har ju trots allt hållit honom
kvar på toppnivå under 25 år, i med- som
motgång. Erfarenheter som han villigt
delar med sig av på alla nivåer, med hjärna
och hjärta.
Guldet 1990 bästa
minnet
Staffan Olsson rankar sina bästa minnen från de
senaste 22 åren:
VM-guldet 1990 i Prag.
EM-guldet 2002 i Globen.
Utspelningen av Ryssland i EM-finalen 1994.
Första säsongen i Kiel 1997/98: ligaguld och
cupguld samt seger i EHF-cupen och Supercupen.
Segern i förlängningen mot Ryssland i EMfinalen
1998.
Staffan Olssons resa
1964: Föds den 26 mars i Uppsala
1974: Börjar spela handboll i Skånela i Märsta.
1979: Går till Cliff.
Källa: www.aftonbladet.se
1983: JSM-guld efter finalseger mot RIK och
Magnus Wislander. Debuterar i Cliffs
a-lag i division 1.
1985: UVM-silver tillsammans med Wislander,
Ola Lindgren med flera.
1986: Gör debut i a-landslaget mot Norge i
Trondheim. Går upp i elitserien med
Cliff.
Presenterar snurrstraffen i tv.
1988: OS-femma i Söul.
1989: Flyttar till tyska Hüttenberg i division
två.
1990: VM-guld i Prag, Tjeckoslovakien
1991: Flyttar hem till Cliff. Korsbandskadad
halva säsongen.
1992: OS-silver i Barcelona. Flyttar till tyska
Niederwurzbach.
1993: VM-brons på hemmaplan.
1994: EM-guld i Portugal.
1995: VM-brons på Island.
1996: EM-fyra i Spanien och OS-silver i Atlanta.
Flyttar til Kiel.
1997: VM-silver i Japan.
1998: EM-guld i Italien. Tysk mästare, tyskt
cupguld, EHF-cupguld och seger i Supercupen
med Kiel.
1999: VM-guld i Egypten. Tysk mästare och
tyskt cupguld med Kiel.
2000: EM-guld i Kroatien och OS-silver i
Sydney. Tysk mästare, tyskt cupguld och
Champions League-final med Kiel.
2001: Låter sin slitna kropp vila över VM
2001.
2002: EM-guld på hemmaplan. Tysk mästare
och EHF-cupguld med Kiel.
2003: 13:e plats i VM i Portugal.
Flyttar hem till Sverige och Hammarby.
2004: 7:e plats i EM i Slovenien. Gör sin sista
(358:e) landskamp i en hyllningsmatch
i Kiel.
2005: Blir spelande assisterande tränare i
Hammarby. Slutar som spelare efter
säsongen.
2007: Svenska mästare i handboll med Hammarby
38 | Glimten | nr 3 | 2007 Glimten | nr 3 | 2007 | 39