UROLOGIDAGARNA 2010 / Abstracts

39
TRANSKRIPTIONSFAKTORERNA ATF3 OCH p-c-JUN ÄR INVOLVERADE I BLÅSTILLVÄXT VID
INFRAVESIKALT AVFLÖDESHINDER
B. Uvelius 1 ; A. Xu 2 ; H. Frederiksen 2 ; M. Kanje 3
1 Urol. klin. Linköpings Universitetssjukhus; 2 Urol. klin., Skånes Universitetssjukhus, Malmö; 3 Inst. för
Cell- och Organismbiologi, Lunds Universitet
Introduktion: Infravesikal obstruktion leder till en tillväxt av de glatta muskelcellerna i urinblåsan.
Tillväxten innefattar både hypertrofi och hyperplasi. De parasympatiska gangliecellerna som innerverar
blåsmuskulaturen ökar också i storlek. Andra har visat att sträckning av detrusormuskelceller snabbt
leder till en aktivering av c-Jun NH2-terminal kinase (JNK) som är en mitogen activated protein kinase
(MAPK). JNK aktiverar transkriptionsfaktorn c-Jun genom fosforylering till p-c-Jun. JNK stimulerar också
bildningen av cotranskriptionsfaktorn ATF3. Målet med studien är att se om ATF3 och p-c-Jun är
involverade i blåsmuskelcellernas och blåsgangliecellernas tillväxt vid infravesikal obstruktion.
Metod: Uretra på honråttor obstruerades partiellt. Urinblåsorna togs ut efter 3 dagar eller 10 veckor,
vägdes, fixerades och snittades för immunohistokemi för påvisande av ATF3 och p-c-Jun.
Blåsganglierna dissekerades ut och snittades separat. Skenopererade djur användes som kontroller.
Resultat: I kontrollblåsa fanns inget ATF3 eller p-c-Jun. Efter 3 dagars obstruktion hade blåsvikten
fördubblats. Det fanns tydlig immunofluorescens för såväl ATF3 som p-c-Jun i nästan samtliga
cellkärnor i blåsmuskulaturen. Efter 10 veckors obstruktion hade blåsvikten nästan tiofaldigats. Samtliga
kärnor visade fortfarande p-c-Jun-aktivitet medan inga visade någon ATF3-aktivitet. I kontrollganglier
fanns inget ATF3 och obetydligt med p-c-Jun. Efter 3 dagars obstruktion hade gangliecellerna ökat 30%
i storlek. Många gangliecellkärnor visade intensiv immunofluorescens för ATF3 och p-c-Jun. Efter 10
veckors obstruktion hade gangliecellerna ökat 170% i storlek. Det fanns nu inte längre någon ATF3aktivitet
och inte mer p-c-Jun-aktivitet än i kontrollganglierna.
Slutsats: Transkriptionsfaktorerna ATF3 och p-c-Jun är involverade i tillväxten av både blåsmusulaturen
och dess parasympatiska innervation vid infravesikalt avflödeshinder.
40
BPH OCH PROSTATACANCER DELAR 13 AV 14 KOMPONENTER I DET METABOLA
SYNDROMET SOM RISKFAKTORER
J. Hammarsten 1 ; C.J. Behre 2 ; J.E. Damber 3 ; B. Högstedt 4 ; R. Peeker 3 ; D. Mellström 2
1 Kirurgiska Kliniken, Urologiska sektionen, Centralsjukhuset, Karlstad; 2 Medicinkliniken, Sahlgrenska
Universitetssjukhus Göteborg; 3 Urologkliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhus, Göteborg;
4 Yrkesmedicinska Avdelningen, Centralsjukhuset, Halmstad
Bakgrund: I 20 år har vår grupp undersökt möjligheten av en länk mellan det metabola syndromet å
ena sidan och benign prostatahyperplasi (BPH) och prostatacancer å den andra. Våra data och data
från andra grupper har varit i linje med den hypotesen. BPH anses inte vara ett förstadium till
prostatacancer. Data talar snarast för att dessa tumörsjukdomar har en gemensam etiologi. I denna
studie testar vi hypotesen att BPH och prostatacancer delar samma komponenter i det metabola
syndromet som riskfaktorer.
Patienter och metoder: Källan till data är våra publicerade artiklar och data presenterade vid
kongresser de senaste åren.
Resultat: BPH, mätt som prostatavolym eller årlig prostatatillväxt var statistiskt kopplade till 21 av 23
komponenter i det metabola syndromet. Prostatacancer var statistiskt associerat till 16 av 17
komponenter i det metabola syndromet. Fasteinsulin var en oberoende riskfaktor för BPH i två
oberoende patientmaterial. Fasteinsulin var kopplat till incident prostatacancer och dödlig
prostatacancer i två prospektiva studier och till prostatacancerns grad i en tvärsnittstudie. Den årliga
BPH tillväxten var statistiskt länkat till prostatacancerns stadium, grad och PSA nivå. Slutligen, BPH and
prostatacancer delade 13 av 14 komponenter i det metabola syndromet som risk faktorer.
Konklusion: Resultaten talar för att det finns en länk mellan det metabola syndromet å ena sedan och
BPH och prostatacancer å den andra. En hög insulinnivå, som är den viktigaste endokrina avvikelsen
vid det metabola syndromet och en viktig tillväxtfaktor, föll ut som den starkaste riskfaktorn för BPH och
prostatacancer. Den årliga BPH tillväxten är kopplad till prostatacancerns aggressivitet. Det kan
konkluderas att BPH och prostatacancer delar de flesta kliniska, hämodynamiska, anthropometriska,
metabola och endokrina avvikelserna i det metabola syndromet som riskfaktorer. Dessa fynd stöder
hypotesen att BPH och prostatacancer har en gemensam etiologi.
41