Ladda ned som PDF - SAU

Bålmyren 

En familjebaserad tidigneolitisk 

kustboplats i Uppland 

Redaktörer Lars Sundström och Kim Darmark 

SAU Skrifter 7

Bålmyren 

En familjebaserad tidigneolitisk 

kustboplats i Uppland 

Redaktörer och huvudförfattare Lars Sundström och Kim Darmark

SAU skrifter 7 

Bålmyren – en tidigneolitisk kustboplats i Uppland 

Arkeologisk för- och slutundersökning 

© SAU 

ISSN 1404-8493 

ISBN 91-973740-5-9 

www.sau.se 

Ansvarig utgivare: Jan Apel 

Redaktör: Helena Knutsson 

Societas Archaeologica Upsaliensis 

Gamla Prefektbostaden 

Villavägen 6G, 752 36 Uppsala 

e-post: post@sau.se 

Tekniska och administrativa uppgifter för undersökningen 

Landskap: Uppland 

Län: Uppsala 

Socken: Vendel 

Kommun: Tierp 

Fastighet: Gryttby 2:30, Gryttby 5:3 

Fornlämningsnr: Raä 294 

Fornlämningstyp: Boplats 

Uppdragsgivare: Vägverket Region Mälardalen 

Ekonomiskt kartblad: 12H3j Gryttby 

Höjdsystem: RH 70 

Koordinatsystem: RT 90 0 gon V 

Ansvarig institution: Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU) 

SAU:s projektnr: SAU 2013 (Förundersökning), SAU 3013 (Slutundersökning) 

Länsstyrelsens dnr: 431-4203-03 

Höjd över havet: 49-45 möh 

Undersökt yta: 12 000 m 2 (Förundersökning), 5 000 m 2 (Slutundersökning). 

Personal: Lars Sundström, Kim Darmark (delvis), Per Falkenström, Niklas Groop, Kalle Lindholm (delvis), Ann 

Lindkvist, Mikael Nordin (delvis), Carl-Gösta Ojala (delvis), Markus Persson (delvis), Elisabeth Pettersson 

(delvis), Kajsa Willemark, Helena Åqvist, Lars Thisner (grävmaskinist). 

Undersökningstid i fält: 14/4-25/7 2003 Förundersökning 14/4-2/5, slutundersökning 5/5-25/7. 

Fynd: Förvaras på Upplandsmuseet i Uppsala 

Omslagsbild: Jan Jäger 

Layout: Underhuset 

Allmänt kartmaterial: © Lantmäteriet. Medgivande M2005/1499 

Engelsk översättning: Elisabet Green 

Tryck: Wikströms, Uppsala 2005

Innehåll 

Tekniska och administrativa uppgifter för undersökningen ..............4 

Innehåll ...... 5 

Figurförteckning .......................................................................................... 8 

Bålmyren – short presentation and 

interpretation of the investigation results .............................................................................................13 

Method 13 

The finds 14 

Constructions and structures 15 

Deposition patterns and strategies 15 

Summarizing discussion 15 

Captions to figures and tables Bålmyren 17 

Bålmyren – presentation av projektet ................................................................................................................22 

Miljöbeskrivning 24 

Naturmiljö 24 

Kulturmiljö 26 

Sammanfattning och tolkning av undersökningsresultaten 31 

Metod 31 

Fynden 32 

Anläggningar och strukturer 33 

Deponeringsmönster och -strategier 33 

Sammanfattande diskussion 34 

Metod 36 

Förundersökningen 38 

Första rutomgången 39 

Andra rutomgången 39 

Sammanfattning av förundersökningen 45 

Slutundersökningen 45 

Tredje rutomgången 46 

Sökandet efter en strandrelation 49 

De sammanhängande rutundersökningarna 52 

Avbaningen 53 

Ett steg mot en utvärdering 54 

Representativitet 55 

5

Beräkning av en hypotetisk uppskattning av den totala fyndmängden 

57 

Fosfatkarteringen på Bålmyren 60 

Analysresultat 62 

Utvärdering av stickgrävningen 65 

Bakgrund till markrörelser och vertikal fyndfördelning 65 

Bålmyrens spridningsmönster 66 

Sammanfattning av resultaten 73 

Stratigrafiska kommentarer till fyndförflyttning och stickgrävning 74 

Bålmyren och tidigneolitikum ..................... 76 

De neolitiska besöken – relationen mellan 

det förflutna och det befintliga 76 

Lämningar 78 

Keramiken 78 

Forskningshistorik kring trattbägarkeramiken i Mälardalen 78 

Material och metod 80 

Basregistreringen 80 

Specialregistreringen 81 

Skärvor och fragment 81 

Antal keramikkärl 84 

Form 85 

Kärlens spridning 94 

Klusteranalys av keramiken 97 

Dekor 99 

Dekorens spridning 101 

Material 104 

Sammanfattning av resultaten 109 

Diskussion 110 

Stenmaterialet 113 

Metodhistorisk återblick 114 

Frågeställningar – teknologin i samhället 116 

Kvartsmaterialet på Bålmyren 119 

Övriga råmaterial på Bålmyren 133 

Slutsatser 137 

Osteologisk analys 138 

ABSTRACT 138 

Målsättning 138 

Material och metod 139 

6

Resultat 140 

Tidigneolitiska trattbägarlokaler i Mellansverige 143 

Sammanfattning 145 

Anläggningar och strukturer 146 

Anläggningar på stenåldersboplatser – en forskningshistorik 146 

De naturliga markförhållandena på Bålmyren 159 

Anläggningsbegreppet 161 

Korrespondensanalys av anläggningarna 164 

Det centrala eldpåverkade stenblocket 175 

Anläggningar från järnåldern och senare tider 176 

Analyser 184 

C14-analyser 184 

Makrofossil 186 

Deponeringsstrategier och rumslig organisation under 

tidigneolitikum och mellanneolitikum .......................................................................................................187 

Bakgrund 187 

Metod 187 

Resultat av analyserna 191 

Epilog 201 

Etnoarkeologiska och experimentella data 201 

Handlingar 202 

Ytor 202 

Platser 203 

Arkeologiska data 204 

Inlandslokaliserade TRB-platser 205 

Kustbundna TRB-platser 205 

Gropkeramiska boplatser 207 

Avslutande diskussion 208 

Referenser ............................................................................................................. 210 

Bilagor .............................................................................................................................. 222 

Bilaga 1. Osteologiska bestämningar 222 

Bilaga 2. Keramikfynd 228 

Bilaga 3. Stenfynd 242 

Bilaga 4. Ekofakter 254 

Bilaga 5. Anläggningar – planer och förteckning 255 

Bilaga 6. Rutförteckning och plan 262 

7

Figurförteckning 

Figur 1. Utgrävningar som utfördes 2003 med anledning av nya E4:an norr om Uppsala 

(Fontell & Jahn 2004:14). 

Figur 2. Arbetsbild från slutundersökningen. I förgrunden syns Helena Åqvist, Markus Persson 

och Ann Lindkvist. I bakgrunden det stora Vendels grustag. Bilden är tagen mot söder i maj 

2003. Fotograf Per Falkenström. 

Figur 3. Bålmyren utprickat på ekonomiska kartan. Observera att skalan är 1:25 000 (4 cm = 1 

km). Ur Fastighetskartan © Lantmäteriverket Gävle 2004. Medgivande M2005/1499. 

Figur 4. Tidigneolitiska fyndplatser i Mälardalen. Platser som diskuteras i denna bok (Figur av 

Mikael Nordin) 

Figur 5. Vendel socken med kända stenåldersboplatser. Utsnitt ur topografiska kartan. Skala 

1:50 000. Ur Terrängkartan © Lantmäteriverket Gävle 2004. Medgivande M2005/1499. 

Figur 6. Lösfynd från Vendelssocken och tidigneolitikum. Ur Terrängkartan © 

Lantmäteriverket Gävle 2004. Medgivande M2004/3001. 

Figur 7. Lösfynd från Vendelssocken och mellanneolitikum. Ur Terrängkartan © 

Lantmäteriverket Gävle 2004. Medgivande M2005/1499. 

Figur 8. Lösfynd från Vendelssocken och senneolitikum. Ur Terrängkartan © Lantmäteriverket 

Gävle 2004. Medgivande M2005/1499. 

Figur 9. Spridningen av keramik efter första rutomgången. Första isaritmen motsvarar 1 g, 

de övriga visar varje intervall om 10g. Med på bilden finns även den gamla vägen och det 

eldpåverkade blocket. För information om kartans konstruktion se faktarutan om Surfer sidan 

61. 

Figur 10. Spridningen av kvarts efter första rutomgången. Varje isaritm motsvarar 1 st. 

kvartsbit. Med på bilden finns även den gamla vägen och det eldpåverkade blocket. För 

information om kartans konstruktion se faktarutan om Surfer sidan 61. 

Figur 11. Spridning av keramik efter andra rutomgången. Första isaritmen motsvarar 1 g., 

de övriga visar varje intervall om 10 g. Med på bilden finns även den gamla vägen och det 


61. 

Figur 12. Spridning av kvarts efter andra rutomgången. Varje isaritm motsvarar 1 

st.kvartsfragment. Med på bilden finns även den gamla vägen och det eldpåverkade blocket. 

För information om kartans konstruktion se faktarutan om Surfer sidan 61. 

Figur 13. Spridning av ben efter andra rutomgången. Varje isaritm motsvarar 1g. Med 

påbilden finns även den gamla vägen och det eldpåverkade blocket. För information om kartans 

konstruktion se faktarutan om Surfer sidan 61. 

Figur 14. Översikt över Bålmyren med de olika områdena utmarkerade. Fyndförande ytan 

markeras av de fyllda cirklarna. 

Figur 15. Spridning av keramik efter tredje rutomgången. Första isaritmen motsvarar 1 g, 



61. 

Figur 16. Spridning av kvarts efter tredje rutomgången. Varje isaritm motsvarar 1 st. kvartsbit. 

Med på bilden finns även den gamla vägen och det eldpåverkade blocket. För information om 

kartans konstruktion se faktarutan om Surfer sidan 61. 

Figur 17. Spridning av ben efter tredje rutomgången. Varje isaritm motsvarar 1 g. Med på 

bilden finns även den gamla vägen och det eldpåverkade blocket. För information om kartans 


Figur 18. Rutraden som grävdes för att undersöka en eventuell strandrelation. Rutor grävdes 

med en meters intervall. 

Figur 19. Fosfaternas relation till fynden i rutraden. Med i diagrammet ligger även en polynom 

8

trendlinje vilken visar fosfaternas generella förändring. Staplarna visar den totala fyndmängden 

i gram per ruta. 

Figur 20. Bålmyren i tvärsnitt. Tabellen visar ett tvärsnitt genom de centrala delarna av 

boplatsen utifrån höjdvärdet på rutorna i rutraden. Med på bilden finns även markeringar som 

visar fyndens utbredning och den möjliga strandlinjen. 

Figur 21. Storrutornas utbredning, där de olika storrutornas identitet är markerad. Med på 

bilden finns även den gamla vägen och det eldpåverkade blocket. 

Fig 22. Det centrala området, 250 m², med alla grävda rutor och en förenklad spridningskarta 

över keramik. Den första isaritmen representerar 10 g, medan de övriga visar varje 50 g. Med på 

bilden finns även det eld påverkade stenblocket. 

Figur 23. Proverna och provtagningsområdet 

Figur 24. Fosfatvärdenas fördelning. 

Figur 25. Fosfatförhöjningarna på Bålmyren 

Figur 26. Illustration av markförhållandena på undersökningsytan. Fotograf Niklas Groop 

Figur 27. Keramik omfattande antal skärvor och fragment i stick 1-8. 

Figur 28. Keramikens medelvikt i gram, stick 1-10. 

Figur 29. Medelvikt för keramik i anslutning till A871, stick 1-7. Från stick 8 finns dessutom 

endast 1 skärva med en vikt på 5,6 g. 

Figur 30. Genomsnittlig storleksfördelning av keramik, ruta 6358, stick 1-4. 


Figur 32. Spridningsbild över den tillvaratagna keramiken vid Bålmyren 

Figur 33. Kärlprofiler enligt Bagge (1951) och Graner (2003). 

Figur 34. Keramik från Bålmyren. Teckningar och rekonstruktioner Gunlög Graner och 

Jan Jäger (F689 och F519). 

Figur 35a-b. Spridningsbild över de identifierade kärlen 

Figur 36. Fördelning av de olika klustren inom området storruta 1. 

Figur 37. Spridningsbild över samtliga registrerade skärvor med tvärsnoddsdekor (B) och 

krysslinjedekor (H), samt kragflaskskärvorna. 

Figur 38. Spridningsbild över keramikskärvor större än 4 cm med dekor. 

Figur 39. Spridningsbild över Bålmyrens stenmaterial. All insamlad kvarts redovisas som 

prickkarta projicerad på den efter tredje svepet simulerade utbredningen. 

Fig. 40. Bearbetningsmetoder i kvarts (efter Callahan 1987:60). 

Figur 41. Bipolär kärna/kärnrest (F 18). 

Fig. 42. Foto av experiment 

Fig. 43. Metodbestämda kärnor o avslag 

Fig. 44. Plattformskärna som öppnats bipolärt (F9018) Skala 1:2 

Fig. 45. Plattformskärna (F26) Skala 1:2 

Figur 46. Bipolär kärna (F216) Skala 1:2 

Figur 47. Plattformsavslag (F117) Skala 1:2 

Figur 48. Bipolärt avslag (F20) Skala 1:2 

Figur 49. Bipolärt avslag med naturlig utsida. Skala 1:2 

Figur 50. Bålmyren ” in- och output”, samt skeenden på platsen. 

Figur 52. Flintspån med slipyta (F13). 

Figur 53. Flintavslag med patinering (F57). 

Figur 54. Spridningsbild över flinta. 

Figur 55. Skifferspets (F279, F280) Skala 1:1 

9

Figur 56. Vikaresäl. Mellanfotsben (IV, proximal epifys). Sedd från ovan. Benet är 10 mm långt. 

Figur 57. Spridningskarta över brända ben. 

Figur 58. Tidigneolitiska trattbägarlokaler i Mellansverige med och utan domesticerade arter. 

Procentuell beräkning utifrån antalet boplatser med (9 st) och utan tamboskap (4 st). 

Figur 59. Tidig dokumentation av strukturer och sammanhang från Almgren 1906. Strukturer 

tolkade som hus och hydda. 

Figur 60. Bilden av alla anläggningar som av utgrävarna bands till hus 1 i Tågerup ( a–b), 

utgrävarnas tolkning av två faser av hus 1 (c) och diagram som visar innehållet i anläggningarna 

(d). Väljer vi att bestämma fassammanhanget i huset utifrån innehållet i anläggningarna och 

följer konsekvent den av författarna föreslagna klassificeringen får vi följande tolkning av faserna 

i huset (e 1–2). Tolkningen bygger på de uppgifter som presenteras i texten och kan alltså inte 

jämföras med en eventuell intuitiv tolkning som gav till resultat den version som presenteras i 

boken. Däremot illustrerar den väl vårt resonemang om osäkerheten med sammanbindning av 

kontextlösa gropar av olika slag till strukturer som hus, hyddor och så vidare. Figuren illustrerar 

också skillnaden mellan med intuitiva och metodiska tolkningar av strukturer och anläggningar. Vi 

undrar varför utgrävarna valt just de gropar de presenterar som tolkning av faserna i huset och om 

det rör sig om ett hus. Efter Cronberg 2001: 91–95. 

Figur 61. Utsnitt ur Geologiska jordartskartan (12 H Söderfors SO, Ae nr 104) med Bålmyren 

utprickat. Skala 1:50 000 

Figur 62. Presentation av korrespondansanalysen. Steg 1. 

Figur 63. Presentation av korrespondansanalysen. Steg 2. Axlarna 1 och 2. 

Figur 64. Anläggningar indelade efter tolkade grupper utifrån korrespondansanalysen. 

Figur 65. ”Fynd”-anläggningar projicerade på en bakgrund föreställande fyndförande 

område. Det fyndförande området gestaltas genom det område som simulerats utifrån all 

tillvaratagen keramik. Isaritmen representerar de första 10-gram. Anläggningar som enligt 

korrespondensanalysen är associerade med förekomst av keramik, bearbetad sten och/eller 

brända ben. 

Figur 66. ”Eld”-anläggningar projicerade på en bakgrund föreställande fyndförande 



korrespondensanalysen är associerade med förekomst av skärbränd sten, kol och/eller sot. 

Figur 67. ”Natur”-anläggningar projicerade på en bakgrund föreställande fyndförande 



korrespondensanalysen utesluts av kulturindikerande faktorer som keramik, bearbetad sten, 

brända ben, skärbränd sten, kol och/eller sot. 

Figur 68. ”Röd”-anläggningar projicerade på en bakgrund föreställande fyndförande område. 

Det fyndförande området gestaltas genom det område som simulerats utifrån all tillvaratagen 

keramik. Isaritmen representerar de första 10-gram. Anläggningar som skiljde ut sig från de 

övriga redan i steg 1 av korrespondensanalysen. Dessa anläggningar är alla små, runda och röda 

i fyllningen. 

Figur 69. Stenblocket som det framträdde efter avbaning. Lägg märke till den stora mängden 

eldsprängd sten som vi lagt upp på blocket. I bakgrund syns Lars Thiessners, Forsa, Björklinge, 

traktorgrävare som användes vid den avslutande avbaningen. 

Figur 70. Sena dateringar från Bålmyren. 

Figur 71. Plan över järnåldersanläggningarna. 

Figur 72. Profiler över de beskrivna järnåldersanläggningarna 

Figur 73. Gränsrösena utmarkerade på Topografiska kartbladet. Skala 1:5000. 

Ur Fastighetskartan © Lantmäteriverket Gävle 2004. Medgivande M2005/1499. 

Figur 74. Gränsröse 5556. Vy från norr. Fotograf Ann Lindkvist. 

Figur 75. Gränsröse 541. Vy från sydväst. Fotograf Markus Persson. 

Figur 76. Gränsröse 551. Vy från väst. Fotograf Markus Persson. 

10

Figur 77. Karta över de ej undersökta ”fångstgroparna” i relation till undersökningsområdet. 

Figur 78 a-c. Kalibrerade C14-resultat från samtliga C14-analyser. En kombinationsdatering av 

fas 1 (den tidigneolitiska fasen) är 4697±23 (exklusive sälbensdateringen) och för fas 2 3730±32. 

Kalibrering av två hasselnötsskaldateringar (intervallen 3600- 3400 BC och 2200 – 2000 BC) 

visar att det kan vara svårt att snävare avgränsa kalibrerade dateringar för stenåldersperioden.) 

Figur 79a-j. Diagram över fördelningen av fynd per grävenhet på de olika boplatserna. 

Figur 80. Korrelationsdiagram jämförande boplatser från olika faser. Diagrammet är framtaget 

genom användandet av Pearsons korrelationsmetod (Fletcher & Lock 1991). 

Tabellförteckning 

Tabell 1. Tidigneolitiska lokaler och referenser 

Tabell 2. Undersökningens olika ytor samt mängden keramik som plockades upp vid varje nivå. 

Tabell 3. Tabellen visar en uppställning av beräknad mängd keramik utifrån hypotesen att 

schablonkartan i figur 22. visar en korrekt bild av den totala mängden keramik i området. 

Tabell 4. Tabell över medel- och medianvärden från SAUs grävsäsong 2003 

Tabell 5. Beskrivande statistik, fosfatvärden Bålmyren (PPM i jord ) 

Tabell 6. Keramikskärvornas (>10mm) fördelning i olika stick. 

Tabell 7. Enskilda kärl från Bålmyren. Bokstavsbeteckningar avseende dekor finns förtecknade 

på sidan 101. 

Tabell 8. Klusteranalys av keramikmaterialet. 

Tabell 9. Antal individer (rutor) per kluster. 

Tab: 10. Resultat av mikroskopering av keramiska tunnslip från Bålmyren, Vendel sn. 

Förkortningar: * = normal andel, - = sparsam andel, + = hög andel, ++ = mycket hög andel, 

x = förekomst. e.o. = ej observerad. 

Tabell 11. Sammanställning av stenmaterialet. 

Tabell 12. Sammanställning av experimentets sju slagserier. två med plattformsmetod och fem 

med bipolär metod. Med viktförlust avses den andel som ej tillvaratogs efter sållning i 4 mm-såll. 

Tabell 13. Fragmenteringskategorier för slagen kvarts. 

Tabell 14. Samtliga fynd av flinta. 

Tabell 15. Artsammansättning i Bålmyren. Antal fragment och vikt (g). 

Tabell 16. Anläggningar som utgår ur analysen 

Tabell 17. Bidragsvärden för axel 1. 


Tabell 19. Samtliga C14-analyser från Bålmyren. 

Tabell 20. Jämförelse av sambandet mellan fyndkategorierna i ett utsnitt av boplatsen och i det 

totala materialet. Exempelplatserna Åsgårda 1 & 2. 

Tabell 21. Korrelationskoefficienter mellan fyndkategorier på Bålmyren. 

Tabell 22. Korrelationskoefficienter mellan fyndkategorier på Korsnäs. 

Tabell 23. Korrelationskoefficienter mellan fyndkategorier på Postboda 2. 

Tabell 24. Korrelationskoefficienter mellan fyndkategorier på Skogsmossen. 

Tabell 25. Korrelationskoefficienter mellan fyndkategorier på Skumparberget 2. 

Tabell 26. Korrelationskoefficienter mellan fyndkategorier på Stormossen 5. 

Tabell 27. Korrelationskoefficienter mellan fyndkategorier på Stormossen 6. 

Tabell 28. Korrelationskoefficienter mellan fyndkategorier på Vedmora. 

11

Tabell 29. Korrelationskoefficienter mellan fyndkategorier på Åsgårda 1. 

Tabell 30. Korrelationskoefficienter mellan fyndkategorier på Åsgårda 2. 

Tabell 31. Sammanställning av alla ovanstående korrelationskoefficienter sorterat i fallande 

ordning. 

Tabell 32. Undersökningens lokaler sorterade efter medelvärdet på korrelationsberäkningarna. 

12

Bålmyren – short presentation 

and interpretation of the 

investigation results 

Editors and main authors Lars Sundström and Kim Darmark 

A fairly undisturbed site, Raä 294, has been investigated at the farm Bålmyren 

in Vendel parish, Uppland province. A Neolithic-type find aggregation was 

recovered on the eastern slope of the ridge, the distribution of which could 

mainly be delimited to the investigation area. The site contained ceramics, 

quartz, flint and burnt bones. In addition, about a hundred constructions of 

various characters were documented. Later use of the area could be seen through 

the presence of a medieval charcoal pit, boundary marks and a separate concentration 

of constructions dating to the Early Iron Age. The investigation focussed 

on the remains from the Neolithic and consequently, this is the main subject 

for the report. The summary presents the most important results from the main 

chapters of the report. 

Method 

The site was investigated using systematic test pits in different grids that were 

continuously evaluated. Emphasis was put on a spatial understanding of the site 

based on the available find material. This spatial understanding of the find material 

constituted an independent variable at the interpretation of the constructions 

investigated during the final excavation. 

From the perspective of dating, the search for a relative distance to the 

shoreline was important. By studying the distribution of finds and phosphates 

along a row of squares placed at an angle from the slope (the former shore) we 

deduced that the shoreline had been located c. 44 meters above present sea level 

during the settlement period. The Early Neolithic phase of the settlement has 

been dated to 4697±23BP (3600-3400 BC cal; burnt shell from hazelnut; to 

understand the dating interval, cf. fig. 78b). However, two datings from a single 

construction indicate the Late Neolithic, 3730±32BP (2200-2000 BC cal; 

burnt shell from hazelnut; to understand the dating interval, cf. fig. 78c). The 

construction was peripheral related to the main find area, but contained much 

ceramics that was similar to the rest of the ceramics on the site, with the exception 

of the character of the temper. Apart from the two datings there are no 

material traces that tie the site to the Late Neolithic. 

An investigation of the vertical distribution of the finds was performed. In 

13

cases where finds were recovered from the surface down to 75 cm below the 

surface, an evaluation of the finds from the artificial layers was done on the area 

where most finds had been recovered. Patterns mainly shown by the ceramics (as 

a mass material) are interpreted as mainly caused by movements in the ground. 

Thus we could not see any cultural or temporal vertical movements on the site, 

and excavation in artificial layers was not performed after the evaluation. 

Phosphate sampling was performed of the area for an additional and contrasting 

source of information to the find distribution and the overall picture 

of the settlement. In part, the increased phosphate levels corresponded with the 

distribution of the finds, but the phosphate survey also indicated two adjacent 

areas with high phosphate values but without any finds. Both these areas are 

located on the same level above the sea level as the concentrations of finds. 

The finds 

The major part of the find material consists of Funnel Beaker ceramics of Fagervik 

I-type. A total of c. 16 kg ceramics was recovered, consisting of 24 000 fragments. 

In other words, the material was heavily fragmented. C. 30 vessels could 

be reconstructed, including two collared flasks. The reconstructed sizes of the 

vessels varied between 16 to 35 cm in diameter of the openings, with a predisposition 

for the larger sizes. The number of decorated sherds is unusually high, 

and the decorative elements are dominated by comb stamp impressions followed 

by simple stamp- and twig impressions. There are also pitted impressions, but 

only on the neck areas. More unusual decorative elements include twisted cord 

patterns, corded imprints and drawn lines. Several shapes can be characterised as 

Funnel Beaker. The material is massive and a microscopic thin-section analysis 

of 15 sherds from different vessels indicates a common source for raw material. 

A closer mineral study of the temper (crushed granite) showed a decisive 

homogenous origin of the raw material. However, two vessels differed from the 

rest in use of temper and could have been produced elsewhere, or by others. 

In addition to the ceramics, a smaller amount of stone objects, 391 artefacts, 

mainly refuse and cores of quartz. A small amount of flint refuse, occasionally 

with a polished surface was recovered, as well as a schist arrowhead. One of the 

flint objects is clearly from a thin butted flint axe. Spatially, the stone material 

corresponded with the distribution of the ceramics. Analyses of the production 

ways of the quarts material indicate that the site’s production has been of minor 

importance, has had no fixed activity area but has been produced as and when 

the situation demanded. Most of the material has been brought to the site in 

a finished form. It is noteworthy that also objects usually termed bipolar cores 

14

have for the most part been brought to the site as finished products. 

The bone material amounted to 15 g (542 pieces) and consisted mostly of 

fishbone, mainly perch. In addition, fowls, seals (ringed seals) and humans were 

also represented. The fishbone in particular suggest that the site was used during 

the late winter/early spring, which is also supported by the other bone material. 

Two bones from young humans were also included in the material. 

Constructions and structures 

The chapter on constructions illuminates problems that can appear when we use 

constructions on Stone Age settlements as analytical concepts. Our method has 

been to use correspondence analysis as a tool for sorting and basis for interpretation 

and thus avoid traditional phenomenologically motivated categorizations. 

The analysis resulted in four different types of constructions, three of which 

can be said to have a cultural origin of different character. The fourth category 

has according to our definition a natural origin. The spatial distribution of the 

construction categories and their relationship to find- and phosphate structures 

support this interpretation. 

Deposition patterns and strategies 

In an attempt to see beyond the confinements of Bålmyren, the site is put into 

a greater chronological and geographical perspective. The spatial structures of 

the site are compared with a number of settlements functioning in a number 

of assumed economic/cultural contexts. By comparing how different find categories 

vary in correlation on the settlements, their principles of deposition 

are studied. The principles are discussed within a frame based on theory and 

ethnography. Using ideas of expected settlement duration as one of the most 

decisive variables in the organisation of the settlement, Early Neolithic inland 

settlements are seen as permanently settled, whereas the majority of Pitted Ware 

Culture sites are seen as temporary settlements. The investigation indicates that 

the deposition strategy at Bålmyren is similar to that of the inland settlements. 

Thus the site has an expected long duration of temporal visits. 

Summarizing discussion 

As a basis for the interpretation of the function of Bålmyren settlement a model 

created by Apel et al. (1996) and further developed by Sundström (2003) has 

been used for definition and classification of the Early Neolithic settlements 

in the Mälardalen Valley. This model defines two different types of settlement 

with different locations and different contents. They could have complemented 

15

each other socially. One was the inland settlement site for smaller social units 

concentrated on agriculture. It was built around and using a “modern technology” 

related to the new agricultural activities. The other was the gathering place 

where you fished, hunted and gathered and where an old-fashioned living structure 

was retained. In these later settlements the new technology was manifested 

in a richly decorated ceramic, which could be given a festive (or ritual) meaning. 

Many of the find categories indicate that Bålmyren cannot be seen as an 

autonomous unit, but rather as a part of a system of such settlements. This is 

visible both in the stone- and the bone material. The bone material indicates 

that Bålmyren was a site that specialized in marine hunting and fishing, moreover 

within a limited period of the year, late winter/early spring. The finds of 

human bones suggest that the site also functioned as a burial ground. Graves are 

not known from Early Neolithic cultivation sites which are most often located 

in the inland. Thus the impression of mutually complementing settlement sites 

is strengthened during this period, a model that has earlier been suggested (Apel 

et al. 1995). The composition of the stone material similarly emphasises that 

only a limited selection of the whole chain of production has been deposited 

in Bålmyren. The ceramics from Bålmyren indicate the connection to the Early 

Neolithic Funnel Beaker society while still differing from ceramics found on 

neighbouring inland settlements mainly through decoration. 

An aspect that might seem contradictory in this connection are conclusions 

drawn from the osteological material, that imply a short duration of use as well 

as the spatial structure that implies an intention to settle the site for a longer 

period of time. When we interpret the site using theoretical models suggested by 

Kent & Vierich (1989) and Binford (1983b), the real, continuous duration of 

settlement in Bålmyren could not have been long, but that intention has been to 

return to the site. 

At the final investigation, one of the working hypotheses was that Bålmyren, 

as an Early Neolithic coastal settlement with a large amount of decorated pottery 

could constitute a aggregation camp. This hypothesis has been tested by 

detailed study of the material in the ceramics. The thought was that the ceramics 

had been produced on the individual family farms. Such patterns have been 

seen in studies of ceramics on contemporary inland farms in Närke province 

(Hulthén in MS). Traces of pottery production from the Early Neolithic in the 

shape of trial burnt clumps of clay only exist on sites with a large amount of 

refuse from cultivation and livestock keeping (in other words, agriculture). 

However, the thin-section analysis did not indicate any differences in composition. 

For now, this could be seen as that the site did not function as an 

16

aggregation site, but used by a single family group on repeated occasions. Thus 

we would like to propose that the earlier settlement model for the Early Neolithic 

in the Mälardalen valley is extended by yet another member – the family 

based coastal settlement site. 

Captions to figures and tables Bålmyren 

Figure 1. Excavations performed on account of the new E4 motorway north of Uppsala 

(Fontell & Jahn 2004:14). 

Figure 2. Snapshot from the excavation. Front: Helena Åqvist, Markus Persson and Ann 

Lindkvist. Back: the large Vendel gravel pit. The image is facing south, May 2003. Photo: 

Per Falkenström. 

Figure 3. Bålmyren marked on the Ekonomiska kartan (Economic Map). Note that the scale 

is 1:25 000 (4 cm = 1 km). From Fastighetskartan © Lantmäteriverket Gävle 2004. Agreement 

M2005/1499. 

Figure 4. Early Neolithic find sites in the Mälardalen Valley. Sites discussed in this volume. 

(Figure by Mikael Nordin) 

Figure 5. Vendel parish with known Stone Age settlements. Cut-out from Topografiska kartan 

(Topographical map). Scale 1:50 000. From Terrängkartan © Lantmäteriverket Gävle 2004. 

Agreement M2005/1499. 

Figure 6. Stray finds from Vendel parish and the Early Neolithic. From Terrängkartan © 

Lantmäteriverket Gävle 2004. Agreement M2005/1499. 

Figure 7. Stray finds from Vendel parish and the Middle Neolithic. From Terrängkartan © 


Figure 8. Stray finds from Vendel parish and the Late Neolithic. From Terrängkartan © 


Figure 9. Distribution of ceramics after the first grid round. The first isarithm corresponds to 1g, 

the rest indicate each interval of 10g. The image also shows the old road and the fired rock. For 

information on the map’s construction, cf. Facts on Surfer p. 61 

Figure 10. Distribution of quartz after the first grid round. Each isarithm corresponds to 1 piece 

of quartz. The image also shows the old road and the fired rock. For information on the map’s 

construction, cf. Facts on Surfer p. 61 

Figure 11. Distribution of ceramics after the second grid round. The first isarithm corresponds 

to 1g, the rest indicate each interval of 10g. The image also shows the old road and the fired rock. 

For information on the map’s construction, cf. Facts on Surfer p. 61 

Figure 12. Distribution of quartz after the second grid round. Each isarithm corresponds to 

1 piece of quartz. The image also shows the old road and the fired rock. For information on the 

map’s construction, cf. Facts on Surfer p. 61 

Figure 13. Distribution of bones after the second grid round. Each isarithm corresponds to 1g. 

The image also shows the old road and the fired rock. For information on the map’s construction, 

cf. Facts on Surfer p. 61 

Figure 14. Survey of Bålmyren with the different areas marked. The find area is marked by the 

filled-in circles. 

Figure 15. Distribution of ceramics after the third grid round. The first isarithm corresponds to 

1g, the rest indicate each interval of 10g. The image also shows the old road and the fired rock. 

For information on the map’s construction, cf. Facts on Surfer p. 61 

17

Figure 16. Distribution of quartz after the third grid round. Each isarithm corresponds to 1 

piece of quartz. The image also shows the old road and the fired rock. For information on the 

map’s construction, cf. Facts on Surfer p. 61 

Figure 17. Distribution of bones after the third grid round. Each isarithm corresponds to 1g. 

The image also shows the old road and the fired rock. For information on the map’s construction, 

cf. Facts on Surfer p. 61 

Figure 18. The row of squares excavated to investigate a possible relation to the beach. Squares 

were placed at one metre intervals. 

Figure 19. The relation of the phosphate to the finds in the excavated squares. The diagram also 

includes a polynome trend line indicating the general change of the phosphates. The graphs show 

the total amount of finds in grams per square. 

Figure 20. Bålmyren in cross section. The table shows a cross section of the central parts of 

the settlement based on the altitudes of the excavated squares. The table also includes marks 

indicating the distribution of the finds and the possible shoreline. 

Figure 21. The distribution and identification of the large squares. The image also shows the old 

road and the fired rock. 

Figure 22. The central area, 50 x 50 m², with all the excavated squares and a simplified 

distribution map of the ceramics. The first isarithm represents 10g, the rest every 50g. The image 

also includes the fired rock. 

Figure 23. Samples and sample area 

Figure 24. Distribution of the phosphates. 

Figure 25. Phosphate increases in Bålmyren 

Figure 26. Illustration of the land conditions in the investigation area. Photo: Niklas Groop 

Figure 27. Ceramics. Number of sherds and fragments from artificial layers 1-8. 

Figure 28. Mean weight of the ceramics in gram, artificial layers 1-10. 

Figure 29. Mean weight of the ceramics in connection with A871, artificial layers 1-7. 

In addition, artificial layer 8 contained only 1 sherd weighing 5.6 g. 

Figure 30. Mean size distribution of ceramics, square 6358, artificial layers 1-4. 

Figure 31. Mean size distribution of ceramics, square 6551, artificial layers 1-7. 

Figure 32. Distribution of the recovered ceramics at Bålmyren 

Figure 33. Vessel profiles according to Bagge (1951) and to Graner (2003) 

Figure 34. Ceramics from Bålmyren. Drawings and reconstructions: Gunlög Graner and Jan 

Jäger (F689 och F519). 

Figure 35a-b. Distribution of the identified vessels 

Figure 36. Distribution of the different clusters within the area large square 1. 

Figure 37. Distribution of all registered sherds with twisted cord decoration (B) and crossline 

decoration (H), as well as the sherds from collared bottles. 

Figure 38. Distribution of decorated ceramic sherds larger than 4 cm. 

Figure 39. Distribution of stone material at Bålmyren. All recovered quartz material is shown as 

dots overlaid on a simulated distribution after the third phase. 

Figure 40. Methods of quartz preparation (after Callahan 1987:60). 

Figure 41. Bipolar core/core debris (F 18). 

Figure 42. Photo of experiment 

Figure 43. Cores and flakes sorted after method 

Figure 44. Platform core opened bipolarly (F9018) Scale 1:2 

Figure. 45. Platform core (F26) Scale 1:2 

Figure 46. Bipolar core (F216) Scale 1:2 

Figure 47. Platform flake (F117) Scale 1:2 

18

Figure 48. Bipolar flake (F20) Scale 1:2 

Figure 49. Bipolar flake with a natural outer surface. Scale 1:2 

Figure 50. Bålmyren ”in- and output”, and events on the site. 

Figure 52. Flint blades with polished surfaces (F13). 

Figure 53. Patinated flint flakes (F57) 

Figure 54. Flint distribution map 

Figure 55. Schist head (F279, F280) Scale 1:1 

Figure 56. Ringed seal. Bone from the foot (IV, proximal epiphysis). Seen from above. The bone 

is 10 mm long. 

Figure 57. Distribution map of burnt bones 

Figure 58. Early Neolithic Funnel Beaker sites in Central Sweden with and without 

domesticated species. Calculation in percentages based on number of settlements with (9) and 

without domestic livestock (4). 

Figure 59. Early documentation of constructions and contexts from Almgren 1906. 

Constructions interpreted as house and hut. 

Figure 60. The image of all structures that the excavators related to house 1 in Tågerup (a-b). 

the interpretation of two phases of house 1 (c) and a diagram showing the contents of the 

structures (d). If we choose to determine the phase context in the house based on the contents 

of the constructions, and consistently adhere to the classification suggested by the authors we 

arrive at the following interpretation of the house’s phases (e 1-2). The interpretation is based on 

information presented in the text and thus it cannot be compared to any intuitive interpretation 

which resulted in the version presented in the book. However, it illustrates well our discussion 

about the uncertainty of relating different out-of-context-pits to house and hut constructions. 

We wonder why the excavators selected these particular pits as indicators of the phases in the 

house and whether it should really constitutes remains of a house. After Cronberg 2001: 91-95. 

Figure 61. Cut-out from the Geologiska jordartskartan (Geological soils map) (12 H Söderfors 

SO, Ae no 104) Bålmyren is marked. Scale 1:50 000 

Figure 62. Presentation of the correspondence analysis. Step 1. 

Figure 63. Presentation of the correspondence analysis. Step 2. Axes 1 and 2. 

Figure 64. Constructions divided into interpretation groups according to the correspondence 

analysis. 

Figure 65. ”Find”-constructions projected against a background of find area. The find area is 

based on the area that has been simulated using all recovered ceramics. The isarithm represents 

the first 10 g. Constructions that according to the correspondence analysis are associated with 

presence of ceramics, worked stone and /or burnt bones. 

Figure 66. ”Fire”-constructions against a background of the find area. . The find area is based 

on the area that has been simulated using all recovered ceramics. The isarithm represents the first 

10 g. Constructions that according to the correspondence analysis are associated with presence of 

fire-cracked stone, coal and/or soot. 

Figure 67. ”Nature”-constructions against a background of the find area. The find area is based 

on the area that has been simulated using all recovered ceramics. The isarithm represents the 

first 10 g. Constructions that according to the correspondence analysis are excluded by cultureindicating 

factors such as ceramics, worked stone, burnt bones, coal and/or soot. 

Figure 68. ”Red”- constructions against a background of the find area. The find area is based on 

the area that has been simulated using all recovered ceramics. The isarithm represents the first 

10 g. The constructions differed from the others already in step 1 of the correspondence analysis. 

These constructions are small, round and have a red filling. 

Figure 69. The rock that appeared following the removal of the surface layer. Note the large 

number of fire-cracked stone heaped on the rock. The background shows Lars Thiessners, Forsa, 

Björklinge, a power shovel operator who worked on the removal of the final layer. 

19

Figure 70. Late datings from Bålmyren. 

Figure 71. Plan of the Iron Age constructions. 

Figure 72. Profiles of the described Iron Age constructions. 

Figure 73. The boundary cairns marked on the Topographical map. Scale 1:5000. Agreement 

M2005/1499. 

Figure 74. Boundary cairn 5556. View from the north. Photo: Ann Lindkvist. 

Figure 75. Boundary cairn 541. View from the south-west. Photo: Markus Persson. 

Figure 76. Boundary cairn 551. View from the west. Photo: Markus Persson. 

Figure 77. Map of the unexcavated ”hunting-pits” in relation to the investigation area. 

Figure 78 a-c. Calibrated C14-results from all C14 analyses. A combination dating of phase 

1 (the Early Neolithic phase) is 4697±23 (excl. the seal bone dating) and of phase 2 3730±32. 

The calibration of two hazelnut shell datings (intervals 3600- 3400 BC and 2200-2000 BC) 

indicates that it can be difficult to further delimit calibrated datings for the Stone Age period. 

Figure 79. Diagram of the distribution of finds per excavated unit on the different settlements. 

Figure 80. Correlation diagram comparing settlements from different phases. The diagram has 

been created using Pearson’s correlation method (Fletcher & Lock 1991). 

Table 1. Early Neolithic sites and references. 

Table 2. The different areas of the investigation and the amount of ceramics recovered on each 

level. 

Table 3. The table shows a list of the estimated amount of ceramics based on the hypothesis that 

the general map in Fig. 22 indicates a correct amount of ceramics in the area. 

Table 4. Table of mean and median values from SAU’s excavation season in 2003. 

Table 5. Descriptive statistics, phosphate values Bålmyren (PPM in soil) 

Table 6. Distribution of the ceramic sherds (>10mm) in different artificial layers. 

Table 7. Individual vessels from Bålmyren. 

Table 8. Cluster analysis of the ceramic material. 

Table 9. Number of individuals (squares) per cluster. 

Table: 10. Result of microscope analysis of ceramic thin sections from Bålmyren, Vendel parish. 

Abbreviations: * = normal percentage, - = small percentage, + = high percentage, ++ = very high 

percentage, x = presence. e.o. = not observed. 

Table 11. List of the stone material. 

Table 12. List of the experiment’s seven flaking series: two using a platform method and five 

using a bipolar method. Loss of weight indicates the amount not recovered after sieving through 

a 4-mm sieve. 

Table 13. Fragmentation categories for flaked quartz. 

Table 14. All finds of flint. 

Table 15. Combination of species in Bålmyren. Number of fragments and weight (g) 

Table 16. Constructions not part of the analysis 

Table 17. Contribution values for axis 1. 

Table 18. Contribution values for axis 2. 

Table 19. All C14-analyses from Bålmyren. 

Table 20. A comparison between the correlation of the find categories in a cut-out of the 

settlement and in the total material. Selected sites: Åsgårda 1 & 2. 

Table 21. Correlation coefficients between find categories in Bålmyren. 

20

Table 22. Correlation coefficients between find categories in Korsnäs. 

Table 23. Correlation coefficients between find categories in Postboda 2. 

Table 24. Correlation coefficients between find categories in Skogsmossen. 

Table 25. Correlation coefficients between find categories in Skumparberget 2. 

Table 26. Correlation coefficients between find categories in på Stormossen 5. 

Table 27. Correlation coefficients between find categories in Stormossen 6. 

Table 28. Correlation coefficients between find categories in Vedmora. 

Table 29. Correlation coefficients between find categories in Åsgårda 1. 

Table 30. Correlation coefficients between find categories in Åsgårda 2. 

Table 31. List of all the above correlation coefficients sorted in a descending order. 

Table 32. The sites of the investigation sorted after the mean value of the correlation 

calculations. 

21

Bålmyren – presentation 

av projektet 

Hösten 2002 utförde SAU i samarbete med 

UV GAL en kompletterande utredning längs 

sträckningen för nya väg E4, mellan Uppsala 

och Mehedeby, i syfte att utreda förmodad 

förekomst av stenålderslokaler i skogsmark. 

Av sammanlagt 40 lägen som bedömdes 

som intressanta efter en byråinventering, gav 

utredningen fynd på 20 lokaler. En av dessa, 

läge 16, var belägen i närheten av gården 

Bålmyren i Vendels socken, Uppland. Vid 

en besiktning av läget hittades s gen kvarts 

intill en befintlig grustäkt och neolitisk 

keramik cirka 70 meter sydöst om kvartsförekomsten. 

Keramiken hittades i en brant 

sluttningpå en höjd av cirka 45 meter över 

havet (Björck & Guinard 2003). 

I april 2003 påbörjade SAU (Societas 

Archaeologica Upsaliensis) en förundersökning 

av lokalen, Raä 294, som då ansågs ha 

en maximal utsträckning på ca 15 000 m 2 

(1,5 hektar). Den förundersökta ytan var 

något mindre, ca 12 000 m 2 . Förundersökningen 

kunde konstatera, att den kvartsförekomst 

som antyddes av utredningen varit 

av begränsat omfång, alternativt till största 

delen bortgrävd som resultat av grusutvinning. 

Därför kom ansträngningarna att koncentreras 

till den slänt i sydöst, i vilken keramik 

hittats. I förundersökningen avgränsades 

ett område om ca 5000 m 2 , innehållande ett 

fyndmaterial bestående av keramik och slipad 

flinta, som indikerade en tidigneolitisk 

datering. Fyndplatsen föreföll i detta skede 

vara opåverkad av senare händelser. Fynd- 

Figur 1. Utgrävningar som utfördes 

2003 med anledning av nya E4:an norr om 

Uppsala (Fontell & Jahn 2004:14). 

22

Figur 2. Arbetsbild från slutundersökningen. I förgrunden syns Helena Åqvist, Markus Persson och Ann Lindkvist. 

I bakgrunden det stora Vendelsgrustag. Bilden är tagen mot söder i maj 2003. Fotograf Per Falkenström. 

koncentrationerna låg med bred marginal utanför det område som berördes av 

grustaget. Därmed inte sagt, att andra aktivitetsytor, som stått i samband med 

den nu undersökta, inte kan ha fallit offer för grustäkten. Ur ett arkeologiskt 

perspektiv har de i så fall varit rumsligt separerade från de påträffade lämningarna. 

Inom undersökningsytan utgjordes de enda uppenbara sentida störningarna 

en kolmila (undersökt av Upplandsmuseets Skogsprojekt under ledning 

av A. Hennius), som visade sig ha en medeltida datering, ett antal anläggningar 

med datering till äldre järnålder, samt tre gränsrösen, som dokumenterades av 

oss. 

Slutundersökningen, som genomfördes i maj – juli 2003, kom därmed att 

inriktas på de fyndkoncentrationer som definierats under förundersökningen. 

Slutundersökningens primära mål var att utreda fyndmaterialets fördelning över 

ytan. De fyndmaterial som var rikligast representerade på platsen var keramik, 

slagen sten och ben. Slutundersökningen avslutades med att de översta mark- 

23

lagren avlägsnades med maskin i sökandet efter olika former av förhistorisk 

markpåverkan. Undersökningen av Raä 294 avslutades den 27 juli 2003. Föroch 

slutundersökningen har bekostats av Vägverket. 

Denna rapport har utarbetats av ett arbetsteam under ledning av Lars 

Sundström och Kim Darmark. Där inga andra författare anges är texterna 

skrivna av Lars Sundström och Kim Darmark. I författarkollektivet ingick Ylva 

Bäckström, Per Falkenström, Niklas Groop, Helena Knutsson, Ann Lindkvist, 

Mikael Nordin, Niklas Stenbäck och Helena Åqvist från SAU, vidare Torbjörn 

Brorsson och Pia Sköld, Keramiska Forskningslaboratoriet, Lund, Anneli 

Ekblom, Geark i Uppsala, samt Gunlög Graner, UV-Bergslagen i Örebro. Bildmaterialet 

har skapats av författarna, Jan Jäger, Uppsala och Gunlög Graner, 

Örebro. 

Miljöbeskrivning 

Naturmiljö 

Bålmyren ligger på en utstickande del av Uppsalaåsen. Den undersökta fyndlokalen 

låg i en relativt kraftig sydostsluttning mellan 45 och 48 meter över dagens 

havsnivå. Uppsalaåsen, i sin helhet, har varit utsatt för en kraftig svallning från 

öster som fört massor till den västra sidan. Detta innebär att åsen har en karakteristiskt 

brant västsida och en sluttande östsida. Väster om fyndplatsen finns ett 

större grustag, Vendels grustag, vilken har föranlett studier av åsens stratigrafi 

just i detta område. Vid denna konstaterades bland annat följande: 

Åsens högsta parti består av en 7-8 meter hög krönrygg av homogent stenigt 

grus, utbildat genom svallning. Detta lager underlagras av ett lager av mo och 

lera, i sin tur överlagrande ett lager av sand och grus med inslag av sten. Den 

8-10 meter höga väggen i östra delen av skärningen, består av växlande lager av 

sand, grus och sten. Vissa partier av skärningen innehåller dock även ett dåligt 

sorterat moränliknande material (Grånäs 1990:40). 

Denna lagerföljd liknar den som återfinns på den utgrävda lokalen, där varv av 

grus, sand och sten kan observeras i täktområdets mer näraliggande skärning. 

Lokalt förekom även områden med högre inblandning av silt. Den komplicerade 

geologiska lagerföljden kan ha förstärkts av erosion då undersökningsytan 

ligger i en tämligen kraftig sluttning. 

Sluttning där Bålmyrenboplatsen ligger var barrskogsbevuxen. Nedanför 

sluttningen tar åkermarken vid. Själva fyndplatsen var tillsynes inte störd av 

någon omfattande sentida verksamhet. Strax ovanför och på en hylla ovanför 

24

Figur 3. Bålmyren utprickat på ekonomiska kartan. Observera att skalan är 1:25 000 (4 cm = 1 km). 

Ur Fastighetskartan. Medgivande nr. 2005/1499. 

25

lokalen löpte en mindre skogsväg. Längst ner i sluttningen och på kanten till 

åkern finns mindre sandtäkter men inga av dessa inkräktar på den fyndförande 

ytan. Bålmyrenlokalen ger således intrycket av att vara en relativt intakt fyndplats 

som nästan helt ligger inom exploateringsområdet. 

Under tidigneolitisk tid, ca 4000-3500 f. Kr., låg östra Uppland och Vendels 

sn i ett yttre skärgårdslandskap. Uppsalaåsen har börjat stiga upp ur havet och 

utgjorde en smal nordsydlig landmassa (se fig. 4). Bålmyren hade vid denna tid 

en tydlig maritim prägel. Bara att ta sig hit krävde gott sjömanskap. Det är inte 

rimligt att tänka sig att människor under denna tid kunde isolera sig här ute och 

på något sätt fungera oberoende av fastlandet. De tidiga dateringarna av materialet 

från det relativt närbelägna Anneberg (Segerberg 1999) vittnar om utvecklade 

kommunikationsvägar över hela södra Skandinavien. Den tidigaste trattbägarkulturen 

dök upp mer eller mindre samtidigt över hela södra Skandinavien. 

Kulturmiljö 

Under de senaste åren har bilden av tidigneolitikum i östra Mellansverige 

drastiskt förändrats och förtydligats. Från att mer eller mindre befunnit sig i 

marginalen och betraktats som en perifer och isolerad företeelse, den så kallade 

Vråkulturen, har området integrerats med den övriga sydskandinaviska trattbägarkulturen 

och förekommer numera i den internationella debatten kring neolitiseringen 

(till exempel Price 2000, Rowley-Conwy 2004). De hittills viktigaste 

bidragen i sammanhanget är ett antal nya undersökningar och de många tidiga 

dateringarna av materialen från dessa. Dateringarna belyser klart det orimliga i 

en förklaring av neolitiseringen som en successiv expansion. Istället är den troligaste 

tolkningen att ett likartat jordbrukssamhälle etablerar sig samtidigt över 

södra Skandinavien från Danmark upp till Dalälven i norr. Figur 4 visar några 

av de viktigaste tidigneolitiska lokalerna i trattbägarkulturens nordligaste del. 

I tabell 1 syns tydligt att de flesta av dessa tidigneolitiska lokaler undersökts 

och rapporterats under det sista decenniet. Rimligtvis återstår mycket arbete 

med att sammanställa detta relativt färska material, men redan har några nya 

hypoteser rörande det tidigneolitiska samhället föreslagits utifrån undersökningarna 

på 90-talet. En sådan hypotes föreslår ett semi-sedentärt bosättningsmönster 

dels med så kallade inlandsgårdar som karakteriseras som platser där den nya 

ekonomin, jordbruket, bedrevs och dels med kustboplatser där jakt på säl och 

fiske var huvudsysselsättningen (Apel m.fl. 1995). På inlandsgårdarna bodde 

man i långhus av mesula-modell medan man på kustboplatserna antagligen hade 

mindre hyddliknande konstruktioner (Lekberg 1995). Den viktigaste skillnaden 

mellan platserna enligt denna modell är att kustboplatserna var mer kortlivade 

26

Figur 4. Tidigneolitiska fyndplatser i Mälardalen. Platser som diskuteras i denna bok (Mikael 

Nordin). 

Tabell 1. Tidigneolitiska lokaler och referenser 

1. Nyskottet (Segerberg 1999) 2. Fågelbacken (Lekberg 1997, Apel m.fl. 1995) 

3. Hjulberga (Hulthén & Welinder 1981) 4. Tjugestatorp (Arthursson 1997) 

5. Skumparberget 2 (Apel 1996, Apel m.fl. 

1997) 

7. Malmahed (Olsson & Hulthén 1986, Kihlstedt 

1996) 

6. Skogsmossen (Hallgren m.fl. 1997) 

8. Frotorp (Eriksson m.fl. 1994) 

9. Mogetorp (Florin 1958) 10. Östra Vrå (Florin 1958) 

11. Pärlängsberget (Hallgren m.fl.1995) 

13. Kallmossen (Hallgren muntligen, in prep.) 14. Bålmyren 

12. Ål (ytinventerad – Anders Kritz, Hallgren in 

prep.) 

15. Trössla (Hallgren 2004) 16. Älby (Hallgren 2004) 

17. Västeräng (Björck 2000) 18. Anneberg (Segerberg 1999) 

19. Postboda skjutbana 20. Häggsta (Olsson 1996) 

27

på årsbasis medan de kunde vara mer långvariga i ett generationsperspektiv. Vad 

det gäller inlandsboplatserna är förhållandet tvärtom, dessa utgjorde huvudboplatser 

till vilka man ständigt återvände under året men de tycks inte ha använts 

längre än en generation. Detta resulterar bland annat i skillnader i deponeringsstrategier 

på dessa platser och att inlandsboplatsen genomgick en medveten 

övergivandefas då bland annat huset brändes ner. Sådana tillsynes medvetna 

övergivandestrategier är inte synliga på kustboplatserna. Möjligtvis övergav man 

dessa i ett långsammare tempo. 

Hypotesen kring den semi-sedentära livsföringen har dessutom lett vidare 

till en förklaringsmodell för den uppdelning man observerat i tidigneolitiska 

trattbägarkeramiken. Den har sedan länge uppfattats som tillverkad i olika stilar. 

Dessa stilar har sedan behandlats som antingen kronologiskt eller geografiskt 

betingade. Undersökningarna i Mälarområdet har starkt bidragit till att problematisera 

sådana tolkningar och i dagsläget framstår kronologiska och geografiska 

förklaringar till de två huvudstilarna, Oxie/Mogetorp och Volling/Svaleklint/ 

Svenstorp/Östra Vrå som avfärdade (Hallgren & Possnert 1997). Istället har 

bland annat skillnader i de sammanhang i vilka de två keramikstilarna påträffas 

lyfts fram som mest avgörande. Den sparsamt dekorerade keramiken, Oxie/ 

Mogetorp, förekommer tillsammans med den nya ekonomin på inlandsboplatserna 

medan den rikt dekorerade keramiken, Volling/Svaleklint/Svenstorp/Östra 

Vrå, förekommer i rituella sammanhang och på kustboplatserna (Sundström 

2003). 

I Vendels socken har fem stycken stenålderslokaler påträffats och undersökts. 

Tre i samband med arbetet med nya E4:an (Bålmyren, Snåret och Fembäcke – ej 

undersökt) och två i samband med undersökningar av järnåldersgravfält (se figur 

5). 

De lösfynd som använts för lokalisering av möjliga boplatslägen karterades 

som en del i den kompletterande arkeologiska utredningen inför E4:an projektet 

(Björck & Guinard 2003). En mer utförlig genomgång av lösfynden från 

Vendels socken finns i Markus (1996). Denna lösfyndslista saknar koordinater, 

men är i väsentliga delar likvärdig med Björck och Guinards genomgång. Bland 

lösfynden från stenåldern överväger material från senneolitikum, vilket är 

intressant då senneolitiska lämningar påträffats vid undersökningarna av både 

Bålmyren och Snåret. Även om den senneolitiska närvaron på Bålmyren endast 

inskränker sig till två C14-dateringar. Den förändring som går att se på bilderna 

med ett successivt större utnyttjande av sockenlandskapet belyser främst den 

landskapsförändring från ytterskärgård till fastland, vilken området genomgick 

under neolitikum. 

28

Figur 5. Vendel 

socken med kända 

stenåldersboplatser. 

Ur Terrängkartan 

© Lantmäteriverket 

Gävle 2004. Medgivande 

M2005/1499. 

Figur 6. Lösfynd 

från Vendelssocken 

och tidigneolitikum. 

Ur Terrängkartan 

© Lantmäteriverket 

Gävle 2004. Medgivande 

M2005/1499. 

29

Figur 7. Lösfynd från Vendelssocken 

och mellanneolitikum. Ur Terrängkartan 

© Lantmäteriverket Gävle 

2004. M2005/1499. 

Figur 8. Lösfynd från 

Vendelssocken och senneolitikum. 

Ur Terrängkartan © 

Lantmäteriverket Gävle 2004. 

M2005/1499. 

30

Boplatsen Bergsbyn påträffades på 1920-talet i samband med Andreas Oldebergs 

undersökningar av ett järnåldersgravfält. Ett 50-tal keramikskärvor av 

”Säterstil” hittades tillsammans med ett fragment av en slipad tunnackig flintyxa 

(Papmehl-Dufay 1998: 13). 

Den gropkeramiska boplatsen vid Vendel hittades på liknande sätt i samband 

med undersökningar av järnålderslämningar under vilka rika gropkeramiska 

kulturlager dolde sig. Undersökningen resulterade i att ca 30 kg keramik, en del 

bearbetad skiffer och flinta togs om hand och att två ”hyddstrukturer” dokumenterades. 

Intressant i sammanhanget är att den flintan som tillvaratogs troligen 

härstammade från tjocknackiga yxor då avslag med rester från både bred och 

smalsida hittats (Papmehl-Dufay 1998). 

Lokalen vid Fembäcke hittades vid den utökade utredningen som gjordes 

inför E4-projektet. Lokalen ligger på ca 45 meter över havet och innehåller 

keramik som antagligen är av gropkeramisk typ. (Guinard muntl., Björck & 

Guinard 2003:18). Lokalen är ännu inte undersökt. 

Boplatsen Snåret undersöktes samtidigt som Bålmyren men av UV-Gal. 

Denna lokal har ännu inte rapporterats. 

Sammanfattning och tolkning av 

undersökningsresultaten 

En relativt ostörd fyndlokal, Raä 294, har undersökts vid gården Bålmyren i 

Vendels socken, Uppland. På åsens östsluttning påträffades en ansamling fynd 

av neolitisk karaktär, vilkas utbredning till övervägande del kunde avgränsas 

inom undersökningsområdet. Platsen innehöll keramik, kvarts, flinta och bränt 

ben. Dessutom dokumenterades ett knappt hundratal anläggningar av olika 

karaktär. Senare användning av området kunde konstateras genom närvaron av 

en medeltida liggmila, gränsrösen och en separat koncentration av anläggningar 

med datering till äldre järnålder. Undersökningen inriktades på lämningarna 

från neolitikum och rapporten har därför detta fokus. I föreliggande sammanfattning 

kommer de viktigaste resultaten ur rapportens huvudkapitel att presenteras. 

Metod 

Platsen undersöktes med hjälp av systematisk provrutsgrävning i flera olika svep 

som utvärderades successivt. Stor vikt lades vid rumslig förståelse av platsen med 

hjälp av fyndmaterialet. Denna rumsliga förståelse fungerar som en oberoende 

variabel vid tolkandet av de anläggningar som undersöktes vid den avslutande 

avbaningen. 

31

Ur dateringssynpunkt var sökandet efter en strandrelation viktigt. Genom 

att studera fyndens och fosfaters spridning längs en för detta ämnad rad av 

rutor placerad tvärs mot sluttningen (den forna stranden), slöt vi oss till att 

strandlinjen legat kring 44 meter över havet vid tiden för bosättningen. Lokalens 

tidigneolitiska fas har daterats till 4697±23 BP (3600-3400 BC cal; bränt hasselnötsskal; 

för att förstå dateringsintervallet se figur 78b). Två dateringar från 

samma anläggning ger dock dateringar till senneolitikum, 3730±32 BP (2200- 

2000 BC cal; bränt hasselnötsskal; för att förstå dateringsintervallet se figur 

78c). Anläggningen låg perifert i förhållande till det huvudsakliga fyndområdet, 

men innehöll rikligt med keramik som inte skiljer sig från den övriga keramiken 

på platsen, med undantag för magringens karaktär. Förutom de två dateringarna 

finns inga materiella spår som kan knyta platsen till en senneolitisk tid. 

En undersökning av fyndens vertikala fördelning utfördes. Då fynd påträffades 

från torven och ner till 75 cm under markytan, gjordes en stickutvärdering 

på den mest fyndförande ytan. De mönster, som framförallt keramiken 

som massmaterial bildar, tolkas som huvudsakligen orsakade av naturliga 

markrörelser. Det förelåg således inga för oss skönjbara kulturella eller tidsmässiga 

vertikala skiktningar på platsen, varför stickgrävning inte bedrevs efter 

utvärderingen. 

En yttäckande fosfatkartering genomfördes för att fungera som en kompletterande/kontrasterande 

informationskälla till fyndfördelningen och anläggningsbilden. 

Delvis sammanföll fosfatförhöjningarna väl med fyndens utbredning, 

men fosfatkarteringen pekade även ut två angränsande områden med höga fosfatvärden 

men utan fyndförekomst. Båda dessa områden ligger på samma nivå 

över havet som fyndkoncentrationerna. 

Fynden 

Största delen av fyndmaterialet utgjordes av trattbägarkeramik av Fagervik I-typ. 

Sammanlagt tillvaratogs ca 16 kg keramik, 24 000 fragment, den var med andra 

ord kraftigt fragmenterad. Totalt kunde ett trettiotal kärl identifieras, varav 

några kragflaskor. Kärlens rekonstruerade storlek varierar mellan 16 till 35 cm i 

mynningsdiameter, med en övervikt för det större måttet. Antalet skärvor med 

dekor är osedvanligt högt och dekorelementen domineras av kamstämpelintryck, 

följt av enkla stämpel- och pinnintryck. Gropintryck förekom också, men 

enbart på halspartierna. Ovanligare dekorelement inkluderar tvärsnoddsmönster, 

snöravtryck och dragna linjer. Formmässigt går det att karakterisera flera av 

kärlen som trattbägare. Godset är fast och en tunnslipsanalys av 15 skärvor från 

skilda kärl indikerar ett gemensamt råmaterialursprung. En närmare minera- 

32

logisk studie av magringen (krossad granit) visade på ett påfallande homogent 

råmaterialursprung. Två kärl skiljde dock ut sig från de övriga genom magringen 

och kan ha tillverkats på en annan plats. 

Förutom keramik påträffades en mindre mängd stenföremål, 391 artefakter, 

företrädelsevis avslag och kärnor i kvarts. Ett fåtal flintavslag, flera med slipyta, 

tillvaratogs, liksom en pilspets i skiffer. Ett av flintföremålen härrör tydligt från 

en tunnackig flintyxa. Rumsligt sammanföll stenmaterialet med keramikens 

utbredning. Utgående från analyser av kvartsmaterialets tillverkningssätt har vi 

slutit oss till att produktionen på platsen varit av ringa betydelse, inte haft en 

given plats i rummet, utan att den varit situationsbunden. Det mesta materialet 

är fört till platsen i färdig form. Av intresse är, att även de föremål som vanligtvis 

benämns som bipolära kärnor till övervägande del tycks ha nått platsen som 

färdiga produkter. 

Benmaterialet uppgick till 15 gram och utgörs främst av fiskben, i första 

hand abborre. I övrigt fanns fågel, säl (vikare) och människa representerat. Särskilt 

fiskbenen antyder att platsen utnyttjats under vårvintern, vilket stöds av de 

andra benen. Två ben av två unga människor fanns också i materialet. 

Anläggningar och strukturer 

Anläggningskapitlet belyser de problem som kan uppstå när vi använder anläggningar 

på stenåldersboplatser som ett analytiskt begrepp. I vår behandling av 

dem har vi valt att använda korrespondensanalys som ett redskap för sortering 

och tolkningsunderlag och sålunda frångå traditionella, fenomenologiskt förankrade 

kategoriseringar. Analysen resulterar i fyra olika grupper av anläggningar, 

varav tre kan sägas ha ett kulturellt ursprung av olika karaktär. Den fjärde kategorin 

har enligt vår definition naturligt ursprung. Den rumsliga fördelningen av 

anläggningskategorierna och deras förhållande till fynd- och fosfatstrukturer ger 

stöd åt tolkningarna. 

Deponeringsmönster och -strategier 

I ett försök att lyfta blicken utanför Bålmyrens ramar infogas platsen i ett större 

kronologiskt och geografiskt sammanhang. Den rumsliga struktureringen på 

platsen jämförs med ett antal boplatser fungerande i antaget olika ekonomiska/ 

kulturella sammanhang. Genom att jämföra hur olika fyndkategorier samvarierar 

på boplatserna, studeras deras deponeringsprinciper. De diskuteras sedan 

inom ett teoretiskt, etnografiskt baserat ramverk. Utifrån idéer om förväntad 

bosättningstid som en av de mest avgörande variablerna vid organisation av 

boplatser, förstås tidigneolitiska inlandsboplatser som varaktigt bosatta, medan 

33

majoriteten av gropkeramiska boplatser förstås som tillfälligt besökta. Bålmyrens 

deponeringsstrategi påminner i undersökningen snarast om inlandsboplatsernas. 

Med andra ord har platsen en förväntat lång bosättningstid. 

Sammanfattande diskussion 

Som utgångspunkt för tolkning av boplatsen Bålmyrens funktion används en 

modell för definition och klassificering av Mälardalens tidigneolitiska bebyggelse 

skapad av Apel m.fl. (1996) och ytterligare fördjupad av Sundström (2003). 

Denna modell definierar 2 olika typer av boplatser, med olika läge och olika 

innehåll. Dessa kan ha kompletterat varandra i socialt hänseende. Den ena var 

inlandsboplatsen för mindre sociala enheter koncentrerad kring jordbruk. Den 

var uppbyggd kring och med en ”modern teknologi” knuten till de nya jordbrukssysslorna. 

Den andra var samlingsplatsen där man ägnade sig åt fiske, jakt 

och insamling och där man behöll en ålderdomlig struktur på boendet. Den nya 

teknologin var på de senare boplatserna manifesterad genom en rikligt ornerad 

keramik, vilken kan ges en festiv (eller rituell) tolkning. 

Flera av fyndkategorierna visar att Bålmyren inte kan förstås som en 

autonom enhet, utan som en del i ett sådant system av boplatser. Detta 

gäller såväl sten- som benmaterialet. Utifrån benmaterialet tycks det som om 

Bålmyren varit en plats specialiserad på marin jakt och fiske, dessutom under 

ett begränsat avsnitt av året, vårvintern. Fynden av människoben antyder att 

platsen även fungerat som begravningsplats. Gravar är okända på tidigneolitiska 

odlingslokaler, som företrädelsevis ligger i inlandet. Sålunda stärks intrycket 

av ömsesidigt kompletterande boplatstyper under perioden, en modell som 

föreslagits redan tidigare (Apel m.fl. 1995). Stenmaterialets sammansättning 

understryker likaledes att endast ett begränsat urval av hela produktionskedjan 

har deponerats på Bålmyren. Keramiken från Bålmyren visar på kopplingen 

till det tidigneolitiska trattbägarsamhället samtidigt som den skiljer sig från 

keramiken på näraliggande inlandsboplatser genom framförallt dekor. 

En till synes motsägelsefull aspekt i sammanhanget utgör dels slutsatser 

gjorda utifrån det osteologiska materialet, som antyder en kort användningstid 

och dels den strukturering av rummet som antyder en avsikt att bosätta sig på 

platsen för en längre tid. När vi tolkar platsen utifrån teoretiska resonemang 

framförda av Kent & Vierich (1989) och Binford (1983b), kunde den faktiska, 

kontinuerliga bosättningslängden på Bålmyren inte ha varit långvarig, men att 

avsikten har funnits att återkomma till platsen. 

Inför slutundersökningen var en av arbetshypoteserna att Bålmyren, som en 

tidigneolitisk kustbunden boplats, innehållande rikligt med dekorerad keramik, 

34

skulle kunna utgöra en samlingsboplats. Denna hypotes har prövats, genom 

att i detalj studera godset i keramiken. Tanken bakom testet, var att keramiken 

tillverkats på de separata familjegårdarna. Sådana mönster har kunnat iakttas 

utifrån studier av keramik på samtida inlandsgårdar i Närke (Hulthén MS). Spår 

av keramiktillverkning från tidigneolitikum i form av provbrända lerkorvar finns 

bara på lokaler som har hög andel rester från odlig och tamdjurshållning (kort 

sagt jordbruk). 

Men tunnslipsanalysen visade inte på några skillnader i godssammansättning. 

Detta kan tills vidare förstås som att platsen inte har fungerat som en 

samlingsboplats, utan använts av en enstaka familjegrupp under upprepade tillfällen. 

Sålunda vill vi förslå att den tidigare bosättningsmodellen för Mälarregionens 

tidigneolitikum utvidgas med en ytterligare medlem – den familjebaserade 

kustboplatsen. 

35

Metod 

Av Niklas Groop 

En arkeologisk metod är inget annat än ett verktyg som vi kan använda oss av 

i vårt sökande efter en mening i det förhistoriska materialet. Olika metoder 

ger olika typer av svar, vilket gör att man måste bestämma sig för vilken metod 

som man anser bäst passar ens syften och frågeställningar. Och inte tvärtom, 

anpassa frågeställningar till den metod som finns till hands. Det viktiga i valet av 

utgrävningsstrategi är att det bygger på en djup förståelse av den valda metodens 

potential och begränsningar (Moore & Keene 1983). 

Den metod som användes vid den kombinerade för- och slutundersökningen 

på Bålmyren bygger på de teoretiska resonemang som utvecklades inför de 

arkeologiska undersökningarna vid Fågelbacken, Västmanland. Drivande i detta 

arbete var docent Kjel Knutsson och doktorander vid arkeologiska institutionen 

vid Uppsala Universitet som vid tillfället arbetade vid Arkeologikonsult AB. 

Ett av syftena med den metod som utvecklades då var att på ett bra sätt försöka 

förena de fördelar som handgrävning av ett fyndförande överliggande lager ger 

med de fördelar som en avbaning i syfte att upptäcka större strukturer ger. En 

mer ingående beskrivning av denna metodiks syften och möjligheter har publicerats 

på annat håll (se Apel m.fl. 1995; Lekberg 2002). 

Den teoretiska bakgrunden till metodutvecklingen inför undersökningen 

av Fågelbacken var en växande insikt i att avbaningsstrategin vid stenåldersundersökningar 

endast är ett trubbigt verktyg i uppfångandet av en fyndlokals 

komplexitet. En totalavbaning i början av undersökningen gör att vi riskerar att 

förlora kunskap om latenta aktiviteter som varken avsätter några anläggningar 

eller genererar stora mängder av fynd (Apel m.fl. 1995). En initial provrutsundersökning 

gör däremot att man försenar anläggningssökandet något, vilket kan 

leda till obehagliga överraskningar i form av komplicerade anläggningsstrukturer 

i och med att dessa kommer fram mot slutet av undersökningen. 

Genom att istället för en inledande avbaning gräva mindre provrutor på 

regelbundet avstånd över hela undersökningsområdet går det att komma åt en 

annan nivå av förståelse av lokalens komplexitet då man inte gräver bort delar av 

fyndlagret i ett inledningsskede. Fynden från rutgrävningen basregistreras i ett 

databasprogram och förs sedan över i ett kartritningsprogram där en simulerad 

fyndspridning skapas. Efter utvärdering förtätar man på jämna koordinater där 

man vill fortsätta undersöka, för att på så sätt stegvis öka upplösningen i bilden 

av fyndens fördelning. Här finns även stora möjligheter att vidare undersöka 

vissa frågeställningar och fokusera på det fyndmaterial som är bäst lämpat för 

36

detta ändamål. Detta innebär att fyndmaterial, som i första hand kan tänkas 

belysa andra typer av frågor, prioriteras ned eller väljs bort. 

Målet är att vår kunskap om platsen ska öka i takt med att vi gräver bort 

den, en kunskap som styr valet av den fortsatta grävstrategin, samtidigt som vi 

inte gräver bort så stora delar av lokalen att det hindrar oss i ett fortsatt sökande 

efter förståelse av platsen. 

Ytterliggare en aspekt på denna metod är att den enskilde grävande arkeologens 

roll i tolkningsarbetet utvidgas från att fältarbetet enbart betraktas som 

hantverk, till att arkeologen befinner sig i en kontinuerlig dialog med det undersökta 

objektet. Fältarbetet kan då definieras som vetenskapande. En sådan miljö 

kan endast skapas om man har en prövande attityd och inte på förhand bestämmer 

sig för vad man gräver. Det krävs vidare att varje ny grävning ses utifrån 

den enskilda lokalens potential, att man är medveten om nödvändigheten av att 

aktivt göra meningsfulla och motiverade urval och att projektledningen släpper 

in den övriga personalen i diskussioner angående det fortsatta valet av strategi 

(Apel 2002; Lekberg 2002). 

Vi skulle vilja att arkeologin skall fungera så. Men den arkeologiska praktiken 

idag fungerar annorlunda. Det finns en tydlig tendens att sträva efter 

rutiner och skapa mönster för att uppnå trygghet och en falsk känsla av professionalitet 

(Apel 2002). En metod, eller en repertoar av metoder presenteras 

gärna som de enda möjliga att använda i ett, flera eller till och med alla arkeologiska 

sammanhang. Professionaliteten ligger då i att lära sig dessa metoder 

och utföra dem så noggrant som möjligt, oavsett sammanhang (arkeologiska 

kontexter, geografi, kronologi osv.) Ett vetenskapligt tillvägagångssätt är, som vi 

ser det, att i en aktiv dialog med den plats eller kontext vi undersöker, hitta de 

mest meningsfulla vägarna eller sätten att samla kunskap om denna. Det kan 

göras med hjälp av redan utarbetade metoder, men ibland krävs modifieringar 

av dem, eller sökande efter helt nya vägar att upptäcka, förstå och tolka. Ingen 

läkare skulle undersöka ett benbrott med en EKG apparat, även om den var det 

enda tillgängliga instrument på hans mottagningsrum. Men arkeologer kan utan 

vidare diskutera hur man skall använda till exempel “single context” metoden på 

en boplats i en moränbacke, bara därför att den tillhör en period som ”kräver” 

single context-grävning. Denna förvirring kan enligt vår uppfattning bero på 

att arkeologin vill och skall ta reda på så mycket om förhistoriskt liv. Resursbrist 

och frågornas vidd och vaghet kan göra det svårt att avgränsa sig och leta upp 

de rätta metoderna. Arkeologin som den bedrivs idag inrymmer i princip frågor 

som skulle kunna undersökas av de flesta andra vetenskaperna tillsammans. Och 

den måste leta efter svar utan att ha facit, eller någon att fråga om hur metoden 

37

känns, fungerar eller ofta ens begrunda resultatens rimlighet. Den väg som vi 

föreslår ur en så definierad återvändsgränd är att skapa en dynamik mellan teori, 

metod och tolkningar. Den vetenskapliga inställningen till en grävning och en 

arkeologisk professionalism innebär då att vi före och under utgrävningsprocessen 

begagnar oss av denna dynamik och anpassar och förändrar våra metoder 

genom en kontinuerlig utvärdering av resultaten. En slutlig och ärlig utvärdering 

efter varje grävning skulle kunna ge oss redskap att förändra metoderna 

inför nästa grävning osv. Denna rapport är författad i en sådan anda, liksom 

Bålmyrengrävningen var utförd med en metodisk dynamik. 

Förundersökningen 

Vid undersökningen av Bålmyren valde vi till att börja med 0.5 m x 0.5 m stora 

provrutor, här kallade kvartsmeterrutor, var 10:e meter över undersökningsområdet. 

Denna grova upplösning (en provruta var 100 m 2 ) har erfarenhetsmässigt 

visat sig vara en lämplig början, (Fågelbacken: Lekberg 1997, Skumparberget 2: 

Apel 1996, Valhalla: Apel m.fl. 1996, Pärlängsberget: Hallgren m.fl. 1995), när 

lokalen avgränsas och en uppfattning om dess innehåll skall bildas. I vissa fall 

har en sådan upplösning även mött de krav som en förundersökning ställer. På 

till ytan mer begränsade lokaler, som t.ex. Skumparberget 1 och Bålmyren, krävs 

dock en högre upplösning för att nå dessa mål. Provrutans storlek kan naturligtvis 

även den behöva förändras efter de förutsättningar som finns på fyndplatsen 

så som fynddensitet och rumslig variation. Storleken 0.5 m x 0.5 m på provrutor 

är också ytor som förhåller sig till storleken och räckvidden på den mänskliga 

kroppen (Binford 1983a). 

Principiellt kan man säga att undersökningar där denna metod tillämpats 

initialt går igenom en serie prospekteringssvep, vilka då oftast inletts med ett 

svep med rutor var 10:e meter. Inom denna yta har sedan upplösningen ökats 

på med ett 5-meters- och 2,5 meters-svep. Detta dels för att pröva de mönster 

som erhållits vid tidigare svep (den grövre upplösningen) och dels för att mer 

detaljerat studera fyndens fördelning över den undersökta ytan. Efter denna 

prospekteringsfas övergår grävningen i en mer kvalitativ fas där vissa delytor 

undersöks mer ingående beroende på frågeställningen. 

Rutorna mättes in med totalstation och gavs ett grävenhetsnummer i en 

löpande nummerserie. En erfarenhet som vi gjorde under fältsäsongen var att man 

bör skilja de olika svepen från varandra redan vid inmätningen. Det visade sig att 

det blev extra arbete att i efterhand rekonstruera svepen för att kunna sätta upp 

spridningskartor för de olika svepen. En lösning som vi arbetade fram var att ge 

de olika svepen skilda nummerserier, där 10 meters rutorna började på exempelvis 

38

1000 och 5 meters rutorna på 2000 och så vidare, samt att man skiljer svepen från 

eventuella fria rutor och från rutor som ingår i en yttäckande grävning. 

Det är i denna process viktigt att motivera hur och varför prioriteringar görs 

och bör göras. Ingen kan under rimliga omständigheter anse sig vara kapabel 

att totalundersöka en lokal av Bålmyrens storlek. De centrala delarna har en yta 

av ca 5000 m 2 och för att totalundersöka denna måste man gräva 20 000 rutor 

av kvartsmeterstorlek. Under bra förutsättningar lyckas en person i genomsnitt 

gräva tre till fyra rutor per dag. Det kräver en total arbetsinsats om 5000–6600 

arbetsdagar för hela ytan, förutsatt att man inte gräver i 5 eller 10 cm stick, då 

ytterligare tid tillkommer. Med en arbetsstyrka på tio arkeologer och två projektledare 

får man vara på denna lokal i cirka fyra säsonger. Till detta får man lägga 

den ökade fyndhanteringen som en hypotetisk ”total” undersökning innebär. 

Första rutomgången 

Mål: Att lokalisera och avgränsa fyndlokalen och bestämma dess innehåll. 

På toppen av åsryggen, i undersökningsområdets västra del, hade det under 

utredningen hittats kvartsavslag av mesolitisk karaktär. Längre ner i backen, i 

undersökningsområdets östra del, hade keramik av neolitisk karaktär hittats 

(Björck & Guinard 2003). Följaktligen syftade den första rutomgången till att 

försöka lokalisera fyndplatserna. Detta gjordes genom att det första svepet med 

rutor lades på varje hel 10 meter över större delen av undersökningsområdet, 

motsvarande en yta på ca 12 000 m 2 (1,2 ha). 

Under detta svep lade vi även ut ett antal förtätningsrutor på toppen av 

åsryggen, i syfte att försöka återfinna det från utredningen kända kvartsförekomsten. 

Vi kunde dock inte finna några spår av förhistorisk mänsklig aktivitet, 

och då större delen av åsryggen var bortgrävd i den intilliggande grustäkten 

avslutade vi undersökningen i detta område. Vi antog helt enkelt att om 

kvartsen härrör från en större fyndansamling så är det troligt att denna grävts 

bort tillsammans med åsen i samband med grustäkten. 

Längre ner i backen påträffades keramik i tre rutor. Den efterföljande spridningsbilden 

av keramiken gav dock ingen större klarhet i fyndens utbredning 

(fig. 9). Fler förtätningssvep behövdes följaktligen för att avgränsa lokalen. 

Andra rutomgången 

Mål: Att närmare avgränsa fyndlokalen och bestämma dess innehåll, samt att 

försöka datera lokalen på typologiska grunder. 

39

Figur 9. Spridningen av keramik efter första rutomgången. Första isaritmen motsvarar 1 g, 

de övriga visar varje intervall om 10g. Med på bilden finns även den gamla vägen och det 

eldpåverkade blocket. För information om kartans konstruktion se faktarutan om Surfer sidan 61. 

Vid förundersökningens andra svep halverades avståndet mellan rutorna, i syfte 

att få ett bättre rumsligt grepp om det fyndförande området. Den nya rutomgången 

omfattade en yta på ca 5000 m². Bilden av en mer sammanhängande 

fyndkoncentration på lokalen började härmed framträda. Keramiken var spridd 

i ett halvcirkelformat område, och kvartsen låg något förskjuten i förhållande till 

det. Fiskben hittades strax utanför keramikkoncentrationerna. 

Länsstyrelsen tillät en utvidgning av rutgrävningen utanför undersökning- 

40

Figur 10. Spridningen av kvarts efter första rutomgången. Varje isaritm motsvarar 1 st. 

kvartsbit. Med på bilden finns även den gamla vägen och det eldpåverkade blocket. För 

information om kartans konstruktion se faktarutan om Surfer sidan 61. 

sområdet i syfte att begränsa fyndlokalen mot öster, i riktning mot den förmodade 

stranden. Denna utvidgning visade att fyndkoncentrationen fortsatte utanför 

exploateringsområdet. 

Keramik hittades i en ruta cirka 40 meter söder om det centrala området. 

Området däremellan var i det närmaste fyndtomt. I samma ruta framkom även 

något som antogs vara fossiliserat bränt ben, kanske från människa. En mängd 

fria rutor lades ut, i syfte att finna mer ben och avgränsa området. Detta område 

kom att kallas för det södra området. 

41

Figur 11. Spridning av keramik efter andra rutomgången. Första isaritmen motsvarar 1 g, 



Det andra rutsvepet gjordes över en större sammanhängande yta i det som 

tolkades som lokalens centrala område (den blivande Storruta 1). Syftet var att 

utreda om en kulturellt formad stratigrafi förelåg. En bedömning av stratigrafin 

måste göras i en fyndrik del av lokalen. Det krävs ett gott statistiskt underlag 

42

Figur 12. Spridning av kvarts efter andra rutomgången. Varje isaritm motsvarar 1 st. 

kvartsfragment. Med på bilden finns även den gamla vägen och det eldpåverkade blocket. 

För information om kartans konstruktion se faktarutan om Surfer sidan 61. 

43

Figur 13. Spridning av ben efter andra rutomgången. Varje isaritm motsvarar 1g. Med på 



44

i varje artificiellt lager (stick) för att den vertikala fördelningen av fynd skall 

kunna avslöja kulturellt formad fyndstratigrafi. 

Sammanfattning av förundersökningen 

Under förundersökningen grävdes 213 av totalt 556 rutor. 95 rutor grävdes 

under den första rutomgången och 118 under den andra. Resterande 343 rutor 

kom att undersökas under slutundersökningen. 

Vid förundersökningen avgränsades lokalen med hjälp av simuleringarna 

av massmaterialets spridning över ytan. Lokalen kunde preliminärt dateras till 

tidigneolitikum, bland annat genom fyndet av en del av en tunnackig flintyxa, 

en ledartefakt för tidigneolitikum i området. Sökandet efter daterbart organiskt 

material fortgick under slutundersökningen. Undersökningen av det fyndförande 

lagrets stratigrafi fortsatte således även under slutundersökningen. 

Slutundersökningen 

Vid slutundersökningen tillkom några frågeställningar som direkt berörde valet 

av fortsatt utgrävningsstrategi. Frågeställningarna inför slutundersökningen var 

följaktligen att: 

• Skapa en rumslig förståelse av lokalen genom att studera fyndens och 

fosfaternas fördelning över ytan. 

• Avgränsa boplatsens utbredning i riktning mot den tänkta stranden. 

• Datera lokalen genom att försöka finna en eventuell strandrelation och 

genom att aktivt leta efter daterbart organiskt material. 

• Undersöka om det fyndförande lagret uppvisade en kronologiskt betingad 

stratigrafi och att resultaten från förundersökningen också var giltiga för 

andra delar av boplatsen. 

• Aktivt söka efter anläggningar och strukturer med hjälp av maskinavbaning. 

Lokalen indelades inför slutundersökningen i tre områden benämnda A, B, C, 

(se figur 14). 

Område A utgjordes av en platå alldeles ovanför den sluttning där merparten 

av fynden vid förundersökningen påträffades. Under förundersökningen undersöktes 

av områdets yta med ett tjugotal provrutor och endast två av rutorna 

innehöll fynd. Dessa två rutor låg i områdets östra del i anslutning till slänten. 

Område B bestod av den slänt där de flesta fynden gjordes under förundersökningen, 

då cirka 1% av ytan grävdes. 

Område C avgränsades i de centrala delarna av område B. Ytterligare rutor 

behövde grävas i områden som anslöt till det centrala, för att närmare definiera 

lokalen och bättre kunna förstå fyndens rumsliga spridning. 

45

Figur 14. Översikt över Bålmyren med de olika områdena utmarkerade. Fyndförande ytan 

markeras av de fyllda cirklarna. 

Tredje rutomgången 

Mål: Att öka den rumsliga förståelsen av lokalen, samt avgränsa boplatsens 

utbredning mot den tänkta stranden i öster. 

Vid den tredje rutomgången förtätades rutgrävningen ännu en gång i område C. 

Resultatet av förtätningen ökade vår förståelse av platsen. Den halvcirkelformade 

keramikkoncentrationen bekräftades och framträdde så tydligt att vi valde att inte 

förtäta ytterligare (se figur 15), vi fann med andra ord att mönstret från de tidigare 

rutomgångarna hade stabiliserats. Istället valde vi att utöka de större sammanhängande 

rutorna i storrutorna 1, 2 och 3, (se figur 21) vilka alla låg inom område C 

och alla låg i anslutning till den halvcirkelformade keramikkoncentrationen. 

46

Figur 15 återger en delvis felaktig bild av keramikutbredningen i det södra 

området. Ett antal fria rutor lades ut i denna del och de visade sig vara fyndförande. 

Dessa rutor låg mellan interpoleringspunkterna i kartritningsprogrammet. 

Värden som inte sammanfaller med det rutsystem som programmet skapat 

tenderar att slätas ut eller förstärkas beroende på hur nära de friliggande rutorna 

Figur 15. Spridning av keramik efter tredje rutomgången. Första isaritmen motsvarar 1 g, 



47

har till kartprogrammets interpoleringspunkter. Det vi alltså ser i kartbilden är 

en något förvrängd bild som formas av hur nära varandra de fria rutorna och 

intepoleringspunkterna låg. 

Figur 16. Spridning av kvarts efter tredje rutomgången. Varje isaritm motsvarar 1 st. kvartsbit. 

Med på bilden finns även den gamla vägen och det eldpåverkade blocket. För information om 

kartans konstruktion se faktarutan om Surfer sidan 61. 

48

Figur 17. Spridning av ben efter tredje rutomgången. Varje isaritm motsvarar 1 g. Med på 



Sökandet efter en strandrelation 

Mål: Att finna den eventuella strandlinjen, och undersöka lokalens förhållande 

till denna. 

Bålmyren ligger på 45–48 meter över dagens havsnivå. Om Bålmyren varit 

strandbunden kan den preliminärt dateras till 4000-3000 f. Kr. enligt kvartärge- 

49

Figur 18. Rutraden som grävdes för att undersöka en eventuell strandrelation. Rutor grävdes 

med en meters intervall. 

ologiska studier av strandförskjutningen, som fanns att tillgå när denna rapport 

skrevs (Åkerlund 1996, Appendix II:57). 

En strandlinjedatering kan endast ge en fingervisning om när en lokal varit i 

bruk. Framförallt kan man erhålla en bakre tidsgräns, då vi kan utgå från att de 

människor som vistades på platsen inte levde under vatten. 

Vid denna undersökning lades en rad provrutor ut på varje hel meter, i en rät 

vinkel mot den hypotetiska strandkanten, rakt igenom lokalens centrala område 

(se figur 18). Raden började på en nivå av 49,5 m. ö. h. i väster, slutade vid 43 

m. ö. h. i öster och omfattade sammanlagt 56 rutor. På grund av tät vegetation 

utanför exploateringsområdet påbörjades en ny rad 2,5 meter norrut vid den 36: 

e rutan, och den ursprungliga raden avslutades ytterliggare 6 rutor ned. 

50

Det Centrala området 

178g. 

129g. 

Väst - Öst 

Figur 19. Fosfaternas relation till fynden i rutraden. Med i diagrammet ligger även en polynom 

trendlinje vilken visar fosfaternas generella förändring. Staplarna visar den totala fyndmängden i 

gram per ruta. 

Fynden i rutorna avtog cirka 45 m. ö. h. Detta kan jämföras med det södra 

området, där fyndkoncentrationerna låg på en nivå av 44 m. ö. h. Svallad 

keramik påträffades i rutor vilka är belägna på nivåer mellan 44-45 m. ö. h. Det 

är alltså sannolikt att strandlinjen vid tiden för lokalens utnyttjande som högst 

befunnit sig ca 44 m. ö. h. (strandzonen är markerad på spridningskartorna). 

Vid en jämförelse med fosfatprovernas utbredning i området finner vi att det 

sker ett fosfatfall i de lägre, sydöstra, delarna av lokalen (se figur 19 samt fosfatkapitel 

sid. 61 ff. De fallande fosfatvärdena sammanfaller med en total frånvaro av 

fynd. På Bålmyren ser vi dessutom en rejäl stigning av fosfatvärdet, vid ruta 39, i 

samband med fyndens avtagande och sedan en generell minskning av fosfatvärdet. 

Noel Broadbent (1979) har tidigare jämfört utbredningen av fosfater och 

fynd i syfte att finna en strandnivå. Han visade att fosfatervärdena minskar vid 

den förhistoriska stranden, strax nedanför minskningen av fynd. I vissa fall kan 

även fosfatvärdena stiga kraftigt innan minskningen sker, vilket Broadbent tolkar 

som en indikation på att man rensat fisk och slaktat säl vid strandkanten (Broadbent 

1979:22ff.). Bålmyrens fosfatfördelning kan tolkas på detta sätt. 

Det finns alltså starka indicier för att Bålmyren under sin utnyttjandefas varit 

strandbunden. Detta antyds av avtagande fyndfrekvens och generellt minskande 

fosfatvärden. Enligt denna analys stod strandlinjen vid 43-44 m. ö. h. när lokalen 

var i bruk. 

51

Bålmyren i tvärsnitt 

52 

Början på fynden 

50 

Centrala området 

48 

Slutet på fynden 

Möjlig strandlinje 

46 

44 

Här börjar fynden 

Det centrala området 

Här slutar fynden. 

42 

Möjlig plats för strandlinjen 

40 

38 

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 

Väst - Öst 

Figur 20. Bålmyren i tvärsnitt. Tabellen visar ett tvärsnitt genom de centrala delarna av 

boplatsen utifrån höjdvärdet på rutorna i rutraden. Med på bilden finns även markeringar som 

visar fyndens utbredning och den möjliga strandlinjen. 

De sammanhängande rutundersökningarna 

Mål: Att undersöka den centralt liggande hästskoformade keramikkoncentrationen 

(Storruta, 1, 2 och 3). Att undersöka det södra områdets ben- och keramikkoncentrationer 

(Storruta 4). Att fortsätta utreda om det fyndförande lagret 

uppvisar en kronologiskt betingad stratigrafi. 

När vi förstått fyndens generella spridning över lokalen öppnades större schakt 

upp i syfte att hitta eventuella anläggningar som kunde i detalj jämföras med 

fyndens rumsliga utbredning. För att behålla undersökningens upplösning, 

insamlades fynden i dessa schakt i kvartsmeterrutor, och detta skedde genom att 

rutorna togs ned successivt på ett sammanhängande sätt över hela schaktet. På 

några ställen gjordes detta i syfte att utvärdera fyndens vertikala fördelning. 

Fyra områden undersöktes på detta sätt (Storruta 1-4, se figur 21). Schakten 

lades i områden som av olika anledningar befunnits vara intressanta utifrån 

provrutssvepen. 

En tanke med att gräva storrutorna var att undersöka fyndens och fosfaterna 

spridning på mikronivå. Detta till skillnad från de simulationer som gjordes 

efter varje provrutsomgång som uppvisar spridning på makronivå. 

De kvartsmeterrutor som kom att ingå i de olika storrutorna var 162 st. 

Storruta 1 omfattade 30 kvm, storruta 2 omfattade 1,5 m 2 , storruta 3 omfattade 

4,25 m 2 , storruta 4 omfattade 4,75 m 2 . 

52

Figur 21. Storrutornas utbredning, där de olika storrutornas identitet är markerad. Med på 

bilden finns även den gamla vägen och det eldpåverkade blocket. 

Avbaningen 

Mål: Att aktivt söka efter anläggningar och strukturer. 

Maskinavbaningen och sökandet efter anläggningar påbörjades först i slutskedet 

av grävningen, efter att vi erhållit en stabil bild av fyndens spridning över området 

(Apel m.fl. 1995; Hallgren m.fl. 1995). Avbaningen skedde i tre steg, där 

vi började med de ytor som låg utanför det centrala området, för att successivt 

arbeta oss in mot område C. 

Område A, som inte innehållit några större fyndkoncentrationer vid 

rutundersökningen, maskinbanades i slutundersökningens inledningsskede för 

att undvika eventuella överraskningar i slutskedet av grävningen. 

53

Av samma skäl maskinbanades område B efter att tredje svepet av rutor och 

storruta 1 och 3 grävts klart. Även denna gång för att slippa eventuella överraskningar 

i slutskedet. 

Område C maskinbanades under grävningens sista vecka, efter att storruta 1 

och 2 grävts till botten. 

Avbaningen visade att ett 15 x 15 kvadratmeter stort stenfriare område låg i 

de centrala delarna. Den bekräftade även våra tidigare iakttagelser om områdets 

komplicerade markförhållanden. Vad det gäller de anläggningar som framkom 

under avbaningen och rutgrävningen, se kap. Anläggningar och strukturer. 

Ett steg mot en utvärdering 

Om vi eftersträvar en frågeställningsinriktad uppdragsarkeologi krävs att våra 

metoder innehåller förändringsmekanismer som tvingar oss att förändra vår 

praktik så att vi inte fastnar i rutiner. Den rutinmässiga grävningsstrategin tycks 

även ha infunnit sig i användandet av den så kallade Fågelbacksmetodiken (Apel 

m.fl. 1995) och således även utgrävningen av Bålmyren. Det är därför viktigt att 

utvärdera den egna fältmetodiken för att inte fastna i ett sätt att gräva. 

I den teoretiska inledningen presenterades det ideala undersökningsförloppet 

som dynamiskt och kreativt. I redovisningen av undersökningens olika studier 

framträder en kontrasterande bild där de olika frågeställningarna och provrutsomgångarna 

känns självklara eller givna. Till viss del är detta en orättvis bild, då 

fältdiskussionerna var dynamiska på ett sätt som inte motsvarar de beslut som av 

mer praktiska orsaker togs och som ligger till grund för det faktiska grävningsförloppet. 

Den utforskande ambitionen kommer ofta i konflikt med verkliga 

förhållanden styrda av tempo och tidsbrist. Det vore önskvärt att tillräckligt med 

tid avsattes för att genom inträngande analyser och utvärderingar av föregående 

provrutsomgång ta fram olika handlingsplaner för den fortsatta undersökningen. 

Istället ledde tidspressen till att svepen i Bålmyren mer eller mindre överlappat 

varandra i tid och att utrymme för vetenskapligt risktagande varit begränsat. 

Den primära strävan har således inte varit att utforska platsen utan att få ”jobbet 

gjort”. Det är viktigt att inte överge de vetenskapliga ambitionerna utan att 

verka för att de skall beredas större utrymme framöver. 

En utförlig utvärdering av metoden har inte getts utrymme i denna publikation. 

Vi vill dock peka på några punkter som en framtida utvärdering kan börja 

med. Det sägs att självrannsakan är första steget mot ny kunskap, men ibland 

krävs det oberoende granskning då det är svårt, om inte omöjligt, att gå utanför 

sig själv. 

54

Representativitet 

Till följd av den metodik som användes vid utgrävningen av Bålmyren, sampling, 

brukas termen representativitet flitigt. Detta är ett begrepp, som alltid funnits 

i arkeologisk verksamhet, inte minst i källkritiska diskussioner. När samplingsmetodiken 

för första gången, oss veterligen användes, granskades det grävda 

materialet utifrån representativitetsaspekten. Undersökningen av Fågelbacken, 

genom att vara den första exploateringsundersökning, vid vilken samplingsmetodiken 

användes explicit, krävde att det urval som gjordes ansågs vara representativt 

för boplatsens karaktär. Med explicit avses det faktum, att samtliga 

utgrävningar (inte minst vid exploateringar) av nödvändighet medför betydande 

urvalsprocesser, som kan vara mer eller mindre uttalade. Under arbetet med 

Fågelbacken, prövades representativiteten genom att jämföra olika provrutssvep 

med varandra och se om stabila rumsliga mönster uppnåddes (Apel m.fl. 1995; 

Lekberg 1997). Diskussionen om representativitet blev aldrig särskilt djuplodande, 

utan flera svåra problem kvarstod. Ett dylikt dilemma var att olika förståelsehorisonter 

(”boplatsliv” kontra ”aktiviteter kring hydda”) kontrasterades 

mot varandra, utan att hänsyn togs till det faktum att de egentligen representerade 

olika saker. Sedan dess har representativitetsbegreppet inte diskuterats, trots 

att kraven på prioriteringar och ekonomiska hänsyn blir allt viktigare inom uppdragsarkeologin. 

En grundfråga är således hur lite eller hur mycket vi behöver 

gräva för att uppnå denna representativitet och vad är det som skall representeras? 

Vid en provtagning är det viktigt att veta vilka processer som ligger bakom 

bildandet av den företeelse som skall prövas. Vid större statistiska undersökningar 

av människors åsikter så vet eller antar undersökarna att dessa varierar 

beroende på kön, ålder, geografisk och social position och så vidare. Därför 

väljer undersökaren att sprida sina prover så att alla dessa olikheter täcks upp 

och en representativ bild uppnås. Vid en medicinsk diagnosticering försöker 

man tvärtom systematiskt avgränsa området för undersökningen och utesluta 

irrelevanta orsaker till problem och metoder som kan användas till deras 

botande. I det första fallet utgår man ifrån ett intresse att täcka så bred skala av 

uppfattningar som möjligt inom en bestämd fråga, i det andra närmar man sig 

frågan genom uteslutningsmetoden. 

Vid en arkeologisk undersökning liknar förutsättningarna både sociologens 

och läkarens samtidigt. Vi vet mycket lite såväl om platsens karaktär, som processerna 

bakom dess tillkomst, existens eller upphörande. Då krävs först och 

främst att vi skapar teorier kring hur mänskliga beteenden avsätter arkeologiskt 

igenkännbara materiella lämningar. Ett grundantagande är att olika beteenden 

avsätter olika typer av spår. Spårens innehåll och omfång varierar på ett systema- 

55

tiskt sätt, som kan analyseras och tolkas i termer av händelser på den undersökta 

platsen. Men platsen kan lämna endast ett begränsat antal upplysningar till 

oss. Begränsningarna utgörs av platsens verkliga information (de skeenden som 

faktiskt hänt där), men lika mycket våra frågor angående den och materialet vi 

gräver upp under undersökningens gång. Och frågorna i sin tur är avhängiga 

av de föreställningar och förväntningar vi har på vad som skall komma fram ur 

jorden. 

I ett i grunden antikvariskt synsätt uppfattas all information som viktig och 

värd att dokumentera. Om avtryck av forna handlingar, såväl storskaliga som 

småskaliga, finns dolda under jorden, så skall de fångas upp och man tror sig 

erhålla en representativ bild av platsen och skeenden på denna. Man utgår då 

ifrån att materialet vi gräver upp och informationen vi analyserar fram lämnar 

utsagor av sig själva opåverkade av våra utgångspunkter och frågeställningar. 

Intresse för undersökningsobjektet ersätts av intresse för observationerna, alltså 

alla fyndförande rutor är viktiga, oavsett hur informationen från dessa förhåller 

sig till frågeställningarna, eller hur väl de representerar platsen. 

Ett annat sätt att arbeta gör platsen till det centrala i undersökningen. 

Beroende på frågeställningarna varierar platsens (objektets) storlek. Tidigt i 

undersökningen antas en ruta representera 100 m 2 , medan en ruta i undersökningens 

slutskede endast representerar sig själv som en del i ett definierat sammanhang 

(ett golvlager, en slagplats, en avfallsdump etc.). Det är denna aspekt 

av representativiteten som borde undersökas och diskuteras. Den fråga som man 

är benägen att ställa sig då är huruvida representativitet i urvalet är något som vi 

som arkeologer kan eller bör bekymra oss över. Är våra möjligheter begränsade 

till att endast kontrastera vårt urval mot våra tidigare rekonstruktioner, antingen 

urvalet är representativt eller ej? Om så inte är fallet, då är det angeläget att hitta 

modeller för att pröva begreppet och inte använda det som ett tomt slagord för 

att motivera och bekräfta vår egen undersökning. 

Dessa tankar har självklart påverkat oss under grävningens gång. Men vi kan 

inte här presentera lösningar på detta problem, som i sig kan liknas vid tafonomiska 

och representativitets-diskussioner inom osteologin. 

Vi inser att det är viktigt att skapa en situation när det inte längre är våra 

intryck av till exempel spridningsbilder som styr oss i beslut om huruvida en yta 

är undersökt eller inte (utifrån våra frågeställningar). Det skall finnas metodiska 

redskap som kan tvinga oss att fortsätta eller avbryta oavsett våra privata intryck. 

Det vore dessutom eftersträvansvärt att platsens karaktär mer kunde inverka på 

till exempel provens storlek och de intervall som skall användas. 

I nuläget vet vi inte, hur vi skall förhålla oss till detta dilemma. I ett försök 

56

att rekonstruera platsens totala keramikinnehåll, har Niklas Groop skapat ytterligare 

ett diskussionsunderlag genom sina beräkningar. Resultatet och diskussionen 

presenteras här 

Beräkning av en hypotetisk uppskattning av den totala fyndmängden 

Av Niklas Groop 

Vi har utifrån vår förståelse av fyndens spridning försökt beräkna den totala 

mängden keramik på Bålmyren. Resultatet beräknas utifrån hypotesen att de 

spridningskartor som upprättats i fält motsvarar den totala populationen fynd. 

Frågor i sammanhanget är: Hur väl representerar då simuleringen av fyndspridningen 

en ”verklig” fyndspridning? När finner vi en nivå som man kan vara 

statistiskt sett nöjd med? Problematiken kring detta har behandlats tidigare, men 

denna diskussion skall ses som ett försök att i efterhand illustrera det urval av 

platsens fyndmaterial vi har erhållit under utgrävningen. 

Denna beräkning bygger på en i programmet Surfer schematiskt framställd 

spridningskarta av keramik från det tredje svepet, vilken upptar det centrala 

Fig 22. Det centrala området, 50 x 50 m 2 , med alla grävda rutor och en förenklad 

spridningskarta över keramik. Den första isaritmen representerar 10 g, medan de övriga visar 

varje 50 g. Med på bilden finns även det eld påverkade stenblocket. 

57

området av lokalen. Dess yta är 2500 m 2 (50 x 50 m 2 ). vilket vid en tänkt 

totalundersökning ger 10 000 rutor av kvartsmeterstorlek. Efter de beräkningar 

som angivits i texten skulle det krävas cirka 3400 arbetsdagar att gräva dessa 

rutor, om man antar ett genomsnitt på tre grävda rutor per dag. Jämför också 

med hela det fyndförande området (B), vilket upptar 5000 kvm och skulle generera 

20 000 rutor. Det totala antalet rutor vi grävde på Bålmyren uppgår till 556 

stycken, av dessa lade vi ut 331 stycken i området som valts ut som beräkningsexempel. 

Den totala mängden keramik vi tog upp från Bålmyren blev 14,9 kg, av 

dessa kom 11,9 kg från rutgrävning, och från det området, det centrala, som jag 

valt ut för detta beräkningsexempel plockade vi upp cirka 11,4 kg från rutgrävningen. 

Område Yta Antal Rutor. Keramik 

Totalt 10 700 m² 556 14,9 kg 

Fyndförande område 5000 m² 442 11,9 kg 

Beräkningsområde l 2500 m² 331 11,9 kg 

Inom spridningen (se fig. 22) 288 m² 165 11,4 kg 

Tabell 2. Undersökningens olika ytor samt mängden keramik som plockades upp vid varje 

nivå. 

Vi plockade alltså upp 11,4 kg keramik från det centrala området, och om de 

spridningskartor som upprättats löpande under grävningen ger en trolig bild av 

den faktiska keramikmängden och dess placering på lokalen (se figur 22); skulle 

vi ha funnit cirka 33 kg, endast i det centrala området, vid en grävning av alla 

rutor. I detta fall har Surfer fått bestämma utbredning och fynddensiteten hos 

det fyndförande lagret, vilket utgör basen för den rekonstruerade fyndmängd 

som redovisas i tabell 2. 

Nu grävde vi inte 1152 rutor i detta område, ja inte ens över hela undersökningslokalen. 

Utan det totala antalet rutor uppgår till 556 stycken, varav 

mer än hälften eller närmare bestämt 331 stycken faller inom området ovan. Vi 

grävde alltså cirka 3% av de befintliga rutorna (331 av 10 000) och dessa rutor 

visade sig innehålla, om spridningsbilden stämmer, 34% av den totala keramikmängden 

(11,5 kg av 33 kg). Inom gränserna för spridningskartan, bestående av 

bland annat storruta 1, grävde vi närmare 14% av ytan (165 av 1152 rutor). 

Med denna beräkning får vi följande resultat: genom att gräva 14 % av de 

befintliga rutorna i det centrala området fångade vi upp 34% av den beräknade 

förekomsten av keramik på Bålmyren. Detta är en horisontell beräkning baserad 

58

Gram keramik per 

isaritm 

Yta i Kvm Antal rutor (yta x 4) 

10 233,5 934 9340 

60 27,5 110 6600 

110 13 52 5720 

160 6 24 3840 

210 3,5 14 2940 

260 3 12 3120 

310 1 4 1240 

360 0,5 2 720 

Total 288 kvm 1152 33520g 

Beräknad mängd (Isaritm 

x antal rutor) i gram 

Tabell 3. Tabellen visar en uppställning av beräknad mängd keramik utifrån hypotesen att 

schablonkartan i figur 22. visar en korrekt bild av den totala mängden keramik i området. 

på en samplad (stickprovsbaserad) fyndinsamling där vi grävt ner till 50 cm, 

eller tills det blev fyndtomt. 

Vid en annan hypotetisk modellgrävning, där vi valt att gräva ut hela fyndkoncentrationen 

men bara de två (2) översta sticken (0-15 cm, då stick 1 var 5 

cm tjockt och stick 2 var 10 cm) skulle ha inneburit att 55 % av fynden, i det 

här fallet keramik, plockats upp. Modellen har gjorts utifrån de ytor som blev 

stickgrävda (se s. 66ff: Utvärdering av stickgrävningen). 

Här återkommer vi till den fråga om representativitet som ställdes tidigare. 

Hur kan vi rimligtvis veta hur mycket eller vad som är en representativ andel av 

keramiken på platsen? Erfarenheter från tidigare grävningar visar att olika typer 

av keramik har olika rumsliga fördelningar, med andra ord räcker det inte med 

att endast koncentrera sig på de områden där det förekommer rikligt med fynd. 

Ovanlig och rumsligt begränsad keramik kan vara kraftigt underrepresenterad. 

Dessa beräkningar tydliggör dock på ett kraftfullt sätt det orealistiska i att tro att 

lösningen på problematiken skulle vara att försöka få tag på hela populationen, 

alltså undvika urvalsfrågan genom att gräva allt. 

59

FAKTARUTA 

Surfer 

Surfer är ett program för Windows som kan användas till att visualisera och 

simulera statistiska modeller för data som har med rumsliga förhållanden att 

göra, exempelvis tredimensionella ytor av terrängmodeller. Data insamlas i, 

förhoppningsvis, jämt lagda provtagningar, stickprov, och dessa värden ligger 

sedan till grund för en simulerad bild av området i fråga. Simuleringen 

skapas genom att värdena interpoleras mellan provtagningsvärdena och 

visualiserar detta med att utrita isaritmer baserade på olika värden. 

Vid arkeologiska undersökningar där provrutsgrävning används, som 

vid Bålmyren, kan Surfer hjälpa arkeologerna att skapa sig en bild av lokalen 

utan att dessa behöver gräva rutor över hela området. Men man måste 

komma ihåg att bilden man får är en statistiskt baserad simulering av verkligheten 

inte verkligheten i sig. 

Genom att välja samma interpoleringsintervall som avståndet mellan 

de utlagda rutorna tar simuleringen lika stor hänsyn till alla stickprov. Om 

man tar ett interpoleringsintervall som är större än stickprovsintervallet kan 

programmet ”hoppa över” dessa ”felaktigt” lagda stickprov och ge en missvisande 

simulering. 

Vi har använt version 8 av Surfer och vi har under arbetet genomgående 

använt kriging som modell för att skapa interpolationerna. Kriging anses vara 

den mest lämpade för de flesta interpoleringarbeten, den är dock något 

långsam och extrapolerar värden där inga stickprov tagits. 

Fosfatkarteringen på Bålmyren 

Fosfatkarteringen av Bålmyren genomfördes i två steg. Prover togs dels med 

fem meters intervall under förundersökningen dels med endast ett par meters 

intervall under slutundersökningen. Proverna från slutundersökningen togs efter 

avbaningen. Båda provsvepen analyserades efter fälttidens slut. Syftet med fosfatkarteringen 

var att ge stöd till tolkningsprocessen av lokalen. Fosfathalterna 

antas vara spår efter mänsklig aktivitet, på samma sätt som t.ex. spridning av 

stenmaterial eller keramik. Rumslig och innehållsmässig variation av fosfater 

i jordlagren kan med andra ord återspegla den rumsliga organisationen på en 

lokal. Detta beror på att fosfaterna till största delen härrör från vissa typer av 

organiskt material som deponerats på lokalen (se t.ex. Blidmo 1995:6). 

Vid det första provsvepet från förundersökningen togs prover 20 centimeter 

under torven i provrutornas profilvägg. Detta motsvarar podsolprofilens anrikningslager. 

60

Vid det andra provsvepet togs prover direkt i det fyndförande sandlagrets. 

Detta sandlager torde i stort sett torde vara samma lager som det varifrån 

proverna togs i under förundersökningen. Samtliga prover mättes in exakt med 

totalstation. 

Figur 23. Proverna och provtagningsområdet 

61

Analysresultat 

Vid analysen uppmättes fosfathalter mellan ca 0 och 600 ppm i jordproven. 

Medelvärdet låg på 217,3 ppm och med medianvärdet 190 ppm, det är höga 

värden jämfört med de medel- och medianvärden som erhållits vid andra fosfatkarteringar 

som utförts av SAU under 2003 (se tabell 4) i skogsmark. 

Lokal Medel Median 

Bålmyra 217,3 190 

Lyttersta 177,9 175 

Postboda II 143 95 

Postboda III 78,7 50 

Skallmyra 46,9 35 

Stormossen I 71,8 65 

Stormossen II 57 50 

Stormossen IV 71,5 55 

Stormossen V:I 65,6 55 

Stormossen V:II 86,2 70 

Tabell 4. Tabell över medel- och medianvärden 

från SAUs grävsäsong 2003. 

De höga värdena återspeglar främst att prover på Bålmyren tagits i områden 

där fosfathalterna är förhöjda. (Detta gäller även Postboda II.) Förklaringen till 

detta är att dessa lokaler är större till ytan än övriga lokaler, i alla fall om man 

jämför fosfatspridningen med fyndspridningen. Fosfatkarteringen allena kan 

således inte användas för att avgränsa dessa lokaler. Fosfatvärdena kan endast 

tolkas i relief mot andra fyndkategorier. Det är dock intressant att fyndspridning 

och fosfatförhöjningar i mycket hög grad sammanfaller på mesolitiska lokaler, 

medan det verkar som om de neolitiska lokalerna inte riktigt verkar följa detta 

mönster. Det är också därför som de neolitiska lokalerna får högre medel- och 

medianvärden. Fosfaterna finns här helt enkelt på större ytor. 

Resultaten av fosfatkarteringen i Lyttersta är missvisande eftersom kartering 

på denna plats skedde i mycket begränsad omfattning. Proverna från Lyttersta är 

endast tagna på ett litet område och de är också få till antalet. Därför ger Lyttersta 

sken av att tillhöra samma kategori av lokaler som Bålmyra och Postboda 

II. Den skenbara likheten orsakas av att medel- och medianvärden beräknats utifrån 

många fler prover från ett relativt stort område på de sistnämnda platserna. 

62

Figur 24. Fosfatvärdenas fördelning. 

Det är eftersträvansvärt att komma ifrån en rent subjektiv bedömning av vad 

som anses vara naturliga grupper och värdena kommer därför att redovisas i 

enlighet med den vedertagna metoden att dela in värdena i grupper utgående 

från median och kvartil (se t.ex. Kyhlberg 1993). Detta innebär att värdena här 

delas in i tre grupper där första gruppen består av minimivärdet till första kvartilen, 

grupp två utgörs av första till tredje kvartilen och den sista gruppen består 

av värden från den tredje kvartilen till maximivärdet. Medianvärdet utgör alltså 

mittenvärdet i grupp 2. 

Antal Giltiga 356 

Saknas 0 

Medelvärde 217 

Median 190 

Standardavvikelse 136 

Minimum 0 

Maximum 600 

Kvartiler 

25 % 105 

50 % 190 

75 % 303 

Tabell 5. Beskrivande statistik, fosfatvärden Bålmyren (PPM i jord ) 

Utifrån dessa kvartiler kan man gruppera fosfatresultaten i tre grupper. Grupp 1 

(0-105 ppm) är att betrakta som låga, grupp 2 (106-303 ppm) utgör normalintervallet 

medan grupp 3 (304-600 ppm) är att betrakta som förhöjda. 

63

Rumsligt fördelar sig förhöjningarna på i stort sett hela det karterade området, 

dock sjunker värdena i den sydöstra delen av lokalen (se fig. 25) vilket skulle 

kunna antyda att strandlinjen gått här under lokalens användningstid. 

Figur 25. Fosfatförhöjningarna på Bålmyren 

Fosfatkarteringen av Bålmyren kan i korta ordalag sammanfattas som framgångsrik. 

Fosfaterna samvarierar med de tidigneolitiska fynden och därför bör 

majoriteten av fosfaterna härröra från de aktiviteter som också format den 

arkeologiska fyndplatsen. Fosfatkarteringen har bidragit till att utvidga själva 

boplatsområdet genom att peka ut två ytor i anslutning till det centrala området. 

Dessa ytor innehåller sparsamt med fynd men desto mer fosfater. Det förefaller 

troligt att fosfatansamlingarna på ytorna i sydväst och nordost hänger samman 

med det mer fyndrika centrala området. De förbinder detta centralområde med 

den antagna strandkanten. 

64

Utvärdering av stickgrävningen 

av Per Falkenström 

Bakgrund till markrörelser och vertikal fyndfördelning 

Fyndens spridning på Bålmyren kan förklaras utifrån både naturliga och kulturella 

faktorer. Till stor del är spridningen uttryck för mänsklig aktivitet, något 

som framförallt avspeglas i den horisontella fördelningen av fynden. Förekomst 

på olika djup vittnar om ett deponeringsmönster som dock inte nödvändigtvis 

är kronologiskt betingat. Vid sidan av detta spelar en rad naturliga processer in. 

Djur som gräver gångar, fallande träd samt rötter som breder ut sig påverkar de 

av människor skapade spridningsmönstren (Thorsberg 1984:23f). 

Generellt påträffas de flesta och tyngsta fynden överst i lagerföljden. Mindre 

och lättare fynd verkar inte förflyttas lika mycket, åtminstone inte i en sandig 

eller stenig jordmån. Emellertid kan det också förekomma en skillnad mellan 

olika material såtillvida att vikt och densitet resulterar i olika spridningsmönster 

för exempelvis kvarts respektive keramik (Apel 1997). 

Av stor betydelse är regelbundet återkommande nedfrysning och upptining 

av marken, som i sin tur varierar beroende på jordmånen. Ju finkornigare en 

jordart är desto längre verkar fyndmaterialet förflyttas. I steniga till sandiga jordmåner 

som på Bålmyren binds inte vatten i någon större utsträckning, varmed 

effekterna av omväxlande nedfrysning och upptining bör ha varit begränsade. 

Tidigare studier visar emellertid att inte bara större bitar utan även kvartssplitter 

flyttas uppåt till följd av så kallad ”frost lifting”. När marken fryser till utvidgas 

jorden och ger upphov till marksprickor (Broadbent 1979:38). Det motsatta 

sker när marken tinar, varvid mindre fraktioner, däribland relativt små artefakter, 

faller ner i sprickorna (Rankama & Kankaanpää 1999:59). Det kan diskuteras 

vilken av dessa rörelser är dominerande. Majoriteten av fynden, oavsett 

material, påträffas vanligtvis direkt under torven. Detta visar att frysningseffekten 

har en stor inverkan på fynden och att dessa vanligtvis förflyttas uppåt i 

stratigrafin. 

Uppenbarligen kan markrörelserna associeras med flera samverkande processer. 

Detta i kombination med lokala förutsättningar ger varierande resultat. 

Experiment som Michael Hilton (2003) har utfört i Alaska visar att det kan 

finnas stora skillnader på en och samma plats. Efter att avslag hade grävts ned 

återkom Hilton till efter tre år för att dokumentera den horisontella fyndfördelningen. 

Under tre års tid kunde Hilton se att sedimentsammansättningen och 

65

vindriktningen hade avgörande betydelse för spridningen av fynden. Särskilt 

fynd som låg direkt på eller strax under markytan låg väl exponerade för naturlig 

påverkan. Även om det inte gick att påvisa ett direkt samband mellan storlek 

och vikt fanns det en tendens till att de största och tyngsta fynden flyttades 

uppåt medan de lättaste och minsta fynden transporterades nedåt i stratigrafin. 

Åtskilliga mindre fragment påträffades emellertid fastkilade i lager med grus eller 

mellan större stenar (Hilton 2003:178). En huvudsaklig orsak till fyndfördelningen 

ansågs vara temperaturskillnader under det att marken frös och tinades 

upp. Frysningseffekten är särskilt vanlig i sten- och grusbemängda jordar och 

uppstår genom att nålliknande iskristaller lyfter främst större fraktioner. Under 

experimentet observerades även att vindriktningen skapade en tunneleffekt 

igenom jordmånen, vilket också bidrog till omfördelningen av fynden (Hilton 

2003:193). 

I viss mån kan även markens lutning påverka fyndspridningen över tid. 

Tillsammans med ovannämnda naturliga processer bidrar sålunda tyngdkraften 

till överlagring och omflyttning av fynd. Fyndförande erosionsbranter och sluttningar 

är ständigt utsatta för omfattande förflyttning av i synnerhet finkorniga 

sediment. Vattentillförsel påskyndar processen, varmed särskilt mindre fynd 

transporteras bort. Michael Schiffer poängterar att i synnerhet starka strömmar 

vid kuster och vattendrag även flyttar fynd som splitter flera kilometer 

nedströms (Schiffer 1987:216, 252). Det bör dock påpekas att erosionen inte 

nödvändigtvis är koncentrerad till en och samma plats. Efterhand som vindar 

och strömmar ändrar riktning varierar även erosionens intensitet på olika platser. 

Vegetationen och landhöjningen har likafullt en hämmande inverkan på erosionen. 

Kulturella faktorer bidrar också till fyndens förflyttning. Den mest studerade 

kulturella påverkan på fyndens vertikalförflyttning är trampning och de packade 

skikt denna för med sig. Det är dock svårt att påvisa märkbara effekter av 

trampning på fyndens vertikala sortering (se t.ex. Thorsberg 1984:22, Schiffer 

1987:267f). 

Bålmyrens spridningsmönster 

Av fyndkategorierna på Bålmyren torde keramiken vara väl lämpad för en utvärdering 

av fyndspridningen. Kvartsmaterialet uppvisade däremot ingen tillräckligt 

stor koncentration för att på motsvarande sätt användas i en stickutvärdering. 

I anslutning till fyndkoncentrationen på den centrala boplatsytan handgrävdes 

och vattensållades materialet från kvartsmetersrutorna. Dessa grävdes i stick om 

10 cm med undantag för det översta sticket som var 5 centimeter i tjocklek. Uti- 

66

från uppgifter om mängd och vikt från respektive stick var det möjligt att se om 

fyndfördelningen skulle kunna visa på skilda kronologiska sekvenser och/eller en 

naturligt betingad stratigrafi. 

Horisontella spridningsmönster 

Bålmyrens läge i en sydöstsluttning har sannolikt medverkat till en omfördelning 

av fyndmaterialet. Bakgrunden till den nuvarande, horisontella fyndbilden 

har därför stor betydelse inför utvärderingen av de vertikala spridningsmönstren 

samt tolkning av fyndkoncentrationer och anläggningar. 

Bortsett från några tämligen plana ytor var genomsnittslutningen 35-40 

grader i väst-östlig riktning. Lutningen var inte lika påfallande i nord-sydlig 

riktning men gravitationen kan ha medverkat till en viss förskjutning av fynden 

både österut och söderut. Därutöver bör det strandnära läget under neolitikum 

ha bidragit till en viss förflyttning av materialet, i synnerhet som marken har 

varit mycket erosionsbenägen (figur 26; Anneli Ekblom, muntlig uppgift). 

En naturlig omfördelning av materialet kan dock inte ha varit särskilt omfattande 

eftersom fynden låg väl samlade och inte utspridda över ett större område. 

En jämförelse av skärvor >20 mm och fragment

till den förmodade rännkonstruktionen A6375 (se sida 257). Här framkom 

påfallande många fragment i en serie rutor som sträckte sig i nord-sydlig riktning. 

Det kan diskuteras huruvida detta smala stråk med keramikfragment skall 

ses i samband med en naturlig storlekssortering eller som ett resultat av mänskliga 

handlingar. Uppdelningen i skärvor och fragment är tämligen tydlig utefter 

stråket. Dess rumsliga förhållande till rännan talar sålunda för att keramikstråket 

har uppkommit i syfte att skapa en relativt öppen yta i nära anslutning till rännan. 

Utanför stråket sammanfaller återigen de båda fraktionerna, ett mönster 

som generellt sett omfattar hela undersökningsområdet. Sannolikt har därför 

varken skärvor eller fragment påverkats särskilt mycket genom naturliga processer. 

På samma sätt bör inte heller andra fynd ha flyttats i sidled, fastän motsvarande 

utvärdering inte har gjorts för till exempel kvarts. 

Vertikala spridningsmönster 

Vi kan således sluta oss till att naturliga omförflyttningar av fynd inte i högre 

grad påverkat utseendet av den horisontella fördelningen av fynd. Eftersom de 

tvådimensionella spridningsbilderna överensstämmer med de kulturella deponeringsmönstren, 

är det då lämpligt att titta närmare på de vertikala spridningsmönstren. 

I det följande baseras diskussionen på uppgifter om keramiken, närmare 

bestämt antal och vikt för skärvor och fragment i de rutor som har grävts i 

stick. 

Sammanställningen över keramikens fördelning i olika stick visar på en god 

överensstämmelse mellan vikt och fragmenteringsgrad. Det förekommer således 

inga avvikelser mellan skärvor och fragment. Utifrån diagrammen kan fyndnivåerna 

delas upp i två grupper, en relativt fyndrik sekvens i stick 1-4, och en 

som omfattar stick 5-8 (figur 26). De flesta fynden påträffades i de fyra översta 

sticken men fyndförande nivåer förekom ned till stick 8, vilket motsvarar ett 

djup på 75 centimeter. Endast i en ruta påträffades fynd i stick 10, de har inte 

tagits med i diagrammen. Den ringa fyndmängden och vikten i stick 1 beror 

med största sannolikhet på att detta stick bara var hälften så tjockt som övriga 

stick (cirka 5 cm). Emellertid skulle förhållandet mellan stick 1 och 2 inte ändras 

nämnvärt ifall värdena i stick 1 fördubblades. Den största antal- och viktkoncentrationen 

står ändå att finna i stick 2 och 3. Vi har ingen exakt bild av hur 

denna nivå verkligen såg ut men med tanke på moränens heterogena sammansättning 

kan den ursprungliga markytan mycket väl ha legat på olika nivåer som 

grovt räknat motsvarar stick 2 och 3. 

Keramiken i de tre översta sticken antyder att den dominerande markrörelsen 

varit uppåt. Detta bekräftas också av sammanställningen över keramikens 

68

Figur 27. Keramik omfattande antal skärvor och fragment i stick 1-8. 

medelvikt där de största skärvorna och fragmenten påträffades i stick 1 (figur 

27). Markrörelserna bör naturligtvis också ha bidragit till det nuvarande spridningsmönstret 

i stick 2 och 3, men de höga koncentrationerna vittnar ändå om 

att flertalet skärvor och fragment fortfarande ligger i nivå med den ursprungliga 

markytan på vilken fynden har deponerats. I Hiltons experiment utgjorde större 

stenar ett hinder för fyndens transport (Hilton 2003: 178). På samma sätt borde 

moränens sammansättning på Bålmyren ha gynnat nedfrysning och upptining 

av marken samtidigt som den haft en hämmande inverkan på den naturliga 

omfördelningen av fynd. I så fall bör även keramikkoncentrationerna, särskilt i 

stick 2 och 3, ha begränsat fyndtransporten vertikalt. 

Även stick 4 uppvisar en relativt hög fyndfrekvens som väl sammanfaller med 

vikten. Förvisso kan ovannämnda marknivå också omfatta stick 4 men det är 

lika rimligt att se fynden i detta stick som ett resultat av trampning. Detta skulle 

i så fall förklara keramikens höga fragmenteringsgrad på Bålmyren. 

Bortsett från stick 10, i vilket endast en skärva påträffades, är medelvikten 

generellt sett jämnt fördelad mellan sticken. Det stödjer ytterligare antagandet 

att det inte finns några omedelbara avvikelser i stratigrafin som kunde knytas 

till olika faser. Däremot måste andra förklaringar ges till de fynd som framkom 

under den antagna marknivån, dvs. i stick 5-8. 

Medan rutor som hade fynd i stick 1-4 förekom inom hela undersökningsområdet 

var rutor med de fyndförande sticken 5-8 betydligt mer glest 

69

Figur 28 . Keramikens medelvikt i gram, stick 1-10. 

utspridda. Den i diagrammen avtagande kurvan i övergången mellan stick 4 och 

5 kan delvis avspegla en nedåtgående markrörelse som initierats genom trampning 

och sedan fortskridit genom nedfrysning och upptining av marken. 

Utifrån detta resonemang skulle visserligen de förhållandevis fåtaliga fynden 

under stick 4 förklaras med att de har flyttats genom nedåtgående markrörelser. 

Detta motsägs dock av medelvikten i stick 7, i vilket man kan urskilja relativt 

stora skärvor och fragment vilkas medelvikt uppgår till 0,57 gram. Motsvarande 

mönster kan inte erhållas via antal eller vikt eftersom stick 5-8 är kraftigt underrepresenterade 

(tabell 6). 

Stick Antal Vikt (g) Medelvikt (g) 

1 56 106,4 1,9 

2 465 898,4 1,93 

3 348 787 2,26 

4 261 462 1,77 

5 51 38 0,75 

6 15 36,2 2,41 

7 5 10,9 2,18 

8 0 0 0 

9 0 0 0 

10 1 5,6 5,6 

Tabell 6. Keramikskärvornas (>10mm) fördelning i olika stick. 

70

Däremot är det intressant att titta på medelvikt och storleksfördelning. 

Medelvikten i stick 6 och 7 uppvisar sålunda tydligare avvikelser om jämförelsen 

inskränks till enbart skärvor. I övergången mellan stick 7 och 8 upphör fynden 

tvärt, vilket knappast tyder på en naturlig sortering. I stället kan skärvorna, och 

till dessa hörande fragment, ses som kulturella uttryck för särskilda deponeringsstrategier 

under den naturliga marknivån. Med andra ord kan hela kärl ha grävts 

ned på eller alldeles invid den tidigneolitiska stranden. Trots att eventuella nedgrävningar 

var svåra att skilja från naturliga fyllningar fanns det keramikansamlingar 

som antydde ett nära samband mellan fynden inom respektive ansamling. 

Beträffande A871 kan man dessutom skönja ett nära samband mellan storlek 

och djup (figur 29). De största skärvorna framkom sålunda i stick 8, vilket 

torde motsvara botten av en anläggning. Men i anslutning till A871 påträffades 

anmärkningsvärt nog de minsta skärvorna i stick 1 och 2. 

Runtomkring keramikansamlingen förekom de största krukskärvorna i stick 

1. De kunde framförallt knytas till de fyra övre sticken, men blandade med en 

varierad uppsättning fragment, vilkas medelvikt låg på 0,36-0,45 gram. 

I anläggning 871 visade stick 5-8 att fragmenten däremot var mycket 

jämnt fördelade med en medelvikt på 0,29-0,31 gram. Detta kan tolkas som 

att keramiken i de nedre sticken inte har påverkats särskilt mycket av naturliga 

markrörelser. Sannolikt har trampning bidragit till en begränsad fyndomflyttning 

under den ursprungliga marknivån. Den blandade fyndsammansättningen 

i de övre sticken kan däremot knytas till exempelvis växelverkande nedfrysning 

och upptining i kombination med rotvältor. Motsvarande redovisning av 

liknande keramikansamlingar har inte gjorts och det bör påpekas att anläggning 

 

 

Figur 29. Medelvikt 

för keramik i anslutning 

till A871, stick 1-7. Från 

stick 8 finns dessutom 

endast 1 skärva med en 

vikt på 5,6 g. 

 

 

71

871 inte nödvändigtvis överensstämmer med den vertikala fyndfördelningen 

i andra anläggningar eller fyndkoncentrationer. Analysen avslöjar en intressant 

skillnad i Bålmyrenmaterialet, mellan de fyndförande sticken i å ena sidan 

utspridda keramikansamlingar och å andra sidan jämnt fördelade fynd. Fynden 

i de fyra övre sticken förekom över hela undersökningsytan. Därmed tycks de 

avspegla ett annat beteende än de nedläggelser som kan skönjas i stick 5-8. 

Eftersom fynden i stick 1-4 sannolikt kan hänföras till en ursprunglig marknivå 

bör de rimligtvis ses som rester efter aktiviteter som ägt rum över hela undersökningsområdet, 

eller i varje fall på de platser där fynden påträffades. 

Inom det centrala området förekom keramik i sex rutor med fyndförande 

stick både ovanpå och under till synes fyndtomma stick. Denna stratigrafi indikerar 

att det underliggande skiktet innehållande keramik har blivit överlagrat, och 

sedan har ytterligare keramik deponerats ovanpå. Den avbrutna sekvensen kan 

tolkas som två skilda händelser och per definition en kronologisk uppdelning 

(Harris 1979). Fynden från de olika sticken tillhör samma keramikgrupp, varför 

händelserna kan ha varit mycket närliggande i tid. 

Ett annat uppmärksammat problem är den stora variationen i den horisontella 

fördelningen av antalet skärvor och fragment. De enstaka rutorna med stick 

utan fynd är förmodligen resultat av lagersammanblandning orsakad av ras från 

strandbrinkar eller liknande. De avbrutna sekvenserna med fyndtomma stick 

borde alltså representera en normalvariation i sluttningen vid Bålmyren. 

För att få en uppfattning om skärvornas storleksfördelning jämfördes två 

delområden med varandra. Från södra delen av undersökningsområdet valdes 

ruta 6358, vilken hade fyra fyndförande stick. Varje skärva och fragment mättes 

 

 

Figur 30. 

Genomsnittlig 

storleksfördelning av 

keramik, ruta 6358, 

stick 1–4. 

 

 

72

och fick ett approximativt ytmått (mm 2 ). Skärvornas genomsnittsstorlek per 

stick sammanställs i en kurva (figur 30). Kurvan är jämnt fallande från det högsta 

värdet i stick 1 till det lägsta värdet i stick 4. Kurvan stämmer väl överens 

tanken om att det existerade ett trampningsskikt i nivå med stick 4 och en äldre 

marknivå motsvarande stick 2 och 3. Den antyder också att naturliga processer 

lyft de största skärvorna till nivåerna motsvarande stick 1. 

Detta kan jämföras med det norra området där ruta 6551 valdes ut. I likhet 

med rutorna kring A871 hittades mycket keramik även under det förmodade 

trampningsskiktet. Här kan alltså keramikens storleksvariation vara resultat av 

en särskild deponeringssituation. I varje fall avviker storleksfördelningen från det 

förhållandevis jämna spridningsmönstret i rutorna kring A871 (figur 29). 

 

 

 

 


Sammanfattning av resultaten 

Den vertikala fyndfördelningen kan till stor del tolkas som ett resultat av naturliga 

processer. Men därutöver finns det intressanta mönster vilkas tillkomst kan 

sättas i samband med mänskligt beteende. Varken sticken eller fynden uppvisade 

någon tydlig kronologisk skiktning. Klassificering av fynden gav en relativ 

datering till tidigneolitikum. Fyndspridningen skulle förvisso kunna avspegla 

skilda kronologiska sekvenser, särskilt mot bakgrund av skillnaderna mellan de 

olika sticken samt radiometriska dateringar till senneolitikum. Men en sådan 

kronologisk skiktning i Bålmyren är omöjlig att fånga vare sig med hjälp av 

73

materialklassificering eller genom stratigrafisk analys. Inom undersökningsområdet 

fanns också spår av järnålders- och medeltidsverksamhet. Stratigrafin från 

dessa lämningar har inte kunnat samordnas med de tidigneolitiska lagren. Det 

understryker ytterligare svårigheterna med urskilja tydlig kronologisk skiktning i 

lagren på Bålmyren. 

På Bålmyren bestod sedimenten av sand, grus och sten. Vi har inte kunnat 

spåra nämnvärd horisontell omfördelning av fynden orsakad av erosionen. Däremot 

tyder storleksfördelningen på att fynden har rört sig uppåt eller nedåt till 

följd av bland annat omväxlande nedfrysning och upptining av marken. Framför 

allt de större och tyngre bitarna tycks ha lyfts uppåt när iskristaller bildats och 

sedan expanderat, därav den stora mängden och viktkoncentrationen i de övre 

sticken. Fördelningen av skärvor och fragment tyder också på nedtrampning i 

den ursprungliga markytan men i samband med detta har fynden antagligen 

inte rört sig nedåt i någon större utsträckning. Intressant nog fanns det påtagliga 

skillnader mellan fyndförande stick i anslutning till keramikansamlingar. I dessa 

rutor uppvisade stick 1-4 stora avvikelser i förhållande till omgivande rutor. 

Dessutom sammanföll avvikelserna med fynd som förekom på nivåer ned till 

stick 8 på 75 centimeters djup. Jämförelsen antydde att variationerna i skärvornas 

medelvikt och storleksfördelning representerade nedläggelser åtskilda från 

aktiviteterna på den ursprungliga marknivån. 

Omfattningen av den naturliga sorteringen är fortfarande oklar men 

återkommande besök vid olika tillfällen borde ha resulterat i större skillnader i 

skärvornas antal och vikt (jfr Darmark 2001:49). Detta är emellertid inte fallet 

på Bålmyren. Problemet är dock inte begränsat till stratigrafiska förhållanden 

utan bör belysas ytterligare utifrån horisontella spridningsmönster. 

Stratigrafiska kommentarer till fyndförflyttning och stickgrävning 

Valet att gräva i artificiella lager, eller stick, är vanligen knutet till avsaknad av 

tydligt avsatta lager. Stickgrävning tillämpas sålunda i tron att fyndens läge 

motsvarar den ordning i vilken de deponerats (Harris 1979). Denna ordning 

är inte självskriven då det alltid sker en viss naturlig omflyttning av fynd, såväl 

horisontellt som vertikalt. Det är visserligen vanskligt att jämföra experiment då 

dessa har utförts på olika platser och i olika syften. Emellertid visar experimenten 

att graden av omflyttning varierar mycket beroende på lokala förhållanden. 

Ofta samspelar flera naturliga processer men de kan likväl ha begränsad inverkan 

på fyndspridningen. På grund av denna komplexa växelverkan kan fyndspridningens 

bakomliggande orsaker framstå som oklara och besvärliga att förstå. 

Skikten där fynden grävts fram är inte automatiskt deras ursprungliga depo- 

74

sitionsnivå. Vår förståelse byggs även upp av kunskap om ett områdes geologi 

och hur naturliga processer har format det arkeologiska materialet. Samspelet 

är i sin tur relaterat till aktuella frågeställningar, undersökningsmetod samt de 

deltagande arkeologernas roll under arbetets gång. En ökad insikt i detta samspel 

innebär att det finns flera beröringspunkter att ta ställning till vid eventuell 

stickgrävning: 

• Finns det anledning att gräva i stick, även i de fall man kan skönja en 

naturlig sortering av fynd? 

• Går det att förstå fyndfördelningen genom en stickutvärdering, under 

förutsättning att det finns en representativ mängd av en viss fyndkategori? 

• Vilka naturliga processer kan ha bidragit till den nuvarande fyndbilden? 

Frågeställningarna visar betydelsen av att förhålla sig till ett problem som lätt 

förbises i tolkningsarbetet. För Bålmyrens vidkommande var det problematiskt 

att i den moräntäckta rullstensåsen fastställa fyndens ursprungliga läge. De 

lokala förhållandena tvingade oss till med hjälp av stickgrävning urskilja spår av 

mänskligt beteende i det mönster som hade påverkats av bland annat olika froströrelser. 

Andra naturliga markrörelser har säkert påverkat fyndspridningen, men 

alla har inte kunnat identifieras. De i experiment dominerande faktorerna ser ut 

att ha påverkat Bålmyrenmaterialet. Stickgrävningen med den åtföljande utvärderingen 

blev sålunda ett sätt att utvinna viktig information ur ett arkeologiskt 

sammanhang. 

75

Bålmyren och tidigneolitikum 

De neolitiska besöken – relationen mellan 

det förflutna och det befintliga. 

Vad är det som gör att vi är intresserade av gamla platser och det förgångna? 

Vilken betydelse har de för oss? Hur ser vårt utforskande ut? Hur får de gamla 

platserna sina betydelser? 

Vårt arbete med Bålmyren satte genast igång en tolkningsprocess som obönhörligen 

drog med sig vår verksamhet och de syften som den kan tänkas ha. 

Finns det motiv till att uttala sig om Bålmyren? Alltså motiv som sträcker sig 

utanför våra egna personliga och kortsiktiga. Om arkeologi är vetenskaplig så 

finns inga motiv, för vetenskapen har inga motiv. Men användandet av vetenskap 

har definitivt motiv. 

När vi fick resultaten av C14-dateringarna från Bålmyren ställdes vi inför 

ett intrikat problem. Fem av dateringarna låg väl samlade inom den tidigneolitiska 

sekvensen. Två avvek. I en grop strax nordväst om det centrala området, 

med stora mängder tidigneolitisk keramik hade vi fått två senneolitiska 

dateringar. Det var dessutom två hasselnötskal som hade daterats. Det var två 

stora skalrester och det gick att utesluta att de kommit från ett och samma skal. 

Naturligtvis går det inte att enbart utifrån denna fyndassociation helt omvärdera 

den grova kronologiska indelningen av lokalens keramiska material. Det går 

inte, i dagsläget åtminstone, att förstå keramiken i anläggningen som annat än 

tidigneolitisk. Vad vi har är således ett senneolitiskt besök på platsen som resulterat 

i att brända hasselnötskal och stora delar av ett då 1400 år gammalt kärl 

deponeras i en grop i marken. Detta är den förklaring som ligger närmast till 

hands. Vad gjorde dessa människor här, vilket var syftet med besöket? Var det en 

ren slump? Var det en slump att dessa båda besöken sammanföll? 

Det tidigneolitiska besöket kan tyckas vara oproblematiskt om vi betraktar 

människan som främst en ekonomisk och rationell varelse. Vid tiden för de 

tidigneolitiska besöken var läget strandnära och den ekonomiska verksamheten 

inriktad på fiske och säljakt. Ofta ser vi den förhistoriska människan och speciellt 

den riktigt avlägsna, förhistoriska människan som en rationell varelse 

i avsaknad av kulturell kontext och en historisk förankring. Det kan kännas 

obekvämt med en tolkning som ger platsen en historisk mening även under 

stenåldern. Men det ger oss en chans att tolka det senneolitiska besöket på andra 

sätt än som ett verk av slump. Hur förändras då förståelsen av Bålmyren när vi 

76

tillåter oss att se platsens funktion såväl i ett rumsligt perspektiv (landskapet) 

som i ett tidsrelaterat (historien)? 

Bålmyren och de tidigneolitiska besöken uppfattas än idag som intressanta 

och betydelsefulla, det är bara att titta på kostnaderna för de arkeologiska 

undersökningarna. Men vilka beröringspunkter finns det mellan de besök som 

platsen varit föremål för? Är förstörandet av fornlämningarna vid byggandet av 

nya E4’an ännu ett ”besök” som på något sätt hjälper oss att se framåt genom att 

blicka bakåt och därigenom balansera en osäker samhällelig situation, få oss att 

känna trygghet. Kan det vara så att den starka omvandlingsprocess som samhället 

utan tvekan befinner sig i dag tvingar oss att söka bevara och förstå de värden 

som vi uppfattar som den grund vi alla står på. Denna metafor materialiseras 

genom arkeologisk verksamhet. 

I ”Det hotade kollektivet” (Sundström 2003), som diskuterar neolitiseringsprocessen, 

har författaren argumenterat för att den förändring som det bofasta 

neolitiska livet medförde hanterades genom en konservativ reaktion där historien 

lyftes fram och idealiserades. När tillvaron förändrades på ett så radikalt sätt 

att de sociala idealen hotades blev synen på det förgångna central i samhällets 

reproduktion. Liknande sätt att bearbeta samhällskriser (ofta) uppkomna vid 

genomgripande innovationer har dokumenterats ända till modern tid (se Sundström 

2003: 60-79). Sundström menar att införandet av jordbruk (odling och 

därmed bofasthet) hanterades på detta sätt genom att den tidigare tillvaron baserad 

på jakt, fiske och insamling fortlevde som viktig social mötespunkt. Man 

samlades vid kusten fiskade och jagade tillsammans och i samband med dessa 

möten även begravde sina döda. Gamla seder lyftes fram genom en återkommande, 

kanske ritualiserad samvaro, på samma sätt som vi idag firar till exempel 

jul. Till skillnad från samtida ”rena” jordbrukarboplatser belägna en bit från 

kusten har den en uppsättning speciella keramikdekorer i Östra Vrå/Fagervik 

I/Vollingstil och former som kragflaskor och man tycks ha lämnat/begravt sina 

döda där efter att man bränt dem eller i alla fall deras ben. 

På liknande sätt som vid firandet av julen kan den faktiska innebörden av 

samvaron på kustplatserna ha blivit till en form som till viss del saknade innehåll. 

Vilket kan ha lett till frustrerade ansträngningar att ännu mer förtydliga 

syftet med den historiska förankringen (ännu större och fler julgranskulor = 

ännu mer uppvisning av jämlikhetstanken i föremålsformer och strukturer). 

Liknelsen vid julfirandet har en speciell aspekt värd att fundera över. Vi vet att 

de från början speciella formerna för boendet och fångstnäringen vid kusten 

blev under MNA till en bosättningsregel. Den gropkeramiska kulturens boplatser 

rika på avfall, rester av boende (?), ritualer och begravningar/lämningar av 

77

de döda är mycket lika de tidigneolitiska kustplatserna. Frågan är om denna 

bosättningsform av en eller annan anledning just då blev ett vinnande koncept i 

näringsstrategierna, snarare än en historiskt förankrad krislösningsstrategi? Eller 

kanske både och? 

Lämningar 

Keramiken 

av Niklas Stenbäck & Gunlög Graner 

I samband med förundersökningen av lokalen Bålmyren framkom rikligt med 

neolitisk keramik, till stor andel kraftigt fragmenterad. Många av skärvorna och 

fragmenten uppvisade dekor och det första intrycket var att keramiken stilmässigt 

närmast kunde karaktäriseras som trattbägarkeramik, utifrån form, dekor 

och godskaraktär. Inledningsvis rådde dock en viss osäkerhet i bedömningen av 

materialet eftersom det också förelåg vissa likheter med den gropkeramiska stilen, 

främst när det gäller somliga dekorelement samt skärvor med grövre ytstruktur. 

Efter slutundersökningen har sammanlagt ca 24 000 keramikskärvor och 

fragment räknats, till en sammanlagd vikt av ca 16 kg inom lokalen Bålmyren. 

Materialet har till sin helhet bedömts vara trattbägarkeramik, närmare bestämt 

delstilen Fagervik I (se Bagge 1951). Definitionen av stilarna trattbägarkeramik 

och gropkeramik utgår främst från Sten Florins (1938, 1958) respektive Axel 

Bagges (1951) arbeten (se diskussion nedan). 

Forskningshistorik kring trattbägarkeramiken i Mälardalen 

Florins (1938, 1958) typologiska och kronologiska studie av trattbägarkeramiken 

(Vråkulturen) i Södermanland har varit en central utgångspunkt för den 

fortsatta forskningen kring tidigneolitisk keramik i Mälardalen, vilket inte minst 

inneburit att åtskilliga studier därefter försökt pröva hans teser (jfr Kihlstedt 

1996). Florin menade bl. a. att det förekom två olika delstilar av trattbägarkeramiken 

i hans undersökningsområde. Han benämnde dem för Mogetorp- respektive 

Östra Vrågruppen, varav den senare gruppen uppvisade något rikligare 

dekorerade kärl jämfört med den förra. Han menade även att Mogetorpgruppen 

var äldre än Östra Vrågruppen, vilket han såg som en parallell till Beckers 

studier av trattbägarkeramiken med dess delstilar i Danmark (jfr Becker 1947). 

Senare forskning har emellertid visat att de båda delstilarna i Mälardalen sannolikt 

är samtida och att det kan finnas ytterligare delstilar (Kihlstedt 1996). Situa- 

78

tionen i Danmark tycks vara liknande under tidigneolitikum med flera samtida 

delstilar (se t. ex. Koch 1998). Emellertid kvarstår intrycket av att det finns två 

huvudstilar i tidigneolitisk trattbägarkeramik i både Sydskandinavien och i östra 

Mellansverige, en med rikligt dekorerade kärl (Volling/Svaleklint/Svenstorpkeramik 

respektive Östra Vråkeramik) och en med mera sparsamt dekorerade kärl 

(Oxiekeramik respektive Mogetorpkeramik) (se Sundström 2003: 168ff). 

I sin studie av Fagervikslokalens keramik i nordöstra Östergötland menade 

Bagge att den äldsta delstilen – Fagervik I – utgjordes av trattbägarkeramik 

(”snörkeramik”) (Bagge 1951). Denna delstil liknar i hög utsträckning Florins 

Östra Vråkeramik, men med det tillägget att i Fagervik I-stilen förekommer även 

runda cylindriska gropar samt krysskraferingsmönster. Kronologiskt placerade 

Bagge Fagervik I-keramiken mellan trattbägarkeramiken och gropkeramiken. 

Det är dock i många fall problematiskt att särskilja Fagervik I-keramiken från 

Östra Vråkeramiken, exempelvis utifrån de olika typerna av gropintryck. Material 

som klassificerats som Fagervik I-keramik har också erhållit C14-dateringar 

till större delen av tidigneolitikum (Olsson & Edenmo 1997:182ff). 

Någon tydlig intern keramikkronologi för den tidigneolitiska keramiken i 

Mälardalen saknas således och kanske är det inte i dagsläget heller möjligt att 

skapa en sådan. Mycket talar för att det förekom ett antal lokala delstilar av 

trattbägarkeramiken i Mälardalen, vilka var och en för sig endast marginellt 

förändrades under tidigneolitikum (jfr Hallgren & Possnert 1997). Frågan om 

merparten av Fagervik I-keramiken ändå representerar en senare fas av trattbägarkeramiken 

i regionen får i nuläget anses vara obesvarad. 

Bakgrunden till de stilmässiga skillnaderna inom den tidigneolitiska trattbägarkeramiken 

söks numera alltmer utifrån sociala orsaker och mindre utifrån 

kronologiska (se t.ex. Hallgren m.fl. 1997). Frågan är också hur och varför 

keramiken i regionen förändrades i övergången till mellanneolitikum till det vi 

idag benämner för den gropkeramiska stilen. 

Ett antal undersökningar av lokaler med trattbägarkeramik genomfördes 

i Södermanland på 1980-talet, exempelvis Smällan 2 och Häggsta 2 och 3 på 

Södertörn (Kihlstedt 1996; Olsson 1996). Under 1990-talet har sedan flera 

lokaler med trattbägarkeramik undersökts norr och väster om Mälaren, t ex 

Fågelbacken, Skumparberget och Skogsmossen (Apel m.fl. 1995; Apel m.fl. 

1997; Hallgren m.fl. 1997). Trattbägarkeramik är numera också känt från 

platser i centrala och nordvästra Uppland, så som vid lokalerna Anneberg (Segerberg 

1999) och Kallmossen (Hallgren, muntligen). Tidigneolitisk keramik har 

även påträffats vid Västeräng i norra Uppland (Björck 1999). Materialet från 

Bålmyren kan ses som en del i diskussionen kring trattbägarkeramikens utbred- 

79

ning med dess nordgräns men också som en del i en vidare diskussion kring hur 

vi idag klassificerar forntida keramikstilar. 

Material och metod 

Målsättningen här är att antikvariskt redovisa keramikmaterialet från undersökningen 

vid Bålmyren. Avsikten är emellertid också att bidra till diskussionen om 

keramikens betydelse i ett samhälleligt sammanhang under neolitikum. 

Följande frågeställningar undersöks i detta kapitel: 

• Hur mycket keramik framkom vid Bålmyren? Och hur fragmenterad var 

den? 

• Hur många kärl kan identifieras? Och hur stora var de? 

• Hur stor andel av keramiken var dekorerad? Och var på kärlen fanns 

dekoren? 

• Vilken keramikdekor förekom? 

• Vilka formdetaljer förekom? Och vilka kärltyper kan identifieras? 

• Vilken godstyp (lera samt magringsämnen) och vilken ytbehandling 

förekom? 

• Finns det någon tydlig rumslig strukturering av keramikmaterialet; 

kvantitativt och kvalitativt? Finns det t.ex. olika typer av dekor eller 

godstyper i olika delar av lokalen, eller i olika kontexter? Och hur har i så 

fall denna strukturering uppkommit, dvs. vilka handlingar har skapat dessa 

mönster? 

• Hur liknar keramikmaterialet från Bålmyren samtida material från andra 

platser i regionen? 

• Vilka är argumenten för och emot att Bålmyrenkeramiken kan klassificeras 

som ”trattbägarkeramik”? 

Basregistreringen 

I anslutning till fältarbetet vid Bålmyren basregistrerades all keramik. Keramikskärvorna 

och fragmenten räknades samt vägdes samman i fyndposter, antingen 

rutvis eller anläggningsvis alternativt som enstaka lösfynd. Dessa fyndposter gavs 

också enskilda fältnummer (ID nummer). Keramiken från de anläggningar som 

grävdes i stick fick även olika ID nummer inledningsvis för de olika sticken. 

Syftet med basregisteringen var att snabbt få en spridningsbild och uppfattning 

om keramikens utbredning inom lokalen (se metodkapitlet). 

80

Specialregistreringen 

Efter fältarbetet gjordes den slutliga fynd- och specialregistreringen av keramiken. 

Denna registrering bestod av två delar. Den första delen innebar att alla 

fyndposter (med ID nummer) delades upp i tre grupper; ornerade skärvor, 

oornerade skärvor och fragment. Keramikbitar som var 2 cm stora eller större 

(längre) kategoriserades som skärvor, resten som fragment. Fyndregistreringen 

av keramiken har inte utförts direkt i programmet Intrasis, utan de uppdelade 

fyndposterna har sedan i efterhand lagts in i Intrasis och getts löpande fyndnummer. 

Varje fyndpost (ruta eller anläggning) kan med andra ord innehålla 

högst tre fyndnummer. De enskilda sticken i främst anläggningarna har också 

sammanförts i gemensamma fyndnummer. Motivet till denna tredelade uppdelning 

av varje fyndpost har varit att göra materialet mera hanterbart i det fortsatta 

analysarbetet, både för denna rapport samt för framtida studier i magasin. 

Den andra delen innebar en studie och en specialregistrering kring vissa variabler. 

Syftet var emellertid inte att upprätta en stor databas där varje skärvas storlek, 

vikt, tjocklek, dekor, magring, matskorpa m. m. noterades utan i stället göra 

mera kvalitativa urval och studier. Det gällde särskilt frågan om kärlformerna. 

Eftersom materialet var så fragmenterat innebar det att samtliga större skärvor 

och mynningsbitar studerades i analysen av kärlformerna, varefter rekonstruktioner 

genomfördes där det var möjligt. Dekoren studerades även kvantitativt. 

Alla ornerade skärvornas dekorelement noterades. 15 stycken skärvor skickades 

också till Keramiska forskningslaboratoriet, Lunds universitet för teknisk analys 

av godstyp. Urvalet av dessa baserades dels på en varierande rumslig spridning 

inom lokalen, dels på olika kontexter, samt på variation av dekortyper och kärlformer. 

Försök att datera några skärvor med hjälp av C-14 misslyckades p.g.a. 

att beläggningen med organiska materialet i samtliga fall var för litet. 

Skärvor och fragment 

Keramiken påträffades huvudsakligen inom den centrala delen av lokalen, i 

ett område ungefär 30 x 30 m 2 stort - här benämnt det centrala området (RAÄ 

294:2). Cirka 25 m söder om det centrala området framkom även en del keramik 

i det södra området. Dessutom hittades, cirka 30 m öster om det södra 

området, lite keramik med avvikande godskaraktär i det som här benämns 

för det sydöstra området. Merparten av keramiken inom det centrala området 

framkom i fyndkoncentrationer, här benämnd keramikansamlingar (för vidare 

diskussion kring anläggningar och keramikansamlingar, se även anläggningskapitlet). 

Enligt figur 32 framgår det att keramik särskilt påträffades i huvudschaktet 

– storruta 1 – samt i ett antal anläggningar och rutor omkring detta schakt. 

81

Figur 32 a. Spridningsbild över den tillvaratagna keramiken vid Bålmyren 

82

Figur 32 b. Spridningsbild över den tillvaratagna keramiken vid Bålmyren 

83

Keramiken fördelade sig dock inte jämnt inom storruta 1. I schaktets SÖ del 

förekom avsevärt mindre mängd keramik och i anslutning till ett par anläggningar 

i främst schaktets norra del framkom rikliga mängder med keramik. 

Totalt har 24 129 skärvor och fragment registrerats till en sammanlagd vikt 

av 16 036 gram. Medelvikten är ca 0,66 gram per skärva/fragment. Uppdelningen 

av keramiken i skärvor (>2 cm) och fragment (

Form 

För att utreda hur stora kärlen var har mynningarnas diametrar rekonstruerats 

utifrån böjningen på de olika mynningsskärvorna. Mynningsdiametern har gått 

att mäta på tretton kärl och med något mindre säkerhet (på grund av mindre 

mynningsbitar) på ytterligare åtta stycken. Övriga nio kärl har inte gått att mäta 

då mynningsskärvorna är för små eller för trasiga. Det visar sig att många kärl har 

varit stora. Nio stycken har haft mynningar med en diameter från 30 och upp till 

35 centimeter. Nio stycken var mellan 23 och 28 centimeter vida. Tre stycken har 

varit mindre krukor med mynningsdiametrarna 16, 19 respektive 20 centimeter. 

Med mynningarna som utgångspunkt genomsöktes materialet efter fler skärvor 

med överensstämmande dekor, gods och magring som skulle kunna höra 

till de olika kärlen. Möjliga skärvor prövades sedan mot varandra för att se om 

det möjligt pussla ihop större delar av kärlen än bara mynnings- och halspartier. 

Emellertid hittades endast ett fåtal passningar och inga större kärldelar kunde 

rekonstrueras med passform uppifrån och ned. De flesta skärvorna skiljer sig 

inte så tydligt från varandra att man på säker grund kan separera dem till specifika 

kärl trots avsaknad av passform. 

Kärlen har haft utåtsvängda mynningar, vissa med spetsigt avsmalnat slut 

(kärl 25), andra med spetsigt avslut och snett lutande mynningskant (kärl 2 och 

10), andra mynningskanter är mjukare rundade (kärl 1, 3, 5, 6, 21), en har en 

förtjockning på mynningens insida, kanske en skvalpkant (kärl 13), en är rakt 

avskuren (kärl 11). 

Kärlväggarna på de rekonstruerade kärlen är samtliga antingen 0,7 eller 0,9 

centimeter tjocka. Båda tjocklekarna förekommer både på stora och små kärl. 

Bland de kärl vilkas mynningsdiameter inte gått att rekonstruera med finns ett 

par tunnväggigare kärl med 0,5 cm tjocklek (kärl 15 och 22). 

Keramikmaterialet innehåller ett flertal skärvor från rundade bukar, men 

ytterst få bukbitar har kunnat kopplas till någon mynning. Försök har dock 

gjorts för kärl 5 och kärl 10. Kärl 5 har utifrån bukdekorens likhet med de 

mellansvenska trattbägarnas formtyp Vrå III (Graner 2003:56-57) förslagsvis 

rekonstruerats som ett sådant kärl. Kärlet har, om tolkningen är riktig, en mjukt 

S-formad profil (Bagges profiltyp b) där övergången mellan hals och skuldra 

understryks av gropintryck. 

Två större skärvor av skuldror finns (F322 och ID 200 095a, den senare hör 

till kärl 28). De visar båda ett rakt och troligtvis långt halsparti som övergår i 

en svagt utåtböjd skuldra. Båda kärlen tycks därmed höra till den formtyp av 

mellansvenska trattbägare som benämns Vrå IV (Graner 2003:57-58). Denna 

kärlform kan närmast liknas vid Bagges profiltyp a. 

85

86 

Figur 33. 

Kärlprofiler enligt 

Bagge 1951 (a–c) 

och Graner 2003 

(Vrå I–IV).

Kärl 1 (F450, F479). 1:2 

Kärl 2 (F494). 1:2 

Kärl 3 (F571). 1:2 

Kärl 4 (F642). 1:2 

Figur 34. Keramik från Bålmyren. Teckningar och rekonstruktioner Gunlög Graner och Jan Jäger (F689 och F519). 

87

Kärl 5 (F721). 1:2 

Figur 34. Forts. 

88

Kärl 6 (F712, F757, F770). 1:2 

Kärl 11 (F314). 1:2 


89

Kärl 13 (F365). 1:2 

Kärl 21 (F562). 1:2 


90

Kärl 10 (F731). 1:2 


91

Kärl 25 (F724). 1:2 

Krysslinjedekor (F322). 1:2 Kragflaska (F689). 1:1 Kragflaskskärva (F519) 1:1 


92

Kärl Fnr Mynningsdiameter Tjocklek Dekor 

1 450, 479 0,27 m 0,08 m E. Tandade stämpelintryck 

2 494 0,35 m 0,09 m F. Vertikala linjer och streck 

3 571 0,19 m 0,08 m 

4 642 går ej, spjälkad 0,09 m B. Tvärsnodd 

C. Grop- och enkla stämpel-/pinnintryck 

5 721 ca 0,31 m 0,07 m E. Tandade stämpelintryck 

6 

712, 757, 

770 

0,28 m 0,08 m E. Tandade stämpelintryck 

7 408 går ej, spjälkad går ej Oklart 

8 582 ca 0,30 m går ej Oklart 

9 550 ca 0,25 m går ej E. Tandade stämpelintryck 

10 731 0,33 m 0,08 m 

11 314 0,23 m 0,06 m 



12 334 ca 0,35 m går ej E. Tandade stämpelintryck 

13 365 0,16 m 0,09 m 

14 401 ca 0,20 m 0,07 m 

15 455 går ej, för liten 0,05 m Oklart 



16 513 0,32 m går ej E. Tandade stämpelintryck 

17 519, 645 0,25 m 0,08 m E. Tandade stämpelintryck 

18 519 går ej, för liten 0,07 m 

19 535 går ej, spjälkad 0,08 m 

20 541 ca 0,30 m går ej 




21 562 0,24 m 0,09 m G. Horisontella linjer och streck 

22 568 går ej, spjälkad 0,05 m 


23 579 går ej, spjälkad går ej E. Tandade stämpelintryck 

24 629 ca 0,28 m 0,08 m Oklart 

25 724 0,26 m 0,07 m E. Tandade stämpelintryck 

26 727 ca 0,32 m 0,07 m 

27 731 0,31 m 0,08 m 

28 går ej, för liten 0,09 m 

29 790 går ej, för liten 0,06 m Oklart 

30 795 0,26 m 0,08 m B. Tvärsnodd 




Tabell 7. Enskilda kärl från Bålmyren. Bokstavsmarkeringar som betecknar dekorerna finns 

förtecknade på sidan 101. 

93

Två små bottenfragment finns också, varav en är flat och en svagt rundad 

(F591, F602). Bottnarna kan inte kopplas till något specifikt kärl. 

Eftersom alla mynningsfragment som skiljer sig från varandra är medtagna 

bland de 30 identifierade kärlen och eftersom de buk- och halsskärvor som inte 

kunnat knytas till specifika kärl är så lika varandra bör de 30 identifierade kärlen 

vara representativa för trattbägarna på platsen. 

Kärlens spridning 

En central fråga är hur keramiken har använts inom lokalen. Hör skärvorna till 

kringtrampat boplatsavfall eller är de rester av avsiktligt deponerade kärl? Eller 

kanske båda delarna? Om delar från samma kärl ligger spridda på olika ställen 

kunde detta tyda på kringrört avfall snarare än ursprungligen hela kärl. 

En spridningsbild för varje identifierat kärl har därför gjorts (se figur 35). 

Endast i ett fall ligger skärvor från samma kärl på olika ställen (kärl 16), och där 

skiljer det några meter mellan fynden. Det här skulle kunna tyda på att kärlen är 

deponerade snarare än att det tillhör runttrampat avfall. Tolkningen kompliceras 

emellertid av att de skärvor som säkert kan sägas höra till samma kärl är få. 

Eftersom få skärvor med passform hittades och keramikmaterialet var så homogent 

att delar från samma kruka utan passform var svåra att urskilja, representeras 

varje kärl endast av ett fåtal skärvor, ibland bara av en enda. Spridningen av 

de olika ”kärlen” är alltså snarare en spridning av mynningsbitar till olika kärl. 

Att dessa fåtaliga skärvor ligger intill varandra behöver därför inte betyda att ett 

helt kärl har stått på platsen. För att undersöka saken vidare genomförde vi en 

kvantitativ statistisk analys av keramiken (se faktaruta). Analyser styrker antagandet 

att keramikkärl deponerats hela och sedan fallit sönder på plats. 

94

Figur 35a. Spridningsbild över de identifierade kärlen. Det centrala området. 

95

Figur 35b. Spridningsbild över de identifierade kärlen. Det södra området. 

96

Klusteranalys av keramiken 

av Kim Darmark 

En fråga vid analysen av keramiken var vilka deponeringsprinciper som ligger 

till grund för de keramikansamlingar som vi påträffade vid undersökningen av 

Bålmyren. Det konstaterades, att materialets homogena karaktär och frånvaron 

av skärvor med passform försvårade förståelsen utifrån ett kvalitativt perspektiv. 

Därför undersöks här keramiken med en kvantitativ, grupperande statistisk 

metod, s.k. klusteranalys. 

Som verktyg användes SPSS 12.0.1 och dess funktion K-means Cluster. 

Denna funktions mål är att gruppera data genom att minimera skillnader mellan 

individer tillhörande samma kluster, samtidigt som den maximerar skillnader 

mellan klustren. I proceduren måste undersökaren själv avgöra hur många 

kluster som data skall grupperas i, något som kan systematiseras med olika 

beräkningar (för diskussion och ett framgångsrikt exempel på användandet av 

klusteranalys i arkeologiska sammanhang, se Papalas et al. 2003). I ljuset av den 

ringa datamängd som använts här (95 individer, tre variabler), så har dock antalet 

kluster satts till fem, utifrån en bedömning av resultatets tolkningsbarhet. 

Färre kluster tenderade att gömma skillnader som intuitivt ansågs finnas i materialet, 

fler kluster blev tolkningsmässigt ohållbart. 

Data som analyserades var samtliga rutor på Bålmyren som innehöll mer 

än totalt 20 gram keramik, allt i allt 95 st. För dessa rutor angavs sammansättningen 

av keramikmaterialet med 3 variabler: andelen fragment, ornerade 

skärvor och oornerade skärvor i procent. Dessa tre variabler utgör stommen i 

analysen. 

Kluster 

1 2 3 4 5 

andel ornerad keramik 10 8 36 7 67 

andel fragmenterad keramik 82 58 51 7 20 

andel oornerad keramik 8 34 13 86 13 

Tabell 8. Klusteranalys av keramikmaterialet. 

97

Kluster 1 43 

2 22 

3 19 

4 3 

5 8 

Giltiga 95 

Saknas 0 

Tabell 9. Antal individer (rutor) per kluster. 

Tabeller 8 och 9 visar resultatet av analysen, med materialet uppdelat i fem 

kluster. Den dominerande gruppen är kluster 1, som omfattar 45 % av materialet, 

medan kluster 4 och 5 endast utgör en mindre del. 

Kluster 1 -många små bitar av keramik 

Kluster 2 -många små bitar och oornerad keramik. 

Kluster 3 -många små bitar och ornerad keramik. 

Kluster 4 -större bitar oornerad keramik. 

Kluster 5 -större bitar ornerad keramik. 

Dessa statistiskt framtagna gruppers rumslighet kan sedan studeras, dels för 

att se huruvida de formar sammanhängande områden, vilket skulle bekräfta 

metodens användbarhet (contiguity se Papalas m.fl. 2003), dels för att studera 

hur grupperna överensstämmer med den hypotetiska modellen över hur 

keramiksammansättningen bör se ut beroende på deponeringsstrategi. Här 

redovisas endast storruta 1 (figur 36). 

Endast genom att visuellt betrakta spridningskartan i figur 36, kan klustren 

sägas forma väl sammanhängande ytor. Om man tar i beaktande klustrens sammansättning, 

kan de olika ytorna även anses förhålla sig logiskt till varandra. 

Sålunda ligger områden med dominerande skärvor för sig och skiljs åt från 

områden med dominerande fragment av mellanzoner. Två områden, längst i 

nordost respektive längst i sydväst framträder som intressanta genom att de 

uppvisar en mycket likartad karaktär. Två rutor i vardera område domineras av 

ornerade skärvor, intill vilka en ruta, dominerad av oornerade skärvor befinner 

sig. Detta styrker idén om att kärlen har lämnats stående och förstörts på plats, 

rutorna med ornerade skärvor skulle representera mynningen, rutan med oornerad 

keramik nedre delen av kärlet. 

98

små 

små oornerad 

små ornerad 

stora oornerad 

stora ornerad 

Figur 36. Fördelning av de olika klustren inom området storruta 1. 

Dekor 

Nästan samtliga större mynningsbitar uppvisade dekor nedanför mynningen, 

på halsen samt ofta även på mynningskant och rand. Dekor förekom även på 

enstaka identifierade skuldror liksom på en hel del bukbitar. Representativiteten 

är dock svårbedömd p.g.a. den höga fragmenteringsgraden. 

Den höga fragmenteringsgraden innebär också att andelen dekorerad 

keramik riskerar att vara lägre i våra beräkningar, eftersom större dekorerade 

skärvor som går sönder i allmänhet resulterar i fler skärvor och fragment, vissa 

med dekor och andra utan. Dessutom är förekomsten av dekor på åtskilliga av 

de små fragmenten svårt att fastställa. Hur man än räknar är dock andelen dekorerad 

keramik i Bålmyrenmaterialet hög. 

De ornerade skärvor (>2 cm) som registrerats vägde som ovan nämnts 3711 

gram (1018 stycken). Om man jämför denna vikt med den totala vikten skärvor 

(6473 gram) innebär det att nästan 60 % av alla skärvor uppvisade ornering. 

Förekomsten av ornering på fragmenten har även noterats. Av den totala vikten 

fragment (9563 gram) har 857 gram bedömts uppvisa dekor, d v s cirka 9 %. 

De ornerade skärvorna och fragmenten (3711 + 857 gram) utgör därmed ca 

99

29 % av den totala mängden keramik (15 967 gram). Detta kan jämföras med 

keramiken från Mogetorp och Östra Vrå, vilka uppvisade ca 5 % respektive 

ca 10 % dekorerad keramik (Kihlstedt m.fl. 1997: 113ff). För övrigt kan man 

anmärka att även om man inte noterat vikten för de fragment som uppvisade 

dekor utan inkluderat samtliga fragment i gruppen med oornerade skärvor 

skulle andelen dekorerad keramik i Bålmyrenmaterialet ändå bli förhållandevis 

hög, cirka 23 %. 

Dekorelementen på samtliga skärvor har noterats där det var möjligt, vilket 

gav en summa på 648 skärvor. Kategoriseringen av dekorelementen utgår ifrån 

Florins (1958) grupper men med något andra benämningar (jfr även Segerberg 

1999). Det finns enligt vår mening flera nackdelar med Florins system, bl a när 

det gäller grupperingarna med linjedekorer och tandade stämpelintryck. Linjeriktningen 

på små skärvor är t ex inte alltid lätt att fastställa, sticklinjedekor 

(Furchenstich) hamnar som linjedekor och både tvåtandade samt flertandade 

(kamstämplar) klassificeras som tandade stämpelintryck. Nackdelar finns dock 

med alla klassificeringssystem. Fördelen att använda ett etablerat system bedömdes 

därför vara större än att skapa ett nytt. 

De enskilda dekorelement som används är: 

A. Snöre 

B. Tvärsnodd 


D. Rörstämpel 

E. Tandade stämpelintryck (två- eller flertandade) 

F. Vertikala linjer och streck 

G. Horisontella linjer och streck 

H. Krysslinjer 

O. Större cylindriska gropar 

Av de 648 stycken ornerade skärvorna uppvisade 333 stycken någon form av 

tandade stämpelintryck (E). Andelen kamstämpeldekor var mycket hög i Bålmyrenmaterialet, 

men även tvåtandade stämplar var vanligt förekommande. 

Den andra stora gruppen var grop- och enkla stämpel-/pinnintryck (C), vilka 

utgjorde ca 40 % av materialet. I den gruppen ingick flera intryck med s.k. 

lutande pinne. Gropintryck var dock inte särskilt vanligt men när det förekom 

fanns det på halspartierna. Koniska och tydligt cylindriska gropar saknades 

emellertid helt. Merparten av grupp C utgjordes således av olika slags stämpeleller 

pinnintryck. Knappt 10 % av de ornerade skärvorna uppvisade ganska jämt 

100

Figur 37a. Spridningsbild över keramikskärvor större än 4 cm med dekor. Det centrala området. 

fördelat: tvärsnodd (B), linje-/streckdekorer (F,G) samt krysslinjer (H). Endast 

några enstaka skärvor var dekorerade med snöre (A). Rörstämpel (D) förekom 

inte alls. Inte heller fanns det några skärvor med tydlig s.k. ”knäckebrödsdekor” 

i Bålmyrenmaterialet, vilket ibland förekommer inom trattbägarkeramiken i 

Mälardalen (jfr Hallgren & Possnert 1997). 

Dekorens spridning 

För att studera den rumsliga spridningen av den dekorerade keramiken inom 

Bålmyrenlokalen utvaldes inledningsvis samtliga skärvor större än 4 cm. Dessa 

utgjorde 80 stycken, varav 57 var dekorerade. I figur 37a–b visas förekomsten 

101

Figur 37b. Spridningsbild över keramikskärvor större än 4 cm med dekor. Det södra området. 

av de olika dekorelementen i rutorna, dvs. flera skärvor av samma dekorelement 

kan förekomma i symbolerna. I figuren framgår bland annat att dekorelement E 

(tandade stämpelintryck) finns spridd över hela det centrala området, men särskilt 

i nordöstra delen av storruta 1. Grupp C (grop- och enkla stämpelintryck) 

förekommer främst i den sydvästra delen av det centrala området och den sydvästra 

delen av storruta 1. Möjligtvis kan två olika deponeringsytor skönjas inom 

storruta 1 - en i nordost och en i sydväst. 

För att vidarestudera grupperna B (tvärsnodd) och H (krysslinjer) gjordes 

en spridningskarta med samtliga skärvor (22 st B, 15 st H) med dessa dekorer, 

plus kragflaskskärvor (se figur 38 a–b). I denna spridningskarta framgår 

102

Figur 38 a. Spridningsbild över samtliga registrerade skärvor med tvärsnoddsdekor (B) och 

krysslinjedekor (H), samt kragflaskskärvorna. Det centrala området. 

det att krysslinjedekoren endast förekom söder om storruta 1, i södra delen av 

det centrala området samt i det södra området. Tvärsnoddsdekoren påträffades 

däremot endast centralt i det central området, främst i storruta 1. Även två kragflaskskärvor 

framkom i storruta 1. Den tredje kragflaskskärvan saknar tyvärr 

fyndkontext. Antalet skärvor med tvärsnodds- respektive krysslinjedekor är visserligen 

litet, kanske utgör de endast några enstaka kärl. Det är dock möjligt att 

det fyndrika området i storruta 1 utgör en särskild kontext där förekomsten av 

tvärsnoddsdekor och kragflaskan/flaskorna ändå hade någon betydelse. 

En viss rumslig strukturering av den dekorerade keramiken mellan de olika 

områdena inom Bålmyrenlokalen har således påvisats. 

103

Figur 38b. Spridningsbild över samtliga registrerade skärvor med tvärsnoddsdekor (B) och 

krysslinjedekor (H), samt kragflaskskärvorna. Det södra området. 

Material 

Godset kan till sin helhet bedömas som fast. Utifrån en okulär bedömning är 

keramiken huvudsakligen magrad med krossad bergart. Ytstrukturen kan främst 

karaktäriseras som grov. Emellertid synes stora delar av materialet vara kraftigt 

vittrat. Merparten av skärvorna uppvisar en gulbrun färg. Somliga skärvor har 

dock en mera rödbrunaktig ton. Särskilt några skärvor i sydöstra området uppvisade 

en rödaktig färg, vilket snarast liknar gropkeramiskt gods (jfr Bagge 1951). 

För att erhålla en mer exakt bedömning av leran och magringsmaterialet 

skickades därför ett antal skärvor till Keramiska forskningslaboratoriet, Lunds 

universitet för tunnslipsanalys. 

104

FAKTARUTA 

Analys av tidigneolitisk trattbägarkeramik från 

Bålmyren, Vendel sn. Uppland 

av Torbjörn Brorsson & Pia Sköld 

Keramiska Forskningslaboratoriet, Geologiska Institutionen, 

Lunds Universitet 

Frågeställningar 

Trattbägarkeramiken från Bålmyren har daterats till slutet av tidigneolitikum. 

Den utgör ett av de tidigaste fynden av keramik i norra Uppland. 

Utifrån materialets arkeologiska potential har ett antal frågeställningar utarbetats. 

Dessa är: 

Är keramiken lokalt producerad eller stammar från en annan region? 

Har valet av kärlgods varit relaterat till kärltyp eller dekor? 

Hur fördelar sig kärlgodset inom undersökningsområdet? 

Hur förhåller sig keramiken från Bålmyren med tidigare analyserad keramik 

från framför allt Uppland? 

Metod 

Keramiken från Bålmyren har undersökts med hjälp av mikroskopering av 

keramiska tunnslip. Mikroskoperingen syftar till att studera godsets sammansättning, 

de keramiska råmaterialen och övriga tillverkningstekniska 

parametrar. Metoden ger information om kärlens funktion och om lokalt 

såväl som om främmande hantverk/härkomst. 

Tunnslipet skall vara 0,03 mm tjockt och analysen utförs i polarisationsmikroskop 

vid förstoringar mellan 25x och 630x i korsat och parallellt ljus. 

Lerans grovlek, magringens art, andel och största korn fastställes. Vidare 

noteras närvaron av organiskt material, accessoriska mineral och förekomsten 

av diatomeer (kiselalger). 

Tunnslipen har mikroskoperats av Torbjörn Brorsson och Pia Sköld vid 

Keramiska Forskningslaboratoriet. Mineralogisk bestämning har utförts av 

Daniel Larsson, avdelningen för bergrundsgeologi vid Geologiska institutionen 

vid Lund universitet. 

Tunnslipsurval 

Sammanlagt har 15 keramikskärvor från Bålmyren analyserats. Detta utgör 

en ringa del av det totala keramikmaterialet och få ses som en inblick i ett 

stort och sannolikt varierat hantverk. Vid urvalet togs framför allt hänsyn 

till geografisk spridning inom undersökningsområdet, olika kärltyper, samt 

form och dekor. 

Skärvtjockleken på de analyserade skärvorna återfinns inom intervallet 6 

och 10 mm, vilket tyder på ett enhetligt material. 

105

Mikroskopering av keramiska tunnslip 

Resultat av mikroskoperingen av de 15 tunnslipen från Bålmyren uppvisar 

ett mycket homogent keramikhantverk (Tab. 10). I samband med analyser 

av kärlgods indelas materialen huvudsakligen efter lerornas grovlek och 

magringstyp. Skulle man välja att förfara på samma sätt, hade i stort sett 

hela materialet från Bålmyren placerats i samma grupp. 

Huvuddelen av den analyserade keramiken från Bålmyren är framställd 

av sorterade finleror som magrats med krossad granit. Graniterna innehåller 

främst plagioklas och kvarts, med mindre inslag av fältspat, biotit, epidot 

och amfibol. Tunnslip 10 (kärl 14) är dessutom hornbländeförande, vilket 

bland annat återfinns i den lokala graniten. Tunnslip 1, kärl 1, har troligtvis 

inslag av en tonalisk granitoid. Denna typ av bergart förekommer i Uppland, 

men är inte vanlig. I tunnslip 3 och 5 (kärl 5 och 7) finns emellertid krossad 

metamorf bergart som innehåller mindre fragment av granater. Även denna 

bergart förekommer i Uppland, men är inte vanlig. Slutligen bör det poängteras 

att ett stort antal av de analyserade bergarterna är kraftigt vittrade. 

Samtliga analyserade skärvor består av sorterade finleror, och dessa kan 

vidare indelas i två undergrupper. Den ena gruppen har leror bestående av 

oerhört täta finleror medan den andra gruppen har något siltigare finleror. 

Magringsandelen är likartad, och uppgår till mellan 8 och 20 %. Största 

korn har uppmätts till mellan 1,5 och 3,5 mm. En skärva, slipnr. 13, har ett 

största korn på 5,5 mm. Det är även detta gods som har den största magringsandelen, 

20 %. 

Vi har förstorat upp bilderna på tunnslipen till A-4 format för att kunna 

urskilja tekniken bättre. Man kan konstatera att det finns både rullbyggda 

och tummade kärl. Följande är sannolikt rullbyggda (N-teknik): slip nr. 1, 2, 

4, 9, 10, 15. Följande är sannolikt tummade: slip nr 5, 11, 12, 14. Följande är 

osäkra: slip nr. 3, 6, 7, 8, 13. 

Resultat och tolkning 

Det är sannolikt att all den analyserade keramiken från Bålmyren är framställd 

inom samma område. Skillnaden i den mineralogiska sammansättningen 

i magringsstufferna bör inte övertolkas. Samtliga bergarter finns i 

Uppland, om än i varierande omfattning. Den största avvikelsen i den mineralogiska 

sammansättningen är inslaget av granater i en metamorf bergart i 

kärl 5 och 7. Bergarten indikerar ett gemensamt geografiskt ursprung för de 

två magringsstufferna. I tunnslipet till kärl 7 finns emellertid även ett inslag 

av en granitisk bergart. Denna påvisar ett gemensamt ursprung som de 

övriga granitmagrade kärlgodsen. 

Skillnaden i vittringsgrad i magringsstufferna kan bero på att människorna 

som framställde keramiken ena gången använde en vittrad sten och en 

annan gång helt enkelt använde en icke-vittrad sten. En vittrad sten kan ha 

106

varit enklare att smula ned till magring, men å andra sidan är det troligt att 

man använde sig av skörbränd sten som enkelt kunde smulas med blotta 

händerna. 

Lerorna till kärlgodsen indikerar ett gemensamt ursprung. De olika halterna 

av silt i finlerorna kan bero på att lerorna hämtades ur olika djup i lertäkterna. 

De olika halterna av silt i lerorna har ingen korrelation med exempelvis 

de metamorfa bergarterna eller förekomsten av tonalit. Detta stärker 

tolkningen om att keramiken framställts inom samma område, om än med 

delvis olika magringsstuffer. 

Lerorna som användes till kärlframställningen var glacialleror. Enligt 

jordartskartan finns betydande bälten med glaciala leror i området (Jordartskartan 

12 H Söderfors SO). Man kan även ha använt sig av leror från botten 

av isälvsavlagringar, vilka normalt är glaciala. Nuvarande E4:an följer ett 

långt stråk av isälvsavlagringar från Uppsala i söder förbi Tierp och fortsätter 

norrut. 

Kemiska prover som utförts på glaciala leror i regionen tyder på att kalk 

är vanligt förekommande i lerorna (Grånäs 1990:50). Analyserna av keramiken 

från Bålmyren visar emellertid att människorna inte använde sig av kalkhaltiga 

leror utan hade tillgång till kalkfria leror. Orsaken till att man undvek 

kalk var att det kunde medföra att keramiken sprack vid upphettning. 

Magringsandelen och största korn i kärlgodsen är relativt enhetliga. Försök 

har gjorts med att koppla båda dessa aspekter av keramikhantverket till 

olika typer av kärl, dekorer, till utbredningen inom undersökningsområdet 

och till skärvtjockleken. Resultaten av dessa undersökningar har varit fruktlösa. 

Detsamma gäller även siltinnehållet i lerorna. Till exempel, är de i detta 

sammanhang, siltrika lerorna bland annat fördelade längst i norr och längst i 

söder på undersökningsområdet. 

Diskussionen om Bålmyrens funktion, som en eventuell tillfällig uppehållsplats, 

är även intressant ur keramikanalysens perspektiv. Om keramiken 

förts till platsen bör det ha varit av en grupp människor, troligen från samma 

befolkningskrets. En krets av människor som hade tillgång till samma leror 

och bergarter. 

Bålmyren och tidigare undersökningar av tidigneolitisk trattbägarkeramik 

i Uppland. 

I samband med Ann Segerbergs doktorsarbete undersöktes 10 keramikskärvor 

från Anneberg, Bälinge sn (Lindahl 1999). Anneberg ligger omkring 

7 km sydväst om Bålmyren. Keramiken från Anneberg har klassificerats som 

tidigneolitisk trattbägarkeramik (Segerberg 1999). Några andra analyserade 

jämförelsematerial från Uppland saknas. Analyserna av keramiken från 

Anneberg visade att materialet kunde indelas i tre grupper samt två skärvor 

med avvikande sammansättning (Lindahl 1999:228ff). De tre grupperna är 

107

likartade och utgörs samtliga av finleror med varierande halter av silt. Detta gäller även de 

två skärvorna med avvikande sammansättning. Lindahls analys antydde en kronologisk 

skillnad vad gäller val av lera. Denna antydan är dock svag, bland annat med hänsyn till 

den begränsade provmängden. 

Bålmyrens och Annebergs keramik uppvisar två helt likartade material, både avseende 

val av rålera och magringsmedel. Keramiken överensstämmer till den grad att den skulle 

kunna härstamma från samma boplats. För att ytterligare kunna diskutera och utvärdera 

detta resultat bör flera analyser från närliggande trattbägarlokaler utföras. 

SKÄRVIDENTI- 

FIERING 

L E R A 

M A G R I N G 

NOTE- 

RINGAR* 

slipnr. 

kärl 

skärvtjocklek 

sort. / osort. 

grov / mellan / fin 

silt 

sand 

järnoxid 

järnoxihydroxid 

glimmer 

malm 

kalciumkarbonat 

diatoméer 

växtmaterial 

naturlig 

krossad granit 

krossad metamorf 

chamotte 

magringsandel [%] 

största kornstorlek 

1 1 9 s f + x * x* Tonalit? 

2 4 8 s f + x * x 

3 5 7 s f + x * x* 

4 6 7 s f x + x + x 

5 7 8 s f x * x x x* 

6 10 7 s f x + x - x 

7 11 6 s f x + x + x 

8 12 10 s f + x * x 8 

9 13 9 s f + x - x 

10 

14 

8 s f x + x * x* 8 

11 21 9 s f + x - x 

12 25 7 s f x + x - x x 

13 6 s f + x - x 

Inslag av 

granat 

Inslag av 

granat 

Hornbländeförande? 

14 8 s f + x + x Lerkörtlar 

15 - s f + x - x 

Tabell 10. Resultat av mikroskopering av keramiska tunnslip från Bålmyren, Vendel sn. Förkortningar: 

* = normal andel, - = sparsam andel, + = hög andel, ++ = mycket hög andel, x = förekomst. e.o. = ej 

observerad. 

108

Sammanfattning av resultaten 

Merparten av keramiken framkom i fyndkoncentrationer och anläggningar 

inom ett cirka 30 x 30 m 2 stort område, benämnt det centrala området. Sammanlagt 

har 24 131 stycken (16 036 gram) keramikskärvor och fragment registrerats 

från Bålmyrenlokalen. 

Delar från minst trettio olika keramikkrukor och minst en kragflaska låg på 

lokalen. Många av krukorna var stora med mynningsdiametrar upp till 35 centimeter. 

Den minsta som gått att mäta hade en 16 centimeter vid mynning. 

Då materialet var mycket fragmentariskt gjordes försök att pussla ihop så 

många skärvor som möjligt, men med dåligt resultat. Att bitarna inte passar kan 

ha att göra med att många krukor har varit stora. Det minskar sannolikheten för 

att de bitar som hittas ska komma från samma del av krukan. En annan anledning 

kunde vara att det inte är hela krukor som har deponerats eller kasserats. 

Endast få delar från de olika kärlen har identifierats. Utifrån kärldelarnas spridning 

går det därför inte att avgöra om kärlen har deponerats hela eller är kringrört 

boplatsavfall. Däremot får tanken om att kärlen deponerats hela stöd i den klusteranalys 

som gjordes. 

Kärlens form antyds av mynningspartiernas utseende liksom av enstaka 

skulder- och bukpartier samt av ett par mycket små bottenfragment. Flera kärl 

kan karaktäriseras som trattbägare. De har varit höghalsade och ett par har haft 

ganska rak profil över skuldran. Möjligen har ett kärl haft S-formad profil. Troligtvis 

har både flata och runda bottnar förekommit. 

Dekoren återfinns kring mynningen, på halsen, skuldran och i flera fall även 

på buken. 

Dekoren utgörs främst av tandade stämpelintryck och av grop- eller enkla 

stämpel-/pinnintryck. Därutöver förekommer dekorerade skärvor med tvärsnodd, 

krysslinjer eller vertikala/horisontella linjer och streck. I den sist nämnda 

kategorin ingick åtskilliga s.k. sticklinjer. Några skärvor med snördekor förekom 

också. Däremot saknades “större” cylindriska eller koniska gropintryck helt. 

En viss rumslig strukturering av keramikmaterialet avseende stil har kunnat 

påvisas inom lokalen. Kragflaskskärvorna och skärvorna med tvärsnoddsdekor 

förekom dock enbart inom det centrala området. Detta medan krysslinjedekoren 

enbart påträffades i det centrala områdets södra del samt inom det södra området. 

Dessutom har vi troligtvis två olika deponeringsytor inom storruta 1, en i nordost 

och en i sydväst. 

Tunnslipsanalysen genomfördes på 15 skärvor, vilka 12 utgjorde mynningsbitar 

från olika kärl (kärl 1, 2, 4, 5, 6, 7, 10, 11, 12, 13, 14, 21, 25). Dessutom 

undersöktes en skärva från en kragflaska, en skärva med krysslinjedekor samt en 

109

skärva med rödaktigt gods från sydöstra området. Enligt tunnslipsanalysen innehöll 

samtliga 15 undersökta skärvor finsorterade leror. 13 av de 15 skärvorna 

var magrade med krossad granit. Råmaterialen i kragflaskskärvan, skärvan med 

krysslinjedekor samt skärvan med det rödaktiga godset från sydöstra området 

skilde inte ut sig från de övriga, förutom att den sistnämnda skärvan även innehöll 

en del lerkörtlar. Två av skärvorna var dock magrade med en krossad metamorf 

bergart. Dessa båda skärvor framkom i södra området (kärl 7) samt i den 

västra utkanten av det centrala området (kärl 5). 

För vidare diskussion kring den rumsliga struktureringen av materialet - se 

även kapitlet Deponeringsstrategier och rumslig organisation. 

Diskussion 

Det som talar för att Bålmyrenkeramiken kan klassificeras som trattbägarkeramik är: 

1. Kärlformen. De kärl där kärlformen kan rekonstrueras utgörs främst av s k 

trattbägare med rak hals och svagt utåtböjd skuldra (Bagges a-profil). 

2. Dekoren. De rikt dekorerade kärlen kan närmast karaktäriseras som Östra 

Vråkeramik (eller Volling/Svaleklint/Svenstorpkeramik). Dekorelementen med 

främst stämpel-/pinnintryck, tand-/kaminttyck, tvärsnoddsintryck och dragna 

linjer, inklusive sticklinjer, överrensstämmer väl med denna tidigneolitiska stil 

inom trattbägarkeramiken (se diskussion ovan). Däremot antyder krysslinjerna, 

eller krysskrafferingen, på några kärls halspartier att materialet närmast bör klassificeras 

som Fagervik I-keramik. Krysslinjerna i detta material liknar inte heller 

de mera ”regelbundna” krysslinjer som förekommer inom stilarna Fagervik II 

och III (jfr Bagge 1951). Emellertid saknas de större cylindriska gropintrycken 

i Bålmyrenmaterialet, vilket enligt Bagge också särskiljde Fagervik I-stilen från 

Östra Vråkeramiken. Någon definition eller tydlig gräns mellan de olika typerna 

av gropintryck saknas dock i Bagges resonemang (se Bagge 1951). 

3. Kragflaskan/-flaskorna. Kragflaskor förekommer inom trattbägarkeramiken, 

liksom Fagervik I-keramiken, men inte inom gropkeramiken. 

Det som talar emot att Bålmyrenkeramiken kan klassificeras som trattbägarkeramik 

är: 

A. Godsets karaktär. Ytstrukturen på skärvorna är över lag grov och inte alls så fin 

eller polerad som den kan vara inom trattbägarkeramiken. Materialet tycks dock 

vara kraftigt vittrat. Färgen på flera av skärvorna går också i en mera rödaktig 

ton, vilket snarare liknar det gropkeramiska godset. 

B. Magringskornens storlek. Inom trattbägarkeramiken förekommer allt som 

oftast större magringskorn, ofta större än 5 mm (jfr t.ex. Hallgren 2004). Det 

110

synes som om merparten av keramikskärvorna från Bålmyren saknar dessa större 

magringskorn, även om större magringskorn i enstaka fall också återfinns i 

Bålmyrenkeramiken. 

Trattbägare eller gropkeramik? 

Sammantaget gör vi ändå den bedömningen att keramiken från Bålmyren 

stilmässigt kan klassificeras som trattbägarkeramik, närmare bestämt delstilen 

Fagervik I. Bålmyrenlokalen har C14-daterats till senare delen av tidigneolitikum 

(se sid 185f). Sannolikt representerar Bålmyrenkeramiken en sen fas av 

trattbägarkeramiken i området, vilket skulle stärka Bagges tes om att Fagervik 

I-keramiken representerar en övergångsfas mellan trattbägarkeramiken och 

gropkeramiken (Bagge 1951). Kanske kan Fagervik I-keramiken ses som en förändring 

inom eller en del av Östra Vråkeramiken, särskilt knuten till strandnära 

platser. 

Frågan är dock hur allmän denna Fagervik I-stil är i östra Mellansverige? 

Och kan man verkligen tala om en generell Fagervik I-stil över detta stora 

område? Är det i så fall meningsfullt att särskilja Fagervik I-stilen från den övergripande 

Östra Vråkeramiken (Volling/Svaleklint/ Svenstorpkeramik)? 

Keramiken från Bålmyren bör jämföras med keramik från andra strandbundna 

platser från tidigneolitikums senare del, särskilt material som klassificerats 

som Östra Vrå-/Fagervik I-keramik. Anneberg och Västeräng i Uppland 

samt Fågelbacken i Västmanland är visserligen strandbundna men ingen av dessa 

platser har daterats till tidigneolitikums senare del. Annebergskeramiken är för 

övrigt inte heller särskilt rikt dekorerad. Kallmossen i Uppland, Skogsmossen i 

Västmanland, liksom åtskilliga av trattbägarlokalerna i Närke och i Södermanland 

utgörs av s.k. inlandsplatser. Och på dessa platser ser ju keramiken ut på 

ett annat sätt. 

I östra och sydöstra delen av Södermanland har emellertid flera tidigneolitiska 

strandbundna platser med Östra Vrå-/Fagervik I-keramik undersökts. Det 

gäller särskilt Smällan 2 och Häggsta 3 (Olsson 1996), Björktorp (Granath Zillén 

2003), södra ytan i Trössla och Älby (Hallgren 2004). Södra ytan i Trössla, 

delar av Älby och Björktorp har också C14-daterats till tidigneolitikums andra 

hälft. Bålmyrenkeramiken visar stilistiska likheter med material från dessa fem 

platser. Det gäller åtminstone form och dekor, i det senare fallet särskilt de enkla 

stämpel-/pinnintrycken och kamstämplarna. En mera ingående detaljstudie och 

jämförelse av keramiken mellan dessa platser är därför önskvärd, inte minst förekomsten 

av olika typer av krysslinjedekor och gropintryck. Likheterna i keramikmaterialen 

mellan dessa platser är inte slumpmässiga, utan kan tillskrivas någon 

111

form av betydelse. Enligt vår mening kan Bålmyrenkeramiken ses som en del i en 

större överregional stil men där lokala variationer sannolikt förekommer. 

Enligt tunnslipsanalysen uppvisade Bålmyrenmaterialet ett mycket homogent 

keramikhantverk med finsorterade leror, i flera fall oerhört täta finleror, 

samt magringsmedel bestående av krossad bergart. Råleran och magringsmedlen 

i Bålmyrenkeramiken liknade i hög utsträckning de som ingick i den 

tidigneolitiska trattbägarkeramiken från Anneberg. Möjligen utgör även lerans 

karaktär i den neolitiska keramiken ett typologiskt drag, dvs. valet av lera kan 

ha påverkades av fler aspekter än enbart lokal förekomst. Kanske är de oerhört 

täta finlerorna ett stilistiskt drag inom den tidigneolitiska keramiken i regionen. 

Fler tunnslipsanalyser från andra neolitiska platser i regionen bör kunna 

besvara denna fråga. Sannolikt innehåller valet av magringsmaterial även det en 

stilistisk variabel. Tidigare forskning har främst urskiljt fast bergartsmagrat god 

och poröst kalkmagrat gods inom den neolitiska keramiken i regionen (se t.ex. 

Löfstrand 1974; Segerberg 1999). Kanske är det även möjligt att urskilja variationer 

inom bergartsmagringen med hjälp av tunnslipsanalys och mineralogisk 

bestämning. Merparten av magringsmedlen i Bålmyrenmaterialet utgjordes 

av graniter. I två av kärlen (kärl 5 och 7) fanns emellertid krossad metamorf 

bergart med inslag av krossad granit. Båda dessa kärl påträffades i utkanten av 

boplatsområdet, i södra området respektive i västligaste delen av det centrala 

området. I södra området förekom förövrigt en hel del krysslinjedekor. Är denna 

variation i materialet helt slumpmässigt, eller finns det någon betydelse i den? 

Denna fråga bör undersökas vidare bl.a. genom fler liknande studier av keramikmaterial 

från andra platser i regionen. 

112

Stenmaterialet 

av Per Falkenström, Kim Darmark & Lars Sundström 

På Bålmyren förekom bearbetad sten, framför allt kvarts, i samma område som 

keramiken på nivåer runt 45 meter över havet. Stenmaterialet fördelar sig på 

olika råmaterial enligt följande: 

Material Antal Vikt (g) 

Flinta 11 19 

Kvarts 375 1413 

Skiffer 2 4 

Totalt 391 1439 

Tabell 11. Sammanställning av stenmaterialet. 

Förutom det som redovisas i tabellen tillvaratogs fyra grönstensfragment med en 

sammanlagd vikt på 9 gram. Inget av dessa uppvisar tydliga spår av tillslagning 

eller kulturell slipning och deras osäkra ursprung gör att vi utesluter dem från 

vidare analyser. Detsamma gäller för två kvartsitfragment med en totalvikt på 

8 gram. På platsen tillvaratogs även ett fossil, registrerat som bergart, som inte 

kommenteras ytterligare. 

Efter undersökningen framstod stenmaterialet som förhållandevis litet, 

knappt 400 artefakter. De flesta fynden utgörs av kärnor och avslag i kvarts. 

Flinta och skiffer är mer sparsamt företrädda (tabell 11). 

Under fältarbetets gång registrerades stenmaterialet på samma sätt som de 

andra fyndmaterialen. Material, antal och vikt kom således att ligga till grund 

för de regelbundet upprättade spridningsbilderna. Spridningsbilderna över stenmaterialet 

utgår från antal fynd i kvarts, dels för att kvarts var det klart dominerande 

råmaterialet dels för att antal bedömdes vara en mer informativ variabel 

än vikt. 

Stenmaterialet låg i den mot sydöst exponerade sluttningen men precis som 

keramiken var de flesta stenartefakterna koncentrerade till ett centralt område. 

Såväl åsryggens lutning som vattengenomströmning och naturliga markrörelser 

kan ha inverkat på de ursprungliga deponeringsmönstren. Spridningsbilderna 

tyder dock inte på detta utan visar ett väl samlat fyndmaterial som rumsligt 

överensstämmer med keramiken på platsen (figur 39). Mönstret ger för den 

skull ingen entydig bild av vad som har utspelat sig på platsen. För att förstå hur 

detta mönster kan uppstå är det viktigt att bilda sig en uppfattning om hur stenteknologi 

fungerar i termer av mänskligt beteende. 

113

Figur 39. Spridningsbild över Bålmyrens stenmaterial. All insamlad kvarts redovisas som prickkarta projicerad på 

den efter tredje svepet simulerade utbredningen. 

Metodhistorisk återblick 

Ett utmärkande drag för stenåldersboplatser i Mellansverige är förekomst av 

slagen kvarts. I likhet med andra massmaterial har kvarts inte ägnats något större 

intresse. Mellansveriges stenålder studerades under lång tid utifrån en kunskapstradition 

baserad på förhållandena i Sydskandinavien och på svenska västkusten 

114

(Ahlbeck 1995:15). Denna kunskap är framför allt uppbyggd kring flinta med 

dess lätt igenkännbara slagvågor, slagärr, fissurer m.m. Dessa kännetecken är 

inte lika tydliga på kvarts. Till skillnad från flinta har kvartsavslagen dessutom 

oftast använts som de är, utan att retuscheras eller bearbetas vidare. Av dessa 

anledningar har kvarts länge ansetts ge begränsad information om teknologi och 

kulturhistoriska sammanhang (Lindgren 1996:30). Fyndmaterialens olika förutsättningar 

har tidigare behandlats som kulturella företeelser, bl.a. i Welinders 

diskussion av kvartsgruppen och flintgruppen i Mellansverige (Welinder 1977). 

För att möjliggöra jämförelser mellan olika materialkategorier måste man 

förstå hur dessa reagerar på slag och bearbetning. Materialens egenskaper har 

stor betydelse för hur man väljer att bearbeta materialet under tillverkningen. 

Sedan 1980-talet har nya metoder utarbetats i syfte att göra kvartsmaterialet 

meningsfullt för analyser. I en serie experiment har Errett Callahan (1987) 

försökt replikera det karaktäristiska sönderfallet av kvarts som kan observeras på 

de flesta stenåldersboplatser i östra Mellansverige. Sönderfallet ger upphov till 

en systematisk frakturbild som visar olika bearbetningsmetoder. Enligt Callahan 

kan kvarts bearbetas på tre olika sätt: med frihand-, städ- eller bipolär metod 

(Callahan 1987:16). 

Fig. 40. Bearbetningsmetoder i kvarts (efter Callahan 1987:60). 

115

Spåren av de omskrivna metoderna går att observera i arkeologiskt material, 

under användning av de begrepp som skapats genom experiment. Vid frihandoch 

städmetod utgår man från en eller flera plattformar. Med en knacksten slår 

man sedan snett utåt från plattformen. Vid frihandsmetod håller man kärnan 

fritt i handen medan städmetoden innebär att kärnan ställs på en större sten, 

städet, och kraften fortfarande riktas snett utåt. Vid bipolär metod ställs kärnan 

på ett städ. Man slår rakt uppifrån och kraften utgår från både knackstenen och 

den underliggande städstenen (figur 40). 

Beträffande dessa slagmetoder har Callahan (1987) föreslagit en trestegsmodell 

som innebär att metoderna följer på varandra i en serie från frihand via städ 

till bipolär. Detta förhållningssätt baserar sig på experimentella erfarenheter och 

kan karakteriseras som ett rationellt, tekniskt perspektiv, där produktionen alltid 

skall maximeras. Denna modell har använts som en lämplig utgångspunkt för 

förståelsen av stenmaterial. Den ger inblick i metodvalen, exempelvis när man 

väljer att övergå från frihand till städ. Samtidigt är denna bild av tillverkningsprocessen 

något som på ett fruktbart sätt går att kontrastera mot arkeologiskt 

material. Med denna referensram har det argumenterats för att metoderna ofta 

är alternerande och att vissa bearbetningsmetoder kan ha utelämnats (Knutsson 

& Lindgren 2004). Sönderdelningen styrs därför inte enbart av materialets 

egenskaper. Vi arbetar utifrån hypotesen att den arkeologiska frakturbilden 

också är ett resultat av kulturella val. En del problem kvarstår dock beträffande 

möjligheten att jämföra klassificeringar med varandra och att kvarts är av varierande 

kvalitet, vilket kan ge upphov till olika frakturbilder (Lindgren 1996: 

40). De experimentella materialen är också förvånansvärt få till antalet, trots att 

frakturanalysen har varit känd i nästan tjugo år. Detta var en bidragande orsak 

till att vi genomförde egna experiment under rapportarbetet. 

Frågeställningar – teknologin i samhället 

Slagen sten är inte bara av tekniskt intresse, utan kan också användas för att 

belysa sociala och ekonomiska sammanhang. Både tillverkningsmetoder och färdiga 

redskap kan ses som uttryck för en teknologi, eller inlärda kunskaper, i ett 

samhälle (Fitzhugh 2001:128). Hur denna kunskap förvaltas varierar beroende 

på samhällets sociala struktur och relationer mellan olika grupper. De metoder 

man väljer att använda baseras dels på kunskaper som förvärvas via sociala relationer 

och dels genom tidigare praktisk erfarenhet (Apel 2001:27). 

Eftersom samhället bärs upp och påverkas av kulturella normer förmedlas 

idéer för hur bl.a. sten skall bearbetas och hur redskap skall se ut. Då det gäller 

kvartsteknologin, har denna betecknats som en icke-vårdande urvalsteknologi, 

116

FAKTARUTA 

Frakturanalys av kvarts 

Frakturanalys grundas i hypotesen att materialets egenskaper såväl som 

praktiskt eller socialt grundade val av ämnen för redskap återspeglas i sammansättning 

av de stensamlingar som grävs upp på till exempel boplatser. 

Analysen utgår ifrån jämförelse mellan experimentellt framställda frakturserier 

och utgrävda stenmaterial. Diskrepanser eller överensstämmelser tolkas sedan 

i termer av mänskliga handlingar. 

Hittills har frakturanalysen huvudsakligen använts på kvarts, vilket är det 

stenmaterial som dominerar på Bålmyren. Analysmetoden utarbetades under 

1980-talet av Kjel Knutsson vid Institutionen för arkeologi, Uppsala universitet. 

Den har inte minst tillämpats i samband med de arkeologiska undersökningarna 

inför Mälarbanan (exempelvis Apel 1996). 

Kvartskärnor kan reduceras med olika metoder vilka använder kraft på 

olika sätt. Den kan börja från en sida eller punkt på kärnkroppen, eller två 

motsatta punkter. Kraften sprids i stenen beroende av kvartsens struktur. Den 

förstärks eller hindras av de ingående kristallplanen, orenheterna och svagheterna 

som kan finnas mellan kristallerna. Vid tillfälligt användande av kvarts 

brukar man de bitar som bäst motsvarar det omedelbara behovet. Men när 

man systematiskt börjar utvinna redskap ur materialet lär man sig ganska snart 

att utnyttja dess styrkor och svagheter. Man väljer och varierar slagsättet och 

-styrkan och kan på så sätt kontrollera materialet. Eftersom rester av kvartsarbete 

på boplatserna inte kan jämföras med nuförtiden förekommande teknologier, 

varken tekniskt eller estetiskt, ligger det nära till hands att döma ut hela 

samlingar som skräp, avfall eller saker som är omöjliga att förstå. Men noggranna 

experimentella serier ger vid handen att det är möjligt att förstå vad 

man gjort med stenen och vilka val man gjort vid bearbetningen. Sådana hela 

serier består av alla former och typer som kan uppstå vid tillslagning. Dessa 

är reproducerbara och statistiskt signifikanta. Om man sedan jämför statistiskt 

de experimentella och de funna serierna kan man genom att jämföra populationerna 

upptäcka avvikelser i mängd eller avsaknad av vissa former i originalsamlingarna. 

Dessa kan sedan tolkas i termer av medvetna redskapsurval, 

avfallsdumpar från tillslagningsplatser eller bortflyttade sophögar. 

Med kunskap om kvartsmaterialets systematiska sönderfall och genom att 

jämföra experiment med arkeologiskt material är det alltså möjligt att urskilja relevanta 

urvalsstrategier. Därmed blir klassificeringen inte lika hårt styrd av morfologiskt 

definierade, formella kategorier som finns för t.ex. flinta. Om förhistorien 

skall bli meningsfull bör konventionerna brytas ned och byggas upp igen utifrån 

det arkeologiska materialet (Knutsson 1998: 73). Detta gäller särskilt slagen kvarts 

då olika fragment markerar slutskedet av händelser som måste återskapas för att 

bättre förstå premisserna bakom handlingsmönster och kulturella val. 

117

snarare än en vårdande. Därför har kvartsens naturliga sönderfall dokumenterats 

experimentellt, för att utifrån detta kunna studera kulturella urvalsprinciper 

(Callahan m.fl. 1992:53). Men den arkeologiska fyndbilden är vanligen mer 

komplex än den experimentella. Boplatser med åtskilda eller överlappande 

slagplatser, ombearbetning av redskap och liknande ges mening först när de 

ses i relation till rumsliga strukturer på andra platser. I sin avhandling (2004) 

ser Christina Lindgren slagen kvarts som ett resultat av handlingar i samspelet 

mellan sociala grupper. En hypotes som hon prövar i sin analys, är huruvida 

avslagens fördelning på en slagplats kan avspegla olika åldersgruppers varierande 

tillgång till teknologin (Lindgren 2004:147). Den sociala reproduktionen av en 

teknologi skulle på detta sätt kunna sägas vidmakthålla strukturer i samhället 

och detta kan delvis avläsas i boplatsernas organisation (Lindgren 2004:259). 

Enligt detta synsätt svarar stenbearbetning inte bara mot funktionella behov 

utan struktureras i hög grad genom sociala relationer. Det är därför viktigt att se 

boplatserna i ett större sammanhang, dels för att förstå samspelet mellan olika 

grupper på boplatserna och dels för att undvika att regionalisera fyndplatser i 

alltför hög grad. 

För att kringgå rent empiriska och funktionella tolkningar måste vi alltså 

försöka förstå det samhälleliga ramverk som stenmaterialet är en del av. Av 

många forskare har det tidigneolitiska samhället karaktäriserats som semi-sedentärt, 

med en rörelse mellan inlands- och kustboplatser. I etnografiska sammanhang 

har framförallt jägar-samlargrupper studerats, i syfte att förstå hur 

mobiliteten påverkar boplatsformationen. Lewis Binford (1980) har föreslagit 

en modell för hur jägar-samlarsamhällen organiserar sina boplatser. Generellt 

är fördelningen av resurser avgörande för hur olika grupper, i detta fall foragers 

(Binfords egen term som betecknar grupper som använder både social och fysisk 

mobilitet för effektivt utnyttjande av tillgängliga resurser) och collectors (Binfords 

term för grupper som löser försörjningsproblemet genom att organisera 

utvinningsgrupper som rör sig från en mer eller mindre fast punkt i landskapet, 

basläger), flyttar mellan platser och hur länge de stannar på varje plats. 

Vidare utgörs exempelvis foragers’ uppehållsplatser av residential bases (ungefär 

basläger med en variation av materiella lämningar efter uppehållen) och locations 

(platser där speciella verksamheter utförs, som ofta genererar mycket få 

eller inga alls fysiska lämningar). En skala av boplatser finns mellan dessa två 

ytterlighetstyper som avsätter spår i form av gradvisa skillnader i artefaktdensitet 

och visibilitet, alltså mönster som kan observeras arkeologiskt (Binford 1980: 

343-346). En boplatstypologi som den här kan givetvis inte appliceras direkt 

på det arkeologiska materialet. Likafullt är den till stor hjälp för att bättre förstå 

118

umsliga spridningsmönster på de undersökta lokalerna och relationer mellan 

boplatser daterade till samma tid. Ett dylikt synsätt är emellertid inte tillräckligt 

för att lyfta fram andra beteenden som bidrar till boplatsernas organisation 

och följaktligen arkeologiska spridningsmönster. I samhällen som Basarwa och 

Bakgalagadi i Kalahariöknen regleras bosättningsmönstret inom familjegrupperna. 

Här organiseras en boplats inte enbart efter tillgängliga resurser utan är 

i hög grad knuten till vad man planerar (förväntar sig) att göra där (termen för 

detta är anticipated mobility). Familjemedlemmarna spelar en aktiv roll i utformandet 

av boplatsen men oförutsedda händelser kan leda till att grupper splittras 

eller slås ihop under boplatsens användningstid (Kent & Vierich 1989:99). 

De ekonomiska och sociala sammanhangen har alltså stor betydelse för hur det 

arkeologiska materialet formas. Stenmaterialet måste förstås utifrån människors 

beteenden och handlingar så som de kommer till uttryck i t.ex. reduktionsmetoder 

och spridningsmönster. 

Bearbetning av sten omfattar olika beslut eller val som kan observeras i 

arkeologiskt material och som vittnar om mer långsiktiga strategier (Knutsson 

1988:17). En strategi kan vara att via bipolär metod utvinna tunna avslag med 

skärande eggar avsedda att användas på en annan plats (jfr Rankama 2002:81). 

Ur teknologisk synvinkel kan vissa strategier och åtföljande aktiviteter rekonstrueras 

genom att identifiera slagplatser, olika reduktionsmetoder, ombearbetning 

osv. Med dessa utgångspunkter är det rimligt att utarbeta relevanta 

frågeställningar till det arkeologiska materialet. För Bålmyrens del bedömdes 

följande fem frågeställningar vara aktuella: 

• Hur ser fragmenteringsgraden ut och hur förhåller den sig till experimentellt 

bearbetat material? 

• Vilka reduktionsmetoder har använts och hur fördelar de sig sinsemellan? 

Vad avspeglar förhållandet mellan de olika metoderna? 

• Hur placerar sig materialet i perspektivet av artefaktens livscykel, dvs. från 

obearbetad sten till kasserat redskap? 

• Vilka beteenden och handlingar ligger bakom bearbetningen? Kan vi nå en 

rumslig förståelse av stenmaterialet? 

Kvartsmaterialet på Bålmyren 

Utifrån experimentellt definierade teknologiska kriterier har kvartsmaterialet 

först enbart klassificerats som kärna, helt avslag, avslagsfragment och splitter 

(figur 40). Vidare har antal och vikt noterats för dessa kategorier. Angående 

kärnor och avslag har metoden bestämts genom att identifiera träffpunkt och 

119

slagriktning. Som bearbetningsmetod har endast bipolär och plattform angivits. 

Vissa tecken tydde på att städmetod möjligen använts men denna är svår att 

skilja från vanlig plattformsmetod. Fortsättningsvis används sålunda ’plattform’ 

som en samlingsbenämning för både frihand och städ. Indelningen anses vara 

tillräckligt användbar för att kunna besvara frågeställningarna ovan. Olika källkritiska 

aspekter gjorde att vi för denna rapport avstod från en mer detaljerad 

frakturanalys. 

Som med all klassificering bör det påpekas att kategorier till stor del är skapade 

av och för arkeologer (Ahlbeck 1995:17) och måste emellanåt hemfalla till 

intuitiva bedömningar av gränsdragningen mellan de grova kategorierna. Bland 

fynden på Bålmyren var gränsdragningen mellan noduler, kärnor och kärnrester 

ett problem. Vi saknar ännu tydliga definitioner av noduler utvunna ur åderkvarts 

liksom kunskap om när en kärna är färdiganvänd. Därför har vi registrerat 

såväl nodul som kärnrest som kärna (figur 41). 

Figur 41. Bipolär kärna/kärnrest (F 18). 1:1. 

På liknande sätt är splitter en kategori som skapats för att vid registreringen 

kunna överblicka fragmenteringsgraden, exempelvis i syfte att identifiera en 

slagplats. Generellt är kategorin splitter relaterad till storlek och berör vanligen 

artefakter mindre än 10 mm. Ett annat kriterium är att de saknar tydliga teknologiska 

attribut. Men även denna gräns är flytande då små avslag och mikrospån 

uppvisar tydliga brottytor och till och med metodbestämmande attribut. 

På grund av tveksamma fall har vi valt storleken som primärt avgörande vid 

bestämningen. 

Slagen kvarts påträffades över hela den sluttning där lokalen kunde avgränsas 

utifrån förekomst av fynd. Mot bakgrund av tidigare undersökningar och 

experiment måste fyndmängden betecknas som liten. Det finns inga tydliga 

koncentrationer även om en förtätning kan iakttas på den centrala boplatsytan 

(figur 39). Till att börja med frågar vi oss hur detta mönster har uppkommit? 

Kvartsbearbetning skall knappast ses som någon enskild företeelse utan det 

utförs i ett större sammanhang. Tillsammans med andra stenredskap, keramik, 

120

härdar m.m. vittnar slagen kvarts om händelser genom vilka människor har 

organiserat boplatsen. I enlighet med detta skulle kvartsmaterialet kunna representera 

primär eller sekundär tillverkning. Med andra ord är det möjligt att lokalisera 

en eller flera slagplatser respektive platser för omarbetning och användning 

av föremål. Det bör dock hållas i åtanke, att ”slagplats” inte kan definieras. Vi 

kan bara mer eller mindre säkert argumentera för dess förekomst. 

Diskussion kring slagplatser 

I samband med Arne-Johan Nærøys opposition på Christina Lindgrens avhandling 

(2004), som berör mellansvensk kvartsteknologi och dess sociala sammanhang, 

uppstod en diskussion kring slagplatsbegreppet. Nærøy hade granskat 

arbetet specifikt med avseende på definitionen av det rörda begreppet och kom 

till slutsatsen att avhandlingen innehöll flera olika definitioner av samma företeelse. 

Detta belyser svårigheten med att skapa en fungerande definition. Vi tycker 

därför att det kan vara på sin plats att lyfta upp problematiken. 

Jämförelser av slagplatser har tidigare observerats såväl experimentellt som 

i etnografiska och arkeologiska exempel. Oavsett hur deponeringen har gått 

till kännetecknas en slagplats av en koncentration med framför allt avslag och 

splitter, dvs. fragment som inte varit avsedda att användas. Andelen splitter kan 

uppgå till 20-40 st./m 2 . En slagplats är således rumsligt avgränsad och varierar 

mellan 0,3 och 10 meter i storlek (Lindgren 2004:217). Det skall framhållas att 

dessa iakttagelser är baserade på arkeologiska exempel och att förekommande 

grävningsmetoder kan ha styrt definitionerna. Generellt tycks ändå små koncentrationer 

vara resultatet av tillverkning på ett underlag som exempelvis skinn. 

Avfallet har sedan samlats ihop och placerats någon annanstans, vilket i regel ger 

ett slumpmässigt spridningsmönster. Detta skiljer sig från en primär tillverkningsplats 

där avfallet bildar större koncentrationer och ett förhållandevis ojämnt 

spridningsmönster (Lindgren 2004:217). Rimligtvis borde även bearbetningsmetoderna 

medverka till slagplatsens storlek. Om bipolär metod genererar små 

koncentrationer resulterar plattformsmetodens rörelser i ett mer utspritt mönster. 

Resonemanget kring avgränsade slagplatser bygger på förhållandet mellan 

kärnor, hela avslag, avslagsfragment och splitter. På platser med primär tillverkning 

avsätts i regel splitter närmast kroppen medan större stycken hamnar 

längre bort. Sekundär tillverkning kan även ske när större stycken väljs ut för att 

bearbetas och användas någon annanstans inom eller utanför boplatsen (Binford 

1983b:309; Thorsberg 1984:48-49). Bilden kompliceras ytterligare om flera 

slagplatser överlappar varandra. En större utmaning består i att skilja mellan 

primär och sekundär tillverkning vid eventuella återbesök på samma plats. 

121

Inom de stenålderssamhällen som vi studerar, används stenredskap i samband 

med en mängd olika aktiviteter, som trä-, horn- och benbearbetning, 

skinnberedning, slakt, växtinsamling osv. Som en integrerad del i dessa sysslor 

har således sådant som uppskärpning och omskaftning, dvs. stenhantverk ägt 

rum. Av detta skäl kommer stenavfall att produceras inom ett brett spektra av 

händelser. Är det rimligt att beteckna de arkeologiskt identifierbara lämningar, 

som blir resultatet av dessa divergerande verksamheter, som slagplatser? Är det så 

illa, att vi tvingas ta till en tolkning av den forne aktörens avsikt, för att kunna 

tala om slagplatser? Med andra ord, är slagplats en plats där den primära avsikten 

har varit att slå sten? Även om ett sådant synsätt är belamrat med stora problem 

och egentligen inte är önskvärt, så är det inte möjligt att inom ramen för denna 

rapport reda ut detta stora problem. Vi kommer dock att fortsättningsvis tala 

om slagplatser i de fall där vi menar att stenbearbetning har stått i fokus och inte 

utgjort bisysslor i samband med annat. Övriga kontexter, där stenavfall ingår, 

kommer att benämnas bearbetningsplatser eller avfallsanhopningar. 

FAKTARUTA 

Experimentell kvartsbearbetning 

I samband med rapportarbetet utfördes ett experiment för att förtydliga 

och förstå fyndbilden på boplatser med slagen kvarts. Tre problem låg till 

grund för experimentet. Först studerades hur olika bearbetningsmetoder 

inverkade på fragmenteringen av kvartsen. Vårt andra problem var att mäta 

hur mycket kvarts som kan tas tillvara vid sållning. Till sist ville vi undersöka 

om Bålmyrens fynd överensstämmer med fyndmönster från tidigare undersökningar 

av liknande platser. 

Inledningsvis valdes två ämnen ut för att användas som kärnor. Råmaterialet 

bestod av åderkvarts med relativt mycket sprickor. Kvaliteten uppfattades 

som generellt sett god men sprickbildningen förväntades delvis styra 

tillslagningen av kvartsämnena. Åderkvartsens plana ytor utgjorde lämpliga 

plattformar. En av kärnorna, Plattformskärna 1, vägde 1195 g och medan 

denna hölls fritt i handen slogs tolv slag som gav 191 avslag och splitter. 

Plattformskärna 2, som vägde 1330 g, följde samma procedur. Från denna 

kärna slogs 21 slag som gav 224 avslag och splitter. Under de första nio slagen 

avlägsnades naturliga sprickbildningar för att få fram en lämplig plattform. 

Resterande slag gav sedan förhållandevis stora avslag. Båda kärnorna 

ansågs då vara för små för fortsatt reduktoion med denna metod. 

Därefter övergick vi till att slå med bipolär metod (fig. 40). För detta 

användes en något större, knytnävsstor knacksten i hård bergart. Med den 

122

fortsatte bearbetningen av Plattformkärna 1, som nu vägde 164 g. Efter elva 

slag hade vi fått ihop 88 avslag och splitter samt ännu mindre fraktioner 

som ej tillvaratogs efter sållning. Även ett relativt stort avslag valdes ut för 

vidare tillslagning med bipolär metod. Efter endast fem slag bedömdes 

kärnan vara uttjänt. Totalt gav den 49 avslag och splitter. 

Av Plattformskärna 2 fanns det ett stycke som valdes ut för bipolär 

tillslagning. Mot denna kärna Bipolär 2:1, slogs 20 slag som försvårades av 

att slagriktningen måste ändras i förhållande till sprickbildningarnas längdriktning. 

Därför vändes kärnan totalt tre gånger efterhand som sprickornas 

riktning ändrades. Ytterligare två plattformsavslag användes som bipolära 

kärnor, Bipolär 2:2 och Bipolär 2:3. För att reducera ned dessa krävdes nio 

respektive elva slag innan de bedömdes som förbrukade. Även här förekom 

sprickbildningar som framtvingade upprepade vändningar av kärnorna 

under tillslagningen. 

Plattform 

1 

Plattform 

2 

Bipolär 

1_1 

Bipolär 

1_2 

Bipolär 

2_1 

Bipolär 

2_2 

Bipolär 

2_3 

Antal slag 12 21 11 5 20 9 11 

Summa antal 191 224 49 88 128 59 163 

Summa vikt 

(avslag) 

957,7 757,6 46 144,4 246,1 99,8 128 

Medelvikt 5 3,38 0,93 1,64 1,92 1,69 0,78 

Fragment/slag 16 10,7 10 7 6,4 6,5 8,15 

Viktförlust 1,50% 1,80% 20,70% 11,95% 10,90% 11,60% 19,60% 

Tabell 12. Sammanställning av experimentets sju slagserier. två med plattformsmetod 

och fem med bipolär metod. Med viktförlust avses den andel som ej tillvaratogs efter 

sållning i 4 mm-såll. 

Experimentet pågick i ca tio minuter och gav totalt 902 avslag och splitter. 

En avsevärd del av detta material bestod krossad kvarts som främst 

tillkom via bipolär metod (Tabell 12). Varje slagserie registrerades separat 

varvid alla fraktioner vägdes. Vidare räknades samtliga avslag och splitter. 

För att efterlikna fältundersökningen på Bålmyren sållades materialet med 

4 mm maskstorlek. Det framgick då att viktförlusten som följd av sållning 

var betydligt högre vid bipolär metod än med plattformsmetod. Även om 

en bipolär kärna endast omfattade fem slag var viktförlusten fortfarande 

hög, dvs. 10-20%, jämfört med plattformsmetodens 1,5-1,8%. Intressant nog 

var medelvikten högre för plattformsmetod, vilket inte bara indikerar stora 

123

Figur 42. Niklas Groop genomför kvartsexperiment i SAU:s källare. 

avslag utan också att sållet fångar upp samtliga avslag som produceras 

med plattformsmetod. Sållet fångar däremot inte upp de allra minsta fraktionerna 

från bipolär metod. Detta torde även förklara den låga fragmenteringsgraden 

bland de bipolära avslagen, dvs. 10 fragment per slag. 

Det bör understrykas att experimentet rymmer flera moment som är 

svåra att jämföra med arkeologiskt material. Till synes logiska slagsekvenser 

är inte lika tydliga på boplatser där slagen kvarts har genomgått flera bearbetningsstadier. 

Men några slutsatser är viktiga att nämna. En viss inblick i 

reduktionsgången är möjlig genom att separera slagserier efter tillslagningsmetod 

och preparering av kärnor. Reduktionsgången påverkas av tillgången 

på råmaterial och ämnen med sprickbildningar. Experimentet visar också att 

det inte nödvändigtvis krävs en längre tid för att åstadkomma stora mängder 

slagen kvarts. Koncentrationer tycks bildas efter bara några slag, vilket 

har avgörande betydelse för att förstå komplicerade orsakssamband. 

124

Klassificering och kvantifiering av kvartsmaterialet 

Indelandet av kvartsmaterialet från Bålmyren i de kategorier som vi ansåg vara 

relevanta ger oss följande tabell. 

Sakord Antal Vikt (g) Vikt/styck 

Kärna 39 951 24 

Helt avslag 57 230 4 

Avslagsfragment 250 232 1 

Splitter 32 2,7 0,1 

Totalt 378 1415,7 3,7 

Tabell 13. Fragmenteringskategorier för slagen kvarts. 

Denna tabell kräver några kommentarer. Det första är att den totala 

mängden tillvaratagen kvarts är relativt liten i förhållande till den mängd kvarts 

som produceras vid experimentell tillslagning (Callahan m.fl. 1992; Knutsson 

1998; se även faktaruta Experimentell kvartsbearbetning). Splitterkategorin 

är särskilt underrepresenterad, den är till antal minsta gruppen, vilket inte kan 

förväntas på platser där mer omfattande bearbetning har skett. 

För att nå en vidare förståelse kan denna klassificering utvecklas ytterligare. 

Ett ofta använt sätt är att dela in materialet efter den metod som har använts vid 

reduktionen. I figur 43 åskådliggörs förhållandet mellan metodbestämda kärnor 

och avslag. 

 

 

 

 

 

 

 

Fig. 43. Metodbestämda kärnor och avslag 

125

Som framgår av figur 43 överväger avslag med plattformsmetod. Bipolär metod 

är inte lika väl företrädd bland avslagen medan andelen bipolära kärnor är 

anmärkningsvärt hög. 

Kvalitativ bedömning av stenmaterialet 

Kärnorna 

Huvuddelen av kärnorna har endast en tillslagningssida. Detta gäller plattformskärnorna 

vilkas medelvikt uppgick till 80,5 g (median=156 g), medan de 

bipolära kärnornas medelvikt var 12,1 g (median=9 g). En av de bipolära kärnorna 

avvek betydligt med en vikt på 160 g. Denna kärna hade krosspår både 

upptill och nedtill, vilket troligen har uppstått efter att kvartsämnet öppnats 

med bipolär metod. Ett av de itudelade styckena har sedan använts som plattformskärna 

(fig. 44-46). 

Figur 44. Plattformskärna som öppnats bipolärt (F9018) Skala 1:2 

Figur 46. Bipolär kärna (F216) Skala 1:2 

Figur 45. Plattformskärna (F26) Skala 1:2 

126

Figur 48. Bipolärt avslag 

(F20) Skala 1:2 

Figur 47. Plattformsavslag 

(F117) Skala 1:2 

Även om de bipolära kärnorna uppvisar olika storlek återfinns merparten bipolära 

kärnor i intervallet 2-9 gram. Liknande kärnor har observerats av Callahan 

och enligt honom är de inte nödvändigtvis restprodukter utan kan likaväl ha 

tjänat som redskap (Callahan 1987: 24). Etnografiska observationer har visat 

att avslag som används som kilar eller mejslar ofta formas av denna användning 

till en form som formellt uppfyller de kriterier som oftast ställs på bipolära kärnor, 

en kuddliknande form och motstående stötkanter (Knutsson 1986). Dessa 

stycken kallas pieces esquillees. Två användningsområden kan därför tillsvidare 

föreslås för dessa bipolära kärnor. Antingen kan de ha fungerat som kilar/mejslar 

eller som sticklar. Dessa två användningar ger upphov till slitspår på olika 

delar av styckena. Det förefaller i nuläget inte troligt att de använts som knivar. 

Avslagsmaterialet framstår som lämpligare för detta ändamål. 

Ett återkommande drag på de stora plattformskärnorna är att man har bearbetat 

de runtom slagplattformen. 

Avslagen 

Teknologin kan belysas ytterligare genom observationer på avslagen. På de 

metodbestämda avslagen övervägde plattformsmetod framför bipolär metod 

(figur 43). Förmodligen har även de flesta avslagsfragmenten gjorts med plattformsmetod 

eftersom slag mot plattformar genererar fler fragment än bipolär 

metod. Bipolär metod resulterar å andra sidan i fler hela avslag (Callahan m.fl. 

1992). Bland de metodbestämda avslagen var medelvikten 3,3 g för plattformsavslag 

medan medelvikten för bipolära avslag var 2,7 g. 

De stora kärnorna visar på en produktion av relativt stora avslag (figur 47). 

Emellertid är dessa avslag mycket få, vilket skulle kunna förklaras med att de har 

bearbetats vidare, eller förts bort. De bipolära avslagens medelvikt vittnar om 

avsevärd storlek. Ett mindre antal stora bipolära avslag, varav fem med naturlig 

utsida, visar att bipolär metod har använts även på stora kärnor och att man 

brukat metoden på obearbetade noduler. 

127

Figur 49. Bipolärt avslag med naturlig 

utsida. Skala 1:2 

Råmaterial- moränkvarts och åderkvarts 

På Bålmyren finns det få tecken på initial bearbetning som exempelvis tillformning 

av kärnor. 

Endast 14 fynd hade cortex, dvs. naturliga ytor som kan kopplas till inledande 

bearbetning av en nodul. Men dessa ytor vittnar om vilka råmaterialkällor 

som har använts. Bland fynden fanns dels moränkvarts som förekommer 

naturligt i osorterade jordar, dels åderkvarts som förekommer i större block och i 

berghällar. De flesta fynden med krustarester var kärnor med rundade ytor. Troligen 

har de tillverkats av moränkvarts. En mindre andel av kärnorna hade plana 

ytor och kommer i stället från åderkvarts. 

Om kärnorna reducerats enligt trestegsmodellen borde andelen plattformsavslag 

med cortex vara relativt hög. Kärnorna visar att plattformsmetod har 

använts i ett tidigt skede av tillverkningen. Trots det är andelen plattformsavslag 

med cortex mycket liten. I enlighet med resonemanget ovan har dessa avslag 

sannolikt valts ut för användning eller bearbetats vidare. En tredje möjlighet är 

att kärnorna gjorts av åderkvarts. 

Utifrån ett praktiskt och tekniskt antagande är det rimligt att plattformsmetod 

har använts på åderkvarts medan bipolär metod har använts på moränkvarts 

(Olsson 1996:26). Det finns ingen tydlig skillnad i behandlingen av de olika 

råmaterialen på Bålmyren. Då råmaterialets karaktär har stor bäring på inledningsskedet 

av reduktionen, det är t.ex. svårt att från början använda plattformsmetod 

på rundade morännoduler, kan den enhetliga behandlingen av de olika 

råmaterialen vara ett tecken på att den inledande bearbetningsfasen på Bålmyren 

saknas. Man har alltså fört in halvfabrikat eller preparerade råämnen till kärnor. 

Onekligen har råmaterialet haft stor betydelse för tillverkningsförloppet. 

Förekomsten av olika råämnen indikerar flera olika oberoende slagserier. Detta 

skulle kunna tolkas som resultatet av flera olika insamlingstillfällen och därmed 

även flera besök, alternativt som härrörande från flera olika individers personligt 

128

medhavda råmaterial. Det för oss till frågan om Bålmyrens placering i ett system 

av bearbetning, användning och deponering av sten (chaîne opératoire). 

Infört eller producerat på plats? 

I ljuset av både våra och tidigare experiment med reduktion av kvarts ter sig 

Bålmyrenmaterialet mycket magert. Vi har sett att ett experiment involverande 

knappa 90 nedslag och utfört inom ett lopp på tio minuter producerade dryga 

900 fragment, de minsta fraktionerna ej räknade. Redan detta faktum antyder 

att ingen intensiv produktion av kvartsredskap har försiggått på Bålmyren. Dock 

är det uppenbart att kvartsen har fyllt en funktion på platsen och att en viss 

tillslagning har ägt rum. Bilden kompliceras dock av att Bålmyren inte utgör ett 

slutet system, där alla reduktionsfaser finns representerade. Föremål av kvarts 

har både förts till platsen, producerats på platsen och förts därifrån, eventuellt 

vid helt olika tillfällen. Frågan är hur man skall komma åt den bakomliggande 

chaîne opératoire? För att sammanfatta ovanstående kan vi upprepa följande viktiga 

observationer: 

• Råmaterialet består av både moränkvarts och åderkvarts, vilket kan ses som 

resultat av olika händelser 

• Få fynd har cortex, vilket antyder att den initiala bearbetningen skett någon 

annanstans. Avsaknaden av primäravslag visar att plattformskärnorna bör ha 

kommit som halvfabrikat till Bålmyren. 

• De bipolära kärnorna, som generellt sett är kraftigt nedreducerade, 

är kraftigt överrepresenterade. I vårt experiment, där plattformsavslag 

reducerades ner bipolärt, producerades i medeltal 97 fragment/avslag per 

kärna. Om man skulle ta denna siffra som modell, torde Bålmyrens 32 

bipolära kärnor ha genererat över 3000 avslag. Det tillvaratagna materialet 

kommer inte ens i närheten av detta antal. En rimlig hypotes är att de 

bipolära kärnorna kommit i färdigt skick till Bålmyren, varför en tolkning 

som redskap ligger närmare till hands. I så fall skulle det röra sig om sticklar 

eller kilar. 

• Hela plattformsavslag utgör 41 stycken (52 %) av sammanlagt 79 

metodbedömda artefakter. Det är en hög siffra jämfört med de experiment 

som har utförts för att studera detta (Callahan m.fl. 1992), där hela avslag 

utgör maximalt runt 20 %. Därför ses kategorin plattformsavslag som 

överrepresenterad på Bålmyren och bör, åtminstone till viss del, ha tillförts 

utifrån. I våra experiment producerade varje slag med plattformsmetod ca 13 

fragment. Produktionen av 41 hela plattformsavslag, förutsatt att varje slag 

129

esulterade i ett dylikt, skulle ha resulterat i minst 500 biprodukter i form 

av fragment och splitter. Plattformsfragmenten och splittren på Bålmyren 

uppgår till ett hundratal sammantaget, vilket inte heller korrelerar med 

andelen hela avslag. En schematisk siffra (troligen rejält i underkant enligt 

dessa beräkningar) skulle kunna vara att minst hälften av plattformsavslagen 

har nått Bålmyren som färdiga redskap. 

• De hela bipolära avslagen är 21 stycken (42 %) av sammanlagt 50 

metodbedömda artefakter. Detta överensstämmer med Callahans 

experiment, om än något i underkant (Callahan m.fl. 1992). Eventuellt 

kan en viss del av de bipolära avslagen ha förts från platsen. Det faktum att 

andelen hela avslag tycks överensstämma med antalet klassificerade fragment 

antyder dock att bipolär reduktion har utförts på Bålmyren. 

De sista beräkningarna är dock inte helt tillförlitliga, eftersom de baserar sig 

på förhållandet mellan hela avslag och metodbestämda fragment, i första hand 

proximaldelar. I den experimentella slagserien däremot kan samtliga fragment 

metodbestämmas. För att problematisera detta, skall några beräkningar göras. 

Det sammanlagda antalet fragment från Bålmyren, som inte gick att metodbestämmas 

uppgick till 183 st. 

1. Om 100 % av de icke metodbestämda fragmenten härrör från en bipolär 

reduktion, skulle de bipolära fragmenten uppgå till 212 stycken, medan 

plattformsfragmenten skulle vara de 38 som bestämts. Då skulle andelen 

hela avslag utgöra 10 % för bipolär reduktion och 52 % för plattform. 

2. Om 100 % av de icke metodbestämda fragmenten härrör från en 

plattformsreduktion, skulle plattformsfragmenten uppgå till 221 stycken, 

medan de bipolära fragmenten skulle vara de bestämda 29. Då skulle 

andelen hela avslag utgöra 42 % för bipolär reduktion och 19 % för 

plattform. 

3. Om 50 % av de icke metodbestämda fragmenten härrör från en bipolär 

reduktion och 50 % från en plattformsreduktion, skulle de bipolära 

fragmenten uppgå till 120 st och plattformsfragmenten 132 st. Då skulle 

andelen hela avslag utgöra 18 % för bipolär reduktion och 31 % för 

plattform. 

4. Om vi utgår från förhållandet mellan metoderna, som de avspeglar sig i de 

hela avslagen, så ser vi att 34 % av alla hela avslag har bedömts som bipolära 

och 56 % som plattformsavslag. Om detta appliceras på fragmenten blir 

antalet bipolära fragment 91 st. och plattformsfragmenten 140 st. Då skulle 

andelen hela avslag utgöra 23 % för bipolär reduktion och 29 % för plattform. 

130

Det är i princip omöjligt att avgöra vilken av dessa beräkningar som är tillämpbar 

på Bålmyrenmaterialet, men vi kan sluta oss till, att andelen hela bipolära 

avslag minimalt utgör 10 % och maximalt 42 % i förhållande till fragmenten, 

medan andelen plattformsavslag minimalt utgör 19 % och maximalt 52 % i förhållande 

till fragmenten. I förhållande till experiment (Callahan m.fl. 1992) kan 

vi alltså säga att hela bipolära avslag är underrepresenterade och plattformsavslag 

är överrepresenterade på Bålmyren, hur scenariot än ser ut. 

Följaktligen har vi, genom att kombinera kvantitativa och kvalitativa data 

med experimentella data och med antagandet att Bålmyren ingått i ett ickeslutet 

boplatssystem, fått följande modell över hur kvartsansamlingen på platsen 

har uppkommit: 

Figur 50. Bålmyren ” in- och output”, samt skeenden på platsen. 

För att pröva om denna modell har någon substans kan man studera hur dessa 

definierade kategorier, alltså infört kontra lokalproducerat material, fördelar sig 

över ytan. Vår hypotes är att färdiga redskap ingått i ett annat handlingsmönster 

och deponerats på ett annat sätt än materialet från produktionen av redskap. 

De färdiga redskapen skulle då ha en mer jämn spridning över ytan än de som 

producerats på plats då en lokal produktion bör ha resulterat i koncentrationer 

av kvartsavfall. Sålunda borde de bipolära avslagen (lokalproducerade) ha en mer 

begränsad spridning, medan plattformsavslag, plattformskärnor och bipolära 

kärnor (producerade på annan plats) skulle förekomma mer allmänt. 

Den spridning vi förväntade oss se, framgår inte tydligt som syns i figur 51. 

131

Figur 51. Spridningsbild över infört (rött) kontra lokalt producerat (blått). I kategorin infört har plattformsavslag, 

bipolära kärnor och plattformskärnor sammanställts till en grupp, enligt ovanstående resonemang. Kategorin lokalt 

producerat är spridningen av bipolära avslag. Konturkartorna baserar sig på samtliga rutfynd och är interpolerade 

på 2 meters avstånd. 

132

Båda kategorier har en likartad spridning, där fynd förekommer över stora delar 

av ytan, utan tydliga koncentrationer. Detta kan tolkas på två sätt: 

• Modellen är felaktig. Eventuellt är allt material infört och ingen bearbetning 

har skett på platsen. 

• Modellen stämmer. Dock får vi inte de förväntade resultaten, därför att de 

bygger på tanken om att den lokala produktionen skall ha en given plats i 

rummet. Det skulle alltså ha funnits någon form av slagplats (se s. 123ff). 

Om platsen besökts många gånger på säsongsmässig basis vore ett sådant 

förhållande sannolikt (se t.ex. Schiffer 1987). 

Vi har valt att behålla modellen och tolka den lokala produktionen som ingående 

i en annan verksamhet. För att återknyta till diskussionen kring slagplatser, 

finns inga sådana på Bålmyren. Det vi hittar är bearbetningsplatser och avfallsområden. 

Bearbetningen av sten har inte skett på en för detta särskilt avsedd 

plats, utan har ingått som en del i andra sysslor. Detta skulle innebära att de 

bipolära kärnredskapen, plattformsavslagen och möjligtvis även plattformskärnorna 

använts i det skick de medtagits, med endast minimal och situationsbunden 

modifikation, vilket resulterat i en spridd fördelning. Trots att bipolära 

kärnredskap och plattformsavslag kan förmodas ha olika egenskaper beträffande 

eggvinklar och därmed är lämpade för olika ändamål, så tyder samvariationen på 

att dessa verksamheter inte har varit rumsligt åtskilda (jfr kapitlet Deponeringsstrategier). 

Förutom denna typ av stenbearbetning, alltså omformning av redan 

befintliga redskap, antyder vårt scenario även en viss nyproduktion av redskap. 

Denna produktion har gett upphov till de bipolära avslag och avslagsfragment 

som hittas på platsen, likaväl som splittren och en mindre andel av de bipolära 

kärnorna. Det går inte i detta läge att avgöra, vad som varit den bipolära 

reduktionens mål, kärnorna eller avslagen. Med andra ord, det är mycket svårt 

att komma till klarhet med vad som utgör avfall och vad som är eftertraktade 

produkter, då detta inte framgår av artefakternas form, utan dessa förvandlats 

genom bruk. Dock står det klart, att en slitspårsanalys är den naturliga fortsättningen 

på denna studie. Denna kommer att redovisas i en samlad studie över de 

boplatser som grävts efter E-4 sträckningen. 

Övriga råmaterial på Bålmyren 

Flinta 

Antalet fynd av flinta uppgick till 11 artefakter som tillsammans vägde 19 g 

(tabell 14). Inga av avslagen har bearbetats sekundärt. 

133

Sakord Antal Vikt Fragment 

Spånliknande 

avslag 

1 7,7 

Avslag 9 11,1 6 

Splitter 1 0,1 

Tabell 14. Samtliga fynd av flinta. 

Ett av avslagen och det spånliknande avslaget hade slipyta. Det spånliknande 

avslaget är inget formellt spån, då det saknar avspaltningsnegativ på ryggsidan. 

Det har uppenbarligen slagits från en tunnackig yxa och möjligen kommer även 

avslagsfragmenten utan slipyta från slipade flintredskap som i detta fall använts 

som kärnor (figur 52). Fyra avslag var patinerade, vilket visar att de har påverkats 

genom markkemiska processer eller att de varit i kontakt med vatten under 

förhållandevis lång tid (figur 53). Tillsammans med ett bränt avslag har patineringen 

givit upphov till yttre skillnader men detta utesluter inte möjligheten att 

flintan kommer från samma råmaterialkälla. De avslag som inte har påverkats i 

efterhand är troligen av sydskandinaviskt ursprung. 

Oavsett flintans ursprung har den utan tvivel förts till platsen utifrån. Det 

finns många likheter med andra flintförande lokaler i östra Mellansverige där 

Figur 52. Flintspån med slipyta (F13). Skala 1:1. 

Figur 53. Flintavslag med patinering (F57). 

Skala 1:1. 

134

Figur 54. Spridningsbild över flinta. 

tunnackiga yxor av sydskandinavisk flinta har förvärvats via en rad mellanhänder. 

När de har blivit obrukbara som yxor har de använts som kärnämnen för 

tillverkning av bland annat tvärpilar. Denna förklaring gäller endast förhållandevis 

små yxor, kortare än 26 cm. Längre yxor verkar däremot inte ha använts som 

funktionella yxor och inte heller som kärnämnen i östra Mellansverige, utan 

utgjorde snarare del i en symbolisk ekonomi (Sundström 1992; 2003:149). 

Flintmaterialet på Bålmyren ligger väl i linje med tolkningen av de små tunnackiga 

yxorna vilka slutligen använts som kärnor. Produktionsavfallet kommer 

från en tunnackig yxa och eventuellt andra slipade flintredskap. 

135

Flintmaterialet skiljer sig också på en del punkter från materialen på andra 

tidigneolitiska boplatser i östra Mellansverige. På de senare har man tillvaratagit 

betydligt större mängder flinta och framför allt bränd flinta. Detta gäller 

dock främst de platser som karaktäriserats som inlandsboplatser. Dessutom har 

liknande yxor som de i flinta tillverkats på dessa platser om än i lokala material 

(t.ex. Apel 1996). 

Skiffer 

På den centrala boplatsytan påträffades två delar av en gråbrun skifferspets. Efter 

ihopsättning mätte spetsen 74 x 9 x 3 mm. Den var försedd med tånge och hade 

en längsgående rygg på båda sidor. Denna typ med ryggning är vanligast i gropkeramiska 

kontexter. Generellt förekommer få skifferspetsar under mesolitisk tid 

men de blir vanligare under tidigneolitikum. Kulmen nås under mellanneolitikum 

med en tydlig dominans av i synnerhet de ryggade spetsarna. Till skillnad 

från exempelvis skifferknivar förekommer spetsarna i ett vidsträckt område, 

framför allt i Mellannorrland och södra Svealand (Anders Strinnholm, muntligen; 

se också Taffinder 1998:101ff). 

Tidigare ansågs skifferföremålen tyda på norrländskt inflytande men senare 

studier har visat att de kommer från många olika källor över hela landet 

(Taffinder 1998:118). Huruvida denna spets har tillverkats och använts av 

samma grupp människor kan inte fastställas i nuläget. Det är inte uteslutet att 

spetsens ursprung låg inom Bålmyrens aktionsradie, dvs. i det område där dessa 

människor vistades. I ett rörligt samhälle är det inte heller särskilt förvånande att 

den har färdats långa sträckor, möjligen via mellanhänder. 

Figur 55. Skifferspets (F279, F280) Skala 1:1 

Bergart 

I åsmaterialet förekom rikligt med sten som har utgjort lämpliga ämnen för 

exempelvis knack- och malstenar. Den verkliga omfattningen av dessa fynd är 

oklar men i samband med undersökningen påträffades inga artefakter med spår 

efter långvarig användning. Däremot tillvaratogs en sten med plan yta som kan 

136

ha använts som malsten. Ytterligare två stenar hade uppenbarligen använts som 

knackstenar att döma av de koncentrerade knackspåren. En av dessa uppvisade 

endast knackspår i ena änden, vilket indikerade att den hade använts för tillslagning 

med bipolär metod (jfr Callahan 1987:45-47). Alla möjliga knackstenar 

och malstenen påträffades dock ca 5 och 35 m från ytterkanten av de i övrigt 

fyndförande områdena, varför de kanske snarare kan ses som illustrerande svårigheterna 

med att utifrån formella kriterier avgöra vad som är knackstenar, än 

som representerande förhistoriska händelser. Utifrån dessa artefakters kontexter 

tolkar vi dem alltså som naturliga, men med ytor som inte går att särskilja från 

de skador som uppkommer vid tillslagning. Frånvaron av knackstenar på platsen 

kan därför tyda på att dessa förts därifrån. Sådana föremål beskrivs i etnografisk 

litteratur ofta som personliga ägodelar och man bär dem med sig (Lindgren 

2004:239). 

Slutsatser 

Efter denna genomgång av materialet bör vi återuppta de frågeställningar som 

ställdes i inledningen. 

Hur ser fragmenteringsgraden ut och hur förhåller den sig till experimentellt 

bearbetat material? Fragmenteringen på Bålmyren framgår av tabell 11. Det har 

konstaterats, att särskilt andelen splitter är låg. Sammantaget utgör hela avslag ca 

19 % i förhållande till avslagsfragment. Uppdelade i metodbestämda kategorier, 

och i jämförelse med experimentella studier, är de bipolära hela avslagen underrepresenterade 

och plattformsavslagen är överrepresenterade. Det stora antalet 

bipolära kärnor står inte alls i proportion till det knappa avslags- och fragmentmaterialet. 

Vilka reduktionsmetoder har använts och hur fördelar de sig sinsemellan? Vad 

avspeglar förhållandet mellan de olika metoderna? Plattformsmetod och bipolär 

metod har identifierats i materialet. Bland kärnor dominerar bipolär metod 

kraftigt, medan plattformsmetod överväger något i avslagsmaterialet . Denna 

paradox kan bero på att Bålmyren inte har varit ett slutet system för bearbetning 

av kvarts, utan färdiga föremål har både kommit in och gått ut. Vi 

tror, att den reduktionsmetod som har varit i bruk på plats, företrädelsevis har 

varit bipolär. Kärnstorlekar och cortexförekomst tyder på att metoderna varit 

alternerande, enligt den modell som föreslagits av Callahan (1987). Beroende på 

kvartsnodulens proveniens och egenskaper har antingen plattformsmetod eller 

bipolär metod använts initialt, varefter plattformsmetod tagit vid och fortsatt 

till det att kärnstorleken förutsätter en övergång till bipolär metod. Det finns en 

vårdande aspekt i teknologin (att man omarbetat och omretuscherat redskap) på 

137

Bålmyren. Det är inte betydelsefullt, men det skulle kunna tolkas med att man i 

vissa situationer föredrog, eller var tvungen till att återanvända uttjänta redskap. 

Hur placerar sig materialet i perspektivet av artefaktens livscykel, dvs. från obearbetad 

sten till kasserat redskap? Av figur 50 framgår hur vi ser på de händelser 

som har format kvartssammansättningen på Bålmyren. Man har fört kvarts till 

platsen i form av bipolära kärnor, plattformsavslag och även plattformskärnor. 

Dessa föremål har till övervägande del varit färdiga redskap, som använts och 

kasserats på platsen. En viss del av kvartsen kommer dock från bearbetning på 

plats, vilket har gett upphov till splittret och de bipolära avslagen/fragmenten. 

Av dessa har en okänd mängd hela avslag förts bort. 

Vilka beteenden och handlingar ligger bakom bearbetningen? Kan vi nå en 

rumslig förståelse av stenmaterialet? Förutom de under ovanstående punkt berörda 

handlingar som gett upphov till kvartsmaterialet, har kvartsens rumsliga fördelning 

använts som informationskälla. Denna bär vittnesbörd om ett beteende, 

där kvartsbearbetning haft en underordnad roll. Kvartsbearbetningen har ingått 

som en integrerad del i det övriga vardagslivet. Det finns inga tecken som tyder 

på att stenhantverket utförts på en exklusiv plats, en regelrätt slagplats. 

Det övriga stenmaterialet, flintan och den avbrutna skifferspetsen, har ett 

mer kvalitativt informationsvärde och kan säga oss mer om kontakter med 

omgivningen än om den specifika verksamheten på Bålmyren. 

Osteologisk analys 

av Ylva Bäckström 

ABSTRACT 

A small amount of burnt bones, c. 15 g, was collected from the Stone Age site 

Bålmyren. The material consisted primarily of burnt fishbones, but some bones 

from seal and also humans were found. Also a few fragments of terrestrial mammals, 

not defined to species, were found. The site of Bålmyren dates back to 

early Neolithic time. In that time the excavated area was situated in the outer 

archipelago in the north of Uppland. 

Målsättning 

Målsättningen med den osteologiska analysen har varit att försöka besvara de 

frågeställningar som presenterades i undersökningsplanen: 

138

• Platsens faunaekonomi 

• Säsongsmässig eller permanent bosättning 

• Rumslig indelning av platsen 

Sistnämnda punkt – en analys av den rumsliga indelningen av platsen, har uteslutits 

ur pga den ringa mängden tillvaratagna ben. 

Material och metod 

Sammanlagt har knappt 15 gram ben analyserats. Det analyserade materialet 

består enbart av brända ben, som till färgen är gulvita/gulbruna. Fragmenteringen 

av benmaterialet är stor, och i medeltal är fragmenten ca 5 mm stora. 

Den genomsnittliga vikten är 0,03 gram/fragment. Omkring 73 % av både 

antalet fragment och benvikten har kunnat bestämmas till klass. 

I analysen ingår en art- och benslagsbestämning (inklusive bestämning av 

bendel och sida), en köns- och åldersbedömning om möjligt, samt en kvantifiering 

(antal fragment och vikt) av materialet. 

Benen har analyserats ur ett tafonomiskt perspektiv, dvs. vi har försökt 

att förstå vad som har påverkat ett benmaterial sedan det hamnat på marken, 

främst genom en okulär besiktning av märken på benen samt förändringar av 

benvävnad o.d. Detta perspektiv är väsentligt för att avgöra hur representativt 

ett material är, t.ex. om vissa skelettdelar eller arter är underrepresenterade pga. 

postdepositionell påverkan. Fragmenteringsgraden mätt i fragmentstorlek eller 

genomsnittlig vikt/benfragment ger också en bild av ett benmaterials representativitet, 

men specificerar inte de omständigheter som influerat det. De tafonomiska 

faktorer som kan påverka ett benmaterial kan tillskrivas tre olika aktörer; 

människan, djuren och/eller naturen. Människans inverkan på ett benmaterial 

kan ses i bränningen av benen, märken efter slakt och genom den mekaniska vittring 

som kan angripa ben som utsätts för människors trampande. Påverkan av 

djur är framförallt bit- och klomärken som gnagare och rovdjur kan lämna efter 

sig på benen. Naturens effekter avslöjas genom den kemiska vittring som benen 

utsätts för både när de är lagrade i sediment och när de ligger öppet exponerade 

för väder och vind (se Bäckström 1996b). Många gånger har samtliga faktorer 

verkat på ett benmaterial. Den stora svårigheten ligger i att avgöra hur detta 

visar sig. 

139

Resultat 

Tafonomi 

Benmaterialets höga fragmenteringsgrad är både ett resultat av tafonomins 

verkningar och det faktum att materialet nästan huvudsakligen består av fiskben 

(som är små av naturen). Den mänskliga påverkan ses enbart i själva bränningen 

av benmaterialet. Eventuellt förekommande spår efter slakt eller bearbetning har 

därför, och på grund av den höga graden av fragmentering, försvunnit. Likaså 

försvinner, i och med bränningen, möjligheterna att se spår efter kemisk eller 

mekanisk vittring. 

Ben från säl verkar bevaras bättre än andra arter, med all sannolikhet 

beroende på deras kompakta struktur. Men att bevarade rester av fisk och fågel 

finns indikerar att tafonomin kanske inte har påverkat benmaterialets artsammansättning 

som sådan, utan faktiskt speglar den faunaekonomi som varit på 

platsen. 

Faunaekonomi 

Klimatologiskt kan boplatsen, utifrån dateringarna, främst hänföras till den 

subboreala tiden (ca 3 800-600 f. Kr.). Detta klimatskede kännetecknas av ett 

omslag från den atlantiska tidens varma klimat till ett klimat med varma somrar 

och betydligt kallare vintrar. Under subboreal tid, vilken i stort sett innefattar 

hela den yngre stenåldern, såg den vilda däggdjursfaunan ut ungefär som 

den gör idag. I södra Sverige fanns gnagare som skogshare, ekorre och bäver, 

landrovdjur som varg, räv, björn, iller, skogsmård, grävling, utter, vildkatt, 

lodjur, vattenlevande rovdjur som gråsäl, vikare, knubbsäl, grönlandssäl, landlevande 

däggdjur som vildsvin, kronhjort, rådjur och älg samt igelkott. Tamdjursarterna 

svin, nöt, får, get och häst börjar under denna period att introduceras i 

södra och mellersta Sverige, medan fynd av hund redan tidigare har konstaterats 

(Liljegren & Lagerås 1993:37ff). Enligt en undersökning av tamdjurens inbördes 

storleksförhållande under tidig- och mellanneolitikum dominerar nöt över 

övriga tamdjursarter under tidigneolitikum. Under mellanneolitikum är istället 

svin den mest dominanta tamdjursarten (Ahlfont & Gustafsson 1993:19ff). 

Runt Mälardalen bestod skogarna under denna tid huvudsakligen av ek och 

hassel, men i det nuvarande Uppland kunde även lite tall och gran förekomma. 

Ett flertal fynd av hasselnötskal gjordes också vid undersökningen av Bålmyren. 

Den nuvarande Östersjön var vid denna tid ett salt innanhav - Littorinahavet 

(Liljegren & Lagerås 1993:34-41). 

Benmaterialet från Bålmyren domineras av fiskben, men innehåller även ett 

par fragment av människa. Därutöver finns enstaka benfragment av säl, fågel 

140

samt ett fåtal fragment av en liten/mindre djurart (tabell 15, se även bilaga 

Osteologiska bestämningar: tabell 1 och 2). 

Fiskbensmaterialet är relativt homogent, och uppvisar inga större storleksskillnader. 

En snabb titt på kotornas årsringar visar att de flesta individer inte 

blivit mer än 2 år gamla. Årsringarna visar också att fiskarna troligen fiskats 

under vårvintern, då vinterringen kan märkas ytterst på kotan men inte sommarringen. 

Merparten av materialet verkar bestå av abborre, men ett fåtal ben 

härrör även från gädda. Samtliga delar av fiskskelettet är representerat i materialet. 

I benmaterialet finns endast ett ben som säkert har kunnat bestämmas till 

fågel, ett fragment av skulderbladet – vingen. Fragmentet är för litet för att 

kunna bestämmas till art, men verkar av utseendet att döma höra till en av de 

mindre andfågelsarterna. Bland de mindre andfågelsarter som idag antingen 

häckar eller övervintrar vid den mellansvenska kusten finns ex: vigg, alfågel, 

knipa, brunand, bergand, skedand, bläsand, kricka och årta (kursiv stil arter som 

häckar). Sjöfågeljakt bedrivs med fördel under häcknings- och ruggningstider, 

dvs under våren (mars-april) respektive sommaren (Mannermaa 2004:72). 

De funna fragmenten av en liten/mindre djurart består framför allt av långa 

rörben, vilka av storleken att döma skulle kunna höra till ex arterna hare eller 

mård. 

Art Antal fr. Vikt (g) 

Människa (Homo sapiens) 1 0,4 

Människa (Homo sapiens)? 2 0,2 

Obestämd fiskart (Pisces sp.) 437 7,12 

Obestämd fågelart (Aves sp.) 1 0,1 

Obestämd fågelart (Aves sp.)? 2 0,2 

Vikare (Phoca hispida)? 1 1,3 

Obestämd sälart (Phocidae sp.)? 2 0,8 

Liten/mindre djurart 13 0,7 

Obestämd djurart (Animalia indet.) 83 3,73 

SUMMA 542 14,55 

Tabell 15. Artsammansättning i Bålmyren. Antal fragment 

och vikt (g). 

Fyndet av säl består av den proximala epifysen av ett mellanfotsben, artbestämt 

till vikare. Detta är det enda benet i materialet som väger över 1 gram, och har 

C14-daterats . Dateringen på sälbenet blev 4575 ± 40 BP (Ua 22698), som om 

det är samtida med det övriga fyndmaterialet inte tycks innebära någon reservo- 

141

areffekt (se Persson 1999) vad det gäller vikare i detta område under denna tid. 

Vikaresälen är den vanligast förekommande sälarten under neolitikum i de mellansvenska 

farvattnen, men fynd av både grönlandssäl och gråsäl förekommer 

också. Vikaren är till skillnad från grönlandssälen stationär och solitär, och hör 

framför allt hemma, vilket namnet antyder, i vikar längs kusterna. Men under 

vintertid vistas de gärna i öppna havet, även när isarna börjar frysa till. Jakt på 

vikare sker idag på isarna under vårvintern. Under denna period, mars-april, 

föds sälkutarna, och skyddas i snögrottor ute i isarna (Bjärvall & Ullström 1985: 

169, Storå 2001:2f). Även jakten på grönlandssäl har troligen försigått under 

vinterhalvåret, då de befinner sig nära isranden och är lättare att jaga än ute till 

havs. För jakten på gråsäl har troligen den isfria delen av året varit den bästa 

tiden, då de under vintertid befinner sig långt ut till havs på isarna (Ericson 

1989:59ff). 

Per Ericson har gjort en sammanställning över förekomsten av olika sälarter 

på 119 boplatser med osteologiskt analyserat material. Han har delat in materialet 

i tre olika geografiska regioner, däribland ett nordligt som innefattar svenska 

fastlandskusten norr om Kalmar, Åland, de finska och estniska inre farvattnen 

samt Rigabukten. Materialet har även delats in i två kronologiska undergrupper, 

atlantisk (ca 6000–4000 BP) och subboreal tid (ca 4000–1800 BP). Från 

atlantisk tid (mesolitikum) redovisar han för den nordliga regionen 11 platser 

med osteologiskt analyserat material, där förekomsten av vikaresäl (på 90 % av 

boplatserna) dominerar starkt över gråsäl (10 % av boplatserna). Från subborel 

tid (neolitikum) upptas 56 undersökta platser. De sälarter som förekommer 

på boplatserna från denna period är förutom vikare och gråsäl även grönlandssäl. 

Vikaresälen förekommer på drygt 85 % av boplatserna, gråsälen på ca 10 

% och grönlandssälen på nästan 30 % av de undersökta boplatserna (Ericson 

1989:57 f). 

Figur 56. Vikaresäl. Mellanfotsben (IV, proximal epifys). Sedd 

från ovan. Benet är 10 mm långt. 

Säsongsmässig eller permanent bosättning? 

Vad kan man då dra för konklusioner angående hur och när lokalen nyttjats? 

Benmängden i sig ger indikationer på att de människor som efterlämnat spår 

efter sig i Bålmyren endast har gjort ett tillfälligt besök på platsen – kanske vid 

ett enstaka tillfälle? Det homogena fiskmaterialet –fiskarnas storlek och ålder är 

142

ensartad – pekar ävenledes i denna riktning. 

Fyndet av vikare, abborre och gädda antyder att besöket i Bålmyren kanske 

har skett under vintern/vårvintern, eftersom jakten på vikare och även fångst 

av abborre och gädda företrädesvis sker vid denna tid av året. Under vårvintern 

(mars-april) föder vikaren upp sina sälkutar ute på isarna och lektiden, däribland 

för abborre och gädda, infaller under denna period (Segerberg 1999:176f). 

Anknytningen till vårvintern stöds även av den synliga vinterringen på ett flertal 

av fiskkotorna (se ovan). 

Fynden av ett litet/mindre landlevande däggdjur kan till viss del stödja teorin 

om årstid, trots att benfragmenten ej har kunnat artbestämmas, eftersom man 

finner de flesta djurarter i den storleksklassen bland pälsdjuren. Och om detta 

antagande är korrekt, och om man är ute efter bra kvalitet på päls så är den bästa 

tiden för jakt förlagd till vintern (Lepiksaar 1974:143). Även fyndet av en liten 

andfågelsart kan fogas in i detta tidsintervall (se ovan). 

Människoben 

Benmaterialet från Bålmyren innehåller dessutom ett par brända benfragment 

av människa (Figur 57). Det ena, en del av en underkäke hittades i den norra 

delen av undersökningsområdet, där också de flesta djurben påträffades. Det 

andra, två delar av ett skalltaksfragment, hittades i den sydligaste delen. Det 

sistnämnda är en osäker bestämning till människa och för övrigt det enda benet 

som hittades i den södra delen av lokalen. Bägge fragmenten ger indikationer till 

en ung individ, infans II (7-14 år) resp. infans I (0-7 år) (Sjövold 1978). 

Tidigneolitiska trattbägarlokaler i Mellansverige 

I figur 58 visas förekomsten av olika djurarter och människa på 13 mellansvenska 

trattbägarlokaler med datering till tidigneolitikum (Apel 1996, Bäckström 

1996 a-c, 2004 a-b, Gamrell 1996, Segerberg 1999). De olika lokalerna har 

delats in i lokaler med och utan domesticerade arter (se bilaga Osteologiska 

bestämningar: tabell 3). Observera att antalet boplatser rent statistiskt sett är 

för litet för att vara representativt. Men ett intressant mönster framträder dock i 

figuren, vilket kan vara värt att beakta. 

I figuren ser man att de arter som förekommer på en majoritet av ”boplatserna 

med domesticerade arter” är, förutom tamdjur, fisk (nästan 80 % av 

boplatserna) och pälsdjur (nästan 60 % av boplatserna). Merparten av dessa 

lokaler är inlandsbaserade, men undantag finns – Anneberg i Uppland och 

Trössla i Södermanland är lokaliserade vid kusten. Bland boplatserna utan 

domesticerade arter är samtliga (förutom Barksta) kustlokaler. På samtliga 

143

Figur 57. Spridningskarta över brända ben. 

144

”boplatser utan domesticerade arter” finns benfynd av säl. De flesta av dessa 

lokaler innehåller även fisk och fågel (nästan 80 % av boplatserna). På ett par 

av lokalerna hittades dessutom människoben, förutom på Bålmyren – även på 

Fågelbacken i Västmanland (Bäckström 1996a). Människoben finns även på 

några mellanneolitiska gropkeramiska kustboplatser; Äs, Romfartuna sn, i Västmanland; 

Korsnäs, Grödinge sn, i Södermanland (Aaris-Sörensen 1978, Lepiksaar 

1974) och Sotmyra, Bälinge sn i Uppland (Ekholm 1918; Segerberg 1978). 

Figur 58. Tidigneolitiska trattbägarlokaler i Mellansverige med och utan domesticerade arter. 

Procentuell beräkning utifrån antalet boplatser med (9 st) och utan tamboskap (4 st). 

Sammanfattning 

Benmaterialet uppgick till 15 gram och domineras av fisk, i första hand abborre. 

I övrigt fanns fågel, säl (vikare) och människa representerat. Särskilt fiskbenen 

antyder att platsen utnyttjats under vårvintern, vilket även får stöd av de andra 

benen. Två ben av människa hittades, representerande två unga individer. Utifrån 

det sparsamma bevarade benmaterialet gick det inte att se någon rumslig 

skillnad i olika bentyper. 

Ur ett osteologisk perspektiv är de förhållandevis dåliga bevaringsförhållandena 

för ben på platsen starkt begränsande. Framtida forskningsinriktning bör 

alltså fokusera på att hitta lokaler med relativt stora förekomster av bevarat ben, 

alternativt sammanställa all osteologisk information från många undersökningar 

tidigneolitiska lokaler. 

145

Anläggningar och strukturer 

Anläggningar på stenåldersboplatser – en forskningshistorik 

Av Helena Knutsson & Helena Åqvist 

Anledningen till att vi valt att inom ramen för vår rapportering av Bålmyrenundersökningen 

skriva detta kapitel är att vi idag upplever att fältarkeologer tenderar 

att tolka mörkfärgningar utifrån konventioner som sällan blir ifrågasatta och 

vilkas ursprung är otydlig. Konventionerna är ofta problematiska i fält: ”…är 

detta ett stolphål eller inte?” Konventionens funktion är som bekant enkel att 

förstå, den skapar en känsla av kontroll och professionalitet. Ett sätt att undersöka 

en kulturell konvention är att undersöka dess historik och dess tillkomst. 

Genom en sådan undersökning hoppas vi kunna medvetandegöra begreppen 

i konventionen och deras tillämpning. Genomgången skall dock inte ses som 

någon form av utförlig undersökning av problemet. Den fungerar snarare som 

ett sätt att lyfta fram en viktig aspekt av vår behandling av de ”färgskiftningar” 

som registrerades under fältarbetet. Det går egentligen inte att begränsa en diskussion 

om grävningsstrategier genom exempel hämtade från Mellansverige. 

Arkeologins metoder har utvecklats och kopierats, mer eller mindre medvetet 

över hela världen. Men kanske just därför kan vi använda det vi ser i Mellansverige 

som åskådningsexempel utan att skilja ut de mellansvenska arkeologernas 

beteende från arkeologers i andra delar av Skandinavien och för den delen hela 

Europa. Vi presenterar här några arbeten som illustrationer till vårt resonemang, 

några av dessa ses som klassiska och inflytelserika. Det är också svårt att avgränsa 

någon speciell arkeologisk ”stenåldersmetod”. I synnerhet under 1800-talet och 

i början av 1900-talet undersökte arkeologerna alla typer av lämningar. Och den 

arkeologiska utgrävningsmetodiken är inte bara påverkad av, utan utgår ifrån, de 

kunskaper som geologerna har förvärvat genom sitt studium. 

En viktig avgränsning som inte går att följa speciellt långt bakåt i tiden är 

den mellan forskningsgrävningar och exploateringsgrävningar. Vad det gäller 

det valda problemområdet, alltså konventioners framväxt är det naturligtvis 

intressant att se om skillnader uppkommit i och med den brytning som uppstått 

under det vi kan kalla en professionaliseringsfas av fältarkeologin. En 

sådan skedde i slutet av 1960-talet då de grävande enheterna inom Riksantikvarieämbetet 

växte fram och till slut övertog en stor del av den arkeologiska 

grävverksamheten i Sverige. Denna förändring ledde till att arkeologin blev en 

verksamhet delad mellan universiteten och de grävande institutionerna. I den 

tidiga arkeologin var den grävande och den forskande sidan av ämnet (”vetenskapen” 

och ”hantverket”) självklart inte separerade. Några konstateranden 

om arkeologins tidiga utveckling kan här vara på sin plats. Den arkeologi som 

146

tidigt formades i Danmark ville beskriva människornas leverne i en etnologisk 

mening. Det var i Frankrike och England som den grävande arkeologin, 

med dess koppling till naturvetenskapliga metoder skapades (se t.ex. Trigger 

1993:103ff; 119ff). Men vid slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet var 

tankarna om metodisk noggrannhet inkluderade i det arkeologiska grävandet 

i svensk arkeologi. Den tidiga arkeologin var en verksamhet som utfördes av 

människor som hade råd att ”roa sig på detta sätt”, eller som var finansierade av 

mecenater (eller fonder skapade av dessa) ofta med vissa politiska syften för ögonen. 

Det hindrade dock inte att många arkeologer strävade efter professionalitet. 

Av följande rader framgår ganska tydligt att de flesta nu använda metoderna och 

tillvägagångssätten tidigt har funnits till i arkeologernas repertoar. Det vi har 

sysslat med under de senaste 100 åren är att på olika sätt antingen förfina eller 

grumla dem. Låt oss ta några exempel. År 1904 publicerade Oscar Almgren en 

skrift med namn Sveriges fasta fornlämningar från hednatiden. Där beskriver 

han en kategori fornlämningar som Boplatser (”kulturlager”). På ett pedagogiskt 

sätt förklaras hur kulturpåverkade avlagringar formats på ställen där människor 

bott och han är också medveten om ett antal postdepositionella processer som 

kan ha påverkat deras utseende. Han skriver: 

Orubbade kulturlager från hednatiden träffar man därför egentligen på platser, 

som blott för kortare tidsperiod varit bebodda och sedan fått ligga i fred för 

mera ingripande från människans sida. Däraf blir det förklarligt, att de flesta 

forntida kulturlager som påträffats i vårt land, tillhöra den allra aflägsnaste 

urtiden, stenålderns tidigare skeden, då människorna ännu ej börjat rödja inne 

i skogarne för att uppodla den bördiga marken, utan bodde i skogsbrynen på 

hafs- och sjöstränderna, skaffande sig föda genom jakt och fiske. ….Då lösa 

stenåldersfynd emellertid äro talrikt anträffade i alla Götalands och Svealands 

provinser samt äfven, ehuru mera enstaka, i de norrländska, så bör man lite 

härstädes i landet kunna påträffa äfven de sammanhängande kulturlagren, 

boplatserna från denna tid (Almgren 1904:6). 

Uppräkningen fortsätter genom att fornlämningstyper som ”grundvalar (husgrunder) 

och andra husrester, odlingar, vägar, verkstadsplatser, befästningar 

gravar, offerplatser, bild och ”skulpturlämningar” och offerställen tas upp. Man 

kan säga att han år 1904 har ganska klart definierat det arkeologin kan förväntas 

hitta och klassificerat det på ett sätt som vi fortfarande använder, särskilt inom 

uppdragsarkeologin. 

Enligt Almgrens beskrivning fanns det inte alltför många utgrävda fornlämningar 

vid denna tid, men han återger en del resultat som kan vara intressanta 

i detta sammanhang. T.ex. har man funnit två härdar på en åker vid Augerum 

nära Karlskrona, där det ”…kring den ena härden upptäcktes i den ljusa bot- 

147

tensanden en del regelbundet anordnade mörka fläckar, hvilka utgjorde de 

multnade ändarne af stolpar, som bildat väggarnes stomme och uppburit taket.” 

Hans beskrivning kan tolkas ganska tydligt. Det rör sig om det vi idag kallar 

husgrund (förmodligen av mesulatyp) och han tolkar det med hjälp av de för 

honom kända etnologiska analogierna. På samma ställe beskriver han också en 

del andra typer av hus och relaterar dem till andra etnologiskt kända hustyper. 

Han ger sig till och med in i en rekonstruktionsdebatt, mycket i linje med vad 

som kan väntas av den nordiska arkeologin (i ljuset av dess historia). 

I de olika Kökkenmöddingskomissionernas rapporter från 1850-1900 presenteras 

tankar kring relationen mellan mänsklig bebyggelse och geologiskt 

formade lager och där presenteras metoder för grävningar och tolkningar som 

kan vara till hjälp för förståelsen av denna relation. Stratigrafi, lagerbildning 

och senare även strukturer i dessa lager diskuteras och avbildas, som stöd för 

argumenten och dokumentation för framtida diskussioner (se Fischer & Kristiansen 

2002; Madsen m.fl. 1900). De danska forskarna deltog därmed i en livlig 

allmäneuropeisk debatt kring människans plats i den nya biologiska utvecklingsteorin. 

Hjalmar Stolpes dokumentation av Birkagrävningarna på 1870-talet var 

så noggrant och väl genomförd att den kunde användas som underlag för flera 

böcker om Birka under 1970 och -80-talet. När det gällde gravar fördes dock 

inte någon diskussion om lagerföljder och eventuella strukturer som kunde skära 

eller beröra gravgroparna. 

När Oscar Almgren började delta i grävningarna vid Åloppe 1905 och 

1906, hade han (och många andra svenska arkeologer) en klar bild av vad han 

letade efter och vilka metoder som skulle brukas för att ta fram det. I den sammanfattande 

redovisningen av Åloppeundersökningarna påpekade Almgren att 

man inte var nöjd med undersökningens storlek och närde förhoppningar om 

att kunna utvidga dem. Almgren kopplar ihop den förändrade geologin med 

fyndförekomster och försöker att tolka dem logiskt, som eldstäder, avfallslager 

i vattenbrynet (resonerar om hur man kan tänkas ha slängt trasiga saker och 

avfall), skillnader i platsens användning beroende på mängd ”kulturrester” i 

lagret osv (Almgren 1906:20ff). Han är självklart noga med att definiera lagren 

geologiskt. Samtidigt med utgrävningar i Åloppe påbörjades undersökningar i 

Säter (under bistånd av Ture Nerman), på flera andra boplatser i Mjölkbo-Åloppekomplexet, 

på Gotland (Gullrum, Hemmor osv) och även på Torslunda vid 

Tierp. Många olika aspekter av tolkning och klassificering av dessa boplatser 

diskuteras och belyses i Almgrens ovannämnda redovisning. 

Vid tiden för förra sekelskiftet var diskussionen om landhöjningens betydelse 

för bosättning under stenåldern fullt igång och de implikationer detta hade 

148

för datering av stenåldersboplatserna diskuterades (de danska kökkenmöddingarna 

var på många sätt utgångspunkten för den utvidgade förståelsen av 

stenålderskronologin i Norden och de pekade också ut behovet av att relatera 

arkeologiska utgrävningar till både kunskapen om geologiska lager och utveckling 

eller förändring av materiell kultur). Man var då mycket väl medveten om 

att postdepositionella processer inverkade på lagers bevarande och man hade en 

mycket klar bild hur mänsklig verksamhet skapade de så kallade boplatslagren 

(och följaktligen också hur den kunde förstöra dem). Om vi bara håller oss 

inom Sveriges gränser, kan vi exemplifiera med de alldeles utmärkta redovisningarna 

av grävningar i Järavallen av Knut Kjellmark (1903 och följande den 

andra kökkenmöddingskommissionens dokumentationsprinciper), Åloppe av 

Oscar Almgren (1906) återigen i Åloppe-Mjölkbo komplexet av Sune Lindqvist 

(1916) och Bälinge mosskomplexet av Gunnar Ekholm (1918, se också 1926). 

Där finns i allt väsentligt de moderna arkeologiska utgrävningsmetoderna, dokumentationen 

och tolkningen av resultaten representerade (se vidare Vogel in 

prep). Och där finns också en medvetenhet om källkritiska problem som möter 

oss vid tolkandet av de utgrävda materialen. Det som ur vår synvinkel saknas 

är en bredare kunskap om hur ”vildarna” kan ha levt, trots att Sten Nilssons 

viktiga etnografiska iakttagelser var då redan över 50 år gamla . Man kan tänka 

sig att det kan vara svårt även för en mycket anspråkslös stenåldersfamilj att 

trycka ihop sig i en ”koja” på 1–3 m 2 . Det som beskrivs i de nämnda artiklarna 

är stolphål som kunde bindas till konstruktioner som bostäder, nedsänkta golv, 

placering av eldstäder inuti det man uppfattat som dess väggar, sandbeströdda/ 

överlagrade eller till och med ristäckta golvytor (se t.ex. Almgren 1904:9ff, Montelius 

1919:21ff). Lindqvist (1916:12ff) beskriver relationen mellan stolphål 

och hyddornas funktioner som bostäder. En för oss intressant information är att 

man i Åloppe Norrskoghyddan grävt fram mindre gropar, rumsligt relaterade 

till skärvstensförekomster som klassificerats som härdrester. Man tolkar dessa 

som ”.. deras uppgift var förknippad med härdarnas…” Alltså ingen överdriven 

övertolkning presenteras, snarare antyds att de kan ha en funktionell betydelse. 

Liknande gropar har redan tidigare konstaterats av Otto Frödin i Alvastra (Frödin 

1910:35) och Oscar Almgren (1912:141). Dessutom ges ett alternativ till 

praktisk tolkning av liknande gropar beskriven från Finland och nordvästra 

Ryssland (Sirelius 1910:298ff). 

Från 1920-talet hämtar vi vårt nästa exempel på funderingar om relationen 

mellan fynd och deras plats i lagren avsatta under förhistorisk tid. Utifrån Kjellmarks 

grävning av Soldattorpet i Järavallen (1901-2) diskuterar Otto Rydbeck 

relationen mellan fynd daterade genom andra sammanhang till olika tidsperio- 

149

der och deras gemensamma förekomst i kulturlagren på en och samma boplats. 

Diskussionen gäller huruvida ”äldre redskapsformer” kan ha brukats på senare 

tiders boplatser och en kritisk hållning rekommenderas vid tolkningar av platser 

med otydliga kulturlager. Diskussionen får oss att inse att man på 1920-talet var 

medveten om problematiken med oklara lager och manade till försiktighet vid 

deras kronologiska tolkning (se Rydbeck 1920:137ff). 

Vår nästa anhalt är boplatserna vid Siretorps backar som grävts och beskrivits 

av Knut Kjellmark och Axel Bagge (1939, mitt under brinnande krig och 

med utförlig tysk sammanfattning). Publikationen innehåller en ingående 

beskrivning av grävningar, diskussion av strandförskjutningsproblematik och 

fyndsammansättning i syfte att tydligt bestämma kronologin. Avsnittet som 

behandlar strukturer i marken iakttagna under grävandet är tämligen beskedligt. 

Man beskriver förtjockningarna av kulturlagret, som man betraktar som gropar, 

svarta fläckar bl.a. i en halvcirkelformation, stenrader och flertal härdar (bestående 

av skörbrända stenar). Kjellmark beskriver också två gravar och diskuterar 

kort klassificering av andra stenformationer och ben (av människor), deras 

relation till kulturlagret och därmed sammanhängande tolkning som gravar, 

eller ”tomtningar” som han väjer att kalla dem. Det sammantagna intrycket av 

boken är att markanalysen och klassificeringen av forntida ”anläggningar” är av 

mindre betydelse. Mycket mera vikt läggs vid den kronologiska diskussionen 

utifrån fyndklassificering och geologiska beskrivningar. Man tycks föredra att 

arbeta med lagerföljder i profiler (sektioner), som är mycket noggrant återgivna, 

på bekostnad av analys av grävningarna i plan. Vi inte säkra på om detta är 

något tidstypiskt. Man kan skönja en sådan tendens redan vid sekelskiftet. Till 

exempel Knut Kjellmarks rapport från Soldattorpet (och tillika hans avhandling 

1903) är inriktad mest på geologisk och kronologisk diskussion (utifrån gruppering 

och fördelning av artefakttyper). 

Sten och Maj-Britt Florin har förstås gjort stora grävnings- och tolkningsinsatser 

för vår förståelse av Mellansveriges stenålder. I deras publikationer dominerar 

den geologiska dokumentationen och fynden relateras till lagren i önskan 

att fånga den mellansvenska kronologin. Men deras geologiska kunskap gör det 

möjligt för dem att upptäcka anomalier i lagerföljderna som de tillskriver olika 

kulturella beteenden, t.ex. anhopningar av mjäla intill huslämningar som de 

föreslår vara eroderade kliningar från husväggar (Florin 1959:25). 

År 1969 publicerade Carl-Axel Moberg en utförlig manual för arkeologer, 

Introduktion till arkeologi, jämförande nordisk fornkunskap. Det tämligen korta 

avsnittet som handlar om grävning och grävningsdokumentation poängterar 

framförallt relationer mellan fynd och vad man skulle kunna kalla kronologiska 

150

enheter (lager, artificiella avgränsningar, horisontellt-stratigrafiska enheter osv). 

Problemet med tolkning av jordlagren och eller speciella horisontellt synliga 

strukturer verkar för honom antingen löst, eller av underordnad betydelse. Inte 

heller Gad Rausing i den för övrigt mycket användbara uppslagsboken om Arkeologien 

som naturvetenskap (1971) ser strukturer av olika slag som arkeologens 

problem av vikt. 

Stig Welinder, däremot, i sina böcker om Mellansveriges stenålder från 1973 

och 1977 försöker på ett strukturerat vis att definiera den potential olika typer 

av strukturer (anläggningar) kan ha för datering och tolkning. I hans på engelska 

författade texter kallas strukturerna pits, och beaktas och klassificeras som en 

tolkningsbar del av det utgrävda materialet (se t.ex. Welinder 1977:35f). Det 

bör noteras att Welinder utförde mycket små grävningar med tämligen små 

avtäckta ytor, ändå insåg han ”strukturernas” tolkningspotential. Han bör ha 

igenkänt groparna utifrån en vad vi skulle kunna kalla ”hel stratigrafisk kontext”, 

dvs. följande kulturrestinnehållande lager ända från markytan. Groparna 

borde ha för honom framstått som anomalier som måste förklaras på annat 

sätt som kulturlagerfyllda naturliga fördjupningar. Han är också medveten om 

att gropar och olika typer av vad vi idag kallar för anläggningar kan ha mycket 

funktionella innebörder på boplatserna. Eller kanske vi kan säga att han inom 

ramen för sitt intresse för den procesuella arkeologins metoder var mera inriktad 

på att ge saker och ting en funktionell förklaring. Vilket vi är böjda att hålla 

med om i majoriteten av de förhistoriska fallen. 

Som motpol till Welinder kan vi se Löfstrands undersökning av den gropkeramiska 

boplatsen vid Äs på 1970-talet. Platsen banades av med maskin men 

trots en större undersökningsyta finns ingen dokumentation av det man nu 

kallar anläggningar. Däremot syns nedgrävningar i de profiler som dokumenteras 

(för diskussion av detta se även Arthursson 2003:43). Kulturlager iakttas 

däremot. Dessa definierades som fyndförande lager som var färgade i olika 

grad (Löfstrand 1974:63). Detta kan hänga samman med den ovan beskrivna 

iakttagelsen att arkeologin börjar tudelas i en professionellt enbart grävande 

och en mer eller mindre professionellt forskande grupp. Löfstrand tog till en 

”modern” avtäckningsmetod och genomförde en räddningsgrävning, men hans 

intressen låg i att inom en ”vetenskaplig tradition” göra de tolkningar man då 

ansåg möjliga och intressanta. Welinder å sin sida brukade den ”vetenskapliga 

traditionens” grävningssätt, men tog till sig de insikter som kom bland annat ur 

stora avbaningsdokumentationer. Men för Welinder har också den processuella 

arkeologins systematisering och teoretisering av arkeologisk kunskap spelat roll i 

hans tolkningar. 

151

Två avhandlingar från 1984 kan användas som exempel på en tydlig tudelning 

av arkeologins intressen, som (förmodligen) en professionalisering av den 

grävande (räddningsgrävande) arkeologin innebar. Kristina Jennberts avhandling 

om övergången till jordbruk i Skåne behandlar det utgrävda materialet 

ur stratigrafisk och fyndkronologisk utgångspunkt. Det är intressant att ordet 

anläggning inte förekommer i avhandlingen och när hon till exempel diskuterar 

bofasthet, så kommer uppträdande av fasta strukturer (som t.ex. hus) på boplatserna 

överhuvudtaget inte på tal. Mats Larssons avhandling, å andra sidan, som 

behandlar den tidigaste fasen av TRB i Skåne däremot använder ”anläggningar” 

som ”analytiskt begrepp”. Hans material till skillnad från Kristina Jennberts är 

en sammanställning av exploateringsundersökningar i området. Skillnaden mellan 

dessa två avhandlingar från samma år är nästan avgrundslik när det gäller 

inställningen till jorden och jordlagren. Om man vill generalisera så är den till 

universitet knutna arkeologen intresserad av att utreda boplatsproblematiken 

med hjälp av stratigrafisk diskussion kopplad till fynden. Den ur exploateringsfältet 

kommande arkeologen arbetar med ett antal ytterligare ”jorddokument” 

(anläggningar) som nu uppträder på grund av att man gräver av matjorden 

och därmed den översta nivån på de lager som bildar anläggningarnas (eller 

åtminstone större delen av dem) kontext och sammanhang. Dokumentationen 

sker oftast i plan över hela ytan och profiler som följer de enskilda strukturerna 

upprättas där man har en fråga, eller där man anser det nödvändigt. I stället för 

att följa ett lagers vindlingar (vilket kan vara nog så tidsödande) har man nu 

ett virrvarr av strukturer, alla ges namn anläggningar (vilket binder tanken till 

antagandet att alla på något sätt är konstruerade av människor som levde på 

platsen). Tanken på att de kan uppstå genom att man skär av sammanhängande 

lämningar av skräp mer eller mindre omvandlade till jord (alltså kulturlager) 

verkar sakteliga förträngas ur det arkeologiska medvetandet. Man börjar fundera 

på vad man skulle kunna göra av alla dessa gropar och anläggningar. Till exempel 

kan det vara intressant att i virrvarret av gropar och hål finna rester av hus, så 

som man gjort sedan 1950-talet på de stora grävningarna i Mellaneuropa. Men 

många av dessa strukturer förblir ouppklarade och otolkade. Deras kronologiska 

samhörighet och sammanhang kan inte påvisas eller styrkas. Igenkännandet och 

tolkandet av ”hyddor”, hus och andra formationer är precis som resten av arkeologin 

ett indicieförfarande. 

Lars Forsberg analyserar tämligen grundligt problemet med tolkning av 

boplatsytor och husfunktioner på flera ställen i sin avhandling från 1985. Den 

behandlar stenåldersboplatser i Norrland och Forsberg försöker skapa en brygga 

mellan en teorilös utgrävningsmetod, med kvalificerade gissningar byggda på 

152

långa indiciekedjor och en förståelse av mänskliga beteenden byggd på olika 

andra humanvetenskaper och nyttjande av statistiska metoder. Vid detta bygger 

han framförallt på Binfords resultat och metodteoretiska resonemang. Här blir 

anläggningar delar i ett meningsfullt sammanhang som kan tolkas utifrån logiskt 

konstruerade om mänskligt beteende informerade metodiska steg. När det sedan 

kommer till analys av strukturer på de utgrävda ytorna blir det oftast (men inte 

alls alltid) distributionen av olika typer av föremål och skräp som avgränsar 

strukturerna (kan vara hyddor, slagplatser, mm). 

”Upptäckterna” och systematisk dokumentation av anläggningar (och 

vad vi normalt kallar för gropar) verkar hänga intimt samman med de stora 

maskinavbaningarna på boplatsytor från olika tidsåldrar. Det började i Mellaneuropa 

på 1950-talet. I Norden tog denna utgrävningsmetod fart någon gång 

på 1960-talet. Och i Sverige gjordes de första storskaliga utgrävningarna i Skåne 

på 1970-talet. Avbaningsarkeologi har ofta att arbeta med kontextavskurna 

strukturer (anläggningar, features, structures, pits etc). Løken, Pilø & Hemdorffs 

sammanfattning av avbaningsstrategierna (1995) är en mycket bra översikt av 

metoden och fördelarna med den. Onekligen har avbaningsstrategierna lett till 

att man kunnat avtäcka stora sammanhängande bebyggelser som till exempel 

de danska järnåldersbyarna (eller som den ursprungliga avsikten var, de stora 

bandkeramiska huskomplexen i Mellaneuropa). Men som vi redan visat har man 

hittat hus och gropar, såväl som man förstått att det funnits funktionella uppdelningar 

redan långt innan man börjat använda stora avbaningar. Problemen 

som uppstår vid bedömningar och tolkningar av de storslaget avbanade ytorna 

är av ett helt annat slag än de som följer de små avgränsade grävningarna. Här 

ser vi ett stort antal strukturer/anläggningar som uppkommit på olika vis och 

som på grund av prioriteringen att avtäcka stora områden endast dokumenteras 

som ett enda skikt och som redan antytt utan det organiska sammanhanget som 

kopplingen upp mot matjordslagret kan erbjuda. Grävda gropar mixas här med 

naturliga svackor fyllda med kulturlagerrester på ett svårtolkat och svårdokumenterat 

sätt. Och vidare problem uppstår genom att det sällan förekommer 

ytor som varit i bruk bara en gång i förhistoriens lopp. Ofta representerar gyttret 

av anläggningar stora delar av vad vi kallar förhistorien. Men låt oss titta vidare 

på Mellansveriges grävningshistoria. 

I början av 1990-talet startades omfattande väg- och järnvägsbyggen 

även i Mellansverige. Dessa inbegrep bland annat stora undersökningar av 

stenåldersboplatser. Ett antal av dem var möjliga att datera till tidig-och mellanneolitikum. 

Nu man fick möjlighet att även i Mellansverige leta efter och 

studera olika typer av hydd- och huskonstruktioner från dessa tider, placering 

153

av aktivitetsytor, avfallshantering, rituella strukturer på boplatser. I dessa undersökningar 

har man aktivt försökt att införliva den processuella metodens strikta 

prövning av materialets hållbarhet och den på etnoanalogi grundade teoretiska 

utgångspunkten i tolkningen av boplatserna. Man valde här att medvetet söka 

avgränsningar och skapa kunskap om kontexter och sambanden i lagerföljden 

innan man tog till avbaningsstrategin mot slutet av grävningarna. Metoden som 

byggde på ett intensivt samtal mellan de två fälten universitetsarkeologin och 

uppdragsarkeologin var mycket diskuterad och kraftigt ifrågasatt från de övriga 

grävande enheterna. Men resultaten från dessa grävningar verkar vara mycket 

stabila, genomskådbara och används flitigt inom den intensiva internationella 

vetenskapliga debatten om neolitiseringsprocessen. 

En CD-uppsats från 1999 av Emma Johansson uppmärksammar den 

grävande arkeologins bruk av de strukturer eller anläggningar som registreras 

genom avbaningarna. Den avslöjar kanske oavsiktligt en oväntad tendens i tolkningen 

av de så kallade anläggningarna i svensk arkeologi. Emma Johansson 

beskriver en anläggningstyp, nämligen något man kallar boplatsgropar. Hon 

beskriver hur man från en ”ren funktionell” förklaring av gropar som avfallsplatser 

och eller lertäkter (som t.ex. Becker gjort redan 1961) omformat tolkningen 

till att de utgör en del av ett strukturerat (ofta rituellt grundat) boplatsskapande 

beteende (detta gäller framförallt brons- och järnåldern). I denna bild fogas även 

andra fornlämningstyper och anläggningstyper in som skärvstensförekomster, 

skärvstenshögar, härdar, stolprester osv. Vi kan sluta oss till att man först konstaterar 

att det finns ett gytter av ”anläggningar” på en avbanad ytan och sedan 

letar efter plausibla förklaringar till att de uppstått. Man avhåller sig av olika 

anledningar från ”naturliga förklaringar” på fenomenen, som att de är avskurna 

bitar av samma eller flera lager avsatta på en bebodd yta, eller att de kan vara 

avfallsgropar eller förrådsgropar. Och man letar efter andra möjligheter till 

tolkningar, till exempel ett antal (vi kan kalla dem) irrationella beteenden i samband 

med vad man menar är rituella aktiviteter. Och det blir sådana förklaringar 

som blir de mest lockande. Visst är det tråkigt att kalla något för avfallsgrop, 

men det kan faktiskt vara troligt! 

De tolkningar som presenteras utifrån dokumentationen av stora avbanade 

ytor i den senaste tidens professionella fältarkeologi kan sammanfattas 

på följande sätt. Å ena sidan letar man i gyttret av ”anläggningar” de som man 

uppfattar hör ihop i något mönster, helst utgörande rester av ett hus eller en 

hydda (se framförallt Larsson & Olsson 1997). Å andra sidan tolkar man in de 

eventuella ”andra betydelserna” i de resterande anläggningarna; alternativt även 

i de huslämningar man har konstaterat (i relation till de strukturer som på något 

154

155 

Figur 59. Tidig dokumentation av 

strukturer och sammanhang från 

Almgren 1906. Strukturer tolkade 

som hus och hydda.

Figur 60. Bilden av alla anläggningar som av utgrävarna bands till hus 1 i Tågerup ( a–b), utgrävarnas 

tolkning av två faser av hus 1 (c) och diagram som visar innehållet i anläggningarna (d). Väljer vi att 

bestämma fassammanhanget i huset utifrån innehållet i anläggningarna och följer konsekvent den 

av författarna föreslagna klassificeringen får vi följande tolkning av faserna i huset (e 1–2). Tolkningen 

bygger på de uppgifter som presenteras i texten och kan alltså inte jämföras med en eventuell intuitiv 

tolkning som gav till resultat den version som presenteras i boken. Däremot illustrerar den väl vårt 

resonemang om osäkerheten med sammanbindning av kontextlösa gropar av olika slag till strukturer 

som hus, hyddor och så vidare. Figuren illustrerar också skillnaden mellan med intuitiva och metodiska 

tolkningar av strukturer och anläggningar. Vi undrar varför utgrävarna valt just de gropar de presenterar 

som tolkning av faserna i huset och om det rör sig om ett hus. Efter Cronberg 2001: 91–95. 

156

C 

E 

Figur 60 Forts. Bilden av alla anläggningar som av utgrävarna bands till hus 1 i Tågerup ( a–b), 

utgrävarnas tolkning av två faser av hus 1 (c) och diagram som visar innehållet i anläggningarna 

(d). Väljer vi att bestämma fassammanhanget i huset utifrån innehållet i anläggningarna och följer 

konsekvent den av författarna föreslagna klassificeringen får vi följande tolkning av faserna i huset (e 

1–2). Tolkningen bygger på de uppgifter som presenteras i texten och kan alltså inte jämföras med en 

eventuell intuitiv tolkning som gav till resultat den version som presenteras i boken. Däremot illustrerar 

den väl vårt resonemang om osäkerheten med sammanbindning av kontextlösa gropar av olika slag till 

strukturer som hus, hyddor och så vidare. Figuren illustrerar också skillnaden mellan med intuitiva och 

metodiska tolkningar av strukturer och anläggningar. Vi undrar varför utgrävarna valt just de gropar de 

presenterar som tolkning av faserna i huset och om det rör sig om ett hus. Efter Cronberg 2001: 91–95. 

157

sätt kan relatera sig till dem (t.ex. Svensson 2003, och däri framförallt Artursson 

m.fl.). Det verkar som att man är uttråkad av forntidens enahanda funktionalitet 

och vill piffa upp den genom lite mystik och sinnliga fantasier om den. 

Mitt i detta tappar man enligt vår uppfattning den vetenskapliga kontrollen och 

förblir i det första nog så viktiga stadiet av vetenskapligt arbete, nämligen visionen. 

Man avstår själv (av en eller annan anledning) från att argumentera för och 

i materialet leta efter det motstånd det bjuder mot de visioner man skapat. Och 

utan prövning går man vidare till att forma en ny myt om forntiden. 

Det kan vara intressant att i detta sammanhang nämna några amerikanska 

arbeten inspirerade av Susan Kent. Man har startat en etno-bio-arkeologisk 

undersökning för att igenkänna djurens verksamhet på aktivt använda boplatser 

(till exempel hundars nergrävning av ben, hönsens och andra husdjurs) lika väl 

som de vilda djurens framfart på platser som lämnats av innevånarna tillfälligt 

eller för alltid. Mycket intressanta och ”strukturerade anläggningar” har 

dokumenterats, liknande mänskliga avfallsgropar, med tydliga lagerföljder och 

omgrävda kulturlager. (se t.ex. Jeske & Kuznar 2001:383-394). De här upptäckterna 

komplicerar givetvis tolkningar av anläggningar på boplatser och bör tas 

med i beräkning även i Mellansverige. Problemet är högst relevant även för Mellansverige. 

Sammanfattningsvis, med ledning av våra exempel har även svenska arkeologer 

tidigt varit medvetna om att fläckar med avvikande färg eller sammansättning 

i de jordlager de studerade hade en betydelse i deras tolkning av aktiviteter 

på de platser de studerade. De dokumenterades som kulturlager, alltså lager 

som skilde sig från naturligt bildade lager, som kunde definieras med hjälp av 

geologiska kunskaper. Man hittade och dokumenterade även andra strukturer 

på de förhistoriska bebodda platserna, som gropar (eller stolphål) eller olika 

konstgjorda anhopningar av stenar, brända eller obrända. Fynden dokumenterades 

och tolkades i relation till dessa formationer. De tidiga arkeologerna har 

dock varit mycket försiktiga med att definiera på ett mera exakt sätt de olika 

anomaliernas betydelse i det förhistoriska livet och de var också medvetna om 

sina gissningars begränsningar. Så går det att läsa den tidiga arkeologin i Mellansverige. 

Intresset låg kanske inte i att förklara lageranomalierna. Man koncentrerade 

sig på att upprätta kronologier baserade på fynd och fyndkombinationer, 

tillsammans med den stratigrafiska metoden. Mycket av 1900-talet gick åt på 

att förfina dessa kronologier, och vi kan väl lugnt säga att de ständigt tillströmmande 

nya fynden ger oss fortfarande lite ro i denna strävan. Byggandet av 

kronologierna tycks ha varit mera förankrat i den arkeologi som var knuten till 

universiteten (åtminstone tycks den uppta mycket plats i många avhandlingar, se 

158

t.ex. Segerberg 1999). Ordet anläggning verkar ha kommit in i arkeologin tillsammans 

med att man mera systematiskt börjat utnyttja avbaning av stora ytor 

vid arkeologiska räddningsgrävningar (eller exploateringsundersökningar som de 

allmänt kallas nu). Tillsammans med dessa fick vi också en möjlighet att tolka 

på ett annat sätt (ytmässigt i stället för stratigrafiskt) och också en frestelse att 

uttala oss om de stora ytorna vi hade framför oss, trots att vi faktiskt tappat just 

den kronologiska dimension som följandet av lagren inneburit. Anläggningarna 

låg så att säga på ett fat i datorn eller på ritningar när vi kom in från grävningarna. 

Idag är långtgående tolkningar av dessa ofta kontextlösa mörkfärgningar 

vardagsmat. Ett sätt att förstå denna förändring som är tydlig i historiken ovan 

är att en medvetenhet om dessa mörkfärgningar som möjliga mänskliga lämningar 

vuxit fram samtidigt som igenkännande av dessa ger arkeologen prestige 

och yrkesstolthet. Det har skapats en arkeologisk kultur med sina egna normer 

och ramar. Det finns anledning att befara att denna kultur hoppat över det 

grundläggande källkritiska förhållningssättet som syftar till att skapa en bro 

mellan den grävande och tolkande arkeologens vision av forntiden och de möjligheter 

som finns inneboende i materialet. De tidigaste exemplen avslöjar att 

man visst förstod att mänsklig verksamhet avsätter spår som går att känna igen. 

Men förståelsen för sammanhangen och sambanden mellan de enskilda spåren 

var större än vi kan visa på idag, kanske just på grund av att man inte skurit av 

kontexterna genom avbaning. Man förhöll sig också mera källkritiskt och sökte 

förklaringar av mera funktionell art än man gör nuförtiden. I de nästföljande 

kapitlen kommer vi att ta hänsyn till det denna korta historik har lärt oss. 

De naturliga markförhållandena på Bålmyren 

Av Anneli Ekblom, Geark, Uppsala 

Vid SAU´s grävningar i Bålmyren, framkom en mycket komplicerad lagerföljd 

där anläggningar var svåra att urskilja och separera från vad som kan anses som 

naturliga formationer. Tydliga fyndkoncentrationer förekom dock på ett flertal 

ställen. Generellt kan sägas att geologin i området är komplicerad. Uppsalaåsen, 

i sin helhet, har varit utsatt för en kraftig svallning från öster som fört massor till 

den västra sidan. Detta innebär att åsen har en karakteristiskt brant västsida och 

en sluttande östsida. 

En detaljerad studie av stratigrafin har inte gjorts i Bålmyren. Stratigrafin i 

täktområdet i Vendels grustag, öster om Dalboda dokumenterades dock 1965 

och 1977. Det då 500 meter breda och 800 meter långa täktområdet har senare 

utökats. Den stratigrafiska beskrivningen baseras på det dåvarande täktområdet 

som skar igenom hela åsen. Åsens högsta parti består av en 7-8 meter hög krön- 

159

Figur 61. Utsnitt ur Geologiska jordartskartan (12 H Söderfors SO, Ae nr 104) med Bålmyren utprickat. Skala 1:50 000 

160

ygg av homogent stenigt grus, utbildat genom svallning. Detta lager underlagras 

av ett lager av mo och lera, i sin tur överlagrande ett lager av sand och grus 

med inslag av sten. I den västra delen av täkten dominerar grovmo och mellansand, 

varvat med tunna lerskikt. I stora delar av täktområdets skärning förekommer 

även ett tjockare lager av lera. Denna är i den västra delen överlagrad av ett 

lager svallsand. Den 8-10 meter höga väggen i östra delen av skärningen, består 

av växlande lager av sand, grus och sten. Vissa partier av skärningen innehåller 

dock även ett dåligt sorterat moränliknande material (Grånäs 1990:40). Denna 

lagerföljd kan anses likna den som återfinns på den utgrävda lokalen, där varv 

av grus, sand och sten kan observeras i täktområdets mer näraliggande skärning. 

Lokalt förekom även områden med högre inblandning av silt. 

Förutsättningarna för att kunna ”känna igen” anläggningar på Bålmyren var 

alltså inte de bästa. Den komplicerade geologiska lagerföljden kan ha förstärkts 

av erosion då undersökningsytan ligger i en tämligen kraftig sluttning. Eftersom 

marken före undersökningen varit bevuxen med skog fanns både äldre och yngre 

stubbar på ytan och tillsammans med de många större stenarna och stenblocken 

resulterade detta i att ytlagren rördes om vid maskinavbaningen. Givetvis fanns 

också färgningar av rötter vilka kunde tas för anläggningar. Dock bör det understrykas, 

att vår behandling vid klassifikationen av anläggningarna i rapportarbetet 

inte är beroende av markförhållandena, utan av en önskan att komma ifrån 

den subjektivitet som präglar den okritiska igenkänningsmetoden. 

Anläggningsbegreppet 

Av Kim Darmark & Lars Sundström 

Begreppet anläggning har kommit att användas av arkeologer för att beteckna 

formationer, vilka antas ha uppkommit genom mänskliga aktiviteter och som 

kan ta sig uttryck som regelbundna avvikelser i jordens färg och material. Grunden 

för artikeln har skapats av Ann Lindkvist i form av en databas. 

Sammanlagt registrerades på Bålmyren 144 arkeologiska objekt. Av dessa 

utgick 20 stycken i fält. Sex anläggningar bedömdes som icke hörande till den 

neolitiska bosättningen och 25 av anläggningarna föll inom ramen för skogsprojektet. 

Dessa redovisas separat nedan. De återstående 93 anläggningarna 

klassades i fält som pinnhål (32 st), stolphål (20 st), gropar (11 st), härdar (3 st), 

kulturlager (2 st), rännor (2 st), stenpackningar (2 st), samt en stor grupp som 

oklassade anläggningar (21 st). Dessa beteckningar är meningslösa. I många fall 

är det uppenbart av fältdokumentationen att undersökaren har varit osäker och 

beskrivit anläggningen med ord som ”mörkfärgning/stolphål”, ”tveksam anläggning”, 

eller ”pinnhål/rot”. Att avgöra vilket av alternativen som är korrekt, eller 

161

att bedöma graden av tveksamhet är i efterhand så gott som omöjligt. I princip 

kan man säga att det finns tre strategier att ta till i det läget: 

• Låt-gå-strategin. Enligt denna befattar man sig inte med de tvetydiga 

tolkningar som framförs på dokumentationsblanketten, utan man låter 

tolkningen/beskrivningen kvarstå. Anläggningar har en tendens att 

efterhand bli betydligt tydligare på en ArcView-plan än vad de i verkligheten 

var, speciellt om de tycks ingå i en struktur. 

• Den kritiska strategin. Enligt denna sorterar man ut alla tveksamheter. Detta 

kan vara en mycket plågsam process, där man blir tvungen att granska 

varje enskilt dokumentationsark och tvingas till svåra beslut – vad menar 

undersökaren med detta? Är detta ett stolphål eller ej? På grund av de 

ovannämnda svårigheterna med efterhandskonstruktioner så är risken för 

felbedömningar stor. 

• En prövande strategi. Det är denna som vi har försökt oss på. Detta innebär 

att man närmar sig det empiriska materialet utifrån, från en teoretisk och 

metodisk modell. Denna metodiska hållning kan karakteriseras som antipositivism, 

det vill säga att oavsett hur noggrant vi dokumenterar eller 

hur lång tid vi vältrar oss i informationen (kontextuell) så kommer vi inte 

att kunna lära oss någonting nytt. Det är först när vi prövar teorin på ett 

metodiskt stringent sätt som materialet får utrymme att protestera. 

I den följande texten kommer läsaren att kunna följa och förhoppningsvis även 

förstå på det sätt vi försökt förhålla oss prövande till de färgningar/anläggningar 

som dokumenterades på Bålmyren. Problemet som diskuteras i detta kapitel 

skall dock inte förstås som platsspecifik utan vi anser att det är en betydligt allmännare 

problematik som berör alla arkeologiska undersökningar och kanske 

speciellt stenålderslämningar i skogsmark. De protester eller svårigheter som 

uppkommit skall också förhoppningsvis framgå. 

På Bålmyren framkom anläggningar, och det som liknade anläggningar, 

både vid rutgrävning och maskinavbaning (samtliga dessa presenteras i bilaga 

”Anläggningar”) Det stod tidigt klart att det på Bålmyren var särskilt svårt att 

urskilja anläggningar på grund av markförhållandena (se ovan). Närvaron av 

nedgrävningar indikerades av fynd som ibland påträffades på rätt avsevärda 

djup utan att någon avvikelse i jordartens färg eller material kunde ses. Denna 

svårighet föranledde en tidig kritisk och problematiserande förhållningssätt 

till anläggningsbegreppet. En diskussion om vad det var som vi egentligen 

påträffade uppstod; Var det fråga om nedgrävningar? Hade aktiviteter på ytan 

162

esulterat i, större eller mindre, tunna lager som lakats ur och resulterat i mycket 

diffusa färgningar? Hur kunde en stor keramikbit ligga 0,6 m under ytan, och 

dessutom under en större sten, utan att någon anläggning kunde urskiljas? Var 

gick gränsen mellan anläggningar och de naturliga variationerna i lagren av 

sand, grus och sten? Vad var färgningar av rötter och vad var resultatet av mänskliga 

aktiviteter? Kunde man använda vedertagna begrepp som t.ex. stolphål 

för att beskriva dessa i många fall knappt förnimbara anomalier i de naturliga 

lagren? Tillförde eller skymde användandet av vanliga anläggningsbegrepp 

något? 

Svårigheterna gjorde det uppenbart att vårt gängse arbetssätt, med att känna 

igen anläggningar till utseendet, inte var en självklar väg att gå. Därför valde 

vi att försöka behandla anläggningarna på ett mer förutsättningslöst sätt och 

kräva mer av en mörkfärgning än att den har en rundad eller rak botten för att 

den skall tolkas som till exempel ett stolphål. Den skall i så fall ingå i ett större 

sammanhang som skulle möjliggöra för dem att själva berätta för oss hur de bör 

klassificeras. I den bifogade anläggningslistan anges dock även en mer konventionell 

fältklassifikation, med beteckningar som grop, stolphål osv. 

Anläggningstyper är något vi själva skapar och som i större eller mindre 

utsträckning baseras på tolkningar. Som arkeolog lär man sig att använda vedertagna 

tolkningsmallar och bygger också själv upp egna referensramar. Utan att 

vi kanske är särskilt medvetna om det, låter vi vår förståelse styras av de begrepp 

vi använder. Vi glömmer bort att det är arkeologen som skapar arkeologin. Storleken 

på problemen varierar förstås med olika förutsättningar såsom typen av 

lämningar, jordart, grävmetodik etc. Ett stolphål med bevarade trärester eller en 

härd som ser ut som den användes nyligen, lämnar förstås mindre utrymme för 

tolkningar som kan ifrågasättas, än något som knappt kan anas till varken färg, 

form eller material. Men vi lurar nog lätt oss själva om vi ger den svårtolkade 

anläggningen ett vedertaget namn med en stark och klar association som t.ex. 

”grop”. Vi bör med andra ord ha respekt för hur styrda vi är av språket och det 

som det förmedlar och bör därför ha ett medvetet förhållningssätt. En beteckning 

som grop är dessutom intetsägande då beteckningen är frikopplad från 

de handlingar eller händelser som ligger bakom dess uppkomst. Det är lätt att 

skapa en falsk trygghet, där man tror att verkligheten har förklarats genom att 

man har gett dess beståndsdelar beteckningar. Om man låter kategoriseringen 

och anläggningsbeteckningarna växa fram ur och styras av en systematisk metod 

kan de bli ett bättre redskap för tolkning och förståelse. Vi har här valt att 

försöka tillämpa ett sådant arbetssätt. 

163

Korrespondensanalys av anläggningarna 

Vi har valt att behandla de dokumenterade iakttagelserna kring anläggningarna 

statistiskt. Detta bedömdes vara ett lämpligt tillvägagångssätt för att behandla den 

stora informationsmängd som uppkommer då ett hundratal anläggningar beskrivs. 

Korrespondensanalys är ett sätt att behandla omfångsrikt data och kan ofta användas 

i utforskande syfte, och lämpar sig särskilt väl för att ordna upp och gruppera detta. 

Dessutom tar korrespondensanalysen hänsyn till såväl kvantitativa som kvalitativa 

data (Le Roux & Rouanet 2004). Denna typ av statistisk behandling av anläggningsdata 

är inget nytt. Bland annat har den kemiska sammansätningen i anläggningsfyllningen 

använts i principal component-analyse för att urskilja grupper i anläggningsmaterial 

(Linderholm & Lundberg 1994). 

I analysen har samtliga anläggningar använts förutom de som bedömts som 

kronologiskt oliktida från det neolitiska fyndmaterialet (se nedan). Sammanlagt 

ingår 90 stycken anläggningar i analysen. 

Före den statistiska behandlingen av anläggningarna vidtogs följande 

åtgärder för att anpassa informationen till korrespondensanalysen: 

• Vissa arkeologiska objekt uteslöts ur behandlingen, främst av den 

orsaken att de inte hade dokumenterats på ett sätt som tillät jämförelser 

(anläggningar som saknar de egenskaper som här blir analyserade som t.ex 

fyndkoncentrationer), eller för att de inte rimligtvis kunde ha bäring på den 

neolitiska bosättningen (se tabell). 

Anläggningsnummer 

Bedömd som 

541 Gränsröse 



7636 Fångstgrop 



8958 Keramikkoncentration 



Tabell 16. Anläggningar som utgår ur analysen 

• De övriga anläggningarna dokumenterades med variablerna: 

1. Form i plan. Denna angavs med ett av alternativen Rund, Oval, eller 

Oregelbunden 

2. Form i profil. Det fanns ursprungligen fem kategorier, flack, flatbottnad, 

164

oregelbunden, rundad och spetsig. Dessa kom att reduceras till fyra 

kategorier genom att flack och flatbottnad slogs samman till en kategori, 

då det fanns för få individer i de ursprungliga kategorierna. 

3. Längd. Detta mått varierade ursprungligen från 0,08 m till 5,5 m. 

I steg 1 av analysen kom längden att grupperas i fyra grupper, där längd 

1=0,08 m, längd 2=0,1-0,2 m, längd 3=0,22-0,5 m och längd 4=0,6- 

5,5 m. I steg 2 av analysen, där en grupp anläggningar avlägsnades ur 

databasen kom längden att bestå av tre grupper, längd 1=0,1-0,2 m, 

längd 2=0,22-0,5 m och längd 3=0,6-5,5 m. 

4. Bredd. Varierade ursprungligen från 0,08 m till 4 m. I steg 1 av 

analysen kom längden att grupperas i fyra grupper; bredd 1=0,08 m, 

bredd 2=0,09-0,18 m, bredd 3=0,2-0,4 m och bredd 4=0,45-4 m. I steg 

2 kom detta att minskas till 3 grupper; bredd 1=0,09-0,18 m, bredd 

2=0,2-0,4 m och bredd 3=0,45-4 m. 

5. Djup. Varierade ursprungligen från 0,04 m till 0,6 m. I steg 1 av 

analysen grupperades djupet i fyra grupper; djup 1=0,04-0,05 m, djup 

2=0,06-0,1 m, djup 3=0,11-0,16 m och djup 4=0,17-0,6 m. I steg 2 blev 

dessa fyra grupper istället tre; djup 1=0,04-0,1 m, djup 2=0,11-0,16 m 

och djup 3=0,17-0,6 m. 

6. Fyllningens färg. Färgbeskrivningarna var den variabel som, jämte 

jordartens karaktär, uppvisade största variationen på grund av 

individuella undersökares bedömningar av mycket varierande 

förutsättningar. Färgbedömningarna reducerades därför till 3 

kategorier: Mörk, Grå, samt Röd. Det är möjligt att variabeln Färg är en 

överflödig variabel, som kan ersättas av variabeln Fyllningskaraktär. 

7. Fyllningskaraktär. Angavs redan i fält som svag, mellan eller kraftig. 

Denna klassificering har inte behövts förändras inför analysen. 

8. Jordarten reduceras till 4 kategorier: sand, grus, grusig sand, siltig sand 

9. Eld är en variabel med klasserna ej eld, 1 eld och 2-3 eld. I denna 

kategori innefattas förekomst av sot, kol och skörbränd sten. Ej eld 

innebär att ingen av dessa beståndsdelar återfinns i anläggningen, 

medan 1 eld innebär att det antingen finns sot, kol eller skörbränd sten. 

2-3 eld betyder att flera av dessa ingår i anläggningens fyllning. 

10. Fyndförekomst behandlas på samma sätt och delas in i ej fynd, 1 fynd och 

2-3 fynd. Det är inte antalet fynd som avses, utan antalet fyndkategorier 

(keramik, slagen sten och ben). 

I första analyssteget togs databasen in i SPAD 5.0 och en graf över fördelningen 

av variablerna upprättades (se figur 62). 

165

Facteur 2 

bredd 2 

spetsig 

kraftig 

1,0 

längd 2 

stolphål 

bredd 3 

djup 3 

0,5 

0,0 

pinnhål 

sand 

sand 

djup 4 

längd 3 

1 eld 

siltig 

ej fynd 

rund 2-3 eld 

mörk 

rundad 

djup 2 

härd 

mellan 

anläggning grå 1 fynd 

bredd 1 

-0,5 

längd 1 

-1,0 

röd 

djup 1 

ej eld 

oval 

grop 

grus 

bredd 4 

-0,75 0,0 0,75 

Figur 62. Presentation av korrespondensanalysen. Steg 1. 

Facteur 2 

1,0 

bredd 4 

längd 4 

djup 4 

grå 

ej eld 

flack/flat 

grusig sand 

ränna 

oregelbunden 

2-3 fynd 

svag 

oregel prof 

stenpackning 

längd 4 

spetsig 

kulturlager 

längd 1 

bredd 1 

Facteur 1 

pinnhål 

0,5 

0,0 

-0,5 

-1,0 

bredd 3 

längd 3 

kulturlager 

stenpackning 

flack/flat 

svag 

oregel prof 

2-3 fynd 

ränna 

oregelbunden 

grusig sand 

1 fynd 

grop 

oval 

grus 

djup 1 

härd 

röd 

anläggning 

-1,0 -0,5 

0,0 

djup 3 

2-3 eld 

mörk 

mellan 

1 eld 

längd 2 

siltig sand 

rund 

ej fynd 

sand 

stolphål 

rundad 

bredd 2 

djup 2 

0,5 

kraftig 

1,0 

Facteur 1 

Figur 63. Presentation av korrespondansanalysen. Steg 2. 

166

Det blev vid det laget uppenbart, att en grupp på 25 anläggningar, med liten 

bredd och längd, litet djup och med en röd fyllning kom att få stort genomslag 

och skymma andra skillnader i det övriga materialet. Därför isolerades dessa 

anläggningar och undantogs från analyssteg 2. Denna tydliga homogena grupp 

av 25 mer eller mindre identiska anläggningar sågs efter steg 1 som definierad 

och behövde inte ytterligare ingå i den fortsatta analysen. Denna grupp kallar vi 

”Röd” (efter fyllningens färg). 

Den andra analysen uppvisar en jämnare spridning av variablerna. Detta är 

en följd av att gruppen ”Röd” lyftes ut och inte längre kan inverka på rummets 

utformning. Av grafen liksom av tabellerna över bidragsvärdena framgår det att 

det som huvudsakligen upprättat strukturen är storleksvariabler som längd och 

bredd, samt formen och fyllningskaraktären. Bidragsvärdet är det värde som 

anger hur mycket variabeln X har påverkat utformningen av rummet. Ju högre 

värde, desto större påverkan. Låga värden innebär att variabeln inte har inverkat 

på hur rummet har utformats och kan därmed i princip lyftas ur analysen, utan 

att påverka relationerna mellan de olika positionerna i diagrammen. 

Minussida Koordinat Bidragsvärde Plussida Koordinat Bidragsvärde 

längd 3 -1,18 11,79 sand 0,79 6,29 

bredd 3 -1,10 11,21 längd 1 0,77 5,77 

svag -1,13 8,74 bredd 1 0,88 5,61 

oreg.prof -1,09 6,23 ej fynd 0,52 3,86 

flack/flatbottnad -1,39 4,64 spetsig 0,89 3,50 

2-3 fynd -0,84 3,72 kraftig 0,82 3,48 

oval -0,60 3,17 rund 0,47 3,33 

grusig sand -0,66 2,95 rundad 0,36 1,86 

grus -0,55 2,06 bredd 2 0,39 1,51 

oregelbunden -0,92 1,69 1 eld 0,34 1,29 

ej eld -0,35 1,35 mellan 0,25 0,85 

1 fynd -0,43 1,28 längd 2 0,31 0,79 

djup 1 -0,30 0,93 djup 2 0,33 0,72 

grå -0,33 0,83 mörk 0,16 0,41 

röd -0,08 0,01 djup 3 0,11 0,10 

siltig sand 0,12 0,04 

2-3 eld 0,00 0,00 


167

Minussida Koordinat Bidragsvärde Plussida Koordinat Bidragsvärde 

kraftig -1,03 8,81 spetsig 1,17 9,69 

längd 2 -0,80 8,28 grå 0,81 8,00 

djup 2 -0,84 7,30 längd 1 0,70 7,62 

1 eld -0,55 5,51 ej eld 0,65 7,31 

oval -0,56 4,39 bredd 1 0,64 4,69 

siltig sand -1,04 4,14 rund 0,42 4,36 

mörk -0,39 4,11 djup 3 0,46 3,06 

bredd 2 -0,51 3,97 mellan 0,23 1,20 

oregelbunden -0,76 1,85 grusig sand 0,33 1,19 

rundad -0,26 1,46 svag 0,31 1,05 

oreg.prof -0,22 0,41 1 fynd 0,23 0,57 

2-3 eld -0,20 0,27 djup 1 0,12 0,22 

2-3 fynd -0,13 0,13 röd 0,25 0,16 

flack/flatbottnad -0,18 0,13 grus 0,04 0,02 

ej fynd -0,06 0,09 bredd 3 0,03 0,01 

längd 3 -0,04 0,02 sand 0,00 0,00 


Tanken med analysen var att gruppera materialet på ett mer förutsättningslöst 

sätt. Korrespondensanalysen har gett oss en spridning på de olika variablerna 

och hur de förhåller sig till varandra. Däremot erbjuder analysen inte en färdig 

tolkning av resultaten eller direkt vägledning hur grupperna skall avgränsas. 

I den tolkning som presenteras i figur 64 har vi använt oss av fynd- och 

eldindikationer som vägledande i tolkningsprocessen. Vi har utifrån diagrammet 

konstruerat en grupp av anläggningar som innehåller fynd-grupp 1. Den andra 

gruppen utgörs av anläggningar med indikationer på eldning (skärvsten, sot och 

kol)-grupp2. Dessa två grupper befinner sig under en tänkt diagonal genom diagrammet 

(se figur 64). Man kan således se att anläggningarna som befinner sig i 

den övre högra delen av diagrammet befinner sig längst ifrån dessa kulturindikatorer 

och vi har därför valt att karakterisera dessa med motsatsen till begreppet 

kultur, d.v.s. natur. Sålunda har vi två huvudsakliga fält i diagrammet på ömse 

sidor om diagonalen, ”kultur” och ”natur”. 

I figur 64 illustreras schematiskt hur våra klassificeringar, som t.ex. stolphål, 

härd osv., inkluderade som illustrativa variabler, förhåller sig till de aktiva variablerna. 

Med illustrativa variabler menas sådana variabler som inte har inverkat på 

diagrammens utformning, utan befinner sig passivt i analysen. Genom att införa 

dem som illustrativa, kan vi se vad som styr klassificeringen i fält. 

168

Facteur 2 

1,0 

Natur 

spetsig 

pinnhål 

Kultur 

grå 

ej eld 

Grupp 3 

längd 1 

bredd 1 

0,5 

djup 3 

rund 

svag 

grusig sand 

1 fynd 

röd 

mellan 

bredd 3 

grus 

djup 1 

anläggning 

0,0 

längd 3 

kulturlager 

stenpackning 

2-3 fynd 

2-3 eld 

ej fynd 

stolphål 

sand 

flack/flat 

oregel prof 

grop 

rundad 

mörk 

-0,5 

ränna 

oval 

1 eld 

bredd 2 

-1,0 

Grupp 1 

oregelbunden 

siltig sand 

längd 2 

djup 2 

Grupp 2 

kraftig 

härd 

-1,0 -0,5 

0,0 

0,5 

1,0 

Facteur 1 

Figur 64. Anläggningar indelade efter tolkade grupper utifrån korrespondansanalysen. 

• Grupp 1 karakteriseras av större, ofta oregelbundna anläggningar med 

fynd, men svag fyllningskaraktär. Dessa skulle arkeologiskt klassas som 

kulturlager, stenpackningar, rännor, gropar eller anläggningar enligt vad de 

illustrativa variablerna antyder. Denna grupp kallar vi hädanefter för ”fynd”. 

• Grupp 2 är medelstora anläggningar med mörk, kraftig fyllning med inslag 

av skörbränd sten, kol eller sot. Den illustrativa variabeln som faller inom 

denna grupp är härd. Denna grupp går under beteckningen ”eld”. 

• Grupp 3 är anläggningar med varken fynd eller indikationer på eld 

och en fyllningskaraktär som är svag till mellantydlig. Till storleken är 

anläggningarna små, men formen i plan är dominerande rund, medan 

profilen kan vara rundad eller spetsig, alltså tydliga, symmetriska former. De 

illustrativa variablerna inom detta fält är stolphål och pinnhål. Dessa kallas 

”natur”. 

• Grupp 4 utgörs av de anläggningar som definierades ut i steg 1 av analysen 

och kom att kallas ”röd”. 

Så har vi då på denna väg skapat nya kategorier av anläggningar. Ett sätt att gå 

vidare i analysen är att undersöka hur dessa kategorier fördelar sig på undersökningsytan 

och hur de förhåller sig till varandra och fyndbilden. 

169

Figur 65. ”Fynd”-anläggningar projicerade på en bakgrund föreställande fyndförande område. Det fyndförande 

området gestaltas genom det område som simulerats utifrån all tillvaratagen keramik. Isaritmen representerar 

de första 10-gram. Anläggningar som enligt korrespondensanalysen är associerade med förekomst av keramik, 

bearbetad sten och/eller brända ben. 

170

Figur 66. ”Eld”-anläggningar projicerade på en bakgrund föreställande fyndförande område. Det fyndförande området 

gestaltas genom det område som simulerats utifrån all tillvaratagen keramik. Isaritmen representerar de första 10-gram. 

Anläggningar som enligt korrespondensanalysen är associerade med förekomst av skärbränd sten, kol och/eller sot. 

171

Figur 67. ”Natur”-anläggningar projicerade på en bakgrund föreställande fyndförande område. Det 

fyndförande området gestaltas genom det område som simulerats utifrån all tillvaratagen keramik. 

Isaritmen representerar de första 10-gram. Anläggningar som enligt korrespondensanalysen utesluts av 

kulturindikerande faktorer som keramik, bearbetad sten, brända ben, skärbränd sten, kol och/eller sot. 

172

Figur 68. ”Röd”-anläggningar projicerade på en bakgrund föreställande fyndförande område. Det fyndförande 

området gestaltas genom det område som simulerats utifrån all tillvaratagen keramik. Isaritmen representerar de 

första 10-gram. Anläggningar som skiljde ut sig från de övriga redan i steg 1 av korrespondensanalysen. Dessa 

anläggningar är alla små, runda och röda i fyllningen. 

173

Grupp 

Totalt antal 

Fyndanläggningar 24 71% 

Eldanläggningar 18 61% 

Rödanläggningar 25 60% 

Naturanläggningar 23 30% 

Andel inom 

fyndförande område 

Tabell 19. De olika anläggningsgrupperna och deras relation till den fyndförande ytan. 

Genom att relatera de olika anläggningsgrupperna till det fyndförande området, 

tycks det finnas stöd för bedömningen av gruppen naturanläggningar, som 

varande av naturligt ursprung, då de inte rumsligt sammanfaller med fyndförekomster. 

Denna grupp kommer därför inte att vidare kommenteras. De övriga 

grupperna har ett starkt samband med fyndrika områden. Därför finns det 

anledning att tro att dessa skapas i samband med fynddeponeringsprocesserna. 

De olika anläggningsgruppernas rumsliga relationer 

Vid inspektion av spridningen av de olika anläggningsgrupperna tycks de utesluta 

varandra, samtidigt som de internt grupperar sig i kluster. Detta stärker 

den gruppering som vi gjorde utifrån korrespondensanalysen. Dessutom öppnas 

möjligheten att utifrån dessa grupper diskutera platsen som bestående av olika 

ytor. 

Lärdomar och misstag – dokumentationen och bearbetningen 

Denna typ av analys är naturligt nog präglad och begränsad av de observationer 

och tolkningar som görs redan i fält. Problematiken kring mindre men regelbundna, 

symmetriska anläggningar har lyfts fram, eftersom dessa enligt denna 

analys tycks ha ett naturligt ursprung. En generaliserande hypotes är att denna 

typ av objekt förekommer i de flesta naturliga miljöer, där markförhållandena 

och naturhistorik liknar den på Bålmyren. Det rör sig alltså inte om ett problem 

som begränsar sig till denna lokal. Behovet av en kritisk diskussion kring denna 

typ av lämningar åskådliggörs därför genom vår behandling av anläggningsdatat. 

Hur skall de kulturellt sprungna lämningarna särskiljas från dem med naturligt 

ursprung? 

Vi tror, att ett första steg i denna riktning är att släppa den erfarenhetsbaserade 

förförståelsen, där anläggningar ”känns igen”. Istället bör denna ersättas av 

174

en systematisk och stringent informationsinsamlingsstrategi, där flera oberoende 

variabler ingår. Vi har visat, att vår förförståelse styr oss, illustrerat t.ex. genom 

att små anläggningar måste vara symmetriska (runda) för att de skall klassas som 

kulturellt avsatta. 

Det centrala eldpåverkade stenblocket 

Centralt på den fyndförande ytan påträffades ett större stenblock. Detta block 

var kraftigt påverkat av eldning vilken sprängt loss mängder av sten runt 

omkring det. Ganska snart blev detta block intressant för vår undersökning 

då den placerade sig centralt i förhållande till de fyndspridningar som successivt 

producerades. Några fyndrutor grävdes intill blocket och dessa uppvisade 

samma blandade innehåll som de flesta övriga. Vid avbaningen rensades ytan 

omkring blocket noggrant i hopp om att kanske hitta spektakulära fynd intill 

blocket. Under tidigneolitikum deponerades yxor intill stenblock av till synes 

rituella anledningar (Karsten 1994). Dessutom var tycks det som många yxor av 

liknande skäl avsiktligen sönderbränts (Larsson 2000). Det fanns därför optimistiska 

tankar om att detta kunde vara en plats där en yxa deponerats. Men 

Figur 69. Stenbocket som det framträdde efter avbaning. Lägg märke till den stora mängden 

av eld söndersprängd sten som vi lagt upp på blocket. I bakgrund syns Lars Thiessners, Forsa, 

Björklinge, traktorgrävare som användes vid den avslutande avbaningen. 

175

inga häpnadsväckande fynd kunde göras intill detta stenblock. 

Det finns anledning att tro att detta stenblock på något sätt varit med att 

forma fyndbilden. De flesta fynden ligger i en halvmåne ovanför detta block. 

Därför tycks det troligt att eldandet kring blocket skett under samma tid som 

fynden på platsen deponerats. 

Anläggningar från järnåldern och senare tider 

I ett tidigt skede av undersökningen, under den inledande provrutsgrävningen, 

iakttogs resterna efter en förmodad kolmila. Inom E4-projektet fanns ett delprojekt, 

administrerat av Upplandsmuseet under ledning av Andreas Hennius, 

med inriktning mot skogslämningar, som kontaktades på grund av detta. Vid 

en översiktlig besiktning av den förmodade milan föddes misstanken om att 

denna kunde vara tidigmedeltida, då den dels var av typen liggmila och dels till 

formatet liten. Därför bestämdes att denna skulle ingå i ovannämnda projekt. 

Av grävningstekniska skäl valde de att undersöka milan i samband med vår 

avbaningsfas (se metodkapitel). Under avbaningen av ytan kring milan framkom 

flera anläggningar, som på grund av sin belägenhet snarare tycktes höra till 

verksamheten kring milan än till den neolitiska fasen. Provrutsundersökningen 

visade inga fynd i just detta område, däremot fanns en separat koncentration av 

neolitiska fynd ca 12 m sydost om milan. På grund av detta kom skogsprojektet 

att undersöka både milan och de intilliggande anläggningarna. 

De anläggningar som registrerades i närheten av kolmilan var sammanlagt 

24 stycken. Dessa undersöktes av E4:ans skogsprojekt under ledning av Andreas 

Hennius, men efter att en av anläggningarna daterats till äldre järnålder (Poz- 

4728, 2200±30 BP), övertogs dokumentationen av SAU. Detta på grund av att 

teorin om att anläggningskoncentrationen hade ett samband med kolmilan föll 

genom denna datering. Kolmilan dateras till 1300–1400 tal (Poz-4640, 545±25 

BP). 

Atmospheric data from Stuiver et al. (1998); OxCal v3.5 Bronk Ramsey (2000); cub r:4 sd:12 prob usp [chron] 

Poz-4728 2200±30BP 

Poz-4640 545±25BP 

1000CalBC 500CalBC Ca1BC/CalAD 500CalAD 1000CalAD 1500CalAD 

Calibrated date 

Figur 70. Sena dateringar från Bålmyren. 

176

Figur 71. Plan över järnåldersanläggningarna. 

177

178

Figur 72. Profiler över de beskrivna järnåldersanläggningarna. 

Av de ursprungliga 24 arkeologiska objekten kom 9 att utgå. De övriga 15 har 

klassats som stolphål (9 st), härdar (3 st), stenpackningar (2 st), samt ett lager 

med en förkolnad träkonstruktion. 

Tankarna under utgrävningen kretsade kring att anläggningarna hör till en 

och samma struktur, där stolphålen A 2395, A 2435, A 2486, A 2496, A 2225, 

A 2364, A 2377 och A 2387 definierar en byggnad med måtten 8,5 m x 3 m, 

i nord-sydlig riktning. A 2435, A 2486, A 2496 och A 2387 beskrevs dock som 

mycket tveksamma och bestod bara av små lagerrester. Ett av stolphålen, det 

stenskodda A 2287, låg inte i linje med de andra, utan vinkelrätt mot linjerna 

och kan eventuellt ändå tillhöra strukturen. Lagret A 2212 ligger centralt i 

denna konstruktion och beskrevs som bestående av kraftiga trästycken som lagts 

parallellt i öst-västlig riktning, med måtten 1,4 m x 1,2 m. Detta förkolnade 

trä överlagrades av ett tjockare lager morängrus och upptäcktes först i samband 

med intensiv rensning. Lagret tolkades som varande antingen delar av vägg- eller 

golvkonstruktionen. I övrigt påträffades inom den förmodade byggnaden två 

stenpackningar, A 2327 och A 2534 som innehöll stenar av varierande storlek, 

med diameter från 0,05 till 0,5 m. Dessa var delvis eldpåverkade. Två av här- 

179

darna, A 2506 och A 2404 låg inom husets begränsning, medan en av dem, A 

2296, låg 2 m öster om den östra vägglinjen. 

Anläggningarna grävdes av skogsprojektet (Hennius m.fl. 2004, se ovan). 

Med anledning av att de uppfattades som tillhörande samma fas som den närliggande 

kolmilan. När sedan C-14 dateringarna visade att så inte var fallet 

återgick dokumentationen till SAU. I nuvarande läge är det svårt att i efterhand 

rekonstruera eller tolka dessa lämningar. Vi har därför beslutat att endast nämna 

deras existens. 

Utöver detta registrerades tre gränsrösen och tre fångstgropar som andra mer 

sentida anläggningar. 

Gränsrösen 

De tre anläggningar som klassificerades som gränsrösen betecknas A 551, A 541, 

samt A 5556. Dessa var placerade i en linje på ett avstånd av mellan 80 och 

100 meter från varandra och följer den administrativa gränsen mellan ägorna 

Gryttby och Älby. 

Figur 73. Gränsrösena 

utmarkerade på Topografiska 

kartbladet. Skala 1:5000 

180

Kort beskrivning av anläggningarna: 

A 5556 Närmast runt röse ca 1,2 x 1,2 m 2 , 0,15 - 0,20 m högt. Röset är delvis 

övermossat. Stenarna är 0,20 - 0,35 m stora. Centralt finns en 0,40 m stor sten 

som sticker snett uppåt. 

(Koordinater i rikets nät, RT90 2,5 gon - X=6667858,3; Y=1596942,6) 

Figur 74. Gränsröse 5556. Vy från norr. Fotograf Ann Lindkvist. 

A 541 var konstruerad av en krets av större block som stöttade upp en rest sten. 


Figur 75. Gränsröse 541. Vy från sydväst. Fotograf 

Markus Persson. 

181

A 551 Rest sten 0,7 m hög, som bredast 0,4 x 0,2 m. Två sidor med brottyta. 

Den resta stenen stöttas upp av en stor sten i norr samt av mindre stenar i V och 

Ö. 


Figur 76. Gränsröse 551. Vy från väst. Fotograf Markus Persson. 

Fångstgropar 

I södra delen av lokalen, längs med kanten av den i öster liggande åkermarken 

påträffades tre i markytan synliga gropar, A 7636, A 7644 och A 8098 som karterades. 

Dessa var ca 0,3 m djupa gropar, försedda med vallar som var särskilt 

182

markanta nedåt sluttningen (mot öster). Diametern på dessa varierade från 2,5 

meter till 5 meter. Inga vidare åtgärder vidtogs beträffande dessa då de låg utanför 

det utstakade undersökningsområdet. 

Figur 77. Karta över de ej undersökta ”fångstgroparna” i relation till undersökningsområdet. 

183

Analyser 

C14-analyser 

I samband med undersökningen av Bålmyren skickades sammanlagt 7 prover till 

Ångströmslaboratoriet för C14-analys. Proverna skickades i tre omgångar: efter 

förundersökningen (Ua-21621), första omgång direkt efter avslutad slutundersökningen 

(Ua-22081, Ua-22082, Ua-22083, Ua-22084, Ua-22085) och en 

sista omgång då det enda tillräckligt tunga sälbenet skickades in och blev analyserat 

(Ua-22698). 

Lab. nr. Material Fyndsammanhang δ13 ‰ 14C ålder BP 

Ua-21621 bränt hasselnötskal R819, -20/25 cm -24,5 4725 ± 40 


Ua-22082 bränt hasselnötskal R6590, -10 cm -26,5 4665 ± 50 

Ua-22083 bränt hasselnötskal A8162 -28,6 3710 ± 45 

Ua-22084 bränt hasselnötskal A8162 -26,0 3750 ± 45 


Ua-22698 bränt sälben R6542, -15/25 cm -18,2 4575 ± 40 

Tabell 19. Samtliga C14-analyser från Bålmyren. 

Inga sotavlagringar på keramiken blev analyserade. Maud Söderman på Ångströmslaboratoriet 

bedömde att de som vi funnit vara bäst inte alls höll måttet. 

De var alldeles för torftiga. 

Utöver detta skulle vi helst velat datera människobenen (och förutom själva 

dateringen fått reda på benens C13-halt) men de var för lätta. Det hade också 

varit intressant att få C14-dateringar från det södra området eller boplatsens 

lägst belägna partier. Men inga hasselnötskal eller andra daterbara material 

påträffades där. Det har aldrig varit aktuellt att datera träkol på grund av de 

osäkra proveniensförhållandena (se även diskussion i anläggningskapitlet). 

De mest förvånande resultaten av analysen var de samstämmiga dateringarna 

av A8162 till senneolitikum. Under hela grävningen hade inget som skvallrade 

om något besök under denna tid påträffats. Istället tycktes både keramiken, 

benmaterialet och stenmaterialet väl stämma överens med den tidigneolitiska fas 

som visar sig i de övriga dateringarna. 

En annan märklig företeelse var den förvånansvärt sena dateringen av det 

brända sälbenet. Det är sedan en tid känt att dateringar av marint material ger 

upphov till en reservoareffekt. Omsättningen av kol i havet tar betydligt längre 

tid än vad som sker i luften. Havslevande organismer tar upp kol som redan är 

gammalt. Reservoareffekten är dock inte konstant utan varierar beroende på 

vilket djup organismen lever på och på vattensystemets storlek (Persson 1999: 

184

Atmospheric data from Stuiver et al. (1998); OxCal v3.5 Bronk Ramsey (2000); cub r:4 sd:12 prob usp[chron] 

Ua-22081 4755±50BP 

Ua-21621 4725±40BP 

Ua-22082 4665±50BP 

Ua-22085 4620±50BP 

Ua-22698 4575±40BP 

Ua-22084 3750±45BP 

Ua-22083 3710±45BP 

4500CalBC 4000CalBC 3500CalBC 3000CalBC 2500CalBC 2000CalBC 1500CalBC 

Calibrated date 

Figur 78 a-c. Kalibrerade C14-resultat från samtliga C14-analyser. En kombinationsdatering av 

fas 1 (den tidigneolitiska fasen) är 4697±23 (exklusive sälbensdateringen) och för fas 2 3730±32. 

Kalibrering av två hasselnötsskaldateringar (intervallen 3600- 3400 BC och 2200 – 2000 BC) visar 

att det kan vara svårt att snävare avgränsa kalibrerade dateringar för stenåldersperioden). 

185

28f). I detta fall är inte dateringen för gammal utan snarast för ung. Det troligaste 

är ändå att det inte går att tala om en reservoareffekt under denna tid i 

detta område vad det gäller vikaresäl. Detta är dock ett problem som kommer 

att utredas genom att fler kontexter innehållande material med terrest- och 

marinproveniens dateras. 

Makrofossil 

Tidigare erfarenheter från stenålderslokaler av denna typ gjorde att vi var försiktiga 

i vår strategi att ta markprover för att leta efter makrofossil. I ett tidigt skede 

tog vi kontakt med doktoranden Anneli Ekblom (Geark, Inst. för arkeologi 

och antik historia, Uppsala universitet) för att hon på plats skulle kunna ge oss 

råd och en uppfattning om möjligheterna att i denna miljö hitta makrofossil. 

En bedömning som då gjordes var att markförhållandena (mycket väldränerad 

sluttning) gjorde det troligt att eventuella förhistoriska makrofossil skulle vara 

svåra att erhålla på grund av förmodat dåliga bevaringsförhållanden för makrofossil. 

Det bestämdes i samråd med henne att dels utföra flottering i fält och dels 

ta några enstaka prover i de tydligaste förmodade nedgrävningarna eller härdar. 

Inga makrofossil, förutom hasselnötsskal, kunde tillvaratas vare sig i fält eller i 

de 5 prover från olika anläggningar som floterades. 

186

Deponeringsstrategier och 

rumslig organisation under tidigneolitikum 

och mellanneolitikum 

av Kim Darmark 

Bakgrund 

Under fältsäsongen 2003 diskuterades det en del kring den rumsliga organisationen 

på Bålmyren i synnerhet och stenåldersboplatser i allmänhet. En rådande 

uppfattning/fördom var den om de strikt organiserade trattbägarboplatserna, 

med en tydlig rumslig organisation och separering av aktiviteter gentemot de 

mer diffusa gropkeramiska boplatser, där fyndmaterialet tycks vara mer uppblandat 

och där det är svårare att urskilja ”rena” aktivitetsytor. Bålmyren tycktes 

på något sätt utmana denna uppdelning, då det var svårt att på ett övertygande 

sätt identifiera olika aktivitetsytor. Snarast tycktes platsen vara ”gropkeramisk” 

till sin karaktär, även om keramiken motsade denna klassificering. 

Ett antal frågor formulerades under diskussionens gång: 

Hur organiseras rummet på olika typer av neolitiska boplatser? Hur förhåller sig 

olika typer av material till varandra? Kan man spåra tydliga och klart avgränsade 

deponeringsytor av olika karaktär? 

För denna studie definierades tre kategorier av boplatser, inlandslokaliserade 

TRB-lokaler, kustbundna TRB-lokaler, samt kustbundna GRK-lokaler. Även 

två mesolitiska boplatser har medtagits i undersökningen. Mesolitikum, med 

dess tydliga jägar-samlarekonomi, förstås oftast som avsatt av rörliga grupper av 

människor, som endast vistats kortare perioder på samma plats (Knutsson 1995; 

Welinder 1997). Beträffande neolitikum i östra Mellansverige har graden av 

bofasthet hos de olika grupperna diskuterats fram och tillbaka (Segerberg 1999), 

varför det kan vara av intresse att kontrastera de neolitiska och mesolitiska platserna 

i denna undersökning. 

Metod 

Som redan påpekats, så fanns en känsla hos utgrävarna att materialet var svårt 

att separera rumsligt, utan att fyndkategorierna sammanföll på ett sätt som uppfattades 

som atypiskt i en TRB-kontext, men mer förståeligt i en gropkeramisk 

kontext. Då erfarenhetsmässiga uttalanden är svåra att bekräfta, uppstod ett 

behov av att formalisera dessa intryck. Därför beslöts det att jämföra ett antal 

187

oplatser representerande olika typer av TRB- och GRK boplatser. Då forskare 

har ett självklart behov att söka mönster och kontraster för att nå förståelse, så 

kunde inte utgrävarnas slutsatser tas för givna. Med andra ord, att jämföra antal 

separata aktivitetsytor, som de identifierats av utgrävarna, var inte ett alternativ. 

Istället måste en mer tolkningsoberoende metod användas för jämförelsen. 

För detta valdes att upprätta en fyndprofil över varje boplats, där antalet 

fynd ur olika fyndkategorier jämförs med varandra per grävenhet. Metoden har 

endast tillämpats på boplatser som grävts med hjälp av provgropar, antingen 

om 0,25 eller 1 m 2 . Fyndmaterialet från provgropar liggande i en linje som skär 

genom boplatsens fyndanhopningar har sammanförts. Linjen har valts så att 

den berör ett så långt utsnitt av boplatserna som möjligt, alltså längs boplatsens 

längdaxel. Flera gånger kan det vara så, att någon fyndkategori blir dåligt representerad 

genom detta. Då har fyndmaterialet från en intilliggande provgropslinje 

slagits ihop med den första för att ge ett bättre underlag. Det torde vara 

uppenbart, att denna metod inte syftar till att påvisa små enskilda aktiviteter, 

utan att undersöka huruvida det finns deponeringsrelaterade skillnader på olika 

typer av platser. Inom ramen för denna undersökning är det inte av intresse att 

detaljstudera typen av aktivitet, varför ingen finare klassificering av materialet 

görs. Istället har de dominerande fyndkategorierna inom varje boplats använts 

för jämförelsen. I princip innebär detta att keramik, slagen sten och ben, ses 

som avspeglande olika aktivitetstyper i mycket generella termer. Bränd lera, 

som påträffats i rikliga mängder på t.ex. Skumparberget 2 och Skogsmossen har 

inte medtagits, då denna snarare antas visa var hus har stått och egentligen inte 

representerar en aktivitet på samma sätt som övrigt fyndmaterial. I fallen med 

de gropkeramiska boplatserna Korsnäs och Vedmora har vi inte haft tillgång 

till fynddatabaserna, varför fyndmängden har fått uppskattas utifrån de skrafferingar 

som redovisats i rapporternas spridningskartor (Björck & Björck 1999; 

Olsson m.fl. 1994). Därav följer, att fyndmängderna som återges inte är absoluta, 

men kan ändå illustrera hur fyndkategorierna förhåller sig till varandra. 

188

FAKTARUTA 

Korrelation 

Korrelationskoefficienten ρ(X,Y) mellan X och Y definieras genom 

ρ ( X,Y ) = 

Cov(X,Y ) 

σ(X)σ( Y ) 

Korrelationskoefficienten mäter graden av linjärt samband mellan två variabler. 

Koefficienten är dimensionsfri, det spelar alltså ingen roll i vilka sorter 

X och Y mäts. Oavsett vilka sorter som väljs blir ρ detsamma. Det är ett tal 

mellan -1 och +1. Om ρ = –1 är X och Y negativt korrelerade. ρ = 0 betyder 

att det inte finns något linjärt samband mellan variablerna. Med andra ord, 

om vi har ett mönster där mycket ben förekommer på samma ställe som 

mycket keramik får vi en hög positiv korrelation, om lite ben förekommer 

tillsammans med mycket keramik får vi en negativ korrelation. Ett värde 

kring 0 betyder att det inte går att urskilja något mönster mellan de två 

fyndkategorierna. 

Boplatsutsnitten redovisas i form av diagram. X-axeln på dessa anger provrutorna, 

alltså den rumsliga separationen (antingen från väster till öster eller från 

söder till norr), medan Y-axeln visar andelen fynd av olika kategorier uttryckt i 

% av den totala fyndmängden från utsnittets provgropar. Sålunda kan man se 

generella drag i diagrammen, exempelvis ”25 % av boplatsens stenmaterial ligger 

i norra delen av boplatsen” eller ”boplatsens största keramikkoncentration sammanfaller 

med den största benkoncentrationen” etc. 

Kategorier ρ (Utsnitt) ρ (Total) 

Ker-sten 

Åsgårda 1 

Ker-ben 

Åsgårda 1 

Ben-sten 

Åsgårda 1 

Ker-sten 

Åsgårda 2 

Ker-ben 

Åsgårda 2 

Ben-sten 

Åsgårda 2 

0,33 

0,91 

0,34 0,4 

0,93 0,61 

0,9 0,91 

0,46 0,58 

0,57 0,67 

Tabell 20. Jämförelse av sambandet (ρ ) mellan 

fyndkategorierna i ett utsnitt av boplatsen och i det 

totala materialet. Exempelplatserna Åsgårda 1 & 2. 

189

Vi presenterar även de olika boplatserna i form av ett korrelationskoefficientsdiagram. 

Enkel korrelation har använts länge inom arkeologi, men är belamrad 

med en mängd problem, speciellt beträffande identifierandet av redskapsuppsättningar 

eller associerade artefakter inom en och samma boplats, då korrelationsanalys 

kräver att ett flertal svåruppnåeliga förutsättningar uppfylls beträffande 

formationsprocesserna bakom fyndsammansättningen (Carr 1984:133f, 

161ff). Då denna undersökning inte syftar till att förstå de enskilda lokalerna, 

utan till att formalisera en jämförelse mellan dem, så har enkel korrelationsberäkning 

bedömts vara ett lämpligt verktyg. Graden av korrelation mellan fyndkategorier 

per ruta har uppmätts på varje lokal. Sålunda har varje lokal tre olika 

korrelationsvärden; mellan keramik och stenmaterial; mellan keramik och ben, 

samt mellan ben och stenmaterial. De erhållna värdena har sorterats i stigande 

ordning. Se faktaruta för teorin bakom korrelationsberäkningar. 

Man måste ha i åtanke att de provgropsstråk ur vilka materialet till undersökningen 

hämtas, utgör en minimal del av hela boplatsen, då de representerar 

ett urval av ett urval. Självklart inverkar provgropsstråkets placering på vilken 

bild man kommer att få av boplatsen. För att på något sätt utvärdera om vårt 

urval ändå kan representera åtminstone urvalet som provgropsgrävningen utgör 

så har vi valt att utföra korrelationsberäkningar mellan fyndkategorier på vissa 

utvalda lokaler. Åsgårda i Saltvik på Åland är en yngre gropkeramisk boplats 

som provundersöktes i början av 90-talet. Platsen har av undersökarna delats 

in i två boplatsfaser. Båda faser innehåller mycket fynd av keramik, avslag och 

ben (Storå 1995a & b). Här följer en korrelationsberäkning av både ett utsnitt 

genom boplatserna samt utgående från samtliga grävda provgropar. Tabell 20 

visar att endast i ett fall av sex har korrelationskoefficienten förändrats markant, 

från att ha legat runt 0,9 till att hamna på 0,33. De övriga värdena tycks stabila, 

med starka samband mellan variablerna både i provgropslinjen och i samtliga 

provgropar. 

190

Resultat av analyserna 

30 

25 

20 

15 

% ker 

% sten 

% ben 

10 

5 

0 

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 

Vedmora 

50 

45 

40 

35 

30 

25 

20 

% ker 

% ben 

% sten 

15 

10 

5 

0 

0 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50 60 65 70 75 

Skogsmossen 

191

30 

25 

20 

15 

% ker 

% ben 

% sten 

10 

5 

0 

5 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 44 48,5 49,5 57 

Skumparberget 2 

16 

14 

12 

10 

8 

6 

% ker 

% sten 

% ben 

4 

2 

0 

1 3 5 7 9 11 13 15 17 19 21 23 25 27 29 31 33 35 37 39 41 

Korsnäs 

192

40 

35 

30 

25 

20 

15 

% ben 

% skärvsten 

% sten 

10 

5 

0 

0 1 2 3 4 5 6 7 11,5 12,5 13,5 14,5 15,5 16,5 17,5 18,5 19,5 

Stormossen 5 

70 

60 

50 

40 

30 

Ben % 

Skärvsten % 

Sten % 

20 

10 

0 

0 3 6 8,5 11 14 16,5 19 22 24,5 27,5 30,5 32,5 35 

Stormossen 6 

193

40 

35 

30 

25 

20 

15 

% ker 

% sten 

% ben 

10 

5 

0 

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 

Postboda 2 

70 

60 

50 

40 

30 

% ker 

% ben 

% sten 

20 

10 

0 

0 9 10 11 13 15 20 30 

Bålmyren 

194

100 

90 

80 

70 

60 

50 

40 

% ker 

% sten 

% ben 

30 

20 

10 

0 

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 

Åsgårda 1 

50 

45 

40 

35 

30 

25 

20 

% ker 

% sten 

% ben 

15 

10 

5 

0 

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 

Åsgårda 2 

Figur 79a-j. Diagram över fördelningen av fynd per grävenhet på de olika boplatserna. 

195

Figur 80. Korrelationsdiagram jämförande boplatser från olika faser. Diagrammet är 

framtaget genom användandet av Pearsons korrelationsmetod (Fletcher & Lock 1991). 

Resultaten av analyserna framgår ur figur 79. Dessa kan vara svåra att tolka visuellt, 

så några generella drag skall redogöras för varje diagram. 

Bålmyren. Bålmyren uppvisar en av de tydligaste toppar i hela diagramserien. 

Nära 70 % av benmaterialet återfinns på en post. Här måste försiktighet iakttagas 

i det att benmaterialet är mycket litet, varför enbart förekomsten ger ett 

starkt utslag omräknat i procent. Keramiken ligger väl samlad, med ca 70 % 

fördelat på tre intilliggande rutor. Kvartsen uppvisar en tydlig topp, 40 % strax 

öster om keramikkoncentrationen. De korrelationskoefficienter som uppnås 

mellan de olika fyndkategorierna är: 

Korrelationskoefficienter 

Ker-sten 0,19 

Ker-ben 0,36 

Ben-sten -0,10 

Tabell 21. Korrelationskoefficienter mellan 

fyndkategorier på Bålmyren. 

196

Korsnäs (Olsson et al 1994). Fynden från Korsnäs, schakt 1, verkar vid en visuell 

bedömning sammanfalla väl. Mitt i schaktet återfinns större delen av schaktets 

keramik-, kvarts- och benfynd. Värdena här är endast ungefärliga, då fyndmängden 

per ruta har räknats ut utgående från spridningsbilder. 

Korrelationskoefficienterna för Korsnäs är: 


Ker-sten 0,73 

Ker-ben 0,82 

Ben-sten 0,72 

Tabell 22. Korrelationskoefficienter 

mellan fyndkategorier på Korsnäs. 

Postboda 2. På Postboda 2 skär provgropslinjen igenom 2 större fyndkoncentrationer. 

De tydligaste topparna återfinns i fördelningen av kvartsen och benmaterialet, 

återigen beroende på att detta fyndmaterial är relativt litet. Keramiken 

uppvisar en tydlig topp, med nästan 30 % av totalmängden. Korrelationen mellan 

de olika materialkategorierna uttrycks som: 


Ker-sten 0,58 

Ker-ben 0,56 

Ben-sten 0,10 


mellan fyndkategorier på Postboda 2. 

Skogsmossen (Hallgren m.fl. MS). Diagrammet över fördelningen av fynden 

på Skogsmossen uppvisar några tydliga toppar. Detta gäller särskilt ben- och 

stenmaterialet. Keramiken är mer jämnt spridd mellan grävenheterna, men en 

koncentration kan skönjas mellan de största ben- och stenförekomsterna. Korrelationskoefficienterna 

blir: 


Ker-sten 0,02 

Ker-ben 0,01 

Ben-sten 0,30 


mellan fyndkategorier på Skogsmossen. 

Skumparberget 2 (Apel 1996). Skumparberget är den av boplatserna som kanske uppvisar 

den allra tydligaste rumsliga separationen mellan materialkategorierna (vid en 

visuell bedömning). Speciellt slående är den koncentration av stenmaterial som finns 

i lokalens östra del (slagplats för porfyrityxor). De övriga materialen, ben och keramik 

har också tydliga toppar i lokalens västra del. Korrelationen mellan materialen är: 

197


Ker-sten 0,21 

Ker-ben 0,33 



mellan fyndkategorier på Skumparberget 2. 

Stormossen 5. Trots att kapitlet egentligen behandlar neolitiska platser, så medtar 

vi två mesolitiska lokaler, som ett intressant jämförelsematerial. Den första av 

dessa är Stormossen 5. Frånvaron av keramik har kompenserats av skärvsten, 

som dokumenterades i liter per ruta. Av diagrammet att döma, så finns det en 

tydlig uppseparering mellan den slagna stenen och det övriga fyndmaterialet. 

Över 20 % av kvartsen härstammar från en ruta, där inga andra fynd påträffades. 

Ben och skärvsten tycks sammanfalla väl. Korrelationskoefficienterna för 

lokalen blir: 


Sten-ben -0,09 

Sten-skärvsten -0,08 

Ben-skärvsten 0,84 


mellan fyndkategorier på Stormossen 5. 

Stormossen 6. Undersökningens andra mesolitiska plats, Stormossen 6, innehåller 

ben, slagen kvarts & flinta, samt skärvsten. På diagrammet syns klart var benen 

förekommer. Allt benmaterial härstammar från tre närliggande rutor. Skärvstenen 

tycks också koncentrerad till vissa ytor. Den slagna stenen är till synes 

utspridd över ett större område. Korrelationskoefficienterna mellan de olika 

materialen är: 


Sten-ben 0,57 

Sten-skärvsten 0,35 

Ben-skärvsten -0,07 


fyndkategorier på Stormossen 6. 

Vedmora (Björck & Björck 1999). Vedmora hör tillsammans med Korsnäs till 

de boplatser där vi inte haft tillgång till fullständiga databasuppgifter, utan vi har 

tvingats att uppskatta fyndmängden för varje ruta utgående från fyndspridningskartor. 

Korrelationskoefficienterna för de olika fyndkategorierna är: 

198


Ker-sten -0,11 

Ker-ben 0,60 



fyndkategorier på Vedmora. 

Åsgårda 1 (Storå 1995a & b). Åsgårda är ett gropkeramiskt lokalkomplex på 

Åland, som provundersöktes i början av 90-talet. Detta är en av de lokaler i 

denna undersökning, där begreppet massmaterial verkligen går att tillämpa på 

alla fyndkategorier. Lokalen är mycket rik på keramik, ben och slagen sten. På 

Åsgårda 1 återfinns 90 % av benmaterialet (244 gram) i en av provgroparna. 

Koncentrationen av ben sammanfaller med den rikligaste förekomsten av avslag 

i den lokala kvartskeratofyren. Den högsta koncentrationen av keramik hamnar 

i en annan del av boplatsen. Korrelationen mellan de olika materialen är: 


Ker-sten 0,33 

Ker-ben 0,34 

Ben-sten 0,93 


fyndkategorier på Åsgårda 1. 

Åsgårda 2 (Storå 1995 a & b). Åsgårda 2 ligger precis intill Åsgårda 1. Provgropssnittet 

skär igenom två koncentrationer av fynd, en större och en mindre. 

Materialkategorierna tycks sammanfalla väl inom grävenheterna och korrelationskoefficienterna 

för platsen är: 


Ker-sten 0,90 

Ker-ben 0,46 

Ben-sten 0,57 


fyndkategorier på Åsgårda 2. 

Korrelationskoefficienterna som har presenterats här är intetsägande i sig själv. 

De blir intressanta först i relation till varandra. Om de erhållna värdena sorteras 

från det minsta (-1) till det högsta (1) så uppstår följande lista. 

199

Lokal Typ variabler rxy 

Vedmora Grk Ben-sten -0,17 

Skumparberget Trb land Ben-sten -0,16 

Vedmora Grk Ker-sten -0,11 

Bålmyren Trb kust Ben-sten -0,10 

Stormossen 5 Meso Ben-sten -0,09 

Stormossen 5 Meso Sten-skärvsten -0,08 

Stormossen 6 Meso Ben-skärvsten -0,07 

Skogsmossen Trb land Ker-ben 0,01 

Skogsmossen Trb land Ker-sten 0,02 

Postboda 2 Grk Ben-sten 0,10 

Bålmyren Trb kust Ker-sten 0,19 

Skumparberget Trb land Ker-sten 0,21 

Skogsmossen Trb land Ben-sten 0,30 

Skumparberget Trb land Ker-ben 0,32 

Åsgårda 1 Grk Ker-sten 0,33 

Åsgårda 1 Grk Ker-ben 0,34 

Stormossen 6 Meso Sten-skärvsten 0,35 

Bålmyren Trb kust Ker-ben 0,36 

Åsgårda 2 Grk Ker-ben 0,46 

Postboda 2 Grk Ker-ben 0,56 

Stormossen 6 Meso Ben-sten 0,57 

Åsgårda 2 Grk Ben-sten 0,57 

Postboda 2 Grk Ker-sten 0,58 

Vedmora Grk Ker-ben 0,59 

Korsnäs Grk Ben-sten 0,72 

Korsnäs Grk Ker-sten 0,73 

Korsnäs Grk Ker-ben 0,82 

Stormossen 5 Meso Ben-skärvsten 0,84 

Åsgårda 2 Grk Ker-sten 0,90 

Åsgårda 1 Grk Ben-sten 0,93 

Tabell 31. Sammanställning av alla ovanstående korrelationskoefficienter 

sorterat i fallande ordning. 

200

Epilog 

Efter att systematiskt ha tillämpat den beskrivna metoden på de tio boplatserna 

så framträdde ett mönster, där två grupper utkristalliserats. Den ena av dessa är 

kan sägas ligga inom intervallet –0,17 och 0,35. Två variabler anses ha ett starkt 

samband, om korrelationskoefficienten underskrider –0,4 eller överstiger 0,4. 

Första gruppen består alltså av variabler som inte kan sägas ha en särskilt stark 

korrelation. Den andra gruppen består följaktligen av värden som överstiger 

0,4 där variablerna har ett starkt samband. I denna grupp återfinns enbart värden 

som hämtats från två kontexter, antingen gropkeramiska eller mesolitiska 

boplatser. Med andra ord tycktes det som att undersökningen frambringade ett 

intressant mönster som kunde ge stöd åt den förförståelse som vi utgick från 

baserat på både etnografiska och arkeologiska data, nämligen fördomen om 

ostrukturerade jägar-samlarboplatser (gropkeramisk och mesolitiska) och strukturerade 

jordbrukarboplatser (trattbägarkulturens). 

I efterhand har det visat sig att den statistiska metod jag använde mig av, 

nämligen Pearsons korrelation, inte är anpassad till våra data. Pearsons korrelation 

förutsätter nämligen att datat är normalfördelat, vilket inte är fallet med 

fynden på boplatserna. Istället rekommenderas Spearmans rangkorrelation för 

proceduren, en metod som undviker att extremvärden får för stort genomslag. 

Trots att Pearsons korrelation i detta sammanhang, ur statistisk synpunkt, inte 

bedöms som lämplig, så har den organiserat våra data på ett sätt som tycks 

meningsbärande. Dessa mönster kvarstår, om än något otydligare, vid användandet 

av Spearmans rangkorrelation. Vi har därför valt att i nuläget presentera 

informationen som framkommit med Pearsons korrelation. Vi ser metodutveckling 

i denna riktning som önskvärd och kommer själva att försöka bidra med 

detta framöver. 

Etnoarkeologiska och experimentella data 

De resultat som analyserna av boplatserna har alstrat talar inte för sig själva, utan 

måste filtreras på något sätt och det förstås genom ett teoretiskt ramverk. Detta 

teoretiska ramverk bör bygga på studium av agerande människor, såsom etnografi, 

sociologi osv. I detta avsnitt försöker vi därför sammanställa för denna 

uppgift relevanta observationer. 

Frågan om rumslig organisation är komplex. Liknande beteenden kan organiseras 

på olika sätt och olika beteenden kan organiseras på ett liknande sätt 

(Binford 1987:503). Variabiliteten är mycket hög, varför även enkla tolkningar 

kan vara svåra att föra över på andra situationer. Jämförelser mellan t.ex. etnoarkeologiska 

data och arkeologiska boplatser blir därför svåra att göra utom på en 

201

mycket grundläggande nivå (Gibson 2001:6 och där anförd litteratur). Vi tror, 

att man måste se bortom det ”etniska” i etnoarkeologi, för att istället nå en nivå 

av vad som kan karakteriseras som allmänmänskligt beteende. 

Handlingar 

Binford (1978) beskriver utifrån observationer av en jaktstation i Alaska vad 

som utgör byggstenarna för struktureringen av boplatsen. Till dessa hör: 

1. aktiviteter som utförs på platsen. Det understryks att dessa aktiviteter inte 

behöver efterlämna arkeologiska spår och att merparten av det som försiggår 

på platsen inte är direkt relaterat till platsens (uttalade/manifesta) funktion. 

Ett av Binfords intressanta iakttagelser är att mer arkeologiskt synligt 

material efterlämnas då gruppen är mindre än när den är större. 

2. Den andra byggstenen är teknologisk organisation. Med detta avses den 

materiella kultur som är förknippad med de olika typerna av aktivitet. 

Till detta förs även begrepp som vårdande (curated) och icke-vårdande 

(expedient) teknologi, där de artefakter som organiseras på ett icke-vårdande 

sätt är de som med störst sannolikhet hamnar i den arkeologiska kontexten. 

3. Ytterligare en viktig faktor som påverkar hur boplatsen kommer att 

te sig arkeologiskt är deponeringsstrategin. Det finns flera olika sätt att 

deponera artefakter och de kommer att avspegla olika typer av beteende. 

Artefakter kan tappas (dropping), kastas (tossing), placeras (resting), läggas 

(positioning) och slängas/dumpas (dumping). Det är viktigt att minnas, att 

deponeringsstrategin är klart avhängig kontexten. I vissa situationer kan en 

artefaktkategori deponeras t.ex. genom att kastas och/eller tappas, medan 

samma artefaktkategori i andra sammanhang dumpas. 

Ytor 

Enligt flera etnoarkeologiska undersökningar organiseras boplatser enligt ett mönster 

som innehåller olika typer av aktivitetsytor. Dessa har betecknats som ytor 

hörande till hushållet, ytor förknippade med gemensamma aktiviteter, samt ytor 

reserverade för speciella aktiviteter. Hushållsytorna och de gemensamma aktivitetsytorna 

utgör ofta scenen för ett brett spektrum av aktiviteter, medan de mer 

specialiserade ytorna, naturligt nog, används för en eller ett par specifika ändamål. 

Etnoarkeologiskt brukar de specialiserade aktivitetsytorna förläggas i ett perifert läge 

i förhållande till de två andra typerna av aktivitetsytor (O’Connell m.fl. 1991: 72). 

202

Platser 

Organisationen av rummet, i vårt fall boplatsen, görs utifrån olika kulturella val. 

Dessa val kan styras av en eller en kombination av faktorer. En funktionell uppdelning 

av rummet kan t.ex. vara att lokalisera farliga eller illaluktande aktiviteter 

en bit bort från själva boplatsen. Sociologiska faktorer, som kan påverka den 

rumsliga organisationen kan vara, ålder, kön eller status (Brooks & Yellen 1987: 

70). Exempelvis påverkas boplatsers planlösning beroende på om det bakomliggande 

samhällssystemet är egalitärt eller hierarkiskt. Grøn använder sig i detta 

sammanhang av begrepp som ”möjligheter till passiv kontakt” och ”dominans 

genom visibilitet (Grøn 1991:105ff). Utgående från etnografiskt material kan ett 

intimt samband påvisas mellan sociopolitisk organisation och uppdelningen av 

rummet i funktionsspecifika enheter (Kent 1990). Även ideologiska/symboliska 

faktorer påverkar hur rummet inordnas (Tanner 1991). Lindholm och Vogel 

(1996:38) menar att historiska jägar-samlargruppers omedelbara förhållningssätt 

till rummet leder till boplatser av en homogen karaktär, med få specialiserade 

platser. Typen av boplats kommer också att påverka hur rummet organiseras 

och hur artefakter deponeras inom boplatsen. En klassisk indelning i boplatstyper 

baserar sig på bosättningstid, varierande från boplatser som besökts en 

enda gång till boplatser som utnyttjas kontinuerligt under decennier eller sekler. 

Boplatslägen kan även användas till flera olika ändamål, som att först fungera 

som basboplats, för att sedan överges och användas endast som jaktstation 

(Schiffer 1987:100f.). 

Susan Kent har på ett övertygande sätt visat, att den förväntade bosättningstiden 

för en boplats har större inverkan på den rumsliga organisationen än 

boplatsens faktiska bosättningstid (Kent 1991). Speciellt påverkar den förväntade 

bosättningstiden faktorer som boplatsens storlek, förekomsten eller frånvaron 

av formella lagringsutrymmen, investering i hydd- eller huskonstruktioner, 

samt frekvensen av specifika aktivitetsytor. Även om boplatsens faktiska längd 

likaväl som invånarnas näringsfång och kulturella tillhörighet i större eller mindre 

grad inverkar, så förklarar den förväntade bosättningstiden den största variationen 

(Kent & Vierich 1989). 

Brooks & Yellen (1987) konstaterar att det i hög grad beror på typen av 

boplats i vilken mån det är möjligt att identifiera skilda aktivitetsytor. De skiljer 

på vad de kallar reuse (återanvändning) och reoccupation (återbosättning) av 

boplatser. Återanvändning av boplatser innebär ett användande av platsen på 

ett sätt som överensstämmer med tidigare användning av platsen, hyddan står 

på samma plats som vid förra besöket o.s.v. Återbosättningen däremot tar inte 

hänsyn till den tidigare rumsliga organisationen. Den rumsliga organisationen 

203

är lättare att observera på återanvända boplatser än på återbosatta. Etnoarkeologiska 

data pekar på att basboplatser i mindre grad återanvänds än mer temporära, 

boplatser med specifika funktioner. En grundläggande insikt är naturligtvis 

att den rumsliga organisationen avspeglar ett beteende, som i sin tur är beroende 

av det som kallas kultur, dvs. ett gemensamt system av symboler och deras innebörd. 

Dessa abstraktioner är intimt sammanlänkade och rumslig organisation 

bör alltid förstås mot bakgrunden av beteende/kultur (Kent 1984:187). 

Det arkeologiska materialet genomgår en mängd olika formationsprocesser. 

Dessa kan delas in i kulturella och naturliga processer (Schiffer 1987). Det är 

viktigt att minnas att artefaktkoncentrationer inte automatiskt speglar en primär 

deponering, dvs. en ansamling avslag på en plats behöver inte nödvändigtvis 

innebära att man funnit en slagplats. Kulturella formationsprocesser som städning 

av ytor, lika väl som naturliga formationsprocesser kan skapa artefaktkoncentrationer 

(Schiffer 1987:281). 

Sammanfattningsvis kan man efter genomgången konstatera, att aktivitetslokalers 

utseende avgörs av flera olika faktorer. En av de viktigaste faktorerna är 

enligt vår mening den förväntade bosättningstiden. Denna överskuggar till och 

med de handlingar som utförs på platsen, det vill säga boplatsens funktion. För 

att exemplifiera resonemanget så kan man tänka sig en tillfällig båtbyggarplats, 

där ett antal personer tillsammans bygger en båt under ett par dagar. Här, där 

de vet att de endast skall stanna tillfälligt, kommer de enligt denna modell att 

utföra de flesta sysslor på en och samma plats, de bygger båt, äter och sover 

inom ett mycket begränsat område. Detta i kontrast med en mer permanent 

båtbyggarstation, ett varv, där organisationen av sysslor kommer att ordnas på 

ett mer rationellt sätt. Liknande mönster kan ses i tillfälliga övernattningslägenheter 

kontra inflyttning i lägenheter där permanent boende förväntas. 

Man kan även förutsätta, att de mest korttidsanvända platserna kommer 

att ha likartade deponeringsmönster, oavsett vilket kulturellt sammanhang de 

ingår i. Kulturella faktorer, som påverkar boplatsens utseende, omfattar i första 

hand de mer långvarigt utnyttjade boplatserna. Bland dessa faktorer kan man 

nämna sociala aspekter som ålder och kön, politiska såsom egalitet och hierarki, 

funktionella såsom de handlingar som utförs på platsen. 

Arkeologiska data 

Det är inte vår avsikt att här redogöra för en fullständig forskningshistorik kring 

stenåldersundersökningar i Mellansverige. Istället koncentrerar vi oss på en 

presentation av de platser som ingår i jämförelser. Indelningen i ”inlandslokaliserade” 

och ”kustbundna” platser kan te sig aningen problematisk, då även majo- 

204

iteten av inlandsbosättningar befinner sig i mer eller mindre nära anslutning 

till vatten (Segerberg 1999:195ff). Den viktigaste faktorn i sammanhanget är 

dock inte närvaron eller frånvaron av vatten, utan det faktum att de aktiviteter 

som förmodas ha ägt rum på de kustbundna boplatserna, är relaterade till den 

marina miljön på ett helt annat sätt än de inlandslokaliserade (Apel m.fl. 1995). 

Inlandslokaliserade TRB-platser 

I samband med undersökningen av Fågelbacken framskissades en modell över 

TRB-samhället som bestående av boplatser med olika placering i landskapet. 

Dels fanns boplatser i ett mer indraget läge som fungerat som basboplatser, dels 

fanns säsongsmässigt utnyttjade boplatser i skärgården (Apel m.fl. 1995). Denna 

uppdelning i två olika typer av boplatser kan också skönjas i fördelningen av 

långa och korta yxor (Sundström 1995; Sundström 2003). Efter denna modells 

tillkomst, har den underbyggts av ett flertal undersökningar, varav Bålmyren kan 

sägas vara en. På 90-talet undersöktes två boplatser i Östra Mellansverige, som 

väl passar in i kategorin inlandslokaliserade boplatser. Dessa två, som ingår i vår 

undersökning, var Skumparberget 2 och Skogsmossen (Apel m.fl. 1997; Apel 

1996; Hallgren m.fl. 1997; Hallgren MS). 

De inlandslokaliserade platserna karakteriseras av fynd som kan förknippas 

med jordbruk, som malstenar, ben från domesticerade arter, fröer från domesticerade 

växter. I övrigt finns på dessa platser spår av långhus, med stora mängder 

bränd lera, som har tolkats som rester efter medveten nedbränning vid övergivandet 

av platserna (Apel m.fl. 1997). Rikligt med produktionsavfall i lokala 

bergarter indikerar gårdsanknuten tillverkning av tunnackiga yxor (Sundström 

& Apel 1998). Av utgrävarna har platserna tolkats som mycket strukturerade, 

alltså med tydligt separerade aktivitetsytor, som i fallet med Skumparberget 2 

tolkades i termer av genus (Apel 1996). På Skogsmossen undersöktes förutom 

gården, en mindre närliggande mosse, som innehöll stora fyndmängder, dominerade 

av keramik. Detta tolkades som ett offerbeteende, där gårdens befolkning 

skulle ha nedlagt ett kärl varje år, som en handling som skulle garantera gårdens 

fertilitet (Hallgren m.fl. 1997). 

Kustbundna TRB-platser 

Till skillnad från de inlandslokaliserade TRB-platserna, som skiljer ut sig 

tydligt som egna kontexter, är de kustbundna TRB-platserna mer diffusa och 

oklara i sin karaktär. Därför kan de särdrag som presenteras här upplevas som 

kontroversiella, vilket till stora delar kan förklaras med att modellen bygger på 

en undersökning, nämligen undersökningen av Fågelbacken (Apel m.fl. 1995). 

205

Därmed är det inte sagt att platstypen är unik, utan frånvaron av tolkade lokaler 

kan förklaras med att de undersökts före modellens tillkomst eller accepterande. 

I förhållande till de inlandslokaliserade TRB-platserna, så saknas det omfattande 

tecken på jordbruk. De karakteristiska, sadelformade malstenarna påträffas 

ej på de kustbundna TRB-lokalerna, ben och fröer från domesticerade arter 

är mycket sparsamt förekommande. Sammantaget pekar fyndmaterialet mot 

att platserna inte är förknippade med jordbruk eller boskapsskötsel, utan att de, 

ekonomiskt, har med marin jakt och fiske att göra. På Fågelbacken hittades ett 

omfattande benmaterial, som till 95 % utgjordes av brända människoben. Dessa 

ben låg deponerade i stenfyllda gropar, tillsammans med annat fyndmaterial och 

har tolkats som kollektiva begravningar. En stenskodd struktur på platsen tolkades 

som ett dekarnationshus, som ingått i ritualen (Apel m.fl. 1995). 

Beträffande den rumsliga strukturen på platsen, har följande tolkningar 

framförts. Kvartsen ingår i tre olika kontexter, varav två har setts som funktionella 

och en som rituell. De funktionella representeras dels av en välstädad 

slagplats samt sekundära depositioner, alltså avfallsgropar. Den rituella kontexten 

illustreras av de stora, redskapsliknande fragment (skrapor) som påträffats i 

samband med en gravanläggning. Fördelningen av djurben sammanfaller delvis 

med människobenens, både vertikalt och horisontellt. Samtliga ben är starkt 

fragmenterade och det finns rester efter endast vilda arter. Keramiken grupperar 

sig i ett flertal koncentrationer där fem av dem har antagits hänga samman med 

”beteende runt en hydda” medan andra är kopplade till rituella aktiviteter i och 

kring dekarnationshuset. Platsen sågs som en samlingsplats, där familjegrupper 

träffades återkommande för gemensamma aktiviteter. De olika gruppernas 

plats inom boplatsen ses som starkt reglerat, vilket gett upphov till de rumsliga 

mönstren, som observerades. 

Det tycks föreligga en viss oklarhet över boplatsens rumsliga strukturering. 

Å ena sidan har fyndmaterialet och anläggningarna tolkats som att ingen tydlig 

gräns har existerat mellan de dödas sfär och andra områden där sociala aktiviteter 

försiggått, som bäst exemplifieras genom människobenens fördelning. 

Å andra sidan talas det om en strikt reglering av rummet, samt rituella kontra 

funktionella kontexter, vilket synliggörs bland annat av kvartsspridningen och 

de tolkade strukturerna på platsen. Denna svårighet med hur platsen skall 

beskrivas, är säkerligen intimt förknippad med våra verktygs trubbighet i förståelsen 

av lokaler av denna karaktär. Som det tidigare påpekats, så har arkeologen 

som uppdrag att hitta meningsfulla mönster och strukturer i arkeologiskt material, 

som dock ofta kan vara motsträvigt och svårt att inordna i våra kategorier. 

206

Kategorier som rituell och funktionell är en sådan trubbig dikotomi, vilket illustreras 

tydligt och rikligt i den etnografiska litteraturen. 

Gropkeramiska boplatser 

Gropkeramiska boplatser brukar ofta bestå av ett rikt kulturlager med keramik, 

brända ben och slagen sten. Anläggningar i form av diffusa mörkfärgningar 

och gropar brukar tolkas som avfallsdepositioner då de ofta innehåller större 

fyndmängder än omgivande kulturlager. Härdar påträffas ofta, ibland är de rektangulära, 

stensatta och ligger på rad (Edenmo m.fl. 1997: 174f). Diffusa runda, 

ovala eller kvadratiska mörkfärgningar med oregelbundet placerade stolphål och 

förhöjda mängder fynd har påträffats på flera lokaler och har tolkats som hyddbottnar. 

Dessa ligger oftast inom de fyndrika delarna av boplatserna. Endast en 

hyddbotten, vid Kyrktorp 9B på Södertörn, ligger i ett mer undandraget läge 

och har tolkats som mer rituellt präglad (Biwall m.fl. 1997: 286f). Det har även 

framförts att spridda människoben i kulturlagret, fynd av figuriner på boplatser, 

den stora mängden dekorerad keramik och förekomsten av rituellt betonade 

yxor på boplatserna tyder på en sammanblandning av profana och rituella sfärer 

(Edenmo m.fl. 1997: 182). Ett tydligt exempel på svårigheten att separera rituella 

och profana inslag från varandra är Jettböle på Åland. Lokalen innehåller 

stora mängder boplatsmaterial, men även uppenbart rituella inslag som antropomorfa/zoomorfa 

lerfigurer och styckade människoben i direkt anknytning till 

boplatsmaterial. Den rumsliga analysen av den äldre delen av lokalen (Jettböle I) 

visar att de olika fyndkategorierna stämmer väl överens. Mindre variationer förekommer, 

t.ex. den norra fyndkoncentrationens samband med knackstenar och 

dess relativa brist på dekorvariation. Den södra koncentrationen uppvisar förhöjningar 

i andelen kranieelement från säl, vilket tolkas som selektiv hantering 

av vissa anatomiska delar. Slutsatsen blir att det finns indikationer på en selektiv 

deponering av främst benmaterial inom schaktet, men att koncentrationerna 

förenas genom rika mängder av både keramik och slagen sten (Götherström 

m.fl. 2001). 

Utgrävningarna vid Häggsta, Botkyrka socken, Södermanland, påvisade flera 

rumsligt åtskilda ytor, representerande flera bosättningsfaser med en kronologisk 

spännvidd från senmesolitikum till senneolitikum (Olsson 1996). Två av ytorna, 

II och III, dateras till tidigneolitikum (men med en äldre fas på yta II), och två 

av ytorna, IV och V innehåller fynd av mellanneolitisk art (Fagervik II respektive 

Fagervik III keramik). På yta II finns en samvariation mellan fyndkategorierna 

kvarts och keramik, som även i hög grad sammanfaller med skärvstenens 

utbredning. Det är dock viktigt att minnas att det finns en tydlig senmesolitisk 

207

fas inom området, som är svår att separera från den tidigneolitiska. På yta III 

beskrivs rumsligheten som att det delvis finns en tydlig samvariation mellan 

slagen och skärvig sten och keramik, men det går naturligtvis i viss utsträckning 

att separera fyndkategorierna från varandra. En tendens som beskrivs är dock 

att stenmaterialet återfinns mellan keramikkoncentrationerna. Yta IV, dominerat 

av Fagervik II-keramik, har två tydliga koncentrationer där keramiken och 

kvartsen till stora delar sammanfaller. En eventuell slagplats har identifierats. En 

ringformad ränna, A 67, på yta V (Fagervik III-keramik) innehåller vissa fyndkategorier 

som inte förekommer utanför den, såsom flinta, sand- och grönsten, 

nötkreatursben och vissa dekorelement. Således kan Häggsta sägas passa in i det 

mönster som de gropkeramiska boplatserna uppvisar, nämligen en avsaknad av 

en tydlig struktur. Dock finns det element, som den ringformade rännan, som 

visar att det kan förekomma vissa ytor som särskiljer sig från de omgivande 

avsatta lagren. 

Den gropkeramiska boplatsen vid Korsnäs (Olsson m.fl. 1994) är likaså 

svår att skönja en rumslig strukturering vid. Korsnäs innehåller ett, med gropkeramiska 

mått mätt, stort material av slagen sten och redskap, vars fördelning 

över ytan inte har kunnat tolkas i termer av olika ytor för jakt, matberedning, 

hantverk eller stenreduktion. Detta, sammantaget med den stora fyndmängden 

och variationer i keramikdekor, tolkas som att lokalen nyttjats under en lång 

tid, antingen kontinuerligt eller vid flera tillfällen, varvid spåren efter skilda ytor 

suddats ut. Även på Korsnäs finns en svårighet i att skilja på det rituella och 

profana, då omfångsrika anläggningar med avfallsdepositioner sammanfaller 

rumsligt med begravningar. 

Slutsatsen av denna genomgång av några undersökningar av GRK-boplatser 

är alltså att en gemensam nämnare har varit en otydlig strukturering, där t.ex. de 

tidigare nämnda sfärerna rituellt och profant blandas samman och aktivitetsytor 

överlag är svåra att definiera. Under senare år har dock flera arkeologer ifrågasatt 

de neolitiska kustboplatserna som enbart bestående av ostrukturerade kulturlager, 

möjligen som en följd av en explosion inom identifierandet av hyddstrukturer 

(Björck 2003 samt där anförd litteratur; Larsson 2003). 

Avslutande diskussion 

Syftet med denna undersökning var att jämföra neolitiska boplatser med varandra, 

med avseende på den rumsliga organisationen, eftersom det fanns en 

erfarenhetsbaserad uppfattning om att denna skilde sig mellan boplatser av 

olika typ. För att nå detta mål, krävdes en metod som undvek att påverkas av 

de lokalanknutna tolkningar av rumslig struktur, som präglar alla de använda 

208

apporterna. Den metod som utnyttjades resulterade i intressanta mönster, där 

boplatserna grupperade sig i vad som bedöms vara två tydliga grupper. Grupp 

1 karakteriseras av en tydlig rumslig separation mellan aktiviteter, medan grupp 

2 innehåller ett sammanblandat material, en hög positiv korrelation. Generellt 

sett, bekräftade metoden de tidigare tolkningar som gjorts av arkeologiska platser, 

att gropkeramiska och mesolitiska aktiviteter som i högre grad sammanfallande 

i rummet än aktiviteter på TRB-boplatser. 

Vedmora 0,10 grk 

Skogsmossen 0,11 trb-land 

Skumparberget 2 0,12 trb-land 

Bålmyren 0,15 trb-kust 

Stormossen 5 0,22 meso 

Stormossen 6 0,28 meso 

Postboda 2 0,41 grk 

Åsgårda 1 0,53 grk 

Åsgårda 2 0,64 grk 

Korsnäs 0,76 grk 

Tabell 32. Undersökningens lokaler sorterade efter 

medelvärdet på korrelationsberäkningarna. 

Om ett medelvärde på de tre värden som erhölls med metoden beräknas, så 

grupperar sig de arkeologiskt definierade platserna intressant nog mycket tydligt, 

med TRB-platser i ena änden av spektrat, GRK-platser i andra och de mesolitiska 

referensboplatserna liggande mitt emellan (se tabell 32). Vedmora utgör i 

sammanhanget en avvikelse, som har det lägsta värdet av alla. Det är intressant 

att denna boplats även har tolkats av utgrävaren som en plats för permanent 

boende (Björck & Björck 1999), vilket kan sägas bekräftas av denna undersökning. 

För att infoga det etnografiska materialet i diskussionen på ett konsekvent 

sätt, skulle boplatser med ett lågt medelvärde utgöras av sådana, där den förväntade 

vistelsen är lång, och de med högt medelvärde utgörs av sådana med en 

förväntad kort vistelse. 

Metoden inte är färdigutvecklad, utan ses här som ett första steg i riktningen 

mot en jämförbarhet mellan olika platsers rumsliga struktur. Ett källkritiskt problem 

är att den föreliggande undersökningen bygger på ett urval i flera steg, vilket 

bör undvikas vid fortsatt användning av metoden. Likaså ses det som viktigt, att 

fler boplatser infogas i studien. Det skulle vara önskvärt, att även medtaga platser 

från tydliga sociopolitiska/ekonomiska sammanhang, för att undersöka hela 

teoribildningens och metodens värde. 

209

Referenser 

Aaris-Sörensen, K. 1978. Knoglematerialet fra den mellemneolitiske boplads ved 

Korsnäs, Grödinge socken, Södermanland. Raä Rapport 1978/8, Stockholm. 

Ahlbeck, M. 1995. Kvartsiell afasi. Stenmaterialet från den gropkeramiska fyndplatsen 

Bollbacken utifrån ett processuellt kunskapsintresse. C-uppsats i arkeologi. 

Institutionen för arkeologi och antik historia. Uppsala universitet. 

Uppsala. 

Ahlfont, K. & Gustafson, E. 1993. Djurhållningen under neolitikum i Sverige. 

CD-uppsats i arkeologi. Arkeologiska institutionen, Uppsala universitet, 

Uppsala. 

Almgren, O. 1904. Sveriges fasta fornlämningar från hednatiden. Stockholm. 

Almgren, O. 1906. Uppländska stenåldersboplatser. Fornvännen 1: 1-118. 

Stockholm. 

Almgren, O. 1912. En uppländsk bronsåldershydda. Fornvännen 7: 132-151. 

Stockholm. 

Apel, J. (red.) 1996. Skumparberget 1 och 2. En mesolitisk aktivitetsyta och tidigneolitiska 

trattbägarlokaler vid Skumparberget i Glanshammar sn, Örebro län, 

Närke. För- och slutundersökningsrapport från Arkeologikonsult AB. Upplands 

Väsby. 

Apel, J. 1997. Fyndspridning och postdepositionella faktorer. I Lekberg, P. 

(red.), 1997. 

Apel, J. 2001. Daggers, Knowledge and Power. The Social Aspects of Flint-Dagger 

Technology in Scandinavia 2350-1500 cal BC. Coast to coast-books no. 3. 

Uppsala. 

Apel, J. 2002. Självreflektion och rationalism – en relationell fältarkeologi. I: 

Reflexiv fältarkeologi? Återsken av ett seminarium. (Red. Berggren, Å. & 

Burström, M.). 121-128. Västerås. 

Apel, J-E., Bäckström, Y., Hallgren, F., Knutsson, K., Lekberg, P., Olsson, E., 

Steineke, M. & Sundström, L. 1995. Fågelbacken och trattbägarsamhället. 

Samhällsorganisation och rituella samlingsplatser vid övergången till en 

bofast tillvaro i östra Mellansverige. Tor 27:1: 47-133. 

Apel, J., Bäckström, Y, af Geijerstam, M., Hallgren, A-L. och Kritz, A. 1996. 

Valhalla. En mesolitisk lägerplats vid Lingbo, Ockelbo sn, Gästrikland. Föroch 

slutundersökningsrapporter från Arkeologikonsult AB. Upplands Väsby. 

Apel, J., Hadevik, C. & Sundström, L. 1997. Burning down the house. The 

transformational use of fire and other aspects of an Early Neolithic TRB site 

in Eastern Central Sweden. Tor 27:1: 47-133. 

210

Artursson, M. (red.) 1997. Tjugestatorp. En tidigneolitisk boplats i östra Mellansverige, 

Närke, Glanshammar sn, Raä 195. För och slutundersökningsrapporter 

från Arkeologikonsult AB. Upplands Väsby. 

Artursson, M., Linderoth, T., Nilsson, M-L. & Svensson, M. 2003. Byggnadskultur 

i södra & mellersta Skandinavien. I: I det Neolitiska rummet. Red. M. 

Svensson. RAÄ, UV Syd: 40-165. 

Bagge, A. 1951. Fagervik – Ein Rückgrat für die Periodeneinteilung der 

Ostschwedischen Wohnplatz – und Bootaxtkultur aus dem Mittelneolithikum. 

Eine vorläufige Mitteilung. Acta Archaeologica XXII. Køpenhamn. 

Becker, C. J. 1947. Mosefundne lerkar fra yngre stenalder. Aarbøger for nordisk 

Oldkyndighed og Historie 1947. København 

Becker, C. J. 1961. Førromersk jernalder i Syd- och Midtjylland. København. 

Binford, L. R. 1978. Dimensional Analysis of Behavior and Site Structure: Learning 

from an Eskimo Hunting Stand. American Antiquity 43 (3): 330-361. 

Binford, L. R. 1980. Willow Smoke and Dogs’ Tails: Hunter-Gatherer Settlement 

Systems and Archaeological Site Formation. American Antiquity 45(1): 

4-20. 

Binford, L. R. 1983a. In Pursuit of the Past. Thames and Hudson. London. 

Binford, L. R. 1987. Researching Ambiguity: Frames of Reference and Site 

Structure. I Kent, S. (red). Method and Theory For Activity Area Research. An 

Ethnoarchaeological Approach. New York: 449-512. 

Binford, L. R. 1983b. Working at Archaeology. Academic Press. New York/London. 

Biwall, A. Hernek, R., Kihlstedt, B., Larsson, M. & Torstensdotter Åhlin, I. 

1997. Stenålderns hyddor och hus i Syd- och Mellansverige. I: Regionalt och 

interregionalt. Stenåldersundersökningar i Syd- och Mellansverige. Red. M. 

Larsson & E. Olsson. 265-300. Stockholm. 

Bjärvall, A. & Ullström, S. 1985. Däggdjur. Alla Europas arter. Belgien. 

Björck, N. 2000. Västeräng. En tidig neolitisk boplats i södra Norrland. Arkeologisk 

undersökning Valbo socken. Gästrikland. Södertörns högskola. Research 

reports 3/2000. Huddinge. 

Björck, N. 2003. The Neolithic Coastal Settlements-Cosmology and Ideology 

in a Baltic Sea Perspective. I: Uniting Sea. Stone Age Societies in the Baltic Sea 

Region. Proceedings from the First Uniting Sea Workshop at Uppsala University, 

Sweden, January 26-27, 2002. (Red. C. Samuelsson & N. Ytterberg), Occasional 

Papers in Archaeology 33. 20-42. Uppsala. 

Björck, M. & Björck, N. 1999. Vedmora-En gropkeramisk boplats. Rapport 

1999:02. Länsmuseet Gävleborg. Gävle. 

211

Björck, N. & Guinard, M. 2003. Stenåldersboplatser längs den nya sträckningen 

för väg E4, sträckan Uppsala – Mehedeby. UV GAL. Rapport 2003:1 Arkeologisk 

utredning, etapp 1 och 2. Uppsala. 

Blidmo, R. 1995. Liten fosfathandbok för arkeologer. Arkeologikonsult AB. 

Stockholm. 

Bonham-Carter, G. F. 1998. Geographic Information Systems for Geoscientists. 

Modelling with GIS. Computer Methods in the Geosciences. Vol. 13. 

Ontario. 

Broadbent, N. 1979. Coastal Resources and Settlement Stability. A critical study of 

a Mesolithic Site Complex in Northern Sweden. AUN 3. Uppsala. 

Brooks, A.S. & Yellen, J. E. 1987. The Preservation of Activity Areas in the 

Archaeological Record: Ethnoarchaeological and Archaeological work in 

Northwest Ngamiland, Botswana. I: Method and Theory For Activity Area 

Research. An Ethnoarchaeological Approach. (Red. S. Kent.) New York. 

Browall, H. 1986. Alvastra pålbyggnad: social och ekonomisk bas. Theses and 

Papers in North-European Archaeology 15. Stockholm. 

Bäckström, Y. 1996b. Tafonomiska processer. Exemplet Fågelbacken, Hubbo sn, 

Västmanland. C-uppsats i arkeologi. Institutionen för arkeologi, Uppsala 

universitet. Uppsala. 

Bäckström, Y. 1997a. Osteologisk analys. I: Lekberg, P. (red), Fågelbacken, ett 

fornlämningskomplex i östra Västlmanland. Del I. Lämningar från tidigneolitikum, 

mellanneolitikum och järnålder undersökta 1993. Raä 73, 147 och 158. 

För- och slutundersökningsrapporter från Arkeologikonsult AB. Upplands 

Väsby. 

Bäckström, Y. 1997b. Osteologisk analys. I Arthursson, M. (red.) Tjugesta torp 

– en tidigneolitisk boplats i östra Mellansverige. Raä 195, Glanshammars sn, 

Närke. Rapporter från Arkeologikonsult AB. Upplands Väsby. 

Bäckström, Y. 2004a. Osteologisk analys. I Hallgren, F., Trössla, efterundersökning 

av en grustagen trattbägarboplats i östra Södermanland. Överråda 3:1, Raä nr 

270, Trosa-Vagnhärad sn, Södermanland. SAU Rapport 2004:7. Uppsala 

Bäckström, Y. 2004b. Osteologisk analys. Djurbensmaterial. Barksta, Raä 256, 

Kolsva socken, Västmanland. SAU Rapport 2004:1 O. Otryckt. 

Callahan, E. 1987. An Evaluation of the Lithic Technology in Middle Sweden during 

the Mesolithic and Neolithic. Aun 8. Uppsala. 

Callahan, E., Forsberg, L., Knutsson, K. & Lindgren, C. 1996. Frakturbilder. 

Kulturhistoriska kommentarer till det säregna sönderfallet vid bearbetning 

av kvarts. Tor 24. Uppsala: 27-63. 

Carr, C. 1984. The Nature of Organization of Intrasite Archaeological Records 

212

and Spatial Analytic Approaches to Their Investigation. I: Advances in 

Archaeological Method and Theory, Volume 7. Red. M.B. Schiffer. Tucson, 

Arizona. 

Cronberg, C. 2001. Husesyn. I Tågerup specialstudier. Red. P. Karsten, & B. 

Knarrström, Skånska spår – arkeologi längs västkustbanan. Lund. s. 82-155. 

Darmark, K. 2001. Att stycka en sten. Kvartskeratofyr som källmaterial. CDuppsats 

i arkeologi. Institutionen för arkeologi och antik historia. Uppsala 

universitet. Uppsala. 

Edenmo, R., Larsson, M., Nordqvist, B. & Olsson, E. 1997. Gropkeramikernafanns 

de? I: Regionalt och interregionalt. Stenåldersundersökningar i Syd- och 

Mellansverige. (Red. M. Larsson & E. Olsson). Stockholm: 135-213. 

Ekholm, G. 1909. Upplands stenålder. Upplands Fornminnesföreningens tidskrift, 

H. XXVI: 46-91. Uppsala. 

Ekholm, G. 1918. Två nyupptäckta uppländska stenåldersboplatser. Upplands 

Fornminnesföreningens tidskrift, H. 8 (33). Uppsala. 

Ekholm, G. 1926. Ett par nyupptäckta stenåldershyddor. Rig. 

Ericson, P. 1989. Säljakt och fiskafänge i Östersjöområdet under stenåldern. I: 

Iregren, E. & Liljekvist, R. (Red.). Faunahistoriska studier tillägnade Johannes 

Lepiksaar. University of Lund. Institute of Archaeolgy Report Series no. 33. 

Lund. S. 57-64. 

Eriksson, T., Fagerlund, D. & Rosborg, B. 1994. Sten- och järnåldersbönder i 

Frotorp. Från bergslag och bondebygd. Årsbok för Örebro läns hembygdsförbund 

och Stiftelsen Örebro läns museum: 29-50. 

Fischer, A. & Kristiansen, K. (eds.) 2002. The Neolithisation of Denmark. 150 

years of debate. J.R.Collins Publications, Sheffield. 

Fitzhugh, B. 2001. Risk and Invention in human Technological Evolution. Journal 

of Anthropological Archaeology 20, pp. 125-167. 

Fletcher, M. & Lock G. R., 1991. Digging numbers. Elementary statistics for 

archaeologists. Oxbow books. Oxford. 

Florin, S. 1938. Vråkulturen. En översikt över de senaste årens undersökningar 

av sörmländska jordbrukarboplatser från äldre neolitisk tid. Kulturhistoriska 

studier tillägnade Nils Åberg. Stockholm. 

Florin, S. 1958. Vråkulturen. Stenåldersboplatser vid Mogetorp, Östra Vrå och Brokvarn. 

Almqvist & Wiksell. Stockholm. 

Florin, S. 1959. Hagtorp. En prekeramisk kvartsförande fångstboplats från tidig 

Litorinatid. Tor V: 7-51. Uppsala. 

Fontell, Y. & Jahn, K. 2004. Arkeologi E4. Årsberättelse 2003. Utgrävningar från 

Uppsala till Tierp. Upplandsmuseet. Uppsala. 

213

Forsberg, L. 1985. Site variability and settlement patterns. An analysis of the Hunter-Gatherer 

settlement system in the Lule River Valley, 1500BC – BC/AD. 

Archaeology and Environment 5. Umeå. 

Frödin, O. 1910. En svensk pålbyggnad. Fornvännen 5: 29-77. 

Gamrell, Å. 1996. Osteologisk analys. I Hallgren, F. (red). Skogsmossen, en 

tidigneolitisk bo- och offerplats i norra Mellansverige. Raä 633, Fellingsbro sn, 

Västmanland, Örebro län. Manuskript under utgivning. Opublicerad rapport 

från Arkeologikonsult, Upplands Väsby. 

Gibson, T. H. 2001. Site Structure and Ceramic Behaviour of a Protohistoric Cree 

Aggregation Campsite. British Archaeological Reports S947. Oxford. 

Granath-Zillén, G. 2003. Björktorp – en välbesökt plats. Boplatslämningar från 

tidig-, mellan- och senneolitikum samt inslag från bronsålder och alder järnålder. 

Botkyrkaleden. Södermanland, Huddinge socken, Glömsta 1:1, Raä 328. 

UV-mitt rapport 2003:9. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. 

Graner, G. 2003. From sherds to shape. Early neolithic funnel beakers in Eastern 

Central Sweden – what did they look like? I Uniting Sea. (Red. Samuelsson, 

C. & Ytterberg, N.) Institutionen för arkeologi och antik historia. 

Uppsala universitet. OPIA 33. 50-61. Uppsala. 

Grånäs, K. 1990. Beskrivning till jordartskartan Söderfors SO. Sveriges Geologiska 

Undersökning, Uppsala. 

Grøn, O. 1991. A method for reconstruction of social organization in prehistoric 

societies and examples of practical application. I: Social space. Human 

Spatial Behaviour in Dwellings and Settlements. Proceedings of an Interdisciplinary 

Conference. (Red. O. Grøn, E. Engelstad & I. Lindblom). 100-118. 

Odense. 

Götherström, A., Stenbäck, N. & Storå, J. 2001. The Jettböle Middle Neolithic 

Site of the Åland Islands-Human Remains, Ancient DNA and Pottery. 

European Journal of Archaeology Vol 4:2. 2001. 

Hallgren, F. 2004. Trössla, efterundersökning av en grustagen trattbägarboplats i 

östra Södermanland. Överråda 3:1, Raä nr 270, Trosa-Vagnhärad sn, Södermanland. 

Med bidrag av Helena Knutsson och Ylva Bäckström. SAU Rapport 

2004:7. 

Hallgren, F. & Possnert, G. 1997. Pottery design and time. The pottery from 

the TRB site Skogsmossen, in view of AMS datings of organic remains on 

potsherds. Tor 29: 113-136 

Hallgren, F., Bergström, Å., Larsson, Å. 1995. Pärlängsberget en kustboplats från 

övergången mellan senmesolitikum och tidigneolitikum. Slutundersökningsrapport. 

Tryckta rapporter från Arkeologikonsult AB, nr 13. Upplands Väsby. 

214

Hallgren, F., Djerw, U., af Geijerstam, M. & Steineke, M., 1997. Skogsmossen, 

an Early Neolithic settlement site, and sacrificial fen, in the northern borderland 

of the northern borderland of the funnel-beaker Culture. Tor, 29: 

49-111. 

Hallgren, F., Djerw, U., Gamrell, Å., af Geijerstam, M. & Steineke, M. (MS). 

Skogsmossen, en tidigneolitisk bo- och offerplats i norra Mellansverige. Raä 633, 

Fellingsbro sn, Västmanland, Örebro län. Opublicerad rapport från Arkeologikonsult, 

Upplands Väsby. 

Harris, E. C. 1979. Principles of archaeological stratigraphy. Studies in Archaeological 

Science. Academic Press. London. 

Hennius, A. et al. (MS). E4 Skogsprojektet vid Upplandsmuseet. Uppsala. 

Hilton, M.R. 2003. Quantifying Postdepositional Redistribution of the Archaeological 

Record Produced by Freeze-Thaw and Other Mechanisms: An 

Experimental Approach. Journal of Archaeological Method and Theory, vol. 

10:3, 165-202. 

Hulthén, B. MS. Vem offrade i mossen? Keramiken ger svar? Ceramologisk 

undersökning av keramiken från fyndlokalerna vid Skogsmossen i Fellingsbro 

sn, Västmanland. I Hallgren, F. Avhandlingsmanuskript. Institutionen 

för arkeologi och antik historia. Uppsala. 

Hulthén, B. & Welinder, S. 1981. A Stone Age Economy. Theses and Papers in 

North-European Archaeology 11. Stockholm. 

Jennbert, K. 1984. Den produktiva gåvan. Tradition och innovation i Sydskandinavien 

för omkring 5 300 år sedan. Acta Archaeologica Lundensia series in 

4 0 , No. 16. Gleerup, Lund. 

Jeske, R. J. & Kuznar, L. A. 2001. Canine digging behavior and archaeological 

implications. Journal of Field Archaeology 28: 383-394. 

Johansson, E. 1999. Gropar på boplatser. Ideologi och teknik under yngre bronsålder 

och äldre järnålder. CD-uppsats Uppsala. 

Karsten, P. 1994. Att kasta yxan i sjön. En studie över rituell tradition och förändring 

utifrån skånska neolitiska offerfynd. Acta Archaeologica Lundensia Series 

in 8°, No 23. Almqvist & Wiksell International. Stockholm. 

Kent, S. 1984. Analyzing Activity Areas. An Ethnoarchaeological Study of the Use 

of Space. University of New Mexico Press. Albuquerque. 

Kent, S. 1987. Understanding the Use of Space: An Ethnoarchaeological 

Approach. I: Method and Theory For Activity Area Research. An Ethnoarchaeological 

Approach. (Red. S. Kent). New York. 

Kent, S. 1990. A cross-cultural study of segmentation, architecture, and the use 

215

of space. I: Domestic Architecture and the Use of Space: an interdisciplinary 

cross-cultural study. Red. S. Kent. 127-153. Cambridge. 

Kent, S. 1991. The Relationship between Mobility Strategies and Site Structure. 

I: The Interpretation of Archaeological Spatial Patterning. (Red. E.M. Kroll & 

T.D. Price). 33-60. New York/London. 

Kent, S. & Vierich, H. 1989. The myth of ecological determinism-anticipated 

mobility and site spatial organization. I: Farmers as Hunters. The Implications 

of Sedentism. (Red. S. Kent). 96-130. Cambridge. 

Kihlstedt, B. 1996. Neolitiseringen i östra Mellansverige – några reflektioner 

med utgångspunkt från nya 14C-dateringar. I Bratt, P. (red.), Stenålder i 

Stockholms län. Två seminarier vid Stockholms länsmuseum. Stockholms länsmuseum. 

72-79. Stockholm. 

Kihlstedt, B., Larsson, M. & Nordqvist, B. 1997. Neolitiseringen i Syd- Väst 

och Mellansverige-social och ideologisk förändring. I: Regionalt och Interregionalt. 

Stenåldersundersökningar i Syd- och Mellansverige. Red. M. Larsson 

& E. Olsson. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar. Skrifter 

23. 

Kjellmark, K. & Bagge, A. 1939. Stenåldersboplatserna vid Siretorp i Blekinge. 

Wahlström & Widstrand. Stockholm. 

Kjellmark, K. 1903. En stenåldersboplats i Järavallen vid Limhamn. Akademisk 

afhandling. Stockholm. 

Knutsson, H. 1995. Slutvandrat? Aspekter på övergången från rörlig till bofast 

tillvaro. Aun 20. Uppsala. 

Knutsson, K. 1986. Några ord om barn, stötkantskärnor och pieces esquillees. 

Fjölnir 86/1:29-39 

Knutsson, K. 1988. Making and using stone tools. The analysis of lithic assemblages 

from Middle Neolithic sites with flint in Västerbotten, northern Sweden. Institutionen 

för arkeologi. Uppsala universitet. Uppsala. 

Knutsson, K. 1998. Convention and lithic analysis. I: Proceedings from the Third 

Flint Alternatives Conference at Uppsala, Sweden, October 18-20, 1996. (Red. 

L. Holm & K. Knutsson). Occasional Papers in Archaeology 16. 71-93. 

Uppsala. 

Koch, E., 1998. Neolithic Bog Pots from Zealand, Mön, Lolland and Falster. Det 

kongelige nordiske oldskriftselskab. Köpenhamn. 

Kyhlberg, O. 1993. Kvantitativ analys av fosfatdata. I Arkeologi i Sverige. Riksantikvarieämbetet. 

Stockholm. 

Körner, S. & Wahlgren, L. 2002. Praktisk statistik. Studentlitteratur. Lund. 

Larssson, L. 2000. Axes and Fire – Contacts with the Gods. I Olausson, D. & 

216

Vandkilde, H. (red.). Form, Function & Context. Material culture studies in 

Scandinavian archaeology. Acta Archaeologica Lundensia Series in 8°, No 31 

93-103. Almqvist & Wiksell International. Stockholm. 

Larsson, M. 1984. Tidigneolitikum i Sydvästskåne. Kronologi och bosättningsmönster. 

Acta Archaeologica Lundensia series in 4 0 , No. 17. Gleerup, Lund. 

Larsson, M., 2003. People and Sherds. The Pitted Ware Site Åby in Östergötland, 

Eastern Sweden. I: Uniting Sea. Stone Age Societies in the Baltic Sea 

Region. Proceedings from the First Uniting Sea Workshop at Uppsala University, 

Sweden, January 26-27, 2002. (Red. C. Samuelsson & N. Ytterberg). Occasional 

Papers in Archaeology 33. 117-131. Uppsala. 

Larsson, M. & Olsson, E. (red.) 1997. Regionalt och interregionalt. Stenåldersundersökningar 

i Syd- och Mellansverige. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska 

undersökningar. Skrifter 23. Stockholm. 

Le Roux, B. & Rouanet, H. 2004. Geometric Data Analysis. From Correspondence 

Analysis to Structured Data Analysis. Kluwer Academic Publishers. Boston. 

Lekberg, P. 1995. Sociokulturella aspekter på tidigneolitisk byggnadstradition. 

I: Apel m.fl. 1995. Tor 27:1: 95-103. 

Lekberg, P. (red.), 1997. Fågelbacken, ett fornlämningskomplex i östra Västlmanland. 

Del I. Lämningar från tidigneolitikum, mellanneolitikum och järnålder 

undersökta 1993. Raä 73, 147 och 158. För- och slutundersökningsrapporter 

från Arkeologikonsult AB. Upplands Väsby. 

Lekberg, P. 2002. Det dialektiska förhållningssättet på Fågelbacken. En reflektion 

över reflexiv arkeologi före Den Reflexiva Arkeologin. I: Reflexiv fältarkeologi? 

Återsken av ett seminarium. (Red. Berggren, Å. & Burström, M.) 

129-137. Västerås. 

Lepiksaar, J. 1974. Djurrester från den mellanneolitiska boplatsen vid Äs, Romfartuna 

sn, Västmanland. I: Löfstrand, L. Yngre stenålderns kustboplatser. 

Aun 1: 140-156. Stockholm. 

Liljegren, R. & Lagerås, P. 1993. Från mammutstäpp till kohage. Djurens historia 

i Sverige. Lund. 

Lindahl, A. 1999. Teknologisk analys av keramik från Anneberg, Oxsätra, 

Bälinge sn, Ulland, samt komparativ analys av gropkeramik från Vadbron 

II, Sotmya och Skinnarbacken, Skuttunge sn, Uppland. I: Segerberg, A. 

Bälinge Mossar. Kustbor i Uppland under yngre stenåldern. Aun 26. Uppsala. 

Linderholm, J. & Lundberg, E. 1994. Chemical Caracterization of Various 

Archaeological Soil Samples Using Main and Trace Elements Determinated 

by Inductively Coupled Plasma Atomic Emission Spectrometry. Journal of 

Archaeological Science (1994) 21: 303-314. 

217

Lindgren, C. 1996. Kvarts som källmaterial – exempel från den mesolitiska 

boplatsen Hagtorp. Tor 28: 29-52. Uppsala. 

Lindgren, C. 2004. Människor och kvarts. Sociala och teknologiska strategier under 

mesolitikum i östra Mellansverige. Coats to coast-books. no. 11. Stockholm. 

Lindholm, K-J. & Vogel, P. 1996. Omedelbarhetens landskap. En tvärkulturell 

undersökning av jägare-samlares kulturlandskap. CD-uppsats, Institutionen 

för arkeologi. Uppsala Universitet. 

Lindqvist, S. 1916. En uppländsk gårdsanläggning från stenåldern. Fornvännen 

11: 164-180. Stockholm. 

Lindqvist, S. 1929. Stenåldersproblem i stöpsleven. Fornvännen 24: 65-88. 

Stockholm. 

Löfstrand, L. 1974. Yngre stenålderns kustboplatser. Undersökningarna vid Äs och 

studier i den gropkeramiska kulturens kronologi och ekologi. Aun 1. Uppsala. 

Løken, T., Pilø, L. & Hemmdorff, O. 1996. Maskinell flateavdekking og utgravning 

av forhistoriska jordbruksboplasser, en metodisk innføring. Arkeologisk 

museum i Stavanger. AmS-Varia 26. Stavanger. 

Madsen, A. P., Müller, S., Neergard, C. Petersen, C. G. J., Rostrup, E. Steenstrup, 

K.J.V. & Winge, H. 1900. Affaldsdynger fra stenalderen i Danmark 

undersökte for Nationalmuset. København. 

Mannermaa, K. 2004. Fågelfångst och åländsk stenålder. I Stenbäck, N. (red.) 

Från strand till strand. Besök i åländsk stenålder. Museibyrån. Mariehamn: 

65-78. 

Markus, F. 1996. Neolitikum i Vendel. CD-uppsatser i Laborativ arkeologi 

95/96. Del 1. Arkeologiska Forskningslaboratoriet. Stockholm. 

Moberg, C-A. 1969. Introduktion till arkeologi. Jämförande och nordisk fornkunskap. 

Natur och kultur, Stockholm. 

Montelius, O. 1919. Vår forntid. P.A. Nordstedts & söners förlag. Stockholm. 

Moore, J. & Keene, A. 1983. Archaeology and the Law of the Hammer. I: 

Archaeological Hammers and Theories. (Red. Moore & Keene) 3-13. Academic 

Press. New York/London. 

O’Connell, J. F. 1987. Alyawara site structure and its archaeological implications. 

American Antiquity 52 (1): 74-108. 

O’Connell, J., Hawkes, K., Blurton Jones, N. 1991. Distribution of Refuse-Producing 

Activities at Hadza Residential Base Camps: Implications for Analyses 

of Archaeological Site Structure. I: The Interpretation of Archaeological 

Spatial Patterning. (Red. E.M. Kroll & T.D. Price) 61-76. New York/London. 

218

Olsson, E. 1996. Stenåldersboplats vid Häggsta, Botkyrka socken, Botkyrka 

kommun, Södermanland, RAÄ 352. UV Stockholm, Rapport 1996. Stockholm. 

Olsson, E., Granath Zillén, G. & Mohr, A. 1994. Korsnäs-en gropkeramisk 

grav- och boplats på Södertörn. Södemanland, Grödinge socken, RAÄ 447. UV 

Stockholm Rapport 1994:63. 

Olsson, E. & Edenmo, R. 1997. Gropkeramikerna – fanns de?: Östra Mellansverige. 

I Regionalt och interregionalt. Stenåldersundersökningar i Syd- och 

Mellansverige. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar. Skrifter 

nr 23. Stockholm: 168-197. 

Olsson, E. & Hulthén, B. 1986. Stenåldersboplatsen på Malmahed. Fornlämning 

49, Malmahed, Lilla Malma sn, Södermanland. Delundersökning 1981. Riksantikvarieämbetet 

UV, rapport 1985:20. Stockholm. 

Papalas, C.A., Clark, G.A. & Kintigh, K.W. 2003. Liencres Revisited: the Significance 

of Spatial Patterning Revealed by Unconstrained Clustering. I: 

Mesolithic on the Move. Papers presented at the Sixth International Conference 

on the Mesolithic in Europe, Stockholm 2000. (Red. Larsson, L., Kindgren, 

H., Knutsson, K., Loeffler, D. & Åkerlund, A.) Oxford: 253-262. 

Papmehl-Dufay, L. 1998. Myten om gropkeramikerna. Klassificering och analys av 

neolitisk keramik från Vendel 1:1, Vendels sn, Uppland. CD-uppsater i laborativ 

arkeologi 98/99. Del 1 1-40. Stockholm. 

Persson, K. 1996. Phosphate test strips: A new equipment for direct soil-phosphate 

field analysis. I: Laborativ Arkeologi nr. 9. 

Persson, P. 1999. Neolitikums början. Kust till kust-böcker 1. Uppsala & Göteborg. 

Price, T.D. 2000. The introduction of farming in northern Europe. I: Europe’s 

First Farmers. (Red. T.D. Price). Cambridge University Press 260-300. 

Cambridge. 

Rankama T. & Kankaanpää J. 1999. More Pieces in Vertical Movement. I: 

Huurre, M. (red.), Dig it all. Papers dedicated to Ari Siiriäinen 45-65. Helsinki. 

Rankama, T. 2002. Analyses of the Quartz Assemblages of Houses 34 and 35 at 

Kauvokangas in Tervola. I: Huts and Houses. Stone Age and Early Metal Age 

Buildings in Finland. (Red. H. Ranta). Helsinki. 

Rausing, G. 1071. Arkeologien som naturvetenskap. Från forntid och medeltid 5. 

Gleerup. Lund. 

Rowley-Conwy, P. 2004. How the West Was Lost: A Reconsideration of Agricultural 

Origins in Britain, Ireland, and Southern Scandinavia. Current 

Anthropology. Vol. 45, No 4: 83-113. 

219

Rydbeck, O. 1920. Hava den äldre stenålderns redskapsformer stundom levat 

kvar ända in i gångriftstiden? Fornvännen 15:136-146. Stockholm. 

Schiffer, M.B., 1987. Formation Processes of the Archaeological Record. University 

of New Mexico Press. Albuquerque. 

Segerberg, A. 1978. Stenåldersboplatser i Uppland. Nya utgrävningar vid 

Bälinge mossar, Tibble i Björklinge och Torslunda i Tierp. Uppland. 

Segerberg, A. 1999. Bälinge mossar. Kustbor i Uppland under yngre stenåldern. 

Aun 26. Uppsala. 

Sirelius, U. T. 1910. Über die primitive Wohnungen der finnischen und ob-ugrischen 

Völker. Finnisch-Ugrische Forschungen. Helsinki. 

Sjövold, T. 1978. Interference concerning the age distribution of skeletal populations 

and some consequences for paleodemography anthropology. Közl 22. 

Akademiai Kiado, Budapest. 

Storå, J. 1995a. Saltvik 34.20 Åsgårda. Dokumentering av skadegörelse 1991 

och undersökning av kulturlager från stenåldern 1992. Opubliserad rapport 

vid Ålands museum. Mariehamn. 

Storå, J. 1995b. Saltvik 34.20 Åsgårda. Fosfatkartering 1993 och provundersökning 

1994. Opublicerad rapport vid Ålands museum. Mariehamn. 

Storå, J. 2001. Reading Bones. Stone Age Hunters and Seals in the Baltic. Stockholm 

Studies in Archaeology 21. Diss. Stockholm. 

Sundström, L. 1992. Trattbägarsamhället och dess utbytessystem. CD-uppsats i 

arkeologi. Institutionen för arkeologi och antik historia. Uppsala universitet. 

Uppsala. 

Sundström, L. 1995. Trattbägarsamhällets organisation. I: Apel m.fl. 1995. Tor 

27: 112-122. 

Sundström, L. 2003. Det hotade kollektivet. Neolitiseringsprocessen ur ett östmellansvesnkt 

perspektiv. Kust till kust böcker. no 6. Uppsala. 

Sundström, L. & Apel, J. 1998. An Early Neolithic Production and Distribution 

System within a Semi-Sedentary Farming Society in Eastern Central 

Sweden, c. 3500 BC. I: Flint alternatives. Proceedings from the Third Flint 

Alternative Conference at Uppsala, Sweden, October 18-20, 1996. (Red. L. 

Holm & K. Knutsson) 155-191. Uppsala. 

Svensson, M. (red.) 2003. I det neolitiska rummet. Skånska spår – arkeologi längs 

västkustbanan. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. 

Taffinder, J. 1998. The Allure of the Exotic. The Social use of non-local raw materials 

during the Stone Age in Sweden. Aun 25. Institutionen för arkeologi och 

antik historia. Uppsala Universitet. Uppsala. 

220

Tanner, A. 1991. Spatial organization in social formation and symbolic action: 

Fijian and Canadian examples. I: Social space. Human Spatial Behaviour 

in Dwellings and Settlements. Proceedings of an Interdisciplinary Conference. 

(Red. O. Grøn, E. Engelstad & I. Lindblom) 21-40. Odense. 

Thorsberg, K. 1984. Analys av boplatser. Teori och metoder med exempel från den 

senglaciala boplatsen Segebro. C-uppsats i arkeologi. Uppsala universitet. 

Uppsala. 

Trigger, B. 1993. Arkeologins idéhistoria. Symposion. Stockholm. 

Welinder, S. 1973. The Pre-pottery Stone Age of Eastern Middle Sweden. Antikvariskt 

arkiv 48. Almqvist & Wiksell, Stockholm. 

Welinder, S. 1977. The Mesolithic Stone Age of Eastern Middle Sweden. Antikvariskt 

arkiv 65. Almqvist & Wiksell International. Stockholm. 

Vogel, P. in prep. Överföring av arkeologisk kunskap och bildandet av arkeologisk 

kultur. Doktorsavhandling vid Uppsala Universitet. 

Åkerlund, A. 1996. Human Responses to Shore Displacement. Living by the Sea in 

Eastern Middle Sweden during the Stone Age. Studier från UV Stockholm. 

RAÄ. Arkeologiska undersökningar. Skrifter nr. 16. Diss. 

Muntliga referenser 

Anneli Ekblom, Fil dr. i arkeologi vid Uppsala universitet och konsult vid 

Geark. 

Fredrik Hallgren, doktorand vid Institutionen för arkeologi och antik historia. 

Uppsala Universitet. 

Michel Guinard, arkeolog vid Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU), 

Uppsala. 

Anders Strinnholm, Fil. lic. Historiska Museet, Stockholm. 

221

Bilagor 

Bilaga 1. Osteologiska bestämningar 

Tabell 1. Arter och benslag i anläggningar. 

ANL NR RUTA NIVÅ 

(cm) 

ART BENSLAG ANTAL fr. VIKT (G) 

871 819 40-50 Fisk (Pisces sp.) Obestämt 2 0,05 

1271 615 Fisk (Pisces sp.) 

Kranium (bl a dentale), 

kotor 

12 0,25 

6310 6286 10-20 Fisk (Pisces sp.) Kranium (dentale) 4 0,1 

6409 6286 20-30 Fisk (Pisces sp.) 


kotor mm 

45 0,45 

6409 6286 20-30 Fågel (Aves sp.)? Obestämt 1 0,1 

7760 Fisk (Pisces sp.) Kranium 2 0,1 

7760 

Liten/mindre 

djurart 

Led 1 0,1 

7997 Fisk (Pisces sp.) Kranium och kotor 3 0,2 

7997 

Liten/mindre 

djurart 

Långa rörben 2 0,2 

SUMMA 72 1,55 

Tabell 2. Arter och benslag i rutor. 

RUTA 

NIVÅ 

(CM) 

ART 

BENSLAG 

ANTAL 

FR. 

VIKT (G) 

615 Fisk (Pisces sp.) 


kotor mm 

12 0,25 

616 9? Obestämd djurart Obestämt 2 0,05 

819 40-50 Fisk (Pisces sp.) Obestämt 2 0,05 

821 

40-50, 

50-60 

Fisk (Pisces sp.) 

Kranium (bl a dentale, 

articulare), kota 

4 0,25 

821 40-50 Obestämd djurart Obestämt 4 0,05 

5153 Människa (Homo sapiens)? Skalltaksfragment? 2 0,2 

5238 Fisk (Pisces sp.) Kranium (dentale) 1 0,1 

5257 Fisk (Pisces sp.) ”Revben” 1 0,05 


6181 25-35 Säl (Phocidae sp.)? Obestämt 1 0,5 

6205 20-30 Fisk (Pisces sp.) Kota 1 0,05 

6205 

20-30, 

30-40 

Obestämd djurart Obestämt 12 0,3 


6206 

0-10, 

10-20 



kotor 

16 0,31 

6206 0-10 Säl (Phocidae sp.)? Falang/metapodium 1 0,3 

222

RUTA 

NIVÅ 

(CM) 

ART 

BENSLAG 

ANTAL 

FR. 

VIKT (G) 

6211 20-30 Fisk (Pisces sp.) 


kotor mm 

46 0,6 

6266 0-10 Fisk (Pisces sp.) Kranium (dentale) 1 0,05 


6286 

10-20, 

30-40 


6286 

10-20, 

20-30, 

30-40, 

40-50 



kotor mm 

86 1,11 

6286 10-20 Fågel (Aves sp.) Skulderblad 1 0,1 

6286 

20-30, 

30-40 

Fågel (Aves sp.)? Obestämt 2 0,2 

6288 Obestämd djurart Obestämt 13 0,1 

6288 Fisk (Pisces sp.) Kranium (dentale) 1 0,1 


6424 10-20 Liten/mindre djurart Obestämt 6 0,2 

6424 

0-10, 

10-20 



kotor mm 

149 0,95 

6426 Obestämd djurart Obestämt 1 0,1 

6428 

0-10, 

10-20 


6428 10-20 Fisk (Pisces sp.) Kotor 2 0,1 




6495 20-30 Fisk (Pisces sp.)? Kranium (dentale) 1 0,1 

6516 0-5 Liten/mindre djurart Långt rörben 1 0,1 

6516 

20-30, 

30-40 

Fisk (Pisces sp.) Kranium (dentale) 3 0,3 



6518 15-25 Liten/mindre djurart Långa rörben 3 0,1 

6518 

15-25, 

30-40 


6518 

15-25, 

30-40 



kota 

4 0,25 

6518 30-40 Människa (Homo sapiens) Underkäke 1 0,4 

6519 

15-25, 

25-35 




6542 15-25 Vikare (Phoca hispida)? Mellanfotsben (IV) 1 1,3 

6545 5-15 Fisk (Pisces sp.) 


kotor mm 

84 1,05 

223

RUTA 

NIVÅ 

(CM) 

ART 

BENSLAG 

ANTAL 

FR. 

VIKT (G) 

6546 15-25 Fisk (Pisces sp.) Kotor 3 0,2 



6559 5-15 Fisk (Pisces sp.) Kranium 1 0,02 

6570 Fisk (Pisces sp.) Kranium (dentale 1 0,1 


6577 15-25 Fisk (Pisces sp.) Kota och obestämt 3 0,15 

SUMMA 534 13,95 

Tabell 3. Tidigneolitiska trattbägarlokaler i Mellansverige. 

LOKALER MED 

DOMESTICERADE 

ARTER 

ANM 

OSTEOLOGISK 

ANALYS/REF 

LOKALER UTAN 

DOMESTICERADE 

ARTER 

ANM 

OSTEOLOGISK 

ANALYS/REF 

Skumparberget, 

Glanshammar 

sn, Nä 

Även dateringar 

till 

senmesolitikum 

Bäckström, Y. 

1996 (Apel, 

Bäckström & 

Hadevik 1996) 

Fågelbacken, 

Hubbo sn, Vs 


1996a 

Tjugesta torp, 

Glanshammar 

sn, Nä 

Även dateringar 

till 

järnålder? 


1996c 

Barksta, 

Kolsva sn, Vs 

Ev gropkeramik 


2004b 

Skogsmossen, 

Fellingsbro 

sn, Nä 

Gamrell, Å 

1996 

Häggsta, 

Södertörn, Sö 

Även senmesolitikum 

Hårding, B. 

(Segerberg 

1999 s 165) 

Hjulbergaboplatserna, 

Nä 

Segerberg 

1999 s 165 

Bålmyren, 

Vendel sn, Up 


2004 

Mogetorp, Sö 

Segerberg 

1999 s 164 

Trössla, Trosa- 

Vagnhärad sn, 

Sö, N delen 


2004a 

Trössla, Trosa- 

Vagnhärad sn, 

Sö, S delen 

Även fynd av 

gropkeramik 


2004a 

Eklundshof, 

Södertörn, Sö 

Segerberg 

1999 s 164 

Anneberg, 

Bälinge sn, Up 

Ericson P 

(Segerberg 

1999 s 168f ) 

224

Tabell 4. Benkatalog. 

Undertyp 

Fyndkategori 

Fyndnummer 

Vikt 

Antal Anläggning 

Ruta Art 

Ben Bränt ben 847 0,1 1 6570 Obestämd fiskart (Pisces sp.) 






Ben Bränt ben 857 0,1 1 7760 Liten/mindre djurart 









Ben Bränt ben 868 0,15 1 6520 Obestämd djurart (Animalia 

indet.) 


indet.) 


indet.) 






indet.) 


indet.) 


Ben Bränt ben 878 0,4 1 6518 Människa (Homo sapiens) 


indet.) 


indet.) 

Ben Bränt ben 882 0,5 1 6181 Obestämd sälart (Phocidae sp.)? 


Ben Bränt ben 884 1,3 1 6542 Vikare (Phoca hispida)? 

Ben Bränt ben 885 0,05 3 6310 6286 Obestämd fiskart (Pisces sp.) 




225

Undertyp 

Fyndkategori 

Fyndnummer 

Vikt 


Ruta Art 


indet.) 



indet.) 






indet.) 










Ben Bränt ben 908 0,1 1 6286 Obestämd fågelart (Aves sp.)? 




indet.) 

Ben Bränt ben 912 0,1 1 6286 Obestämd fågelart (Aves sp.) 



indet.) 


indet.) 


indet.) 




Ben Bränt ben 920 0,3 1 6206 Obestämd sälart (Phocidae sp.)? 

Ben Bränt ben 921 2 4 6286 Obestämd djurart (Animalia 

indet.) 

Ben Bränt ben 922 0,1 1 6409 6286 Obestämd fågelart (Aves sp.)? 





226

Undertyp 

Fyndkategori 

Fyndnummer 

Vikt 


Ruta Art 



indet.) 


indet.) 







indet.) 

Ben Bränt ben 936 0,2 2 5153 Människa (Homo sapiens)? 


indet.) 












indet.) 



Summa 14,4 540 

227

Bilaga 2. Keramikfynd 

Undertyp 

Fyndkategori 

Fyndnummer 

Vikt Antal Anläggning 

Keramik Orn.skärvor 311 1,5 1 629 1 

Keramik Oorn.skärvor 312 5,8 2 629 1 

Keramik Fragment 313 11,7 31 629 1 






Keramik Orn.skärvor 319 88 26 930 1 











Keramik Orn.skärvor 330 1,5 1 6310 615 1 

Keramik Fragment 331 5,5 12 6310 615 1 





















Ruta Stick Rensfynd X Rensfynd Y 

228

Undertyp 

Fyndkategori 

Fyndnummer 


Keramik Oorn.skärvor 352 2 2 5238 1 

Keramik Fragment 353 26 50 5238 1 












































229

Undertyp 

Fyndkategori 

Fyndnummer 








Keramik Orn.skärvor 401 11,8 1 6666785 71850,45 

Keramik Fragment 402 5,2 6 6666785 71850,45 






































230

Undertyp 

Fyndkategori 

Fyndnummer 







Keramik Orn.skärvor 444 15,4 3 6474 6666770,769 71854,895 

Keramik Oorn.skärvor 445 8,4 3 6474 6666770,769 71854,895 

Keramik Fragment 446 8,2 9 6474 6666770,769 71854,895 






































231

Undertyp 

Fyndkategori 

Fyndnummer 













Keramik Oorn.skärvor 495 29,7 12 6399 6167 1 


































232

Undertyp 

Fyndkategori 

Fyndnummer 















































233

Undertyp 

Fyndkategori 

Fyndnummer 















































234

Undertyp 

Fyndkategori 

Fyndnummer 















































235

Undertyp 

Fyndkategori 

Fyndnummer 
































Keramik Orn.skärvor 689 3,4 1 Okänd Okänd 

Keramik Fragment 690 5,6 18 Okänd Okänd 






Keramik Orn.skärvor 696 4 1 6375 6176 1 



Keramik Oorn.skärvor 699 3 2 6375 6179 1 

Keramik Fragment 700 11 30 6375 6179 1 




236

Undertyp 

Fyndkategori 

Fyndnummer 



















Keramik Fragment 720 25 66 8141 6666801,035 71861,675 




























237

Undertyp 

Fyndkategori 

Fyndnummer 



















Keramik Orn.skärvor 764 51 15 6666769,769 71844,16 

Keramik Oorn.skärvor 765 3 2 6666769,769 71844,16 

Keramik Fragment 766 32 44 6666769,769 71844,16 

Keramik Orn.skärvor 767 3,8 1 6666768,629 71844,8 


Keramik Fragment 769 2,5 1 6666769,849 71845,16 


Keramik Oorn.skärvor 771 3,8 1 6666770,830 71844,15 










Keramik Fragment 781 2 1 6666772,820 71845,62 











238

Undertyp 

Fyndkategori 

Fyndnummer 







Keramik Oorn.skärvor 797 2,4 1 

Keramik Fragment 798 5,6 9 


Utredningsfynd 







































239

Undertyp 

Fyndkategori 

Fyndnummer 














Keramik Fragment 845 0,8 1 6666783,169 71839 



























Summa 16034,3 24129 

240

Fyndkategori 

Fyndnummer 

Vikt Antal Anläggning Ruta Stick Rensfynd X Rensfynd 

Y 

Bränd lera 286 2 1 6666782,799 71838,5 

Bränd lera 287 1 1 821 8 

Bränd lera 288 1 3 5211 1 

Bränd lera 289 7 11 7997 

Bränd lera 290 5 10 6544 1 

Bränd lera 291 2 1 6553 1 

Bränd lera 292 8 9 6545 1 

Bränd lera 293 4 3 6546 1 

Summa 30 39 

241

Bilaga 3. Stenfynd 

Vikt Antal 

Fyndkategori 

Undertyp 

Fyndnummer 

Anläggning 

Ruta Stick Rensfynd X Rensfynd Y Cortex 

Antal 

fragment 

Metod Kommentar 

Flinta Avslag 269 0,8 2 0 628 1 0 2 1 med slipyta 

Flinta Spån 270 7,7 1 0 628 1 0 0 Plattform 

Slipad, hård teknik, 

ej 

intentionellt 

Flinta Avslag 271 5,9 1 0 6470 1 0 1 Plattform 

spån 

Delvis patinerad 

Flinta Avslag 272 0,1 1 0 6592 1 0 1 Ev bränt 

Flinta Avslag 273 0,4 1 0 6578 1 0 1 Ev slipyta 

Flinta Avslag 274 1,2 1 0 6516 1 0 1 Delvis patinerad 

Flinta Splitter 275 0,1 1 6764 6493 1 0 0 A6764, patinerad 

Flinta Avslag 276 2,1 1 8677 0 0 Plattform 

schaktfynd 

A8677, slipad, 

Flinta Avslag 277 0,5 1 6666780,700 71852,2 0 1 Plattform 

slagbula, bränd 

Ev bifacial, diffus 

Flinta Avslag 278 0,1 1 6666785,200 71854,3 0 1 Patinerad 

Summa 18,9 11 

242

Vikt Antal 

Fyndkategori 

Undertyp 

Fyndnummer 

Anläggning 


Kvarts Kärna 1 2,5 1 629 1 0 0 0 Bipolär 

Antal 

fragment 

Proximaldel 


Kvarts Kärna 2 5,3 1 499 1 1 0 0 Bipolär Moränkvarts 


Kvarts Avslag 4 2,2 4 615 1 0 4 3 Bipolär Klyftformig 

Kvarts Avslag 5 0,3 2 312 1 0 2 1 


Avspaltningar på 3 

av 4 sidor 

Kvarts Avslag 7 0,5 1 618 1 0 1 0 Mittfragment 

Kvarts Avslag 8 0,5 1 618 1 0 1 1 

Kvarts Avslag 9 0,5 1 585 1 0 1 0 

Kvarts Avslag 10 0,6 1 815 1 0 1 1 Bipolär 

Kvarts Avslag 11 1,7 1 336 1 0 1 1 

Kvarts Avslag 12 0,4 1 1255 1 0 1 0 

Kvarts Avslag 13 6,9 1 616 2 0 1 1 

Kvarts Avslag 14 0,3 1 616 2 0 1 0 

Kvarts Avslag 15 0,1 1 819 2 0 1 0 



Kvarts Avslag 18 0,7 1 819 4 0 1 0 


Kvarts Avslag 20 1,3 2 820 2 0 2 2 

Ev slitspår 

Kvarts Avslag 21 0,6 2 821 4 0 2 0 

Kvarts Avslag 22 0,8 1 821 5 0 1 1 Bipolär V/H-fragment 

Kvarts Kärna 23 3,9 1 821 6 0 0 1 Bipolär Ev städ 

Kvarts Kärna 24 156 1 813 1 0 0 0 

Kärnrest från avslag, 

1 bipolär avspaltningssida 

Plattform 

Plattform 

Plattform 

Plattform 

Plattform 

Plattform 

Ev städ 

Rundkärna, begränsad 

prepareringskant 

243

Vikt Antal 

Fyndkategori 

Undertyp 

Fyndnummer 

Anläggning 


Kvarts Kärna 25 24 1 627 1 0 0 0 Bipolär 


Från plf-avslag, ev 

bränd mjölkkvarts 

Kvarts Avslag 26 3,3 1 628 1 0 1 1 Bipolär Ev bruksretusch 


Kvarts Avslag 28 0,2 1 636 1 0 1 0 Triangulärt 

Kvarts Avslag 29 8,6 1 930 1 0 1 1 




Kvarts Avslag 33 1,5 3 615 1 0 3 0 

Kvarts Avslag 34 0,1 1 615 1 0 1 0 

Kvarts Avslag 35 0,2 1 1032 1 0 1 0 

Kvarts Avslag 36 0,3 1 5093 1 0 1 0 

Kvarts Avslag 37 0,5 1 5038 1 0 1 0 

Kvarts Avslag 38 0,1 1 5238 1 0 1 1 

Kvarts Avslag 46 0,6 1 5246 1 0 1 1 

Kvarts Avslag 47 0,1 1 5246 1 0 1 0 

Antal 

fragment 

Proximaldel 

Plattform 

Plattform 

Kvarts Splitter 39 0,3 4 5238 1 0 0 0 

Kvarts Avslag 40 3 1 5288 1 0 1 1 

Plattform 

Kvarts Avslag 41 17,8 1 5224 1 0 1 1 

Plattform 


Kvarts Avslag 43 4,9 1 5232 1 0 1 1 

Plattform 

Kvarts Kärna 44 31,5 1 5246 1 0 0 0 

Plattform 


Plattform 

Klyftformig, ev kärnrest, 

moränkvarts 

Uppfriskningsavslag 

Nodul 

244

Vikt Antal 

Fyndkategori 

Undertyp 

Fyndnummer 

Anläggning 


Kvarts Avslag 48 3,8 1 5236 1 0 0 1 




Kvarts Avslag 51 0,1 1 5247 1 0 1 0 



Kvarts Avslag 54 0,2 2 5667 1 0 2 0 

Kvarts Avslag 55 0,4 1 6409 6286 1 0 1 1 

Kvarts Avslag 56 0,1 2 6409 6286 1 0 2 0 A6409 

Kvarts Avslag 57 0,6 2 6470 1 0 2 0 

Kvarts Avslag 58 1,6 1 6357 1 0 1 1 



Kvarts Avslag 61 0,3 2 6211 1 0 2 0 


Kvarts Avslag 63 5,4 1 6211 1 0 0 1 

Kvarts Avslag 64 0,4 1 6211 1 0 1 0 


Kvarts Avslag 66 0,9 3 6212 1 0 3 0 

Kvarts Avslag 67 1,9 2 6212 1 0 2 0 

Kvarts Splitter 68 0,2 1 6212 1 0 0 0 Triangulärt 

Kvarts Kärna 69 3,8 1 6267 1 0 0 0 Bipolär Från avslag 


Kvarts Avslag 71 0,9 1 6267 1 0 1 0 

Kvarts Avslag 72 0,4 1 6268 1 0 1 0 


Kvarts Avslag 74 0,1 1 6268 1 0 1 0 

Kvarts Avslag 75 1,1 1 6325 1 0 1 1 


Antal 

fragment 

Proximaldel 

Plattform 

Plattform 

Plattform 

Plattform 

Plattform 

Plattform 

A6409 

Ev städ 

245

Vikt Antal 

Fyndkategori 

Undertyp 

Fyndnummer 

Anläggning 


Kvarts Avslag 77 0,4 3 6325 1 0 3 0 


Kvarts Avslag 79 1 4 6327 1 0 4 0 

Kvarts Kärna 80 6,4 1 6419 1 0 0 0 

Kvarts Avslag 81 5 3 6419 1 0 1 3 

Kvarts Kärna 82 183,8 1 6426 1 1 0 0 


Kvarts Avslag 84 0,1 1 6426 1 0 1 0 


Kvarts Avslag 86 2,2 1 6422 1 0 1 1 


Kvarts Avslag 87 1,7 3 6422 1 0 1 3 Bipolär 2 hela 


Kvarts Avslag 89 1,7 1 6424 1 0 1 1 

Kvarts Avslag 90 3,1 3 6424 1 0 3 0 

Kvarts Avslag 91 0,3 1 6428 1 0 1 1 

Antal 

fragment 

Proximaldel 

Plattform 

Plattform 

Plattform 

Ev städ 

1 ev städ 

Från avslag, sönderdelat 

bipolärt, 

moränkvarts 

Kvarts Avslag 92 0,6 1 6428 1 0 1 0 

Kvarts Avslag 93 1,5 1 6428 1 0 0 1 Bipolär Klyftformigt 

Kvarts Avslag 94 0,5 2 6170 1 0 2 0 

Kvarts Avslag 95 0,1 1 6171 1 0 1 0 


Kvarts Avslag 97 3 1 6178 1 1 1 1 Bipolär Moränkvarts 


Plattform 

Plattform 

Plattform 

Avspaltningar från 

tre sidor, tvåpolig 

Kvarts Avslag 99 1 1 6178 1 0 1 1 Bipolär Klyftformig 

Kvarts Avslag 100 0,1 1 6178 1 0 1 0 

Kvarts Splitter 101 0,1 1 6228 6180 1 0 1 0 A6228 

Kvarts Avslag 102 0,4 1 6489 1 0 1 0 


246

Vikt Antal 

Fyndkategori 

Undertyp 

Fyndnummer 

Anläggning 


Kvarts Avslag 104 0,1 1 6489 1 0 1 0 


Kvarts Avslag 106 0,1 2 6491 1 0 2 0 

Kvarts Avslag 107 6,7 1 6491 1 0 1 1 

Kvarts Avslag 108 0,3 2 6491 1 0 2 0 

Kvarts Avslag 109 0,5 2 6493 1 0 2 0 


Kvarts Avslag 111 0,5 4 6518 1 0 4 0 


Antal 

fragment 

Proximaldel 

Plattform 

Ev bränd 


Kvarts Avslag 113 0,2 2 6518 1 0 2 0 


Kvarts Avslag 115 0,4 2 6519 1 0 2 0 

Kvarts Avslag 116 0,8 2 6520 1 0 2 0 

Kvarts Avslag 117 0,3 1 6521 1 0 1 0 


Kvarts Avslag 119 0,5 1 6521 1 0 1 0 

Kvarts Avslag 120 0,5 1 6521 1 0 1 1 Bipolär Mikrospånliknande 

Kvarts Avslag 121 1,6 1 6569 1 1 1 0 

Kvarts Avslag 122 1,7 1 6569 1 0 1 1 

Kvarts Avslag 123 1,2 2 6577 1 0 2 0 

Kvarts Avslag 124 17,4 1 6584 1 1 0 1 Bipolär Moränkvarts 

Kvarts Avslag 125 0,8 1 6584 1 0 1 1 

Kvarts Avslag 126 0,8 1 6584 1 0 1 0 

Kvarts Avslag 127 11,6 1 6590 1 1 0 1 

Kvarts Avslag 128 2 2 6590 1 0 2 0 

Kvarts Avslag 129 0,2 1 6590 1 0 1 0 

Kvarts Avslag 130 0,1 1 6590 1 0 1 0 

1 ev bipolärt V/Hfragment 

Plattform 

Plattform 

Plattform 

Ev bruksretusch 

247

Vikt Antal 

Fyndkategori 

Undertyp 

Fyndnummer 

Anläggning 


Kvarts Avslag 131 1,6 1 6590 1 0 0 1 


Ev städ, moränkvarts 

Kvarts Kärna 132 11,1 1 6596 1 0 0 0 Bipolär Från tre sidor 

Kvarts Avslag 133 22,6 4 6596 1 0 2 2 

1 ev städ, 1 rätvinklig 

avspaltning 

Kvarts Avslag 134 0,2 2 6596 1 0 2 0 1 ev bipolär 

Kvarts Avslag 135 0,1 1 6603 1 0 0 1 

Kvarts Avslag 136 6,9 1 6602 1 0 0 1 Bipolär Klyftformig 

Kvarts Avslag 137 0,1 1 6602 1 0 1 0 

Kvarts Avslag 138 5 2 6598 1 0 0 2 


Kvarts Avslag 140 1,9 4 6598 1 0 4 0 

Kvarts Avslag 141 7,4 3 6598 1 0 0 3 

Kvarts Avslag 142 2,9 8 6598 1 0 8 0 

Kvarts Avslag 143 0,4 3 6597 1 0 3 0 

Kvarts Avslag 144 0,4 3 6597 1 0 3 0 

Kvarts Avslag 145 0,2 1 6597 1 0 1 0 

Kvarts Kärna 146 76,4 1 6589 1 1 0 0 


Kvarts Avslag 148 0,4 4 6589 1 0 4 0 

Kvarts Avslag 149 1 2 6589 1 0 0 2 

Kvarts Avslag 150 4,3 1 6588 1 1 0 1 

Kvarts Avslag 151 1,8 1 6588 1 0 1 0 


Kvarts Avslag 153 0,1 2 6587 1 0 2 0 

Antal 

fragment 

Proximaldel 

Plattform 

Plattform 

Plattform 

Plattform 

Plattform 

Plattform 

Plattform 

Plattform 

1 ev städ 

Åderkvarts 

Ev städ, moränkvarts 

Ev städ, plf-avslag 

från bipolär avspaltningyta 

248

Vikt Antal 

Fyndkategori 

Undertyp 

Fyndnummer 

Anläggning 




Kvarts Avslag 155 0,1 1 6585 1 0 1 0 

Kvarts Avslag 156 0,5 1 6583 1 0 1 0 

Kvarts Avslag 157 0,7 1 6583 1 0 1 0 Ev bearbetad 

Kvarts Avslag 158 6,9 2 6582 1 0 0 2 

Kvarts Kärna 159 0,9 1 6582 1 0 0 0 Bipolär Ev åderkvarts 


Kvarts Avslag 161 20,5 3 6581 1 0 0 3 

Kvarts Avslag 162 0,1 2 6581 1 0 2 0 

Kvarts Avslag 163 0,3 2 6580 1 0 2 0 


Kvarts Avslag 165 0,1 1 6578 1 0 0 1 

Kvarts Avslag 166 1 1 6574 1 0 0 1 

Antal 

fragment 

Proximaldel 

Plattform 

Plattform 

Plattform 

Plattform 

1 ev städ 


Kvarts Avslag 168 0,3 1 6573 1 0 1 0 Bipolär Mittfragment 

Kvarts Avslag 169 0,1 2 6573 1 0 2 0 

Kvarts Avslag 170 0,1 1 6573 1 0 1 0 

Kvarts Avslag 171 0,1 1 6572 1 0 1 0 


Kvarts Avslag 173 0,3 1 6571 1 0 1 0 


Kvarts Avslag 175 0,1 2 6570 1 0 2 0 

Kvarts Avslag 176 0,4 1 6567 1 0 1 0 V/H-fragment 


Kvarts Splitter 178 0,1 1 6563 1 0 0 0 Triangulärt 

Kvarts Kärna 179 6,1 1 6563 1 0 0 0 Bipolär En avspaltningssida 

Kvarts Avslag 180 0,1 1 6562 1 0 1 0 


Kvarts Avslag 182 0,1 1 6561 1 0 1 0 

Dorsal gångjärnstopp 

249

Vikt Antal 

Fyndkategori 

Undertyp 

Fyndnummer 

Anläggning 


Kvarts Avslag 183 0,1 1 6555 1 0 1 1 

Kvarts Avslag 184 0,2 1 6555 1 0 1 0 

Kvarts Avslag 185 0,6 2 6554 1 0 1 2 


Kvarts Avslag 187 0,9 3 6554 1 0 3 0 



Kvarts Avslag 190 0,3 1 6553 1 0 1 1 

Kvarts Avslag 191 0,2 1 6553 1 0 1 0 




Antal 

fragment 

Proximaldel 

Plattform 

Plattform 

Plattform 

1 V/H-fragment 

V/H-fragment 

Kvarts Avslag 194 0,2 2 6548 1 0 2 0 


Kvarts Avslag 196 2,6 1 6547 1 0 1 0 Troligen bipolär 

Kvarts Avslag 197 1,1 2 6547 1 0 1 2 

Kvarts Avslag 198 0,2 2 6547 1 0 2 0 


Kvarts Avslag 200 0,5 1 6546 1 0 1 1 

Kvarts Avslag 201 0,4 4 6546 1 0 4 0 


Kvarts Avslag 203 1,1 1 6545 1 0 1 1 


Kvarts Avslag 205 0,2 2 6545 1 0 2 0 

Kvarts Avslag 206 0,3 3 6541 1 0 3 0 

Kvarts Avslag 207 0,3 1 6517 1 0 1 0 

Kvarts Kärna 208 4,8 1 6517 1 1 0 0 

Tidigare plattformskärna/rundkärna 

Plattform 

Plattform 

Plattform 

Plattform 

1 V/H-fragment, ev 

bifacialt 

Åderkvarts, osäker 

kärna, ev städ 

250

Vikt Antal 

Fyndkategori 

Undertyp 

Fyndnummer 

Anläggning 



Kvarts Avslag 209 0,5 2 6516 1 0 2 0 


Kvarts Avslag 211 0,3 2 6516 1 0 2 0 

Kvarts Avslag 212 0,1 1 6543 1 0 1 0 

Kvarts Avslag 213 1,4 1 6764 6493 1 0 0 1 Bipolär A6764 

Kvarts Avslag 214 22,6 1 6560 1 0 0 1 

Kvarts Avslag 215 0,7 3 6560 1 0 3 0 


Kvarts Avslag 217 0,1 1 6570 1 0 1 0 

Kvarts Avslag 218 0,1 1 6586 1 0 1 0 

Kvarts Avslag 219 3,1 1 8614 0 0 1 Bipolär A8614 

Kvarts Avslag 220 1,2 1 8614 0 1 0 

Kvarts Avslag 221 0,2 1 8614 0 1 0 A8614 

Kvarts Kärna 222 5,4 1 7857 0 1 0 Bipolär 

A7857, från plattformsavslag 

Kvarts Avslag 223 5,8 1 7926 0 1 1 

Plattforment 

A7926, V/H-frag- 

Kvarts Avslag 224 7 1 7968 1 1 1 Bipolär 

A7968, moränkvarts, 

gångjärnstopp 

Kvarts Kärna 225 104,6 1 8677 1 0 0 

Plattform 

åderkvarts 

A8677, schaktfynd, 

Kvarts Avslag 226 7,9 1 8677 0 1 1 

Plattforment 


Kvarts Avslag 227 8,2 1 8677 0 0 1 

Plattform 

osäkert avslag 

A8677, tvåpolig, 

Kvarts Avslag 228 0,2 1 8677 0 1 0 A8677 

Kvarts Avslag 229 4,7 1 8720 0 1 1 

Plattforment 


Kvarts Avslag 230 2,2 1 6666759,679 71849,81 0 1 0 

Ev bruksretusch/ 

stickel 

Kvarts Kärna 231 1,1 1 6666769,219 71843,6 1 1 0 Bipolär Moränkvarts 

Kvarts Avslag 232 5,3 1 6666773,360 71845,12 0 1 1 

Antal 

fragment 

Proximaldel 

Plattform 

Plattform 

Plattform 

A8614 

Ev bränd, schaktfynd 

Kvarts Kärna 233 5,3 1 6666780,669 71850,02 1 0 0 Bipolär Moränkvarts 

251

Vikt Antal 

Fyndkategori 

Undertyp 

Fyndnummer 

Anläggning 


Kvarts Avslag 234 2,5 1 6666780,860 71850,88 0 0 1 


Kvarts Avslag 235 1,2 2 6666781,179 71850,85 0 2 0 

Kvarts Kärna 236 18 2 6666771,129 71845,45 0 0 0 Bipolär Tidigare rundkärnor 

Kvarts Avslag 237 2 1 6666771,129 71845,45 0 0 1 

Kvarts Avslag 238 9,8 1 6666771,969 71851,1 0 0 0 

Ev använd som 

kärna 

Kvarts Avslag 239 2 1 6666773,879 71852,15 0 1 1 Bipolär 

Kvarts Kärna 240 20 1 6666776,679 71852,95 1 0 0 Bipolär Moränkvarts 

Kvarts Avslag 241 0,1 1 6666776,679 71852,95 0 1 0 

Kvarts Avslag 242 2,1 1 6666775,660 71850,62 0 1 0 Ev bruksretusch 

Kvarts Kärna 243 0,8 1 6666777,599 71851,32 0 0 0 Bipolär 

Kvarts Avslag 244 3,5 1 6666777,599 71851,32 0 1 1 

Kvarts Avslag 245 0,2 1 6666777,599 71851,32 0 1 0 


Kvarts Avslag 247 5,8 1 6666779,75 71849,68 0 1 1 

Antal 

fragment 

Proximaldel 

Plattform 

Plattform 

Plattform 

Plattform 

Plattform 

Ev bränd 

Åderkvarts, tre 

avspaltningar från 

en pol 

Schaktfynd 

Kvarts Kärna 248 1,5 1 6666781,019 71852,42 0 0 0 Bipolär Schaktfynd 

Kvarts Avslag 249 1,4 1 6666777,969 71853,29 0 1 0 Schaktfynd 

Kvarts Avslag 250 2,7 1 6666780,21 71864,99 0 1 0 Schaktfynd 

Kvarts Kärna 251 27 1 6666783,049 71845,33 0 0 0 Bipolär 

Plf-avslag från två 

motställda bipolära 

avsp.ytor 

Kvarts Kärna 252 3,8 1 6666779,589 71851,44 1 0 0 Bipolär Klyftformig 

Kvarts Avslag 253 1,8 1 6666784,799 71854,57 0 1 0 

Facetterad plf-rest 

eller bruksretusch 


Ev städ, ev bränd, 

moränkvarts 

Kvarts Avslag 255 4,3 1 6666787,389 71857,07 0 1 1 Bipolär 

Ev städ, ev bruksretusch, 

ev 

bränd 

Kvarts Kärna 256 6,5 1 6666784,799 71857,38 0 0 0 Bipolär 1 avspaltningsyta 

Kvarts Avslag 257 0,2 1 201581 0 1 0 

252

Vikt Antal 

Fyndkategori 

Undertyp 

Fyndnummer 

Anläggning 



Kvarts Avslag 258 1,2 1 6666786,889 71850,21 0 1 1 Bipolär V/H-fragment 


Kvarts Avslag 260 4,3 3 

0 3 0 

Kvarts Avslag 261 0,6 2 6666769,950 71845,03 0 2 2 

Kvarts Avslag 262 1 1 813 1 0 1 0 

Antal 

fragment 

Proximaldel 



Plattform 

Utredningsfynd, 1 

bit åderkvarts 

Ihoppassning 

Summa 1413,3 375 

Fyndkategori Fyndnummer Vikt Antal Ruta Stick 

Skiffer 279 1,4 1 6578 1 

Skiffer 280 2,3 1 6578 1 

Summa 3,7 2 

253

Bilaga 4. Ekofakter 

Fyndkategori Fyndnummer Antal Anläggning Ruta Stick 

Hasselnötsskal 294 1 6568 1 


Hasselnötsskal 297 5 8162 










Hasselnötskal 307 1 6267 1 





Summa 61 

254

Bilaga 5. Anläggningar – planer och förteckning 

Översikt 

Detaljplan – område A 

255

Detaljplan – område B 

Detaljplan – område C 

256

Detaljplan – område D 

Detaljplan – område E 

257

Anl.nr. 

Typ av 

anläggning 

X-koord 

Y-koord 

Z- 

koord 

Längd Bredd Djup Kommentar Fält 

272 Anläggning 6666780,4 71820,3 49,9 0,1 0,1 0,1 Natur 

541 Gränsröse 6666768,6 71800,8 51,0 1,8 1,8 - - 

551 Gränsröse 6666836,4 71748,4 54,2 1,1 0,6 - - 

871 Anläggning 6666785,0 71850,5 47,0 0,5 0,4 0,6 Eld 

2212 Trä/kollager 6666708,0 71847,4 - 1,4 1,2 

Daterad till 

0,14 

545±25 BP 

- 

2225 Stolphål 6666707,5 71849,0 - 1 0,9 0,15 - 

2287 Stolphål 6666707,2 71850,9 - 0,4 0,4 0,2 - 

2296 Härd 6666707,5 71852,5 - 1,5 0,8 0,24 - 

2327 Stenpackning 6666709,9 71847,5 - 1,8 1 - - 

2364 Stolphål 6666710,0 71848,8 - 0,7 0,65 0,14 - 

2377 Stolphål 6666711,0 71848,2 - 0,8 0,65 0,1 - 

2387 Stolphål 6666712,2 71848,0 - 0,3 0,2 0,1 - 

2395 Stolphål 6666710,5 71845,9 - 0,4 0,4 0,22 - 

2435 Stolphål 6666704,6 71845,8 - 0,35 0,35 0,07 - 

2486 Stolphål 6666712,6 71845,5 - 0,15 0,15 0,1 - 

2496 Stolphål 6666712,7 715845,8 - 0,25 0,2 0,08 - 

2506 Härd 6666711,8 71846,3 - 1 0,75 0,24 - 

2534 Stenpackning 6666705,7 71848,4 - 1,8 1 - - 

5527 Stolphål 6666783,0 71830,2 49,4 0,2 0,2 0,2 Natur 

5556 Gränsröse 6666686,7 71865,1 41,7 1,2 1,2 - - 

6228 Stolphål 6666781,2 71848,3 47,3 0,22 0,17 0,08 Eld 

6243 Ränna 6666780,8 71848,0 47,3 1,2 0,4 0,15 Eld 







6342 Stolphål 6666781,2 71847,1 47,4 0,2 0,2 0,15 Eld 

6375 Anläggning 6666781,0 71848,2 47,2 1,5 1 0,15 Fynd 

6399 Grop 6666781,7 71846,4 47,4 1 0,5 0,6 Fynd 

6434 Grop 6666787,3 71852,6 47,0 0,47 0,32 0,16 Eld 

6450 Störning 6666788,0 71851,4 47,0 1,3 1 - - 

6474 Anläggning 6666770,8 71854,9 45,7 0,3 0,3 0,2 Fynd 


6764 Ränna 6666782,9 71848,9 47,2 1,2 0,6 0,35 Fynd 

6792 Härd 6666719,0 71841,8 45,0 0,5 0,3 0,1 Eld 



6860 Stolphål 6666716,9 71857,5 42,7 0,3 0,2 0,14 Eld 

6872 Grop 6666718,6 71862,4 42,3 0,32 0,28 0,1 Eld 


7263 Pinnhål 6666743,7 71858,8 43,8 0,1 0,1 0,09 Natur 

258

Anl.nr. 

Typ av 

anläggning 

X-koord 

Y-koord 

Z- 

koord 


7272 Pinnhål 6666750,7 71856,6 44,5 0,16 0,16 0,06 Natur 

7282 Pinnhål 6666751,5 71841,6 46,7 0,15 0,15 0,12 Natur 



7360 Pinnhål 6666751,8 71835,3 47,4 0,14 0,14 0,21 Natur 

7368 Grop 6666750,8 71835,4 47,3 1,3 0,95 0,26 Fynd 

7389 Stenpackning 6666728,1 71850,9 43,8 4 2 0,15 Fynd 



7459 Stolphål 6666784,0 71850,5 47,1 0,2 0,2 0,15 Eld 

7471 Stolphål 6666765,8 71836,8 47,7 0,25 0,18 0,12 Eld 

7485 Stolphål 6666766,8 71839,8 47,4 0,3 0,3 0,2 Eld 

7494 Stolphål 6666770,2 71841,6 47,4 0,2 0,2 0,08 Eld 

7505 Härd 6666773,2 71832,0 48,8 1,5 1,2 0,1 Fynd 

7636 Fångstgrop 6666714,4 71876,1 39,6 2,5 2,3 - - 

7644 Fångstgrop 6666704,5 71877,3 38,9 2 2 - - 

7685 Grop 6666758,9 71858,4 44,6 0,75 0,53 0,22 Fynd 

7717 Grop 6666728,3 71851,0 43,8 0,6 0,6 0,2 Fynd 

7745 Härd 6666784,6 71849,3 47,2 0,36 0,2 0,12 Eld 



7791 Pinnhål 6666771,7 71864,5 44,6 0,14 0,14 0,2 Natur 

7801 Pinnhål 6666770,6 71863,6 44,6 0,16 0,16 0,18 Natur 

7810 Pinnhål 6666769,5 71863,3 44,5 0,14 0,14 0,1 Natur 

7831 Stenpackning 6666766,9 71850,8 46,0 1,3 1,1 0,1 Fynd 

7857 98145,451 6666759,9 71853,4 45,3 1,4 1 0,2 98145,451 

7912 Stolphål 6666742,2 71838,6 46,7 0,3 0,3 0,11 Eld 

7926 Grop 6666770,7 71844,2 47,2 0,75 0,55 0,14 Fynd 


7968 Kulturlager 6666763,6 71850,8 45,8 2,3 2 0,1 Fynd 

7997 Grop 6666763,1 71850,6 45,8 0,7 0,6 0,05 Fynd 

8007 Anläggning 6666771,1 71845,2 46,9 5,5 4 0,1 Fyndkoncentration 

Fynd 




8098 Fångstgrop 6666737,6 71888,7 39,2 6 5 - - 

8129 Stolphål 6666792,4 71842,2 48,6 0,4 0,4 0,15 Eld 

8141 Kulturlager 6666801,0 71861,7 46,4 1,6 1,15 0,05 Fynd 

Daterad till 

8162 Grop 6666784,7 71838,8 48,6 1,5 1 0,2 3710±45 och Fynd 

3750±45 

8614 Grop 6666779,7 71863,3 45,0 0,95 0,65 0,04 Fynd 

8677 Grop 6666778,8 71862,0 45,1 0,9 0,75 0,1 Fynd 

259

Anl.nr. 

Typ av 

anläggning 

X-koord 

Y-koord 

Z- 

koord 


9051 Pinnhål 6666791,9 71847,9 47,8 

9052 Pinnhål 6666791,7 71849,1 47,6 

9053 Pinnhål 6666791,6 71849,2 47,6 

9054 Pinnhål 6666791,5 71849,3 47,5 

9055 Pinnhål 6666790,8 71849,6 47,5 

9056 Pinnhål 6666789,8 71849,0 47,5 

9057 Pinnhål 6666789,7 71849,4 47,4 

9058 Pinnhål 6666791,0 71850,4 47,4 

9059 Pinnhål 6666791,3 71850,5 47,4 

9060 Pinnhål 6666791,5 71850,6 47,4 

9061 Pinnhål 6666790,2 71850,4 47,3 

9062 Pinnhål 6666789,8 71850,5 47,2 

9063 Pinnhål 6666789,8 71850,7 47,2 

9064 Pinnhål 6666790,9 71851,4 47,2 

9065 Pinnhål 6666791,2 71851,4 47,2 

9066 Pinnhål 6666791,0 71851,4 47,2 

9067 Pinnhål 6666791,0 71851,5 47,2 

9068 Pinnhål 6666790,9 71851,7 47,2 

9069 Pinnhål 6666790,9 71851,9 47,2 

9070 Pinnhål 6666790,9 71851,9 47,2 

9071 Pinnhål 6666790,9 71852,0 47,1 

9072 Pinnhål 6666790,9 71852,1 47,1 

9073 Pinnhål 6666791,1 71852,4 47,1 

8958 Anläggning 6666778,1 71858,5 45,5 3,4 2,1 - 

Keramikkoncentration 

- 


0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,01- 

0,05 

0,01- 

0,05 

0,01- 

0,05 

0,01- 

0,05 

0,01- 

0,05 

0,01- 

0,05 

0,01- 

0,05 

0,01- 

0,05 

0,01- 

0,05 

0,01- 

0,05 

0,01- 

0,05 

0,01- 

0,05 

0,01- 

0,05 

0,01- 

0,05 

0,01- 

0,05 

0,01- 

0,05 

0,01- 

0,05 

0,01- 

0,05 

0,01- 

0,05 

0,01- 

0,05 

0,01- 

0,05 

0,01- 

0,05 

0,01- 

0,05 

Röd 

Röd 

Röd 

Röd 

Röd 

Röd 

Röd 

Röd 

Röd 

Röd 

Röd 

Röd 

Röd 

Röd 

Röd 

Röd 

Röd 

Röd 

Röd 

Röd 

Röd 

Röd 

Röd 

260

Anl.nr. 

Typ av 

anläggning 

X-koord 

Y-koord 

Z- 

koord 

9074 Pinnhål 6666791,1 71852,7 47,1 

9075 Pinnhål 6666790,2 71853,5 46,9 


0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,02- 

0,08 

0,01- 

0,05 

0,01- 

0,05 


201581 Anläggning 6666789,9 71852,8 47,1 0,8 0,5 0,15 Keramikkoncentration 

- 

201582 Anläggning 6666774,2 71862,5 44,7 1,5 1,5 0,3 Keramikkoncentration 

- 

Röd 

Röd 

261

Bilaga 6. Rutförteckning och plan 

Class Storlek Rutnummer X Y 

Ruta 0,5x0,5 m 200 6666790,0 71820,0 

Ruta 0,5x0,5 m 201 6666780,0 71820,0 

Ruta 0,5x0,5 m 202 6666770,0 71820,0 

Ruta 0,5x0,5 m 203 6666760,0 71820,0 

Ruta 0,5x0,5 m 204 6666799,0 71820,0 

Ruta 0,5x0,5 m 205 6666810,0 71820,0 

Ruta 0,5x0,5 m 206 6666820,0 71820,0 

Ruta 0,5x0,5 m 207 6666830,0 71820,0 

Ruta 0,5x0,5 m 208 6666830,0 71810,0 

Ruta 0,5x0,5 m 209 6666820,0 71810,0 

Ruta 0,5x0,5 m 210 6666810,0 71810,0 

Ruta 0,5x0,5 m 211 6666800,0 71810,0 

Ruta 0,5x0,5 m 212 6666790,0 71810,0 

Ruta 0,5x0,5 m 213 6666780,0 71810,0 

Ruta 0,5x0,5 m 214 6666770,0 71810,0 

Ruta 0,5x0,5 m 215 6666760,0 71810,0 

Ruta 0,5x0,5 m 216 6666780,0 71800,0 

Ruta 0,5x0,5 m 217 6666790,0 71800,0 

Ruta 0,5x0,5 m 218 6666800,0 71800,0 

Ruta 0,5x0,5 m 219 6666810,0 71800,0 

Ruta 0,5x0,5 m 220 6666820,0 71800,0 

Ruta 0,5x0,5 m 221 6666830,0 71800,0 

Ruta 0,5x0,5 m 222 6666830,0 71790,0 

Ruta 0,5x0,5 m 223 6666820,0 71790,0 

Ruta 0,5x0,5 m 224 6666810,0 71790,0 

Ruta 0,5x0,5 m 225 6666800,0 71790,0 

Ruta 0,5x0,5 m 226 6666790,0 71790,0 

Ruta 0,5x0,5 m 232 6666780,0 71790,0 

Ruta 0,5x0,5 m 233 6666810,0 71780,0 

Ruta 0,5x0,5 m 234 6666754,0 71820,5 

Ruta 0,5x0,5 m 235 6666830,0 71780,0 

Ruta 0,5x0,5 m 237 6666830,0 71770,0 

Ruta 0,5x0,5 m 238 6666830,0 71760,0 

Ruta 0,5x0,5 m 239 6666840,0 71760,0 

Ruta 0,5x0,5 m 240 6666840,0 71770,0 

Ruta 0,5x0,5 m 241 6666840,0 71780,0 

Ruta 0,5x0,5 m 242 6666850,0 71770,0 

Ruta 0,5x0,5 m 243 6666850,0 71760,0 

Ruta 0,5x0,5 m 251 6666840,0 71800,0 

Ruta 0,5x0,5 m 252 6666850,0 71800,0 

Ruta 0,5x0,5 m 253 6666850,0 71780,0 

262


Ruta 0,5x0,5 m 254 6666860,0 71780,0 

Ruta 0,5x0,5 m 255 6666860,0 71770,0 

Ruta 0,5x0,5 m 256 6666860,0 71760,0 

Ruta 0,5x0,5 m 258 6666860,0 71750,0 

Ruta 0,5x0,5 m 259 6666840,0 71750,0 

Ruta 0,5x0,5 m 260 6666840,0 71790,0 

Ruta 0,5x0,5 m 261 6666840,0 71810,0 

Ruta 0,5x0,5 m 262 6666840,0 71820,0 

Ruta 0,5x0,5 m 266 6666814,0 71822,0 

Ruta 0,5x0,5 m 277 6666820,0 71770,0 

Ruta 0,5x0,5 m 278 6666810,0 71770,0 

Ruta 0,5x0,5 m 287 6666770,0 71800,0 

Ruta 0,5x0,5 m 293 6666860,0 71740,0 

Ruta 0,5x0,5 m 294 6666841,0 71769,5 

Ruta 0,5x0,5 m 297 6666830,0 71778,5 

Ruta 0,5x0,5 m 299 6666830,0 71830,0 

Ruta 0,5x0,5 m 300 6666820,0 71830,0 

Ruta 0,5x0,5 m 301 6666810,0 71830,0 

Ruta 0,5x0,5 m 302 6666800,0 71830,0 

Ruta 0,5x0,5 m 303 6666790,0 71830,0 

Ruta 0,5x0,5 m 304 6666780,0 71830,0 

Ruta 0,5x0,5 m 305 6666770,0 71830,0 

Ruta 0,5x0,5 m 306 6666760,0 71830,0 

Ruta 0,5x0,5 m 307 6666840,0 71791,0 

Ruta 0,5x0,5 m 309 6666750,0 71830,0 

Ruta 0,5x0,5 m 310 6666740,0 71830,0 

Ruta 0,5x0,5 m 311 6666730,0 71830,0 

Ruta 0,5x0,5 m 312 6666760,0 71840,0 

Ruta 0,5x0,5 m 313 6666770,0 71840,0 

Ruta 0,5x0,5 m 314 6666780,0 71840,0 

Ruta 0,5x0,5 m 315 6666790,0 71840,0 

Ruta 0,5x0,5 m 316 6666800,0 71840,0 

Ruta 0,5x0,5 m 317 6666810,0 71840,0 

Ruta 0,5x0,5 m 318 6666820,0 71840,0 

Ruta 0,5x0,5 m 319 6666830,0 71840,0 

Ruta 0,5x0,5 m 320 6666830,0 71850,0 

Ruta 0,5x0,5 m 321 6666820,0 71850,0 

Ruta 0,5x0,5 m 322 6666824,4 71757,4 

Ruta 0,5x0,5 m 325 6666832,7 71754,1 

Ruta 0,5x0,5 m 329 6666851,0 71736,8 

Ruta 0,5x0,5 m 333 6666810,0 71850,0 

Ruta 0,5x0,5 m 334 6666800,0 71850,0 

Ruta 0,5x0,5 m 335 6666790,0 71850,0 

Ruta 0,5x0,5 m 336 6666780,0 71850,0 

263


Ruta 0,5x0,5 m 467 6666815,4 71822,2 

Ruta 0,5x0,5 m 470 6666850,0 71750,0 

Ruta 0,5x0,5 m 484 6666813,8 71822,9 

Ruta 0,5x0,5 m 488 6666843,9 71743,5 

Ruta 0,5x0,5 m 491 6666750,0 71840,0 

Ruta 0,5x0,5 m 492 6666740,0 71840,0 

Ruta 0,5x0,5 m 493 6666730,0 71840,0 

Ruta 0,5x0,5 m 494 6666720,0 71840,0 

Ruta 0,5x0,5 m 495 6666720,0 71850,0 

Ruta 0,5x0,5 m 496 6666710,0 71850,0 

Ruta 0,5x0,5 m 497 6666730,0 71850,0 

Ruta 0,5x0,5 m 498 6666740,0 71850,0 

Ruta 0,5x0,5 m 499 6666750,0 71850,0 

Ruta 0,5x0,5 m 500 6666760,0 71850,0 

Ruta 0,5x0,5 m 501 6666770,0 71850,0 

Ruta 0,5x0,5 m 502 6666780,0 71860,0 

Ruta 0,5x0,5 m 503 6666770,0 71860,0 

Ruta 0,5x0,5 m 504 6666760,0 71860,0 

Ruta 0,5x0,5 m 505 6666750,0 71860,0 

Ruta 0,5x0,5 m 506 6666740,0 71860,0 

Ruta 0,5x0,5 m 557 6666836,5 71749,8 

Ruta 0,5x0,5 m 560 6666864,6 71729,7 

Ruta 0,5x0,5 m 564 6666861,2 71780,3 

Ruta 0,5x0,5 m 576 6666801,2 71841,1 

Ruta 0,5x0,5 m 581 6666805,0 71830,0 

Ruta 0,5x0,5 m 582 6666805,0 71835,0 

Ruta 0,5x0,5 m 583 6666805,0 71840,0 

Ruta 0,5x0,5 m 584 6666805,0 71845,0 

Ruta 0,5x0,5 m 585 6666805,0 71850,0 

Ruta 0,5x0,5 m 586 6666805,0 71855,0 

Ruta 0,5x0,5 m 587 6666800,0 71855,0 

Ruta 0,5x0,5 m 588 6666800,0 71845,0 

Ruta 0,5x0,5 m 589 6666800,0 71835,0 

Ruta 0,5x0,5 m 590 6666795,0 71830,0 

Ruta 0,5x0,5 m 591 6666795,0 71835,0 

Ruta 0,5x0,5 m 592 6666795,0 71845,0 

Ruta 0,5x0,5 m 593 6666750,2 71859,2 

Ruta 0,5x0,5 m 608 6666795,0 71850,0 

Ruta 0,5x0,5 m 609 6666795,0 71855,0 

Ruta 0,5x0,5 m 610 6666795,0 71860,0 

Ruta 0,5x0,5 m 611 6666790,0 71855,0 

Ruta 0,5x0,5 m 612 6666790,0 71845,0 

Ruta 0,5x0,5 m 613 6666790,0 71835,0 

Ruta 0,5x0,5 m 614 6666785,0 71835,0 

264


Ruta 0,5x0,5 m 615 6666785,0 71845,0 

Ruta 0,5x0,5 m 616 6666785,0 71850,0 

Ruta 0,5x0,5 m 617 6666785,0 71855,0 

Ruta 0,5x0,5 m 618 6666780,0 71855,0 

Ruta 0,5x0,5 m 619 6666780,0 71845,0 

Ruta 0,5x0,5 m 620 6666780,0 71835,0 

Ruta 0,5x0,5 m 621 6666775,0 71830,0 

Ruta 0,5x0,5 m 622 6666775,0 71835,0 

Ruta 0,5x0,5 m 623 6666775,0 71840,0 

Ruta 0,5x0,5 m 624 6666775,0 71845,0 

Ruta 0,5x0,5 m 625 6666775,0 71850,0 

Ruta 0,5x0,5 m 626 6666775,0 71855,0 

Ruta 0,5x0,5 m 627 6666775,0 71860,0 

Ruta 0,5x0,5 m 628 6666770,0 71855,0 

Ruta 0,5x0,5 m 629 6666770,0 71845,0 

Ruta 0,5x0,5 m 630 6666770,0 71835,0 

Ruta 0,5x0,5 m 631 6666765,0 71830,0 

Ruta 0,5x0,5 m 632 6666765,0 71835,0 

Ruta 0,5x0,5 m 633 6666765,0 71840,0 

Ruta 0,5x0,5 m 634 6666765,0 71845,0 

Ruta 0,5x0,5 m 635 6666765,0 71850,0 

Ruta 0,5x0,5 m 636 6666765,0 71855,0 

Ruta 0,5x0,5 m 637 6666765,0 71860,0 

Ruta 0,5x0,5 m 638 6666760,0 71855,0 

Ruta 0,5x0,5 m 639 6666760,0 71845,0 

Ruta 0,5x0,5 m 640 6666760,0 71835,0 

Ruta 0,5x0,5 m 641 6666760,0 71825,0 

Ruta 0,5x0,5 m 642 6666765,0 71825,0 

Ruta 0,5x0,5 m 643 6666755,0 71825,0 

Ruta 0,5x0,5 m 644 6666755,0 71830,0 

Ruta 0,5x0,5 m 645 6666755,0 71835,0 

Ruta 0,5x0,5 m 646 6666755,0 71840,0 

Ruta 0,5x0,5 m 647 6666755,0 71845,0 

Ruta 0,5x0,5 m 648 6666755,0 71850,0 

Ruta 0,5x0,5 m 649 6666755,0 71855,0 

Ruta 0,5x0,5 m 650 6666755,0 71860,0 

Ruta 0,5x0,5 m 651 6666750,0 71855,0 

Ruta 0,5x0,5 m 652 6666750,0 71845,0 

Ruta 0,5x0,5 m 653 6666750,0 71835,0 

Ruta 0,5x0,5 m 654 6666750,0 71825,0 

Ruta 0,5x0,5 m 655 6666745,0 71825,0 

Ruta 0,5x0,5 m 656 6666745,0 71830,0 

Ruta 0,5x0,5 m 737 6666745,0 71835,0 

Ruta 0,5x0,5 m 738 6666745,0 71840,0 

265


Ruta 0,5x0,5 m 739 6666745,0 71845,0 

Ruta 0,5x0,5 m 740 6666745,0 71850,0 

Ruta 0,5x0,5 m 741 6666745,0 71855,0 

Ruta 0,5x0,5 m 742 6666745,0 71860,0 

Ruta 0,5x0,5 m 743 6666740,0 71855,0 

Ruta 0,5x0,5 m 744 6666740,0 71845,0 

Ruta 0,5x0,5 m 745 6666740,0 71835,0 

Ruta 0,5x0,5 m 746 6666735,0 71835,0 

Ruta 0,5x0,5 m 747 6666735,0 71850,0 

Ruta 0,5x0,5 m 748 6666735,0 71855,0 

Ruta 0,5x0,5 m 749 6666730,0 71855,0 

Ruta 0,5x0,5 m 750 6666730,0 71845,0 

Ruta 0,5x0,5 m 751 6666730,0 71835,0 

Ruta 0,5x0,5 m 752 6666725,0 71840,0 

Ruta 0,5x0,5 m 753 6666725,0 71845,0 

Ruta 0,5x0,5 m 754 6666725,0 71850,0 

Ruta 0,5x0,5 m 755 6666725,0 71855,0 

Ruta 0,5x0,5 m 756 6666720,0 71855,0 

Ruta 0,5x0,5 m 757 6666720,0 71845,0 

Ruta 0,5x0,5 m 788 6666794,7 71854,8 

Ruta 0,5x0,5 m 797 6666801,3 71841,1 

Ruta 0,5x0,5 m 809 6666800,0 71865,0 

Ruta 0,5x0,5 m 810 6666795,0 71865,0 

Ruta 0,5x0,5 m 811 6666790,0 71863,0 

Ruta 0,5x0,5 m 812 6666785,0 71865,0 

Ruta 0,5x0,5 m 813 6666780,0 71865,0 

Ruta 0,5x0,5 m 814 6666775,0 71865,0 

Ruta 0,5x0,5 m 815 6666800,0 71860,0 

Ruta 0,5x0,5 m 819 6666784,5 71850,0 

Ruta 0,5x0,5 m 820 6666784,5 71850,5 

Ruta 0,5x0,5 m 821 6666785,0 71850,5 

Ruta 0,5x0,5 m 825 6666784,5 71834,4 

Ruta 0,5x0,5 m 829 6666800,2 71856,2 

Ruta 0,5x0,5 m 848 6666770,0 71865,0 

Ruta 0,5x0,5 m 849 6666765,0 71865,0 

Ruta 0,5x0,5 m 850 6666760,0 71865,0 

Ruta 0,5x0,5 m 863 6666820,3 71832,2 

Ruta 0,5x0,5 m 867 6666790,3 71834,2 

Ruta 0,5x0,5 m 895 6666750,3 71839,1 

Ruta 0,5x0,5 m 921 6666750,3 71854,7 

Ruta 0,5x0,5 m 928 6666785,0 71860,0 

Ruta 0,5x0,5 m 930 6666790,0 71858,0 

Ruta 0,5x0,5 m 1021 6666805,0 71825,0 

Ruta 0,5x0,5 m 1022 6666800,0 71825,0 

266


Ruta 0,5x0,5 m 1023 6666795,0 71825,0 

Ruta 0,5x0,5 m 1024 6666790,0 71825,0 

Ruta 0,5x0,5 m 1025 6666785,0 71825,0 

Ruta 0,5x0,5 m 1026 6666780,0 71825,0 

Ruta 0,5x0,5 m 1027 6666775,0 71825,0 

Ruta 0,5x0,5 m 1028 6666770,0 71825,0 

Ruta 0,5x0,5 m 1029 6666736,0 71845,0 

Ruta 0,5x0,5 m 1032 6666785,0 71841,0 

Ruta 0,5x0,5 m 1208 6666755,0 71865,0 

Ruta 0,5x0,5 m 1209 6666750,0 71865,0 

Ruta 0,5x0,5 m 1210 6666745,0 71865,0 

Ruta 0,5x0,5 m 1211 6666740,0 71865,0 

Ruta 0,5x0,5 m 1212 6666770,0 71870,0 

Ruta 0,5x0,5 m 1213 6666775,0 71870,0 

Ruta 0,5x0,5 m 1214 6666780,0 71870,0 

Ruta 0,5x0,5 m 1215 6666785,0 71870,0 

Ruta 0,5x0,5 m 1216 6666790,0 71870,0 

Ruta 0,5x0,5 m 1217 6666795,0 71870,0 

Ruta 0,5x0,5 m 1218 6666800,0 71870,0 

Ruta 0,5x0,5 m 1247 6666805,0 71860,0 

Ruta 0,5x0,5 m 1248 6666810,0 71860,0 

Ruta 0,5x0,5 m 1249 6666810,0 71864,0 

Ruta 0,5x0,5 m 1250 6666805,0 71865,0 

Ruta 0,5x0,5 m 1251 6666805,0 71870,0 

Ruta 0,5x0,5 m 1253 6666770,5 71855,0 

Ruta 0,5x0,5 m 1254 6666770,5 71855,5 

Ruta 0,5x0,5 m 1255 6666770,0 71855,5 

Ruta 0,5x0,5 m 1281 6666810,0 71859,0 

Ruta 0,5x0,5 m 1285 6666789,5 71870,0 

Ruta 0,5x0,5 m 1288 6666789,7 71870,2 

Ruta 0,5x0,5 m 5000 6666780,0 71859,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5001 6666780,0 71858,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5002 6666780,0 71857,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5003 6666780,0 71856,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5004 6666780,0 71854,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5005 6666780,0 71853,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5006 6666780,0 71852,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5007 6666780,0 71851,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5008 6666780,0 71849,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5009 6666780,0 71848,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5010 6666780,0 71847,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5011 6666780,0 71846,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5012 6666780,0 71844,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5013 6666780,0 71843,0 

267


Ruta 0,5x0,5 m 5014 6666780,0 71842,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5015 6666780,0 71841,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5016 6666780,0 71839,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5017 6666780,0 71838,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5018 6666780,0 71837,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5019 6666780,0 71836,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5020 6666780,0 71834,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5021 6666780,0 71833,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5022 6666780,0 71832,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5023 6666780,0 71831,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5035 6666780,0 71861,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5036 6666780,0 71862,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5037 6666780,0 71863,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5038 6666780,0 71864,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5039 6666780,0 71866,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5040 6666780,0 71867,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5041 6666780,0 71868,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5042 6666780,0 71869,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5087 6666800,0 71832,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5088 6666802,0 71830,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5089 6666800,0 71828,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5090 6666798,0 71830,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5091 6666727,0 71850,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5092 6666730,0 71848,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5093 6666732,0 71850,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5095 6666803,0 71830,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5096 6666805,0 71828,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5098 6666806,0 71832,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5143 6666729,5 71853,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5145 6666732,0 71852,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5147 6666728,0 71852,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5153 6666730,0 71851,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5162 6666783,0 71865,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5163 6666783,0 71866,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5164 6666783,0 71867,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5165 6666783,0 71868,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5166 6666783,0 71869,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5167 6666783,0 71871,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5168 6666783,0 71872,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5169 6666783,0 71873,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5170 6666783,0 71874,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5171 6666783,0 71875,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5172 6666783,0 71876,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5173 6666783,0 71877,0 

268


Ruta 0,5x0,5 m 5174 6666783,0 71878,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5175 6666783,0 71879,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5176 6666783,0 71880,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5177 6666783,0 71881,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5178 6666783,0 71882,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5179 6666783,0 71883,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5180 6666783,0 71884,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5181 6666783,0 71885,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5182 6666783,0 71886,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5183 6666783,0 71887,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5184 6666783,0 71888,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5185 6666783,0 71889,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5186 6666783,0 71890,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5187 6666783,0 71891,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5188 6666783,0 71892,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5189 6666783,0 71893,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5190 6666783,0 71894,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5191 6666783,0 71895,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5192 6666783,0 71896,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5193 6666783,0 71897,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5194 6666783,0 71898,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5195 6666783,0 71899,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5196 6666783,0 71900,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5197 6666783,0 71901,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5198 6666783,0 71902,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5209 6666806,0 71830,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5211 6666731,0 71852,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5213 6666729,0 71851,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5219 6666797,5 71857,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5220 6666792,5 71857,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5221 6666787,5 71857,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5222 6666782,5 71857,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5223 6666777,5 71857,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5224 6666772,5 71857,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5226 6666783,0 71870,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5228 6666767,5 71857,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5229 6666762,5 71857,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5230 6666757,5 71857,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5231 6666757,5 71852,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5232 6666762,5 71852,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5233 6666767,5 71852,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5235 6666772,5 71852,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5236 6666777,5 71852,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5237 6666782,5 71852,5 

269


Ruta 0,5x0,5 m 5238 6666787,5 71852,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5239 6666792,5 71852,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5241 6666797,5 71852,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5242 6666797,5 71847,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5243 6666792,5 71847,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5244 6666787,5 71847,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5245 6666782,5 71847,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5246 6666777,5 71847,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5247 6666772,5 71847,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5248 6666767,5 71847,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5249 6666762,5 71847,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5250 6666757,5 71847,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5251 6666775,0 71875,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5252 6666780,0 71873,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5253 6666785,0 71875,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5254 6666790,0 71875,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5256 6666792,5 71862,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5257 6666782,5 71862,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5258 6666777,5 71862,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5259 6666772,5 71862,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5260 6666767,5 71862,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5261 6666762,5 71862,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5262 6666797,5 71842,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5263 6666792,5 71842,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5264 6666787,5 71842,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5265 6666782,5 71842,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5266 6666777,5 71842,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5267 6666772,5 71842,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5268 6666767,5 71842,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5269 6666762,5 71842,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5270 6666757,5 71842,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5271 6666757,5 71837,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5272 6666762,5 71837,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5273 6666767,5 71837,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5274 6666772,5 71837,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5275 6666777,5 71837,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5276 6666782,5 71837,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5277 6666787,5 71837,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5278 6666792,5 71837,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5279 6666797,5 71837,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5288 6666797,5 71862,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5289 6666787,5 71862,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5368 6666782,5 71868,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5373 6666802,5 71862,5 

270


Ruta 0,5x0,5 m 5374 6666807,5 71862,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5381 6666787,5 71867,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5382 6666785,0 71867,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5383 6666785,0 71862,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5384 6666787,5 71865,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5385 6666787,5 71870,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5392 6666792,5 71865,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5393 6666797,5 71867,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5394 6666777,5 71865,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5395 6666777,5 71867,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5400 6666787,5 71862,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5432 6666733,0 71852,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5433 6666731,0 71853,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5434 6666733,0 71853,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5435 6666733,0 71855,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5450 6666731,0 71851,0 

Ruta 0,5x0,5 m 5588 6666772,0 71852,5 

Ruta 0,5x0,5 m 5664 6666783,6 71840,3 

Ruta 0,5x0,5 m 5667 6666778,8 71858,9 

Ruta 0,5x0,5 m 5675 6666730,0 71854,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6154 6666730,0 71850,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6155 6666730,0 71851,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6156 6666730,5 71850,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6157 6666730,5 71851,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6162 6666730,5 71851,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6165 6666780,5 71846,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6166 6666781,0 71846,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6167 6666781,5 71846,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6168 6666780,0 71846,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6169 6666780,5 71846,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6170 6666781,0 71846,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6171 6666781,5 71846,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6172 6666780,5 71847,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6173 6666781,0 71847,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6174 6666781,5 71847,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6175 6666780,0 71847,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6176 6666780,5 71847,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6177 6666781,0 71847,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6178 6666781,5 71847,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6179 6666780,5 71848,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6180 6666781,0 71848,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6181 6666781,5 71848,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6204 6666784,5 71844,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6205 6666785,0 71844,5 

271


Ruta 0,5x0,5 m 6206 6666784,5 71845,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6210 6666788,0 71852,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6211 6666787,5 71853,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6212 6666788,0 71853,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6216 6666731,0 71851,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6217 6666731,0 71850,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6218 6666730,5 71850,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6222 6666731,5 71850,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6224 6666731,5 71851,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6226 6666731,5 71851,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6241 6666731,0 71850,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6265 6666787,0 71852,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6266 6666786,5 71852,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6267 6666786,5 71853,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6268 6666787,0 71853,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6286 6666784,5 71845,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6288 6666785,0 71845,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6325 6666786,0 71852,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6327 6666786,0 71853,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6329 6666731,6 71884,8 

Ruta 0,5x0,5 m 6331 6666730,0 71860,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6332 6666730,0 71865,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6333 6666730,0 71870,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6335 6666730,0 71881,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6336 6666730,0 71875,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6337 6666730,5 71852,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6339 6666731,5 71852,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6350 6666729,5 71884,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6351 6666734,0 71879,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6352 6666738,0 71879,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6353 6666769,5 71854,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6354 6666770,0 71854,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6355 6666770,5 71854,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6356 6666771,0 71854,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6357 6666769,5 71854,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6358 6666770,0 71854,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6359 6666770,5 71854,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6360 6666771,0 71854,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6419 6666785,5 71853,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6422 6666785,5 71852,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6424 6666785,5 71852,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6426 6666786,0 71852,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6428 6666786,5 71852,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6430 6666787,0 71852,0 

272


Ruta 0,5x0,5 m 6432 6666787,5 71852,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6470 6666769,5 71855,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6471 6666769,5 71855,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6489 6666782,0 71848,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6490 6666782,5 71848,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6491 6666781,5 71848,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6492 6666782,0 71848,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6493 6666782,5 71848,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6494 6666781,5 71849,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6495 6666782,0 71849,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6496 6666782,5 71849,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6516 6666781,5 71849,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6517 6666782,0 71849,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6518 6666782,5 71849,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6519 6666783,0 71849,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6520 6666783,0 71849,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6521 6666783,0 71848,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6528 6666769,0 71855,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6529 6666769,0 71854,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6539 6666771,0 71855,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6541 6666785,0 71848,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6542 6666785,0 71849,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6543 6666785,0 71849,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6544 6666785,0 71851,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6545 6666785,0 71851,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6546 6666785,0 71852,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6547 6666785,0 71852,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6548 6666785,0 71853,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6549 6666784,5 71848,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6550 6666784,5 71849,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6551 6666784,5 71849,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6552 6666784,5 71851,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6553 6666784,5 71851,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6554 6666784,5 71852,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6555 6666784,5 71852,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6556 6666784,5 71853,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6557 6666784,0 71848,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6558 6666784,0 71849,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6559 6666784,0 71849,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6560 6666784,0 71850,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6561 6666784,0 71850,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6562 6666784,0 71851,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6563 6666784,0 71851,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6564 6666784,0 71852,0 

273


Ruta 0,5x0,5 m 6565 6666784,0 71852,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6566 6666784,0 71853,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6567 6666783,5 71848,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6568 6666783,5 71849,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6569 6666783,5 71849,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6570 6666783,5 71850,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6571 6666783,5 71850,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6572 6666783,5 71851,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6573 6666783,5 71851,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6574 6666783,5 71852,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6575 6666783,5 71852,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6576 6666783,5 71853,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6577 6666783,0 71850,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6578 6666783,0 71850,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6579 6666783,0 71851,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6580 6666783,0 71851,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6581 6666783,0 71852,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6582 6666783,0 71852,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6583 6666783,0 71853,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6584 6666782,5 71850,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6585 6666782,5 71850,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6586 6666782,5 71851,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6587 6666782,5 71851,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6588 6666782,5 71852,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6589 6666782,5 71853,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6590 6666782,0 71850,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6591 6666782,0 71850,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6592 6666782,0 71851,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6593 6666782,0 71851,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6594 6666782,0 71852,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6595 6666782,0 71852,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6596 6666782,0 71853,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6597 6666781,5 71850,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6598 6666781,5 71850,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6599 6666781,5 71851,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6600 6666781,5 71851,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6601 6666781,5 71852,0 

Ruta 0,5x0,5 m 6602 6666781,5 71852,5 

Ruta 0,5x0,5 m 6603 6666781,5 71853,0 

274

275

276

277

278

279

280

281

282

Gruppbild på några av utgrävarna. Från vänster: Per Falkenström, Lars Sundström, Kajsa Willemark, Carl-Gösta 

Ojala, Helena Åqvist, Ann Lindkvist och Niklas Groop.

Under sommaren 2003 undersökte SAU en tidigneolitisk lokal – Bålmyren - i Vendels 

socken, Uppland. Undersökningen var ett led i byggandet av nya väg E4 mellan 

Uppsala och Mehedeby och bekostades av Vägverket. 

Bålmyren dateras till perioden 3600-3300 f Kr. Vid tiden då boplatsen var i bruk 

låg den på stranden av en större ö i en ytterskärgård. Fyndens och fosfaternas 

fördelning över ytan antyder att stranden då låg ca 44 meter över havet. 

Från platsen tillvaratogs fynd som keramik, stenmaterial och ben. Dessutom 

dokumenterades ett hundratal anläggningar, som legat till grund för en multivariat 

analys. Denna illustrerar tydligt problemen med anläggningsbegreppet inom 

stenåldersarkeologin. Platsens karaktär konstrueras därför huvudsakligen av 

fynden, framförallt rikligt dekorerad keramik, större kärl av trattbägartyp, men 

även ett fåtal fragment av kraghalsflaskor. Både form- och dekormässigt anknyter 

keramikmaterialet till en trattbägartradition. Ett hundratal kvartsfragment vittnar 

om produktion och användning av redskap på platsen. En chaîne opératoireanalys 

av kvartsmaterialet och jämförelser med experimentellt material antyder 

att produktionen på plats inte varit omfattande. Det mesta av kvartsen har nått 

Bålmyren i form av färdiga redskap. Bålmyren har alltså inte utgjort en autonom 

enhet, utan ingått i ett system av platser. Detta understryks av benmaterialet, 

vilket består av fågel och säl, men framförallt abborrben, som kan avslöja att man 

fiskat här under vårvintern. Den rumsliga organisationen av platsen, i systematisk 

jämförelse med andra arkeologiska platser, tycks vara resultat av en vilja att 

separera olika verksamhetsytor. Detta tolkas som en avsikt att återvända till platsen. 

Leran och magringen i keramiken har studerats med hjälp av tunnslipsanalys för 

att se om Bålmyren fungerat som en samlingsboplats för sociala sammankomster 

mellan olika grupper. Denna tolkning kan styrkas genom förekomsten av 

människoben från två unga individer på platsen. Analysen visar dock, att keramiken 

har samma ursprungsplats, vilket tyder på, att Bålmyren inte varit en sådan 

samlingsplats, utan har utnyttjats av endast en grupp, en familj. 

Gamla Prefektbostaden 

Villavägen 6 G, 752 36 Uppsala 

tel: 018- 10 79 30, fax: 018- 10 79 40 

e-post: post@sau.s 

Form: Underhuset

Ladda ned som PDF - SAU

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?