Ladda ned pdf del 1 - SAU

VAXMYRA 

Två boplatser vid en bäck 

Välbevarade huslämningar och ett gravområde från äldre järnålder 

Susanna Eklund 

Med bidrag av Ylva Bäckström, Kim Darmark, Sara Hagström, 

Helena Knutsson och C-G Ojala och Elisabet Pettersson 

SAU RAPPORTER 8

SAU Skrifter 8 

Vaxmyra 

Två boplatser på var sin sida en bäck. 

Välbevarade huslämningar och ett gravområde från äldre järnålder 

© SAU 

ISSN 1404-8493 

ISBN 91-973740-7-5 

www.sau.se 

ANSVARIG UTGIVARE: 

REDAKTÖR: 

Jan Apel 

Helena Knutsson 

Societas Archaeologica Upsaliensis 

Gamla Prefektbostaden 

Villavägen 6G, 752 36 Uppsala 

e-post: post@sau.se 

Tekniska och administrativa uppgifter 

LANDSKAP: 

Uppland 

SOCKEN: 

Ärentuna 

FASTIGHER: Vaxmyra 13:1, Buddbo 1:1, 2:1, Kyrsta 2:3, 3:2 och 3:3 

FORNLÄMNING: 

Raä 325, Raä 326, boplatser med gravar 

UPPDRAGSGIVARE: 

Vägverket Region Mälardalen 

ANSVARIG INSTITUTION: Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU) 

SAU PROJEKT NR: 

333VAX 

LÄNSSTYRELSENS DIARIENR: 220-12410-01 

EKONOMISKT KARTBLAD: 

128 00 12l 0a 

X KOORDINAT: Raä 325: 6650150,00 

Raä 326: 6650495,00 

Y KOORDINAT: Raä 325: 77140,00 

Raä 326: 77140,00 

HÖJD: 

28-36 meter över havet 

HÖJDSSYSTEM: Rt 90 

FÄLTARBETSTID: 2002-05-13–10-18 

ANTAL ARBETSDAGAR I FÄLT: 677 

MASKINTID: 

PROJEKTLEDARE: 

BITRÄDANDE PROJEKTLEDARE: 

ÖVRIG P ERSONAL: 

PRAKTIKANTER: 

TIDIGARE UNDERSÖKNINGAR: 

480 timmar 

Svante Norr 

Susanna Eklund och Michel Guinard 

Kim Darmark, Camilla Forsman (delvis), Sara Hagström, Kristina Martinelle (delvis), 

C-G Ojala, Johnny Therus (delvis), Helena Victor, Helena Åqvist 

Mikael Nordin, Fredrik Thölin, Marianne Solin 

Arkeologisk utredning 

Arkeologisk förundersökning 

FYNDNR: UM36025_1 –1287 

UM 36026_1-107 

Fynden och prover förvaras i Upplandsmuseet i Uppsala 

Arkivmaterial och fotomaterial förvaras på ATA i Stockholm 

Korrekturläsning: Margareta Eklund, Helena Knutsson 

DIGITAL BEARBETNING: Kim Darmark, Susanna Eklund, Kicki Martinelle, Ylva Bäckström 

OMSLAGSBILD: 

Amppi Darmark 

LAYOUT: 

ord & form, Karlstad 

ALLMÄNT KARTMATERIAL: ©Lantmäteriet. Medgivande M2005/1499

INNEHÅLL 

Inledning .................................................................................................................... 7 

Antikvarisk bakgrund ..................................................................... 10 

Topografi ........................................................................................................................ 10 

Fornlämningsmiljö ............................................................................................. 10 

Tidigare undersökningssteg ...................................................................... 11 

Förundersökning av rastplats Buddbo .................................. 12 

Tidigare undersökningar i Ärentuna socken ......................... 13 

Undersökningar i samband med nydragning av 

väg E-4 i Ärentuna socken .......................................................................... 13 

Kyrsta ......................................................................................................................... 13 

Buddbo / Kättsta ........................................................................................... 14 

Järnålder i Uppland ........................................................................................... 15 

Äldre kartmaterial ................................................................................................ 16 

Källkritiska aspekter .................................................................................. 16 

Markanvändning vid Raä 325 ........................................................ 16 

Markanvändning vid Raä 326 ........................................................ 17 

Ortnamn och historiska källor .............................................................. 17 

Målsättning ........................................................................................................ 19 

Metod och genomförande ......................................................... 21 

Fält och dokumentationsmetoder ..................................................... 21 

Analyser / provtagning ................................................................................... 22 

Definitioner ................................................................................................................ 23 

Försvårande omständigheter ................................................................... 23 

Utåtriktad verksamhet .................................................................................... 23 

Prioriteringar ................................................................................................. 25 

Resultat – Raä 325 .................................................................................. 27 

Områdesbeskrivning ......................................................................................... 27 

Anläggningar ............................................................................................................. 28 

Huskonstruktioner ...................................................................................... 29 

Härdar ....................................................................................................................... 39 

Kokgropar ............................................................................................................. 40 

Stolphål och eventuella hägnader ............................................... 40 

Rännor ...................................................................................................................... 41 

Gropar ....................................................................................................................... 41 

Nedgrävningar ................................................................................................. 41 

Gravar ........................................................................................................................ 41 

Övriga anläggningar .................................................................................. 46 

Kulturlager ........................................................................................................... 47 

Fynd Raä 325 ............................................................................................................. 49 

Ben ................................................................................................................................ 49 

Sten ............................................................................................................................... 49 

Bränd lera .............................................................................................................. 51 

Harts ........................................................................................................................... 53 

Keramik ................................................................................................................... 53 

Slagg ............................................................................................................................ 55 

Järn ............................................................................................................................... 55 

Pärla ............................................................................................................................. 55 

Naturvetenskapliga analyser ..................................................................... 56 

Vedartsanalys ..................................................................................................... 56 

Makrofossilanalys ......................................................................................... 56 

14 C-analys .............................................................................................................. 57 

Kronologi ....................................................................................................................... 58 

Yta A .................................................................................................................................... 58 

Metod ......................................................................................................................... 59 

Lagerbeskrivningar ..................................................................................... 59 

Anläggningar ..................................................................................................... 61 

Fynd ............................................................................................................................. 62 

Datering .................................................................................................................. 63 

Diskussion ............................................................................................................ 64 

Yta B, moränbacken ........................................................................................... 65 

Områdesbeskrivning ................................................................................. 65 

Fynd ............................................................................................................................. 68 

Resultat – Raä 326 .................................................................................. 73 

Områdesbeskrivning ......................................................................................... 73 

Anläggningar ............................................................................................................. 75 

Huskonstruktioner ...................................................................................... 75 

Hägnader ............................................................................................................... 94 

Stolphål .................................................................................................................... 96 

Gropar ....................................................................................................................... 96 

Härdar, härdgropar och kokgropar .......................................... 98 

Rännor ...................................................................................................................... 100 

Nedgrävningar ................................................................................................. 100 

Väg ................................................................................................................................ 100 

Diken .......................................................................................................................... 100 

Övriga anläggningar .................................................................................. 100 

Fynd ..................................................................................................................................... 104 

Stenmaterial ........................................................................................................ 106 

Keramik ................................................................................................................... 106 

Bränd lera .............................................................................................................. 106 

Järn ............................................................................................................................... 106 

Ben ................................................................................................................................ 106 

Analyser ........................................................................................................................... 106 

Vedartsanalys ..................................................................................................... 106 

Makrofossilanalys ......................................................................................... 107 

14 C-analys .............................................................................................................. 108 

Kronologi ....................................................................................................................... 108 

Det lokala perspektivet ................................................................. 109 

Husens inre struktur – funktionsindelning ............................. 109 

Konstruktionsdetaljernas placering .......................................... 110 

Härdens placering ........................................................................................ 112 

Typindelning ...................................................................................................... 112 

Gårdsstruktur ........................................................................................................... 113 

Datering .................................................................................................................. 113 

INNEHÅLL 3

Husens orientering ...................................................................................... 114 

Husens livslängd ............................................................................................ 114 

Gårdarna ................................................................................................................ 115 

Ensamgård eller by? ................................................................................... 118 

Att stänga ute eller hägna in ............................................................. 121 

Långtidsperspektiv – kontinuitet ........................................................ 123 

Varför svängde 1700-talsvägen ...................................................... 123 

Det regionala perspektivet ..................................................... 125 

Lokalisering i landskapet ............................................................................. 125 

Ekonomi och hantverk ................................................................... 127 

Hantverk ......................................................................................................................... 127 

Rökning av kött? ............................................................................................ 127 

Ekonomi ......................................................................................................................... 127 

Rumsliga mönster utifrån det osteologiska 

materialet ............................................................................................................... 129 

Rituella aktiviteter ............................................................................... 135 

Grav– en definitionsfråga ............................................................................ 135 

Benmaterialet ............................................................................................................ 137 

Husoffer .......................................................................................................................... 138 

Utvärdering ........................................................................................................ 141 

Materialets potential 

– vidare bearbetning ......................................................................... 143 

Mälardalens bäst bevarade järnåldersgård? ............................. 143 

Hägnader i trä .......................................................................................................... 143 

Kontinuitet i markutnyttjande .............................................................. 143 

Rumslig organisation ....................................................................................... 143 

Boplatsrelaterade sakrala handlingar .............................................. 143 

Keramik i norra Mälardalen under bronsålder 

och äldre järnålder .............................................................................................. 144 

Gravar – variation och tradition ......................................................... 144 

Hustypologi ................................................................................................................ 144 

Skärstensanläggning .......................................................................................... 144 

Osteologi ........................................................................................................................ 144 

Övrigt ................................................................................................................................. 144 

Sammanfattning .................................................................................................... 144 

Referenser ............................................................................................................. 146 

Fyndlista .................................................................................................................. 152 

Anläggningslista ........................................................................................ 174 

Bilagor: 

1. Insektanalys av brunnen A9952, Vaxmyra ........................ 196 

Magnus Hellqvist 

2. Makrofossilanalys – Vaxmyra .......................................................... 204 

Anneli Ekblom 

3. Osteologisk analys ........................................................................................ 212 

Ylva Bäckström 

4. Keramikanalys .................................................................................................. 231 

Tomas Eriksson 

5. Vedartsanalys ..................................................................................................... 241 

Ulf Strucke 

6. 14 C-tabell ................................................................................................................ 253 

7. Plan över fornlämning 325 ................................................................ 255 

8. Plan över fornlämning 326 ................................................................ 256 

4 VAXMYRA – TVÅ BOPLATSER VID EN BÄCK

FIGURFÖRTECKNING 

Figur 1. Utdrag ur topografiska kartan med undersökningsområdet 

utmärkt. Ur Fastighets-/Terrängkartan 

©Lantmäteriverket Gävle 2005. Medgivande M2005/1499. 

Skala 1:50 000 ...................................................................................................................... 7 

Figur 2. Utdrag ur ekonomiska kartan. Ur Fastighets-/ 

Terrängkartan©Lantmäteriverket Gävle 2005. Medgivande 

M2005/1499. Skala 1:10 000 ....................................................................................8 

Figur 4. Karta med de närliggande fornlämningarna 

markerade. Ur Fastighets-/Terrängkartan ©Lantmäteriverket 

Gävle 2005. Medgivande M2005/1499. Skala 1:20 000 ................12 

Figur 5. Foto från utgrävningen i Gränby på 1930-talet. 

Foto: Upplandsmuseets arkiv .............................................................................13 

Figur 6. Karta med vägsträckningen samt de andra 

arkeologiska utgrävningarna i närheten av Vaxmyra 

utmärkta. Ur Fastighets-/Terrängkartan©Lantmäteriverket 

Gävle 2005. Medgivande M2005/1499 .......................................................14 

Figur 7. Historiskt kartöverlägg 

överundersökningsområdet. Kartöverlägg: C-G Ojala ..........16 

Figur 8. Kulturlagret på yta A grävdes ut med rutgrävning. 

Foto Susanna Eklund ..................................................................................................21 

Figur 9. Ytan avbanades ned till anläggningsnivå. 

Foto: Susanna Eklund ................................................................................................22 

Figur 10. Alla fynd och anläggningar mättes in med 

totalstation. Foto: Susanna Eklund ................................................................22 

Figur 11. Svåra väderförhållanden … 

Foto: Susanna Eklund ................................................................................................24 

Figur 12. Valda delar av utgrävningen fotograferades från 

skylift. Foto: Susanna Eklund ..............................................................................25 

Figur 13. RAÄ 325 före avbaning. Foto Susanna Eklund .....27 

Figur 14. Ytindelningen på Raä 325 .........................................................28 

Figur 15. Cirkeldiagram över olika anläggningstyper på 

Vaxmyra ..................................................................................................................................28 

Figur 16. Stolphål A 4616 med tydlig stenskoning. 

Foto Kim Darmark .......................................................................................................30 

Figur 17. Planer och profiler för hus 2. Plaritningar i 

skala 1:200. Profilritningar i skala 1:50 .......................................................31 



Figur 19. Hus 4 uppstolpat. Fotograf Susanna Eklund ..........34 

Figur 20. Planer och profiler över hus 4. Den översta 

planen visar alla anläggningar i husets nörområde. 

Den undre planen visar de anläggningar som tolkas ingå i 

huskonstruktionen. Nederst visas profiler av de mittstolpar 

som ingår i huset. Stenar är grå ..........................................................................35 







Figur 24. Härd A 8047 med kantkedja i plan ...................................39 

Figur 25. Bilden visar grupperingarna av härdar på 

området ...................................................................................................................................40 

Figur 26. Datering av härdar diagram ...................................................40 

Figur 27. A 25 Foto under utgrävning ...................................................43 

Figur 28. A 25 i plan, skala 1:20 ....................................................................43 

Figur 29. Foto A 26 ..................................................................................................44 

Figur 30. A 26 i plan, skala 1:20 ....................................................................45 

Figur 31. A 3850 .........................................................................................................46 

Figur 32. A 3850 i profil, skala 1:20 ...........................................................47 

Figur 33. Plan över de olika kulturlagren ....................................... 47 

Figur 34. Lager 22735 under framrensning .....................................48 

Figur 35. Fyndspridning vid Raä 325 .....................................................49 

Figur 36. Skifferbryne med spår efter nålslipning ......................50 

Figur 37. Lerblocket. Foto Svante Norr ................................................52 

Figur 38. Plan som visar var lerblocket hittades ...........................52 

Figur 39. Rekonstruerade kärltyper. 

Ritning Tomas Eriksson............................................................................................54 

Figur 40. Bild på den segmenterade koboltblåa 

glaspärlan ..............................................................................................................................56 

Figur 41. Graf över dateringarna från Raä 325 ..............................57 

Figur 42. Översikt över yta A. Foto taget från väster 

Foto: Kim Darmark .................................................................................................... 58 

Figur 43. Terrängmodell över ytan ..........................................................59 

Figur 44. Utbredningen av lager 2. De angivna siffrorna 

är lagrets djup i cm ........................................................................................................60 

Figur 45. Utbredningen av lager 3. De angivna siffrorna 

är lagrets djup i cm ........................................................................................................60 

Figur 46. Utbredningen av skörbränd sten. De angivna 

siffrorna representerar liter / kvadratmeter ...........................................61 

Figur 47. Yta A, kulturlager 16095. Lagret innehåller 

obrända tänder av nöt och får/get samt brända djurben med 

undantag av tänder. Lagret innehåller även ett bränt 

människoben.Antal fragment=447, varav 78 brända ..................63 

Figur 48. Dateringar från yta A ....................................................................63 

Figur 49. som visar dateringar från yta B ............................................65 

Figur 50. Figuren visar spridningen av människoben. 

Skala 1:200 ............................................................................................................................65 

Figur 51. I anslutning till det spruckna stenblocket 

hittades enstaka människoben. Foto Susanna Eklund .................66 

Figur 52. Förekomst av människoben, hästben, harts, 

slipstenar och stora keramikdepåer. Skala 1:200 ................................67 

Figur 53. Förekomst av matavfall i moränbacken som 

matskorpor på keramik och benrester som bedömts som 

matavfall. Skala 1:200 .................................................................................................68 

Figur 54. Plan på möjliga gravkonstruktioner tolkad 

utifrån stenarnas placering och fördelningen av 

människoben. Skala 1:200 ......................................................................................69 

Figur 55. Analysteckningar av dekorelement på 

keramik från Vaxmyra. Thomas Eriksson ................................................69 

Figur 56. Keramikkoncentration på yta B. 

Foto Sara Hagström .....................................................................................................70 

Figur 57. Brända människoben och brända ben från 

unga djur på yta A och B, Raä 325 ....................................................................70 

Figur 58. Yta B, kulturlager 22735. Lagret innehåller 

obrända tänder av nöt, och i övrigt brända djurbensfragment 

med undantag av tänder.Antal fragment=39, 

varav 17 obrända .............................................................................................................71 

FIGURFÖRTECKNING 5


obrända tänder av häst, och i övrigt brända djurtänder 

och djurben.Antal fragment = 21, varav 5 brända ...........................72 


obrända och brända djurben, representerade av både 

köttrika och köttfattiga benslag.Antal fragment är 290, 

varav 30 brända ................................................................................................................72 

Figur 61. Ytindelningen av Raä 326 .........................................................73 

Figur 62. Raä 326 före avbaning. Foto Susanna Eklund ........74 

Figur 63. Översiktsbild tagen från skylift på området 

norr om brukningsvägen. Foto Susanna Eklund ..............................74 

Figur 64. Översiktsbild taget från skylift på området 

söder om brukningsvägen. Foto Susanna Eklund ............................74 

Figur 65. Diagram över relativ fördelning av a 

nläggingstyper på Raä 326 .....................................................................................75 

Figur 66. Hus 7 i plan och profil. Planritningar i 














Figur 73. Foto på Hus 14 uppstolpat, taget från skylift. 

Foto Susanna Eklund ..................................................................................................89 

Figur 74. Detaljplan över härden med omgivande 

stolphål. Skal 1:75 ...........................................................................................................89 





Figur 77. Planen visar de olika hägnaderna och deras 

förhållanden till husen ..............................................................................................94 

Figur 78. Anläggning 15517 i profil. Skala 1:20 .............................96 

Figur 79. Anläggning A 23409 i profil. Skala 1:20 .......................97 

Figur 80. A 23409 i profil. Foto Susanna Eklund .........................97 

Figur 81. Anläggning A 10000 i profil. Skala 1:20 .......................98 

Figur 82. Anläggning A 7645 i profil. Skala 1:20 ..........................98 

Figur 83. Anläggning A 9237 i profil. Skala 1:20 ..........................99 

Figur 84. Bilden visar den ena klungan av härdar, 

inhägnad på gårdsplanen vid huset. Skala 1:200 ................................99 

Figur 85. Profilritning av A8589. Skala 1:20 .................................100 

Figur 86. Plan som visar de arkeologiska lämningarna, v 

ägen i fu-schakt, samt riktning på vägen på 1700- talskartan. 

Skala 1:500 .........................................................................................................................101 

Figur 87. Plan som visar ett av dikena som verkar ha 

fungerat som gränsdragning även i förhistorisk tid ....................102 

Figur 88. Ugnen,A8792, i plan och profil .......................................102 

Figur 89. Detaljbild som visar skärvstenspackningarnas 

placering. Skala 1:250 ..............................................................................................103 

Figur 90. Brunnen undersöks. Foto Susanna Eklund ..........103 

Figur 91. Brunnens i profil. Skala 1:20 ...............................................104 

Figur 92. Diagrammet visar hur Fynden fördelade sig 

i olika anläggningstyper ........................................................................................105 

Figur 93. Bilden visar fyndspridningen på Raä 325 ...............105 

Figur 94. Dateringarna från Raä 326 ...................................................107 

Figur 95. Förslag till funktionsindelning av hus 3. 

Skala 1:200 .........................................................................................................................110 

Figur 96. Funktionsindelning av hus 11. Skala 1:300 ...........110 

Figur 97. Funktionsindelning av hus 14. Skala 1:200 ...........110 

Figur 98. Hus 14 med ingångarna markerade. 

Skala 1:400 .........................................................................................................................111 

Figur 99. Husens och hägnadernas orientering i 

landskapet vid Raä 325 114 

Figur 100. Husens och hägnadernas orientering i 

landskapet vid Raä 326 ...........................................................................................114 

Figur 101. När stolphålet snittades utsöndrades en 

distinkt doft av tjära. Foto Susanna Eklund ........................................115 

Figur 102. Den första gården vid Raä 325. Skala 1:500 .......116 

Figur 103. Den andra gården vid Raä 325. Skala 1:500 ......117 

Figur 104. Plan över den första gården vid Raä 326 ..............118 

Figur 105. Tolkning av Vaxmyras finaste gård: 

med hus 14, hägnader, härdar , brunn, hus 13, gropar, 

ev. väg och omgivande diken. Skala 1:500 .............................................119 

Figur 106. Gården med hus 11 som mangårdsbyggnad. 

Eventuellt ingår hus 10 i gårdsgruppen. Skala 1:500 ...................120 

Figur 107. Dateringar från Hus 11 och Hus 14 ..........................121 

Figur 108. En hypotetisk modell över vilka hus som 

bildat gårdar, samt deras inbördes kronologiska relation. 

Boningshuset är understruket .........................................................................121 

Figur 109. Plan med de olika husens datering markerad 

i olika färger ......................................................................................................................122 

Figur 110. Michel rensar fram pinnhål efter en 

regnskur. Foto Susanna Eklund .....................................................................122 

Figur 111. Foto som visar boplatsen efter regn. På de 

torrlagda ytorna har man valt att bygga husen .................................124 

Figur 112. Landskapet vid Vaxmyra. 

Foto Susanna Eklund ...............................................................................................125 

Figur 113. Procentuell fördelning av sädeskorn från 

hela Vaxmyra. Man får ta i beaktande att det är få fröer 

som hittats samt att ungefär hälften av samtliga sädeskorn 

påträffades i Hus 3 ......................................................................................................128 

Figur 114. Procentuel fördelning av ängsmarksväxter, 

ogräsväxter och odlingsväxter i anläggningarna från 

Vaxmyra ...............................................................................................................................128 

Figur 115. Samtliga ben på fornlämning 325 

(från bilaga 3) .................................................................................................................130 

Figur 116. Brända ben på fornlämning 325 

(från bilaga 3) .................................................................................................................131 

Figur 117. Köttrika benslag på Raä 325 (från bilaga 3) ......133 

Figur 118. Köttfattiga benslag på Raä 325 (från bilaga 3) 134 

Figur 119. Keramikskärva med fingeravtryck ...........................135 

Figur 120. Figur som visar människoben och 

eventuella gravar (från bilaga 3) ....................................................................136 

Figur 121. Bild på det deponerade kärlet i Vaxmyra. 

Foto Susanna Eklund ...............................................................................................138 

Figur 122. Plan över Hus 3 som visar var miniatyrkärlet 

och lammet deponerades .....................................................................................139 

Figur 123. De som gjorde jobbet: Michel Guinard, 

Savnte Norr, Kim Darmark, C-G Ojala, Susanna Eklund, 

Sara Hagström, Helena Victor och Helena Åkvist. 

Foto Michel Guinard ...............................................................................................145 


INLEDNING 

Figur 1. Utdrag ur topografiska kartan med undersökningsområdet utmärkt. Ur Fastighets-/Terrängkartan©Lantmäteriverket 

Gävle 2005. Medgivande M2005/1499. Skala 1:50 000. 

Under fältsäsongen 2002 undersökte Societas Archaeologica 

Upsaliensis, SAU, två fornlämningar i Ärentuna socken. 

Undersökningarna utfördes på uppdrag av Vägverket 

och föranleddes av den nya sträckningen av Europaväg 4. 

Lokalen var en av flera som undersöktes på etappen Uppsala 

– Mehedeby och skedde inom ramen för samarbetsprojektet 

”Arkeologi E4 Uppland”, i vilket också Riksantik- 

INLEDNING 7

varieämbetet Uv Gal och Upplandsmuseet ingår. Fältarbetet 

pågick från 2002-05-12 till 2002-10-18. 

Undersökningen 2002, föregicks av en utredning och 

en förundersökning som utfördes av Riksantikvarieämbetet, 

UV-Uppsala 1994 och 1995. Dessa undersökningar 

kunde konstatera boplatsaktiviteter med dateringar i äldre 

järnålder på två lokaler. Raä 325 omnämns i förundersökningsrapporten 

som Lokal 38 A och Raä 326 som lokal 38 

B (Fagerlund 1996). 

Den del av vägområdet som är planerad som rastplats 

(se figur 3) berördes ej av föregående utredning och förundersökning 

och förundersöktes därför också under säsongen 

2002. Förundersökningen övergick direkt i slutundersökning. 

, 

D 

, 

D 

, 

KYRSTA 

Alkärret 

, D 

D 

KYRSTA 

" 

D , 

LÅTA 

, 

Skörkullen 

, 

, 

D 

, 

" 

, 

D , 

, 

D 

D 

Eken 

Uggeln 

4:1 

, 

Torsberget 

, 

BUDDBO 

, 

s" 

, , D 

, 

" 

Katt- 

, D 

, 

, 

backen 

D 

, 

, 

, 

D 

D 

, D 

D 

, 

, 

, 

" 

, 

, 

, 

, 

D 

D 

D 

Figur 2. Utdrag ur ekonomiska kartan. Ur Fastighets-/Terrängkartan©Lantmäteriverket Gävle 2005. Medgivande M2005/1499. 

Skala 1:10 000. 


De två undersökta lokalerna, Raä 325 och Raä 326, ligger 

på Fjuckbyslätten på var sin sida om en bäck som rinner 

mitt genom dalgången och senare ansluter till Fyrisån. 

Området är till största delen beläget i uppodlad åkermark. 

Längst i söder berör lokalen en skogsbeklädd storblockig 

moränrygg. 

Projektledningen bestod av Svante Norr, Michel Guinard 

(biträdande) och Susanna Eklund (biträdande). Rapporten 

skrevs av Susanna Eklund med bidrag av Ylva Bäckström, 

Kim Darmark, Per Falkenström, Sara Hagström, 

Helena Knutsson, C-G Ojala, Elisabet Pettersson och Ulf 

Strucke. Bilagorna har författats av Ylva Bäckström, Annelie 

Ekblom, Tomas Eriksson och Magnus Hellqvist. 

Föreliggande rapport utgör en första avrapportering 

där källmaterialet presenteras och en grundläggande tolkning 

görs. I rapportens tolkningsdel kommer vi att utgå 

från projektprogrammets tre huvudteman; det lokala perspektivet, 

det regionala perspektivet och ekonomi & hantverk. 

Stor vikt kommer att läggas vid det lokala perspektivet 

där boplatsen studeras utifrån husens inre struktur, 

boplatsens kronologi och gårdsstruktur. Vi kommer dessutom 

att fördjupa oss kring rituella aktiviteter på platsen. 

Delar av materialet kommer i ett senare skede att genomgå 

en mer omfattande tolkning som kommer att presenteras 

inom ramen för Arkeologi E-4: as tematiska skriftserie. 

Stort tack riktas till de berörda markägare som gav oss 

möjlighet att undersöka de huskonstruktioner som sträckte 

sig utanför undersökningsområdet. 

INLEDNING 9

ANTIKVARISK BAKGRUND 

Topografi 

Vaxmyraboplatsen låg i den södra änden av den stora 

Fjuckbydalgången, som avgränsas av skogsklädda höjdryggar 

både i norr och i söder. Undersökningsområdet övergick 

från en flack uppodlad lerslätt i den norra delen till en 

skogsbevuxen moränrygg i söder. 

De två boplatserna var åtskilda av en mindre bäck. Vid 

geografisk och geologisk fältundersökning kunde det konstateras 

att bäcken fortfarande rinner i någorlunda naturlig 

meandring. Den har till synes inte genomgått särskilt 

drastiska förändringar eller uträtningsförsök. Bäckens kanter 

verkar dock vara en aning beskurna (Hellqvist m.fl. 

2002). 

Raä 325, lokalen på bäckens södra sida, karaktäriseras 

av åkermark i norr som lutar svagt uppåt mot en moränhöjd 

i söder. Där moränhöjden vidtar ökar lutningen. Höjdnivåerna 

för Raä 325 ligger mellan 28–36 meter över 

havet. Åkermarken föreföll vara hårt plöjd. Höjdpartiet utgjordes 

av en storblockig morän, med berg i dagen på sina 

ställen. Berghällarna har generellt formen av rundhällar 

med stötsida mot norr, varifrån inlandsisen rört sig. Vegetationen 

karaktäriseras av blandskog, dominerad av tall 

och gran, med en undervegetation bestående av mossor 

gräs och örtväxter. 

Raä 326, lokalen på bäckens norra sida, ligger uteslutande 

på den upplöjda lerslätten, i åkermark. Området är 

låglänt, men boplatslämningarna koncentrerar sig till en 

låg naturlig förhöjning som mäter ca 27 meter över havet. 

Lokalen ligger i nuvarande åkermark, som under 1700-tal 

har varit ängsmark. 

En jordartskartering av lokalen visade att området 

innehåller såväl, glacial som postglacial lera på de lägre 

partierna samt grusig sandig morän i de högre partierna. 

Lerprovet som analyserades från Kyrsta innehöll en styv 

lera med låg kalkhalt (Hellqvist m.fl. 2002). 

Fornlämningsmiljö 

Uppland är ett av landets mest fornlämningstäta landskap 

(Hyenstrand 1984:191). Det stora antalet fornlämningar är 

Figur 3. Flygbild över undersökningsområdena. Foto: Hawkeye. 


ett resultat av en rik forntida bebyggelse i kombination 

med naturgeografiska förutsättningar som inneburit att en 

stor del av lämningarna förlagts till impediment – och därmed 

inte förstörts av den stora jordbruksexpansionen. 

Uppland är också ett särpräglat landskap med tanke på 

den tidiga urbaniseringen i Sigtuna och Birka och det osedvanligt 

stora antalet runstenar. Enligt nuvarande tolkning 

av de historiska källorna har området haft en central roll i 

framväxten av ett Sveavälde under yngre järnålder och medeltid. 

I ett flackt landskap som Uppland har landhöjningen 

spelat en viktig roll genom förhistorien. Under loppet av 

yngre bronsålder och äldre järnålder friläggs hela slätten 

vid Ärentuna och Gamla Uppsala. Stora områden jungfruligt 

land kan tas i anspråk och detta får självfallet stora konsekvenser 

för boplatsernas lokalisering. Drygt 300 fasta 

fornlämningar återfinns i Ärentuna socken. Dessa utgörs 

till övervägande del av förhistoriska gravar, mestadels 

runda stensättningar, som förekommer ensamliggande, i 

mindre gravgrupper eller på större gravfält. 

Fornlämningskartan över närområdet uppvisar en bild 

med rikligt av lämningar i de högre skogspartierna norr 

och söder om Fjuckbydalgången. I den flacka dalgången 

däremot är det till synes tomt på registrerade fornlämningar 

om man bortser från det pärlband av boplatser som 

upptäckts i den korridor som undersökts i samband med 

E-4 projektet. 

De fasta fornlämningarna strax söder om undersökningsområdet 

domineras av gravfält (Raä 20, 53, 59, 60, 63, 

65, 64, 69) och större ”grav- och boplatsområden” (Raä 46, 

48, 51, 52, 62, 73). Här finns också spår efter sentida bebyggelselämningar 

(Raä 252, 316), skärvstenshögar (Raä 21, 

44, 58, 227, 317, 318), en runsten (Raä 45), fornlämningsliknande 

lämningar (Raä 61, 146, 253) samt en hög (Raä 

234). Raä 52 ligger ca 300 meter väster om Raä 325 och Raä 

64 ligger drygt 300 meter öster om undersökningsområdet. 

De övriga fornlämningarna ligger mellan 400–500 meter 

från schakten. 

Den klart vanligaste gravformen på de omkringliggande 

gravfälten är den runda stensättningen vilken har en 

stor kronologisk spännvidd. Fyra av gravfälten består uteslutande 

av runda stensättningar (53, 59, 60, 69). På de övriga 

förekommer de i kombination med rektangulära stensättningar 

(51, 52), skärvstenhögar( 46, 48, 51, 52, 58, 62, 

73), blockgravar (65) stensträngar (46, 48), resta stenar (46, 

48) treuddar (46, 51, 64), högar (20, 51, 52, 63, 64, 75) och 

skeppsformade stensättningar (52). 

Generellt kan sägas att den äldre järnålderns gravar 

brukar vara variationsrikt utformade beträffande överbyggnad, 

form och storlek. Fyrsidiga, tresidiga och rektangulära 

stensättningar, resta stenar och klumpstenar 

förekommer vid sidan av runda stensättningar. De kännetecknas 

också av att vara vällagda, vanligen med ett kontrasterande 

stenmaterial, samt av att ha en flack profil. Variationsrikedomen 

avtar under yngre delen av järnålder 

och under större delen av perioden utgörs gravarna främst 

av högar och runda stensättningar. Dateringsmässigt brukar 

även skeppsformade stensättningar som inte uppträder 

i utpräglade bronsåldersmiljöer, hänföras till yngre järnålder. 

Treuddar förekommer främst i övergången mellan 

äldre och yngre järnålder (Bennet 1987, Hyenstrand 1974). 

Flera av de större gravfälten (exempelvis Raä 51 och 52) 

innehåller element som är typiska för såväl äldre som yngre 

järnålder. Detta kan tyda på att gravfälten har en lång kronologisk 

spännvidd. 

Skogsområdet drygt 500 meter norr om Raä 326 domineras 

av skärvstenshögar (Raä 141, 142, 143, 144, 149, 119, 

261), vilka främst brukar dateras till yngre bronsålder. 

Skärvstenshögarna ligger ofta i brytningszonen mellan 

åkermark och skogsområden. Det går ett stråk av skärvstenshögar 

genom Uppland som följer den dåvarande 

kustlinjen och har sin sydvästra gräns vid Håga, den västra 

i Broby, den östra vid Fyrisåns lopp och den norra i trakten 

av Fjuckby, dvs. strax norr om undersökningsområdet 

(Holm 1996). På vissa ställen förekommer skärvstenshögar 

tillsammans med stensättningar (Raä 137,138). Här finns 

också en ensamliggande stensättning (Raä 140). 

Två runstenar (Raä 109, 166) på ömse sidor om byn har 

givit oss de äldsta till namnet kända invånarna i 

Kyrstatrakten och visar att området varit bebott under vikingatiden. 

De fragmentariska inskrifterna berättar att den 

ena stenen rests av Häming till minne över hans fader Gudfast. 

På den andra stenen vilken har rests invid en bro, 

nämns personerna Igulfast och Fastulv. Ett gravfält med 20 

stensättningar (Raä 136) samt runstenen (Raä 109) ligger 

400–500 meter från den undersökta ytan. De övriga fornlämningarna 

ligger drygt 500–800 meter från undersökningsområdet. 

Ett antal lösfynd är påträffade i områdets närhet. Två 

enkla skafthålsyxor från Vaxmyra, en flintdolk från Uggeln, 

en flintpilspets, en flintdolk, ett hängbryne från Valhammar 

och en skafthålsyxa och en flintdolk från Kyrsta var 

kända redan vid förundersökningen (Aspeborg m.fl. 

1995). Till detta kommer en tjocknackig yxa, en håleggad 

mejsel och en kärna i flinta från Kyrstas ägor (Björck & 

Guinard 2003). I samband med säsongens utgrävningar tillhandahöll 

den lokala markägaren Barbro Råsbrandt ytterliggare 

lösfynd från trakten. Dessa utgörs av en tjocknackig 

håleggad flintyxa, en flintmejsel, en enkel skafthålsyxa, 

en knacksten, en hälleflintsnodul samt ett stycke sydskandinavisk 

flinta (Hallgren & Wikborg 2003). Sammantaget 

ger lösfynd och fornlämningar en bild av ett område som 

under förhistorisk tid varit utnyttjat från mellanneolitisk 

tid och framåt med en tyngdpunkt på äldre järnålder. 

Tidigare undersökningssteg 

Årets undersökning föregicks av en utredning (Aspeborg 

m.fl. 1995) och en förundersökning (Fagerlund 1996). Ut- 

ANTIKVARISK BAKGRUND 11

, 

, 

34 

, 

d 

d 

, 

, 

, 

Vaxmyra- 

grytet 

VAXMYRA 

35 

ÄRENTUNA 

39 s 

46 

, , d 

, 

234:3 

, 

d 

234:2 

, 

, 

, 32 " 

, 

,d 

32:2 

Hässelbackenbacken 

32:3 

, 

d 

, 

d 

d 

, 

44 21 

FYRISVALL 

d, 22 

18:218 

256 

118 

, 

d 

134 

133 LÅTA 

, 

d 

117 

, 245 

, 116 

d 

d 

116:2 

Eken 

115 

114 

d , , 

d113 

d 

, 

, 

d 

110 114:2 

, 2 

d 

Hök- 

d d 

, , 

119 

d 

108 

backarna 246:2246 

, 

108 

d , 33 33:2 

d 319 

d 

d 

318 

, 

d 

317 315 Katt-48 

d 234 

43 

316 

52 

, Tors- 

berget 

20:320 

20:420:2 

d , dd 

d 

48 

51 

, 

53 

55 

, 

, 

" 

, 54 

d 

57:2 

, 

49 

45 

Uggeln 

326 

4:1 

325 

, 

64 253 

, 

BUDDBO 

336 323 

63 

, 

59 

, 227 

337 

d 

, , 

d 60 

, 62 

252 

57 

335 

, 

56 

251 

58:258 

, 

d d 

, 

69:269 

d 

d 

66:2 

d d 

66 

66:3 

d, 65:2 

d 

d 

65:3 226 

, 

65 

, 

d 

, 

" 

UGGELN 

257 

131 

, d 

d 

, 

d , , 

d 

132 

, d 

, 

d 

d 

d 

, 

d 

d 

135:3 

s" 

s 

LÅTA 

, 

, 

Den del av vägområdet som var planerat som rastplats berördes 

inte av föregående utredning och förundersökning 

utan förundersöktes parallellt med slutundersökningen av 

Raä 325 och Raä 326. Sammanlagt drogs 19 sökschakt. 

Dessutom grävdes ett antal provgropar i syfte att lokalisera 

eventuella stenålderslämningar. Totalt påträffades ett 30-tal 

anläggningar och en relativt stor mängd fynd (88 fynden- 

263:2 

,d 

d 

165 167 

165:2 

d, 

KYRSTA 

d 

" 

, , 

ängen 

166 

149 

d 

262:2 

, 

dd 

, 

265 

d d d 

262 

142 

143:2143 

, 141 

d 

, 144 KYRSTA 

d 

330 

, , Al- 

261 140 

d 

d kärret 

328327 

KYRSTA 

260:3 

" 

d, 260 

146 

260:4260:2 

138 

, 

137 

, 

s 

329 Skörkullen 136 

, 

By- 

LÅTA 

, 109 

d 

‰ngarna 

37 

d 

d 37:3 42 

, Hök- 

293 backarna 

41 

294 

, 295 

d 

, 

, 

, 78 

d 

, 

, 

d 

d 

d 

74:2 

d 

72:2 

d 

ÖSTA 

236 

Smibacken 

d d dd 

107:4 107:3 

107:2107 

berge 106 

, 

BUDDBO 

335:2 

KÄTTSTA 

335:3 

ÄRENTUNA 

97 

68 

61 

148 

258:2258 

135:2 

135 

75 

73 

300 

74 

, 

, 

71 

, 

, 

79 

80 

76 

, 

70 

d, 

, 

77 

72 

d 

243 2 

95 

Figur 4. Karta med de 

närliggande fornlämningarna 

markerade. Ur 

Fastighets-/Terrängkartan 

©Lantmäteriverket Gävle 

2005. Medgivande 

M2005/1499. 

Skala 1:20 000. 

redningen omfattade såväl arkivstudier som en fältinventering. 

Arkivstudierna bearbetade framför allt äldre kartmaterial, 

fornlämningsregister samt lokala ortnamn. Fältinventeringen 

bestod av ytbesiktning och registrering av 

upplöjda fyndmaterial. På sina ställen stack man med jordsond 

eller spade för att söka efter eventuella kulturlager. 

Indikationerna från utredningen visade på boplatsaktiviteter 

på båda sidor om bäcken. 

Vid förundersökningen drogs sökschakt. Utifrån anläggningsspridningen 

i schakten gick det att dela upp lokalen 

i två boplatsytor, 38 A i söder och 38 B i norr. Vid 38 A 

påträffades ett 50-tal anläggningar av boplatskaraktär, samt 

en mindre yta med ett tunt kulturlager. De vanligaste fynden 

som framkom var löpare och stenar med olika former 

av slip- eller bearbetningsspår. De två analyserade 14 C proverna 

från 38 A visar att åtminstone delar av bebyggelsen 

kan knytas till tidig romersk järnålder. Fyndmaterialet i 

kombination med ”ett allmänt ålderdomligt intryck” antyder 

dock äldre verksamhet och man anser det möjligt att en 

etablering på platsen skett redan under äldsta bronsålder 

eller stenålder. Vid 38 B påträffades 123 boplatsanknutna 

anläggningar, där det stora flertalet utgjordes av stolphål 

som förmodligen representerar olika gårdslägen. Skillnaden 

i fyllningen samt skillnaden i djup tyder på att det är 

fråga om flera bebyggelsefaser. Dessutom dokumenterades 

en brunn, ett möjligt grophus samt en gammal vägbank på 

platsen. De två prover som analyserades från ytan fick 

bägge en datering till romersk järnålder. 

Förundersökning av rastplats Buddbo 


heter). Förundersökningen visade att fornlämningen fortsatte 

upp i den storblockiga moränen. Vid området högst 

upp på krönet konstaterades fynd av brukskeramik av 

brons- eller järnålderskaraktär samt förekomsten av ett 

svart, sotigt kulturlager. En sondering av ytan visade att det 

svarta lagret ställvis var tjockt och att det bredde ut sig över 

ett större sammanhängande område (Guinard 2003). 

De delar av den förundersökta ytan som visade sig arkeologiskt 

intressanta övergick direkt i slutundersökning. 

Tidigare undersökningar i 

Ärentuna socken 

Före E-4:ans nydragning har det varit ganska sparsamt 

med arkeologiska undersökningar i Ärentuna socken. 1932 

undersöktes tre gravhögar i närliggande Gränby och då 

hittade man bland annat delar av en bronskedja samt en 

ring och ett platt hängsmycke i brons (Topografiska arkivet). 

I Östa undersöktes vid skilda tillfällen två stensättningar 

och en skärvstenshög som upptäcktes i samband med 

markbearbetning och tomtstyckning. Vid en utgrävning i 

Överbacka, 1961 undersöktes skärvstenshögar och oansenliga 

mittblocksgravar (Nilsson 1961). 

Vid Raä 224 i Storvreta undersöktes 1982 en yta som 

låg i anslutning till några skärvstenshögar och eventuella 

stensättningar. Här påträffades två blockgravslika anläggningar 

(Holm 1996). 

I övrigt har inga större arkeologiska undersökningar 

förekommit i Ärentuna socken under de senaste 30 åren. 

Det rör sig främst om mindre schaktövervakningar och utredningar 

i samband av nybyggnation i trakten av Storvreta. 

Undersökningar i samband 

med nydragning av väg E-4 i 

Ärentuna socken 

I samband med nydragningen av E-4an undersöktes en rad 

platser i närheten av Vaxmyra. Några hundra meter norr 

om Raä 326 låg Kyrsta och några hundra meter söder om 

Raä 325 låg Buddbo/Kättsta. För att sätta in Vaxmyragrävningen 

i sitt rätta sammanhang så presenteras en kort sammanfattning 

av de preliminära resultaten. 

Kyrsta 

Undersökningen vid Kyrsta är en av de största som genomförts 

i Mellansverige. Det planerade vägområdets totala 

bredd uppgick till närmare hundra meter. Inom denna 

vägkorridor påträffades sammanhängande boplatslämningar 

på en sträcka av 250 meter. Dessutom undersöktes 

Figur 5. Foto från utgrävningen i Gränby på 1930-talet. Foto: Upplandsmuseets arkiv. 


En del hade begravts obrända i träkistor, andra hade kremerats. 

Sammanlagt undersöktes omkring 50 gravar, varav 

7 skelettgravar och resten brandgravar. I vissa av gravarna 

påträffades gravgåvor som glaspärlor och små knivar av 

järn. I en av skelettgravarna låg en hund vid den gravlagdes 

fötter. Gravarna var idag helt osynliga ovan mark. De har 

ursprungligen varit markerade av jordhögar och stensättningar 

men i samband med senare århundradens uppodling 

har dessa gravöverbyggnader plöjts bort liksom de 

övre delarna av själva groparna som de gravlagda lagts i. 

På ett mindre åkerimpediment, en mindre obrukbar 

förhöjning, omedelbart väster om boplatslämningarna hittades 

ett stort område med eldsprängd sten. Bland stenarna 

hittades mindre koncentrationer av brända människoben 

och ungefär 15 av dessa har bedömts som brandgravar. 

Bland all skärvsten hittades också några glaspärlor och keramikskärvor. 

Gravsättningarna på impedimentet är huvudsakligen 

från förromersk järnålder. 

Figur 6. Karta med vägsträckningen samt de andra arkeologiska 

utgrävningarna i närheten av Vaxmyra utmärkta. Ur Fastighets-/ 

Terrängkartan©Lantmäteriverket Gävle 2005. Medgivande 

M2005/1499. 

ett korsande, smalare, men drygt 400 meter långt område 

inför ombyggnaden av den nuvarande väg 699 mellan 

Fjuckby och Storvreta. Vid Kyrsta undersöktes också två 

gravfält (Engström m.fl. under tryckning) 

Boplatslämningar Raä 327 

Undersökningarna resulterade i spår efter åtskilliga förhistoriska 

huskonstruktioner fördelade på flera gårdslägen. 

Sammanlagt har ett 40-tal hus identifierats, varav 40 långhus 

och 6 grophus. Husen har varit upp till drygt 30 meter 

långa och 4–7 meter breda. De hustyper som påträffats kan 

typologiskt dateras till allt från senneolitikum till slutet av 

vikingatiden (1000-talet e. Kr.). De flesta av husen har dock 

daterats till förromersk och äldre romersk järnålder. I anslutning 

till husen påträffades igenfyllda brunnar samt ett 

stort antal härdar, ugnar och gropar från olika typer av aktiviteter. 

Bland annat finns spår efter vad som tolkas som 

en ugn för keramikbränning. Fyndmaterialet består till stor 

del av djurben, keramik och bränd lera. 

Kring en del av de undersökta husen påträffades spår 

efter inhägnader som omgärdat gårdstunet. De undersökta 

gårdarna härrör från en 3 000 år lång period (2 000 f. 

Kr.–1 000 e. Kr.). Kanske kan vissa av gårdarna ha existerat 

samtidigt som en mindre by. 

Gravar Raä 328 och Raä 329 

Två intilliggande gravfält kom att beröras av vägbygget. 

Det ena gravfältet låg omkring 100 meter söder om boplatslämningarna 

och 300 meter nordväst om Vaxmyra. 

Gravfältet är från yngre järnålder (550 e. Kr.–1050 e. Kr.). 

Buddbo/Kättsta 

Undersökningen vid Buddbo/Kättsta utfördes av Upplandsmuseet 

och arbetet pågick under två fältsäsonger, 

2002 och 2003 (Robin Olsson muntligen). 

Gravfält Raä 56 

Gravfältet låg i en moränbacke, på den södra sidan av 

Thorsberget, drygt 600 meter från Vaxmyra, och var troligen 

i bruk under perioden yngre bronsålder – folkvandringstid. 

Gravfältet, Raä 56, var känt sedan tidigare och 

omfattade sju synliga gravar. Gravfältets fulla utbredning 

är dock inte fullständigt känd, eftersom det fortsatte utanför 

undersökningsområdet och de nyupptäckta gravarna 

inte var synliga ovan mark. 

Sammanlagt drygt 100 gravar undersöktes på gravfältet. 

Av dessa var de flesta blockgravar, men även stensättningar, 

högar och stenansamlingar fanns representerade. 

Blockgravarna varierade i form och storlek, men även i andelen 

skärvig sten i packningen. De nordliga gravar som 

grävdes i den utökade undersökningen, hade genomgående 

ett mindre inslag av skärvig sten. De mest typiska gravarna 

var dock uppbyggda av skärvsten som troligen brutits 

loss från de stora blocken. I de flesta av blockgravarna 

fanns mer än en begravning, vilket gjorde att det totala antalet 

brandgravar på gravfältet uppgick till 183. När det 

gällde just inre gravskick var variationen stor; det fanns 

brandgropar, brandlager, bengropar och benlager representerade. 

I vissa gravar fanns benbehållare i form av keramikkärl 

eller hartstätade kärl. Det fanns en anmärkningsvärt 

hög andel av barn begravda på gravfältet. 

Gravarna innehöll brända ben och ibland gravgåvor i 

form av keramik. Några metallföremål påträffades även. 

Daterande fynd är bland annat två fibulor från äldre romersk 

järnålder och ett remändebeslag från samma tidsperiod. 

Andra metallföremål var synålar av brons respek- 


tive järn. Endast ett fåtal pärlor påträffades och aldrig mer 

än en i samma grav. 

På en berghäll vid moränhöjdens krön fanns ett sotlager 

med kraftigt brända ben och kolbitar. En preliminär 

bedömning av benen pekade mot att det rörde sig om 

människoben och platsen tolkades i ett första skede som 

rester efter en kremeringsplats. Efter osteologisk analys visade 

det sig dock att anläggningen innehöll vikingatida 

djurben. 

Boplats Raä 335 

På bägge sidor om väg 695 undersöktes under säsongen 

2002 och 2003 två boplatser. Lämningarna fanns över ett ca 

400 meter långt område och 100 meter brett område. 

Norr om vägen undersöktes 13 hus och lämningar efter 

minst tre gårdsanläggningar, med större stolphus omgivna 

av mindre ekonomibyggnader. Anläggningarna i övrigt utgjordes 

av härdar och avfallsgropar. I flera av dessa kom 

stora mängder keramik. När boplatsen varit i bruk är ännu 

inte helt klarlagt, men det är troligt att bebyggelsen och 

gravfältet i stor utsträckning är samtida. På boplatsdelens 

södra del undersöktes fem gravar, samtliga brandgravar 

utan markering ovan jord. Troligen har ett mindre gravfält 

varit beläget på ett delvis bortodlat impediment där. Den 

återstående delen av impedimentet var bebyggt och kraftigt 

omrört, varför ytterligare gravar inte kunde konstateras. 

Söder om vägen kunde två separata bebyggelsefaser 

identifieras. Längst i söder fanns resterna av ett ensamliggande 

treskeppigt långhus. Anläggningarna var till stor del 

förstörda av senare tiders åkerbruk, varför endast botten av 

stolphålen var bevarande. På gårdsplanen fanns ett flertal 

härdar och kokgropar samt två brunnar. Fyndmaterialet var 

sparsamt och härrörde framför allt från de båda brunnarnas 

sista användningsfas som avfallsgropar. Det bestod huvudsakligen 

av obrända ben och bränd lera men, mindre mängder 

keramik, slagg och harts påträffades även. Trä från ett av 

stolphålen i huset har daterats till äldre romersk järnålder. 

På den norra delen av undersökningsytan var anläggningsfrekvensen 

betydligt högre. De flesta anläggningar utgjordes 

av stolphål och centralt på området låg de mycket 

tätt. Här har knappt 20 hus identifierats. Stolphålen har till 

övervägande del varit kraftiga och i många av dem har resterna 

av obrända stolpar påträffats. På området undersöktes 

också fyra brunnar, ett antal avfallsgropar och täktgropar. 

Andelen härdar och kokgropar var lägre än på den 

södra ytan. Flera områden med kulturlager fanns också 

och anläggningar förekom både på och under lagren. 

Dateringar av trä och träkol visar att området varit bebott 

främst under vikingatid. 

Fyndmaterialet bestod till stor del av obrända ben, vilka 

huvudsakligen påträffades i lager och avfallsgropar. Andra 

fyndmaterial var lerklining och bränd lera, keramik, slagg 

och ett fåtal metallföremål, som en järnnyckel, en skära och 

en amulettring med två miniatyrskäror. Amuletten hade 

avsiktligen deponerats i ett stolphål. 

Buddbo Raä 336 

På krönet av moränimpedimentet, knappt 250 meter söder 

om Vaxmyraboplatsen undersöktes två skärvstensanläggningar 

av Riksantikvarieämbetet UV-Mitt säsongen 2003. 

Lokalen upptäcktes vid en kompletterande utredning med 

fokus på stenålderslämningar längs nya väg E4, som utfördes 

på senhösten 2002. Aktivitetsytan är belägen i ett 

söderläge 35–40 meter över havet, strax nedanför områdets 

högsta punkt (Björck m.fl. 2003). Skärvstensanläggningarna 

innehöll nästan uteslutande obrända tänder från nöt 

och har daterats till förromersk järnålder (Scharp 2004). 

Järnålder i Uppland 

I en sammanställning över östra Mellansveriges järnåldersboplatser 

som gjordes i slutet av 80-talet förekom inga boplatser 

på glacial eller postglacial lera (Göthberg m.fl.1995) 

Stora infrastrukturella satsningar i form av anläggande 

av vägar och järnvägar har genererat mycket ny arkeologisk 

kunskap i Mälardalen under de senaste 20 åren. Stora projekt 

såsom väg E 18, utbyggnad av Mälarbanan, Arlandabanan, 

Riksväg 55 och Vängevägen har resulterat i flera stora 

exploateringsutgrävningar. Dessa genomfördes framförallt 

i marktyper som inte tidigare varit aktuella i arkeologiska 

sammanhang, såsom i överplöjd lermark. Den äldre järnålderns 

boplatser har dominerat i det framkomna materialet. 

De har visat sig ha en stor rumslig utbredning och vara 

löst organiserade. 

De boplatser som undersöks på lerslätterna – i nuvarande 

odlingsmarker, dateras sällan senare än folkvandringstid. 

Det verkar ske en betydande omläggning av bebyggelsemönster 

som antingen har sin förklaring i en rejäl 

befolkningsminskning eller en övergripande omstrukturering 

av hela samhället. Liknande förändringar har kunnat 

skönjas på andra håll i landet, exempelvis i Östergötland. 

(jfr Hedvall 1995, Frölund 1998, Molin 1999) 

En databas som redogör för forna UV Uppsalas samtliga 

boplatsundersökningar i Uppland och Västmanland 

under åren fram till 1996 har sammanställts för vidare bearbetning 

(BUV). 

Trots ett stort tillgängligt arbetsmaterial har endast ett 

fåtal större synteser gjorts över Uppsalaområdets förhistoria. 

Gravfältsbilden behandlas ur ett makroperspektiv av 

Åke Hyenstrand 1974 och den äldre järnålderns bebyggelse 

diskuteras av Hans Göthberg 2000. ”Suionum hinc civitates” 

är en skrift som presenterar resultat i Mälarregionen 

från 1980- och -90-talet i form av en serie artiklar. Förhoppningen 

är att en rad fördjupade synteser om Mälardalens 

förhistoria ska komma till stånd inom ramen för E-4 

projektet. 

Husforskningen i Sverige har under lång tid främst 

varit inriktad på frågor som behandlat funktion, konstruktion 

och/eller datering. Märkligt nog har diskussionen hållit 

sig innanför husets väggar (Streiffert 2001, Säfvestad 


1995). Från senare år finns dock exempel på försök till djupare 

analyser av hur man strukturerat boplatsen, där man 

tar upp sociala frågeställningar och ideologiska aspekter. 

Liknande ambitioner finns även inom E-4 projektet. 

Äldre kartmaterial 

De arkeologiska undersökningarna vid Vaxmyra, som berörde 

fornlämningslokalerna Raä 325 och Raä 326, ligger 

inom gränserna för Vaxmyra och Kyrsta byar, och inom en 

mindre angränsande del av Buddbo by, i Ärentuna socken, 

Uppland. 

Med hjälp av det äldre kartmaterialet, ortnamnen och 

de äldre kamerala källorna kan vi följa olika landskapselement, 

deras gränser och benämningar i ett långtidsperspektiv 

och studera kontinuitet och förändring i landskapet 

och markanvändningen över tid. Kan några av dessa 

strukturer skönjas i de lämningar från äldre järnålder som 

de arkeologiska undersökningarna i Vaxmyra har påvisat? 

Källkritiska aspekter 

Det är viktigt att uppmärksamma ett antal såväl källkritiska 

som metodkritiska aspekter när det gäller jämförelser 

mellan äldre historiska kartor och den arkeologiska fältundersökningens 

kartbilder (se t.ex. Tollin 1991, Frisk 

2000, Rentzhog m.fl. 2002). 

Noggrannheten vid uppmätning och ritning av de äldre 

kartorna är naturligtvis inte lika stor som vid dagens digitala 

inmätningar. Dessutom kan noggrannheten och generaliseringsgraden 

variera dels mellan olika kartor och även 

inom en och samma karta. En annan felkälla ligger i avritningen 

av de äldre kartorna. Kalkeringen innebär också en 

urvals- och generaliseringsprocess. Ingen karta kan vara en 

exakt avbildning av verkligheten och urval och förenklingar 

görs ständigt. Dessutom kan naturligtvis vanliga misstag 

och slarvfel förekomma. Noggrannheten i rektifieringen av 

kartöverlägget i förhållande till den nutida kartan beror 

bl.a. på hur många rektifieringspunkter som används och 

hur exakta dessa är. Med beaktande av dessa källkritiska 

och metodkritiska aspekter kan dock det äldre historiska 

kartmaterialet vara en mycket viktig informationskälla. 

Markanvändning vid Raä 325 

Lokalen Raä 325 ligger huvudsakligen inom Vaxmyra bys 

ägor och till en liten del inom Buddbo bys ägor. 

Gränsen mellan Kyrsta och Vaxmyra byar utgörs på 

samtliga här granskade kartor av mittlinjen i den bäck som 

rinner ned från skogsmarken norr om Fjuckby. Bäcken rinner 

över slätten i huvudsakligen sydostlig riktning och 

svänger vid Låta söderut för att senare rinna ut i Fyrisån 

vid Stora Skärna. Bäckens lopp är väster om vägen mellan 

Kyrsta och Vaxmyra byar uträtat och i huvudsak detsamma 

Figur 7. Historiskt kartöverlägg överundersökningsområdet. 

Kartöverlägg: C-G Ojala. 

på samtliga kartor inom det här aktuella området. Öster 

om vägen har bäcken ett meandrande förlopp som av naturliga 

skäl har förändrats över tid. Bäcken kallas i handlingarna 

från laga skifte på 1950-talet för Stordiket (K1953, 

UH s. 13). Bäcken kallas även, enligt uppteckningar från 

1930-talet, för Låtabäcken och Östabäcken där bäcken rinner 

förbi Låta och Östa nedströms Vaxmyra (SOFI, uppteckningar 

naturnamn, Stina Holmström 1935). Äldre benämningar 

på bäcken är inte kända. 

På storskifteskartan över Vaxmyra by från 1765 

(V1765) framgår att vägen från Kyrsta korsar gränsbäcken 

över en bro för att sedan fortsätta mot sydväst till Vaxmyra 

bytomt och vidare mot Ärentuna kyrka. Vägsträckningen 

inom Vaxmyras ägor är i stort sett densamma som den nutida 

bruksvägen, utmärkt på topografiska kartan. Dagens 

bebyggelse vid Vaxmyra ligger på samma plats där bytomten 

var belägen på 1760-talet. Vid utgrävningstillfället 

fanns vid ån en äldre stenvalvsbro i relativt dåligt skick, på 

samma ställe där 1700-talsbron korsade ån. Stenbrons 

ålder är dock inte närmare känd. På storskifteskartan ligger 

lokalen 325 huvudsakligen inom åkermark, kallad Plogarne, 

bortsett från dess sydligaste del som ligger inom impedimentmark 

och ett område som ligger inom den nordöstra 

delen av Vaxmyras ägor som är markerad som ängsmark 

och kallas för Ploggärdsgrodorne. 

På storskifteskartan över Buddbo by från 1775 (B1775) 

anges området vid bäcken som ängsmark och kallas Plogängen. 

Ängen sträcker sig söderut mot en rad med åkerlap- 


par med utmärkta stenar/rösen som ligger i öst-västlig riktning 

mellan ängsmarken och impedimentmarken som på 

kartan kallas Storbacken. Markanvändningen är densamma 

på kartan från 1733 (B1733). Från Plogängen och åkerlapparna 

leder en väg/stig åt sydväst över Storbacken till 

Buddbo bytomt. Vägen/stigen från Plogängen till Buddbo 

bytomt följer ungefär samma sträckning som den vid utgrävningen 

existerande skogsvägen. 

På laga skifteskartan över Vaxmyra från 1855–57 

(V1855) kallas åkern för Ploggärdet och gränsen mellan 

denna och Ploggärdsgrodorna, vilken är densamma som 

1765, är markerad med ett större dike. Här har dock Ploggärdsgrodorna 

omvandlats till åkermark, båda områdena 

beskrivs som mylla på lerbotten. Åkermarken har utökats 

något vid impedimentet jämfört med 1765. Den del av 

åkermarken som ligger upp mot impedimentmarken beskrivs 

som åkerbröta på grusblandad botten. Höjden anges 

som en stenig och bergig backe och kallas här Thorsberget 

(V1855), vilket är samma benämning som finns på dagens 

fastighetskarta. 

På häradskartan från 1862 ligger hela lokalen i åkermark 

förutom den sydliga delen som är belägen på impedimentmarken. 

Även Plogängen i Buddbo är vid tidpunkten 

för häradskartan omvandlad till åkermark. 

Markanvändning vid Raä 326 

Lokalen Raä 326 ligger i sin helhet inom Kyrsta bys ägor, 

huvudsakligen inom den så kallade Plogen eller Plogens 

utjord, som sträcker sig över ett område som avgränsas av 

vägen mellan Kyrsta och Vaxmyra i väster, av bäcken i söder 

och som gränsar mot Uggelns ägor i öster och mot Kysslinge 

utjord tillhörande Kyrsta by i nordost (K 1764). Plogens 

utjord består på storskifteskartan från 1764 av utjordsängen 

Plogen samt Plogvreten, ett litet område öster 

om körvägen nere vid bäcken som är markerad som åkermark. 

Vid storskiftet 1764 skiftades Plogvreten men däremot 

inte Plogängen, vilken i handlingarna anges vara av 

ojämn bördighet och som användes som gemensam foderäng 

av hemmanen Västergården och Mellangården i Kyrsta 

by (K1764, storskifteshandlingar). I Kyrsta fanns det tre 

hemman eller gårdar på 1540-talet, vilka kvarlevde åtminstone 

fram till slutet av 1800-talet uppdelade genom 

hemmanklyvning på flera gårdsbruk vardera (Hallgren & 

Tollin 2003). Området väster om vägen mellan Kyrsta och 

Vaxmyra markeras på kartan som ängsmark och tillhörde 

byängen. 

Gränsen mellan utjordarna Plogen och Kysslinge utgjordes 

av ett dike, markerat på 1816-års karta (K1816). På 

denna enskifteskarta markeras också ett omfattande utdikningssystem 

inom delar av utjorden Plogen liksom inom 

den gamla byängen väster om vägen. Den sydöstra delen av 

ängen Plogen är dock fortfarande inte utdikad. Många av 

de diken som dokumenterades under slutundersökningen 

kan spåras på enskifteskartan, bl.a. de diken som avgränsar 

Plogvreten i nordost vilka även överensstämmer med hägnaderna 

från 1764-års storskifteskarta, och dikena som avgränsar 

de 1816 ännu inte utdikade områdena av Plogens 

utjord. Många av de dokumenterade dikena överensstämmer 

alltså med brukningsgränser från storskifteskartan och 

kan ha ett äldre ursprung. Även vissa diken i de nordligaste 

schakten på lokal 326 överensstämmer i riktning med dikena 

på enskifteskartan. På häradskartan från 1862 framgår 

att hela lokalen 326 ligger inom åkermark (H1862). 

En gammal väg 

Undersökningsområdet i lokal Raä 326 korsades vid utgrävningstillfället 

av en bruksväg, närmast ett traktorspår, 

som ledde från stora vägen mellan Storvreta och Fjuckby 

ner till ån och den stenvalvsbro som nämnts ovan. Inför 

slutundersökningen grusades bruksvägen för att möjliggöra 

transporter från stora vägen ner till utgrävningsplatsen 

och ner till ån. Denna bruksväg var resterna efter den 

körväg som på storskifteskartan från 1764 (K1764) ledde 

från Kyrsta by över bäcken till Vaxmyra by och vidare till 

Ärentuna kyrka. På 1700-talet hade vägen samma sträckning 

som vid utgrävningstillfället förutom att 1700-talets 

väg gjorde en böj i sin sträckning över slätten, där 2000-talets 

vägsträckning var uträtad. Platsen där vägen svängde 

låg mitt i undersökningsområdet och skulle visa sig vara ett 

område av största intresse. 

När uträtades vägen? 

Ledtrådar finns på enskifteskartan över Kyrsta från 1816, 

där en ny ägogräns dras rakt längs den nutida vägens 

sträckning (K1816). På häradskartan från 1862 gör körvägen 

fortfarande en sväng på åkern (H1862). Men på kartan 

över laga skifte från 1953 är båda vägsträckningarna inritade: 

dels den nya raka vägsträckningen, angiven som 

samfällighetsväg av 6 alnars bredd (ca 3,6 m), dels den 

gamla svängda vägsträckningen som på kartan återges 

streckad. Den raka vägsträckningen följer gränsen mellan 

Kyrsta 2:1 och Kyrsta 3:2, såsom denna fastslagits vid enskiftet 

1816–1817 och stakats ut 1920 (K1953, handlingarna). 

Omläggningen av själva vägsträckningen kan alltså ha 

skett så sent som i samband med laga skifte i början på 

1950-talet, alternativt mellan 1920 och 1950, så att det vid 

tiden för laga skifte i Kyrsta existerade två vägsträckningar 

i det aktuella området. 

Ortnamn och äldre 

historiska källor 

De äldsta beläggen för ortnamnet Vaxmyra är enligt DMS 

från 1423 i Vaxamyrom (DRAp 6/5, DMS:218f.) då en faste 

vid namn Björn i Vaxmyra nämns, och från 1424 i Vaxmyro 

(RAp 1472 23/11, vidimation; DMS:218). Jordeboksenheter 

för Vaxmyra 1541 var 5 skattehemman och 1548 4 + ? 

skattehemman (DMS:212, 218). 


Efterledet -myra betecknar ’torvmark, vattensjuk mark’ 

(Pamp 1988:104). Förledet är mer omdiskuterat. En äldre 

och ifrågasatt tolkning är att förledet vax-, som exempelvis 

i Vaxholm eller Vaksala, skulle innehålla ett hypotetiskt 

*vak med betydelsen ’vakande, vakthållning, vårdkas’ 

(Molin 1987, Pamp 1988:71). En annan tolkning som förts 

fram är att förledet snarare är ett *vax, som hör samman 

med verbet växa (fornsvenska vaxa), vilket antas betyda 

’(god) växtlighet’ eller ’(frodigt) växande’ (Hellberg 

1979:215). Vaxmyra skulle då kunna betyda ungefär ’sankmark 

med rik växtlighet’. Förledet skulle också kunna vara 

bildat till verbet växa med betydelsen ’stiga upp, svämma 

över’ syftande på en vattensamling eller ett vattendrag 

(Molin 1987). 

Äldsta belägget för Plogen är enligt DMS från 1540 

Ploffuerne (UH 1540:2, DMS:217). Jordeboksenheter för 

Plogen 1541 var 1 skatteutjord och 1545 2 skatteutjord tillhörande 

Uggelsta i Lena socken, från 1548 tillhörande 

Kyrsta (DMS:212, 217). 

Staffan Nyström nämner åkern Plogarna i Kyrsta (Nyström 

1997:138) som exempel på nyodlingar med plog 

härstammande från 1800-talet. I detta fall rör det sig om en 

uppteckning från 1935 där det återges att: ”Åkern är ganska 

nyligen odlad. De gamla minns att byn här förr hade en 

självvuxen äng” (SOFI, uppteckningar naturnamn Stina 

Holmström 1935). De äldsta beläggen för Plogen går dock 

som redan nämnts tillbaka till 1500-talet, vilket är mycket 

tidigare än den allmänt antagna uppfattningen om när plogen 

ersatte årdret som jordbruksredskap i Uppland. Sålunda 

torde inte detta namn ha med plog och plöjning att 

göra. 

Torsberget, d.v.s. backen vid lokalen Raä 325, nämns av 

Per Vikstrand som ett exempel på ett namn av typen Tor + 

höjdbeteckning med ett möjligt förkristet sakralt ursprung 

(Vikstrand 2001:155). Det äldsta kända belägget är Thorsberget 

på kartan över laga skiftet från 1855–57 (V1855). 

Den nuvarande bebyggelsen vid Kyrsta har förmodligen 

legat på samma plats sedan medeltiden. Byn omnämns 

i de skriftliga källorna redan på 1200-talet. Göransson 

har visat att plurala sta-namn i första hand bör uppfattas 

som syftande på gårdar i flertal, dvs. på byar (Göransson 

1979; Fallgren under tryckning). 


MÅLSÄTTNING 

Projektets vetenskapliga program är tematiskt uppdelat 

under tre huvudrubriker; ”Det lokala perspektivet”, ”Det 

regionala perspektivet” och ”Ekonomi och Hantverk”. 

Målsättningen med utgrävningen var att belysa frågor ur 

samtliga perspektiv. 

”Det lokala perspektivet” berör enskilda platser och behandlar 

lokalernas organisation och utformning. Det är 

viktigt att försöka funktionsbestämma boplatsytor samt att 

belysa funktionella, kosmologiska och ideologiska samband 

mellan de arkeologiska lämningarna. “Det regionala 

perspektivet” tar upp frågor som berör förhållandet dels 

mellan olika arkeologiska lokaler, dels mellan lokaler och 

det omgivande landskapet. Här relateras de arkeologiska 

lämningarna till det geografiska rummet och framförallt 

till vattensystemen som rimligen utgjort en viktig förutsättning 

för externa kontakter och boplatsernas lokalisering. 

Utifrån fornlämningsbilden, ortnamn, historiska och 

kamerala källor, gammalt kartmaterial, resultaten från utgrävningarna, 

pollenanalyser etc. ska vi studera och försöka 

skapa oss en samlad bild över traktens bebyggelseutveckling 

som sedan kan jämföras med andra regioner. 

Under rubriken ”Ekonomi och hantverk” fokuserar man 

på frågor som berör näringsfång och jordbrukstekniker. 

Här behandlas också problematiken kring specialist- och 

hushållsproduktion. Gemensamt för de övergripande temana 

är att de fokuserar på sociala aspekter. (Vetenskapligt 

projektprogram för E4 undersökningarna 2001:4–28) 

Den huvudsakliga målsättningen med utgrävningen 

var att undersöka en lokal bebyggelseutveckling om möjligt 

utifrån ett socialt perspektiv. En mängd specifika frågeställningar 

uppställdes i undersökningsplanen. 

Förhoppningen var att det skulle finnas möjligheter att 

studera gårdsstruktur. Hur stora var hushållen? Hur lång 

livslängd hade husen? Hur har boplatsen disponerats? Hur 

har härdar, uthus, åkrar och eventuella hägnader förlagts i 

förhållande till husen? Går det att göra någon funktionsuppdelning 

av husen och boplatsytorna i övrigt? Rör det 

sig om ensamgårdar eller kan man tala i termer av bybildning? 

Är det fråga om ett kontinuerligt utnyttjande av platsen 

eller separata nedslag? Kan man spåra ett brytningsskede 

i bebyggelseutvecklingen? Finns det indikationer på 

sociala skiktningar i materialet? 

En tanke var också att studera de kända ägogränserna i 

ett långtidsperspektiv och ta reda på om dessa går att applicera 

på strukturer från äldre järnålder. 

När man klarlagt bosättningarnas interna rumsliga och 

funktionella struktur, samt kronologi, på ett grundläggande 

plan, är nästa steg att göra en jämförande analys. I första 

hand bör de närliggande undersökningslokalerna Kyrsta 

och Buddbo-Kättsta ses som en enhet och därmed analyseras 

tillsammans. 

Då man vid förundersökningen påträffat en anläggning 

som tolkats som ett möjligt grophus uppställdes också en 

rad frågor kring grophusens funktion och tidsställning i 

jämförelse med långhusen. 

Undersökningsresultatet väckte även en del nya frågor. 

Främst gäller det lämningarna vid Raä 325. De tillvaratagna 

fynden var här betydligt fler än förväntat och dessutom 

påträffades gravanläggningar i moränbacken. Den relativt 

stora mängden keramik kommer att vara till stor hjälp vid 

upprättande av en regional kronologi. Keramiken kan 

dessutom användas för att upptäcka depositionsmönster 

såsom eventuella skillnader mellan grav- och boplatskeramik. 

Att gravar skulle hittas i Vaxmyra var inte förväntat. En 

grav med kantkedja och bengömma undersöktes i Vaxmyra. 

Vid sidan om den fanns ett antal mer eller mindre 

gravliknande anläggningar som ej innehöll några ben. 

Exempelvis undersöktes en anläggning med mycket vällagd 

kantkedja invid ett mittblock. 

Gravliknande anläggningar utan spår efter människoben 

är ett fenomen som inte uppmärksammats särkilt ofta, 

men som förmodligen är vanligare än man tror. Inom E4- 

projektet har jämförbara anläggningar undersökts vid 

Kyrsta, Buddbo, Fullerö och Älby. Av stor vikt blir dateringen 

av dessa platser, samt att försöka jämföra anläggningarnas 

form, innehåll och kontext, för att försöka utröna vilka 

bakomliggande idéer som kan finnas. 

MÅLSÄTTNING 19

METOD OCH GENOMFÖRANDE 

Fält och dokumentationsmetoder 

Undersökningen inleddes med en avbaning av undersökningsområdet 

med syfte att frilägga eventuella anläggningar 

och få en överblick över de arkeologiska lämningarna. 

Matjorden skalades skiktvis av till steril marknivå med 

hjälp av en hjulmaskin och en traktorgrävare. Traktorgrävaren 

forslade även undan jordmassor och kunde därmed 

användas istället för dumper. 

Från förundersökningsrapporten framgick att vissa 

delar av undersökningsområdet endast utnyttjats extensivt. 

Genom att i ett tidigt skede dra täta sökschakt i dessa delar 

lyckades vi avgränsa ”anläggningstomma” ytor som kunde 

bortprioriteras och användas som dumpytor. Sammanlagt 

frilades 20 000 m 2 av det drygt 38 000 m 2 stora undersökningsområdet. 

Efter avbaningen rensades de ytor där anläggningarna 

inte framträdde tydligt. 

De anläggningar som framkom sedan matjorden banats 

av undersöktes i allmänhet genom att halva anläggningen 

grävdes ut med spade och/eller skärslev och profilen 

dokumenterades. Enstaka stora eller särskilt fyndförande 

anläggningar undersöktes i sin helhet och anläggningar 

med särskilt intressanta konstruktionsdetaljer ritades även 

i plan. Den lerhaltiga jordmånen lämpade sig ej för sållning, 

istället handplockades fynden ur anläggningarna. 

De kulturlager som framkom undersöktes primärt med 

hjälp av rutgrävning. De lager som ej visade sig vara särskilt 

fyndförande schaktades bort för att frilägga eventuella underliggande 

anläggningar. I moränbacken på Raä 325 

framkom tre kraftigt fyndförande lager som visade sig innehålla 

möjliga men relativt otydliga gravkonstruktioner. 

Dessa lager undersöktes i sin helhet, genom att rensas ned 

i flera omgångar, dels för att ta till vara alla fynden, då det 

visade sig vara den klart fyndrikaste ytan, dels för att lättare 

kunna upptäcka de eventuella gravarna. Mer ingående 

metodbeskrivningar för respektive lager står att läsa i samband 

med de enskilda lagerbeskrivningarna. 

Samtliga schakt, anläggningar, lösfynd, prover, kulturlager, 

recenta diken och andra sentida störningar samt 

större stenar mättes in med geodimeter och bearbetades i 

Figur 8. Kulturlagret på yta A grävdes ut med rutgrävning. Foto Susanna Eklund. 

METOD OCH GENOMFÖRANDE 21

Figur 9. 

Ytan avbanades ned till anläggningsnivå. Foto: Susanna Eklund. 

Gis-miljö. Ett antal terrängpunkter mättes dessutom in vid 

Raä 325, för att fungera som underlag till en topografisk 

modell över området. 

Fotodokumentation har genomförts kontinuerligt 

under undersökningens gång med dia, digitala och svartvita 

bilder. 

Prover togs främst i och i anslutning till konstruktioner 

men även från spridda anläggningar. 

Basregistrering av fynd och anläggningar har i möjligaste 

mån utförts i fält. Ett urval av anläggningarnas profiler 

har digitaliserats. 

Figur 10. Alla fynd och anläggningar mättes in med totalstation. 

Foto: Susanna Eklund. 

Analyser och provtagning 

Delar av materialet har undersökts mera ingående med 

hjälp av 14 C-analys, vedartsanalys, makrofossilanalys, paleoentomologisk, 

keramisk samt osteologisk analys. 

I det urval av kolprover som skickats på 14 C-analys till 

Ångströmlaboratoriet i Uppsala prioriterades främst prover 

från huskonstruktioner och från anläggningar i nära 

anslutning till dessa. Målsättningen var att försöka förstå 

den lokala bebyggelseutvecklingen. Rör det sig om samtida 

gårdsenheter eller ej? Har platsen utnyttjats kontinuerligt? 

Ett antal spridda anläggningar från aktivitetsytor en bit 

från husen har också daterats med syfte att få grepp om 

platsens övergripande kronologi. (Bilaga 6) 

Innan proverna skickades iväg för datering vedartsbestämdes 

de av Ulf Strucke, UV Mitt. Syftet med vedartsanalysen 

var dels att ta reda på vilka prover som innehåller 


trädslag med hög egenålder och som därmed bör undvikas 

för datering, dels för att ta reda på vilka trädslag som använts 

till olika aktiviteter, dels för att få en bild av vegetationen 

i närmiljön. (Bilaga 5) 

Makrofossilanalysen utfördes av Annelie Ekblom vid 

arkeologiska institutionen, Uppsala Universitet. Det var 

främst stolphålsfyllningar från huskonstruktioner som 

analyserades med ambitionen att studera rumsindelning 

och gårdsekonomi. Stor tyngd lades också vid analys av 

brunnsprover då dessa kan ge en god bild av den lokala floran 

och i princip fungerar som ett lokalt pollendiagram. 

(Bilaga 2) 

Tomas Eriksson, Riksantikvarieämbetet UV Gal, har 

gjort en specialregistrering av keramiken där det primära 

syftet var att definiera kärltyper, storlekar, formelement, 

bränning, ytbehandling, gods och magring. Frågeställningarna 

har fokuserat främst på spridningsmönster och avfallshantering. 

Materialet från Vaxmyra kommer även att 

ingå i Erikssons avhandling som behandlar keramik i norra 

Mälardalen under bronsålder och äldre järnålder. (Bilaga 

4) 

Ylva Bäckström, SAU, analyserade benen. Den ursprungliga 

målsättningen med den osteologiska analysen 

var att belysa boplatsens ekonomi i stort och om möjligt 

jämföra de olika gårdarnas ekonomiska och sociala struktur 

med hjälp av artinnehåll och -fördelning. En annan 

målsättning var att spåra rituella aktiviteter. (Bilaga 3) 

En undersökning av de sociala skillnaderna mellan de 

olika gårdarna i Vaxmyra har visat sig komplicerad. Framför 

allt faller denna del av analysen ifrån på grund av att 

benmaterialet är för litet för att kunna generera statistiskt 

relevanta konklusioner. Svårigheter finns även beträffande 

den rumsliga avgränsningen av gårdarna på platsen och aktiviteternas 

kronologiska spännvidd. Däremot bör denna 

typ av analys vara genomförbar vid jämförelser mellan 

olika byar, t.ex. Vaxmyra – Kyrsta. 

Då bevaringsförhållanden ofta är mycket goda i brunnar 

så utfördes en paleoentomologisk analys av brunnsfyllning 

av Magnus Hellqvist, Högskolan Dalarna. Syftet med 

analysen var att ta reda på beståndet av insekter. Insekternas 

”habitat” kan säga en del om den lokala omgivningen 

samt om människors och djurs aktiviteter. (Bilaga 1) 

Definitioner 

När vi redovisar dokumentationen av huslämningarna vid 

Vaxmyra använder vi oss av följande definitioner. Som 

långhus betecknas ett hus med tre eller fler takbärande 

stolppar, som fyrstolpehus definieras hus med två takbärande 

stolppar som bildar en kvadrat. För långhusen används 

termerna två- och treskeppiga för att beteckna konstruktionstyp. 

Alla måttuppgifter utgår från centrum av 

anläggningarna, i förekommande fall från själva stolpfärgningen. 

Vid beskrivning av husen har vi har utgått från tabellformen 

som används i databasen Hus och gård. Klassifikationen 

takkonstruktion anger om husen haft en balanserad, 

underbalanserad eller överbalanserad takkonstruktion. 

Husen återges med tre planer, en som visar samtliga anläggningar 

i husets närhet, en tolkad plan och en ritning av 

samtliga stolphålsprofiler. 

Då det inte finns några direkt vedertagna definitioner 

av de olika anläggningstyperna härd, härdgrop, kokgrop, så 

är det bäst att klargöra hur vi använder oss av begreppen 

(jfr Eklund 2002). Med klassifikationen härd åsyftas en 

grund eldstad, vilken innehåller sot och/eller kol samt 

eventuellt skärvsten. Dessa har en flack profil och ett djup 

som inte överstiger 0,25 m. Härdgropen definieras som en 

härd vilken är tydligt nedgrävd i markytan, det vill säga 

med ett djup som överstiger 0,25 meter. Kokgropen är i likhet 

med härdgropen nedgrävd i markytan. Det som skiljer 

de båda anläggningstyperna är att man eldat på plats i 

härdgropen, men inte i kokgropen, varför den är så gott 

som fri från sot och kol. Kokgropen brukar också innehålla 

en stor mängd skärvig sten. 

Försvårande omständigheter 

Att genomföra en arkeologisk utgrävning i lermark innebär 

att det är väldigt sällan man arbetar under idealiska 

förhållanden. Under 2002 års varma sommar förvandlades 

leran snabbt till stenhård betongliknande massa med en 

dammig grå färg som det var mycket svårt att urskilja anläggningar 

i. När sedan regnet öste ned så rann det inte 

undan utan medförde gigantiska översvämningar på den 

avbanade ytan. 

Självfallet påverkar sådana omständigheter de arkeologiska 

resultaten negativt, men det går inte att värja sig emot 

vädrets makter och det är dessvärre svårt att förutsäga att 

den första snön ska falla redan i oktober … 

Utåtriktad verksamhet 

Det har under hela E-4 projektet funnits ett stort intresse 

från allmänheten. Skyltar och informationsbroschyrer producerades 

inom ramen för Arkeologi E-4 och fanns tillgängliga 

på grävningsplatsen. Under arkeologidagen i augusti 

besöktes Vaxmyra av ett stort antal besökare som 

guidades runt på platsen. Vaxmyraboplatsen har också beskrivits 

mer ingående i populär form i Årsberättelse 2002. 

Flera fynd från Vaxmyra har visats upp i den utställning 

som anordnats på Upplandsmuseet om utgrävningarna 

längs den ny E:4:an. Det lilla miniatyrkärlet har också 

ställts ut på Uppsala Historiskt Centrum i samband med en 

utställning om husoffer. 

Uppsala Universitet visade också stort intresse för sommarens 

utgrävningar. Visningar anordnades för studenter 

METOD OCH GENOMFÖRANDE 23

Figur 11. Svåra väderförhållanden… Foto Susanna Eklund. 

på grundutbildningen. Som en del i utbildning som bedrivs 

på arkeologiska institutionen ingår också ett moment 

med fältarbete då studenterna får praktisera vid pågående 

utgrävningar. Vid Vaxmyra tog vi emot tre praktikanter i en 

vecka i början av säsongen. På höstkanten anordnades 

också en seminariegrävning där drygt 15 studenter deltog i 

anslutning till utgrävningsplatsen. Förhoppningsvis bidrog 

detta till att studenterna fick en viss inblick i den arkeologiska 

arbetsprocessen. 


PRIORITERINGAR 

Avbaningen av respektive slutunderökningsområde inleddes 

som en fördjupad förundersökning med sökschakt i de 

områden som saknade, eller endast hade vaga indikationer 

på förhistorisk aktivitet från förundersökningen. På så vis 

kunde anläggningsintensiva ytor ringas in för att sedan totalavbanas 

och ytor med inga eller ytterst få anläggningar 

undersöktes endast extensivt. 

Samtliga pinnhål mättes in med totalstation, men endast 

en mindre andel av pinnhålen undersöktes. Det ansågs 

inte meningsfullt att undersöka samtliga pinnhål då de visade 

sig vara av likartad karaktär beträffande profilform 

och fyllning. Pinnhålen var inte heller fyndförande och det 

kunde knappast råda någon tvekan om vilken konstruktion 

de tillhörde. 

Av de övriga anläggningstyperna var det 87 (59 på Raä 

325, 28 på Raä 326) stycken som inte undersöktes. Några av 

dessa var anläggningar som inte gick att återfinna efter ett 

kraftigt regnväder. De anläggningar som påträffades vid 

utvidgning utanför undersökningsområdet, i syfte att totaldokumentera 

huskonstruktioner, kunde endast undersökas 

i undantagsfall då schakten skulle fyllas igen omgående. 

Ungefär 5 % av anläggningarna bortprioriterades 

medvetet då dessa inte ansågs ge någon ytterliggare information. 

Detta gällde främst perifert liggande anläggningar. 

Istället för att använda en bandmaskin och en dumper 

i enlighet med den ursprungliga planen så valde vi att ersätta 

dumpern med en traktorgrävare. På så sätt kunde vi 

tidvis (särskilt vid den inledande schaktdragningen) bana 

av med två maskiner samtidigt. Traktorgrävaren visade sig 

dessutom oumbärlig vid avbaning i skog och på stenrika 

ytor tack vare sin rörlighet. Traktorgrävaren fungerade 

också som dumper genom att den flyttade bort dumpmassor 

med sin frontskopa. 

En stor del av anläggningarna som inte ingick i någon 

konstruktion snittades med spade istället för med skärslev 

för att på så vis hinna undersöka en större andel anläggningar. 

I undersökningsplanen står det att området skulle flygfotograferas 

före och under undersökning. Området flygfotograferades 

före avbaning, men efter avbaning fotograferades 

valda delar av ytan med skylift istället. 

Förslaget till avgränsning av undersökningsområdet 

grundade sig på resultatet från förundersökningen. Då vi 

schaktade längst i söder vid Raä 325 visade det sig att anläggningarna 

verkade fortsätta utanför undersökningsområdet. 

Efter diskussioner med länsstyrelsen beslöt vi att det 

var nödvändigt att utvidga undersökningsområdet för att 

kunna avgränsa fornlämningen. 

Figur 12. Valda delar av utgrävningen fotograferades från skylift. Foto Susanna Eklund. 

PRIORITERINGAR 25

RESULTAT – RAÄ 325 

Områdesbeskrivning 

Den schaktade ytan omfattade knappt 9000 m 2 . Matjordens 

djup varierade mellan 0,1–0,4 m. Större delen av 

undersökningsområdet låg i åkermark. Den södra delen 

del av området utgjordes av en skogsbeklädd moränhöjd. 

Området ligger mellan 27–36,5 meter över havet. Undergrunden 

består av postglacial lera i dalgången och på 

höjderna storblockig morän. Området kan delas in i fyra 

delområden utifrån fördelningen av anläggningar och 

ytornas karaktär. Denna ytindelning har främst varit till 

hjälp vid bearbetningen av materialet, t.ex. vid specialregistreringen 

av keramiken och vid den osteologiska analysen. 

I de inledande mer övergripande kapitlen behandlas dock 

området som en helhet. Sedan följer två kapitel där yta A 

och B behandlas separat på grund av att deras karaktär 

skiljer sig från resten av området och att de utgör avskilda 

ytor. Dessa kapitel innehåller en mer ingående diskussion 

och analys av de två särpräglade ytorna. 

Yta A 

Ligger på åsryggen i orörd terräng och är perifert belägen i 

förhållande till de övriga boplatsytorna. Kännetecknas av 

ett tjockt svart sotigt lager samt ett omgivande härdområde. 

Yta B 

Beläget i moränsluttning i relativt orörd terräng. Kännetecknas 

av förekomst av ett fyndrikt skärvstensbelamrat 

kulturlager samt en ansamling av härdar och härdgropar. 

Förekomsten av gravar särskiljer ytan. 

Yta C 

Boplats/aktivitetsyta belägen i mark som ej plöjts i modern 

tid. Två eventuellt tre hus med tillhörande gårdsplan. Hög 

anläggningsfrekvens- samt ställvis kulturlager. 

Yta D 

Ligger i plöjd åkermark. Här återfinns tre hus, varav ett 

bostadshus och två mindre ekonomibyggnader. I övrigt har 

ytan främst karaktär av en aktivitetsyta 

Figur 13. RAÄ 325 före avbaning. Foto Susanna Eklund. 

RESULTAT – RAÄ 325 27

Figur 14. Ytindelningen på Raä 325. 

Anläggningar 

Sammanlagt påträffades 859 anläggningar inom undersökningsområdet. 

Utav dessa utgick 223 anläggningar. De resterande 

636 fördelade sig enligt följande: 

Raä 325 (med 335) 

Härd 133 

Stolphål 334 

Grop 44 

Nedgrävning 30 

Ugn 1 

Skärvstenspackning 3 

Kokgrop 2 

Ränna 2 

Pinnhål 34 

Kulturlager 10 

Skärvstensflak 1 

Raä 325 inkl. 335 

Härd (133 st) 

Stolphål (334 st) 

Grop (44 st) 

Nedgrävning (30 st) 

Ugn (1 st) 

Skärvstenspackning (3 st) 

Kokgrop (2 st) 

Ränna (2 st) 

Pinnhål (34 st) 

Kulturlager (10 st) 

Skärvstensflak (2 st) 

Tabell 1. Anläggningstyper i Raä 325. 

Figur 15. Cirkeldiagram över olika anläggningstyper på Vaxmyra. 


Knappt 15 % procent av alla anläggningar som framkom 

har vi kunnat knyta till någon konstruktion. Generellt kan 

sägas att anläggningarna som framkom i mark som inte 

brukats i modern tid var betydligt bättre bevarade än de 

som påträffades under matjordslagret ute i åkern. 

Huskonstruktioner 

Sammanlagt hittades fem hus söder om bäcken, varav 

samtliga var av konstruktionstyp treskeppiga långhus. 

Husen betecknas med nummer 2–6 (numreringen inbegriper 

Raä 326 och går från söder). Husen beskrivs först i 

tabellform i enlighet med databasen i Hus och Gård (Göthberg 

m.fl. 1995). Husen beskrivs också i en tolkande text 

där eventuella paralleller presenteras. Husen återges i skala 

1:200 för att underlätta jämförelser med andra hus. Samtliga 

hus, med undantag av ett, identifierades under fältarbetsfasen. 


Hus 2 

OBJEKTET: 

Treskeppigt långhus i lera, 32 meter över havet. NV-SO. 

YTTRE FORM: 

Rektangulär, 9,3 (minst) 36,3 m. Rak långvägg i NO, något 

snedställd gavel i SO. 

VÄGG: 

Sex bevarade stolphål i nordöstra långväggen. 

TAK: 

Stenskodda stolphål efter 3 2 parställda stolpar. I vissa 

fall spår av stolpfärgning efter rektangulära stolpar. 

Bockbredd: 2,57–2,63 m 

Bockavstånd: 2,05–4,75 m 

TAKKONSTRUKTION: 

Balanserad 

STOLPHÅLSMÅTT: 

Diameter i plan: Tak: 0,8–1,1 m, Vägg: 0,1–0,44 m 

Djup: Tak: 0,15–0,45 m, Vägg: 0,06–0,27 m 

FYND: 

Bränd lera och keramik i stolphål, bränd lera, keramik, 

kvarts och mikrospån i flinta i anslutning till huset. Bränt 

djurben. 

Ett lerblock påträffades strax utanför gaveln. 

F 21, 78, 79, 101–103, 160, 167, 172, 175, 196, 380, 494–496, 

568, 589 & 1310 

ANALYSER: 

Vedartsanalys: Analys id 3314 

Makrofossilanalys 

14 C: Ua- 21052, Ua- 21754 

DATERING: 

Förromersk järnålder 

14 C : makrofossil från stolphål, kol från stolphål, 

fynden. 

Hus 2 har daterats till förromersk järnålder. Dateringen 

kommer från ett av de takbärande stolphålen; A 4616. Dateringen 

av kol från stolphålet gav en datering till boplatsens 

första fas d v s tidig förromersk järnålder. Dateringen 

av ett förkolnat sädeskorn från samma stolphål gav en datering 

till övergången mellan förromersk och romersk järnålder. 

Hus 2 kan alltså vara samtida med Hus 3. Hus 2 ligger 

nästan i rät vinkel i förhållande till Hus 3. Med tanke på 

husets storlek är det troligare att det fungerat som någon 

slags ekonomibyggnad snarare än bostad. Rent typologiskt 

är det svårt att säga så mycket om husets ålder. 

De takbärande stolphålen i huset var mycket kraftiga, 

med rejäla stenskoningar. I några av stolphålen bestod 

stenskoningen av kantställda flata stenar. I flera fall kunde 

man utifrån stenskoning och stolpfärgning se att stolparna 

varit rektangulära. Med tanke på de kraftiga takbärarna var 

det något förvånande att huset inte var större. Huset har ett 

längre och ett kortare spann. 

Husets nordvästra del är rikligt omgiven av sten. Man kan 

ana en stenrad som omger de sista paret av takbärande 

stolphål och man kan tänka sig att väggen åtminstone delvis 

haft en stengrund. 

Det verkar ha pågått mycket aktiviteter i området där 

Hus 2 ligger, säkerligen under skilda tider. 

Figur 16. Stolphål A 4616 med tydlig stenskoning. 

Foto Kim Darmark. 


- 32 m ö h 

Sten 

Övrig anläggning 

Härd i plan och profil 

Figur 17. Planer och profiler för hus 2. Plaritningar i skala 1:200. Profilritningar i skala 1:50. 

Teckenförklaring gäller för alla övriga husinstruktioner 

Stolphål i huskonstruktion 

Stolpmärke i profil 


Hus 3 

OBJEKTET: 

Treskeppigt långhus i lera och blockig moränsluttning. 

30,5–32,2 meter över havet. NO-SV. 

YTTRE FORM: 

Rektangulär, 25 (minst) 7,9 m. Raka långväggar. 

TERRASS: 

Naturlig terrassering i moränbacke. 

VÄGG: 

10-tal stolphål, flest i den SO långväggen. Indragen ingång 

strax S om mitten i den SO långväggen, en eventuell ingång 

i N, i den NO långväggen. 

TAK: 

21 stolphål efter 11 2 något skevt parställda stolpar. Enstaka 

dubblerade. 

Bockbredd: 3–3,7 m 



Balanserad 


Diameter i plan: Tak: 0,25–0,8 m 

Vägg: 0,1–0,26 m 

Profil: Tak: 0,15–0,44 m, Vägg: 0,08–0,27 m 

FYND: 

Rikligt med sintrad lera i stolphålen, Slipsten , Keramikkärl 

i miniatyr hittades invid ett av de takbärande stolphålen, 

Människoben och brända djurben. 

F 64, 107, 577, 599, 1046, 1247, 1312, 1326, 1327, 132. 

ANALYSER: 

Vedartsanalys; Analys id 3315, 3316, 3367 


14 C: Ua- 21051, Ua-21058, Ua-21755 

DATERING: 

Förromersk järnålder 

14 C: Makrofossil från stolphål, kol från härd samt kol från 

ugn. 

ÖVRIGT: 

En mindre skärvstenspackning ligger strax norr om husets 

ena gavel. En härd centralt, En ugn ligger i linje med de takbärande 

stolphålen osäkert om den ingår eller ej. Ett dike 

går genom huset. En ränna ev del i väggkonstruktion. 

Hus 3 låg i en ganska kraftig sluttning med den nordöstra 

delen av huset i lera och den sydvästra i storblockig morän. 

Det skiljer drygt 1,5 meter i höjd mellan de båda gavlarna. 

Man skulle kunna kalla det för en tidig typ av sutteränghus. 

Huset var på sina ställen rätt välbevarat. Den stora mängden 

anläggningar i området försvårar dock tolkningen av 

vilka som ingått i huset. Det är möjligt att några av anläggningarna 

är rester efter omstolpningar av huset. Särskilt i 

husets södra del ligger stolphålen tätt inpå varandra. 

Husets storlek talar för att det skulle ha kunnat rymma 

flera funktioner. Med tanke på sluttningen bör ett eventuellt 

fähus ha varit placerat nordöst om ingången i de lägre 

liggande partierna. Ett stolphål, som skulle kunna utgöra 

del av en mellanvägg, ligger precis på gränsen där terrängen 

skiftar och sluttningen och den blockiga moränen tar 

vid. Man skulle kunna tänka sig att den sydvästra änden av 

huset haft en annan funktion. Kanske rör det sig om en senare 

tillbyggnad. En ungefär 1,5 meter lång och 0,1 m bred 

ränna ligger i linje mellan de två stolphål som utgör det 

sydligaste takbärande paret i Hus 3. Det är troligt att rännan 

ingått i huskonstruktionen och att den kanske kan 

kopplas till väggkonstruktionen. Rännan hade en mörkt 

grå till mörkbrun siltig fyllning med enstaka kolstänk och 

den var 0,04 m djup. 

Det som ser ut att ha varit det längsta spannet i huset är 

troligen en följd av att det recenta dike som går rakt igenom 

huset överlagrar ett stolphålspar. Om så är fallet har det 

längsta spannet istället legat i anslutning till härden. 

Förutom den välplacerade härden påträffades även en 

anläggning som tolkades som en ugn innanför husets vägglinje. 

Anläggningen ligger något underligt placerad i linje 

med de takbärande stolphålen och det är inte helt säkert att 

den ingått i huskonstruktionen även om det verkar troligt. 

Datering från ugnen överensstämmer med dateringar från 

de takbärande stolphålen. 

I ett av de takbärande stolphålen hittades ett litet lerkärl 

i miniatyr. Kanske rör det sig om ett husoffer. Husoffer 

förekommer från mesolitikum, ända in i modern tid. Ett 

särskilt utvalt föremål läggs på en speciellt utvald plats. 

Kanske för att skydda byggnaden från eldsvåda, eller för att 

skydda husets inneboende och djur från sjukdom, olycka 

och trolldom. Placeringen är strategiskt vald och föremålen 

påträffas oftast antingen vid ingången eller i hörnen (Karsten 

1994:274). 

I flera av de takbärande stolphålen hittades mycket hårt 

bränd, i flera fall sintrad lera, vilket tyder på att åtminstone 

delar av huset har brunnit mycket kraftigt. Den brända 

leran låg främst i husets södra del, men några spridda fragment 

hittades också i husets norra del. Detta kan höra samman 

med att anläggningarna i den norra delen var sämre 

bevarade. 

Även om hus som placerats i sluttningar inte är direkt 

vanliga så går det att hitta flera paralleller. Ett exempel 

finns i Hus 1 i Bålsta i Yttergrans socken. Där undersöktes 

ett 15 meter långt hus som låg i en sluttning med en nivåskillnad 

på 1,25 meter. Det har inte gått att hitta några spår 

efter någon form av utjämning av sluttningen, men i mit- 


taxeln i husets lägre belägna del fanns tre stolphål. Dessa 

kan ha utgjort en förstärkning av den takbärande konstruktionen. 

En alternativ tolkning är att stolparna hjälpt 

till att bära upp ett trägolv för att minska nivåskillnaden 

(Franzén m.fl. 1996:130). En annan parallell finns i Nibble 

i Ösmo socken i Södermanland där nivåskillnaden var 1,5 

meter samt i Hus 10 Uppsala i Västmanland där det skilde 

en halv meter mellan den östra och den västra gaveln. 

(Reisborg 1994, Hulth & Norr manus). 

Hus som placerats i övergången mellan morän och lera 

finns också flera exempel på bland annat från Småland och 

Öland (Eklund 2000, Fallgren 1988:6). I Vaxmyra har man 

placerat huset så högt som möjligt i terrängen utan att hela 

huset ska behöver ligga i stenig terräng – endast den sydvästra 

delen av huset ligger i den blockiga moränen. 

På den sydöstra långsidan ligger ett stort stenblock delvis 

innanför den förmodade vägglinjen. Man har förmodligen 

använt sig av blocket i väggkonstruktionen. På ett liknande 

stenblock i Hus 1 i Skällby i Arby socken i Småland 

hittades små fragment av bränd lera som skulle kunna utgöra 

rester efter den lerklinade väggen (Eklund m.fl. 2000). 

Huset har daterats till sen förromersk järnålder. Dateringarna 

kom från ett av de takbärande stolphålen, den centrala 

härden samt från en ugn. 



Hus 4 

OBJEKTET: 

Treskeppigt hus i rödbrun, varvig, siltig lera. 30 meter över 

havet. N-S. 

YTTRE FORM: 

Rektangulär, 17,7 2,6 (minst) m. (Rak) gavel i S. 

VÄGG: 

– 

TAK: 

5 2 parställda stolphål 




Diameter i plan: 0,28–0,7 m 

Djup: 0,08–0,25 m 

FYND: 

Keramik i två av de takbärande stolphålen, samt brända 

och obrända djurben 

F 473, 478, 1279, 1280, 1438–1441. 

ANALYSER: 

Vedart; Analys id 3317, 3318 

14 C: Ua- 21045 

DATERING: 

Romersk järnålder 

14 C: kol från takbärande stolphål. 

Typologisk 

ÖVRIGT: 

Härd centralt, i husets längsta spann. 

Hus 4 framkom i den plöjda åkermarken och det var endast 

resterna efter de takbärande stolphålen som fanns bevarade. 

Centralt i huset, i mitten av dess längsta spann låg 

en härd. Det finns inga tecken som tyder på att man haft 

någon fähusdel i huset. 

Huset har med 14 C från ett av de takbärande stolphålen 

daterats till äldre romersk järnålder. Rent typologiskt påminner 

huset mest om andra hus från tiden yngre romersk 

järnålder- folkvandringstid (Göthberg m.fl.1995:90, 223– 

226, 269 ). 

Figur 19. Hus 4 uppstolpat. Fotograf Susanna Eklund. 


Figur 20. Planer och profiler över hus 4. Planritningar i skala 1:200. Profilritningar i skal 1:50. 


Hus 5 

OBJEKTET: 

Treskeppigt hus i gulbrun varvig lera, 29,5 meter över 

havet. ONO-VSV. 

YTTRE FORM: 

Rektangulär, minst 9 2,75 m. 

VÄGG: 

– 

TAK: 

5 Stolphål efter 3 2 parställda stolpar. Stolphålet som saknas 

eventuellt överlagrat av en härd. 


Bockavstånd 3,4–4,8 m 



Djup: 0,1–0,25 m 

Huset har inte daterats men det finns många liknande 

exempel på mindre hus, så kallade ”tresättare”, som förekommer 

från yngre bronsålder till romersk järnålder 

(Göthberg 2000:47, Sundkvist 1998). Husen är svåra att datera 

utifrån konstruktionen. Eftersom de ofta förekommer 

tillsammans med större treskeppiga hus är det vanligt att 

de tolkas som uthus som kan ha använts som trösklada, 

förrådsbyggnad, hantverksbod eller liknande. Det finns 

dock exempel på ansamlingar av mindre hus, där de tolkats 

som mindre bostadshus eller platser för aktiviteter som utfördes 

långt från själva boningshusen (Fagerlund m.fl. 

1999:66) Det finns också exempel på en tresättare med lergolv 

och härd som tolkats som bostadshus (Hamilton 

1995:17ff). 

Hus 5 låg drygt 25 meter nordväst om hus 4 och med 

tanke på dess ringa storlek och något skeva konstruktion 

ligger det nära till hands att anta att huset utgjort en ekonomibyggnad 

till något av de större husen, exempelvis till 

Hus 4, som inte har någon inbyggd fähusdel. 

FYND: 

Bränt djurben 

F 1300 

ANALYSER: 

– 

DATERING: 


Kontext: ekonomibyggnad tillhörande 

Hus 4 



Hus 6 

OJEKTET: 

Treskeppigt hus i gulbrun varvig lera, 30 meter över havet. 

NV-SÖ. 

YTTRE FORM: 

Rektangulär, minst 8,5 2,7 m. 

VÄGG: 

– 

Hus 6 påminner till sin karaktär en hel del om Hus 5 och 

har förmodligen också utgjort en ekonomibyggnad. Det är 

dock svårt att uttala sig om vad huset fyllt för funktion. 

Kanske har det fungerat som en ladugård för djur, ett förråd, 

ett sädesmagasin eller liknande. Husets konstruktion 

är något osäker, vilket försvåras ytterliggare av att det skärs 

av ett recent dike. 

Huset har daterats till yngre romersk järnålder med kol 

från ett av stolphålen. 

TAK: 

4 stolphål efter 3 2 parställda stolpar. Huset störs av ett 

recent dike samt av en senare härd. 




Underbalanserad 



Djup: 0,06–0,21 m 

FYND: 

Bränd lera i ett av stolphålen, 

obrända och brända djurben 

F 479, 1283-1285 

ANALYSER: 

Vedart; Analysid 3319, Lind 

14 C: Ua- 21047 

DATERING: 

Yngre romersk järnålder 

14 C: Kol från takbärande 

stolphål 

ÖVRIGT: 

Husets konstruktion något 

osäker. Ekonomibyggnad, 

eventuellt samtida med Hus 4 



Hus 16 

OBJEKTET: 

Treskeppigt hus i gulbrun varvig lera, NV-SÖ. 

YTTRE FORM: 

Rektangulär, minst 10 4 m. 

VÄGG: 

– 

TAK: 

6 stolphål efter 3 3 parställda stolpar 



Hus 16 var det enda av husen i Vaxmyra som inte upptäcktes 

redan i fält utan som är en skrivbordsprodukt. Detta har 

självfallet i viss mån påverkat undersökningsmetoden. 

Med tanke på husets storlek så är det troligt att det utgjort 

en ekonomibyggnad till något av bostadshusen. Husets 

läge precis invid Hus 2 talar för att det kanske ersatt 

eller föregått hus 2, som ekonomibyggnad till Hus 3. Två av 

stolphålen, A 4616 från Hus 2 och A 3002 från Hus 16 skär 

uppenbarligen varandra. Stenpackningen gör det dock 

mycket svårt att utifrån profilen avgöra hur anläggningarna 

förhåller sig till varandra. Stenarnas position och nedgrävningarnas 

form antyder dock att A 3002 skär A 4616 

och således skulle Hus 16 vara anlagt senare än Hus 2. Hus 

16 ligger också vinkelrätt i förhållande till hus 3 och tillsammans 

skapar de ett fint gårdstun. 



Djup: 0,14–0,3 m 

FYND: 

Knacksten och bränd lera 

F 40, 63, 88, 89, 110, 184 

ANALYSER: 

DATERING: 

– 

ÖVRIGT: 

Ekonomibyggnad, eventuellt 

tillhörande hus 3. 

Upptäcktes ej i fält. 



Härdar 

Sammanlagt påträffades 132 härdar, fyra härdgropar och 

tre kokgropar söder om bäcken. Härdarna var ovala, runda 

eller regelbundna och hade en längd mellan 0,3–3,5 m. De 

flesta hade dock en diameter på mellan 0,7–1,5 m. Djupet 

varierade mellan 0,02–0,25 m. Generellt kan sägas att härdarna 

var relativt dåligt bevarade och att det i de flesta fall 

bara var den absoluta botten som fanns kvar. Härdarna 

hade en sotig fyllning, ofta med inslag av kol och skärvsten. 

Härdarna grupperade sig i flera koncentrationer, tätast 

låg de på yta B och C, dvs. i moränbacken och strax nedanför. 

De områden som var de mest anläggningsintensiva innehöll 

också flest härdar. Ett utpräglat härdområde, med 

endast ett fåtal stolphål i närheten låg drygt 25 meter öster 

om Hus 4. I anslutning till Hus 5 och 6 och norr om dessa 

låg ett 15-tal härdar utspridda. 

Dessutom påträffades härdar inne i Hus 3 och hus 4. 

Dessa var placerade mittemellan de takbärande stolphålen 

i det längst eller näst längsta spannet i huset och har förmodligen 

legat i husets bostadsdel. 

En annorlunda härd med tydlig lagd kantkedja A 8047 

undersöktes i moränbacken i närheten av det som tolkats 

som gravanläggningar. A 8047 innehöll rikligt med keramik. 

Ett antal riktigt stora härdar ligger utspridda över undersökningsområdet. 

Den största av dem ligger placerad 

strax norr om Hus 2 och Hus 16. Härden kan inte ha varit 

samtida med Hus 16 då den bör ha legat delvis innanför 

husets vägglinje. Härden (A 3194) mätte 3,5 3,2 meter 

och var 0,25 meter djup. Fyllningen bestod av svart siltig 

sand med inslag av kol och bränd lera. Att enstaka härdar 

på boplatser eller aktivitetsytor på detta sätt särskiljer sig 

från de övriga i fråga om storlek är inte ovanligt (jfr Eklund 

& Larsson 2002, Eklund & Petterson under tryckning) Man 

kan fråga sig vad anläggningen haft för funktion som kräver 

en så ansenlig storlek. 

Sammanlagt daterades 7 härdar från yta B, C och D. 

Två av de daterade härdarna hamnade i tidig förromersk 

järnålder, de övriga i århundradena kring Kristi födelse, 

dvs. på gränsen mellan förromersk och romersk järnålder. 

De flesta härdarna är alltså samtida med den tidiga bebyggelsen. 

Majoriteten av härdarna var fyndtomma, men fynd av 

brända djurben, keramik och bränd lera förekommer 

frekvent. 

Figur 24. Härd A 8047 med kantkedja i plan. 


Figur 25. Bilden visar grupperingarna 

av härdar på området. 

ligt att kokgropen anlagts före huset. Den andra kokgropen 

ligger i anslutning till aktivitetsytan i den nordvästra delen 

av området. 

Figur 26. 

Kokgropar 

Datering av härdar diagram. 

Endast två anläggningar har registrerats som kokgropar 

söder om bäcken. Den ena av dessa, A 8202, ligger precis 

invid ett av de takbärande stolphålen i Hus 3 och det är tro- 

Stolphål och eventuella hägnader 

Sammanlagt hittade vi 336 stolphål vid Raä 325. Av dessa 

kunde 92 stycken, endast drygt en fjärdedel knytas till 

någon form av konstruktion. Man kan då fråga sig vad de 

övriga 244 stolphålen utgör för form av rester? Trots att vi 

inte lyckats knyta dem till någon konstruktion så är det 

fullt möjligt, eller snarare troligt att de ingått i ett sammanhang 

som vi inte kunnat tyda. Det finns exempel på ställen 

där stolphålen ligger i rader. I anslutning till Hus 2 och 3 

finns en rad av stolphål som går parallellt med hus 3 och 

sedan svänger av i rät vinkel och på så sätt omgärdar gårdsplanen. 

Dessa anläggningar skulle kunna tolkas som en 

hägnad. Det är dock svårt att avgöra exakt vilka stolphål 

som ingått i konstruktionen. Utifrån placering, profilernas 

utseende samt fyllningens karaktär har ett försök till tolkning 

av hägnaden gjorts. 


Hägnad 29 

Antal anläggningar: 15 stolphål 

Längd: 

24 meter 

Avstånd mellan stolparna: 0,6–4,98 m 

Diameter: 

0,2–0,5 m 

Djup: 

0,05–0,28 m 

Övrigt: Omgärdar Hus 2, 3 och 16. 

Går i NV riktning och 

svänger sedan 90 grader. 

Utanför aktivitetsytan längst i norr finns också ett antal 

stolphål som ligger i linje med varandra och kanske utgör 

någon form av gräns. 

Inne på gårdsplanen vid Hus 3, ligger en mängd stolphål. 

Parvis uppträdande stolphål kan tänkas ha utgjort 

någon enkel form av konstruktion, typ vindskydd, torkställning 

eller dylikt. 

Rännor 

Sammanlagt undersöktes 2 rännor, dvs. avlånga anläggningar 

på ytan. A 14 661 är ungefär 1,5 meter lång och 0,1 

m bred och ligger i linje mellan två stolphål som utgör det 

sydligaste takbärande paret i Hus 3. Det är troligt att rännan 

ingått i huskonstruktionen och att den kanske kan 

kopplas till väggkonstruktionen. Rännan hade en mörkt 

grå till mörkbrun siltig fyllning med enstaka kolstänk och 

den var 0,04 m djup. 

Den andra rännan löper parallellt med ett täckdike, och 

kan vara en rest efter ett tidigare dike på platsen. 

Gropar 

Under begreppet gropar döljer sig en mycket heterogen anläggningskategori 

med ganska diffus och olikartad karaktär 

som är svår att klassificera och funktionsbestämma. 

Groparna uppträder i huvudsak under yngre bronsålder 

och äldre järnålder. Kategorin är så direkt knuten till boplatser 

att den framstår som ett karakteristiskt element i tidens 

bosättningsmönster (Lindgren-Hertz 1998). 

Av anläggningarna tolkades 45 som gropar vid Raä 325. 

Tre av dessa låg på yta A, sex på yta D och de övriga på yta 

B och C. Majoriteten av groparna var ovala, de övriga var 

runda eller oregelbundna. Storleken varierade från 0,25 m 

till 1,8 m, de flesta av anläggningarna hade dock en storlek 

mellan 0,4–1,5 meter och ett djup mellan 0,08–0,42 meter. 

Flertalet av groparna innehöll kol. 

En klunga gropar låg samlade strax utanför den sydvästra 

gaveln på hus 3. En mindre grupp låg lite längre upp 

i den steniga moränbacken i närheten av grav A 25. En 

annan ansamling av anläggningar låg sydost om hus 3. 

Närheten till husen gör att man förmodligen kan knyta 

groparna till någon form av hushållsaktiviteter där de fyllt 

funktion som förvaringsgropar, avfallsgropar etc. 

En av de undersökta groparna, A 1723 innehöll rikligt 

med fynd av keramik, brända djurben samt en löpare. 

Tänkbart är att den, åtminstone i sin sista fas, fungerat som 

avfallsgrop. Gropar som anläggningsform har ofta en ganska 

komplex bakgrund med olika faser där de fyllt olika 

funktioner. 

Nedgrävningar 

Sammanlagt undersöktes 29 nedgrävningar vid Raä 325. 

Nedgrävningar är en kategori man använder sig av när 

man ser att anläggningen är tydligt nedgrävd av människohand 

– men man inte kan säga mycket i övrigt om dess karaktär. 

I själva verket är det alltså en form av grop. 

Med undantag av fyra recenta nedgrävningar som hör 

samman med ett täckdike, så ligger nedgrävningarna i den 

anläggningstäta ytan i anslutning till Hus 3, och det är troligt 

att nedgrävningarna precis som groparna kan knytas 

samman med olika form av hushållsaktiviteter på gårdsplanen. 

Gravar 

I moränsluttningen undersöktes en säker grav och ett antal 

gravliknande anläggningar. 

A 25 låg 33 meter över havet, drygt 5 meter sydväst om 

hus 3 och graven var uppbyggd kring ett stort stenblock 

(1,94 2,04 m). Anläggningen var strax över 2 meter i diameter. 

En tydlig kantkedja omgärdade stenblocket i den 

sydvästra delen av anläggningen. Det stora blocket var 

sprucket och såg ut att vara bränt på plats. En del av stenarna 

i kantkedjan samt i gravfyllningen verkar härstamma 

från det stora mittblocket. 

Den homogena fyllningen innanför kantkedjan bestod 

av mörkt sotig gråsvart silt, samt rikligt med stenar i storlek 

0,2–0,5 meter Fyllningen var något ljusare i ytskiktet. 

Ungefär en decimeter ned i fyllningen framträdde en större 

sten. En benkoncentration påträffades invid stenen i gravens 

mitt. Benen som låg samlade i en koncentration, 

(F 1418–1421) var grå till gråvita och sotiga. I övrigt påträffades 

enstaka fragment brända ben spridda i hela anläggningen. 

Dessa fragment var blåvita och gulgrå. Eventuellt 

har benen som hittades i koncentration ursprungligen 

legat i någon form av benbehållare. 

I fyllningen hittades också en mängd vita kalkstenar. 

Att man lägger ned kvarts i gravar är ett allmänt känt fenomen 

som förekommit från stenålder och framåt, dock med 

en kronologisk tyngdpunkt i tidig järnålder. Man pratar 

om ”heliga vita stenar” och man brukar tolka kvartsförekomsterna 

som någon form av fruktbarhetsoffer inom 

dödskulten (Westman 1998, Carlie 1999). Det är troligt att 

färgen haft en stark symbolisk betydelse – dessutom syns 

de vita stenarna tydligt mot omgivningen. Man kan fråga 

sig om de vita sandstenarna representerar något liknande 

som kvartsförekomsterna i gravar. På Gotland förekommer 


exempel på gravar där man använt stora bitar av vit kalksten 

i konstruktionen (Carlie 1999). 

A 26 låg längre upp i sluttningen, 33,5 meter över havet. 

Anläggningen låg i A 4972, ett lager bestående av skärvsten. 

A 26 var 2,5 m i diameter och uppvisade en rund form. Anläggningen 

var uppbyggd kring ett större block omgiven av 

en halvcirkelformad kantkedja av stenar. I den sydöstra 

delen saknades kantkedja men det var omöjligt att avgöra 

huruvida kantkedjan skadats eller om den faktiskt ursprungligen 

varit hästskoformad. 

Fyllningen var inte lika sotig som fyllningen i A 25, utan 

bestod av en ljust grå sandig silt med inslag av skärvsten 

som i princip var omöjlig att skilja från det omgivande 

skärvstenslagret. 

Inga människoben hittades i den gravliknande anläggningen. 

Däremot hittades resterna efter ett deponerat kärl 

i anslutning till kantkedjan. 

A 25 och A 26 var de tydligaste gravliknande formationerna. 

Ytterligare en stenansamling som skulle kunna utgöra 

rest efter en kantkedja kunde skönjas på ytan. Dessutom 

framkom brända människoben i nära anslutning till 

ett stort sprucket stenblock på ytan. Gravarna kan alltså ha 

varit betydligt fler. 


Anläggning 25 

Stensättning / Blockgrav 

TOLKNING 

Anläggningen tolkades som en liten 

blockgrav/stensättning uppbyggd kring 

ett stenblock, med ett inre gravskick bestående 

av ett brandlager. 

INRE GRAVSKICK 

Brandlager. En benkoncentration påträffades 

invid en sten i gravens västra 

del. I övrigt påträffades enstaka fragment 

brända ben spridda i hela anläggningen. 

FYND 

Bränd lera : (F 233, F239, F645, F765, F767, F773) 

Keramik: (F 645, F 644 & F 780) 

OSTEOLOGI 

Slidhornsdjur/hjortdjur (F 1417) 

Människa (F 1418, F 1419, F 1420, F1421, F 1425, F 1426) 

PROVER 

Vedart 

14 C 

Makrofossil 

MÅTT 

1,94 2,04 

DATERING OCH DATERINGS- 

GRUND 

Graven har 14 C-daterats till förromersk 

järnålder med tre prover. Ua21075 

människoben, Ua 21076 hasselnöt, Ua- 

21057ek. 

BELÄGENHET 

Anläggningen låg på yta B, en bit upp i 

moränsluttningen, drygt 5 meter sydväst 

om Hus 3. 33,2 meter över havet. 

Figur 27. 

A 25 Foto under utgrävning. Foto Helena Åqvist. 

UTSEENDE I PLAN 

Efter avtorvning och rensning framträdde 

en tydlig kantkedja intill ett större 

stenblock. 

UTGRÄVNINGSMETODIK 

Anläggningen snittades i nordsydlig 

riktning och den västra delen grävdes ut 

först. Hela anläggningen undersöktes. 

LAGERBESKRIVNING 

Den homogena fyllningen innanför 

kantkedjan bestod av mörkt sotig, gråsvart 

silt, samt rikligt med stenar. Fyllningen 

var något ljusare i ytskiktet. 

0,08– 0,1 m ned i fyllningen framträdde 

en större sten. 

Figur 28. A 25 i plan, skala 1:20. 


Anläggning 26 

Möjlig blockgrav / stenkrets 

TOLKNING 

Möjlig blockgrav, med omgivande stenkrets, dock inga 

spår efter begravning. 

INRE GRAVSKICK 

– 

MÅTT 

2,64 2,5 meter 

DATERING OCH DATERINGSGRUND 

Äldre järnålder, kontexten och fynden. 

BELÄGENHET 

Anläggningen låg på yta B, högt upp i moränsluttningen, 

33,5 meter över havet. 

UTSEENDE I PLAN 

Efter avtorvning och rensning framträdde en tydlig hästskoformad 

kantkedja intill ett större stenblock. 

UTGRÄVNINGSMETODIK 

Hela anläggningen grävdes ut. Anläggningen rensades ned 

i plan. 

LAGERBESKRIVNING 

Ljust grå silt med inslag av skärvig sten. 

FYND 

Bränd lera (F 104, 357, 640) 

Keramik: kärl 1 

Djurben ( F 1316) 

Bergart: (F 1036) 

OSTEOLOGI 

Djurben 

PROVER 

– 

Figur 29. A 26 från väster. Foto Susanna Eklund. 


Sten 

Figur 30. A 26 i plan, skala 1:20 


Övriga anläggningar 

Skärvstenspackning A 2756 

I anslutning till den nordöstra gaveln på Hus 3 dokumenterades 

en skärvstenspackning som var oregelbunden till 

formen och drygt 7 3 meter i diameter. Tre rutor grävdes 

i skärvstenspackning för att se om den var fyndförande. 

Det enda fynd som påträffades, såväl vid rutgrävning som 

vid rensning av anläggningen var ett oidentifierat fragment 

av ett järnföremål (F 1058). Föremålet hittades ytligt och 

har bedömts vara recent. Ingen konservering har således 

gjorts av fragmentet. Ett kolprov från anläggningen daterades 

till den tidiga förromerska fasen. 

Den ursprungliga tanken var att skärvstenspackningen 

utgjorde någon form av utkastlager i anslutning till hus 3. 

Dateringen såväl som det ringa antalet fynd talar emot den 

tolkningen. 

Anläggningen kan ursprungligen ha varit större, det är 

möjligt att den delvis förstördes vid uppförandet av Hus 3. 

Kanske använde man sig av den befintliga anläggningen i 

konstruktionen. Med tanke på att husets nordöstra delar 

låg i en svacka där det förmodligen varit lite sankare – så 

kan stenpackningen ha återanvänts till dränering av husgrunden. 

Ugn A 3850 

I anslutning till Hus 3 undersöktes en anläggning som tolkats 

som en ugn, A 3850. Anläggningen var 1,2 meter i diameter 

och 0,35 meter djup. Den var uppbyggd av två lager 

vilka syntes tydligt redan i plan. Ett grått till gråsvart lager 

av sotig sandig silt med rikliga inslag av kol och skörbrända 

stenar löper som en 0,1–0,2 m bred lins i anläggningens 

utkant. I anläggningens mitt framträder ett lager av gulbrun 

till beige siltig lera som innehåller rikligt med fragmenterad 

bränd lera. 

Utmed anläggningens nedgrävningskanter fanns en 

stenpackning. Det låg även större stenar i anläggningens 

mitt. Anläggningen har tolkats som bottendelen av en 

ugnsanläggning, där det ljusare lagret med den rikliga förekomsten 

av bränd lera representerar en nedrasad överbyggnad. 

I anläggningen påträffades 5,3 g slaktavfall från får/get. 

Dessutom hittades vid flotteringen ett antal fragment av 

sprutslagg (muntliga uppgifter Lena Grandin). Sprutslaggen 

påträffades i ugnens överbyggnadslager. 

Sprutslagg är små sfäriska slaggskal som bildas flygande 

i luften under primärsmidets slutfas, när smältan kompakteras 

till järn genom att man bankar slaggen ur en järnlupp. 

Ofta använder man en fällsten som stöd när luppen ska 

bankas med en klubba över öppen eld. Fällstenen brukar ha 

en flat ovansida med spår av bearbetning. Någon fällsten 

påträffades aldrig i Vaxmyra. Ugnsanläggningen behöver 

inte ha något med primärsmidet att göra. Sprutslagg färdas 

ju genom luften och kan flyga en bra bit. Det kan också tänkas 

att smideslopporna fastnat i smedens kläder och sedan 

fallit av i ugnens närhet. På grund av den ringa mängden 

”smidesloppor” och avsaknaden av andra rester efter primärsmide 

så är det snarare troligt att anläggningen använts 

till något annat, och att sprutslaggen bara hamnat i anläggningen. 

Det kan dock vara resterna efter den enklaste typen 

av gropugn för metallbearbetning. Det har påpekats att rester 

efter ugnar av denna typ bör vara förvillande lika öppna 

härdar eller kokgropar (Andersson m.fl. 1986:37) 

A 3850 har en ganska märklig placering, på så sätt att 

den ligger på linje med de takbärande stolphålen i Hus 3, 

ungefär mitt i huset på den västra sidan. Det är svårt att av- 

Figur 31. A 3850. 


Figur 32. A 3850 i profil, skala 1:20. 

göra om anläggningen ingått i konstruktionen eller om den 

härstammar från en annan fas i bebyggelsen. 14 C- dateringen 

från ugnen överensstämmer dock med dateringarna 

från stolphålen som ingår i huset, så en trolig tolkning är 

att anläggningen faktiskt legat inne i huset. Placeringen 

inomhus talar för ett användningsområde som exempelvis 

bakugn eller liknande. 

Kulturlager 

Vid Raä 325 undersöktes sammanlagt fem större sammanhängande 

kulturlager samt fem mindre anläggningar som 

tolkats som kulturlagerrester. 

Undersökningsmetoden för de olika kulturlagren varierade. 

A 16095 samt A 20258 rutgrävdes medan de övriga 

Figur 33. Plan över de olika kulturlagren. 


lagren som samtliga påträffades i moränbacken (yta B), 

rensades ned i olika omgångar och totalutgrävdes. Varje 

fynd mättes in för sig för att en bild av fyndspridningen 

skulle kunna erhållas. Orsaken till detta var att det på yta B 

var viktigt att försöka identifiera eventuella gravkonstruktioner. 

A 20258 fortsatte ut under schaktkanten. Den framschaktade 

delen av anläggningen var drygt 12 6 meter 

stor och var oregelbundet halvcirkelformad. Fyllningen bestod 

av sotig mörkgrå lerig silt. I lagret grävdes tre enmetersrutor. 

I rutorna hittades små mängder bränd lera, keramik, 

harts och några brända ben. Lagret var som mest 0,2 

m djupt. Flera otydliga anläggningar var nedgrävda i kulturlagret. 

Kulturlager A 22735 var knappt 17 13 meter stort och 

hade en ovalt oregelbunden form. Lagret bestod av kulturpåverkad 

något sotig, gråbrun, grusig och sandig morän 

med rikligt inslag av skärvsten. Hela ytan var blockrik med 

stenar i storleken 0,3 0,3–2,5 3,5 m. Lagret rensades 

ned i sin helhet i 4 omgångar och samtliga rensfynd mättes 

in med totalstation. Lagret var mellan 0,1–0,25 m djupt. 

Lagret innehöll rikligt med keramik och bränd lera, samt 

relativt många fragment brända ben. Flera stora keramikkoncentrationer 

påträffades också. 

Datering från matskorpa på ett keramikfragment som 

påträffades i lagret, F 556, samt datering från två härdar i 

lagret gav relativt samstämmiga resultat. Samtliga dateringar 

hamnade i sen förromersk järnålder. 

Först tolkades lagret som ett vanligt utkastlager som 

kunde sättas i samband med hus 3 och den aktivitetsyta 

med härdar som låg nedanför i moränbacken. Efter en 

första rensning tyckte vi oss se två gravlika konstruktioner 

med kantkedjor kring mittblock i området, varav den ena 

A 26 låg i anslutning till skärvstenspackningen. Man kan 

därför fråga sig om lagret snarare hör samman med begravningsritualen? 

Kulturlagret A 21699 var knappt 7 meter långt och som 

bredast drygt 1,5 meter. Lagret har en oregelbunden avlång 

form och angränsar till lager 100733. Lagret innehåller rikligt 

med skärvsten och fyllningen är något mörkare än fyllningen 

i lager A 22735. Lagret var upp till 0,2 meter tjockt. 

Lager A 100733 var 4,4 3 meter stort med en oregelbunden 

form. Det låg i anslutning till lager 21699, samt 

grav 25. Lagret utmärkte sig genom en riklig förekomst av 

bränd lera i övrigt påminde fyllningen om lager A 22735. 

Många av bitarna var stora, och leran förekom i såväl röd 

som vitgul färg. Skärvsten förekom i lagret i mindre omfattning. 

Det är anmärkningsvärt att lagret låg inklämt 

mellan graven och ett av de stenblock där människoben 

framkom. 

På yta A framkom A 16095, ett 16 8 meter stort och 

mellan 0,05–0,45 meter tjockt lager bestående av svart sotig 

sandig silt med rikligt innehåll av skärvig sten. Lagret beskrivs 

mer ingående i kapitlet som behandlar yta A. 

Figur 34. Lager 22735 under framrensning. 


Fynd Raä 325 

Fynd Poster Antal Vikt (g) 

Ben 195 1630 583,6 

Bergart 16 30 8125,930 

Bränd lera 523 5635 14101,25 

Flinta 16 16 65,2 

Glas 1 1 1,3 

Harts 9 18 14,3 

Järn 2 2 15,4 

Keramik 630 5295 15790,7 

Kvarts 5 5 47,9 

Sten 

Från Raä 325 tillvaratogs sammanlagt 30 stenartefakter. De 

flesta består av hårda bergarter och har använts som malstenar/löpare 

och till bearbetning av andra material. Flera 

av stenarna visar tecken på att ha använts som både maloch 

knackstenar. Vidare förekommer två slipstenar och ett 

obestämt föremål. Samtliga bitar av kalksten kommer från 

grav A25 (s. 43). 

Bergart Flinta Kvarts Totalt 

Antal 30 16 5 51 

Vikt (g) 8125,930 65,2 47,9 8239,02 

Tabell 3. 

Sammanställning av stenmaterialet. 

Slagg 3 5 95,3 

Summa 1400 12637 38840,88 

Tabell 2. Antal fynd och fyndvikt i Raä 325. 

Sammanlagt tillvaratogs 1400 fyndposter vid Raä 325. Keramiken 

och den brända leran dominerar materialet med 

en sammanlagd vikt på närmare 30 kilo. Om man ser på 

hur fynden fördelat sig över ytan så är det tydligt att de flesta 

fynden framkommit på de ytor som inte plöjts i modern 

tid. 

Drygt 30 % av fynden hittades i mindre anläggningar 

såsom stolphål, gropar och härdar. En stor andel framkom 

i kulturlager, främst i de olika lagren på yta B, i moränbacken. 

Endast en mindre andel påträffades som lösfynd utan 

tydlig kontext. 

En del av keramiken är rabbig och skulle kunna härstamma 

från yngre bronsålder, i övrigt kan sägas om fyndmaterialet 

att det främst utgörs av fynd av ”äldre järnålderskaraktär”. 

I texten beskrivs fynden i deras kontextuella sammanhang. 

I detta kapitel görs en mer ingående studie av föremålskategorierna 

som påträffades på boplatsen. 

Ben 

Sammanlagt tillvaratogs 583,6 gram brända och obrända 

ben vid Raä 325. Benen kommer från såväl djur som människa. 

För en mer ingående diskussion av benmaterialet 

hänvisas till kapitel 10.2.1 som handlar om rumsliga mönster 

utifrån det osteologiska materialet samt till den osteologiska 

analysen (Bilaga 3). 

Figur 35. Fyndspridning vid Raä 325 


Inom Raä 325 kan i huvudsak tre grupperingar urskiljas: 

• Yta A 

• Yta B 

• I sluttningen mellan yta B och Yta C 

Bergart 

Bergartsfynden består huvudsakligen av hårda material 

som i detta sammanhang inte har definierats närmare. 

I områdets norra del undersöktes en grop och ett stolphål. 

I stolphålet låg en malsten (F 1021) med en mycket platt 

och slät sida. Dessutom visar den ytterligare spår av användning 

på två påbörjade ytor. I gropen förekom en 

knacksten (F 61) av kvartsitiskt material. Denna har 

krosspår i ändarna och längs ena kanten. Gropen är daterad 

till övergången mellan förromersk och romersk järnålder. 

Något längre österut hittades ytterligare en knacksten 

(F 1538). Till formen är den oval med knackspår i 

båda ändar. Till följd av användning har en svagt utbildad 

åsrygg bildats i den ena änden. 

Majoriteten av stenmaterialet påträffades i området 

med människoben, det vill säga på yta B. En malsten och en 

knacksten hittades i olika stolphål. Knackstenen (F 63) är 

visserligen fragmentarisk men har koncentrerade krossmärken 

i ena änden. Inte heller malstenen (F 64) tycks vara 

helt intakt. Icke desto mindre har den minst tre intilliggande, 

facetterade ytor som tyder på användning. I ett av stolphålen 

närmast gravlämningarna hittades ännu en malsten 

(F 1539). Den är av granit och har tillhuggningsspår utefter 

den övre kanten. 

I anslutning till gravarna fanns även fynd av ett kulturlager 

med framför allt keramik och bränd lera, vilket innebär 

att fynden inte nödvändigtvis förekommer i en gravkontext. 

Här i låg även en slipsten av sandsten (F 360) samt 

ett obestämt föremål (F 1012) av en relativt mjuk, vulkanisk 

bergart. Det senare rör sig förmodligen om en glättsten 

med släta ytor på båda sidor. I varje fall är stenen tillformad 

och uppenbarligen avsedd att användas i sitt nuvarande 

skick. Den hittades tillsammans med en slipsten av 

rödbrun sandsten (F 1015). Både glättstenen och slipstenen 

låg i en och samma nedgrävning i utkanten av kulturlagret. 

Som helhet är ytan komplex och möjligen finns det något 

samband mellan föremålen och gravarna. En slipsten i 

sandsten (F1036) påträffades innanför kantkedjan på A26 

som tolkats som en bentom grav (se vidare diskussion i kapitel 

yta B). 

En av gravarna (A 25) innehöll förutom människoben 

även djurben, keramik och 15 bitar av kalksten (F 1531). 

Denna sten verkar inte förekomma naturligt i området 

utan har alltså deponerats tillsammans med de andra fynden. 

Möjligen har kalkstenens fossil haft en speciell innebörd 

i samband med graven. Utifrån 14 C–dateringar av 

människoben och hasselnötsskal är graven daterad till sen 

förromersk/äldre romersk järnålder. 

Figur 36. Skifferbryne med spår efter nålslipning. 

Foto Susanna Eklund. 

Längst i sydväst förekom kulturlager med bl.a. keramik 

och djurben. Därutöver hittades en knacksten (F 992) med 

krossmärken längs kanterna. Ena sidan är platt och mycket 

slät, vilket för tankarna till att den först har använts som 

malsten. I samma kulturlager tillvaratogs ännu ett föremål 

(F 993), ett fragment med tillformade sidor. Funktionen är 

dock oklar. 

Från åkern i den norra delen av Raä 325 tillvaratogs ett 

flertal lösfynd. En symmetriskt rund sten uppvisar flera 

släta facetterade, ytor. Minst en yta har dessutom koncentrerade 

knackspår, varför det kan röra sig om en kombinerad 

maloch krossten. Därutöver hittades två skifferbrynen 

(F 1540, F 1541). Båda har slipytor på alla sidor även 

om det ena är mycket fragmenterat. Dessutom kan man 

notera smala och grunda fördjupningar som troligen kan 

sättas i samband med nålslipning. 

Flinta 

Såväl yta A som yta C innehåller bearbetad flinta och kvarts. 

Större delen av flintmaterialet ligger alldeles norr om gravområdet 

och består av 13 avslag, de flesta mycket fragmenterade. 

Den höga fragmenteringsgraden tyder på att flintan 

är väl bearbetad eller använd, troligen till följd av omretuschering 

av redskap. Användningen kommer till uttryck i 

två retuscherade avslag, troligen en stickel (F 361) och en 

skrapa (F 364). Minst tre avslag är brända. Några avslag påträffades 

i två stolphål och en härd. Här föreligger alltså ett 

samband mellan boplatslämningarna och flintan. Vidare 

kan flintmaterialet delas in i minst två grupper med olika 

glans, men oavsett ursprung tycks hanteringen av flintan 

vara tämligen likartad på båda sidor om gravområdet. 

Omkring 70 m längre mot sydväst, på yta A påträffades 

enstaka flintartefakter. Förutom ett avslagsfragment finns 

här också ett stycke eldslagningsflinta (F 1530) med upprepade 

slagspår utefter kanterna. Tillsammans med flintmaterialet 

kan dessa fynd ses som en markering av avslutad 

bearbetning och användning av flintan. 


Bland lösfynden från åkern förekom två flintstycken, 

vilka bedömdes som eldslagningsflinta med upprepade 

slagspår längs kanterna. Därutöver tillvaratogs ett flintavslag 

vars kraftiga slagvågor antyder att det avlossats med 

hjälp av något metallföremål. 

Kvarts 

Endast fem fynd av kvarts tillvaratogs. Rumsligt grupperar 

de sig på samma sätt som flintmaterialet. Hanteringen har 

också varit likartad såtillvida att kvartsmaterialet består av 

både föremål och produktionsavfall. Föremålet är en skrapa 

(F 943) med en väl retuscherad sida. Övriga avslag tycks 

däremot vara produktionsavfall, av allt att döma till följd 

av sönderdelning med bipolär metod. Bearbetning eller 

omretuschering av kvarts borde emellertid resultera i betydligt 

fler avslag på den undersökta ytan. Sannolikt har 

sådan verksamhet skett någonstans i närheten. 

Varken flinta eller kvarts förekommer i kontexter med 

tillförlitliga dateringar. Rumsligt sammanfaller de dock 

med de andra lämningarna i undersökningsområdet. 

Mycket talar för att stenmaterialet kronologiskt sett är 

samtida med dessa lämningar, d v s från förromersk och 

romersk järnålder. Enstaka material har visserligen daterats 

till bronsålder men i dessa fall är fyndsammanhangen oklara. 

Trots den ringa fyndmängden kan stenmaterialet ändå 

ha tillkommit under lång tid. Detta gäller i synnerhet artefakterna 

av bergart, vilka är väl utspridda och har en till 

synes heterogen sammansättning. Fynden av flinta och 

kvarts kan däremot vara samtida med varandra. De är mer 

koncentrerade till undersökningsområdets södra del och 

förefaller dessutom ha hanterats på ett likartat sätt. 

Ett föremål som teknologiskt definierats som skrapa 

har undersökts för brukskador. Detta görs i 400x förstoring 

i metallografiskt mikroskop med påfallande ljus (av märket 

Nikon). För proceduren är det enklast att studera Knutsson 

1988. När föremålet undersöktes närmare stod det snart 

klart att materialet av vilket det tillverkats var snarast ett 

mycket finkornig kvartsit. Inslag av kvartskorn med 

kristallfacetter var ganska få och uppträdde här och var på 

hela redskapet. Inga tydliga skador har kunnat upptäckas 

på dessa ytor. Mellan dem finns ett matrix av mjukare sort 

som i vissa partier visade upp en rundning av ytan och 

möjligen några strukturer i form av små runda gropar. 

Samma sorts skador kunde även hittas på det som kan definieras 

som redskapets ryggsida. Möjligheten finns att 

föremålet använts på flera olika sätt, som skrapa och som 

ritsinstrument eller ”pryl”. Det kan också vara så att de på 

matrixet liggande skadorna är resultat av erosionsprocesser, 

under lagring i jorden. Min tolkning på grundval av de 

referensmaterial jag har att tillgå är att stycket använts för 

utvinning av avslag för redskap och snarast är en kärna 

(alltså en restprodukt från stenredskapsproduktion). 

Slitspårsanalysen ger alltså vid handen att det som uppfattas 

som redskap troligast är avfall från produktionen av de 

övriga föremålen från området. Ingen undersökning har 

dock gjorts för att fastställa samhörigheten mellan kvartsföremålen 

från Vaxmyra. Möjligen kommer problemet att 

tas upp vid en fördjupad analys vid vidarebearbetning av 

E4-materialen. 

Bränd lera 

På boplatsen framkom sammanlagt drygt 14 kilo bränd 

lera. En stor andel av leran, drygt 25 % var förslaggad eller 

delvis sintrad. Leran var lätt och den verkar inte ha något 

påvisbart metallinnehåll. Det rör sig därför troligtvis inte 

om avfall från någon metallurgisk process. 

För att lera ska smälta eller sintra krävs mycket höga temperaturer. 

Den i Uppland naturligt förekommande leran har 

ofta relativt höga kalkhalter vilket gör att smältpunkten sänks 

till ungefär 1000° C. Även detta är dock högre temperatur än 

vad som uppnås i en vanlig öppen härd utan extra syretillförsel. 

De lerprover i Vaxmyras närhet som analyserades visade 

att den postglaciala leran innehöll försumbara mängder kalk, 

medan däremot den glaciala leran innehöll upp till 40 % kalk 

i närliggande Kättsta (Hellqvist m.fl. 2002). 

Man kan anta att åtminstone en del av fragmenten av 

bränd lera kan utgöra rester efter lerklinade väggar från ett 

hus som brunnit. Vid en häftig eldsvåda då vinden tillför 

syre är det möjligt att temperaturen blir tillräckligt hög för 

att smälta leran. 

I en studie av neolitiska hus på Balkan har man framfört 

hypotesen att husen inte brunnit ned av misstag utan 

att eldsvådorna anlagts. Bland annat har man genom att 

studera lerkliningen lyckats påvisa att temperaturen i branden 

varit så hög att konstruktionsvirket inte räckt som 

bränsle. Man måste alltså medvetet ha tillfört extra bränsle. 

Man har dessutom med hjälp av moderna pyrotekniska 

metoder funnit indicier på att husen haft flera antändningspunkter 

som dessutom legat i golvnivå (Stevanovic 

1997). Självfallet kan det vara så att vissa av husen i Vaxmyra 

också destruerats på detta sätt. 

Lerblock 

Strax utanför den förmodade vägglinjen på Hus 2 påträffades 

ett nästan intakt lerblock. Lerblocket var dock så skört 

att det ej kunde tas i in i ett stycke utan sönderföll i hundratals 

små delar. Lerblocket var 0,4 meter långt och 0,14 

meter brett och minst 0,08 m högt in situ. Blocket var tillverkat 

av lera som magrats med krossad bergart där magringskornen 

var upp till 5 mm stora. Lerblocket var mycket 

hårt bränt, på sina ställen sintrat. 

Många av bitarna är också mycket nötta och rundade i 

brottytorna. På grund av detta är det svårt att rekonstruera 

blocket i sin helhet, men man kan ändå dra vissa slutsatser 

om utseendet. Vissa fragment har flata ytor och kanter, 

andra har en konvex och en flat sida. En bit verkar ha ett 

hörn, men den är mycket sintrad och eventuellt deformerad. 

Några bitar, bland annat de konvexa, har en skåra som 

dekoration. En av bitarna är 0,08 m hög och en annan är 


0,11 m bred, men från antalet fragment kan man förutsätta 

att lerblocket har varit betydligt större än så. 

Fragmenten uppvisar olika grader av eldpåverkan. 

Några har den ljust bruna färgen som är vanlig hos förhistorisk 

keramik, andra är sekundärbrända (genombrända), 

några har en blågrå färg i ytan och på dessa kan man se 

spår av ett påfört ytterlager. Till sist finns några bitar som 

är sintrade i ytan och ett par små helt genomsintrade bitar. 

Lerblockets form bör ha varit rektangulärt, med hänsyn 

till hur de låg in situ, men minst en sida har varit konvex. 

Det har haft dekor på minst en sida i form av en skåra 

utmed kanten. Blocket har utsatts för ojämn värmepåverkan 

och till slut har leran sintrat på ena sidan. Förmodligen 

har blocket spruckit vid detta tillfälle och några delar har 

där vid blivit sekundärbrända. Frågan är dock hur det 

kommer sig att alla bitar låg så väl samlade om man har 

flyttat det trasiga blocket från värmekällan och ut ur huset? 

På yta B, förekommer också enstaka mindre fragment 

bränd lera (1056, 1087 och 1091) med släta sidor som skulle 

kunna utgöra rester efter ytterliggare ett lerblock. 

Lerblock förekommer från yngre bronsålder till yngre 

järnålder och är främst känt i Sydskandinavien. Med tanke 

på att lerblocket från Vaxmyra var i ganska dåligt skick så 

Figur 37. Lerblocket. Foto Svante Norr. 

Figur 38. 

Plan som visar var lerblocket hittades. 


är det inte helt lätt att placera in det i den typindelning som 

upprättats av Becker och vidareutvecklats av Augustsson 

där man delat in lerblocken i fyra olika typer med kronologisk 

signifikans (Becker 1970, Augustsson 1971). 

Blocket från Vaxmyra har en skåra eller grund ränna på 

ena långsidan. Det verkar dessutom ha haft en lätt konvex 

långsida. Lerblocket hör hemma i typ 1 eller 2 i typologin 

och har således en datering till yngre bronsålder/förromersk 

järnålder period II enligt den Sydskandinaviska 

kronologin. Om man antar att lerblocket är samtida med 

Hus 2 så kan det dateras till förromersk järnålder. 

Eldbockar behandlas vanligen i samband med lerblocken. 

Man ansåg förr att eldbocken utgjorde en vidareutveckling 

utav lerblocket och det är ofta tolkningar av eldbockens 

funktion som fått stå som grund i teorier angående 

lerblocken. Många skiftande tolkningar av lerblockens 

funktion har framförts genom tiderna. Man har trott att de 

använts som stekspettstöd, värmekällor, lampor, husaltare 

etc. (Bäck 2003:29ff). 

Kristina Bäck har gått igenom materialet av lerblock 

från Svågertorps industriområde i Skåne och studerat i vilken 

kontext lerblocken påträffats. Det visade sig att lerblocken 

där har förekommit i alla typer av anläggningar, 

både i fyndkontexter med hushållsavfall nära boplatsen och 

i rituella sammanhang. Det visade sig också att det gamla 

antagandet att de oftast påträffas i anslutning till härdar inte 

stämmer. Man kan snarare skönja ett mönster i att de ofta 

påträffas utanför husen, i gropar i närheten av härdar och 

annat. Kanske värms blocken upp på andra värmekällor än 

husets härd, vid lågtemperaturugnar, smideshärdar etc. 

Bäck drar slutsatsen att lerblocken troligen använts som 

värmekälla. Lerblockens värmebevarande egenskaper talar 

för denna teori. Desssutom kunde de ganska små föremålen 

på ett smidigt sätt flyttas runt i husen, mellan människorna 

så att värmen inte bara koncenterades på ett ställe 

(Bäck 2003). 

Lerblocket från Vaxmyra skiljer sig från de skånska 

genom att det är magrat samt så hårt bränt. I Mälardalen 

är lerblock ej så vanligt förekommande, men på den närliggande 

boplatsen i Kyrsta har man hitta spår efter minst fyra 

olika lerblock (muntligen Onsten- Molander). Även på boplatserna 

vid Bredåker och Tibble utmed E-4:an har fragment 

av lerblock påträffats (muntligen Scheutz). 

Harts 

Sammanlagt har nio fyndposter bestående av 18 hartsfragment 

som uppgår till en vikt av 14,3 gram påträffats vid 

Raä 325. 

Fyra av fragmenten har bedömts vara rester efter hartstätningsringar. 

De fåtaliga analyser som gjorts av hartsmassans 

sammansättning har visat att hartsen kommer av tjära 

utvunnen ur björk. En viktig egenskap hos lövträdstjära är 

att den är väldigt vattenavvisande och därför fungerar utmärkt 

som tätningsmaterial (Johansson 1996). 

Utifrån avtryck från trä, bark som ofta finns på 

hartsringarna, och utifrån flera kontexter där kärlen nästan 

varit fullständigt bevarade, exempelvis från en brunn i 

Övergran sn i Uppland samt en mosse utanför Malmö, kan 

man sluta sig till att hartstätningsringar generellt sett kan 

sägas vara rester efter tätningen i svepta trä- eller barkkärl. 

Det vanligaste fyndsammanhanget för hartstätade kärl 

är på järnålderns gravfält – men de förekommer även i boplatssammanhang 

där de fungerat som förrådskärl. På gravfälten 

i östra Mälardalen har kärlen använts sen förromersk 

järnålder till och med folkvandringstid. De har 

fungerat såväl som benbehållare som förvaringskärl som 

innehållit gravgåvor (Svanberg 1995). På Vaxmyra framkom 

tre av fragmenten i moränbacken i närheten av de 

tydliga gravarna. Det fjärde fragmentet hittades i en av kulturlagerresterna. 

Keramik 

Keramikmaterialet från Vaxmyra är relativt stort och välbevarat. 

Större delen av materialet kommer från de oplöjda delarna 

av boplatsen längst upp i söder, där keramik har slängts 

eller deponerats i moränområden. Totalt kan det röra sig 

om minst 47 kärl från hela undersökningen, men då är detta 

ett minimiantal. Ett fullständigt kärl bör ha vägt mellan 0,5 

och 3 kg varför man egentligen skulle ha hittat mellan 23 

och 141 kg keramik om kärlen hade bevarats fullständigt. Så 

är aldrig fallet utan kärl kan ha kasserats i redan trasigt tillstånd 

dessutom gör kärlens låga bränningstemperatur att de 

är sköra och lättvittrade. Markprocesser och plöjning förstör 

sedan slutgiltigt keramik och upplöser denna. 

Raä 325 325 325 325 

Yta A B C D 

Vikt, g 3063 11563,3 702,5 461,9 

Vikt % 19,43 % 73,21 % 4,24 % 2,93 % 

Antal fragment 1384 3592 249 69 

Ant. fragm. % 26,08 % 67,72 % 4,67 % 1,30 % 

Medelvikt/fragm. 2,21 3,21 2,69 6,69 

Antal fyndposter 65 491 59 16 

Antal fyndposter % 10,20 % 77,08 % 9,26 % 2,51 % 

Antal kärl 4 28 8 2 

Kärl % 9,52 66,67 19,05 4,76 

(8,51) % (59,57) % (17,02) % (4,26) % 

Antal fyndposter utan kärlnr 51 406 52 14 

Antal fyndposter utan 78,46% 82,69% 88,14 87,50% 

kärlnr i % av totala 

antalet fyndposter 

Tabell 4. Sammanställning av keramikfynden från de olika ytorna 

på Raä 325. 


Kärl 47, F. 1247 

Kärl 22, F. 496 

Kärl 50, F. 1032 & 1225 

Kärl 46, F. 1220 

Kärl 11, F. 376 

Kärl 40, F. 1149 & 1170 

Osäker mynningsdiameter 

Kärl 15, F. 428 & 796 

Osäker höjd 

Kärl 23, F. 577 

Kärl 1 F. 632, 565 & 739-44 

Mycket osäker mynningsdiameter 

och osäker lutning. 

Sintrat gods. 

Kärl 31, F. 843, 1112, 1191 & 1246 

Kärl 16, F. 448-451 

Kärl 21, F. 552, 1004 & 1034 

0 5 cm 

Kärl 17, F. 460 & 545 

Mynningsdiameter ca 23-25 cm 

Up, ƒrentuna sn, Vaxmyra RAƒ 325 

Eriksson 2004 

Kärl 38 , F. 1048 

0 5 cm 

Figur 39. Rekonstruerade kärltyper. Ritning Tomas Eriksson. 


Keramikmaterialet kan sannolikt till större delen dateras 

till förromersk och romersk järnålder. Kärlformer och 

några enstaka mynningars utformning ger snarast intrycket 

av äldre järnålder. Bland ytbehandlingarna överväger 

den släta ytan med inslag av strimmiga kärl, en typ som 

dock även kan dateras till yngre bronsålder. På område A 

finns dock möjlig rabbig keramik som skulle kunna tillhöra 

t ex yngre bronsålder. Ett nageldekorerat kärl från 

område B kan även det vara från yngre bronsålder. 

Storleksmässigt och formmässigt uppvisar kärlen en 

stor formrikedom, allt från större tunnformiga ”förrådskärl”, 

medelstora och mindre situlor, pygmékärl samt några 

exempel på finare skålar. Den sistnämnda formen bör ha 

använts som bordskärl. 

Kärlen har varit av olika typer. Vanligast är de 2-ledade 

kärlen, det vill säga mer eller mindre tunnformiga konvexa 

kärl med inåtlutande mynningar. Typen förekommer 

under bronsålder och hela järnåldern och användes ofta 

som större förrådskärl, kokkärl, eller enklare bordskärl. 

De 3-ledade kärlen har en mer eller mindre S-formig 

profil med rak eller utsvängd mynning och en avsatt hals 

och skuldra. Hit hör såväl större situlaformade förrådsoch 

kokkärl samt mindre dryckesskålar. Formen är vanlig 

under hela bronsåldern i olika varianter och förekommer 

sedan under äldre järnålder för att sedan minska i användningen 

under yngre järnålder. 

I ett stolphål tillhörande Hus 3 hittades ett 1-ledat litet 

kärl pygmékärl (kärl 47). Kärlet är 38 mm högt, mynningsdiametern 

är 47 mm och bottendiametern 27 cm. Det är 

tummat med klara fingerintryck längs mynningen. Pygmékärl 

med klara urnypningar längs mynningskanten 

förekommer under yngre bronsålder (Jaanusson 1981:86). 

Vaxmyrakärlet har inte några tydliga urnypningar men fingerintrycken 

påminner om denna dekoration. Pygmékärl 

brukar annars vara vanliga under just yngre bronsålder, 

men finns även bland annat i förromerska kontexter på det 

närbelägna Dragbygravfältet (Lindborg & Schönbeck 

1992:72f). Dragbykärlen har dock en något annorlunda 

form. Kärlets fyndomständigheter talar snarast för en senare 

datering då Hus 3 daterats till förromersk järnålder. Det 

är troligt att man bör betrakta kärlet som ett husoffer. Som 

pygmékärlens primära funktion har föreslagits lampor, 

dryckeskoppar, leksaker, förvaringskärl för örter eller färgämnen 

(Jaanusson 1981:112). 

Materialet från Vaxmyra har dels en ganska hög andel 

skärvor från tunnväggiga kärl och de har antagligen ursprungligen 

utgjort finare bordskärl. Merparten av materialet 

består av normalväggiga kärl, men en hel del har även 

grova väggar. Den sistnämnda kategorin bör ha tillhört 

större förrådskärl. Dessa grövre bukar finns framförallt i 

den östra delen av område B i kulturlagren A22735 och 

21699 (samt i kulturlagret A20258 på område C). Däremot 

saknas de grovväggiga kärlen i husområdet. 

Brons- och järnålderskeramik är vanligtvis odekorerad 

och så även i Vaxmyra. Högst 13 fragment har en möjlig 

dekor eller tillhör kärl med dekor. Det innebär att ca 0,2 % 

av fragmenten är dekorerade. De dekorerade fragmenten 

hittades med ett undantag samtliga i moränbacken. De 

olika dekorelementen som hittats är nagelintryck och 

fingertoppsgropar, samt andra streck och linjer. 

För en mer ingående beskrivning av keramiken hänvisas 

till bilaga x. Där har Thomas Erikson gjort en genomgång 

av den påträffade keramiken där han främst inriktat 

sig på mynningspartier. 

Slagg 

Endast två slaggfragment med en sammanlagd vikt av 95,2 

gram påträffades på den södra boplatsytan. Den stora 

slaggbiten (F 737) har bedömts vara smidesslagg (muntligen 

Eva Hjärthner-Holdar) och det lilla fragmentet går inte 

att säkert bedöma. Dessutom hittades tre fragment av 

sprutslagg (F 1532). Sprutslagg är små sfäriska slaggskal 

som bildas flygande i luften under primärsmidets slutfas, 

när smältan kompakteras till järn genom att man bankar 

slaggen ur en järnlupp. 

Järn 

Två mindre oidentiferbara järnfragment påträffades på 

Raä 325. Båda fragmenten kunde kopplas till anläggningar. 

Den ena biten är liten och platt och hittades i skärvstensflaket 

(A 2756) strax söder om Hus 4. Det andra järnföremålet 

hittades i en härd (A 765 ) och det är avlångt och 

rundat. Det är svårt att avgöra om järnfragmenten härstammar 

från förhistoriska föremål eller om de kan avfärdas 

som recenta. Det faktum att de påträffades i anläggningar 

talar dock för att de skulle vara förhistoriska. 

Pärla 

En del av en segmenterad glaspärla F 1528 påträffades i 

moränbacken endast 2,5 meter nordväst om den bentomma 

”graven” A 26. Pärlan har fem bevarade segment men 

har förmodligen varit något större. I nuvarande skick är 

den 19 mm lång och har en diameter på 6,5–7 mm. Hålets 

diameter är knappt 3,5 mm. Segmenten är rundade och 

3,2–3,5 mm breda. Pärlan är mörkt koboltblå och genomskinlig. 

Under 700-talet blir den koboltblåa glasmassan den 

vanligaste ”basmassan” i pärlmaterialet men färgen förekommer 

sporadiskt redan under bronsålder i enstaka 

exemplar (Petré 1955:61, Stenberger 1964: 196, 204). 

Just mörkblåa, eller i sällsynta fall mörkgröna, segmenterade 

pärlor, med två till sex segment kan man datera till 

yngre romersk järnålder och folkvandringstid. I Mälardalen 

brukar de framför allt dateras till folkvandringstid. 

Pärlan påminner också om typ E 060 som enligt Callmer 

främst dateras till 790–860 AD , det vill säga tidig vikingatid 

(Callmer1977: 88–89). De tidigare pärlorna är dock ofta 

lite mer robusta än de vikingatida och det är mer kräm i 


Figur 40. Bild på den segmenterade koboltblåa glaspärlan. 

Foto Susanne Eklund. 

färgen (muntligen Herschend). Från Eketorps borg på 

Öland finns en halskedja, ett skattfynd, som innehåller sådana 

pärlor och lite kalkrör. I stället för segmenterade glaspärlor 

hade man först enbart spiralpärlor av bullig metalltråd, 

t.ex. i brons eller silver. Segmentpärlor delar ofta av 

en pärlkedja så att de vanliga pärlorna sitter i grupper som 

har en segmentpärla före och efter sig. Pärlan är ett bevis 

på att man återkommit till moränbacken långt efter det att 

gravarna anlagts. 

Naturvetenskapliga analyser 

Vedartsanalys 

Sammanlagt analyserades, 24 prover från Raä 325. Av de 24 

proverna kom fem från stolphål, elva från härdar, fyra från 

skärvstenslagret på yta A, ett från en skärvstenspackning, ett 

från en kokgrop, ett från en ugn samt ett från en grav. Analyserna 

av träkolet utfördes med mikroskop vid 200 och 

500 förstoring. De analyserade fragmenten bröts isär och 

studerades i tvär-, radial- och tangentialsnitt (se bilaga 5). 

Proverna från stolphål domineras av tall. Detta talar för 

att kolet som analyserats verkligen härstammar från själva 

stolpen då tall är ett starkt och hållbart trädslag som lämpar 

sig som konstruktionsvirke. Exempel på de kvaliteter 

som byggnadsmaterialet bör ha är att stammen ska vara 

rak, slät och ha så få kvistar som möjligt. 

I härdarna dominerar ek, följt av tall, gran och björk. 

Ek är ett trädslag som främst brukar uppskattas för sina 

hårda och elastiska egenskaper. Virket är dessutom motståndskraftigt 

mot vatten och röta. Ekens bark kan på 

grund av sina höga halter av garvsyra nyttjas vid garvning 

av skinn. Eftersom ek inte är så vanligt som bränsle kan 

man fråga sig om de ekfragment som påträffats i härdarna 

kan ha hamnat där snarare som restprodukter efter någon 

annan verksamhet. Tallen har bara ett ”halvbra” bränslevärde, 

de flesta lövträd fungerar bättre. Björken är stark 

och seg som ved och utgör ett mera självklart val. Intressant 

är också att det fanns rester av ene i en av härdarna 

uppe vid skärvstensanläggningen på yta A. Enris används 

bland annat för att smaksätta kött vid rökning. 

Den generella bilden med en dominans av tall, björk 

och ek är förväntad. Analys av lokaler från tiden efter Kristi 

födelse, brukar ha ett större inslag av gran. Även hassel 

brukar representeras med högre siffror. Tall, björk och ek 

är alla ganska anspråkslösa träd som inte kräver särskilt 

näringsrik jord. De är samtidigt ljuskrävande och vi bör 

tänka oss ett ganska öppet landskap. 


Syftet med makrofossilanalysen var att med hjälp av de botaniska 

makrofossilerna belysa rumslig organisation i 

husen samt funktion av övriga anläggningar. Ytterliggare 

en målsättning var att belysa platsens närmiljö och resursutnyttjande 

på platsen. Flotteringen av jordprover var 

också till hjälp för att ta fram daterbart material från anläggningar. 

För en mer ingående redogörelse för makroanalysen 

hänvisas till bilaga 2. 

Anläggningstyp Tall Gran Björk Al Pomoideae Lind En Ek 

Grav 10 

Härd 21 6 6 20 23 

Kokgrop 4 4 

Sk-packning 3 

Stolphål 14 2 8 

Ugn 4 

Skärvstenslager 22 1 21 

Summa 57 6 17 3 4 8 20 54 

Tabell 5. Sammanställning av vedarter från Raä 325. 


Dessvärre var innehållet av förkolnade makrofossil 

mycket sparsamt. Av de analyserade husen var det endast 

Hus 3 som innehöll ett större antal fröer. Det är dock svårt 

att se ett klart mönster beträffande fördelningen av olika 

växtslag i huset och någon vidare diskussion om funktionsindelning 

går inte att föra. 

14 C analys 

Sammanlagt har 25 14 C- analyser från Raä 325 utförts vid 

Ångströmlaboratoriet i Uppsala. Utav dessa kom 20 från 

förkolnat träd, tre från förkolnade fröer, en från bränt 

människoben, samt en från matskorpa på keramik. Ett försök 

gjordes även att datera obrända kotänder från yta A. 

Dessa innehöll dock för liten mängd kollagen. Proverna 

hämtades ur sju härdar, sex stolphål, en ugn, två från skärvstenslagret 

på yta A, en från skärvstenspackning, en från 

grop, en från kokgrop, samt tre från mittblocksgraven. 

Kalibreringen av analysresultaten har gjorts enligt Stuvier 

m.fl. 1993 och dateringarna anges i rapporten med två 

Sigma. Urvalet av daterade prover har primärt gjorts för att 

kunna datera gravar och hus. Dessutom har kulturlager 

och andra anläggningar från skilda områden på ytan daterats 

för att få en uppfattning om boplatsaktiviteternas allmänna 

datering. Dateringarna från Raä 325 uppvisar en 

mycket fin sammanhållen kronologi med två tydliga faser 

samt en tredje mindre tydlig period som endast representeras 

av ett fåtal dateringar. 

En datering från mellersta bronsålder avviker från de 

övriga. Tyvärr så skickades provet vidare till datering av 

misstag. Vi vet att det härstammar från yta A och från vilken 

ruta, men saknar stratigrafisk information om kontexten. 

Tillsammans med vissa av fynden som framkommit 

utgör dateringen dock en indikation på att tidigare nedslag 

på platsen förekommit. 

Figur 41. Graf över dateringarna 

från Raä 325. 


Kronologi 

Fas 1 

Den första tydliga fasen sträcker sig mellan 400–200 f. Kr. 

och representeras av härdar och en kokgrop som är spridda 

över hela ytan. (Dessutom fick en av dateringarna från 

hus 2 samt en av dateringarna från graven A 25, och skärvstenspackningen 

vid Hus 3 en sådan datering). Under den 

tidigaste fasen verkar området ha utgjort en aktivitetsyta 

utan fast bebyggelse. Det är teoretiskt möjligt att aktivitetsytan 

hört samman med bebyggelsen norr om bäcken. Det 

är väl dokumenterat att man av praktiska skäl valt att lägga 

vissa specialiserade verksamheter långt från boningshusen 

exempelvis för att minska brandrisken eller för att komma 

närmre de resurser som kan behövas. Frågan är vad man 

gjort på platsen? 

Härdar och härdgropar kan ha haft en mängd olika funktioner. 

Det har fyllt flera primära behov genom att fungera 

som ljus- och värmekälla, samt att användas till matlagning. 

Andra tänkbara användningsområden för anläggningstypen 

finns inom hantverk, där de exempelvis använts inom metallbearbetning, 

keramiktillverkning, och skinnberedning. Dessutom 

har de nyttjats inom jordbruket, vid röjningseldning 

samt för att skydda grödor mot frost (Eriksson 1998). Förekomsten 

av två malstenslöpare och en slipsten inom en 

mycket begränsad yta antyder att man åtminstone delvis arbetat 

med matberedning samt bearbetning av redskap. 

Fas 2 

Den stora ansamlingen av dateringar ligger i övergången 

mellan förromersk och romersk järnålder, det vill säga i århundradena 

strax före och efter år 0. Det är i den här fasen 

som den första fasta bebyggelsen etableras på platsen i 

form av Hus 3 och Hus 2 /Hus 16 som utgör en mindre 

gårdsenhet. Det är också nu som man är mest aktiv på yta 

b och anlägger gravarna i moränbacken. 

Fas 3 

Den mindre tydliga och sista fasen utgörs av en gårdsenhet 

bestående av Hus 4, Hus 5 och Hus 6. Gården dateras till 

övergången mellan äldre och yngre romersk järnålder. Den 

komplicerade skärvstensanläggningen på yta A kan också 

tillskrivas denna fas. Efter denna period verkar området 

överges. Det enda som indikerar att man återvänt till platsen 

är en pärla som påträffades i moränbacken. Denna bör 

dateras till folkvandringstid (muntligen Herschend). 

Yta A 

Förundersökningen av området konstaterade fynd av 

brukskeramik av brons- eller järnålderskaraktär samt förekomsten 

av ett svart, sotigt kulturlager. En sondering av 

ytan visade att det svarta lagret ställvis var tjockt och att det 

bredde ut sig över ett större sammanhängande område 

(Guinard 2003). 

Den undersökta ytan är belägen på åsryggen i södra 

delen av fornlämning Raä 325, på en höjd av mellan 35–36 

meter över havet. Området avvek från omgivande storblockiga 

moränmark, vilket också ledde till att dra uppmärksamheten 

till denna plats. En oval yta om ca 25 15 

meter (300 m 2 ) bedömdes vara relativt stenfri och dessutom 

definiera en sänka. Sänkan var öppen mot öster och 

var kraftigast definierad i söder och väster. I norr var sänkan 

Figur 42. Översikt över yta A. Foto taget från väster Foto: Kim Darmark 


inte särskilt markant men en antydan till vallformation 

fanns. Sänkan uppfylls av grå/gulbrun grusig sand som 

överlagrar en kompakt rödaktigt brun lera. I den plana sänkan 

förekom enstaka tydliga gropliknande försänkningar. 

Metod 

Förundersökningen indikerade att det rörde sig om en antikvariskt 

intressant, kraftigt fyndförande aktivitetsyta i så 

gott som ostörd terräng. Därför förordades en noggrann 

metodik. 

Efter maskinell avtorvning av ytan valdes rutgrävning 

med upplösningen 1 m 2 per 4 m 2 som undersökningsmetod 

för att närmare utröna kulturlagrets beskaffenhet 

och spridning av den konstaterade keramiken och eventuella 

andra fynd. Efterhand kom vissa områden innehållande 

fyndkoncentrationer och anläggningar att undersökas 

mer intensivt. Dessutom beslöts att dra två varandra korsande 

långprofiler, en nordsydlig och en östvästlig, för att 

dokumentera lagerföljdens karaktär. Sammanlagt grävdes 

för hand 97 rutor, dvs. 97 m 2 av ca 340 m 2 . Kvadratmeterrutorna 

grävdes ej i stick, istället insamlades fynden i lager. 

Efter rutgrävningen banades resterna av det svarta kulturlagret 

bort maskinellt för att blottlägga eventuella underliggande 

anläggningar. De härvidlag påträffade anläggningarna 

sektionsundersöktes, i vissa fall totalutgrävdes de. 

Tre schakt drogs med maskin norr om sänkan för att kontrollera 

en plan yta. Samtliga av dessa var fyndtomma. 

Problem som uppstod på grund av den valda metoden 

var svårigheten att i ett tidigt skede identifiera anläggningar 

inom kvadratmeterrutorna. I områdets västra kant innehöll 

rutorna 17178, 17166, 17154 och 17207 stolphålsliknande 

anläggningar som dock uteslutande hamnade i kanten på 

rutan. Då fyllningen i dessa bestod av samma eller liknande 

material som ovanliggande lager hann fyllningen ofta delvis 

grävas bort innan anläggning kunde konstateras. 

Lagerbeskrivningar 

I området fanns huvudsakligen tre lager. Högst upp, täckande 

hela ytan fanns ett lager gråbrun silt, med en medeltjocklek 

om ca 10 cm, i fortsättningen refererat till som 

lager 1. Ställvis kunde lagrets tjocklek uppgå till 25 cm. 

Lagret hade karaktären av ett naturligt avsatt siltlager, med 

undantag av att det mot botten av lagret i flera rutor framkom 

fynd av bränd lera och enstaka keramikbitar. Det var 

ofta svårt att avgöra huruvida fynden härrörde från botten 

av lager 1 eller toppen av lager 2/lager 3. Lager 1 hade en 

diffus övergång till nästa lager, lager 2. 

Lager 2 bestod av en svart, sotig sandig silt med ett markant 

innehåll av skärvig och skörbränd sten. Lagrets tjocklek 

varierade mellan 5–45 cm, med ett medelvärde på ca 25 

cm. Lagret bredde sammanhängande ut sig i en oval form 

om ca 16 8 m i nordväst sydöstlig riktning. I väster hade 

lagret skarpa nedgrävningskanter men planade i övriga väderstreck 

ut mer flackt. Lagret var mycket fyndfattigt, i toppen 

av det fanns enstaka bitar bränd lera, keramikbitar, 

bränt och obränt ben och flintavslag. I djupare partier av 

lagret förekom inga fynd, men ställvis större sammanhängande 

partier av förkolnat trä. Lager 2 var överlag mycket 

enhetligt till färgen. I långprofilerna finns dock antydningar 

om att det inom lagret förekommer olika kontexter. 

A 23689 är en ca 2 2 meter stor grop som överlagras av 

lager 2. Små färgvariationer inom lagret, den ställvis ojämna 

botten, samt den skörbrända stenens placering indikerar 

att även andra gropliknande nedgrävningar förekommer 

(se figur 44). Den skörbrända stenen inom lagret antydde 

att stenen eldsprängts på plats, då fragment av 

samma sten ofta påträffades intill varandra. Stenmängden 

varierade kraftigt, från 10 till 155 liter/m 2 . Ingen tydlig 

spridning av stenen inom lagret kan skönjas, med undantag 

från det uppenbara faktum att det finns mer sten i de 

djupare delarna av lagret. 

Ett tredje lager konstaterades, lager 3, som överlagrades av 

både lager 1 och 2. Detta utgjordes av en grå silt med inslag 

av sot och kol. Rumsligt förekom detta i första hand längs den 

norra och östra kanten av det svarta lagret, där det uppnådde 

en tjocklek om ca 10 cm. Fläckvis fanns 3–5 cm tunna rester 

av lager 3 även under lager 2 i södra delen av ytan, där lagret 

även innehöll fynd i form av keramik och ben. Övergången 

till lager 3 var diffus både från lager 1 och lager 2. Lager 3 

var relativt kraftigt fyndförande, med större mängder keramik 

och enstaka fragment av ben. Stratigrafiskt sett representerar 

lager 3 den äldsta aktiviteten på platsen. 

Figur 43. Terrängmodell över ytan. 


Figur 44. 

Utbredningen av lager 2. De angivna siffrorna är lagrets djup i cm. 

Figur 45. Utbredningen av lager 3. De angivna siffrorna är lagrets djup i cm. 


Figur 46. Utbredningen av skörbränd sten. De angivna siffrorna representerar liter / kvadratmeter. 

Anläggningar 

Strax norr om det svarta lagret och delvis under det, påträffades 

ett härdområde omfattande 10 härdliknande anläggningar. 

Anläggningsnumren för dessa är 21919, 22175, 

22603, 22847, 22895, 23092, 23121, 23140, 23634, 23644. 

Fyllningen i dessa bestod av en mörkgrå-gråbrun till svart 

silt, innehållande stora mängder kol, skärvsten och skörbränd 

sten. Stenen i anläggningarna var fördelad på olika 

sätt, den kunde förekomma slumpmässigt, den kunde vara 

koncentrerad till centrum av anläggningen, eller den kunde 

vara regelbundet utplacerad över hela anläggningen. Fyllningens 

färg särskiljer anläggningarna från det svarta lagret, 

lager 2. Härdarna i det norra härdområdet utgjorde 

tydligt något separat. Inom härdområdet fanns även flera 

koncentrationer av keramik, både i ett antal av anläggningarna, 

men även löst i kulturlagret, lager 3. I flera fall låg keramikfragment 

med passform intill varandra på ett sådant 

sätt att det framgick att kärlen fragmenterats på plats. 

Under lager 2 framkom flera anläggningar, vissa identifierade 

redan under rutgrävningen, andra först efter den 

avslutande avbaningen. Till denna grupp räknas anläggningarna 

22207, 23009, 23058, 23621, 23671, 23681 och 

23689. Dessa har kategoriserats som stolphål, härdar och 

nedgrävningar. De flesta av dessa anläggningar var fyllda 

med samma svarta sotiga och skärvstensbemängda silt som 

lagret, vilket gjorde det svårt att avgöra huruvida det rörde 

sig om separata anläggningar. Det är möjligt att naturliga 

sänkor som fyllts upp med det svarta lagret felaktigt har 

tolkats som tidigare anläggningar. Tveksamma anläggningar 

är t.ex. anläggningarna 23009 och 23671. I de flesta fall 

är dock nedgrävningarna så tydliga, att naturliga försänkningar 

är uteslutet. Fyllningen i dessa anläggningar särskiljer 

dem från den nordligare koncentrationen av härdar, liksom 

den mindre andelen fynd. 

Längs den västra begränsningen av lager 2 finns fyra anläggningar 

som synbarligen ligger i linje med varandra, A 

22207, A 23621, A 23058 och A 23681. Av dessa är samtliga 

dokumenterade som stolphål utom A 23621 som går under 

benämningen grop. Stolphålen är runda, flatbottnade anläggningar 

med en dimension om 0,4 0,4 0,2. Gropen 

23621 har ett större omfång, 0,9 0,9 0,26. Anläggningarna 

ligger i en nord-sydlig linje, men inte på ett jämnt avstånd 

från varandra, avståndet varierar från 1,5 till 2,5 m. 

Både 23681 och 23058 uppvisar en snedställd profil, som 

om en förmodad stolpe skulle luta mot öster, vilket i fält 

föranledde frågan om en eventuell konstruktion av stöttor. 

Öster om lager 2 fanns ytterligare en koncentration av 

anläggningar, sammanlagt sex stycken. Av dessa registrerades 

fyra stycken som härdar, A 23553, A 23565, A 23576 

och A 23589. Endast A 23589 påträffades vid rutgrävningen, 

de andra framkom vid avbaning. Två anläggningar 

klassificerades som stolphål, A 23601 och A 23612. Anläggningarna 

är fyllda med mörkgrå till svart silt med innehåll 

av sot, kol och skörbränd sten. Sålunda skiljer sig gruppen 

från de anläggningar som framkom under lager 2. Den re- 


lativa frånvaron av keramik skiljer dem även från det nordliga 

härdområdet, även om fyllningen i övrigt är likartad. 

En anläggning som skiljer sig från alla de övriga är A 

16128. Anläggningen var synlig som en tydlig grop redan i 

utgrävningens initialskede, direkt efter avtorvningen. Dess 

profil avslöjar att det torde röra sig om den yngsta anläggningen 

i området, då den tydligt är nedgrävd i lager 2. Anläggningen 

innehåller olika fyllningar, särskilt markanta är 

linser av rödbrun lerig silt och kollinser. 

Fynd 

Den vanligaste fyndkategorin på yta A är keramiken. Keramik 

påträffades i 26 av ytans rutor. Den sammanlagda vikten 

för keramiken är 3063 g, fördelat på 1384 fragment. 

Kera-mikens ytbehandling, i de fall det gått att avgöra, är 

grov, rabbig och i vissa fall slät. Keramiken som hittades 

här är svårbestämbar. Även medelvikten på fragmenten är 

låg på ytan, något som talar för att materialet har utsatts för 

stor mekanisk och/eller kemisk nedbrytning. 

Ytbehandling gram % 

Avstruken, lätt räfflad – – 

Ej observerbar 1742,4 56,9 % 

Glaserad – – 

Grov 873,9 28,5 % 

Polerad – – 

Rabbig 246,7 8,1 % 

Slät 200 6,5 % 

Strimmig – – 

Summa 3063 100,0 % 

Tabell 6. Ytbehandling av keramik funnen på yta A. Vikt och procent. 

Godset uppvisar ofta en tydlig färgskiktning där utsidan är 

brunröd, medan kärnan och insidan är mörkgrå, ett tydligt 

tecken på att bränningen skett i öppen eld, i en oxiderande 

atmosfär (Lindahl m.fl. 2002:30f.) Kärlen är uppbyggda 

med N-teknik. Flera fragment har uppkommit då lerrullarna 

lossnat från varandra vid skarven. Godset är magrat 

med krossad bergart, ofta förekommande som grova korn. 

Likaså är rabbningen gjord med grovmagrad lera. 

Bränd lera påträffades i 51 av rutorna. Vikten av den 

brända leran insamlad uppgår till 731, 7 g. Leran var starkt 

fragmenterad och fragmentens antal är 974 st. Spridningen 

av den brända leran sammanfaller väl med utbredningen 

av lager 2, ett faktum som talar för att det är toppen av lager 

2 som är fyndförande, snarare än botten av lager 1. 

Till övrigt fyndmaterial hör sex fragment av harts (2,7 

g), fyra bitar kvarts (44,2 g), två avslag av flinta (0,5 + ? g), 

samt två föremål av bergart (626,4 g). 

På vissa av hartsfragmenten syns parallella avtryck som 

antyder att hartsen härrör från ett tätat kärl av organiskt 

material. Hartsen påträffades i tre rutor i ytans sydöstra del 

och torde kunna sammanlänkas med den rest av lager 3 

som finns där. 

Bland kvartsföremålen är F 943 nämnvärd. Den dorsala 

sidan av avslaget uppvisar flera avspaltningsnegativ. Avslagets 

profil är rak, vilket för tankarna till bipolär reduktion. 

Troligt är att det rör sig om ett kvartsstycke som initialt 

reducerats med plattformsteknik och sedan spruckit 

vid den efterföljande bipolära reduktionen, en vanlig 

chaîne opératoire för mellansvensk reduktion under stenålder 

(Callahan 1987:60). Den distala delen av avslaget 

uppvisar en tydlig nednötning, främst på ventralsidan, vilket 

tyder på att avslaget använts som skrapa (se avsnittet 

om bruksskadeanalys, s. 51). 

Flintmaterialet framkom i toppen av lager 2. Det ena 

föremålet är ett splitterliknande fragment av eventuellt 

eldpåverkad flinta. Det andra är ett spånliknande avslag 

som synes ha avspaltats med ett metallverktyg. Det är alltså 

inte ett spån från en medveten och avsiktlig spånteknologi. 

Kvartsskrapan och flintspånet har beskrivits som härrörande 

från toppen av lager 2, med tanke på den diffusa 

övergången mellan lager 1 och lager 2 är det dock svårt att 

avgöra. 

Av föremålen i bergart är det ena (F 1012) en tveksam 

glättsten, oregelbunden till formen. Det andra (F 992) är en 

platt, oval knacksten. Knackmärkena täcker så gott som 

hela stenens periferi, med koncentrationer i båda ändar. 

Ena flatsidan av stenen är glatt och svagt konkav, vilket 

tyder på att den även använts som slipsten eller glättsten. 

Osteologisk analys av benmaterialet 

På yta A, i kulturlager A16095, finns ”stora mängder” 

obrända tänder (Figur 8–9). Sammanlagt innehåller kulturlagret 

369 tandfragment från tamdjursarterna nöt och 

får/get (se även diskussion i bilaga 3). 

En analys av yta A visar att benmaterialet till 83 % består 

av tandfragment. De övriga 17 % utgörs av brända 

djurben, samt ett bränt ben av människa (F1266). Det 

brända människobenet är ett skalltaksfragment som bedömts 

komma från en vuxen individ. En av fyndposterna 

bland de brända djurbenen innehåller 70 fragment av ett 

ungt djur av obestämd art. Människobenet hittades i lager 

1, medan de flesta djurbenen verkar härröra från toppen av 

lager 2, ett sotigt och skärvstensbemängt lager. Samtliga 

ben på yta A, förutom ett, påträffades i kulturlagret. 

Frågan är då – hur ska förekomsten av de obrända tänderna 

och de brända djurbenen tolkas – rituellt, funktionellt, 

slumpmässigt eller är bensammansättningen i kulturlagret 

ett resultat av bevaringsförhållandena på platsen? 

Något som skulle kunna tala för det sistnämnda är den totala 

avsaknaden av obrända ben just här, fastän de förekommer 

i relativt gott skick i framför allt det norra undersökningsområdet. 

Men i det norra området hittades fler- 


Figur 47. Yta A, kulturlager 16095. Lagret innehåller obrända tänder av nöt och får/get samt brända djurben med undantag av tänder. 

Lagret innehåller även ett bränt människoben. Antal fragment=447, varav 78 brända. 

talet ben nedgrävda och inte placerade på markytan, vilket 

delvis har skyddat benen från vittring. Då benen hamnar 

på markytan, som t ex i ett avsatt kulturlager, utsätts benen, 

och speciellt de obrända benen, för en snabbare nedbrytningsprocess. 

Om en käke placerats på markytan så kan således 

käkbenet ha vittrat bort, medan tänderna är det enda 

som finns kvar (Jonsson 2004 muntligen). Anledningen till 

att obrända tänder och brända ben skulle kunna bevaras 

ligger i emaljens hårdhetsgrad respektive det oorganiska 

innehållet i brända ben, vilket förbättrar deras motståndskraft 

mot tafonomiska processer. 

En annan tolkning är att man medvetet samlat in tänder 

och placerat dem på markytan. Närheten till gravområdet 

och de spridda människobenen på yta A och B, kan 

antyda ett rituellt bruk av dessa två ytor under förromersk 

och romersk järnålder. 

Datering 

Sammanlagt fem dateringar har analyserats från yta A, 

varav en kommer från lager 2, en från lager 3, och två från 

härdar i området. Den femte dateringen har dessvärre en 

något oklar kontext. Kolet som av misstag skickats för datering 

är från ruta 17212 men det saknas uppgifter om från 

vilket lager. 

Den äldsta dateringen hamnar i mellersta bronsålder, 

det är tyvärr den dateringen som har en oklar kontext så vi 

vet inte riktigt vad som daterats men sammantaget med 

fyndmaterialet vittnar dateringen om tidigare nedslag på 

platsen. Den rabbiga ytbehandlingen som förekommer på 

platsen ger också en klar fingervisning om dateringar till 

bronsålder. I dagsläget dateras rabbig keramik i Mälardalsregionen 

från och med bronsålderns period II till och med 

Figur 48. Dateringar från yta A. 


period VI (Eriksson 2002:152). Kvartsskrapan är ett fynd 

som åtminstone inte direkt associeras till järnålderskontexter, 

utan bör vara av äldre datum. 

En av härdarna dateras till tidig förromersk järnålder 

och den andra härden till övergången mellan förromersk 

järnålder och romersk järnålder. Såväl lager 2 som lager 3 

har daterats till romersk järnålder. Att det stratigrafiskt 

äldre lagret fått en något senare datering kan förklaras med 

att det är ett prov med potentiellt högre egenålder, ett kolfragment 

från tall som daterats från lager 2, och ett förkolnat 

frö som daterats från lager 3. Den rumsliga anknytningen 

mellan lager 2 och de omgivande härdarna, som 

knutits till lager 3, antyder dock att de är relativt samtida 

anläggningar. Ett försök gjordes också att datera en av de 

obrända kotänderna i lager 2. Tanden innehöll dessvärre 

inget kollagen att datera 

Att flera av fynden som verkar ha en äldre datering påträffades 

högt upp i anläggningen, i lager 1 eller i toppen av 

lager 2 kan tyckas märkligt. Det kan möjligen förklaras 

med att man täckt över anläggningen med sand från den 

omgivande ytan. Keramiken påträffades framför allt i anslutning 

till lager 3. 

Diskussion 

Under utgrävning av lager 2 sågs detta som ett mycket homogent 

lager och tolkades som resultatet av en eller ett par 

snarlika aktiviteter som involverat eld och avsatt det kraftiga 

lagret. Frånvaron av fynd, med undantag av den brända 

leran, i lager 2 var frustrerande, då det var svårt att erhålla 

några kronologiska och funktionella hållpunkter. Diskussionen 

kretsade ett tag kring möjligheten att det rörde sig 

om en medeltida s.k. liggmila, som anlagts i ett område 

med äldre lämningar i form av härdar. Tolkningen stöddes 

av ytans form, en stenröjd, svagt sluttande försänkning, 

lagrets form (oval/rektangulär, tjockare i de lägre partierna), 

förekomsten av stolphål i de högre partierna (för att 

stötta upp anläggning), lagrets enhetlighet och fyndtomhet, 

förekomsten av större trästycken mot botten (bottenslanor), 

tvärgående mot lagrets längdriktning (Persson 1994 

& 1997). Efter avbaningen var det dock uppenbart att det 

fanns anläggningar under lager 2 och ett studium av profilerna 

avslöjade att lager 2 troligen inte är resultatet av en 

aktivitet, utan flera gropliknande anläggningar kunde 

skönjas inom lagret. Även om det keramikförande lager 3 

inte stratigrafiskt kan knytas till lager 2, så tycks det finnas 

ett intimt rumsligt samband mellan lager 2 och härdarna 

som anlagts längs lagrets kant. Den rika förekomsten av 

skärvsten kunde inte heller tillfredsställande förklaras som 

tillhörande en kolmila. 

Det diskuterades även om lager 2 representerade ett utkastlager 

av avfall från härdar och kokgropar, vilket närheten 

till härdarna och boplatser skulle styrka. Detta skulle 

förklara den rika förekomsten av skärvsten. Däremot 

motsägs tolkningen av ett antal faktorer. Det mest uppenbara 

är den relativa frånvaron av fynd. Med undantag av ett 

fåtal brända och obrända ben, bränd lera och lite flinta, så 

innehåller lager 2 mycket få fynd. I ett utkastlager av avfall 

från hushållsaktiviteter skulle man förvänta sig en större 

mängd fynd, speciellt som de närliggande härdarna innehåller 

mycket keramik. Vidare motsäger lagrets enhetlighet 

en tolkning av det som utkastlager. En successiv igenfyllning 

med material från olika aktiviteter borde resultera i en 

tydligare flerskiktning (jfr Borna-Ahlkvist 2002:103). Ytterligare 

argument mot lagret som påfört avfall är den 

skörbrända stenen som i flera fall noterades som bränd och 

fragmenterad på plats. Lagret är absolut avsatt snarare än 

påfört. 

Innehållsmässigt liknar lager 2 snarast en skärvstenshög. 

Dessa brukar, förutom skörbränd och skärvig sten, 

innehålla fynd av ben, bränd lera, knackstenar och keramik 

och brukar påträffas i anknytning till bosättningar (Hyenstrand 

1968, Jensen 1989). Eventuellt skulle lager 2 

kunna benämnas som en skärvstensgrop? Skärvstenshögarnas 

funktion är beryktat oviss och komplex, liksom 

deras utformning (Jensen, R. 1989, Kaliff, A. 1994, Runcis 

1999). 

Ett område som påminner om skärvstensanläggningen 

på yta A undersöktes under 2002 i Buddbo ca 1 km söder 

om Vaxmyra. Här påträffades förutom härdar och kokgropar 

ett par skärvstensvallar med fynd av obrända tänder 

från nöt eller nöt/häst. Dateringen ligger i äldsta järnålder. 

Övrigt fyndmaterial var knapert och bestod av lite keramik, 

kvartsavfall och brända djurben. Den ena skärvstensvallen 

innehöll 14 fragment tänder av nöt eller 

nöt/häst. Den andra innehöll 36 brända djurbensfragment 

(5,7 g) och 190 obrända tandfragment av nöt eller nöt/ 

häst. I slutundersökningsrapporten tolkas skärvstensvallarna 

snarare som funktionella och/eller rituella anläggningar 

än som överblivet avfall. ”Inte heller kan anläggningarnas 

funktion som rök- eller torkanläggningar entydigt bekräftas 

eller emotsägas” (Scharp 2004:10ff, Sigvallius 2004:35, 

tabell 7). 

Det är uppenbart av geologin att ytan alltid har varit en 

naturlig sänka i landskapet. Ändå har det krävts en omfattande 

arbetsinsats för att röja ytan från sten och gräva nedgrävningen 

som ytterligare markerat nedsänkningen. 

Tjockleken på lager 2 antyder likaledes en omfattande 

aktivitet. Detta skulle kunna indikera att det snarare rör sig 

om en kollektiv ansträngning än om en enstaka kärnfamiljs 

hushållsrelaterade aktiviteter. Kanske representerar ytan en 

aktivitet som är av intresse för ett antal gårdar i området. 

Placeringen i landskapet är också intressant. Anläggningen 

har placerats högt i terrängen en bra bit bort från 

boplatsen. Man kan fråga sig om det är av praktiska skäl 

som man förlagt verksamheten så långt från bostadshusen, 

exempelvis av säkerhetsskäl för att undvika brandrisk? 

Eller för att man ville synas på långt håll? Eller för att aktiviteten 

var omgärdad av ett esoteriskt hemlighetsmakeri? 

Möjligheterna är många. 


Yta B – moränbacken 


Yta B är svårtolkad, dels för att gravanläggningarna som 

förekommer är otydliga, och dels för att området ligger så 

nära in på den intilliggande boplatsen. Samtliga dateringar 

från området hamnar i förromersk järnålder och verkar 

vara samtida med det närliggande Hus 3. Det som har 

daterats är brända ben och hasselnötskal från grav 25, 

matskorpa på keramik samt kol från en härd. Det som förvånar 

är att man valt att lägga gravarna så nära huset. 

Figur 49. Dateringar från yta B. 

Figur 50. 

Yta B – moränbacken på Raä 325. Kim Darmark rensar området kring grav arna A 25 och A 26. Foto Susanna Eklund. 


På ytan finns som tidigare nämnts en mittblocksgrav 

med bengömma. Dessutom finns en anläggning med kantkedja 

som saknar begravning, som ändå tolkats som en 

”grav”, främst på grund av sitt utseende. Stora delar av ett 

keramikkärl påträffades invid en av stenarna i kantkedjan. 

Utöver dessa gravar påträffades också spridda brända människoben 

på ytan. 

Dessa hittades dels i anslutning till ett större stenblock 

som spruckit itu. Benen kom nordväst och strax söder om 

stenen. Brända människoben hittades också 3 meter öster 

om A 25, invid en annan stor sten. Dessutom hittades människoben 

en bit ner i sluttningen i en anläggning som ligger 

innanför Hus 3 tänkta vägglinje. Benet hittas inom begränsningen 

för en anläggning som vid undersökning visade 

sig utgå (A 7886) Anläggningen mättes in, men kunde 

sedan inte återfinnas vid rensning. Detta tyder på att det 

var en mycket ytligt liggande mörkfärgning snarare än en 

nedgrävning. Även det fragmentet ligger intill ett stort 

stenblock. 

De spridda människobenen indikerar att det inte endast 

är de någorlunda tydliga gravanläggningarna som använts 

som begravningsplats. Hela ytan med skärvstenslagret 

kan ha utgjort någon form av begravningsområde. Man 

kan jämföra området med ett av impedimenten vid Kyrsta 

där man också hittade spridda brända människoben helt 

utan synliga gravöverbyggnader. Gemensamt för de båda 

platserna är också förekomsten av skärvsten samt dateringen. 

Dessutom har platserna återbesökts i senare tid. Såväl i 

Vaxmyra som i Kyrsta har pärlor nedlagts vid senare tillfällen. 

Pärlan som hittades i Vaxmyra kan med största sannolikhet 

dateras till yngre romersk järnålder / folkvandringstid 

(se fyndkapitel). 

Med vetskapen om de gravar som finns i området så 

kan man undra om det kanske gömmer sig fler gravar på 

ytan som knappt går att upptäcka. Man kan t.ex. skönja 

stenformationer som ser ut som delar av en kantkedja. 

Mellan de två tydliga gravarna låg ett stort block som 

spruckit mitt itu. Ett av människobenen kom i anslutning 

till det stora spruckna blocket. Vi vet från andra ställen att 

begravningar förekommit i klippskrevor, intill stora block, 

eller vid andra topografiskt framträdande formationer. 

Ytan i moränbacken är anmärkningsvärd på många 

sätt. Förutom de förbryllande begravningarna så var det 

också här som merparten av grävningens alla fynd påträffades. 

Förklaringen till den stora mängden fynd sammanhänger 

naturligtvis delvis med det faktum att området inte 

plöjts i modern tid och att kulturlager därmed bevarats 

bättre 

Om man tittar på vad som utmärker ytan förutom att 

det är mycket fynd så upptäcker man snart att här finns en 

hel del fynd som möjligen indikerar begravningar, så som 

harts, slipstenar och stora depositioner av keramik. Hartsen 

kan utgöra rester från tätade kärl som är vanligt förekommande 

på järnålderns gravfält, där det förekommer 

Figur 51. I anslutning till det spruckna stenblocket hittades enstaka människoben. Foto Susanna Eklund. 


Figur 52. Förekomst av människoben, hästben, harts, slipstenar och stora keramikdepåer. Skala 1:200. 

såväl som benbehållare som bikärl (Svanberg 1995). Hartsen 

skulle alltså kunna visa på dolda gravar och stora keramikkoncentrationer 

likaså. Koncentrationen av slipstenar 

på ytan är anmärkningsvärd. En slipsten framkom i A 26 

och det är möjligt att den utgör en gravgåva? De andra 

slipstenarna på samma yta indikerar eventuellt också gravar. 

En intressant parallell är att brynen är vanligt förekommande 

i yngre järnåldersgravar, då oftast i mansgravar 

(Petré 1984:57). 

I moränbacken påträffades många djurben vars art inte 

gått att närmare bestämma. Av de bestämda benen utgör 

dock hästbenen en förvånansvärt stor andel. Dessa finns i 

mycket begränsad skala på resten av ytan. 

Man bör hursomhelst vara extra uppmärksam på vissa 

fyndkategorier även om det är svårt att kunna säga något 

säkert om ursprunget. Generellt kan sägas att gravgåvor är 

betydligt mer sällsynta i gravar från yngre bronsålder och 

äldre järnålder. Keramik och stenföremål är de föremål 

som oftast förekommer (Kaliff 1997:98). 

Vid en första anblick av området kan det tyckas att det 

uppvisar en märklig sammanblandning av fynd av vardagskaraktär 

tillsammans med gravar och utspridda människoben 

som indikerar rituella aktiviteter. Vår första tanke 

då vi påbörjade rensningen var att det rörde sig om ett utkastlager 

med hushållsavfall där man kastat skärvig sten 

och trasiga föremål från boplatsen. När gravarna och människobenen 

framträdde fick man snarare intrycket av att 

skärvstenslagret förseglar gravarna. Att vardagliga föremål 

förekommer bland gravarna behöver inte heller innebära 

något motsatsförhållande. Tvärtom så har praktiska funktionella 

redskap som är förknippade med jordbruk ofta 

förärats ett starkt symboliskt värde (jfr Kaliff 1997:88ff). 

Intressant är också den stora förekomsten av matrester, 

dels i form av matskorpor på keramik, samt benrester som 


Figur 53. Förekomst av matavfall i moränbacken som matskorpor på keramik och benrester som bedömts som matavfall. Skala 1:200. 

bedömts som matavfall (dvs. ben med mycket kött på). Att 

offermåltider förekommit i samband med begravningar är 

allmänt känt vilket finns belagt i nästan alla kulturer. Måltiderna 

kännetecknar begravningsritualens senare fas (Artelius 

2000:147). 

Fynd 

Keramik 

I moränbacken på yta B påträffades 11 557,8 g fördelat på 

3592 fragment. Om man ser till vikten så utgör keramiken 

från ytan drygt 73 % av hela Vaxmyras keramikmaterial. 

Fragmenten kommer från minst 28 olika kärl. Storleksmässigt 

och formmässigt uppvisar kärlen en stor formrikedom, 

allt från större tunnformiga ”förrådskärl”, medelstora 

och mindre situlor, pygmékärl samt några exempel på finare 

skålar. Den sistnämnda formen bör ha varit bordskärl. 

Den släta och den avstrukna lätt räfflade ytbehandlingen 

dominerar på ytan. Den polerade keramiken som har 

fått en omsorgsfull behandling, där ytan har glättats så att 

den glänser förekommer endast i moränbacken. Ofta är det 

bordskärl, t.ex. dryckesskålar, som har fått denna ytbehandling 

och tidsmässigt förekommer den framförallt 

under mellersta och yngre bronsålder samt under romersk 

järnålder och folkvandringstid. 

Om man jämför med keramiken från resten av ytorna 

så är materialet väldigt varierat på yta B. Här finns en högre 

andel fina kärl. I den norra delen av område B framkom 


Figur 54. Plan på möjliga gravkonstruktioner tolkad utifrån stenarnas placering och fördelningen av människoben. Skala 1:200. 

även några exempel på kärl som magrats med en förhöjd 

andel glimmer, något som brukar kunna förknippas med 

finare kärl. Dekor förekommer med ett undantag endast på 

yta B. Polerad keramik förekommer också endast i moränbacken. 

Det går ändå inte att utifrån keramiken klart avgöra vad 

moränbacken fyllt för funktion. Antingen rör det sig om 

avfallshantering där stora kasserade kärl slängts upp i moränområdet 

eller så rör det sig om deponeringar av material 

och begravningar i dessa lager. Begravningar och kasse- 

Uppifrån 

Osäker 

lutning 

0 5 cm 

Kärl 19, F. 474 

Osäker 

lutning 

Kärl 24 , F. 614 

Figur 55. Analysteckningar av dekorelement på keramik från Vaxmyra. Thomas Eriksson. 


at boplatsmaterial kan vara svåra att särskilja, speciellt 

under yngre bronsålder och äldre järnålder. Det finns därför 

förutsättningar att flera av kärlen på området kan sekundärt 

ha använts vid ceremonier kring begravningar. 

Oftast är begravningskärlen nämligen återanvända brukskärl 

(se bilaga 4). 

Figur 56. 

Keramikkoncentration på yta B. Foto Sara Hagström. 

Osteologisk analys 

Brända människoben 

En mindre ansamling människoben (251 fragment) påträffades 

i graven (A25) på yta B. Graven har 14 C-daterats till 

förromersk järnålder, en datering som sammanfaller med 

det närliggande hus 3. Fynd av enstaka eller ett fåtal människoben 

påträffades, som tidigare nämnts, utspritt på moränbacken 

(Figur 7). Bland annat hittades människoben i 

den västligaste delen av hus 3 på yta B, i anslutning till en 

Figur 57. Brända människoben och brända 

ben från unga djur på yta A och B, Raä 325. 


större sten och en grop. Trots att detta fynd endast består 

av fyra fragment av en ung individ, så skulle det mycket väl 

kunna utgöra resterna efter ytterligare en grav. En möjlig 

förklaring till detta fynd kan vara att graven/gravarna fanns 

här innan huset byggdes. 

Skelettresterna i graven visade sig tillhöra en yngre individ 

i åldersgruppen infans II, dvs 5–14 år (F1418–21, 

F1425–26). Strax intill graven påträffades också enstaka 

fynd av människa (F1372–1374). Bland de spridda benen 

kan F1329, F1372 och F1374 härröra från en yngre individ. 

Benfragmenten i F1329 och F1374 är gulvita till färgen och 

skiljer sig därmed i färg från benmaterialet i graven, som är 

gråvitt, grått och sotigt. Troligen härrör de spridda benfragmenten 

inte från denna grav trots att de kan vara rester 

efter yngre individer. Övriga människoben på yta B, 

F1321, F1373 och F1411, uteslutande fragment av långa 

rörben, har bedömts höra till vuxna individer. 

Brända ben från unga djur 

På området finns två ansamlingar av brända ben från unga 

(infant-infans) djur. Direkt väster om fyndet av människoben 

i hus 3, i en av de takbärande stolparna till huset 

(A7843), påträffades en koncentration av brända ben från 

ett lamm (33 fragment av bl. a. svanskotor och höftben). 

Ytterligare en bensamling av brända ben från ett ungt 

djur påträffades på samma yta. Denna bensamling innehöll 

åtta kraniefragment från en griskulting och hittades strax 

öster om graven (A25)! Även här har således en bensamling 

av ett ungt djur placerats i närheten av gravläggning en 

av en ung människa! 

Det är möjligt att det brända lammet och griskultingen 

kan sammankopplas med rituella aktiviteter i samband 

med begravningarna på platsen, t.ex. utgöra resterna efter 

en begravningsmåltid eller matoffer. Att benen har bränts 

kan associeras med det förhärskande brandgravskicket 

under förromersk järnålder. 

Obrända tänder och tandfragment 

Även de obrända tänderna och tandfragmenten på yta A 

och B, vilka framförallt hittades i kulturlager, skulle kunna 

ha ett samband med ritual (se Bilaga 3: figur 8). 

De tre kulturlagren på yta B innehåller obrända tandfragment 

av nöt, får/get och häst, men inte alls i samma 

mängd (sammanlagt 45 fragment) som på yta A. Samtliga 

kulturlager är likartade till sin fyllning – sotiga med innehåll 

av skärvsten. Något mindre skärvsten förekom i lager 

10 0733 direkt söder om graven A25, som även skiljer ut sig 

från de övriga lagren genom sitt rikliga innehåll av bränd 

lera. Benmaterialet i lagret domineras av obrända djurben 

vilka representeras av både köttrika och köttfattiga benslag. 

De enda obrända benen som förekommer i de andra kulturlagren 

på yta B är tandfragment, och resterande djurbensfragment 

i lagren är rända (Figur 10–12). Tillkomsten 

av detta lager bör på grund av skillnaderna ha ett annat ursprung 

och funktion än övriga kulturlager. 

I en av härdarna på yta B hittades fragment av brända 

hästtänder (A872). Fragment av obrända hästtänder (18 st) 

påträffades i en härd (A8047) under ett av kulturlagrena 

(A22735). 

Figur 58. Yta B, kulturlager 22735. Lagret innehåller obrända tänder av nöt, och i övrigt brända djurbensfragment med undantag av tänder. 

Antal fragment=39, varav 17 obrända. 


Yta B, kulturlager 216 

Figur 59. Yta B, kulturlager 21699. Lagret innehåller obrända tänder av häst, och i övrigt brända djurtänder och djurben. 

Antal fragment = 21, varav 5 brända. 

Tand 

0,35 

Tand 

0,35 

Figur 60. Yta B, kulturlager 100733. Lagret innehåller obrända och brända djurben, representerade av både köttrika och köttfattiga 

benslag. Antal fragment är 290, varav 30 brända. 


RESULTAT – RAÄ 326 


Undersökningsytan var orienterad i NNV-SSO och låg i en 

svag sluttning ned mot ett biflöde till Valhammarsbäcken. 

Den schaktade ytan omfattade drygt 11 000 m 2 . Två större 

sammanhängande schakt drogs på varsin sida om en liten 

brukningsväg. Ett antal sökschakt drogs i områdets sydöstra 

och nordöstra del, där anläggningsfrekvensen var låg. 

Det bortschaktade ploglagret var mellan 0,3–0,5 m tjockt. 

Den orörda markytan utgjordes huvudsakligen gulbrun 

siltig lera. Strax norr om grusvägen innehöll leran rikligt 

med inslag av järnutfällningar som troligen har uppstått i 

samband med ett fluktuerande vattenstånd. 

Området låg mellan 25,5 och 27 meter över havet, med 

de lägsta partierna invid den lilla bäcken i den södra delen 

av undersökningsområdet. Raä 326 kan delas in i tre delområden 

utifrån anläggningarnas fördelning och ytornas 

karaktär. 

Yta E 

Låg i sluttningen ned mot bäcken. Här undersöktes en 

treskeppig ensamliggande huskonstruktion. I övrigt påträffades 

rikligt med spridda stolphål, nedgrävningar och gropar 

i området som inte gått att knyta till några konstruktioner. 

Området är välavgränsat åt öster, söder och norr, 

men fortsätter eventuellt i väster. 

Yta F 

Söder om grusvägen låg en välordnad boplatsyta med fyra 

välbevarade långhus och ett fyrstolpshus, där merparten av 

alla anläggningar ingick i konstruktioner, eller väldefinierade 

aktivitetsytor. Ytan går ej att avgränsa åt öster eller 

väster. Två av husen fortsatte ut under schaktkanten. 

Yta G 

På båda sidor om grusvägen låg en yta med ett tydligt hägnadssystem 

och tre treskeppiga långhus. Ett av husen är 

extremt välbevarat. Ytan är välavgränsad tack vare hägnadssystemet. 

Figur 61. Ytindelningen av Raä 326. 


Figur 62. Raä 326 före avbaning. 


Figur 63. Översiktsbild tagen från 

skylift på området norr om brukningsvägen. 


Figur 64. Översiktsbild tagen från 

skylift på området söder om brukningsvägen. 



Anläggningar 

Sammanlagt undersöktes 1690 anläggningar inom undersökningsområdet. 

Utav dessa var det 121 anläggningar som 

utgick av olika orsaker. De resterande 1569 anläggningarna 

fördelade sig enligt följande. 

Raä 326 

Härd 45 

Stolphål 495 

Grop 13 

Nedgrävning 17 

Lager 2 

Ugn 1 

Brunn 1 

Skärvstenspackning 3 

Kokgrop 1 

Ränna 4 

Pinnhål 987 

Summa 1569 

Den dominerande anläggningskategorin är helt klart pinnhål 

som utgör drygt 60 % av samtliga anläggningar. Detta 

kan jämföras med en sammanställning av fördelning av anläggningskategorier 

som gjorts utifrån en rad boplatsundersökningar 

som utförts i Mälardalen under 1980- och 

90talen (Aspeborg 1997:13 ). Den sammanställningen visar 

på att pinn / störhålen tillsammans utgör endast 5,5 % av 

anläggningarna. 

Om man bortser från pinnhålen som var osedvanligt 

många så uppvisar RAÄ 326 en mer normal fördelning av 

anläggningstyper där stolphålen dominerar. 

En intressant iakttagelse är att nästan 70 % av alla anläggningar 

ingår i konstruktioner vilket får anses vara en 

mycket stor andel. 

Huskonstruktioner 

Sammanlagt hittades 9 hus norr om bäcken, varav 8 

treskeppiga långhus och ett fyrstolpshus. Husen betecknas 

med numren 7–15 (numreringen inbegriper Raä 325 och 

går från söder). Husen beskrivs först i tabellform i enlighet 

med databasen i Hus och Gård och återges i skala 1:200 för 

att underlätta för jämförelser med andra hus. 

Här kommer ett antal husredovisningar som skall göras 

på varsin sida eller varsitt uppslag, som på sidorna 25 och 

framåt. De som hänger ihop har samma färg. 

Tabell 7. 

Raä 326. 

Sammanställning av anläggningstyper och antal från 

Raä 326 

Härd (45 st) 

Stolphål (495 st) 

Grop (13 st) 

Nedgrävning (17 st) 

Ugn (1 st) 

Brunn (1 st) 

Skärvstenspackning (3 st ) 

Kokgrop (1 st) 

Ränna (4 st ) 

Pinnhål (983 st) 

Figur 65. Diagram över relativ fördelning av anläggingstyper på Raä 326. 


Hus 7 

OBJEKTET: 

Treskeppigt hus i lera, 26,5 meter över havet. O-V. 

YTTRE FORM: 

Rektangulär, minst 14 3 m, konvex gavel i O. 

VÄGG: 

– 

TAK: 

6 stolphål, vissa stenskodda, efter 4 2 parställda stolpar, 

några dubblerade. 



Hus 7 var det sydligaste av husen vid Raä 326. Det låg relativt 

ensligt i förhållande till andra huskonstruktioner, men 

ganska nära bäckfåran (ca 25 meter). Ett stort antal mörkfärgningar 

i husets närhet visade sig utgå då de undersöktes 

och huset upptäcktes inte i samband med att anläggningarna 

grävdes ut, utan först några månader senare – vid 

en andra besiktning. En härd (A5211) ligger nära husets 

västra gavel och det är osäkert om den ingår i konstruktionen. 

Flera av stolphålen i huset var stenskodda. 

Med tanke på husets placering i närheten av bäckfåran, 

samt dess ringa storlek, skulle man kunna tänka sig en speciell 

funktion, såsom exempelvis båthus. 




Djup: 0,1–0,23 m 

FYND: 

– 

ANALYSER: 

– 

DATERING: 

– 

ÖVRIGT: 

Huset stört av recent dike. 

Figur 66. Hus 7 i plan och profil. Planritningar i skala 1:200. Profilritningar i skala 1:50. 


Hus 8 

OBJEKTET: 

Fyrstolpshus i lera, 26,5 meter över havet. NNO-SSV. 

YTTRE FORM: 

Rektangulärt, något skevt, 2,3x1,7 m. Raka väggar. 

VÄGG: 

Stolphål efter fyra takbärande hörnstolpar. 

TAK: 

– Se vägg 



Djup: 0,12–0,2 m 

Hus 8 kan betecknas som en sk fyrstolpekonstruktion, en 

enkel konstruktion med fyra takbärande stolpar. Huruvida 

det rör sig om ett litet uthus med väggar eller ett öppet 

skjul av typen ”stacklada” är svårt att avgöra. Huset ligger 

bara drygt 15 meter söder om Hus 11. Huset ligger dessutom 

innanför den hägnad som förmodligen hör till samma 

fas som hus 11 och vi har därför tolkat Hus 8 som en ekonomibyggnad 

tillhörande Hus11. De första fyrstolpshusen 

i Mälardalen dyker upp i yngre bronsålder. Det ofta nära 

rumsliga sambandet med de övriga husen på boplatsen kan 

tyda på att de funktionellt haft en nära koppling till vardagliga 

sysslor. (Göthberg 2000:86 f) Huset ligger precis i 

närheten av två större härdar, A 5448 och A 6386 varav den 

ena daterats till äldre romersk järnålder. 

FYND: 

– 

ANALYSER: 

– 

DATERING: 


Kontext: Härd i närheten 

ÖVRIGT: 

Huset ligger invid två större härdar. Datering på den 

ena av härdarna. 

- 26,7 m ö h 

Figur 67. Hus 8 i plan och profil. Planritningar i skala 1:200. 

Profilritningar i skala 1:50. 


Hus 9 

OBJEKTET: 

Treskeppigt hus i lera, 26,5 meter över havet. NNO-SSV. 

YTTRE FORM: 

Rektangulärt, 19,35 (minst) 5,7 m. 

VÄGG: 

Enstaka stolphål och pinnhål, spår efter en eventuellt dubbel 

vägglinje i långväggen. 

TAK: 

19 stolphål efter 11 2 parställda stolpar, vissa dubblerade. 


Bockavstånd 1,0–2,38 m (merparten av bockparen ligger 

på mellan 1,6–1,8 m avstånd). 


Balanserad 

STOLPHÅLSMÅTT 

Diameter i plan: Tak: 0,18–0,38 m, Vägg: 0,2–0,24 


ANALYSER: 

– 

DATERING: 

– 

ÖVRIGT: 

Störs av flera recenta diken, samt en stor avfallsgrop A 7645 

som verkar vara anlagd tidigare. 

Hus 9 har en balanserad konstruktion där avståndet mellan 

de takbärande stolparna utgör 48% av den totala bredden. 

Hus 9 fortsatte ut utanför vägområdet, men med tillstånd 

av länsstyrelsen och berörd markägare fick vi möjlighet att 

dra ett schakt utanför vägområdet för att avgränsa huskonstruktionen. 

Det var endast den absoluta botten av stolphålen som 

fanns bevarade. I norra långväggen kan skönjas spår efter 

en dubbel vägglinje med en inre rad av pinnhål som påminner 

något om den som finns i Hus 14. 

Huset störs av flera recenta diken. Dessutom påträffades 

en grop som av dateringen att döma är anlagd i en tidigare 

fas, samtida med Hus 12. 

FYND: 

Bränd lera 

Fnr: 13, 58, 100, 138 




Hus 10 

OBJEKTET: 

Treskeppigt hus i lera, 26,5 – 26,8 meter över havet. NV-SO. 

YTTRE FORM 

Rektangulärt, 17,3 (minst) 6,5 m. 

VÄGG: 

Enstaka stolphål, eventuell ingång i södra långväggen. 

TAK: 

Stolphål efter 7 2 parställda stolpar, enstaka stolpar saknas, 

vissa är dubblerade. 




Balanserad 




FYND: 

– 

ANALYSER: 


14 C: Ua- 21797 

DATERING: 

– 

ÖVRIGT: 

Huset störs av recenta diken 

Hus 10 var i likhet med hus 9 relativt dåligt bevarat. Två 

stolphål i södra långväggen utgör möjligen spår efter en ingång. 

Vissa av stolparna är dubblerade vilket kan tyda på en 

omstolpning. 




Hus 11 

OBJEKTET: 

Treskeppigt långhus i lera, 26,8 meter över havet. NV-SO. 

YTTRE FORM: 

Svagt konvexa långväggar, rundade hörn. 38,5 (minst) 

8,2 m. 

VÄGG: 

Stolphål och pinnhål, på sina ställen tendens till dubbel 

vägglinje. Norra väggen bättre bevarad. Indragen ingång 

strax öster om mitten på S långsidan. Ev. ytterliggare en ingång 

väster om mitten på S långsidan. 

TAK: 

Stolphål efter 15 2 parställda stolpar, några dubblerade. 




Balanserad 


Diameter i plan: Tak: 0,2–0,5 m Vägg: 0,2–0,5 m 

Djup: Tak: 0,1–0,75 m Vägg: 0,5–0,2 m 

FYND: 

Bränd lera, obrända och brända djurben 

F 60, 215, 482, 1462–1466, 1488,1489, 1495–1513 

ANALYSER: 

Vedartsanalys: Analys id 3329, 3331, 3365, 3366 

14 C: Ua- 21064, Ua-21065, Ua- 21066, Ua-21067 

DATERING: 

Förromersk / Äldre romersk järnålder 

14 C 

Typologi 

ÖVRIGT: 

Konstruktioner inom husets väggar: 2 stora, två små härdar, 

1 ugn, 4 nedgrävningar, 2 skärvstenspackningar och 1 

ränna. Ett stolphål doftade tjära. 

Hus 11 var det längsta av samtliga hus i Vaxmyra med en 

längd på minst 37,5 meter. Husets utsträckning i nordväst 

är något osäker. Hus 11 var i likhet med Hus 14 väldigt välbevarat 

trots att det låg i åkermark. På den norra långsidan 

är vägglinjen nästan komplett. På sina ställen finns det spår 

som tyder på att vägglinjen kan ha haft en inre rad med 

pinnhål. Huskonstruktionen har haft en svagt konvex form 

med rundade hörn. 

På södra långsidan, strax öster om husets mitt, ligger en 

tydlig, indragen ingång. Utöver stolphålen som klart och 

tydligt ingått i konstruktionen, fanns en rad andra anläggningar 

innanför husets väggar – som tros kunna knytas till 

huset. Strax väster om husets mitt låg en ansamling med tre 

härdar och en härdgrop. 

En rad skevt placerade stolphål öster om härdarna, precis 

i husets mittaxel är lite förbryllande. En liknande, om 

dock inte lika skevt placerad rad finns i Hus 14, också i anslutning 

till en härd. 

Paralleller till den här typen av konstruktion finns på 

två ställen, dels vid Hus 1 i Snytberga i Södermanland, samt 

vid hus III i Skavsta, Södermanland. I Snytberga ligger 

stolphålen i anslutning till härden och har tolkats som ett 

gnistskydd eller dylikt. Vid Skavsta Hus III har stolpraden 

tolkats som ett möjligt stöd för takåsen. I hus 11 ligger 

mittstolparna placerade i det längsta spannet och det ligger 

nära till hands att tänka sig att anläggningarna kan haft till 

uppgift att stärka konstruktionen i form av någon slags 

kompletterande stödstolpe. 

I huset fanns även två skärvstenspackningar. Det intressanta 

med dessa var deras placering. De båda stenpackningarna 

låg strax väster om de båda stolphålen i ett av de 

takbärande bockparen i närheten av ingången. 

Fyra nedgrävningar låg innanför husets vägglinje. De 

ligger däremot rätt märkligt placerade och det är svårt att 

avgöra om de verkligen fyllt någon funktion i huskonstruktionen. 

En ugn ligger fint placerad mitt i husets västra del. 

Ugnen hade en lerfordring som täckte hela botten. Ett lager 

innehållande rikligt med bränd lera och skörbränt grus har 

tolkats som ugnens kollapsade överbyggnad. 

Ostbaltiska etnografiska exempel visar att man haft en 

öppen härd på golvet i det egentliga bostadsrummet samtidigt 

som man haft ett separat ugnsrum för matlagning. 

Härden alstrar värme, men dess huvudsakliga uppgift är att 

ge ljus (Näsman 1983:208). Om man tänker sig en liknande 

lösning i järnålderskontexter så skulle ugnen i Hus11 få 

en rimlig förklaring. 

En 2 meter lång ränna löper strax utanför ytterväggen. 

Det är troligt att rännan kan kopplas till väggkonstruktionen, 

kanske har den fungerat som vattenuppsamlare. 




Hus 12 

OBJEKTET: 

Treskeppigt långhus i lera, 26, 7 meter över havet. Ö-V. 

YTTRE FORM: 

Rektangulär, 25,5 (minst) 7,4 m. Konvexa gavlar. 

VÄGG: 

Enstaka stolphål, ev ingång vid V gaveln i S långsidan. 

TAK: 

21 stolphål efter 2 11 parställda stolpar. 


Bockavstånd: 1,4–3,9 (de flesta kring 2,5) m 


Överbalanserad 




FYND: 

Bränd lera, löpare i bergart, kritpipa, brända djurben. 

F 56, 67, 1002,1055, 1477 

ANALYSER: 

Vedartsanalys: Analys id 3332, 3333, 3334 

14 C: Ua- 21060, Ua- 21061, Ua-21062 

DATERING: 

Yngre bronsålder/förromersk järnålder 

14 C: Kol från 2 härdar och en kokgrop i husets centrala 

delar. 

ÖVRIGT: 

2 härdar och en kokgrop centralt i huset 

Hus 12 sträckte sig utanför exploateringsytan. Med tillstånd 

av länsstyrelsen och berörd markägare fick vi tillstånd 

schakta utanför det utstakade undersökningsområdet 

för att kunna avgränsa huset. 

Huset har ett väldigt brett mittskepp med en bockbredd 

mellan 4,2–4,8 m. 

En parallell till huset har undersökts i Lockarp i Skåne 

(Göthberg m.fl.1995:51). 

I husets västra ände är spannen längre och det är också 

här kokgropen och de två härdarna ligger. Husets storlek 

indikerar att det kan ha haft flera funktioner. En möjlig fähusdel 

skulle i sådana fall legat i husets östra del. Man kan 

fråga sig varför det ligger två härdar och en kokgrop på 

nästan samma ställe. I fall de använts samtidigt så bör de 

haft olika funktioner. 

Dateringen av husets två härdar och kokgrop visar ett 

långt tidsspann med dateringar i yngre bronsålder/förromersk 

järnålder. Hus 10 var förmodligen det första huset 

på platsen. 

I väster finns stolphål efter en möjlig konvex gavel. 




Hus 13 

OBJEKTET: 

Treskeppigt långhus i lera, 26,7 meter över havet. NV-SO. 

YTTRE FORM: 

Rektangulär, minst 13 5 m. 

VÄGG: 

Enstaka stolphål, möjlig ingång strax öster om mitten i S 

långväggen. 

TAK: 

8 stolphål efter 3 2 parställda stolpar. Två stolphål i den 

norra linjen av takbärande stolphål saknar parstolpe. 




Balanserad 


Diameter i plan: Tak: 0,16–0,32 m. Vägg: 0,13–0,16 m 

Djup: Tak: 0,12–0,2 m. Vägg: 0,06–0,07 m 

FYND: 

– 

ANALYSER: 

– 

DATERING: 

Äldre järnålder 

Typologi / Kontext 

Hus 13 utgörs av en mindre treskeppig konstruktion. Den 

ringa storleken antyder att det ej varit något boningshus. 

Placeringen i förhållande till Hus 14 / 15 indikerar att huset 

kan ha utgjort ett uthus till något av dessa boningshus. 




Hus 14 

OBJEKTET: 

Treskeppigt långhus i gulbrun lera med rikliga inslag av 

järnutfällningar. 26,5–26,9 meter över havet. NV–SO. 

YTTRE FORM: 

Rektangulärt, raka långväggar och rundade (konvexa gavlar). 

31,8 (minst) 8,15 m. 

VÄGG: 

Dubbel vägglinje, en inre rad med pinnhål och en yttre rad 

med grövre stolpar. Minst tre ingångar i södra långväggen. 

TAK: 

Stolphål efter 9 2 parställda stolpar + 2 stolphål som saknar 

parstolpe. Gavelstolparna något utställda. 

Bockbredd: 3,17–3,40 m, Gavelstolpar: 3,6 m 



Balanserad 


Diameter i plan: Tak: 0,3–0,77 m. Yttervägg: 0,11–0,25 m 

Innervägg: 0,05–0,10 m 

Djup: Tak: 0,1–0,25 m. Yttervägg 0,05–0,15 m 

Innervägg: 0,04–0,15 

FYND: 

Järn och keramik i stolphål, brända djurben i härd 

F 387, 1057, 1517 

ANALYSER: 

Vedartsanalys: Analys id 3335, 3336, 3337, 3338 

14 C: Ua- 21068, Ua-21069, Ua-21070, Ua-21072 


DATERING: 

Förromersk / Äldre romersk järnålder 

14 C: Kol (2) från centrala härden, kol från takbärande 

stolphål, samt kol från härd i östra delen av huset. 

ÖVRIGT: 

Funktionsindelning utifrån stolpsättning, placering av ingång, 

härdar och inre konstruktionsdetaljer. Rad av stolphål 

mellan de takbärande i bostadsdelen. Härd centralt i 

bostadsdelen. 

Ränna utanför en av ingångarna. Ev rest efter tröskel. 

Inhägnad gårdsplan. Överlagras delvis av Hus 15. 

Huset är det bäst bevarade på hela grävningen och kanske 

också ett av Mälardalens mest välbevarade järnåldershus 

med sina dubbla vägglinjer och inre konstruktionsdetaljer. 

En av orsakerna till den stora detaljrikedomen kan vara det 

rikliga inslaget av järnutfällningar i leran på platsen. Detta 

bidrog sannolikt till att framhäva kontrasterna mellan anläggningarnas 

mörkfärgning och den omgivande svagt 

rostfärgade undergrunden. Tyvärr så hade det i övrigt så 

välbevarade husets sydöstra gavel skadats svårt av en sentida 

brukningsväg. När vi i slutskedet av utgrävningen 

schaktade bort vägen, kunde vi trots mycket noggrann 

schaktning och framrensning endast spåra ett fåtal anläggningar 

under vägen. 

Huset har genom fyra 14 C-prover daterats till århundradena 

kring Kristi födelse dvs. till övergången mellan förromersk 

och äldre romersk järnålder. Att kolet från stolphålet 

har fått den äldsta dateringen är helt naturligt. Dels är 

det kol från tall som daterats– det vill säga ett träd med hög 

egenålder. De furor som valdes som stolpar bör ha varit 

minst 50 år. Kol från takbärande stolpar härstammar dessutom 

från husets uppförande. Kol från härdarna däremot 

kommer med största sannolikhet från en eldning i husets 

slutskede. Om vi tänker oss en livslängd kring 100 år så har 

vi en förväntad tidsskillnad mellan en härddatering och 

datering från ett stolphål. 

Det finns olika förklaringsmodeller för den dubbla 

vägglinjen; antingen har de inre stolphålen utgjort själva 

väggen, och de yttre endast fungerat som stöd/strävstolpar. 

Eller så har huset haft dubbla väggar, där den inre pinnhålsraden 

utgjort en inre, isolerande flätverksvägg och där 

stolphålsraden tolkas vara spår efter en yttre bärande vägg. 

Den senare teorin är den mest troliga – (särskilt som de 

yttre stolparna ej var snedställda vilket de borde ha varit 

om de fungerat som strävstolpar) (Jfr Reisborg 1994:62). 

Med dubbla vägar får man ett rejält mellanrum, som antingen 

kan ha varit fyllt med något isolerande material eller 

endast bildat luftspalt. Denna väggkonstruktion präglar 

yngre bronsålder och förromersk järnålder i sydskadinavien 

med fina exempel från Jylland (Tesch 1993:162 f). I Mälardalen 

är det betydligt mer sparsamt förekommande, 

men det finns exempel på andra hus med spår efter dubbla 

vägglinjer, även om spåren efter den inre pinnhålsraden 

sällan är så komplett som i Vaxmyra. Likartade konstruktioner 

finns bland annat i Nibble, i Södermanland, samt i 

Norrsunda, Arlandastad i Uppland och en delvis dubblerad 

vägglinje finns i , Äs Västmanland, (Reisborg 1994, Göthberg 

m.fl. 1995:2:218, 241). En desto mer komplett dubbel 

vägglinje dokumenterades i samband med E-6 projektet i 

Ostfold. Huset är 60 meter långt och har daterats till äldre 

romersk järnålder (muntligen Leif Håvard Vikshåland). 

Öster om härden låg fem stolphål placerade mitt i mittskeppet 

i husets längsta spann. En liknande konstruktion 

finns i Hus 11, där var dock stolparna något skevt placerade 

Paralleller till den här typen av konstruktion finns på 

två ställen, dels vid Hus 1 i Snytberga i Södermanland, samt 

vid hus III i Skavsta, Södermanland. I Snytberga ligger 

stolphålen i anslutning till härden och har tolkats som ett 

gnistskydd eller dylikt. Vid Skavsta Hus III har stolpraden 


Figur 73. Foto på Hus 14 

uppstolpat, taget från skylift. 


tolkats som ett möjligt stöd för takåsen. Då mittstolparna 

placerats i det längsta spannet i huset ligger det nära till 

hands att tänka sig att anläggningarna haft till uppgift att 

stärka konstruktionen och fungerat som stödstolpar. 

I en halvcirkel runt härden, A10253 i mitten av huset 

låg tre mindre stolphål. Det är sannolikt att stolphålen utgjort 

en mindre konstruktion som fungerat i samband med 

eldstaden. Ulf Näsman har använt ostbaltiskt etnologiskt 

Figur 74. Detaljplan över härden med omgivande stolphål. Skal 1:75. 


material som analogier till järnåldershus och har kommit 

fram till att härdarna i regel har gnistskydd i de öppna 

eldrummen, I rum med innertak har de ibland en röktratt, 

som fungerar som både gnistskydd och rökledare. Från 

Gotland och Öland finns arkeologiska exempel på liknande 

konstruktioner. (Näsman 198:208ff) 

Funktionsanalys 

Utifrån stolpsättning, placeringen av ingångar och härdar, 

tendens till mellanväggar och andra inre konstruktionsdetaljer 

har det varit möjligt att göra en funktionsindelning 

av Hus 14. Människor och djur har bott under samma tak, 

på var sin sida om den centrala ingången mitt på husets 

långsida. Centralt i bostadsdelen låg en stor eldstad. Här 

var avståndet mellan de takbärande stolparna stort för att 

skapa ett luftigt rum. Bostadsytan uppgår till drygt 80 

kvadratmeter. 

Sydost om mitten låg fähusdelen. Här var stolpsättningen 

tätare, förmodligen anpassad efter båsens bredd. 

Här fanns också ett stort antal pinnhål som kan ha fungerat 

som båsindelningar. Fähusdelen har även haft en separat 

ingång från den södra långsidan. Det är något förvånande 

att ingången vetter mot den inhägnande gårdsplanen, 

det borde rimligtvis funnits en utgång för djuren åt 

andra hållet. Det finns en möjlighet att en sådan ingång 

funnits i den skadade gaveln. 

En faktor som något försvårar tolkningen av huset är 

att det överlagras av Hus 15, och att det ibland kan vara 

svårt att avgöra vilket av husen anläggningarna hör till. Generellt 

sätt verkar dock Hus 14 vara bättre bevarat, och det 

troliga är att de flesta pinnhål faktiskt hör till konstruktionen, 

även om det inte går att utesluta att de skulle kunna 

ingå i Hus 15. 

I den södra gaveln, på andra sidan om fähusdelen låg 

ytterligare ett rum som vi inte vet vad det nyttjats till. Här 

fanns en eldstad. Kanske har utrymmet fungerat som en 

verkstad där man kunnat ägna sig åt viktiga bestyr inomhus 

under kyliga vinterdagar, kanske har det tjänstgjort 

som drängstuga (jfr Sundkvist 1998, Norr 1996). 

Spåren efter mellanväggar är mycket sporadiska. Förmodligen 

har dessa stolpar varit av lättare träkonstruktion 

som inte avsatt lika tydliga spår i marken. Det har konstaterats 

från den välbevarade järnåldersboplatsen Feddersen 

Wierde i Niedersachsen att stolpar i skiljeväggar aldrig 

grävts ned lika djupt som vägg och takbärande stolpar 

(Haarnagel 1979). I husets mitt, mellan husets förmodade 

bostadsdel och fähusdel finns såväl stolphål som pinnhål 

som förmodligen utgjort en mellanvägg. I husets norra 

ände fanns pinnhål som förmodligen utgör rester efter en 

mellanvägg mellan bostadsdelen och ett annat utrymme 

som exempelvis kan ha använts som förråd. Även detta 

rum har haft en separat ingång ifrån den södra långsidan. 

Ett trettiotal pinnhål påträffades innanför husets vägglinje 

och den stora majoriteten ligger i husets förmodade 

fähusdel. Det är svårt att se några tydliga mönster efter 

konstruktioner såsom båsindelningar eller liknande, men 

pinnhålen ligger främst placerade i mittskeppets norra del. 

Varken i eller i anslutning till Hus 14 påträffades någon 

bränd lera trots att huset i övrigt är så välbevarat. Man kan 

fråga sig om detta beror på att väggarna i huset inte tätats 

med lera eller om det beror på att huset helt enkelt inte har 

brunnit. Om man tittar på stolphålen så var förekomsten 

av kol försvinnande liten. De få fragment som faktiskt påträffades 

skulle eventuellt kunna vara rester från att man 

sotat stolpen. 




Hus 15 

OBJEKTET: 

Treskeppigt långhus, 26,6–26,8 meter över havet. NNV- 

SSO. 

YTTRE FORM: 

Rektangulär 19 (minst) 5,5 m 

VÄGG: 

Enstaka stolphål i norra vägglinjen. 

TAK: 

Stolphål efter 7 2 parställda stolpar. Stolphålen flatbottnade. 




Underbalanserad 



Djup: 0,09–0,22 m 

Hus 15 och 14 överlappar delvis varandra. Hus 15, har ett 

betydligt smalare mittskepp än Hus 14 och tillsammans 

med dateringarna utgör detta en klar indikation för att hus 

15 anlagts efter Hus 14. Ett av de takbärande stolphålen i 

Hus 14, A10578 ser dessutom ut att skäras av härden, 

A 10625 som ingår i Hus 15. Utöver detta finns dock inga 

tydliga överlagringar mellan anläggningarna. Däremot kan 

man skönja ett glapp i pinnhålsraden i Hus 14 omkring ett 

av de takbärande stolphålen som hör till Hus 15. 

Med tanke på platsens gynnsamma bevaringsförhållanden 

kan man tycka att det är konstigt att Hus 15, som är 

anlagt senare, är sämre bevarat, samtidigt som det är väldigt 

tursamt att Hus 15 inte förstört mer av Hus 14. Det 

faktum att huset saknar vägglinje hör sannolikt samman 

med det husets underbalanserade konstruktion, d v s en 

konstruktion där mittskeppet utgjorde mindre än hälften 

av husets hela bredd. De underbalanserade husen karakteriseras 

av att taktyngden till större del låg på väggarna. 

Paradoxalt nog saknas spår av att väggkonstruktionen 

skulle ha blivit kraftigare till följd av detta. Förmodligen 

har väggarna avlastats genom att de förbands med de inre 

stolparna med tvärgående bindbjälkar (Herschend 

1989:90ff) Väggstolparna har därmed inte behövt vara så 

kraftiga. 

FYND: 

Keramik, brända och obrända djurben. 

F 390, 1514–1516 

ANALYSER: 


14 C: Ua- 21757, Ua- 21799 


DATERING: 

Äldre romersk järnålder 

14 C: Makrofossil från takbärande, stolphål, kol från centrala 

härden 

Stratigrafi 




Figur 77. Planen visar de olika hägnaderna och deras förhållanden till husen. 

Hägnader 

Sammanlagt har sex hägnadsrester registrerats i Vaxmyra. 

De flesta av dessa tillhör egentligen samma hägnadssystem 

som pga. öppningar eller avbrott inte gått att knyta samman. 

Hägnad 17 

Antal anläggningar: 22 (varav 2 stolphål 20 pinnhål) 

Längd: 6,90 m / (9,33) 

Avstånd mellan stolparna: 0,26–1,21 m, de flesta mellan 

0,26–0,33 m 

Diameter: 

0,05–0,1 m 

Djup: 

0,05–0,1 m 

Övrigt:. I anslutning till Hus 9 

Pinnhålshägnad som löper 

parallellt med Hus 9. Det är 

svårt att avgöra om det är en 

del i vägglinjen eller en separat 

hägnad. 

Hägnad 18 

Antal anläggningar: 

Längd: 

Avstånd mellan stolparna: 

Diameter: 

Djup: 

Övrigt:. 

Hägnad 19 

145 pinnhål 

45 m 

0,27–0,33 m 

0,05–0,15 m 

0,05–0,15 m 

Hägnad går först i NO-SV, 

svänger sedan i 90 grader mot 

NV-SO, omgärdar Hus 13. 

Antal anläggningar: 101 pinnhål 

Längd: 

24 m 

Avstånd mellan stolparna: 0,23–0,3 m (1,33) 

Diameter: 

0,05–0,1 m 

Djup: 

0,05–0,15 m 

Övrigt: 

Går parallellt med H 14, NO- 

SV gör en liten sväng och 

fortsätter i samma riktning. 


Hägnad 20 


Längd: 


Diameter: 

Djup: 

Övrigt: 

Hägnad 21 

238 pinnhål 

55 m 

0,24–0,34 m 

0.05–0,1 m 

0,05–0,15 m 

Löper längs med Hus 14, i 

NV-SO, 1,9 meter från väggen. 

Vid husets norra gavel 

svänger i 90 grader. I denna 

del är hägnanden delvis 

dubblerad. Eventuellt rester 

efter omstolpningar. 

Antal anläggningar: 66 pinnhål 

Längd: 

11 meter 

Avstånd mellan stolparna: 0,3–0,37 m 

Diameter: 

0,05–0,15 m 

Djup: 

0,05–0,15 m 

Övrigt: Fortsättning på hägnad 20 

efter öppning. På sina ställen 

tre pinnhål i rad. Eventuellt 

har hägnaden omstolpats. 

Hägnaden delar sig efter 

några meter. 

Hägnad 22 


Längd: 


Diameter: 

Djup: 

Övrigt:. 

Hägnad 23 


Längd: 


Diameter: 

Djup: 

Övrigt: 

10 pinnhål 

4,2 m 

0,3–0,64 m 

0,05–0,1 m 

0,05–0,15m 

Del av en hägnad, Pinnhålen 

ligger ngt skevt i förhållande 

till varandra. Hägnaden går 

rakt norrut från Hägnad 20. 

4 pinnhål 

1,5 m 

0,25–0,8 m 

0,05–0,1 m 

0,05–0,15 m 

En del av en möjlig hägnad, 

pinnhålen skevt placerade. 

Utgår från hägnad 20. 

Hägnad 24 


Längd: 


Diameter: 

Djup: 

Övrigt ;. 

Hägnad 27 

3 pinnhål 

1,66 m 

0,66–0,99 m 

0,05–0,1 m 

0,05–0,12 m 

Del av ev möjlig hägnad. 

Pinnhålen ngt skevt placerade. 

Knappt 3 meter från hägnad 

23 Dessa båda hägnadsrester 

hör troligen ihop. 

Antal anläggningar: 10 Stolphål 

Längd: 

45 m 

Avstånd mellan stolparna: 3–7,9 m 

Diameter: 

0,15–0,3 m 

Djup: 

0,05–0,15 m 

Övrigt: Hägnaden omger Hus 11. 

Den går i NV-SO riktning 

och svänger seden av i 

NO-SV riktning. 

Hägnad 28 


Längd: 


Diameter: 

Djup: 

Övrigt: 

6 stolphål 

14 m 

0,73–4,07 m 

0,1–0,2 m 

0,1–0,14 m 

Hägnaden hör förmodligen 

samman med hägnad 27. 

Gynnsamma omständigheter gjorde att vi upptäckte den 

första raden av pinnhål. Strax efter en regnskur framträdde 

en rad av små mörkfärgningar i den tidigare så grå och 

torra leran. Efter att vi snittat ett par av anläggningarna och 

övertygats om att det rörde sig om riktiga anläggningar 

kunde vi försiktigt följa raden med grävskopan. Vissa av 

pinnhålen var bara synliga en kort stund och det var därför 

av stor vikt att markera och mäta in anläggningarna så 

snart som möjligt efter att det rensats fram. 

I Vaxmyra fanns spår efter två olika hägnadstyper, dels 

en typ med tätt ställda små käppar eller pinnar dels en hägnadstyp 

byggd av kraftigare stolpar som stått med några 

meters mellanrum. Den första typen är den klart vanligaste 

och avståndet mellan pinnhålen ligger mellan 0,22–0,35 

m, de absolut flesta ligger mellan 0,25–0,27 meter ifrån 

varandra. Måtten motsvarar ungefär måttet för 1 fot, dvs. 

längden på en fot mätt från hälen till stortåspetsen, vilket 

var det längdmått som användes i Sverige ända fram till 

slutet av 1800-talet. 

Hägnaderna 18, 19, 20, 21, 22, 23 och 24, ligger i anslutning 

till Hus 14 och Hus 15 och det är troligt att de alla in- 


gått i samma hägnadssystem. Med tanke på hägnadernas 

placering bör de betraktas som samtida med Hus 14. Den 

mest centrala, nr 20 löper parallellt med huset några meter 

norr om ytterväggen, för att sedan svänga och löpa vinkelrätt 

mot huset någon meter väster om gaveln. Med tanke på 

hur hägnaden så exakt inringar huset råder det inte några 

tvivel om att hägnad och hus anlades mer eller mindre 

samtidigt. Hägnad 20 kan exempelvis inte tänkas vara samtida 

med exempelvis Hus 15, då den skär huset vägg. 

Hägnad 17 låg invid Hus 9 och det är troligt att de är 

samtida. Det är dock svårt att avgöra huruvida det är en 

hägnad eller en del i vägglinjen. 

Hägnad 27 och 28 var betydligt svårare att upptäcka 

och vi lyckades inte koppla ihop de enskilda anläggningarna 

till någon konstruktion förrän vi bearbetade materialet 

inne på kontoret. Hägnaden omgärdar Hus 11 och kan 

rimligen höra till samma fas. 

Stolphål 

Även om den stora majoriteten av alla stolphål ingått i huskonstruktioner 

eller hägnader så återstår 184 stolphål som 

inte har någon tydlig kontext. En stor del av stolphålen 

uppträder i den i övrigt ganska anläggningstomma ytan 

mellan hus 8 och hus 7. Det är svårt att avgöra vad det är 

för typ av aktiviteter som avsatt dessa stolphål. Eventuellt 

kan det dölja sig fler svårtolkade huskonstruktioner, såsom 

fyrstolpshus, på ytan. 

Koncentrationer av stolphål uppträder också i anslutning 

till husen, bland annat på den inhägnade gårdsplanen 

vid Hus 14 och i anslutning till Hus 11. Parvis uppträdande 

stolphål kan tänkas ha utgjort någon enkel form av konstruktion, 

typ vindskydd, torkställning eller dylikt. 

Gropar 

Nedgrävningar av olika slag är ofta en betydande anläggningskategori 

på brons- och järnåldersbopatser. Det är 

dock först under de senaste åren som denna heterogena 

grupp av anläggningar har ägnats en större uppmärksamhet, 

exempelvis vid undersökningarna av Hulje och Pryssgården 

i Östergötland samt Tibbleboplatsen i Uppland 

(Andersson m.fl. 1994; Carlsson m.fl. 1996; Borna Ahlkvist 

m.fl. 1998; se även Johansson 1999). Boplatsgroparna 

utgör en ännu relativt outforskad informationspotential 

som kan bidra till en större helhetsbild av boplatsen som 

hela den yta där människor levt och verkat, inte bara av 

dess inomhusmiljö i form av huskonstruktioner (Stålbom 

1997). 

Sammanlagt undersöktes 13 anläggningar som klassificerats 

som gropar vid Raä 326. Då de största groparna visade 

sig vara så olikartade och ofta ganska komplicerade i 

form av flera faser så redovisas de var och en för sig. 

A15517 syntes som en rundoval mörkfärgning efter avbaning, 

2,45 m 2,35 m. Anläggningens djup var 1 meter. 

Bottenlagret bestod av en relativt ljust grå lera med roströda 

järnutfällningspartier. Fyllningen hade en flammig 

karaktär, innehöll få fynd och endast enstaka kolbitar. 

Längre upp fanns två mera fyndförande lager (lager 1 och 

lager 3), vilka kan tolkas som en sammanhängande fas. 

Lager 1 kunde inte skiljas från det översta lagret i gropen, 

och har därför samma nummer som detta, men stratigrafiskt 

borde de tillhöra olika faser eftersom ytterligare två 

lager fanns mellan den övre och nedre delen av lagret. 

Lager 2 bestod nästan uteslutande av förslaggad lera, vilket 

skulle kunna vara rester av en ugnskonstruktion av något 

slag. Ovanför detta fanns ett parti av sten och skärvsten. 

Figur 78. Anläggning 15517 i profil. Skala 1:20. 


Anläggningens understa lager är alltför fyndfattigt för 

att tolkas som avfallsmaterial. Därför borde anläggningens 

första fas vara en annan typ av nedgrävning. Profilformen 

påminner annars om vissa brunnar (se t.ex. Borna-Ahlkvist 

m.fl. 1998:76ff) men utan vidare faktorer som pekar 

mot detta, som ett tydligt vattenavsatt lager eller andra 

brunnsanläggningar i närheten, kan anläggningen inte 

med säkerhet tolkas som en sådan. Eventuellt kan anläggningen 

vara en förrådsgrop, vars bottenskikt representeras 

av det understa lagret. Ingen beklädnad av gropen kunde 

dock urskiljas. I nästa fas har då anläggningen använts som 

en avfallsgrop, med flera deponeringsfaser som märks i de 

olika igenfyllnadslagren. Den horisontella delen av lager 1 

kan vara rester av ett kulturlager som bevarats i gropens 

försänkning. 

A23409 och A15517 uppvisade stora likheter med varandra 

i fråga om storlek och form. Båda anläggningarna 

var drygt två meter långa hade rundoval form i plan och 

trattformiga profiler. Ena sidan på A 23409 hade dock en 

mera sluttande lutning. A23409 var djupare (1,28 m), men 

om man bortser från lager 4, som skiljer sig från resten av 

anläggningen, är anläggningarna i stort sett lika djupa. 

Genom lagren kan A23409 delas in i tre till fyra faser. 

Den mindre omfattningen samt den raka formen på sidor 

och botten i det understa lagret pekar mot att den första 

fasen utgjorts av en annan anläggning, en nedgrävning vars 

funktion är svår att fastställa. Fyllningen bestod av grå lera 

med enstaka kolbitar. Mot botten påträffades obrända ben. 

I fas två har gropen antagligen utvidgats. Ett kollager i botten 

pekar mot en möjlig bottenbeklädnad av denna anläggning, 

vilket kan tyda på en användning som förrådsgrop. 

Fas tre är en igenfyllnadsfas av förrådsgropen. Fyllningen 

innehöll mycket bränd lera och är antagligen en senare deponering 

av avfallsmaterial. Det översta lagret, mörkt grå 

siltig lera med inslag av kol och bränd lera, kan vara ett ytterligare 

avfallslager. Lagrets form liknar en sk jordkällare 

Figur 79. Anläggning A 23409 i profil. Skala 1:20. 

Figur 80. A 23409 i profil. 




som definierats i Pryssgårdens gropmaterial, som dock till 

stor del är av äldre datum (Borna-Ahlkvist m.fl. 1998:85f). 

Ett tunt lager på ena kanten, bestående av ljust grå-beige 

grusig lera, skulle då kunna vara ett grovkornigare infiltrationsskikt. 

Anläggningen A10000 var delvis förstörd av två dikesgrävningar. 

Dess bevarade östra sida hade en rak form och 

botten var plan. Fyllnadsmaterialet bestod av svartgrå lera 

med kol, bränd lera, skärvsten, keramik, brända och obrända 

ben. Anläggningen tolkas som en avfallsgrop. 

Anläggning A7645 påträffades vid förundersökningen 

(A246) och preliminärtolkades då som ett grophus (Fagerlund 

1996:13). I plan syntes den som en distinkt mörkfärgad 

yta om 2,56 1,60 meter. Vid förundersökningen var 

anläggningens form i plan rundat rektangulär, men efter 

framrensning vid slutundersökningen visade den sig snarare 

vara spetsoval. Botten var relativt plan. 

Anläggningen hade tre lager, men de två djupaste lagren 

var så pass identiska att de kan räknas som tillhörande 

en och samma fas. De kännetecknades av en mörkt gråbrun 

fyllning med sporadisk förekomst av kol och bränd 

lera. Skillnaden mellan dem var att det understa lagret innehöll 

mera grågul steril och järnutfällningar, och övergången 

mellan dessa var otydlig samt ojämn. Vid utgrävningen 

av bottenlagren framkom flera linser av grågul steril 

med inslag av järnutfällningar som också var tydlig i 

anläggningens kanter. Anläggningen verkar således ha blivit 

omgrävd minst en gång. Det är svårt att bestämma anläggningens 

funktion i den första fasen, möjligen har den 

varit en förvaringsgrop av något slag. 

Fyllnadsmaterialet i den andra fasen består av svartbrun, 

humusrik lera samt ett blandat innehåll av skärvsten, 

kol, bränd lera, brända och obrända ben. Två partier halvbränd 

lera påträffades också, varav det ena liknade rester av 

ett keramikkärl. Tre stora obrända ben bestämdes i fält vara 

strålben, underarmsben respektive revben av ko eller häst. 

Nedgrävningskanterna för detta lager är mera sluttande 

och övergången till sterilen är jämn och tydlig. I denna fas 

verkar anläggningen ha använts som en avfallsgrop. 

Anläggning A9237 hade en oval form i plan, med måtten 

2,0 0,9 meter. Gropens västra del var djupast, med en 

relativt brant kant. Den östra sidan visade en avsats med en 

flat sten, vilket kan tolkas som en stegsida med en stegsten. 

Omkring anläggningens ytterkanter fanns avtryck av organiskt 

material, ca 2 cm breda stråk i ett rutmönster, vilket 

visar att gropen haft en klädnad. Anläggningen är troligen 

en källargrop som sedan fyllts med avfallsmaterial i två 

omgångar. 

Samtliga stora gropar som daterats (A7654, A9237 

A23409, och A15517) hör till boplatsens äldsta fas. På ytan 

fanns även ett antal mindre gropar. Med undantag av en låg 

samtliga mindre gropar i anslutning till någon huskonstruktion 

och det är troligt att den kan knytas till någon 

form av hushållsaktivitet. 

Härdar, härdgropar och kokgropar 

Sammanlagt undersöktes 41 härdar, två härdgropar och en 

kokgrop norr om bäcken. Härdarna var ovala, runda eller 

regelbundna och hade en längd mellan 0,3–2 m. De flesta 

hade dock en diameter på mellan 0,7–1,5 m. Djupet varierade 

mellan 0,02–0,25 m. Generellt kan sägas att härdarna 

var relativt dåligt bevarade och att det i de flesta fall bara 

var den absoluta botten som fanns kvar. Härdarna hade en 

sotig fyllning, ofta med inslag av kol och skärvsten. 

Härdarna grupperade sig i två samlade klungor, den ena 

bestående av 10 härdrester strax söder om hus 9, den andra 

bestående av 15 härdar strax sydväst om hus 14 och 15. Härdarna 

låg prydligt samlade innanför en pinnhålshägnad. 

Åtta av härdarna har tolkats som att de ingår i huskonstruktioner, 

och utgör så kallade inomhushärdar. Tre härdar 

knyts till Hus 11, två till Hus 12 och ytterliggare två till 




Figur 84 Bilden visar den ena klungan av härdar, inhägnad på gårdsplanen vid huset. Skala 1:200. 

Hus 14. Utöver dessa hittade vi nio härdar som låg utspridda 

över ytan. Fynd påträffades i sex av härdarna och den 

vanligaste fyndkategorin utgjordes av bränd lera. Keramik 

hittades i en härd och en kross / slipsten i en annan. 

Den ena av de två undersökta härdgroparna, A 8589, 

har tolkats som att den ingår i Hus 11. Härdgropen hade en 

intressant uppbyggnad. I profilen syntes flera kollinser 

samt lager av aska. Det troliga är att anläggningen återanvänts 

flera gånger och grävts om mellan varven. Det vi 

ser nu är förmodligen spår efter de två sista eldningarna. 

Den andra härdgropen, A10231, ligger i linje med, och 

väldigt nära, några av de takbärande stolphålen i Hus 14. 


Figur 85. Profilritning av A8589. Skala 1:20. 

Härdgropen bör därför ej vara samtida med huset, utan 

hör till en annan fas. 

Kokgropen, A7176 var placerad mitt i Hus 12, och det 

är troligt att den ingått i huskonstruktionen. Den ligger 

mittemellan två härdar som förmodligen också varit en del 

av huset. Kokgropen var 0,34 m djup och innehöll rikligt 

med skärvsten. I kokgropen framkom förutom en knack / 

slipsten och bränd lera även en kritpipa. Kritpipan kom 

dock i anläggningens ytskick och kan därmed förklaras 

som en recent störning. 

vägbank, A1040 och A1077 (Fagerlund 1996:12f). Vägbanken 

bedömdes sträcka sig i östvästlig riktning. Vägbanken 

framträdde i schakten som en omrörd lerig och moig fyllning 

under matjorden med många mindre stenar, varav 

vissa skärviga. I fyllningen hittades inga fynd av recent karaktär. 

Dess bredd uppskattades till mellan 5 och 6 meter. 

Riktningen på vägbanken såsom den tolkades under förundersökningen 

stämmer inte helt överens med den sträckningen 

på den väg som finns utmärkt på storskifteskartan 

från 1764. Enligt förundersökningsrapporten var en sådan 

vägsträckning inte känd bland dagens brukare av marken: 

”Det kan inte uteslutas att vägen har ett mycket gammalt 

ursprung och att den kan kopplas till boplatslämningarna” 

(Fagerlund 1996:13). Att den eventuella vägen bestod av en 

uppbyggd vägbank skulle kunna indikera att marken varit 

sank eller utsatt för årstidsmässiga översvämningar. Den 

eventuella vägbanken som framkom vid förundersökningen 

kan mycket väl vara del av en äldre vägsträckning som 

möjligtvis ingick i ett system med den väg som kan påvisas 

från åtminstone 1700-tal. Vägen finns inte med på de här 

studerade kartorna och skulle därför kunna vara spår av en 

ännu äldre, kanske förhistorisk, vägsträckning. Vid slutundersökningen 

påträffades inte några spår efter vägbanken i 

undersökningsschakten. Däremot påträffades två parallella 

diken som eventuellt kan ha med vägen att göra (se nedan). 

Rännor 

Vid Raä 326 undersöktes fyra rännor. Samtliga ingick i 

huskonstruktioner. Vid Hus 14 och Hus 11 påträffades rännor 

i yttre vägglinjen. Den som undersöktes i Hus 14 har 

tolkats som en del av en tröskel då den var placerad precis 

framför en av ingångarna. Rännan i Hus 11 kan också vara 

placerad i anslutning till en ingång. Det är dock svårt att 

avgöra på grund av att vägglinjen här är sämre bevarad. 

Inne i Hus 14 finns också rester av två halvmåneformade 

rännor som ligger mitt i mittskeppet i husets östra gavel. 

Vi har ännu inte lyckats tolka anläggningen på ett tillfredsställande 

sätt. 

Nedgrävningar 

Sexton nedgrävningar undersöktes vid Raä 326. Fyra av 

dessa ligger innanför vägglinjen i huset och de har tolkats 

som ingående i konstruktionen. 

Nedgrävningar är en anläggningsklassifikation som 

man använder sig av när man ser att anläggningen är tydligt 

nedgrävd av människohand – men man inte kan säga 

mycket i övrigt om dess karaktär. I själva verket är det alltså 

en form av grop. 

Väg 

Vid förundersökningen av lokal 326 framkom i schakt 18 

och 19 två anläggningar som tolkades som rester efter en 

Diken 

De flesta diken som mättes in vid Vaxmyra utgörs av mer 

eller mindre recenta täckdiken (se fig. 87). Ibland kan det 

dock vara allt för lätt att avfärda alla diken som recenta och 

arkeologiskt ointressanta. Många av de diken som dokumenterades 

under slutundersökningen kan spåras på 

enskifteskartan. Dessa diken överensstämmer alltså med 

brukningsgränser från storskifteskartan och kan ha ett 

äldre ursprung. 

Det finns också exempel på diken som verkar ha haft 

relevans som gränsdragningar även under förhistorisk tid. 

Ett av dikena som går i nordsydlig riktning ned mot bäcken 

verkar ha utgjort en sådan gräns. Väster om diket ligger 

flertalet anläggningar – men öster om är det i princip anläggningstomt. 

Vid utgrävningen påträffades dessutom två parallella 

diken direkt norr om pinnhålsraden, som omgärdar Hus 

14. De två dikena löper med fem och en halv meters mellanrum 

och sträckningen överensstämmer väl med vägen 

på 1700-talskartan. Det är möjligt att de utgör vägdiken för 

den från 1700-talet belagda vägsträckningen. Dikena skiljde 

sig till karaktären från övriga sentida täcktdiken genom 

sin ljusare fyllning. 

Övriga anläggningar 

Bland de ”övriga anläggningarna” döljer sig en mängd intressanta 

anläggningstyper såsom brunnar, ugnar, skärv- 


Figur 86. Plan som visar de arkeologiska lämningarna, vägen i fu-schakt, samt riktning på vägen på 1700- talskartan. Skala 1:500. 

stenspackningar och andra typer som bara förekommit i 

enstaka exemplar. 

Ugn 

I Hus 11 påträffades en anläggning, A8792, som tolkats 

som en ugn (se fig. 88). Ugnen ligger fint placerad mitt i 

husets västra del. Anläggningen hade en lerfodring som 

täckte hela botten. Ett lager innehållande rikligt med bränd 

lera och skörbränt grus har tolkats som ugnens kollapsade 

överbyggnad. Anläggningen var 0,9 0,7 m stor med ett 

djup av 0,2 m. Anläggningens östra del tycks vara mer 

eldpåverkad än den djupare västra delen. Det är svårt att 

närmare avgöra vad ugnen haft för funktion då liknande 

lågtemperaturugnar kan ha haft en rad användningsområden 

såsom matlagning, bakning, keramiktillverkning, metallbearbetning 

etc. 


Figur 87. 

Plan som visar ett av dikena som verkar ha fungerat som gränsdragning även i förhistorisk tid. 

Figur 88. Ugnen, A8792, i plan och profil. 


Skärvstenspackningar 

Två skärvstenspackningar undersöktes i Hus 11. Det mest 

anmärkningsvärda är deras placering. De båda stenpackningarna 

låg strax väster om stolphålen i ett av de takbärande 

bockparen i närheten av ingången. Skärvstenspackningarna 

innehöll inget sot eller kol och de var 0,2 meter djupa. 

Man kan fråga sig vad packningarna fyllt för funktion. 

Placeringen invid ett av de takbärande bockparen kan inte 

vara tillfällig. Kanske har de fungerat som något slags element 

med tanke på stenarnas förmåga att hålla värmen. 

Brunn 

Brunnen, A 9952, var belägen i ett mer lågliggande fuktigt 

område i nordöstra delen av Raä 326. Anläggningen låg 

drygt 30 meter från Hus 14 och Hus 15. Anläggningen 

framstod i plan som en 2,20 1,9 m stor tydlig mörkfärgning 

i svartgrå lera med enstaka skärvstenar synliga i ytan. 

Brunnen har daterats till övergången mellan förromersk 

och äldre romersk järnålder. Provet hämtades i brunnens 

bottenlager och åtminstone dess första fas verkar vara samtida 

med Hus 14. 

Brunnen uppvisade en typisk förhistorisk brunnsmodell 

med trattform. Öppningen i ytan hade en diameter 

på 2,10 m och brunnen smalnar av och det som tolkats 

som brunnens botten låg 1,66 m djupt. I profilen dokumenterades 

7 olika lager vilka indikerar en fluktuerande 

vattennivå. Mörka gyttjiga lager varvas av lager av grå lera 

med rostutfällningar vilka troligen indikerar torrfaser i 

Figur 90. Brunnen undersöks. Foto Susanna Eklund. 

Figur 89. Detaljbild som visar skärvstenspackningarnas placering. Skala 1:250. 


Figur 91. Brunnens i profil. Skala 1:20. 

brunnens historia. Utifrån analyserade prover ifrån de fuktiga 

lagren har vi lyckats skapa oss en ganska god bild av 

anläggningens utveckling. 

Brunnar är oerhört värdefulla som informationskällor 

då de ofta uppvisar goda bevaringsförhållande såväl beträffande 

artefakter som biologiska lämningar i form av makrofossil 

och insekter. Studie av brunnsprover kan dessutom 

fungera som mindre lokala pollendiagram över närmiljön. 

Insektsanalys utfördes på jordprover från flera lager i 

brunnen som undersöktes i Vaxmyra (se bilaga 1). Syftet var 

att ta reda på hur brunnen använts dvs. vad de olika lagren 

representerar. De arter insekter som påträffas kan avslöja om 

lagret de kommer från utgjort bottensediment, fyllnadsmassor 

eller om de kommer från en kollapsad brunnsvägg. 

Utifrån skillnaden av sammansättningen i de olika lagren 

kan man sluta sig till att bottenlagret utgör sediment 

från brunnens första användningstid. Det går inte att bevisa 

att brunnen varit överttäckt med lock – men materialet 

stöder denna teori. 

I fasen som fångats i miljöprov 2 (se bilaga 1) har brunnen 

medvetet fyllts igen och provet är tagit från ett fyllnadslager. 

Vid den här fasen har det också blivit fuktigare i 

närområdet. I brunnens slutskede har den återigen åtminstone 

tidvis varit vattenfylld och haft vattenspegel. Det 

är tänkbart att brunnen i detta skede fungerat som ett vattenhål 

för djur. 

Analyserna av brunnen visar att brunnen legat i ett typiskt 

kulturlandskap – med odling och bete och öppna 

gräsbevuxna ytor. Inga spår efter skogsmark kan skönjas. 

Om man tittar på analysen av makrofossil från samma 

lager i brunnen så tyder dessa också på en närmiljö med en 

öppen klart kulturpåverkad vegetation (se bilaga 2). Den 

dominerande floran utgörs av ängsmarksväxter som indikerar 

fuktig miljö, dessutom indikerar flera av kultumarksväxterna 

liksom ängsväxterna näringsrika förhållanden 

och eventuellt gödsling. Förekomsten av lin är anmärkningsvärd. 

Möjligen har brunnen använts till att röta lin. 

Fynd 

Samanlagt hittads 120 fyndposter norr om bäcken, vilket är 

ett ganska litet fyndmaterial för en så stor yta. Det är allmänt 

känt att den äldre järnålderns boplatser är påfallande tomma 

jämfört med andra perioders samt att de fynd som framkommer 

för det mesta går att koppla till kulturlager eller anläggningar 

(Carlsson 1999:39) Den ringa mängden fynd hör 

säkerligen samman med det faktum att marken varit hårt 

plöjd och att det inte fanns några bevarade kulturlager. 

Samtliga fynd förutom två påträffades i anläggningar. 

Nästan hälften av alla hittades i gropar, varav flera tolkats 

som avfallsgropar. De resterande fynden framkom i stolp- 


Figur 92. Diagrammet visar hur Fynden fördelade sig i olika 

anläggningstyper. 

hål och härdar/kokgropar. En genomgång av fyndmaterial 

från en mängd undersökta boplatser i Västmanland och 

Uppland visar att gropar och brunnar, och i viss mån även 

stolphål tillhör de mest fyndförande anläggningskategorierna 

(Larsson 1997). Den bilden stämmer väl överens 

med materialet från Raä 325, med undantag för den undersökta 

brunnen som var förhållandevis fyndfattig. 

Ett fragment av rödgodskeramik, som hittades som lösfynd 

i närheten av ett dike, vittnar om senare (efterreformatorisk) 

aktivitet. I övrigt kan sägas om fyndmaterialet 

att det utgörs av fragmentariska rester av vardagsföremål, 

främst av ”äldre järnålderskaraktär”. 

Fyndens spridning stämmer väl överens med husens 

placering. De flesta fynden framkom i anslutning till Hus 9, 

11, 12 och 14. 

Fynd Poster Antal Vikt (g) 

Ben 82 669 536,4 

Bergart 2 2 1619 

Bränd lera 26 >500 5065,3 

Flinta 1 1 2,1 

Harts 1 6 8 

Keramik 6 12 29,4 

Kritpipa 1 1 1,7 

Järn 1 1 0,4 

Tabell 8. Antal och vikt fynd från Raä 326. 

Figur 93. Bilden visar fyndspridningen på Raä 325. 


Stenmaterial 

Stenmaterialet är begränsat till ett flintavslag samt två 

malstenar, närmare bestämt löpare. Flintan tillvaratogs 

som lösfynd och uppvisar inga kännetecken som säger 

något om funktion eller ålder. Båda malstenarna har minst 

två facetterade ytor. F 1042 låg i ett stolphål, varmed stenen 

kan ha återanvänts som stolpskoning. F 1002 påträffades i 

en kokgrop och ytorna uppvisar likadana spår efter nötning. 

Denna malsten har emellertid blivit formad såtillvida 

att man eftersträvat en symmetriskt rund form. En sida är 

defekt, vilket kan ha skett i samband med tillformningen. 

Huruvida formen har haft praktisk betydelse eller om de 

tillhuggna kanterna gjorts av estetiska skäl kan inte sägas 

säkert. Möjligen är detta fynd bara en variant på malsten 

och det motsägs inte av att den låg i en kokgrop. Genom ett 

kolprov från kokgropen kan malstenen dateras till tidig 

förromersk järnålder. 

Keramik 

Samanlagt påträffades knappt 30 gram keramik fördelat på 

6 fyndposter. Förutom ett glaserat fragment från efterreformatorisk 

tid, så kan keramiken grovt dateras till äldre 

järnålder. Då det varken finns ornerade fragment eller karakteristiska 

mynningsbitar så är det svårt att vara mer precis. 

Keramiken har magrats med krossad bergart. Fragmenten 

kom i anslutning till Hus 14 och Hus 15, samt i grop 

A10000. Enstaka fragment påträffades också som lösfynd 

vid schaktning(bilaga 4). 

Bränd lera 

Tjugofyra fyndposter bestående av drygt 5 kilo bränd lera 

grävdes fram vid Raä 236. Av dessa är det tre fragment som 

bedömts vara rester efter lerklining och ett av fragmenten 

uppvisade ett eventuellt gräsavtryck. 

Den absolut största fyndposten F 1223 framkom i 

A 15517. Här hittades 4033,8 g, mycket hårt bränd, förslaggad 

lera som kastats i gropen. Den brända leran framkom 

i övrigt främst i anslutning till Hus 9, Hus 10 och Hus 11 

samt vid härdområdet utanför Hus 14. Vissa fragment var 

hårt brända, ibland sintrade. 

Järn 

Ett litet spetsigt oidentifierbart objekt påträffades i A 12679, 

i Hus 14. Föremålet var 16 mm långt och 4 mm brett. 

Ben 

Sammanlagt tillvaratogs 536,4 gram brända och obrända 

ben vid RAÄ 325. Benen kommer uteslutande från djur 

och här återfinns fragment från alla de vanligaste tamdjuren 

såsom; häst, ko, får/get och gris För en mer ingående 

analys och beskrivning av benmaterialet hänvisas till kapitel 

10.2.1 som handlar om rumsliga mönster utifrån det 

osteologiska materialet samt till den osteologiska analysen 

(Bilaga 3). 

Analyser 

Vedartsanalys 

Sammanlagt analyserades 23 kolprover från Raä 326. Av de 

23 proven kom fyra från stolphål, elva från härdar, sex från 

gropar, ett från en kokgrop och ett från en ugn. Analyserna 

av träkolet utfördes med mikroskop vid 200 respektive 500 

X förstoring. De analyserade fragmenten bröts isär och studerades 

i tvär-, radial- och tangentialsnitt. 

Träkolet från Raä 326 var mycket fragmenterat. Träkolet 

har pressats samman då det legat i jorden. Silt och lerpartiklar 

har tryckts in i cellstrukturen. Det går inte att avgöra 

när detta har skett. Det kan ha förorsakats av hård 

trampning i förhistorisk tid, eller av jordbruksmaskiner 

som kört över markerna under senaste decenniet. Avsaknaden 

av färska brottytor och mindre saltinlagringar i den 

krossade cellstrukturen, måste dock tolkas så att det inte är 

med anledning av den arkeologiska verksamheten som 

kolet fragmenterats (Strucke 2002, bilaga 5) 

Tall Ide- Barr- Björk Has- Ek Löv- Al 

gran träd sel träd 

Grop 29 5 1 

Härd 59 4 7 19 1 14 20 

Kokgrop 2 

Stolphål 10 8 3 

Ugn 2 

S:a 99 4 7 19 1 14 3 

Tabell 9. Sammanställning av vedarter från anläggningar inom 

Raä 326. 

Den generella bilden med en dominans av tall, björk och ek 

är förväntad. Analys av lokaler från tiden efter Kristi födelse, 

brukar ha ett större inslag av gran. Även hassel brukar 

representeras med högre siffror. Tall, björk och ek är alla 

ganska anspråkslösa träd som inte kräver särskilt näringsrik 

jord. De är samtidigt ljuskrävande och vi bör tänka oss 

ett ganska öppet landskap. 

En intressant iakttagelse är att proverna från stolphål 

helt domineras av tall. Detta talar för att kolet som analyserats 

verkligen härstammar från själva stolpen då tall är ett 

starkt och hållbart trädsslag som lämpar sig som konstruktionsvirke. 

Exempel på de kvaliteter som byggnadsmaterialet 

bör ha är att stammen ska vara rak, slät och ha så få 

kvistar som möjligt. 


Tall är även dominerande som bränsle i härdarna, följt 

av ek och björk. Den dominerande tallen har bara ett 

”halvbra” bränslevärde, de flesta lövträd fungerar bättre. 

Kanske avspeglar dominansen av tall inte enbart att det 

vuxit mycket tall i närområdet under äldre järnålder. 

Kanske valde man tallen just på grund av dess speciella 

egenskaper. Törved / tjärved är en speciell form av tallved 

med betydligt högre bränslevärde. Tjärveden fungerar 

också som en resurs vid framställning av bl.a. tjära. Troligtvis 

kände man till hur man skulle skada träden för att öka 

innehållet av hartsämnen. Björken är stark och seg som ved 

och utgör ett mera självklart val. 

Förekomsten av idegran i härden i det bäst bevarade 

huset är också anmärkningsvärt. Idegran är mycket ovanligt 

förekommande i boplatsmaterial. (Erik Danielsson som 

analyserat kring 3500 prover har bara stött på idegran i ett 

tveksamt fall.) Idegran är ett trädslag som använts till bågtillverkning. 

Det bör också ha lämpat sig till att göra kärl 

och skålar för mat, då det saknar hartsämnen som kan sätta 

smak på maten (Danielsson muntligen). Idegran var med 

största sannolikhet ett trädslag med stark symbolisk laddning. 

Bland annat står en av runorna (Yr-runan) för idegran 

och regnbåge. Vissa har dessutom tolkat Eddans Yggdrasil 

som en idegran istället för en ask, eftersom trädet 

sades vara evigt grönt och att man i Snorres Edda omtalar 

att hjortarna äter barr i askens grenverk. 

Elisabet Almgren har hittat ett möjligt idegranpollen i 

pollendiagrammet från Sjödyn. Problemet med idegranpollen 

är att de förstörs lätt och när de är ihopskrynklade 

är de svåra att bestämma med säkerhet. Frånvaro av idegran 

i pollendiagrammen är dock inget säkert tecken på att 

den inte funnits i trakten. Små populationer kan väl ha 

förekommit (muntliga uppgifter Almgren). 


Möjligheten att diskutera rumslig organisation och funktion 

då det gäller husen och övriga anläggningar på boplatsen 

är begränsad. Innehållet av förkolnade makrofossil var, 

med undantag av träkol, mycket sparsamt i samtliga anläggningar. 

Analysen från brunnsproverna belyser platsens närmiljö 

men också resursutnyttjandet . Fröerna som påträffades 

i brunnen visar på en öppen, klart kulturpåverkad vegeta- 

Figur 94. Dateringarna från Raä 326. 


tion. Den dominerande floran utgörs av ängsmarksväxter. 

Troligen användes området där brunnen är belägen för 

bete, vilket också den övriga floran indikerar. Förekomsten 

av linfröer i brunnen är intressant eftersom lin, inte är väl 

representerat i det förkolnade materialet. Lin är troligen 

generellt underrepresenterat eftersom de oljerika fröerna 

snabbt förbränns under eldpåverkan. För en mer ingående 

analys se bilaga 2. 

14 -C-analys 

Sammanlagt har 21 antal prover daterats från Raä 326. 19 

av dessa kom från förkolnat träd samt två från förkolnade 

fröer. Nio prover hämtades från härdar, fem från stolphål, 

fyra från gropar, ett från en ugn, ett från brunnen och ett 

från en kokgrop. 

Kalibreringen av analysresultaten har gjorts enligt Stuiver 

& Reimer 1993 och dateringarna anges i rapporten med 

två Sigma. Urvalet av daterade prover har primärt gjorts 

för att kunna datera hus, genom kol som förmodas tillhöra 

brända stolpar, samt från härdar i husens mittskepp. Dessutom 

har härdar och gropar från skilda områden på ytan 

daterats för att få en uppfattning om boplatsaktiviteternas 

allmänna datering. 

Kronologi 

Dateringarna från Raä 326 uppvisar inte lika tydligt separerade 

faser som de från Raä 325. 14 C-proverna spänner 

över drygt 1000 år från 800 f. Kr.–200 e. Kr. En majoritet av 

dateringarna ligger, liksom vid Raä 325 i århundradena 

kring Kristi födelse det vill säga i övergången mellan förromersk 

järnålder och romersk järnålder. 

De äldsta dateringarna härstammar från Hus 12, samt 

från de stora gropar som undersöktes på platsen. Rent 

typologiskt stämmer det väl att Hus 12 skulle vara det äldsta 

undersökta på platsen med det breda mittskeppet och de 

tre mitthärdarna. Det är troligt att de stora groparna som 

ligger utspridda över en stor yta är samtida med Hus 12. 

Hus 10, Hus 11 och Hus 14 har alla dateringar i övergången 

mellan förromersk och äldre romersk järnålder. 

Hus 15 dateras till romersk järnålder. De övriga husen 

(Hus 7, 8, 9 och 13) saknar alla datering. 


DET LOKALA PERSPEKTIVET 

Stor vikt kommer att läggas vid det lokala perspektivet där 

boplatsen studeras utifrån husens inre struktur, boplatsens 

kronologi och gårdsstruktur. 

Husens inre struktur – 

funktionsindelning 

En av rubrikerna i Projektprogrammet är Funktionsindelning 

av boplatsytor och hus och man syftar då främst på 

uppdelning i bostadsdel respektive fähusdel. 

Det råder en viss osäkerhet kring när människorna började 

stalla sina djur, men man brukar räkna med att det 

sker någon gång i sen yngre bronsålder. Seden blir dock 

inte vanligt förekommande i hela landet förrän i romersk 

järnålder. Fördelar med att stalla djuren är många. Djuren 

hålls skyddade från fukt och kyla, rovdjur och boskapstjuvar. 

Det blir också lättare att ta vara på spillningen som 

används till att gödsla åkrarna med. Fähusdriften innebär 

också ett närmande mellan människa och djur – där djuren 

vänjs vid att släppa ifrån sig sin mjölk (Welinder 

1998:124ff). Fördelen med att ha djuren inne i själva 

bostadshuset istället för att bygga ett separat fähus är att 

man kan ta till vara på den värme som djuren alstrar. 

Det tydligaste tecknet på ett fähus är förekomsten av 

bås. Det vanligaste kriteriet för att identifiera fähusdelen i 

ett överplöjt hus brukar vara att utgå från stolpsättningen 

och leta en tätare placering av de inre takbärande stolpparen. 

Metoden har dock uppenbara brister. Bättre bevarade 

hus från äldre järnålder i Danmark med spår av båsindelning 

visar ingen enhetlig eller regelbunden placering 

av de takbärande stolphålen. Till detta kommer tolkningen 

av makrofossilanalys där en dominans av foderväxter anses 

indikera fähusdel (Engelmark & Viklund 1990:36 ff). Andelen 

foderväxter i Mälarområdet har dock visat sig vara 

väsentligt mindre än i övriga landet och därför ger makrofossilanalysen 

ingen säker bild. Ett annat hjälpmedel är fosfatanalysen, 

där förhöjda värden ses som spår av en stalldel. 

Tolkningen är inte oomstridd – en diametralt motsatt tolkning 

där man istället menar att höga fosfatvärden bör sammankopplas 

med bostadsdelen har framförts (Björhem & 

Säfvestad 1993:39f, Eriksson 1995:72). 

Att avgöra vilken del av huset som utgjort fähus, eller 

om det över huvud taget har funnits något, är således 

ganska komplicerat. Per Rahmqvist har vid sitt arbete med 

järnåldersgården i Gene utarbetat en metod för funktionsindelning 

av förhistoriska husgrunder där han har 

föreslagit 6 kriterier som han anser indikerar rumsindelning; 

• Konstruktionsdetaljernas placering 

• Härdarnas placering 

• Lerkliningens spridning 

• Fyndens spridning 

• Spridningen av förkolnade fröer 

• Fosfaternas fördelning 

Påpekas bör dock att dessa kriterier har formulerats utifrån 

bevaringsförhållanden hos fossila huslämningar och att 

husen i Gene är forskningsutgrävda. I Vaxmyra, och på de 

flesta övriga utgrävningar längs med E-4: an, är de undersökta 

boplatserna överplöjda. Då golvlagret i princip aldrig 

bevaras i överplöjda hus, så begränsar sig spridningen av 

fynd, lerklining och makrofossil därmed till att härstamma 

från de nedgrävda anläggningarna i huset. Utgrävningssituationen 

vid en exploateringsgrävning är dessutom ofta 

påtagligt stressigare än vid en forskningsutgrävning, och 

vissa tidskrävande arbetsmoment måste prioriteras bort 

(jfr Sundkvist 1998). 

Vid Vaxmyra gjordes ingen fosfatkartering och resultaten 

från makrofossilanalysen gav ett ganska magert resultat 

som inte kan bidra till förståelsen av husens funktionsindelning. 

Förekomsten av fynd som kunde knytas till 

husen var också väldigt liten och kan egentligen inte säga 

något om rumsindelningen. De fynd som har påträffats var 

dessutom samtliga av allmän hushållskaraktär, såsom keramik 

och malstenar. 

Enstaka fragment av bränd lera hittades i anslutning till 

Hus 6, 10, 11, 12. Förekomsten var något rikligare i Hus 3 

och Hus 9. I bägge husen fördelar sig leran över hela huset 

och det går således inte att utifrån lerans spridning säga 

något om rumsindelning. 

Med andra ord är det de två första utav Rahmqvists kriterier, 

dvs. konstruktionsdetaljernas och härdars placering, 

som vi i första hand kan utnyttja oss av när det gäller funktionsindelning 

av husen i Vaxmyra. Funktionsanalyser av 

överplöjda boplatser i Mälardalen utifrån dessa faktorer 

har med framgång genomförts av Annelie Sundkvist 

(Sundkvist 1998). 

Sundkvist kunde utifrån sitt källmaterial, från 3 boplatser 

i Uppland och Västmanland spåra en del gemensamma 

mönster i husens struktur. Bostadsdelen låg företrädesvis i 

husets västra del. Djur och människor har haft separata ingångar 

där människornas dörr vett mot söder och djurens 

mot norr. I nästan samtliga hus har det också funnits ett 

extrarum, med eller utan härd. 

I fähusdelen har Sundkvist hittat tydliga indikationer 

på hus som haft en rad med bås / spiltor och en rad med 

boxar / kättar. Detta skiljer sig från husen i Sydskandina- 

DET LOKALA PERSPEKTIVET 109

vien som bara tycks ha bås i sina fähus. Kanske rör det sig 

om en regional avvikelse. 

Frågan är om de gemensamma mönster som Sundkvist 

lyckats belägga går att spåra även i Vaxmyra? 

Konstruktionsdetaljer 

Stolpsättning 

Ett grundläggande kriterium för att ett hus ska ha kunnat 

inrymma flera funktioner är att det är stort nog. Bland 

husen från Vaxmyra kan Hus 3, 4, 9, 10, 11,12, 14 och 15 

anses vara tillräckligt stora. 

I Hus, 3 är det svårt att utifrån stolpsättningen avgöra 

om det funnits en stalldel eller ej. Husets härd ligger strax 

nordost om mitten. Med tanke på att huset ligger i en ganska 

kraftig sluttning så borde ett eventuellt fähus av praktiska 

skäl varit placerad i den lägst liggande änden, dvs. i 

nordost. Ett stolphål som skulle kunna utgöra del av en 

mellanvägg ligger precis på gränsen där terrängen skiftar, 

där sluttningen och den blockiga moränen tar vid. Man 

skulle kunna tänka sig att den sydvästra änden av huset 

haft en annan funktion eller att det rör det sig om en senare 

tillbyggnad. 

Figur 95. Förslag till funktionsindelning av hus 3. Skala 1:200. 

Figur 96. Funktionsindelning av hus 11. Skala 1:300. 

Figur 97. Funktionsindelning av hus 14. Skala 1:200. 


Hus 4- var inte stort nog att inrymma en stalldel, eventuellt 

kan det dock ha funnits ett extrarum i den södra 

gaveln. Dessutom är två minde ekonomibyggnader, Hus 5 

och Hus 6, förmodligen samtida med huset. 

I Hus 9 är det utifrån stolpsättningen omöjligt att avgöra 

om det funnits en inre rumsindelning eller ej. En ganska 

stor mängd bränd lera påträffades i anslutning till huset. 

Spridningen på leran antyder att hela huset varit lerklinat. 

Hus 10 har störts av flera recenta diken och flera av de 

takbärande stolphålen saknas därmed i konstruktionen. 

Man kan skönja en tendens till en tätare placering av i den 

NV delen av huset och kanske har en eventuell fähusdel 

legat här. 

Hus 11 är det absolut största huset i Vaxmyra med sin 

37,5 meter och det bör på grund av sin storlek ha varit 

uppdelat i flera rum. En teori är att fähuset legat i husets 

nordvästra del där stolparna står tätast, och att resten av 

huset inhyst en bostadsdel och minst ytterliggare ett rum. 

Bostadsdelen bör ha legat i mitten av huset där härden är 

placerad. I husets sydöstra ände utgör några stolphål rester 

efter en möjlig mellanvägg. På andra sidan väggen ligger en 

ugn. Ostbaltiska etnografiska exempel visar att man haft en 

öppen härd på golvet i det egentliga bostadsrummet samtidigt 

som man haft ett separat ugnsrum för matlagning. 

Härden alstrar värme, men dess huvudsakliga uppgift är att 

ge ljus (Näsman 1983:208). Om man tänker sig en liknande 

lösning i järnålderskontexter så skulle ugnen i Hus11 få 

en rimlig förklaring. En annan teori är att huset skulle 

kunna vara ett parhus, där detta utrymme också fungerat 

som bostadsdel, alternativt som ett rum med specialiserad 

funktion. 

I Hus 12 är spannen kortare spann i öster och härdarna 

placerade i väster och därmed tolkar vi det som att huset 

kan ha haft en fähusdel i öster. 

I Hus 14 var det lättast att spåra en rumsindelning tacka 

vare de gynnsamma bevaringsförhållandena. Här fanns 

antydningar till mellanväggar på flera ställen. Huset har 

haft minst tre, förmodligen fyra, rum. I den västra änden 

har det funnits ett mindre utrymme, eventuellt ett förråd 

med egen ingång. Öster om det utrymmet tror vi att bostaden 

har varit placerad, dels på grund av de långa spannen, 

dels pga. att här finns en härd. Öster om bostaden blir 

spannen åter kortare och denna del har vi tolkat som en 

stalldel. Längst ut i östra gaveln ligger ännu en härd och här 

har det förmodligen funnits ytterliggare ett rum, med 

okänd funktion. 

Hus 15 har en ganska märklig stolpsättning med två 

korta ett långt, ett kort och två långa spann, där härden 

legat i det näst längsta spannet i öster. Om det funnits en 

fähusdel bör den ha legat i husets västra del. 

Sammanfattningsvis kan sägas att placeringen av fähusdelen 

inte verkar ha följt något strikt mönster i Vaxmyra 

utan den har lika ofta placerats i väster som i öster. 

Beträffande uppbyggnaden av fähusdelen så är det bara 

i det välbevarade hus 14 som det finns möjlighet att studera 

sådana detaljer. Det finns ett antal pinnhål i fähusdelen, 

dessa uppträder främst i rummets norra del. Enligt Sundkvists 

förklaringsmodell skulle detta kunna innebära att 

husdjuren stått i bås utmed den norra långväggen och i 

boxar utmed den södra. Indikationerna är dock ganska 

vaga. 

Ingångar 

Ingångar har vi endast identifierat i 5 av husen vid Vaxmyra, 

Hus 3, 10, 11, 12 och 14. Samtliga identifierade ingångar 

ligger på den södra långsidan. Placeringen har troligen 

mest praktiska motiv med tanke väder och vind. Husen vid 

Raä 326, exponerar sig dessutom mot bäckfåran. 

Hus 14 var det enda huset med fler än en synlig ingång. 

Här fanns tre tydliga ingångar i huset, vilket stärker tolkningen 

att huset varit uppdelat i flera åtskilda rum. Samtliga 

ingångar är placerade i den södra långsidan. 

Det som förbryllar något är att ingången till fähusdelen 

vetter ut mot gårdsplanen. Ingången är inte heller bredare 

än någon av de andra, vilket den borde har varit om man 

ska få ut kreatur genom den. Kanske har det också funnits 

en utgång från den norra gaveln, där huset är skadat av en 

sentida traktorväg och endast ett fåtal anläggningar finns 

bevarade. Det förefaller rimligare att leda ut djuren åt 

andra hållet, mot öppningen i hägnaden. Skulle det funnits 

en öppning i gaveln skulle dock djuren varit tvungna att 

ledas genom ”extrarummet”. Extrarummet kan dock haft 

en säsongsbetonad funktion. 

Idéer har framförts att de här extrarummen som uppträder 

i ena gaveln, oftast öster om fähusdelen, och som blir 

allt vanligare i romersk järnålder skulle vara ett uttryck för 

den ökade sociala stratifieringen. Ägandet och välståndet 

koncentreras till ett färre antal ägare och ett socialt tom- 

Figur 98. Hus 14 med ingångarna markerade. Skala 1:400. 


um uppstår, där ett antal människor faller ur systemet och 

blir jordlösa. Extrarummet, vägg i vägg med boskapen, 

skulle med andra ord husera gårdens ”drängar och pigor”. 

Att extrarummen ofta har sneda ojämna spann skulle enligt 

Norr vara ytterligare ett sätt att markera och förstärka 

intrycket av att husets inneboende har olika status (Norr 

1996). Självfallet är sådana hypoteser mycket svåra att bevisa 

även om det är en trovärdig tanke. Uppbyggnaden av 

Hus 14 påminner mycket om exempelvis Hus 3 i Fågelbacken 

(Sundkvist 1998). 

Härdens placering 

Inomhushärdar är ganska ovanliga i överplöjda järnåldershus 

i Uppland. De är sällsynta även i hus som i övrigt 

är välbevarade. Orsaken till detta är förmodligen att eldstäderna 

har legat i golvplan, eller t.o.m. varit uppbyggda 

ovan golv, och därigenom bortodlats. En sådan konstruktion 

bör också vara mest fördelaktig för härdens förmåga 

att sprida ljus och värme. (Eriksson 1998:216, 222) Att härdar 

bör ha varit placerade i bostadsdelen, stämmer säkerligen 

i de allra flesta fall, men det är inte en entydig tolkning. 

I exempelvis Norrland finns det historiska exempel 

på fähus med eldstäder (Erixon 1984:59). 

I Vaxmyra påträffades inomhushärdar i påfallande 

många hus och verkar snarare vara regel än undantag. Här 

har man alltså använt sig av en nedgrävd konstruktion. 

(Det finns dock inget som utesluter att det funnits golvhärdar 

och uppbyggda härdar också.) Härdar som med största 

sannolikhet hör till konstruktionen finns i Hus 3, 4, 11, 

12, 14 och 15. Man måste självfallet ta hänsyn till anläggningens 

placering i huset, samt på hur omgivningen ser ut. 

Det finns exempel på härdar innanför vägglinjen i hus som 

ligger på ett sådant sätt att de inte kan förväntas ingå i konstruktionen. 

Om huset är anlagt i anslutning till ett härdområde 

som härstammar från en annan tid så är det troligare 

att härden hör till denna fas. 

En tendens som Sundkvist kunde se i sitt undersökningsmaterial 

var att härden ofta var placerad i bostadsdelens 

andra spann, räknat från den närmsta gaveln. Detta 

kräver att vi exakt vet eller tror oss veta hur rumsindelningen 

i huset sett ut. I Hus 14 har vi en klar bild över rumsindelning 

och här ligger också härden i andra spannet i 

bostadsdelen. Även i hus 4 ligger härden i det andra spannet. 

I övriga sämre bevarade hus är det lite vanskligare att 

göra en så pass exakt funktionsindelning av husen. Däremot 

kan vi konstatera att härdarna ligger i det längsta, 

(Hus 4, 12 och 14) eller i det näst längsta spannet, (Hus 3, 

11 och 15). 

I Hus 11, 14, och 12 finns spår efter fler än en inomhushärd. 

I Hus 14 har den andra härden legat i ett annat 

rum, i ena gaveln. I hus 11 ligger tre mindre härdar kring 

den stora. I hus 12 ligger två härdar och en kokgrop på rad, 

med någon meters mellanrum. 

Att man hittar en ansamling av härdar i husens mittparti 

är inte ovanligt. Ofta är härdarna tre till antalet 

(Ulväng 1992:44). Frågan är varför man anlagt flera härdar 

bredvid varandra? Antingen har anläggningarna fyllt olika 

funktioner, där exempelvis en härd fungerat som värmeoch 

ljuskälla och den andra använts till matlagning. En 

annan teori är att anläggningarna inte varit i bruk samtidigt 

utan ersatt varandra. 

Typindelning 

Avslutningsvis kan sägas att utav de 15 undersökta husen 

är åtminstone sex bostadshus (Hus 3, 4, 11, 14, 15, 12,) och 

sju troligen ekonomibyggnader (Hus 2, 5, 6, 7, 8, 13, 16). 

Hus 9 och Hus10 kan förmodligen också räknas till bostadshusen. 

Avsaknaden av eldstäder gör dock tolkningen 

något mer oviss. 

Flera av bostadshusen verkar ha varit indelade i olika 

rum och har förmodligen även haft inbyggd fähusdel. Det 

är dock endast i Hus 14 som man med säkerhet kunnat belägga 

en stalldel tack vare att huset var så välbevarat. 

Göthberg har gjort ett försök till en typindelning av 

förhistoriska hus, där gruppen A representerar treskeppiga 

balanserade hus från yngre bronsålder, förromersk och romersk 

järnålder och gruppen B representerar underbalanserade 

hus från romersk järnålder till tidig medeltid. Underkategorin 

A1/B1 utgörs av hus utan synlig indelning, 

A2/B 2 består av hus med en indelning i två sektioner, 

A3/B3 representerar hus med indelning i fler än två sektioner, 

och A5/B5 utgörs av mindre hus (Göthberg 2000). 

Hustyper A1 A2 A3b A5 B1a B5a Övrigt 

Hus 2 

Hus 3 x? 

Hus 4 

Hus 5 

Hus 6 

Hus 7 

Hus 8 

Hus 9 

Hus 10 

Hus 11 

Hus 12 

Hus 13 

Hus 14 

Hus 15 

Hus 16 

x 

x 

x 

x 

x 

x 

x 

x 

Tabell 9. Typindelning av Vaxmyras hus i enlighet med Göthbergs 

system för förhistoriska hustyper (Efter Göthberg 2000). 

x 

x 

x 

x 

x 

x 


Gårdsstruktur 

Datering/kronologi 

För att veta vilka hus som existerat samtidigt och bildat separata 

gårdar är självfallet dateringen av högsta vikt. För 

bestämning av huslämningarnas ålder kan man ta hjälp av 

diverse metoder. Ju fler 14 C dateringar desto bättre, priset 

gör dock att antalet är begränsat, och att man sällan kan 

datera alla hus på en stor grävning med 14 C. I vissa fall kan 

den stratigrafiska situationen avgöra den relativa åldern. 

Dessutom kan man utifrån huskonstruktionen få en ungefärlig 

datering genom att jämföra med den lokala hustypologin. 

Om man har flera hus på samma yta kan man även 

jämföra färgen på anläggningarnas fyllning, med den 

grundtanken att ju äldre anläggningar desto mer urlakade 

och ljusa till färgen. 

Stratigrafi 

I Vaxmyra fanns hus som överlagrade varandra på två ställen, 

dels Hus 14 och 15 vid Raä 326 och dels Hus 2 och Hus 

16 vid Raä 325. Stratigrafin var dock inte helt tydlig och det 

var svårt att enbart utifrån stratigrafin avgöra husens inbördes 

kronologi. 

Två av stolphålen, från Hus 2 och Hus 16 skär uppenbarligen 

varandra. Stenpackningen gör det dock mycket 

svårt att utifrån profilen bedöma hur anläggningarna förhåller 

sig till varandra. Stenarnas position och nedgrävningarnas 

form antyder dock att Hus 2 var det första på 

platsen. 

Vid Hus 14 och Hus 15 är stratigrafin något tydligare. 

Där finns ett glapp i pinnhålsraden i Hus 14 omkring ett av 

de takbärande stolphålen som hör till Hus 15, som tyder på 

att Hus 14 skulle ha anlagts först. Ett av de takbärande 

stolphålen i Hus 14 skärs dessutom av en härd som ingår i 

Hus 15. 

Anläggningarnas färgintensitet 

Beträffande färgen på anläggningarnas fyllning så var det 

inga stora skillnader mellan de olika huslämningarna i 

Vaxmyra. Visserligen uppvisar såväl Hus 4 som 15 något 

mörkare och tydligare fyllning än de övriga, men detta verkar 

snarare vara en följd av att husen brunnit kraftigt och 

att stolphålsfyllningarna därav är sotiga. 

Typologi 

Man har kunnat skönja en utveckling i takkonstruktion 

över tid som avspeglar sig i proportionerna mellan mittskepp 

och sidoskepp. Hus med balanserad takkonstruktion 

d v s där mittskeppet utgör ungefär hälften av husets hela 

bredd förekommer från yngre bronsålder till romersk järnålder. 

Mot slutet av perioden finns en tendens till att mittskeppens 

relativa bredd minskade till omkring 40 %. Mittskeppen 

blir med tiden allt smalare för att i vendeltid ofta 

utgöra mindre än 30 % av husets bredd. (Herschend 1989; 

Göthberg 2000). 

För att värdet ska vara representativt bör väggarna vara 

relativt välbevarade och parallella med de inre stolpraderna. 

Eftersom väggarna relativt ofta är dåligt bevarade är 

möjligheten att fastställa detta förhållande begränsat. Värdena 

kan dessutom bli missvisande om huset har konvexa 

väggar. Hans Göthberg har i sin avhandling redogjort för 

de absoluta måtten på mittskeppens bredd i balanserade 

och underbalanserade konstruktioner i uppländska hus 

från yngre bronsålder till tidig medeltid. 

I Vaxmyra har de flesta husen en balanserad eller svagt 

underbalanserad takkonstruktion där mittskeppet utgjort 

mellan 40–50 % av husens totala bredd och/eller ett absolut 

mått på mellan 2,3–4,4 meter. Husen kan typologiskt 

dateras till tiden förromersk/äldre romartid. Undantagen 

utgörs av Hus 4, 6 och 15 som snarare har underbalanserade 

konstruktioner och bör vara byggda något senare. Hus 

12 skiljer sig tydligt från de övriga med sitt breda mittskepp 

och sin överbalanserade konstruktion som typologiskt indikerar 

att huset skulle var det äldsta på platsen. 

14 C 

Gemensamt för 14 C-dateringar är att de inte återger tidpunkter 

utan intervaller som kan ha olika omfattning beroende 

av sannolikhetsberäkningen, utformningen av kalibreringskurvan 

för just det aktuella tidsskedet samt provets 

omfattning och beståndsdelar. 

Källkritiken av 14 C – metoden har två sidor. Den naturvetenskapliga 

biten rör provmaterialets renhet, förbehandlingskemi, 

kontaminationseffekter, korrigeringar för 13 C 

etc. I den kulturhistoriska eller arkeologiska källkritiken är 

den väsentliga frågan huruvida provet är representativt för 

det som ska dateras eller ej. ” Hur noga en 14 C-datering än 

preciserats av labbet har den knappast högre källvärde än 

ett lösfynd om den inte är kontextuellt säkerställd” (Kyhlberg 

& Strucke 1999:188) 

Det är väl känt att vissa trädslag har en hög egenålder 

och därmed kan ge prover som kronologiskt avviker väsentligt 

från den sökta händelsen – det behöver dock inte 

vara fallet med delar från stammens yttre skikt, eller från 

kvistar. Det ska dessutom poängteras att även material av 

förmodat låg egenålder kan uppvisa stora avvikelser. 

I den mån det har varit möjligt har vi valt att datera 

andra saker än kol, såsom, matskorpa, fröer och brända 

ben, eller träkol med låg egenålder – t.ex. från kvistar, hassel 

eller andra arter som ej uppnår så hög ålder. Då en stor 

majoritet av kolproverna härstammade från tall och frömaterialet 

var så pass magert så har vi ändå varit tvungna 

att datera ett relativt stort antal kolprover från tall. 

Här står man som arkeolog inför något av ett dilemma. 

Om man exempelvis ska datera kol från stolphål vill man ju 

helst datera kol från själva stolpen och inte från den omgivande 

fyllningen, och de träd som allt som oftast använts som 

byggmaterial är tall eller ek, dvs. träd med hög egenålder. 

Att datera ett förkolnat sädeskorn från anläggningsfyllningen 

kan också vara vanskligt. Särskilt om det är på en 


lokal med ett stort tidsspann, där folk har bott på platsen 

såväl före som efter den händelse man egentligen vill datera. 

Alla källkritiska aspekter är viktiga att hålla i minnet när 

resultaten från dateringarna redovisas. 

Sammanlagt daterades 47 prover från bägge ytorna. 

Dateringarna spänner över tusen år, från några enstaka dateringar 

i yngre bronsålder till några enstaka dateringar i 

yngre romersk järnålder. Majoriteten av alla dateringar 

hamnar i övergången mellan förromersk och äldre romersk 

järnålder. 

Sammantaget kan man säga att 14 Cdateringarna stämmer 

väl överens med den generella bild som typologin 

målat upp. Det hus som utifrån typologiska grunder bedömdes 

vara äldst visade sig också få de äldsta dateringarna 

och vice versa med de hus som typologiskt kunde bedömas 

som yngst. Beträffande de hus som uppvisar överlappande 

dateringar, såsom Hus 14 och Hus 11 så är det svårt 

att med säkerhet avgöra huruvida de varit samtida eller ej. 

Utifrån en statistisk analys där man tar hänsyn till de olika 

provens kontext samt provernas standardavvikelse så kan 

man inte utesluta att husen varit samtida, men inte heller 

säkert säga att de varit samtida (Eklund muntligen). 

Husens orientering 

Figur 99. Husens och hägnadernas orientering i landskapet vid 

Raä 325. 

När 14 C-dateringarna inte kan ge någon solklar bild över 

vilka hus som varit samtida så kan husens orientering i förhållande 

till varandra ge en indikation om eventuell samtidighet. 

Även om Henrik Fallgrens studier på Öland visar 

att det inte finns några regelmässiga mönster för hur husen 

organiserats inom gårdsgrupperna under järnålder, så 

förefaller det mer sannolikt att hus som ligger i exakt 

samma riktning eller placerats vinkelrätt mot varandra är 

samtida (Fallgren 1997:74). 

Förmodligen är det en rad faktorer som spelar in vid 

valet av husens och hägnadernas placering i terrängen. 

Självfallet måste man beakta de rent naturdeterministiska 

faktorerna. Av praktiska skäl tar man hänsyn till den vanligaste 

vindriktningen, solexponeringen och den lokala topografin 

när man anlägger en byggnad. Dessutom kan en rad 

ideologiska aspekter spela roll. Man kan genom placeringen 

välja att framhäva eller dölja konstruktionen i terrängen. 

Dessutom kan placeringen ha territoriell bakgrund. 

I Fosie-rapporten har man ganska ingående studerat 

riktningar på utgrävda förhistoriska hus ifrån Skåne och 

Danmark och tycker sig kunna spåra vissa tendenser. Husens 

riktning styrs i viss mån av topografiska förutsättningar, 

i övrigt i enlighet med gällande norm och regionala 

mönster. Husens riktningar varierar dessutom över tid. 

Under neolitikum och järnålder varierade husen kring en 

medelriktning nära rakt Ö-V, medan bronsåldershusen 

med endast tre undantag låg i sektorn från rakt Ö-V till 

NV-SO. (Björhem & Säfvstad 1993:112ff, 280). 

”Det mest sannolika är att utstakningen skett under perioden 

vårdagjämning midsommar, (… och) att det troligast 

varit solens nedgång som styrt husriktningarna (Björhem 

& Säfvstad 1993:115). 

Husen i Vaxmyra var inte generellt orienterade i östvästlig 

riktning, såsom brukar vara fallet i Sydskandinavien. 

Endast Hus 12 och Hus 7 har placerats i Ö-V. Den 

dominerande riktningen vid Raä 326 för övrigt var en NV- 

SO. Förmodligen har husen exponerats mot det vattendrag 

som rinner fram genom dalgången. Om man tittar på husens 

orientering över ytan; så skiljer de sig något åt. Vissa 

av husen uppvisar en identisk orientering, Hus 13 och Hus 

14 ligger båda i samma riktning, även Hus10 och Hus 11 

har nästan identisk orientering i terrängen. Hus 9 ligger i 

90 graders vinkel till Hus 13 och 14. 

Vid Raä 325 går det inte att skönja något enhetligt 

mönster i husens placering, man får snarare känslan av att 

fullständig frihet råder. Ett av husen har dessutom placerats 

i en sluttning, på gränsen mellan lermark och blockig 

morän. Det yngsta bostadshuset ligger i rakt N-S riktning, 

vilket är ganska ovanligt. 

Figur 100. Husens och hägnadernas orientering i landskapet vid 

Raä 326. 

Husens livslängd 

Hur lång livslängd hade husen? Detta är en fråga som är 

mycket svår att besvara utifrån det arkeologiska materialet. 

Sammantaget varierar också olika arkeologers uppskattning 

av husens livslängd kraftigt, från 30–300 år. Flertalet 

beräkningar ligger dock mellan 100–150 år (Göthberg 


Figur 101. När stolphålet snittades utsöndrades en distinkt doft av tjära. Foto Susanna Eklund. 

2000:108f). Användningstidens längd är flera skäl avgörande 

för tolkningen av boplatsen. Om husens livslängd varit 

kort minskar sannolikheten för att gårdarna ska ha varit 

samtida. På motsvarande sätt ökar sannolikheten för samtida 

gårdar om man tänker sig att husen haft en lång livslängd. 

Faktorer som tas i beaktande vid beräkning är huruvida 

huset visar spår efter ombyggnation i form av omstolpningar. 

I Fosie gjorde man en ganska komplicerad beräkning 

utifrån hur många gånger husen hade lerklinats 

(Björhem & Säfvestad 1993). Ett annat sätt att uppskatta 

husens ålder är genom en jämförelse mellan bosättningens 

användningstid och antalet bebyggelseskeden. 

Självfallet är husets livslängd beroende av hållbarheten 

i själva huskonstruktionen. Mest utsatta var de delar som 

hade direktkontakt med marken, såsom de nedgrävda stolparna. 

En obehandlad ekstolpe ruttnar efter 90 år om de 

grävs ned i marken. Om man vidtagit motåtgärder mot 

den naturliga nedbrytningsprocessen, så som att kola eller 

tjära stolparna alternativt lägga träbjälkar på stensyllar så 

kan man förlänga husets användningstid åtskilligt (Liedgren 

1992). 

I Vaxmyra har vi ett konkret bevis för att åtminstone en 

av stolparna (A 8972) i Hus 11 tjärats. Vid utgrävningstillfället 

framträngde en distinkt doft av tjära som dröjde kvar 

i flera dagar efter att anläggningen snittats, och kunde 

framtvingas genom att man skrapade med en skärslev på 

profilen. Arkeologer är ganska ovana vid att använda sig av 

sitt luktsinne i arbetet – men detta bör ändå ses som ett 

fullgott bevis för att stolpen tjärats. Troligen är den inte 

heller ensam om att ha tjärats. Endast gynnsamma omständigheter 

har gjort att doften bevarats just i denna anläggning. 

På flera utgrävningsplatser inför den nya E-4:an, 

bland annat vid Sommaränge, Fullerö och Trekanten har 

man också påträffat en märklig anläggningstyp, så kallade 

”forntrattar”, som förmodligen har använts till tjärframställning 

(Björck 2003, Berggren & Hennius 2004, Wikborg 

2004) 

I Vaxmyra har vi hittat kol i botten av stolphål som 

ingår i Hus 14, som i övrigt inte uppvisar några tecken på 

att ha brunnit. Detta skulle kunna vara en rest av att man 

också sotat den nedre delen av stolparna som ett skydd mot 

nedbrytningsprocessen. 

Hus 3 är det enda huset i Vaxmyra som visar tydliga 

tecken på omstolpningar. I övrigt verkar inte husen genomgått 

några större ombyggnationer. 

Gårdarna 

”De bo skilda från varandra och åt olika håll, allt eftersom en 

källa, en skog fallit dem i smaken. De anlägga byar icke såsom 

vi med sammanfogade och sammanhängande byggnader: var 

och en omger sig med öppen plats…. ”(Tacitus, Germania, 

kap 16). 


När man diskuterar gårdsstruktur bör man ha klart för sig 

begreppet gård är komplext och betydelsen av ordet förändrats 

över tid. Först under senaste decenniet har försök 

gjorts från arkeologiskt håll att försöka reda ut begreppets 

innebörd (Welinder 1992; Burström 1995; Frölund 1998). 

Gård motsvaras i fornsvenskan av garder och med det förstods 

under äldre järnålder inte gård utan inhägnat område. 

Under vikingatid och medeltid ändras betydelsen till 

att omfatta byggnader och /eller storfamilj, under 1700- 

talet betyder det ”enhet inom byn”, för att återigen i modern 

tid stå för byggnader (Frölund 1998). 

För att gården ska kunna uppfattas såväl inifrån som 

utifrån så behöver den en benämning. Den fysiska enheten 

definieras av sina gränser. Till gården räknas förutom byggnaderna 

och gårdsplanen även ängar, åkrar och skogsmark 

som gårdsinnehavarna brukat och som utgör den ekonomiska 

enheten. Den sociala enheten skapas ur gårdsinnehavarna. 

På gården har en familj levt och haft sina sociala 

roller, brukat jorden, begravt sina döda och sammanlänkats 

av tillhörighet till gården. (Brendalsmo 1994:17) 

Det är hursomhelst inte enbart hur man ordnat rummet 

på husets insida – utan också det yttre rummets användning 

som är av intresse för att förstå hur man organiserat 

sin boendeyta (jfr Burström 1995; Carlsson 1999; 

Streiffert 2001). Utifrån husens placering i förhållande till 

varandra, hur de daterats samt hur de förhåller sig till hägnaderna 

kan man göra ett försök till att tolka platsen. Vilka 

hus har hört till samma gård, när anlades hägnaderna, hur 

har gårdsplanerna sett ut etc. 

Under äldre järnålder tycks det finnas två typer av gårdar, 

dels enkelgården, bestående av ett flerfunktionellt hus, dels 

gårdar bestående av två eller flera hus (Fallgren 1997:66). Vid 

Vaxmyra dominerar gårdar bestående av ett större flerfunktionellt 

hus samt en mindre ekonomibyggnad, men här finns 

också enkelgårdar och en gård med tre gårdshus. 

Områdena norr och söder om bäcken skiljer sig åt och 

är av olika karaktär. Om boplatsen norr om bäcken är att 

betrakta som ren och prydlig så kan man snarare beskriva 

boplatsen söder om bäcken som kaotisk och ostrukturerad. 

Här ligger anläggningarna på sina ställen mycket tätt och 

här verkar ha pågått en febril aktivitet utanför husen som 

nästan saknas vid Raä 326. 

Med dagens ögon är det lätt att betrakta den södra lokalen 

som mindre attraktiv som boyta än den norra då den 

ligger längre från bäcken och är betydligt stenigare. Att 

ytan ligger i norrsluttningen av moränkullen innebär också 

att det är en relativt skuggig och kall plats. Man bör dock 

beakta att vi säkerligen lägger in andra värderingar i vad 

som gör en yta attraktiv, dessutom spelar miljön en stor 

roll. Idag är moränmarken bevuxen med skog, under järnålder 

var landskapet med största sannolikhet ganska öppet 

kring själva boplatsen. 

Söder om bäcken 

Vissa fynd och en osäker datering tyder på nedslag på platsen 

redan under bronsålder. Mer konkreta spår av verksamhet 

finns från tidig förromersk järnålder då här fanns 

en aktivitetsyta främst bestående av härdar och gropar. Det 

är möjligt att aktivitetsytan hör samman med den första 

gården som etableras norr om bäcken. Det är väl dokumenterat 

att man av praktiska skäl valt att lägga vissa 

specialiserade verksamheter långt från boningshusen 

exempelvis för att minska brandrisken eller för att komma 

närmre de resurser som kan behövas (jfr Carlsson 1999). 

Figur 102. Den första gården vid 

Raä 325. Skala 1:500. 


Figur 103. Den andra gården 

vid Raä 325. Skala 1:500. 

På området söder om bäcken finns också åtminstone 

två gårdar från skilda tider. I sen förromersk järnålder etableras 

den första gården på platsen där Hus 3 utgjort boningshus 

och Hus 2 förmodligen varit en ekonomibyggnad 

som avlösts av Hus16. Vi tycker oss skönja en inhägnad 

gårdsplan mellan husen, där en mängd aktiviteter ägt rum. 

Uppe i moränbacken har man begravt åtminstone delar av 

familjen. I romersk järnålder finns en gård bestående av ett 

mindre boningshus Hus 4, och två något skeva ekonomibyggnader 

5 och 6. Gården har ingen tydlig gårdsplan, men 

det är troligt att man främst rört sig mellan husen. Det 

finns också ett område med härdar i väster. 

Längst i söder ligger en aktivitetsyta som är samtida 

med den senare gården. På ytan har man ägnat sig åt någon 

aktivitet som avsatt en stor mängd skärvsten. 

Norr om bäcken 

Generellt sätt kan man säga att det är en ren boplats, med 

väldigt få anläggningar som inte ingår i konstruktioner. Utöver 

enstaka spridda och mindre grupperingar av anläggningar, 

i form av gropar och härdar finns endast två aktivitetsytor 

med ett större antal anläggningar, två härdområden. 

Hus 12 utgör rester efter den första bebyggelsen på 

ytan. Det var vanligt att aktivitetsområdena låg utspridda 

över stora ytor under bronsålder (Hedemark 1996:25). 

Den tidigaste fasen i Vaxmyra verkar också ha tagit stora 

områden i anspråk och samtliga stora gropar som daterats 

(A7654, A9237 A23409, och A15517) verkar ha anlagts 

samtidigt med det första huset. 

Hus 7, närmast vid bäcken är det enda andra huset som 

också har en mer eller mindre Ö-V orientering och det är 

möjligt att det också tillhör den äldsta fasen på ytan. Det 

finns dock inga dateringar från huset och med tanke på 

placeringen i närheten av bäcken kan det utgöra någon 

form av specialiserad ekonomibyggnad. 

Hus 14 utgör inte bara det bäst bevarade huset på grävningen, 

utan även i hög grad den bäst bevarade gårdsmiljön. 

Huset omgärdas av flera hägnader som skapar en välavgränsad 

gårdsplan. Inne på gårdsplanen ligger ett tiotal 

härdar. Med tanke på närheten till Hus 15 så är det inte säkert 

att samtliga härdar på gårdsplanen är samtida med 

Hus 14, de kan även tillhöra det senare huset. De daterade 

anläggningarna på gårdsplanen verkar dock höra till Hus 

14. Gårdens största hus har inrymt såväl bostad som fähusdel 

samt två extrarum med något osäker funktion. Det är 

troligt att Hus 13, som ligger18 meter sydöst om hus 14, 

med exakt samma orientering innanför en av hägnaderna, 

är ett uthus som tillhört gården. 

Drygt 30 meter nordväst om gården låg en brunn vars 

första fas är samtida med Hus 14. Brunnarnas vanliga placering 

brukar vara mellan 25–30 meter sydväst om lång- 


Figur 104. Plan över den första gården vid Raä 326. 

husen (Hedemark 1996). Vattentillgången har haft stor betydelse 

för anläggandet av en boplats. I Vaxmyra har närheten 

till det lilla vattendraget varit avgörande. Att man trots 

närheten till vattendraget valt att anlägga en brunn i närheten 

av huset har säkerligen med vattenkvalité och bekvämlighet 

att göra. Det är ett vanligt fenomen på järnåldersboplatser. 

På så vis kunde man på ett lätt och behändigt 

sätt få tag i vatten utan att behöva gå så långt. 

Dessutom garanterades man vatten även under vintrar och 

torra somrar. (Lord & Onsten manus). 

Hus 14 ersätts av Hus 15 som byggs upp på nästan 

samma plats och det bör ses som en gård med stabilt bebyggelseläge, 

förmodligen med ganska fast och reglerad 

ägostruktur. Till Hus 15 har det inte gått att knyta några 

ekonomibyggnader utan gården bör betraktas som en enkelgård 

med ett stort flerfunktionellt hus. Inga pinnhålshägnader 

har heller gått att knyta till fasen. 

Drygt 35 meter söder om Hus 14 ligger ytterliggare ett 

gårdsläge. Gårdens stora hus, Hus 11 var mycket långt, med 

sina dryga 37 meter det klart längsta huset i Vaxmyra. 

Huset har inrymt flera olika rum, eventuellt två bostadsdelar. 

Huset omgärdas av hägnad 27, som är av en annan 

karaktär än de övriga på undersökningsytan. Stolphålen 

var kraftigare och mellanrummet mellan anläggningarna 

flera meter långt. Drygt 15 meter söder om huset ligger ett 

fyrstolpshus och några härdar. Eftersom de ligger innanför 

hägnaden är det sannolikt att de tillhört gården. Förutom 

den lilla byggnaden och de två stora härdarna så är det väldigt 

tomt på gårdsplanen framför ingången. 

Betträffande Hus 9 och 10 råder det vissa frågetecken. 

Husen är stora nog för att kunna vara flerfunktionella 

bostadshus och de skulle således kunna utgöra två separata 

enkelgårdar. 

Ensamgård eller by? 

Diskussionen om bebyggelsehistoria och bebyggelsestruktur 

under järnålder och övergången till medeltid har sedan 

1960-talet varit intensiv såväl hos arkeologer som hos kulturgeografer. 

En ofta återkommande fråga som forskningen fokuserat 

på är huruvida den äldre järnålderns samhälle bestod av 


Figur 105. Tolkning av Vaxmyras finaste 

gård: med hus 14, hägnader, härdar , brunn, 

hus 13, gropar, ev. väg och omgivande diken. 

Skala 1:500. 

ensamgårdar eller byar. Från mitten av 1960-talet hävdade 

Mälardalens bebyggelsearkeologer, främst företrädda av 

Ambrosiani, Hyenstrand och Baudou att bebyggelsen i förhistorisk 

tid varit organiserad i ensamgårdar. Detta stod i 

skarp kontrast till forskningen i Danmark där man konstaterade 

att bybebyggelse förekommit under hela järnåldern 

och där man snarare ifrågasatte huruvida det över huvudtaget 

var möjligt att belägga ensamgårdar. 

Det stora problemet och det paradoxala i debatten 

kring bybildningen var att det mycket sällan gjordes några 

försök att precisera innebörden av begreppet. I de definitioner 

som ändå har presenterats har tyngdpunkten lagts 

på olika faktorer, som bebyggelsens storlek (minst två–tre 

gårdar), äldsta namnbelägg, bebyggelsens form, belägenhet 

på känd bytomt samt organisationen av åker, äng och betesmark. 

(Windelhed 1995:50) 

Trots att bybegreppet sällan definierades avsågs med by 

dock nästan alltid en by med reglerad bytomt, med andra 

ord en i medeltida mening fast bystruktur med reglerade 

tomter. Man har försökt projicera historiskt specifikt 

kända kontexter bakåt i tiden istället för att låta källmaterialet 

tala. Begreppets fornnordiska form – byr eller bu 

hade betydelsen bebyggelse utan någon antydan om storlek. 

(Fallgren 1993; Fallgren under tryckning; Frölund 

1998). 

Det samlade mönstret från modern fältarkeologi visar 

tydligt att bebyggelseenheter om flera funktionellt samverkande 

gårdar, ibland glest, ibland tätt liggande, var en all- 


Figur 106. Gården med hus 11 

som mangårdsbyggnad. Eventuellt 

ingår hus 10 i gårdsgruppen. Skala 

1:500. 

män bebyggelseform under hela järnåldern (Fallgren 

under tryckning). Vad vi sedan väljer att kalla dessa enheter 

är en annan fråga och utan att fastna i den gamla debatten 

eller haka upp sig på begreppens innebörd så kan det vara 

intressant att studera hur det förhåller sig i Vaxmyra. 

Söder om bäcken finns en gård som existerat under två 

separata faser. Den stora frågan här är huruvida gårdarna 

avlöst varandra eller om vi har ett kontinuitetsbrott. Det 

troliga är dock att det rör sig om en vandrande ensamgård 

som bytt läge. Det är dock viktigt att betona att vi inte vet 

vad som döljer sig utanför undersökningsområdets relativt 

smala korridor. Det är också fullt möjligt att gårdarna 

söder om bäcken samverkat med gårdarna i norr. 

På ytan norr om bäcken etableras en ensamliggande 

gård vid övergången mellan yngre bronsålder/tidig förromersk 

järnålder. Den stora majoriteten av dateringarna 

från Raä 326 hamnade i århundradena kring Kristi födelse. 

Dateringarna av hus 11 och Hus 14, spänner båda över en 

rätt lång tid och överlappar varandra. Det är dock omöjligt 

att utifrån dateringarna klart avgöra om gårdarna existerat 

samtidigt eller ej. Som vi tidigare nämnt beror det i hög 

grad på husens livslängd. Något som kan stödja teorin att 

hus 11 och 14 existerat samtidigt är hägnadernas placering. 

De går inte in i varandra utan verkar respektera varandras 

läge. Det troliga är alltså att det någon gång under övergången 

mellan förromersk/romersk järnålder uppstår två 

samtida gårdar. Det ena gårdsläget ligger i närheten av det 

första huset på platsen och det andra placeras ett 50-tal 

meter åt nordväst d v s där, Hus1 4 och Hus 15 ligger. Hus 

10 verkar vara något äldre än Hus 11 och kan ha föregått 

gården bestående av Hus 11 och Hus 8. Ett annat tänkbart 

scenario är att Hus 10 är en ekonomibyggnad, exempelvis 

ett stall, som ingått i samma gård som Hus 8 och Hus 11. 

Placeringen av två samtida gårdslägen så nära varandra 

var relativt ovanligt under slutet av äldre järnålder. Exempel 

finns dock från Stenhagen i Läby socken, Skäggesta i 

Listslena socken samt vid Fågelbacken i Hubbo socken, 

Västmanland (Göthberg m.fl. 1996:12, 5, Hulth 1998:190, 

Scheutz m.fl. 2004). 

I Skäggesta har det funnits två tättliggande samtida gårdar 

under en stor del av järnålder. Till detta kommer att 

Skäggesta under tidig vendeltid sannolikt var en stormannagård 

(Göthberg m.fl. 1996:125). Praktiskt taget varje arkeologiskt 

dokumenterad bybosättning från järnålder i 

Sydskandinavien tycks inrymma en gård som både genom 

sin storlek och genom sitt läge särskiljer sig från de övriga 

(Fallgren under tryckning). Så även i Vaxmyra där Hus 11 

utmärker sig genom sin storlek. 

Från Hus 7 och Hus 9 har vi dessvärre inga dateringar. 

Hus 7 bör ha utgjort en ekonomibyggnad i någon utav faserna. 

Beträffande Hus 9 så är det svårt att avgöra huruvida 

det utgjort ett boningshus eller ej. Rent typologiskt påminner 

hus 9 en del om Hus 14 med en antydan till inre pinnhålsrad 

i vägglinjen och det är möjligt att dessa hus är samtida. 


Figur 107. Dateringar från Hus 11 och Hus 14. 

Gård Brå /För För För/Ärom Ärom Ärom/ Yrom 

Gård A Hus 12 

Gård B Hus 10 

Gård C 

Hus 14 + Hus13 

Gård D Hus 3 Hus 2/16 

Gård E 

Hus 11 + Hus8 

Gård F Hus 15 

Gård G Hus 4 + Hus 5 + Hus 6 

Figur 108. En hypotetisk modell över vilka hus som bildat gårdar, samt deras inbördes kronologiska relation. Boningshuset är understruket. 

Som man kan se utifrån tabellen så är det möjligt och 

till och med ganska troligt att gårdarna söder om bäcken 

varit samtida med gårdar norr om bäcken. Frågan är huruvida 

bäcken förenat och det funnits något samröre mellan 

gårdarna eller ej. Självfallet är det utifrån det arkeologiska 

materialet mycket svårt att avgöra. . 

Tiden kring Kristi födelse verkar hursomhelst ha varit 

mycket expansiv i området. Mycket tyder på att en gård 

splittras och två enheter skapas vid Raä 326 ungefär samtidigt 

som det sker en nyetablering söder om bäcken. Vid 

Kyrsta finns också flera gårdar från tiden förromersk / äldre 

romersk järnålder. Man kan mycket väl tänka sig att gårdar 

på stort avstånd från varandra samverkat. 

Under loppet av yngre romersk järnålder överges såväl 

lokalen norr som söder om bäcken. Detta är något tidigare 

än den omläggning av bebyggelsemönster vid övergången 

mellan folkvandringstid och vendeltid som har kunnat 

skönjas på andra håll i landet, exempelvis i Östergötland. 

(jfr Hedvall 1995, Frölund, Molin 1999). I närliggande 

Kyrsta och i Kättsta lever bebyggelsen dock kvar. 

Att stänga ute eller hägna in 

Att trähägnader/trägärdesgårdar verkligen funnits och 

varit vanliga under äldre järnålder har man länge misstänkt 

och det har även kunnat beläggas på en rad platser i 

landet. 

Exempelvis vid undersökningarna i Halleby i Östergötland, 

liksom vid de uppländska lokalerna Darsgärde i Skederids 

socken och Åslunda i Odensala har man undersökt 

och dokumenterat trähägnader (Baudou 1973:70ff, Olausson 

1997:106ff). I Sanda i Fresta socken, förekom hägnader 

bestående av stolphål tillsammans med stenrader (Åqvist & 

Flodin 1992:320). I Västra Skälby, Lunda socken i Västmanland, 

har man också funnit lämningar av trähägnader 

som har daterats till äldre järnålder och knutits till gårdarna 

i den äldre järnåldersby som undersökningen berörde 

(Aspeborg 1999:63). 

Inom E-4 projektet har man hittat spår efter hägnader 

på en rad platser även om de sällan varit så tydliga och 

sammanhängande som i Vaxmyra. I Stenhagen strax utan- 


Figur 109. 

Plan med de olika husens datering markerad i olika färger. 

Figur 110. Michel 

rensar fram pinnhål 

efter en regnskur. Foto 

Susanna Eklund. 


för Uppsala undersöktes en inhägnad gård från romersk 

järnålder samma säsong som Vaxmyraboplatsen grävdes ut 

(Scheutz m.fl. 2004). Hägnaden i Stenhagen var uppbyggd 

av dubbla rader med stolphål och man tror att mellanrummet 

troligen varit fyllt med jord eller torv, som en slags 

skalmur. Liknande exempel på hägnader i dubbla rader har 

undersökts bland annat vid Haga norra i Solna (Andersson 

1995). 

Att alla dessa lokaler ligger i de regioner på fastlandet 

som har rikliga förekomster av stensträngar, visar tydligt 

att stenmurar och trähägnader förekommit samtidigt och i 

kombination. Att det ändå är förhållandevis få trähägnader 

som dokumenterats är inte så märkligt då det krävs ganska 

gynnsamma förhållanden för att störhål från hägnader ska 

kunna upptäckas vid en arkeologisk undersökning. På 

kraftigt överplöjda boplatser har alla sådana grundare spår 

av träkonstruktioner suddats ut på ett tidigt stadium. 

Att lika omfattande hägnadssystem i trä funnits i de 

delar av landet som helt saknar stensträngssystem torde till 

skillnad mot vad som ibland framhållas i litteraturen vara 

självklart. Även gårdarna på de fastlandsvenska lerslätterna 

har haft stallade kreatur och bedrivit odling och ängsslåtter, 

vilket krävt att inhägnade ängs- och åkermarker funnits. 

Detta har också bekräftats vid arkeologiska undersökningar 

i Toftanäs, i Malmös nordöstra del, där lämningar 

av fägator och hägnader i trä hittades tillsammans med hus 

och gårdar från romersk järnålder (Person 1998:67ff). 

Kring Kristi födelse förändras bebyggelsemönstret och 

gårdarnas läge fixeras och det är i samband med detta som 

man hägnar in gårdarna och separerar utmark från inmark 

med gärdesgårdar och staket. Det är typiskt att hägnaderna 

i Vaxmyra byggs vid den tidpunkt när de har uppstått två 

gårdsenheter och det uppkommit ett behov av avskiljande 

markeringar mellan de närliggande gårdarna. Man kan 

jämföra med de två samtida gårdslägena i Stenhagen där 

man istället anlagt bägge gårdarna innanför en och samma 

hägnad. (Scheutz m.fl. 2004). 

Hägnader kan ha byggts i flera olika syften. Man kan 

tänka sig att de byggts som försvar för att hålla fiender 

borta, eller för att kontrollera djuren, genom att hägna in 

dem och därigenom stänga djuren ute från vissa ytor. Hägnaderna 

kan också vara ett sätt att manifestera sin makt på 

ett symboliskt sätt (jfr Rindel 1999:91). 

Alla synliga hägnader i Vaxmyra, utom en, har varit 

uppbyggda av tunna, tätt ställda störar. Det är sannolikt att 

hägnaderna här främst byggts med tanke på djuren. För att 

stänga djuren ute från gårdsplan och åkrar. Självfallet kan 

hägnaderna också fyllt en stark symbolisk funktion. Om 

det är det faktiska förhållandet att de hägnader vi ser är de 

enda som funnits på platsen så bör dessa väckt stor uppståndelse. 

De bör också ha krävt stora arbetsinsatser. Vid 

Hus 14 har man skapat ett gårdsrum som är mycket välordnat, 

och i våra ögon, på gränsen till klaustrofobiskt organiserat. 

Långtidsperspektiv – kontinuitet 

Vad betyder den överensstämmelse mellan olika rumsliga 

strukturer från så skilda tider som man kan följa i materialet 

från lokalen Raä 326? Rör det sig om en lång kontinuitet 

vad gäller ägogränser, vägar, kommunikationer? 

En central frågeställning gäller utjorden Plogen och 

dess ursprung. En utjord var en obebyggd kameral enhet, 

som ofta låg utanför ägarens övriga jordägor omgiven av 

andra jordägares marker. Många utjordar som fanns på 

1500-talet har visat sig vara gårdar som ödelagts i samband 

med den senmedeltida agrarkrisen. Utjorden Plogen inom 

Kyrsta by hade enligt jordeboken för år 1549 storleken 1 ? 

öresland. Det är tveksamt om denna storlek skulle ha räckt 

till för en medeltida gård (Hallgren & Tollin 2003). 

Om man istället tänker sig att en medeltida enhet ”Plogen/Plogarne” 

skulle ha varit utbredd på ömse sidor om 

bäcken inom det som på 1700-talet var Kyrsta och Vaxmyra 

byar och eventuellt även Buddbo by, då skulle storleken 

ha räckt till. Denna enhet skulle i så fall senare efter 

ödeläggelsen ha splittrats mellan de olika byarna. Anledningen 

till att just utjorden Plogen finns belagd som utjord 

från 1500-talets kamerala källor skulle ha samband med att 

denna mark vid det tillfället ägdes av byn Uggelsta som ligger 

i Lena socken nordost om Kyrsta, medan övriga delar 

av den hypotetiska enheten införlivats med byarnas inägor. 

Ortnamnsbeläggen på ömse sidor om bäcken är här av 

intresse: I Kyrsta finns belägg för utjordsängen Plogen samt 

Plogvreten (K1764, K1816) – i Vaxmyra Plogarne (V1765) / 

Ploggärdet (V1855) och Ploggärdesgrodorne/-grodorna 

(V1711, V1765, V1855) – i Buddbo Plogängen (B1733, 

B1775). 

Det är också möjligt att enheterna som burit Plogennamn 

i Vaxmyra och Buddbo kan ha fått namn utifrån sitt 

läge intill det ”riktiga” Plogen på Kyrstas nuvarande område, 

eller kanske på Vaxmyras marker. 

Kanske kan man tänka sig ett gemensamt ursprung, en 

bebyggelse – eller annan slags enhet, för områdena på ömse 

sidor om bäcken? Hur skulle en sådan hypotetisk enhet vid 

bäcken relatera till de arkeologiska lämningarna? Ska man 

se bäcken, vattenleden, som en gräns eller som något som 

förenar under förhistorisk/tidighistorisk tid? 

Varför svängde 1700-talsvägen? 

Vid slutundersökningen visade det sig att vägsträckningen 

från 1700-talet passade in i den rumsliga organisationen av 

den påträffade bosättningen från äldre järnålder på ett sådant 

sätt att ett rent slumpmässigt förhållande verkade 

orimligt. 

1700-talsvägen tog en omotiverad sväng just där hus 14 

var beläget. Den pinnhålsrad som framkom nordväst om 

hus 14, och som utgjorde en gräns för gårdens utbredning 

mot nordost, följde hägnaden längs vägen från 1764 års 

storskifteskarta närmast exakt. Det finns dock ingenting 


som antyder att pinnhålen i denna rad skulle vara från 

1700-talet. Pinnhålens form och fyllningens karaktär överensstämmer 

med övriga hägnader som undersöktes på lokalen. 

Dessutom är denna pinnhålsrad sammankopplad 

med den hägnad som följer exakt parallellt längs med den 

norra långsidan på hus 14 och den pinnhålsrad som i söder 

inhägnade husets gårdsplan. 

Här kan man alltså skönja en mycket lång historisk 

kontinuitet i någon form av markutnyttjande och rumslig 

organisation. Överensstämmelserna är för många för att 

det ska verka troligt med en ren slumpartad relation mellan 

objekten. Man kan fråga sig om 1700-talets väg kan ha 

sitt ursprung i en järnålderskontext och om ägogränserna 

haft en sådan lång kontinuitet? Eller kan det vara markförhållandena 

och den lokala topografin som föranlett att 

man vid ett senare tillfälle dragit en väg förbi gårdslämningen? 

Förmodligen är det en kombination av topografiska 

skäl och kontinuitet. Att man ursprungligen valt att förlägga 

gränsen där man gjort har säkerligen styrts av lokala 

markförhållanden I fält kunde vi notera att den delvis 

dubbla hägnaden i nordväst förstärker en naturlig gräns. 

Det var tydligt när vi undersökte platsen att marken innanför 

hägnaden skiljde sig markant från marken utanför. 

Inne på gårdsplanen hittar vi en järnhaltig rödbrun siltig 

lera och utanför en grå lera. Det märktes också efter 

regnoväder att platsen för huset höll sig torr medan vattnet 

låg kvar på ytan utanför hägnaden. Att sedan samma gräns 

nyttjats i flera århundraden har förmodligen med tradition 

och kontinuitet att göra. 

Figur 111. Foto som visar boplatsen efter regn. På de torrlagda ytorna har man valt att bygga husen. 


DET REGIONALA PERSPEKTIVET 

Uppland är ett utpräglat flackt och samtidigt lågt beläget 

landskap där 70 % av ytan ligger lägre än 35 meter över 

havet. Uppland brukar också presenteras som Sveriges 

yngsta landskap, eftersom det var det sista som i sin helhet 

steg upp över havet (Segerberg 1999). Landskapet är av naturliga 

skäl starkt präglat av landhöjningen. I takt med 

landhöjningen förflyttades kustlinjerna österut och det 

som tidigare varit sjöbotten torrlades och blev strandängar. 

Det nya landet kunde hela tiden ockuperas och användas 

för bosättning. Ängarna och lövskogarna utnyttjades 

till bete och foder. 

Under loppet av järnålder börjar man slå sig ned på lerslätterna. 

Den uppländska leran är styv och svårplöjd. Den 

lämpade sig inte för åkermark förrän man utvecklat bra 

plogar. Under äldre järnålder fanns två sjövägar ut mot 

kusten från Uppsalafjärden, väster eller öster om Lunsen. 

Lokalisering i landskapet 

Uppfattningen att järnålderns bebyggelse företrädesvis 

varit placerad på täta jordarter, dvs. jordarter som på grund 

av att det har en hög procent lera inte är vattengenom- 

släppliga har efter karteringar på Öland och Gotland visat 

sig vara felaktig, eller i alla fall kraftigt överdriven (Fallgren 

1988; Carlsson 1979). Det är snarare andra faktorer som 

spelat större roll vid val av plats för bebyggelse och brukningsmark, 

exempelvis bör den ursprungliga vegetationen 

och biotopen ha varit av större betydelse. En ursprunglig 

vegetation av ädellövskog med markförbättrande egenskaper 

måste t.ex. ha varit mer attraktiv än ett område bevuxet 

med barrträd vilka har försurande egenskaper. En 

lövskog avsätter dessutom ett brunjordslager som lindrar 

lerans negativa effekter 

Utifrån makrofossilanalysen, vedartsanalysen, samt den 

paleoentomologska analysen av brunnen framträder en 

bild av landskapet kring Vaxmyra som ganska öppet. De 

dominerande trädslagen tall, björk och ek är alla ganska 

anspråkslösa – men samtidigt ljuskrävande. Inslaget av 

gran är mindre än förväntat. Växtmaterialet tyder likaså på 

ett kulturlandskap, med odling, bete och öppna gräsbevuxna 

ytor. En begränsad pollenanalys av ”Buddbokärret”, sydväst 

om Raä 325 visar likaså en påtaglig kulturpåverkan 

med uppodlig och bete (Karlsson 2002). 

Hela bebyggelsen norr om bäcken är belägen i en synnerligen 

tät lermark. Gårdarna ligger under äldre romersk 

Figur 112. Landskapet vid Vaxmyra. Foto Susanna Eklund. 

DET REGIONALA PERSPEKTIVET 125

järnålder ganska tätt, på en mindre höjdrygg, organiserade 

utefter en möjlig väg och ett vattendrag. Ett område strax 

nordväst om husen som tidvis varit en våtmark lämpar sig 

väl för bete. 

Henrik Fallgren har efter sina studier på Öland också 

kunnat konstatera att många hus placerats just i gränszon 

mellan täta och dränerade jordar. (Fallgren 1997:74) I Vaxmyra 

utgör Hus 3 ett tydligt exempel på ett hus som ligger 

placerat precis på gränsen mellan två markslag. Huset har 

också placerats i en ganska kraftig sluttning. 

Att huset ligger i en kraftig sluttning är förmodligen ett 

medvetet val då det finns plana ytor i närheten som inte utnyttjats 

En orsak till att lägga hus i sluttning kan vara att 

man eftersträvat ett exponerat läge och att de plana lägena 

troligen har utnyttjats till någonting annat än bebyggelse, 

exempelvis odling. 

Den slingrande bäcken som separerar boplatserna ansluter 

i öster till Fyrisån och har säkerligen fungerat som 

kommunikationsled för mindre båtar. 


EKONOMI OCH HANTVERK 

Hantverk 

Spåren efter hantverk är ganska vaga i Vaxmyra. Utöver 

den svårtolkade skärvstensanläggningen längst i söder så 

finns det inte mycket som tyder på att där funnits ett specialiserat 

hantverk utöver det som bedrivits för ”husbehov”. 

De vardagliga bestyren som har med jordbruket att 

göra har naturligtvis skötts på gården. Man har förmodligen 

tillverkat och underhållit enkla redskap, byggt hus, 

lagat mat, bakat bröd brukat jorden, och haft egen textilproduktion 

i liten skala. De arkeologiska bevisen på vanlig 

”husflit” finns i form av malstenar, slipstenar, brynen samt 

härdar, kokgropar och lågtemperaturugnar. På en av slipstenarna 

som hittads vid förundersökningen (Fagerlund 

1996) samt på två skifferbrynen som framkom vid slutundersökningen 

har man kunnat konstatera troliga spår av 

nålslipning. Detta faktum tillsammans med de fröer av lin 

som påträffades i brunnen samt i Hus 14 utgör vaga antydningar 

på att ett textilhantverk förekommit. Påpekas bör 

dock att linfröer också utnyttjats som näringsrika fröer 

som bland annat blandats i bröd. De första tecknen på att 

lin utnyttjats i en textilproduktion finns från 200-talet e.Kr. 

(Welinder m.fl. 1998:381) 

Anmärkningsvärt är att det nästan helt saknas lämningar 

efter järnframställning från Vaxmyra. Två slaggklumpar, 

varav den ena bedömts vara smidesslagg samt de 

enstaka smidesloppor som hittades är de enda konkreta bevisen 

på att någon form av järnhantering förekommit. 

I närliggande Kyrsta däremot finns spår efter såväl järnframställning 

som smide. 

Rökning av kött? 

Den undersökta skärvstensanläggningen uppe i moränbacken 

har förbryllat oss och vi har resonerat kring olika 

möjliga tolkningar. Två liknande skärvstensanläggningar 

undersöktes år 2003 av UV Mitt. Dessa låg endast 250 

meter från anläggningen i Vaxmyra och de innehöll nästan 

uteslutande obrända tänder från nöt och har daterats till 

förromersk järnålder (Scharp 2004). 

Om man tar fasta på förekomsten av obrända kotänder 

som förekommer på bägge platserna som något signifikant 

så måste man försöka förklara varför tänderna är obrända 

i den bevisligen eldpåverkade anläggningen, där det förekommer 

sot, kol, skörbrända stenar som eldats på plats. 

I Vaxmyra gick det tydligt att se att det sotiga lagret var avsatt 

snarare än påfört – just tack vare att man kunde se att 

flera av de skärviga stenarna gått sönder på plats. 

En möjlig förklaring till de obrända tänderna i, eller 

strax ovanför det eldpåverkade lagret är att anläggningen 

varit övertäckt av t.ex. grästorv för att åstadkomma rök. 

Vid skärvstensanläggningen i Igelsta påträffades också 

obrända benfragment företrädesvis från nöt och man har 

tolkat det som att platsen fungerat i samband med rökning, 

torkning och tillagning av föda. Att benfragmenten 

inte är brända tyder på en annan tillagningsmetod än stekning 

eller grillning (Werthvein 2001). Man kan också tänka 

sig att man nyttjat röken till att röka hudar (jfr Binford 

1976). 

Bengt Elfstrand gör en koppling mellan skärvstensanläggningar 

och boskapsskötsel, dels på grund av att de förekommer 

rikligt under bronsålder då boskapsskötseln traditionellt 

anses vara det dominanta näringsfånget, och dels 

för att utbredningen av skärvstenshögarna i Östergötland i 

grova drag sammanfaller med stensträngsbygden. Han 

utgår därmed från att anläggningarna primärt haft med 

slakt och bearbetning av slaktprodukter att göra. Han föreslår 

aktiviteter såsom storslakt, garvning, och rökning av 

kött (Elfstrand 1994). 

Om anläggningarna haft med slakt att göra så är det 

rimligt att de anlagts i slakttider det vill säga någon gång på 

hösten när djuren var som fetast. Avsaknad av gräs och örtfröer 

i makroproverna från såväl Buddbo som Vaxmyra, 

skulle kunna tyda på att årstiden varit senhöst. 

De trädslag som fanns representerade i skärvstenslagret 

var ek, tall och björk. I en intilliggande härd fanns rikligt med 

en. Det är vanligt att man använder sig av enris som smaksättning 

vid rökning. Skärvstensanläggningarna i Buddbo 

uppvisar också en stor artrikedom, med en stor andel ene. 

Att koppla samman samtliga skärvstensanläggningar 

med boskapsskötsel, är nog att måla upp en alldeles för förenklad 

bild. Anläggningsformen förekommer i många 

olika sammanhang och har förmodligen fyllt en rad funktioner. 

I Möre har man kunnat visa att skärvstenshögar 

uppträder såväl i klara boplatssammanhang som i renodlade 

gravkontexter (Eklund 2000:264). Med tanke på 

kontexten och fyndomständigheterna i Vaxmyra så är det 

ändå mycket som talar för att just den här anläggningen 

haft med hud- och/eller köttbearbetning att göra. 

Ekonomi 

Utifrån makrofossilanalyserna kan man säga en del om 

platsens ekonomi även om förekomsten av enstaka fröer 

omges av källkritiska problem. Man kan ifrågasätta om det 

framkomna materialet är representativt för platsen. Om 

man dessutom ska titta på det sammantagna resultatet 

måste man ta i beaktande att de analyserade anläggningarna 

ej är samtida och att bilden således kan bli missvisande. 

EKONOMI OCH HANTVERK 127

Figur 113. Procentuell fördelning av sädeskorn från hela 

Vaxmyra. Man får ta i beaktande att det är få fröer som hittats samt 

att ungefär hälften av samtliga sädeskorn påträffades i Hus 3. 

Figur 114. Procentuel fördelning av ängsmarksväxter, 

ogräsväxter och odlingsväxter i anläggningarna från Vaxmyra. 

Om man trots källkritiska problem ändå försöker föra 

en generell diskussion av Vaxmyraboplatsen utifrån det relativt 

magra materialet; så kan man se att fördelningen av 

sädeskorn korrelerar väl med materialet från Kyrsta. Utav 

de sädesslag som gått att artbestämma så dominerar korn 

och vete. Havre finns endast representerat med 4 %. 

Om man istället tittar på det förkolnade växtmaterialet 

i sin helhet så dominerar ogräsväxter (53 %) över odlingsväxterna 

(34 %) och ängsväxterna (8 %). Målla är den bäst 

representerade ogräsväxten i materialet. Förekomst av 

målla tillsammans med sädeskorn indikerar gödslade 

åkrar, och ogräset har troligen följt med säden från åkern. 

Flertalet av de övriga ogräsväxterna såsom måra, nejlikeväxter, 

arter av slideväxter etc. kan också associeras med en 

näringsrik miljö. Dessa ogräsväxter har tillhört platsens 

närmiljö, i sin tur gynnade av djurhushållning, vilket också 

brunnsanalysen påvisar. Bland ängsväxterna fanns olika 

gräs och starrväxter samt ett exemplar av johannesört och 

ett av vildlin. 

Många av de odlade arterna såsom vete, emmer och 

korn började odlas i liten skala redan under tidigneolitikum. 

Havre och dådra introduceras först under bronsålder 

och råg dyker upp under järnåldern. 

Om man sätter in Vaxmyra i ett större perspektiv och 

jämför med andra resultat från järnåldersboplatser i 

Mälardalen visar sig det något magra materialet ändå 

stämma förhållandevis bra med den generella bilden från 

regionen. Åkerogräsen dominerar framför odlade arter och 

ängsväxter. Bland sädesslagen dominerar korn, vilket verkar 

vara det gängse under järnålder i princip hela landet. 

På järnåldersboplatserna har kornet och då framförallt 

skalkornet en klar dominans över de andra sädesslagen och 

upptar i allmänhet mellan 40–100 % av materialet. Den 

stora dominansen av korn kan vara en följd av den klimatförsämring 

som skedde under yngre bronsålder. Kornet tål 

nämligen sämre klimat samtidigt som det har större krav 

på kväverik mark, det vill säga gödslad mark (Nilsson 2001, 

Eriksson 1997, Welinder m.fl. 1998) 

Det näst vanligaste sädesslaget efter korn är vete och 

upptar mellan 15–55 % på de äldre järnåldersboplatserna i 

Mälardalen (Eriksson 1997). Den rika förekomsten av lerjordar 

i östra Mellansveriges sprickdalslandskap är en naturförutsättning 

som bör ha gynnat veteodling 

Åkerogräset är den stora gruppen och artvariationen är 

relativt lik mellan de olika platserna. De vanligaste ogräsen 

är målla, måra, svinmålla, snärjmåra och våtarv. Andelen 

fröer från ängsväxter är generellt låg. Här hittar vi bland 

annat starr, johannesört, smörblomma etc. 

Sammanfattningsvis kan man säga att jordbruket bedrivits 

på gödslade åkrar där man företrädesvis odlat korn. 

Foderinsamling har bedrivits vilket visar på en djurhushållning 

som kunnat producera gödsel för åkrarna och 

även bidra med kött- och mejeriprodukter. Den osteologiska 

analysen visar en boskapsstock bestående av nötboskap, 

får och/eller getter samt svin. Trots det ringa benmaterialet, 

vilket försämrar möjligheterna till mer exakta åldersbedömningar, 

så ger slaktåldersfördelningen inom respektive 

art indikationer på att nötboskapen slaktats i hög ålder, 

dvs. de har troligen huvudsakligen hållits som mjölkdjur. 

Svinen, och i viss mån även fåren/getterna, har hållits för

Ladda ned pdf del 1 - SAU

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?