UROLOGIDAGARNA 2010 / Abstracts

UROLOGIDAGARNA 2010 / Abstracts 

01 

HUR OMFATTANDE ÄR PSA TESTNINGEN I SVERIGE? 

B. Holmström 1 ; H. Jonsson 2 ; P. Stattin 3 

1 VO Kirurgi, Gävle sjukhus / Kir och Perop Vetenskaper, Urologi och Andrologi, Umeå Universitet; 

2 Strålningsvetenskaper, Onkologi, Umeå Universitet; 3 Kir och Perop Vetenskaper, Urologi och Andrologi, 

Umeå Universitet 

Syfte: Att beräkna hur stor andel män som genomgått testning med prostata-specifikt antigen (PSA) för 

tidig-detektion av prostatacancer i Sveriges samtliga 24 län. 

Metod: Uppgifter för incidensen i prostatacancer mellan 1980 och 2007 hämtades från Cancerregistret. 

Publicerade data från Göteborgsdelen av the European Randomized Study of Screening for Prostate 

Cancer (ERSPC), en populationsbaserad PSA screeningstudie, användes för att utifrån ökningen av 

incidensen i prostatacancer beräkna omfattningen av PSA-testning med hjälp av en matematisk modell. 

Resultat: Den kumulerade proportionen av män som PSA-testats per år ökade från noll till 59% mellan 

1997 och 2007. Den årliga proportionen av män som PSA-testats nådde en topp på 12% under 2004 

och minskade sedan till 6% under 2007. Den beräknade proportionen av män som genomgått PSAtestning 

varierade mellan länen, från ett maximalt årligt värde mindre än 5% till över 20%. 

Slutsatser: Det har skett en påtaglig ökning i användningen av PSA-testet i Sverige sedan 1997 trots 

att det inte finns några nationella riktlinjer som rekommenderar PSA baserad prostatacancerscreening. 

Det finns stora skillnader mellan länen trots att sjukvårdssystemet är likadant i hela landet. 

02 

ESTRADURIN - BRA SECONDLINEBEHANDLING VID KASTRATIONSREFRAKTÄR 

PROSTATACANCER? 

T. Lindeborg 

Urologen, Eskilstuna 

Prognosen vid metastaserad symtomgivande kastrationsrefraktär prostatacancer är dålig. Ibland kan 

ändrad hormonell behandling, åtminstone för en kortare tid, ge regress av cancern. Estradurin är en 

effektiv primärbehandling vid spridd prostatacancer och är också ett av alternativen vid sekundär 

hormonell behandling. I Eskilstuna/Katrineholm har vi det "kliniska intrycket" att denna behandling 

tämligen ofta ger acceptabel effekt. Denna studie är ett försök att ge en säkrare uppfattning om hur pass 

effektiv second line behandling med Estradurin egentligen är. 

Material och metod: en journalgenomgång gjordes av de patienter som fick Estradurin år 2007. 

Resultat: Av de 32 patienter som fick Estradurin som andra linjens hormonell behandling svarade 

17(därav endast biokemiskt svar med PSA-sänkning utan samtidig klinisk förbättring hos 5). 11 patienter 

förbättrades ej av Estradurinbehandling och 4 kunde ej analyseras. 

Diskussion: Detta resultat får betraktas som gott. Kanske är det "för bra." Jag kan på grund av positiv 

grundinställning till behandlingen ha övervärderat effekten. Det skulle vara klokt att gå igenom materialet 

ytterligare och kanske söka efter mer objektiva parametrar vad gäller behandlingseffekten. Ett ytterligare 

memento i sammanhanget är förstås att svarsdurationen oftast är rätt kort. 

03 

POST ATROFISK HYPERPLASI (PAH) ASSOCIERAD MED KRONISK INFLAMMATION ÖKAR 

RISKEN FÖR LETAL PROSTATACANCER 

S. Davidsson 1 ; R.J. Stark 2 ; M. Fiorentino 3 ; O. Andre´n 4 ; F. Fang 5 ; L.A. Mucci 6 ; E. Varenhorst 7 ; K. 

Fall 8 

1 Kliniskt forskningscentrum, Universitetssjukhuset Örebro; 2 Kliniskt forskningscentrum, 

Universitetssjukhuset Örebro / Channing Laboratory, Department of Medicine, Brigham & Women’s 

Hospit; 3 Department of Pathology, Dana Farber Cancer Institute, Boston MA USAPathology Unit, 

Addarii Institute, S.Orsola-Malpighi Hospit; 4 Avdelningen för Urologi, Örebro Universitetssjukhus, Örebro; 

5 Channing Laboratory, Department of Medicine, Brigham & Women’s Hospital and Harvard Medical 

School, Boston, MA USA; 6 Channing Laboratory, Department of Medicine, Brigham & Women’s Hospital 

and Harvard Medical School, Boston, MA USA / Department; 7 Kliniken för Urologi, Linköping 

Universitetssjukhus, Linköping; 8 Avdelningen för Medicinsk Epidemiologi, Karolinska Institutet, 

Stockholm

Prostatacancer är den vanligaste cancerformen hos män i västvärlden och enbart i Sverige 

diagnostiseras cirka 9000 nya fall per år. När det gäller de bakomliggande orsakerna till 

cancerutvecklingen ger en ökande mängd fakta stöd åt hypotesen att kronisk inflammation kan vara en 

bidragande orsak. Återuppbyggnad av skadat epitel i närvaro av fria radikaler producerade av 

inflammatoriska celler ökar risken för olika typer av DNA-skador. De Marzo et al. beskrev 1999 en 

modell över hur normalt prostataepitel transformeras stegvis till atrofiska lesioner för att slutligen bilda 

prostatacanceromvandlade celler. Syftet med denna studie var att undersöka om det föreligger något 

samband mellan de tidiga epitelförändringarna och letal prostatacancer. I vår studie inkluderades 615 

män som samtliga fått sin cancerdiagnos i samband med transuretral resektion av prostata (T1 a/b) 

mellan åren 1977-1999. Vid en 10-års uppföljning hade 228 patienter dött till följd av sin prostatacancer 

medan 387 hade en mer indolent cancertyp. Samtliga tumörer graderades av en patolog med avseende 

på inflammationsstatus (mild, medel och uttalad), Gleason score och atrofiska lesioner (Simple atrophy 

(SA), partial atrophy, post atropic hyperplasia (PAH) och simple atrophy with cyst formation (SACF)). Vi 

fann att kronisk inflammation är vanlig i prostatavävnad hos män med prostatacancer och att den 

hittades mer frekvent i PAH. Vi fann inte något samband mellan grad av inflammation och risk för letal 

prostatacancer. Däremot fann vi ett positivt samband mellan graden av inflammation och risk för letal 

prostatacancer vid samtidig förekomst av PAH. Vi fann att en kombination av PAH och kronisk 

inflammation dubblerar risken att dö i prostatacancer (OR: 95% CI: 2,05 (0,81-5,21)) 

04 

TIDIGDETEKTION AV PROSTATACANCER - VAD TILLFÖR 33 GENETISKA VARIATIONER I 

TILLÄGG TILL PSA? 

B. Holmström 1 ; S.R. Hinchliffe 2 ; A. Bergh 3 ; U.H. Stenman 4 ; G. Hallmans 5 ; F. Wiklund 6 ; P. Stattin 7 ; M. 

Johansson 8 

1 VO Kirurgi, Gävle sjukhus / Kir och periop vetenskaper, Urologi och andrologi, Umeå universitet; 

2 Centre for Biostatistics & Genetic Epidemiology, Dept of Health Sciences, University of Leicester,UK; 

3 Institutionen för medicinska vetenskaper, Patologi, Umeå universitet; 4 Institutionen för Klinisk kemi, 

Helsingfors Universitetscentralsjukhus, Biomedicum, Finland; 5 Institutionen för Folkhälsa och klinisk 

medicin, Näringsforskning, Umeå universitet; 6 Institutionen för Medicinsk epidemiologi och biostatistik, 

Karolinska Institutet; 7 Institutionen för Kirurgiska och perioperativa vetenskaper, Urologi och andrologi, 

Umeå universitet; 8 International Agency for Research on Cancer (IARC), 150 cours Albert Thomas, 

69008 Lyon, France 

Bakgrund: Genome-Wide Association Studies (GWAS) har identifierat genetiska variationer 

associerade med prostatacancer (Pca). Hur mycket de genetiska variationerna tillför utöver prostataspecifikt 

antigen (PSA) för prediktion av Pca är okänt. 

Metod: Vi skapade en genetisk riskpoäng baserad på 33 genetiska variationer som i tidigare GWAS 

varit associerade till Pca-risk. I en nästlad fall-kontrollstudie i Northern Sweden Health and Disease 

Cohort (NSHDC) identifierades 520 incidenta fall av Pca genom länkning till det regionala 

cancerregistret och vi valde ut 988 kontroller, matchade för ålder och blodprovtagningsdatum. 

Genotyperna för de 33 genetiska variationerna och plasmanivåerna av total PSA (tPSA) och kvoten 

fritt/totalt PSA (%fPSA) analyserades i Receiver Operating Characteristic (ROC) kurvor med arean 

under kurvan (AUC) för prediktion av Pca. 

Resultat: AUC för den genetiska riskpoängen var 64,3% (95% konfidensintervall [KI]: 61,4%-67,2%), 

AUC för tPSA var 85,8% (KI: 83,9%-87,7%), AUC för %fPSA var 78,3% (KI: 75,9%-80,7%) och AUC för 

tPSA och %fPSA tillsammans var 86,2% (KI: 84,4%-88,1%). I en riskmodell med den genetiska 

riskpoängen, tPSA och %fPSA ökade AUC till 87,2% (KI: 85,4%-89,0%), (Pskillnad=0.002). Den 

genetiska riskpoängen hade lika stor betydelse för prediktionen som %fPSA medan betydelsen av tPSA 

var tre gånger större. 

Slutsatser: Tillägg av en genetisk riskpoängsumma till PSA gav en statistiskt säkerställd, men blygsam 

ökning i precisionen av prediktionen av Pca. Ökningen visar att det är möjligt att förbättra prediktionen 

av Pca utöver PSA men att denna genetiska riskpoäng inte uppfyller kraven för en kliniskt användbar 

riskmarkör. 

05 

SALVAGE CRYOTERAPI AV PROSTATACANCER EFTER STRÅLBEHANDLING - INITIALA 

ERFARENHETER 

G. Ahlgren 

Urologiska kliniken, SUS, Malmö 

Bakgrund: Biopsi verifierat lokalt recidiv efter strålbehandling (RT) av prostatacancer förekommer i 

cirka 25%. Om recidiv upptäcks utan påvisbar metastasering finns anledning att överväga 

kompletterande lokal behandling. Operation är ett alternativ, men är behäftat med stor risk för

inkontinens. Ett alternativ är cryoterapi, som har recidivfri överlevnad på cirka 50% efter 5 år, vilket är i 

nivå med kirurgi. Vi beskriver här vår initiala erfarenhet av salvage cryoterapi. 

Material o Metod: Vi har under en 3-års period behandlat 9 patienter med cryoterapi av prostata efter 

RT. Åtta patienter har fått salvage behandling pga lokalt recidiv efter RT för prostatacancer 70-76Gy. En 

behandlades primärt med cryoterapi då han utvecklat prostatacancer efter adjuvant RT efter låg främre 

resektion för rektalcancer. Fyra av dessa 9 patienter hade fått hormonbehandling (HT) 6 mån till 10 år 

före cryoterapin. Behandling gavs med två cykler tredje generationens cryoterapi (Galill Medical®) med 

måltempratur – 40°C. 

Resultat: PSA före behandling var medel 4,8 (range 1,0-11,7). Uppföljningen var medel 13 månader. 

Postoperativa komplikationer var övergående trängningar och infektion och i ett fall lätt 

ansträngningsinkontinens. Inga rekto-uretrala fistlar har setts. Fem av 9 patienter sjönk till PSA

Project (MPP) between 1974 and 1986, of which 12,090 men were age 44-50 at baseline venipuncture. 

We identified men with prostate cancer metastases by the end of 2006. The rate of PSA testing during 

the follow up period was very low. Men who died from prostate cancer with no radiographic evidence of 

metastases were considered to have the event on their date of death. A nested case-control design was 

utilized to investigate the association between PSA at age 44-50 and subsequent metastatic disease. 

PSA, free PSA, and kallikrein-related peptidase 2 (hk2) were measured in archived plasma for 184 

cases and 496 matched controls. 

Results: The median time to metastases from baseline blood draw was 23 years. PSA was strongly 

associated (p

ukoperationer (p=1), hjärt-kärlsjukdom (p=0.37), diabetes (p=1), övriga sjukdomar (p=1) samt BMI 

(p=0.74) uppvisade inga signifikanta skillnader. 

Vad gäller vårdtid (p=

indicating an activated signalling pathway. 

Further on, copy number gain of the hTERT gene (5p15.33) was present in 7 samples and of the Myc 

gene (8q24.21) in another 7 samples. In the tumoursupressor gene FHIT (3p14.2), copy number loss 

was observed in 8 samples which were the same samples that had copy numer gain of the PIK3CA 

gene. In total the PI3K/AKT and RAS/MAPK pathways were found to be activated through mutation or 

amplification in 64% of the cases, indicating the significance of these pathways in the aetiology of penile 

cancer. 

12 

UPPDATERING AV ORGANBEVARANDE BEHANDLING AV UROTELCELLSCANCER I DE ÖVRE 

URINVÄGARNA 

C. Malm 1 ; M. Brehmer 2 

1 Urologiska kliniken Södersjukhuset; 2 Urologiska kliniken Karolinska universitetssjukhuset 

Inledning: Nefrouretärektomi är första linjens behandling av urotelcellscancer i de övre urinvägarna, 

UUTTCC. I vissa fall finns dock kontraindikationer för radikal kirurgi. Det finns ett ökande intresse för 

organbevarande behandling. 

Syfte: Att undersöka resultatet av organbevarande laserbehandling av UUTTCC 

Material och metoder: Detta är en prospektiv studie, med start 2005. Indikationer för organbevarande 

behandling: singelnjure, bilateral tumör, nedsatt njurfunktion, hög komorbiditet eller patientens önskemål. 

Biopsi och cytologi togs, varefter tumören laserabladerades. Patienterna följdes regelbundet med 

ureterorenoskopi. Ytterligare behandling med BCG eller mitomycin övervägdes vid höggradig cancer 

eller vid recidiv. 

Resultat: 27 patienter har behandlats. Medeluppföljningstid: 23 månader (intervall 2-61, median 23). En 

patient följs ej längre pga. demens. Medelålder vid diagnos var 72 år (intervall 35-96). Indikationer: 

singelnjure (6), njurinsufficiens (4), bilaterala tumörer (1), hög komorbiditet (9), patientens önskemål (8). 

Tumörlokalisation var: njurbäcken (7), proximala, mellersta och distala uretären: 4, 3, respektive 15. 2 

patienter hade multipla tumörer. Tumörstorlek ≤ 15 mm i 7 patienter, ≥ 15 mm i 20 patienter. 

Tumögrad: G1 i 11 fall, G2 i 7 fall, G3 i 2 fall, dysplasi / obestämbara i 3 och saknas i 4. 

Recidiv inträffade hos 5 patienter, alla med primära tumörer > 15 mm, 4 av dem ≥ G2. Samtliga recidiv 

kunde åtgärdas endoskopiskt och fick dessutom instillationsbehandling. 

Komplikationer: En blödning på grund av nefropyelostomikateter (pga instillationsbehandling), en 

patient fick striktur efter mitomycininstillation. 

Slutsatser: Laserbehandling av UUTTCC i utvalda fall är en säker och lovande behandlingsmetod, men 

strikt uppföljning är nödvändig eftersom recidiv är vanliga, särskilt vid höggradig cancer. 

13 

RETROSPEKTIV JÄMFÖRELSE MELLAN TUR-P OCH ADENOMENUKLEATION; PERI- OCH 

POSTOPERATIVA ASPEKTER 

T. Fagerström 1 ; U. Westlund 2 ; C.R. Nyman 1 

1 Institutionen för Klinisk Forskning och Utbildning, Karolinska Institutet, Södersjukhuset, Urologiska 

Kliniken; 2 Urologiska Kliniken, Södersjukhuset 

Syfte: Att retrospektivt jämföra resultaten vid TURP respektive Adenomenukleation vid kraftig 

prostataförstoring. 

Material och Metoder: De 30 största TURParna ur en avslutad studie vid kliniken samt de 25 senaste 

adenomenukleationerna jämfördes med avseende på perioperativa och postoperativa parametrar. TUR- 

P utfördes med både monopolär (n=14) och bipolär (n=16) teknik. Adenomenukleation utfördes antingen 

transvesikalt eller med modifierad Millinteknik. Blödning uppskattades enl. rutin på öppna ingrepp och 

med Low Hemoglobin Photometer vid TUR-P 

Resultat: Prostatavolymen för TUR-P och AE var 87 (75-108) resp. 139 (60-230) ml. Operationstiden 

var 79 min för TUR-P och 72 min för AE. Den totala blödningen var för TUR-P 752 ml (152-2500) ml och 

för AE 852 (150-2400) ml. Av de transuretralt resecerade transfunderades 23% och av de öppet 

opererade 48%. Preparatvikten var vid TUR-P 44,2 (19,5-89,0) g och vid AE 120,5 (12-253) g. 

Postoperativt i TUR-P-gruppen noterades katetertid på 1,5 (0,5-10,9) dygn, vårdtid 3,2 (1,1-15,2) dygn, 

11% postoperativa infektioner. Motsvarande siffror i AE-gruppen var katetertid 7,6 (5-30) dygn, vårdtid 8 

dygn, 4% infektioner. Inga reoperationer noterades. Vid särskiljande av monopolär och bipolär teknik, 

uppvisar den bipolära gruppen hälften så stor blödning och transfusionsfrekvens samt hälften så långa 

kateter- och vårdtider som den monopolära. 

Konklusion: Adenomenukleation står sig väl i jämförelse med transuretral teknik vad gäller operation 

av stora prostatakörtlar avseende perioperativa komplikationer och mängd borttagen prostatavävnad, 

men underlag vad gäller jämförelse med bipolär teknik ensamt saknas

14 

ÖPPEN ADENOMENUKLEATION VID LUTS – ERFARENHETER FRÅN ETT MINDRE SJUKHUS 

B. Rönnberg 1 ; M. Lagerkvist 2 ; L. Häggarth 1 

1 Urologsektionen, Kirurgkliniken, Capio S:t Görans sjukhus, Stockholm; 2 UroClinic, Stockholm 

Med ökande andel minimalinvasiva behandlingsmetoder för LUTS inom urologin har behandlingen 

kunnat göras mer skonsam för patienten, och ändå effektiv. Det kommer dock alltid att finnas en 

patientkategori för vilken adenomenukleation (AE, utförd antingen som Millin’s operation eller 

transvesicalt) utgör ett utmärkt och nödvändigt behandlingsalternativ. 

Våra behandlingsindikationer inkluderar en prostatavolym nära eller överstigande 100 ml, eventuell 

samtidig lokal patologi i urinblåsan (tex. blåssten eller stor blåsdivertikel som behöver reseceras), och 

där farmakologisk behandling, PLFT (mikrovågsbehandling enl. ProstaLund Feedback Treatment) eller 

transuretral kirurgi bedömts som mindre lämplig eller ej fungerat. 

Vi vill redovisa våra erfarenheter med uppföljning av de patienter som opererats med AE vid vårt 

sjukhus de senaste 10 åren. 27 patienter (54 – 88 år; medel 71) har opererats mellan 2000 och 2008, 

med en vårdtid på 3-8 dygn (medel 4,5 dygn), knivtid på 54-97 min (medel 82 minuter), preparatvikt på 

63-400 g (medel 134 g). Peroperativ blödning var 150-1000 ml (medel 444 ml). 

Behandlingsresultat ur ett patientperspektiv (IPSS, sexualfunktion) inklusive QoL, såväl som pre- per- 

och postoperativa data kommer att redovisas. Uppföljningstiden är 24-114 månader (medel 59 mån.) 

15 

NJURCANCERPANORAMA 1980-2000 I GÖTEBORGSREGIONEN 

D. Lyrdal 1 ; R. Peeker 1 ; F. Aldenborg 2 ; S. Lundstam 1 

1 Verksamhet Urologi / Sahlgrenska Universitetssjukhuset; 2 Avdelningen för Patologi / Sahlgrenska 

Universitetssjukhuset 

Syfte: I västvärlden har incidensen för njurcancer kontinuerligt ökat senaste decennierna, troligtvis pga 

ökad diagnostik, vilket har lett till ökad upptäckt av små tumörer. I Sverige har däremot incidensen 

planat ut och möjligen minskat något sedan 1980. Orsaken till detta är inte klarlagd. Med ett stickprov 

försöker vi kartlägga hur tumörkarakteristika ändrats över tiden. 

Metod: Onkologiskt Centrum (OC) identifierade totalt 525 patienter med diagnosen njurcancer, 

fördelade över tiden: 1979-81 (Period 1, P1) 205, 1989-91 (P2) 178 samt 142 patienter för perioden 

1999-01 (P3). Bortfall p g a felaktigt registrerad diagnos var 4,1% (P1), 1,3% (P2) respektive 4,4% (P3). 

En genomgång av tillgängliga journaler, P1=162 (79%), P2=147 (83%), P3=131 (92%) genomfördes. En 

reklassificering enligt 1997 års klassificering utfördes av erfaren njurpatolog efter snittning och 

infärgning, P1=116 (71%), P2=112 (76%), P3=112 (86%). 

Resultat: De vanligaste första diagnostiska metoderna var, P1: Urografi (62%), Obduktion (26%), UL 

(10%), P2: Urografi (44%), UL (35%), Obduktion (14%) samt P3: UL (44%), DT (28%), Urografi (19%). 

Incidentella tumörer utgjordes av 14% i P1, 16% i P2 och 27% i P3. Medeltumörstorleken, utan 

obduktionsmaterial, ändrades från 9,0 (P1), 8,0 (P2) till 7,6 (P3), (cm). Fördelningen av klarcelliga, 

papillära, kromofoba, collecting duct samt oklassificerbara visade sig vara likartad över de olika 

perioderna. I pT-stadie noterades en förändring i perioderna (P1, P2, P3) med flera patienter i stadie 

pTa-b (28,%, 35%, 41%) och en minskning i guppen pT3a-c (42,3%, 42,9%, 28%). G1+G2 (Fuhrman) 

var i P1: 46%, P2: 60% samt i P3: 62%. 

Konklusion: Detta stickprov från Göteborgsregionen kan stödja att den relativa minskade 

njurcancerincidensen i Sverige under de senaste 30 åren, delvis kan förklaras av lägre 

obduktionsfrekvens. Även i Sverige finner man med tiden fler incidentella tumörer, minskade 

tumörstorlek samt lägre stadium och grad. 

16 

INCIDENS OCH TUMÖRBIOLOGY FÖR 2100 SMÅ NJURTUMÖRER - DATA FRÅN DET SVENSKA 

NJURCANCER KVALITETSREGISTRET 

E. Gudmundsson 1 ; H. Hellborg 2 ; S. Lundstam 3 ; S. Eriksson 4 ; B. Ljungberg 5 ; . Svenska 

Njurcancergruppen 6 

1 Urologkliniken, Akademiska Sjukhuset Uppsala; 2 Onkologiskt Centrum, Karolinska Sjukhuset 

Stockholm; 3 Urologkliniken, Sahlgrenska Sjukhuset Göteborg; 4 Urologiska Kliniken, Vrinnevisjukhuset 

Norrköping; 5 Kirurgcentrum, Norrlands Universitetssjukhus Umeå; 6 

Introduktion: Njurcancer är den vanligaste solida tumören i njuren och utgör 2-3% av all cancer. Allt fler 

njurtumörer upptäcks incidentellt och medelstorlek vid diagnos har minskat under de senaste åren. Små 

tumörer har ofta och av många betraktats som relativt ofarliga. Vi har granskat förekomst av lymfkörtel-

och fjärrmetastaser bland små njurtumörer. 

Material: Nationella njurcancerregistret är ett komplett populationsbaserat register omfattande patienter 

diagnoserade med njurcancer i samtliga sjukvårdsregioner sedan 2005. För studien har patienter med 

tumörstorlek ≤ 7 cm inkluderats. 

Metod: Granskning av registerdata för perioden 2005-2008. Resultat: Registret har 99% täckning 

jämfört med cancerregistret. 3489 patienter finns i registret, varav 2100 med tumörstorlek ≤ 7 cm. 

Tumörernas fördelning enligt T-stadium: 895 T1a (42,6%), 832 T1b (39,6%), 174 T3a (8,3%), 128 T3b 

(6,1%), 5 T3c (0,2%), 24 T4 (1,1%) och 34 TX (1,6%). Vid tumörstorlek ≤ 7 cm hade 321 (15,3%) 

lymfkörtel- och/eller fjärrmetastaser. Av 969 tumörer ≤ 4 cm var 43 (4,4%) i stadium T3 eller T4, medan 

83 (8,6%) hade lymfkörtel- och/eller fjärrmetastaser. Av 206 patienter med tumörstorlek ≤ 2 cm var 7 

(3,4%) i stadium T3 och T4, medan 12 (5,8%) hade lymfkörtel- och/eller fjärrmetastaser. 58% av 

tumörer ≤ 7 cm upptäcktes incidentellt respektive 72% av tumörer under 4 cm. För patienter med 

fjärrmetastaser upptäcktes 24% av tumörer ≤ 7 cm incidentellt och 7% av tumörer ≤ 4 cm. Patienter med 

tumörgrad 3 eller 4 har nära 4 gånger högre risk för spridning jämfört med grad 1 eller 2. Förekomst av 

fjärrmetastaser vid små njurtumörer påverkades signifikant patienternas överlevnad. 

Konklusion: Lymfkörtel- och fjärrmetastaser förekommer också vid små njurtumörer. Risken för lokal 

spridning eller metastaser ökar med storlek och högre tumörgrad. Adekvat metastasutredning 

rekommenderas också vid utredning av små njurcancrar. 

17 

LAPAROSKOPISK NJURKIRURGI MED SINGELPORT 

P. Elfving 

Urol klin, SUS Malmö 

Bakgrund: Under det senaste decenniet har mini-invasiva tekniker blivit alltmer etablerade inom 

urologiska kirurgi. Minskad postop morbiditet och analgetikabehov, förkortade vårdtider, bättre kosmetik 

och snabbare återgång till normal aktivitet är väl känt. Postatektomi utförs i allt större utsträckning som 

robot-assisterad och njurkirurgi både vid benign och tumörkirurgi konventionell laparoskopi. 

Metod: Sedan några år finns möjligheten att utföra laparoskopisk kirurgi via en enda incision, s.k. 

singel-port, där en rad företag erbjuder olika lösningar. För att undvika att operatörens händer och 

instrumentens handtag kolliderar utanför patienten och ändå internt kan nå operationsområdet, används 

instrument med flexibla och böjbara spetsar, samt en förlängd 5 mm optik för kameran. Vi har i Malmö 

utfört en pilotserie på 5 patienter, som opererats via umbilical incision. På 3 patienter med stora 

symtomgivande njurcystor har resektion med inläggande av fett-lambå utförts med gott resultat utan 

recidiv vid 6 månaders CT-kontroll. På 2 patienter med skrumpnjure och infektionsproblematik har 

nefrektomi utförts via navelincision på ca 3 cm. En patient konverterades till konventionell laparoskopi 

pga postinfektiös fibros, men preparatet utförskaffades via navelincisionen. Komplikationsfritt 

postoperativt förlopp efter samtliga fem operationer. 

Resultat: Laparoskopi via singelport är fullt genomförbart utan avkall på kvalitet. Operationstiderna har 

varit något längre, komplikationer har varit få, men tekniken kräver en god portion av laparoskopisk 

erfarenhet. Urvalet av instrument är än så länge begränsat, en utveckling behövs, men raka 

konventionella instrument kan användas parallellt med flexibla. 

Sammanfattning: Fem patienter har opererats framgångsrikt med laparoskopisk singelport teknik. Med 

erfarenhet från konventionell laparoskopi är tekniken fullt användbar. 

18 

ASYMTOMATISK BAKTERIURI KONTRA SYMTOMGIVANDE INFEKTION HOS 

SJUKHEMSPATIENTER -INTE ALLTID SÅ LÄTT ATT SKILJA ÅT. KAN CYTOKINER FÖRBÄTTRA 

DIAGNOSTIKEN? 

F. Sundén 1 ; E. Ljunggren 1 ; B. Wullt 2 

1 Urologiska klniken, SUS, Malmö; 2 Urologiska klniken, SUS, Malmö och Sektionen för mikrobiologi, 

immunologi och glykobiologi (MIG), Lunds Universitet, Lund 

Introduktion: Urinvägsinfektion (UVI) är den vanligaste indikationen för antibiotikabehandling hos 

sjukhemspatienter. I denna patientgrupp är asymtomatisk bakteriuri (ABU) vanligt, vilket försvårar UVIdiagnostiken. 

För att undvika överanvändning av antibiotika hos sjukhemspatienter behövs nya 

markörer för differentialdiagnostik ABU/ UVI. Denna studie undersökte urinnivåer av cytokinerna 

Interleukin 6 och 8 (IL-6, IL-8) som markörer för UVI hos patienter med ABU. 

Metod: IL-6 korrelerar till graden av lokal inflammation och är vanligtvis inte förhöjd vid ABU. IL-8 är en 

chemokin som stimulerar inträde av neutrofiler i urinen (pyuri). Urinkoncentrationer av både IL-6 och IL- 

8 är förhöjda vid UVI. Det lokala värdsvaret (IL-6, IL-8, leukocytesteras) hos 37 sjukhemspatienter med 

ABU analyserades varje månad under 12 månader, samt före och efter UVI tillbud. Vid varje 

provtagningstillfälle angav patienten ett symtomscore. Episod av UVI där antibiotikabehandling

esulterade i sänkning av symtomscore till utgångsläget användes som ”sann” markör för UVI. 

Resultat: Vid ABU uppvisade 14 av patienterna lågt eller inget värdsvar (”lågsvarare”), övriga 23 

patienter hade kontinuerligt aktiverat värdsvar (”högsvarare”). Lågsvararna löpte lägre risk för UVI 

jämfört med högsvarare (0,15 vs 1,25 UVI episoder/patient; p < 0,05). Vid symtomgivande infektion 

hade tröskelvärdet 50 pg/ml (IL-6) samt 4000 pg/ml (IL-8) en 90% specificitet och ca 60% sensitivitet för 

UVI. Leukocytesteras, utslag 4, hade 90% specificitet men endast ca 25% sensitivitet för UVI. 

Sammanfattning: Patienter med ABU tycks aktivera olika ”base-line”-nivåer i sitt lokala värdsvar där 

hög aktivering tycks vara riskfaktor för UVI. Förhöjda värden av IL-6 och IL 8 uppvisar hög specificitet för 

UVI, men har sämre sensitivitet. 

19 

LAPAROSKOPISK CRYOBEHANDLING AV NJURTUMÖRER 

A. Mandahl Forsberg ; P. Elfving 

Urol klin SUS Malmö 

Bakgrund: Ablativa metoder för nefronsparande behandling av små njurtumörer har ökat i omfattning 

senare år, såsom cryo, RF, HiFU, laser och stereotaktisk röntgen. Indikationen är i regel för patienter 

med co-morbiditet eller hög ålder, där komplikationsrisken har ansetts för hög vid öppen respektive 

laparoskopisk resektion. Cryobehandling har använts sedan 10 år med flera publicerade serier och med 

goda långtids resultat hos selekterade patienter vid tumörer 90% recidivfrihet vid 5år. 

Metod: Behandlingen utförs i full anestesi som laparoskopisk operation med placering av cryo-nålar 

under peroperativ ultraljuds kontroll. Grovnålsbiopsi tas perop före behandlingen som ges i två cykler 

om 10 min under temperaturkontroll med målet att nå < - 40° i tumören. Hemostas sker med trombin 

och kompression. Uppföljning sker med CT eller MRT och kontroll av njurfunktion, där maligna 

njurtumörer följes i 5 år. 

Resultat: 34 behandligar har genomförts på 33 patienter sedan december 2006. Biopsier har visat 

bedömbar histologi i 94% och malign tumör i ca 70% av fallen. 6 patienter är följda i >3 år och ytterligare 

13 patienter i > 2 år utan tecken på lokalrecidiv av någon malign tumör och med ringa påverkan av 

njurfunktionen. Per- och postoperativa komplikationer har varit få, men 2 pat fick tranfusionskrävande 

blödning där 1 pat genomgick nefrektomi. Sprickbildning har noterats och suturerats direkt i 3 fall. 

Sammanfattning: Laparoskopisk cryobehandling är fullt användbar med god lokal tumörkontroll för 

patienter med ökad risk för komplikationer, men uppföljningstiden är kort. Metoden kräver dock 

laparoskopisk erfarenhet, att patienten tål anestesi, den är förhållandevis dyr och är inte utan 

komplikationer. 

20 

AUTOLOG NJURTRANSPLANTATION: ETT VÄRDEFULLT ALTERNATIV TILL NEFREKTOMI VID 

URETÄRCANCER ELLER SVÅRT SKADAD URETÄR. A PROPOS ETT FALL AV BILATERAL 

SYNKRON URETÄRCANCER 

M. Grabe 1 ; W. Månsson 1 ; N.H. Persson 2 

1 Urologiska kliniken, Skånes Universitetssjukhus; 2 Kliniken för njurmedicin och transplantation, Skånes 

Universitetssjukhus 

Bilateral synkron uretärcancer är förhållandevis ovanligt. Njurbevarande kirurgi blir desto viktigare för att 

förhindra eller fördröja dialysbehandling. En 64 årig man med synkron bilateral proximal uretärcancer 

presenteras. Diagnosen ställdes med CT-urografi och uretäroskopi. Urinblåsan var invändningsfri. 

Redovisning av ingreppet och uppföljning sker med hjälp av en serie fotografier (MG). Tillstånd har givits. 

Autotransplantation utfördes först på höger sida och tre månader senare på vänster sida. Proceduren 

var identiskt upplagd på båda sidorna. Njurarna avlägsnades först laparoskopiskt och inom tre minuter 

efter kärlavstängningen, påbörjades perfusion och nerkylning. Total uretärektomi utfördes 

laparoskopiskt för den övre delen och öppen för den distala, inklusive en blåskuff. Ex vivo undersöktes 

samtliga tillgängliga calyces med flexibelt instrument utan tecken på andra tumörer. Njuren återinfördes i 

lilla bäckenet med end-to-side anastomos av artär och ven. Njurbäckenets syddes direkt till urinblåsan. 

Endoskopisk kontroll av urinblåsa, njurbäcken bilateralt och av mellan 6-8 calyces har utförts var fjärde 

månad postoperativt, utan tecken på recidiv. Elva respektive 8 månader postoperativt visade båda 

njurarna god funktion och cirkulation (ultraljud) med ett GFR uppskattat till runt 50. 

Ytterligare två patienter med uretärcancer recidiv i ett singel avledande system, två patienter med 

avsliten uretär i samband med uretäroskopi och en kvinna med ohållbara smärtor och komplex 

uretärstriktur har opererats enligt samma princip. Metoden, lagarbetet, resultaten av uppföljningen och 

indikationerna redovisas med hjälp av en fotografisk bildkavalkad tagen med tillstånd i samband med 

det aktuellt redovisade fallet.

21 

TIO ÅRS ERFARENHET AV ÖPPNA URETRASTRIKTURPLASTIKER I GÖTEBORG 

T. Ekerhult ; K. Lindqvist ; L. Grenabo 

Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Verksamhet Urologi 

Bakgrund: Sedan 1998 har all öppen uretrstrikturkirurgi på Sahlgrenska utförts på urologkliniken. 

Verksamheten har hela tiden uttökats till en aktuell nivå på drygt 50 operationer/år. 

Material och metod: Under 1998-2008 opererades sammanlagt 289 patienter som nu följts upp med en 

observationstid på minst ett år. Samtliga operationer har utförts av två operatörer: LG och KL. De flesta 

patienter, 191, opererades för bulbära strikturer. Penila strikturer förelåg hos 89 medan 9 patienter hade 

membranösa strikturer sekundära till bäckentrauma. Många, speciellt i början hade ett långt 

strikturlidande bakom sig innebärande ett flerat uretrotomier, sonderingar, suprapubisk urinavledning 

mm. Failure klassificeras som behov av kompletterande åtgärder såsom RID, uretrotomia interna eller 

ny uretraplastik. I början av serien gjordes ventrala fria transplantat på de bulbära strikturerna för att mot 

slutet nästan helt ersättas av resektion plus direktanastomos. Alla membranösa strikturer har åtgärdats 

med resektion plus direktanastomos. De penila strikturerna har huvudsakligen genomgått plastik med 

stjälkad hudlambå. I en del fall har ett två seansförfarande tillämpats utnyttjande munslemhinna. 

Resultat: Sammantaget har följande failure frekvens registrerats för penila-, bulbära- samt membranösa 

strikturer respektive: 43, 20 samt 22%. Bästa resultatet har erhållits efter resektion plus direktanstomos 

av bulbära strikturer : 14 failures på 90 patienter (15%). De flesta failures på penila strikturer kom under 

de första åren då vi bl.a hade flera fall av postoperativa uretrocutana fistlar. Generellt sett har resultaten 

gradvis förbättrats. 

Konklusion: Öppna uretraplastiker bör erbjudas alla patienter med komplicerade uretrastrikturer. Att 

inte vänta för länge underlättar rekonstruktionen och skapar bättre förutsättning för ett lyckat resultat. 

Om resektion plus direktanastomos är möjlig är detta största möjlighet till bot för patienten. 

22 

CELLPROLIFERATIONENS BETYDELSE FÖR ÖVERLEVNAD EFTER CYSTECTOMI 

K. Falkman 1 ; U. Norming 1 ; C.R.N. Nyman 1 ; B. Tribukait 2 

1 Urologiska kliniken, Södersjukhuset; 2 Institutionen för Onkologi och Patologi, Karolinska 

Universitetssjukhuset, Solna 

Målsättning: Att studera proliferationens betydelse för sjukdomsspecifik överlevnad efter cystectomi. 

Material och metod: Av 2200 patienter med nydiagnosticerad urinblåsecancer på Södersjukhuset 

mellan 1980-2009 cystectomerades 309 patienter. Medianåldern var 66 år (41-84) och 23 % var kvinnor. 

Förutom tumörernas stadium och grad bestämdes DNA-ploidi och S-fasfraktion genom flödescytometri. 

S-fas är ett mått på cellproliferation. 64 % av tumörerna var muskelinvasiva. 

Resultat: Den tumörspecifika dödligheten var 37 % efter en medianuppföljningstid på 5,2 år (0,1-29). 

Mortaliteten vid låg, medelhög och hög S-fas var 4, 32 och 53 %. Andra signifikanta prognostiska 

faktorer var stadium, storlek, solid växt och ploidi samt förekomst av lymfkörtelmetastaser. I 

multivariatanalys var lymfkörtelmetastaser den starkaste prognostiska faktorn, följd av S-fas. Övriga 

faktorer uppnådde ej signifikans. När patienter med lymfkörtelmetastaser exkluderades var endast S-fas 

(p

Methods: This retrospective study was based on PCa patients in two large population cohorts with 

extensive follow-up; the Malmö Preventive Medicine Cohort and the Malmö Diet and Cancer cohort. 

1801 of the 26,656 men that participated in either one or both of these population studies were 

diagnosed with PCa up to 2007/01/01. Patient charts were retrieved for 75% of the patients. A digitally 

stored whole-body bone scan and a PSA analysis obtained at the time of diagnosis was found in 392 of 

these patients. The software package EXIN bone (EXINI diagnostics AB, Lund, Sweden) was used to 

calculate BSI. Cause of death was obtained from the Swedish board of health and welfare. A Cox 

proportional hazards regression model was used to evaluate the BSI and the PSA values. 

Results: The cause of death was PCa in 49 of the 392 patients. The median follow-up time from bone 

scan to endpoint was 6.5 years. When BSI and PSA were considered in single-variable analysis, both 

parameters were significantly associated with survival (p

utnyttjas för gruppering av tumörer i olika molekylära fenotyper. 

Resultat: Vi har applicerat denna metod på 308 blåstumörer av urotelial typ och har med hjälp av 

genuttrycket från dessa kunnat identifiera inte mindre än 6 olika molekylära fenotyper. Dessa fenotyper 

särskiljer tumörer av lika grad och stadium i ytterligare undergrupper. Med hjälp av så kallade 

genprofiler kan vi även utifrån genuttrycket klassificera tumörer som låg (G1,G2) eller högradiga (G2) 

och som icke-muskelinvasiva (Ta, T1) och muskelinvasiva (≥T2) med hög precision och sensitivitet 

(AUC 0.85-0.95). 

Konklusion: Molekylär klassificering innebär en möjlighet att gradera tumörer mer objektivt då en 

sådan gradering kan baseras på en uppsättning väl karakteriserade referenstumörer som används av 

flera centra. Prospektiva studier krävs, men förhoppningsvis kan denna typ av molekylär klassificering 

utgöra underlag för säkrare terapeutiska beslut. 

26 

VÄVNADSUTTRYCK AV TUMÖR-ASSOCIERAD TRYPSIN INHIBITOR (TATI) OCH DESS 

SAMBAND MED MOLEKYLÄRA MARKÖRER OCH KLINISKA RESULTAT VID UROTHELIAL 

CANCER I URINBLÅSAN 

O. Patschan 1 ; S.F. Shariat 2 ; D.C. Chade 2 ; P.I. Karakiewicz 3 ; R. Ashfaq 4 ; Y. Lotan 5 ; K. Hotakainen 6 ; 

U.H. Stenman 6 ; A. Bjartell 1 

1 Urologiska kliniken SUS/Malmö; 2 Dept. of Urology, Weill Medical College of Cornell University, New 

York, USA; 3 Cancer Prognostics and Health Outcomes Unit, University of Montreal, Montreal, Quebec, 

Canada; 4 Dept. of Pathology, University of Texas, Southwesterna Medical Center, Dallas, TX, USA; 

5 Dept. of Urology, University of Texas, Southwesterna Medical Center, Dallas, TX, USA; 6 Dept. of 

Clinical Chemistry, Helsinki University and University Central Hospital, Finland 

Tumör-associerad trypsin inhibitor (TATI) är en serin-proteashämmare som reglerar trypsinets 

vävnadsförstörande egenskap. Förhöjt vävnadsuttryck har associerats med aggressivitet hos några, 

men inte hos alla cancerformer. Målet var att beskriva vävnadsuttrycket av TATI i normalt 

urinblåseurothel, i primär urothelial cancer i urinblåsan (UCB), och i metastaserad UCB. Dessutom 

undersöktes sambandet mellan uttryck av TATI, uttryck av molekylära markörer som ofta är ändrade vid 

blåscancer, och kliniska resultat efter radikal cystektomi. Vi undersökte preparat från åtta cystektomi 

patienter utan cancer, 191 patienter som genomgick radikal cystektomi, 20 lymfkörtlar utan metastaser 

och 40 lymfkörtlar med UCB. Ett tissue microarray skapades och de olika snitten färgades för att mäta 

vävnadsuttryck för TATI, cyklin E1, cyklin D1, p53, p21, p27, PRB, Ki-67, Bcl-2, caspase-3, Survivin och 

cyklooxygenas-2. Cancer-specifik och recidivfri överlevnad efter radikal cystektomi noterades. 

TATI var uttryckt i 100% av patienterna utan cancer och i alla 20 godartade lymfkörtlar. 71% av radikala 

cystektomi-preparat och 90% av lymfkörtelmetastaser uppvisade minskat eller inget TATI uttryck. I 

radikala cystektomi-preparat minskade TATI uttrycket med stigande stadiet (p

var T1 (13 st), T2 (29 st), T3 (11 st). 

Resultat: Preoperativ MR-undersökning angav korrekt tumörstadium hos 13/53 patienter (25%) jämfört 

med patologiskt tumörstadium i cystektomipreparatet. Överskattning av tumörstadium förekom hos 

34/53 patienter (64%), medan underskattning endast förelåg i 6 fall (11%). Det förelåg i materialet ingen 

korrelation med tid mellan transurethral resektion av blåstumören och överskattning eller underskattning 

av tumörstadium vid MR-undersökning. Åtta av de 13 patienter som uppvisade lymfkörtelspridning i 

PAD (60 %) identifierades vid MR-undersökning. Emellertid uppvisade 13 patienter lymfkörtelförstoring 

över 10 mm vid MR i bäckenlymfkörtlar, där PAD efteråt enbart visade benign förstoring. 

Konklusion: Preoperativ MR före cystektomi är i två fall av tre behäftad med överskattning av 

tumörstadium jämfört med patologiskt tumörstadium i cystektomipreparatet. 

28 

SJUKHUSVOLYM SOM PÅVERKANDE FAKTOR VID LOKAL RECIDIV OCH FJÄRRMETASTASER 

HOS PATIENTER MED BLÅSCANCER SOM GENOMGÅTT RADIKAL CYSTEKTOMI I SVERIGE 

E. Sabir 1 ; F. Liedberg 2 ; B. Ljungberg 3 ; P.U. Malmström 4 ; H. Wijkström 5 ; S. Holmäng 6 ; S. Jahnson 7 

1 Urol klin, Universitetssjukhuset, Linköping; 2 Urol sektionen, Centralssjukhuset, Växjö; 3 Urol klin, 

Norlands Universitetssjukhus, Umeå; 4 Urol klin, Akademiska sjukhuset, Uppsala; 5 Urol klin, Karolinska 

Universitetssjukhuset, Huddinge; 6 Urol klin, Sahlgrenska Univeristetssjukhuset, Göteborg; 7 Urol klin, 

Univeristetssjukhuset, Linköping 

Bakgrund: I denna retrospektiva studie evalueras effekten av sjukhusvolym som faktor när det gäller 

uppkomst av lokal recidiv och fjärrmetastaser i populationsbaserad studie av patienter behandlade med 

radikal cystektomi för urinblåsecancer. 

Metod: 1997-2002,1126 patienter cystektomerade enl. Blåscancerregistret. Data har studerats från 

journalhandlingar.Högvolymsjukhus definieras som ≥10 utförda cystektomier årligen medan 

lågvolymsjukhus definieras som pT2-241(40%) och 69 patienter (11%) hade mikroskopisk icke radikal resektion. 517 

(46%) patienter opererades vid lågvolymsjukhus med patologiska stadier:≤ pT2-295 (57,5%), > pT2-218 

(42,5%) och 96 (19%) patienter hade mikroskopisk icke radikal resektion. 

Lokal recidiv-240 (22%) patienter, från högvolymsjukhus-19% och lågvolymsjukhus-25%. 

Fjärrmetastaser-221 patienter (20%), från högvolymsjukhus-22% och lågvolymsjukhus-17%. 

Sjukdomsfri överlevnad-258(42%) vid högvolymssjukhus och 189 (36%) vid lågvolymsjukhus. Logistisk 

regressionsanalys visat att lokal recidiv var associerad med icke- organbegränsad sjukdom (P< 0,001), 

mikroskopisk icke radikal resektion(P

vilket inte var fallet med kön eller hög/lågvolymssjukhus. Man kan dock misstänka att olika obekanta 

selektionsmekanismer som tumörstorlek och multiplicitet bidrar till beslut om BCG behandling eller ej 

vilket medför svårigheter att tolka överlevnadsdata. 

Konklusion: Av denna analys framkommer att intravesikal BCG behandling vid T1 tumör är alltför lite 

använt vid de flesta sjukhus i Sverige och detta gäller framförallt patienter äldre än 75 år samt patienter 

registrerade vid lågvolymssjukhus med färre än 10 patienter med T1 tumör årligen. Andelen patienter 

som erhållit intravesikal BCG behandling har dock ökat underobbservationstiden, men utrymme finns för 

förbättring. 

30 

ONCOLOGICAL OUTCOME AFTER ROBOT-ASSISTED RADICAL CYSTECTOMY WITH 

INTRACORPOREAL SUTURING TECHNIQUE 

M.N. Jonsson 1 ; M. Schumacher 1 ; A. Hosseini 1 ; A. Thorstenson 2 ; A. Nilsson 1 ; S. Carlsson 1 ; N.P. 

Wiklund 1 

1 Urologiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset; 2 Kirurgiska kliniken, St. Görans Sjukhus 

Background: The use of robotic technology for laparoscopic cystectomy is steadily growing worldwide. 

The number of publication in the scientific literature on the pathological outcome after robot-assisted 

radical cystectomy is still scarce. We present our data concerning oncological results including the 

lymph node yield, using a total intracorporeal technique for the urinary diversion. 

Method: From 2003 to 2009, 45 patients underwent robot-assisted cystectomy and urinary diversion for 

localized bladder cancer. Clinical stage: 20 < T2, 22 T2 and 3 T3, respectively. Surgical procedure: Our 

technique involves lymphadenectomy prior to either ileal conduit urinary diversion or Studer pouch 

reconstruction performed intracorporeally. Demographic and peroperative data were recorded 

prospectively. Oncological outcomes were assessed after two, six, and 12 months and there after 

annually. 

Results: Nine patients received an ileal loop urinary diversion and 37 were suitable for Studer 

reconstruction. Surgical margins were clear in all patients but one. The mean number of lymph nodes 

removed was 22.2 (range 10 – 52) for the whole series, and 32.1 (range 19 – 52) for the 14 patients 

underwent extended lymph node dissection. The mean follow-up time was 24.0 (range 3 – 77) months. 

Two patients had died of metastatic disease, two patients was reoperated two years after surgery – one 

with a resection of the wallace-plate because of local recurrence and one underwent urethrectomy and 

conversion to an ileum conduit owing to malignant cells in the urethra. Four patients are alive with 

metastases. At 24 months the cancer specific cumulative survival was 90% and the recurrence-free 

survival was 74%. 

Conclusions: Robot-assisted radical cystectomy with intra corporeal suturing technique is feasible with 

acceptable oncological outcome including excellent counts of lymph node yield. 

31 

CLAMILEOCYSTOPLASTIK FÖR FARMAKOREFRAKTÄR ÖVERAKTIV BLÅSA: HUR GÅR DET PÅ 

SIKT FÖR PATIENTERNA? 

P. Asadi ; M. Fall ; M. Parsi ; R. Peeker 

Urologen/SU 

Syfte: Syftet med denna studie har varit att utvärdera långtidsresultatet av clamileocystoplastikoperationer, 

med hänsyn till de funktionella resultaten samt komplikationer. Syftet har även varit att få 

en uppfattning om patienternas erfarenheter och om vad de har gått igenom. 

Metoder och material: Indikationen för operationen var i samtliga fall farmakorefraktär överaktiv blåsa 

med svårt okontrollerbart läckage. Materialet bestod av 46 patienter, varav 42 kvinnor och 4 män. 

Medelåldern vid operation var 54 år. Den yngsta som genomgick operationen var 22 år gammal och den 

äldsta 80 år. En uppföljning av patienterna har gjorts med hjälp av journalstudier Uppföljningstiden 

varierade mellan 242 och 25 månader (medelvärde 132 månader). En uppföljning ur patienternas 

perspektiv genomfördes också för att få en uppfattning om deras livskvalitet. Detta utfördes genom att 

ett frågeformulär skickades ut som gicks igenom vid en telefonintervju några veckor senare. I 

telefonintervjuerna deltog 35 patienter, varav 32 var kvinnor och 3 män. Den äldsta var 88 år och den 

yngsta 37 år gammal vid tiden för intervjun. 

Resultat: 83 % av de tillfrågade svarade att de blivit av med de besvär som de hade innan operationen 

och 86 % angav att deras sociala liv förbättrats efter operationen. 21 % av dem som ingått i studien har 

haft ökad avföringsfrekvens postoperativt. 7 % har krävt B12-tillskott. 52 % av patienterna använde sig 

av självkateterisering vid tiden för studien. 30 % av patienterna har genomgått någon form av 

korrigerande reoperation. 87 % av patienterna har haft sporadiska urinvägsinfektioner av olika 

svårighetsgrad. Ingen malignitet har noterats i anastomosområdet. 

Slutsats: Trots en stor och krävande operation, med en hög incidens av postoperativa

urinvägsinfektioner och även andra komplikationer, är en klar majoritet av patienterna nöjda med 

resultatet liksom med sin livskvalitet idag. 

32 

KIRURGISK SUCESS SAMT PATIENTUPPLEVT RESULTAT EFTER URETHRAPLASTIK: 

UPPFÖLJNING AV PATIENTER OPERERADE I ÖREBRO 2002 - 2008 

B. Persson ; M. Carringer ; M. Popiolek 

Urologiska kliniken, Universitetssjukhuset Örebro 

Introduktion: För att utvärdera såväl kirurgisk- samt patientnöjaktighet genomförde vi en retrospektiv 

uppföljning samt enkät till patienter behandlade vid urologkliniken USÖ. 

Material och Metod: Från 2002 till 2008 opererades 61 patienter (medelålder 40 år; 16-70), 49 med 

bulbära och 12 penila stikturer. Av de bulbära strikturerna behandlades 37 med direktanastomos, 12 

erhöll dorsal onlay med buccal mukosa graft (BM). De penila/glandulära strikturerna opererades med 

två-seans BM graft (n=6), en-seans hudlambå (n=5) eller Snodgrass plastik (n=1). Alla patienter 

genomgick flexibel cystoskopi samt fick en enkät om urinflöde, inverkan på sexualliv samt penis 

utseende/sensibilitet. Uppföljningstiden var i medeltal 34 månader (1-83). Kirurgisk success definierades 

som fri passage med ett 16 Ch flexibelt cystoskop. Svarsfrekvensen på enkäten var 86 % (53/61). . 

Resultat: I den bulbära gruppen var kirurgisk success 76 % (37/49) utan vidare intervention. Av de 

återstående 12 patienterna genomgick 8 intern uretrotomi, i fem av fallen en behandling. Två patienter 

genomför RID, 2 har genomgått re-urethroplastik. Slutlig kirurgisk success är i detta material 43/49=88 

%. Fyrtio procent upplevde minskat urinflöde jämfört med initialt postoperativt. Påverkan på penis 

sensibilitet rapporterades av 28 %. Endast 5 % upplevde att penis utseende påverkats negativt. I 

gruppen med penil/glandulär striktur reopererades en patient pga nekros av BM efter seans 1. Av dessa 

patienter upplevde 54 % minskat flöde över tiden. Förändring i penis sensibilitet och utseende 

rapporterades av 8 patienter. Negativ inverkan på sexuallivet angavs av 4 patienter. 

Slutsats: Det kirurgiska resultatet i denna uppföljning är tillfredställande. En vidare analys av den 

postoperativa flödessänkningen vore intressant Påverkan på sensibilitet och penisutseende efter kirurgi 

är viktiga att informera patienten om inför operation. 

33 

200 LUNDIANARESERVOARER - KOMPLIKATIONER FRÅN RESERVOAR OCH UTLOPP 

W. Månsson 1 ; T. Davidsson 2 ; A. Xu 3 ; F. Liedberg 4 ; S. Gudjonsson 5 

1 Urologiska kliniken, SUS, Lund; 2 Kirurgiska kliniken, Centrallasarettet, Kristianstad; 3 Dept. of Urology, 

Zhujiang Hospital, Guangzhou, Kina; 4 Kirurgiska kliniken, Centrallasarettet, Växjö; 5 Urologiska kliniken, 

SUS, Malmö 

Introduktion: Lundianareservoaren är en modifikation av Indianareservoaren. Hos den förra är 

ileocekalvalveln förminskad i diameter och fixerad mot cekalväggen som en liten ”flap valve”. 

Reservoaren är dränerad av 2 katetrar de första 4 veckorna, varefter patienten påbörjar 

självkateterisering, vanligtvis med en Foleykateter Ch 16. 

Material: Under åren 1992-2007 utfördes vid Urologiska klinikerna i Lund och Malmö kontinent kutan 

urinavledning enl. Lundiana på 200 patienter. 160 patienter cystektomerades (144 blåscancer och 16 

rektal- eller analcancer eller gynekologisk cancer). Hos 40 patienter var indikationen benign sjukdom. 

Hos de 114 som lever är uppföljningstiden 2,5 – 19,2 år, median 9,2 år. 

Resultat: 90-dagars mortalitet var 2.5%. 46 patienter drabbades av allvarlig postoperativ komplikation 

som krävde öppen eller endoskopisk åtgärd hos 25. Hos en del patienter uppkom snabbt tumörrecidiv, 

varför kateter aldrig avlägsnades. 

Bedömning av funktionella resultat är baserad på 191 patienter som påbörjade kateterisering. Revision 

av utloppet pga inkontinens eller, i 2 fall, pga kateteriseringsproblem gjordes hos 13 patienter och av 

stomat pga stenos hos 14 patienter. Reservoarkonkrement bildades hos 22 patienter och hos 2 

patienter fick reservoaren augmenteras. Hos 8 patienter uppkom ruptur/perforation av reservoaren. 

Konvertering till kutan ureteroileostomi gjordes hos en patient. Kontinens uppnåddes hos 177 patienter. 

14 patienter hade kateteriseringsproblem. Kontinens uppnåddes mera sällan i gruppen med benign 

sjukdom (33/39 vs 144/152; p = 0.04) och andelen patienter som reopererades var högre (18/39 vs 

31/152; p < 0.001). 

Konklusion: Vid kontinent kutan urinavledning a.m. Lundiana kan gott resultat uppnås vad gäller 

kontinens. Komplikationer från reservoar och utlopp, spec. i gruppen av patienter som urinavleds på 

benign indikation, är dock vanliga. Patienter med tarm i urinkanalen behöver livslång kontroll.

34 

TRANSSFINKTERISK APPROACH FÖR SLUTNING AV REKTOURETRALA FISTLAR EFTER 

RADIKAL PROSTATEKTOMI 

G. Dafnis 

Kliniken för Kirurgi och Urologi, Mälarsjukhuset, Eskilstuna 

Bakgrund: Rektouretrala fistlar är en såväl ovanlig som allvarlig komplikation efter radikal prostatektomi. 

Jag presenterar min erfarenhet av 10 konsekutiva patienter opererade med transsfinkterisk approach 

enligt York Mason. 

Patienter och metod: Av 10 patienter kom 3 från Sörmland och 7 var remitterade från 

universitetssjukhus, medianålder 65 (range 60 -73) år, 7 var opererade med laparoskopisk och 3 med 

öppen radikal prostatektomi. Mediantiden från prostatektomin till fisteloperation var 6 (range 4 - 23) 

månader. Preoperativ avlastande stomi fanns hos 6 patienter, de övriga 4 fick en loopileostomi vid 

fisteloperationen och vändes sedan till fällknivsläge. Bakre proktotomi transsfinkteriskt utfördes, fisteln i 

rektums framvägg exciderades, fistelöppningen i uretraväggen slöts, pararektalt fett interponerades 

varefter fistelöppningen i rektum slöts och sfinktrarna rekonstruerades. KAD behölls tills 

miktionsuretrocystografi utfördes 4 veckor postoperativt och KAD drogs om fisteln var läkt, i annat fall 

gjordes rtg om efter ytterligare 4 veckor. 

Resultat: Proktotomi-incisionen har läkt komplikationsfritt hos samtliga. Fisteln var läkt hos 8 patienter 

efter median 38 (range 23 – 148) dagar, 2 patienter är nyligen opererade och ej röntgade ännu. Av de 8 

patienterna var 7 urinkontinenta, 1 har fått en Scott-protes. Den avlastande stomin har hunnit läggas 

ned hos 6 patienter, samtliga var faeceskontinenta. 

Konklusion: Transsfinkterisk approach ger en god access till att kunna sluta fisteln på ett 

tillfredställande sätt och interposition av pararektalt fett anser jag vara viktigt för att underlätta läkningen. 

Rektouretrala fistlar är en ovanlig komplikation till radikal prostatektomi och operation av dessa bör 

koncentreras till få operatörer för att uppnå bra resultat. 

35 

FUNKTIONELLA RESULTAT EFTER CYSTEKTOMI MED BLÅSSUBSTITUT ENLIGT STUDER, 

ERFARENHETER FRÅN UROLOGISKA KLINIKEN SUS MALMÖ 

U. Håkansson ; G. Ahlgren ; G. Baseckas ; M. Grabe ; S. Lindquist ; C. Siller 

Urologiska kliniken SUS Malmö 

Bakgrund: Urologiska kliniken SUS Malmö har sedan 2003 en prospektiv intranätbaserad databas för 

samtliga urinavledningar. Klinikens sjukgymnaster använder databasen för att utvärdera funktionella 

resultat för patienter som genomgått cystektomi med blåssubstitut enligt Studer. 

Syfte: Att prospektivt utvärdera kontinens och potens över tid hos patienter med blåssubstitut. 

Material och metod: 41 patienter (37 män och 4 kvinnor) med blåssubstitut har sedan 2003 

kontrollerats hos två sjukgymnaster 3, 6, 12 och 24 månader postoperativt. Kontinensen har följts med 

blöjvägningstest och antal RIK har registrerats dag- och nattetid. Patienten har tillfrågats om potens och 

typ av ev impotensbehandling vid varje besök. 

Resultat: Uppföljningstiden var i medel 30 (1-84) månader. 10 av 41 patienter har avlidit pga cancer 

efter i medel 19 (3-47) månader. Antalet patienter vid 3, 6, 12 och 24 månaders kontrollerna var 26, 23, 

19 och 8 st. Urinläckaget dagtid var efter 3, 6, 12 och 24 månader i medel 96 (0-189), 45 (0-415), 8 (0- 

85) och 77 (0-612) gram. Nattetid var motsvarande urinläckage 208 (0-605), 61 (0-220), 47 (0-177) och 

180 (0-1085) gram. Dagtid RIKade sig cirka 10% och nattetid 17% av patienterna i medeltal 1,4 gånger 

per dag. 4 % var opererade för anastomosstriktur. Av de manliga patienterna var 15/27 (56%) potenta 

med hjälpmedel, där företrädesvis Caverject användes. Av operationerna var 49 % bilateralt, 44 % 

unilateralt och 7 % icke nervsparande. 

Konklusion: Prospektiv registrering med blöjvägningstest via sjukgymnast ger en objektiv utvärdering 

av kontinens efter blåssubstitut. Dagtid är i princip samtliga patienter kontinenta efter 12 månader. 

Nattetid har man en god kontinens efter 12 månader där 90 % läcker mindre än 100 gram, men det 

krävs RIK i 17% av fallen. En patient hade ökande läckage, vilket förklarar avvikelsen efter 24 månader. 

Livskvalitet inklusive potens bör utvärderas vidare med validerat formulär.

36 

UPPFÖLJNING AV INKONTINENSIMPLANTAT AMS 800 OPERERADE I ÖREBRO 2002 - 2008 

M. Carringer 

Urologiska kliniken, Universitetssjukhuset, Örebro 

Bakgrund: Artificiell sfinkter är en etablerad metod sedan snart 30 år för att hantera grav inkontinens. I 

dagsläget utgör inkontinens efter kirurgi, ffa radikal prostatektomi, den största patientgruppen. För att 

klarlägga kirurgiskt resultat och patienternas upplevelse efter denna kirurgi har journalgenomgång och 

enkätuppföljning gjorts på patienter opererade på USÖ. 

Patienter och metod: Från 2002 till 2008 har 43 patienter, 39 män och 4 kvinnor, med en medelålder 

på 62 år (27-78) opererats med nyimplantation av AMS 800. Observationstiden var i medel 43 (16-97) 

månader. Bakomliggande orsak utgjordes av radikal prostatektomi (n=29), neurogen blåsrubbning (6), 

ortotopt blåssubstitut efter cystektomi (5) samt övrigt (3). Hos 6 patienter placerades sfinktern i 

blåshalsen, övriga bulbärt. Uppföljningen har skett via journalgenomgång samt enkät. 

Resultat: Svarsfrekvensen var 95 % (41/43). Komplikation sågs hos 8/43 (19 %) patienter. Dessa var; 

en tidig reoperation pga. peroperativ uretraskada, 2 postoperativa infektioner (antibiotikabehandlade), 3 

implantatet som exstirperats pga. erosion, dessa har senare erhållit ett nytt implantat. Endast 1 patient 

har fått sitt implantat definitivt borttaget pga. infektion (har urostomi). En patient är nyanvändare av RIK 

pga. retention. Tjugo % av patienterna använde inga skydd. Drygt hälften 24/41 (59 %) angav att de var 

nöjda med sin täthet, av dessa använde 16 inkontinensskydd (1-3 storlek litet/mellan). Resterande 

14/41 (34 %) var inte nöjda med kontinensen, de använde alla inkontinensskydd (2-5 i storlek mellan). 

De flesta 26/41 (63 %) tyckte att implantatet hade motsvarat förväntningarna. 

Diskussion: Det föreligger en viss diskrepans mellan patientens nöjaktighet och förväntningar på 

operationsresultatet. En fördjupad analys med t.ex. blöjvägningstest före och efter operationen vore 

intressant. Informationen preoperativt samt enkätens utformning är troligen viktiga för resultatet av 

liknande undersökningar. 

37 

KOMPLIKATIONER EFTER CYSTEKTOMI , INGEN SKILLNAD VID OLIKA TYPER AV 

URINDEVIATION 

S. Jahnson ; E. Sabir ; A. Spångberg 

Urol klin, US, Linköping 

Bakgrund: I samband med cystektomi har andelen patienter opererade med urindeviation enligt Bricker 

blivit mer vanligt jämfört med kontinent rekonstruktion (ortotopt blåssubstitut eller kontinent kutan 

reservoir). En orsak till denna förändring har varit att man ansett att kontinent rekonstruktion har medfört 

högre komplikationsfrekvens. Vi har därför studerat komplikationsfrekvensen relaterat till typ av 

urindeviation. 

Material och metod: Samtliga patienter opererade med cystektomi 1997-2009 pga blåscancer vid 

Urologiska kliniken, Universitetssjukhuset, Linköping ingick i undersökningen. Journal handlingar 

eftergranskades retrospektivt. Ileus definierades som suspekt intestinal obstruktion som föranlett 

röntgenundersökning med tunntarmspassage. Sårproblem definierades som sårinfektion som ledde till 

debridering/antbiotika eller subkutan sårruptur. 

Resultat: Urindeviation enligt Bricker utfördes hos 121 patienter varav 92 (76%) män och 29 (24%) 

kvinnor med medelålder 71 år. Urindeviation med kontinent rekonstruktion utfördes hos 96 patienter 

varav 68 (71%) män och 28 (29%) kvinnor med medelålder 61 år. Blåssubstitut utfördes med 

högercolon och terminala ileum hos 58 (60%) patienter och kontinent reservoir enligt Lundiana utfördes 

hos 38 (40) patienter. Kontinent rekonstruktion medförde tidiga komplikationer hos 44 (46%) patienter, 

sena komplikationer hos 21 (21%) patienter och tidiga och sena komplikationer hos 56 (55%) patienter. 

Motsvarande siffror hos patienter opererade enligt Bricker var 51 (42%) patienter, 15 (12%) patienter 

samt 55 (46%) patienter. Inga signifikanta skillnader noterades mellan grupperna. 

Koklusion: Vid cystektomi förelåg hög andel komplikationer oavsett vilken typ av urindeviation som 

användes. Resultatet av undersökningen stöder inte minskad användning av kontinent rekonstruktion till 

förmån för urindeviation enligt Bricker. Ett systematiskt arbete för att minska andelen komplikationer vid 

dessa operationer bör prioriteras.

39 

TRANSKRIPTIONSFAKTORERNA ATF3 OCH p-c-JUN ÄR INVOLVERADE I BLÅSTILLVÄXT VID 

INFRAVESIKALT AVFLÖDESHINDER 

B. Uvelius 1 ; A. Xu 2 ; H. Frederiksen 2 ; M. Kanje 3 

1 Urol. klin. Linköpings Universitetssjukhus; 2 Urol. klin., Skånes Universitetssjukhus, Malmö; 3 Inst. för 

Cell- och Organismbiologi, Lunds Universitet 

Introduktion: Infravesikal obstruktion leder till en tillväxt av de glatta muskelcellerna i urinblåsan. 

Tillväxten innefattar både hypertrofi och hyperplasi. De parasympatiska gangliecellerna som innerverar 

blåsmuskulaturen ökar också i storlek. Andra har visat att sträckning av detrusormuskelceller snabbt 

leder till en aktivering av c-Jun NH2-terminal kinase (JNK) som är en mitogen activated protein kinase 

(MAPK). JNK aktiverar transkriptionsfaktorn c-Jun genom fosforylering till p-c-Jun. JNK stimulerar också 

bildningen av cotranskriptionsfaktorn ATF3. Målet med studien är att se om ATF3 och p-c-Jun är 

involverade i blåsmuskelcellernas och blåsgangliecellernas tillväxt vid infravesikal obstruktion. 

Metod: Uretra på honråttor obstruerades partiellt. Urinblåsorna togs ut efter 3 dagar eller 10 veckor, 

vägdes, fixerades och snittades för immunohistokemi för påvisande av ATF3 och p-c-Jun. 

Blåsganglierna dissekerades ut och snittades separat. Skenopererade djur användes som kontroller. 

Resultat: I kontrollblåsa fanns inget ATF3 eller p-c-Jun. Efter 3 dagars obstruktion hade blåsvikten 

fördubblats. Det fanns tydlig immunofluorescens för såväl ATF3 som p-c-Jun i nästan samtliga 

cellkärnor i blåsmuskulaturen. Efter 10 veckors obstruktion hade blåsvikten nästan tiofaldigats. Samtliga 

kärnor visade fortfarande p-c-Jun-aktivitet medan inga visade någon ATF3-aktivitet. I kontrollganglier 

fanns inget ATF3 och obetydligt med p-c-Jun. Efter 3 dagars obstruktion hade gangliecellerna ökat 30% 

i storlek. Många gangliecellkärnor visade intensiv immunofluorescens för ATF3 och p-c-Jun. Efter 10 

veckors obstruktion hade gangliecellerna ökat 170% i storlek. Det fanns nu inte längre någon ATF3aktivitet 

och inte mer p-c-Jun-aktivitet än i kontrollganglierna. 

Slutsats: Transkriptionsfaktorerna ATF3 och p-c-Jun är involverade i tillväxten av både blåsmusulaturen 

och dess parasympatiska innervation vid infravesikalt avflödeshinder. 

40 

BPH OCH PROSTATACANCER DELAR 13 AV 14 KOMPONENTER I DET METABOLA 

SYNDROMET SOM RISKFAKTORER 

J. Hammarsten 1 ; C.J. Behre 2 ; J.E. Damber 3 ; B. Högstedt 4 ; R. Peeker 3 ; D. Mellström 2 

1 Kirurgiska Kliniken, Urologiska sektionen, Centralsjukhuset, Karlstad; 2 Medicinkliniken, Sahlgrenska 

Universitetssjukhus Göteborg; 3 Urologkliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhus, Göteborg; 

4 Yrkesmedicinska Avdelningen, Centralsjukhuset, Halmstad 

Bakgrund: I 20 år har vår grupp undersökt möjligheten av en länk mellan det metabola syndromet å 

ena sidan och benign prostatahyperplasi (BPH) och prostatacancer å den andra. Våra data och data 

från andra grupper har varit i linje med den hypotesen. BPH anses inte vara ett förstadium till 

prostatacancer. Data talar snarast för att dessa tumörsjukdomar har en gemensam etiologi. I denna 

studie testar vi hypotesen att BPH och prostatacancer delar samma komponenter i det metabola 

syndromet som riskfaktorer. 

Patienter och metoder: Källan till data är våra publicerade artiklar och data presenterade vid 

kongresser de senaste åren. 

Resultat: BPH, mätt som prostatavolym eller årlig prostatatillväxt var statistiskt kopplade till 21 av 23 

komponenter i det metabola syndromet. Prostatacancer var statistiskt associerat till 16 av 17 

komponenter i det metabola syndromet. Fasteinsulin var en oberoende riskfaktor för BPH i två 

oberoende patientmaterial. Fasteinsulin var kopplat till incident prostatacancer och dödlig 

prostatacancer i två prospektiva studier och till prostatacancerns grad i en tvärsnittstudie. Den årliga 

BPH tillväxten var statistiskt länkat till prostatacancerns stadium, grad och PSA nivå. Slutligen, BPH and 

prostatacancer delade 13 av 14 komponenter i det metabola syndromet som risk faktorer. 

Konklusion: Resultaten talar för att det finns en länk mellan det metabola syndromet å ena sedan och 

BPH och prostatacancer å den andra. En hög insulinnivå, som är den viktigaste endokrina avvikelsen 

vid det metabola syndromet och en viktig tillväxtfaktor, föll ut som den starkaste riskfaktorn för BPH och 

prostatacancer. Den årliga BPH tillväxten är kopplad till prostatacancerns aggressivitet. Det kan 

konkluderas att BPH och prostatacancer delar de flesta kliniska, hämodynamiska, anthropometriska, 

metabola och endokrina avvikelserna i det metabola syndromet som riskfaktorer. Dessa fynd stöder 

hypotesen att BPH och prostatacancer har en gemensam etiologi. 

41

RADIKAL PROSTATAEKTOMI OCH FÖREKOMST AV PENISFÖRKORTNING 

A.E. Nilsson 1 ; T. Nyberg 2 ; O. Acre 1 ; G. Steineck 2 ; N.P. Wiklund 1 ; S. Carlsson 1 

1 Karolinska Institutet, Institutionen för Molekylärmedicin och Kirurgi; 2 Karolinska Institutet, Institutionen 

Klinisk Cancerepidemiologi 

Bakgrund: Den postoperativa effekten på penislängden efter en radikal prostataektomi har studerats i 

några få studier med motsägande resultat. 

Metod: I denna uppföljningsstudie av 1411 män som mellan åren 2002-2006 blev opererade pga 

prostatacancer med en radikal prostataektomi på Urologkliniken Karolinska Universitetsjukhuset i Solna, 

analyserar vi själv-uppskattad penisförkortning. Vi har dessutom studerat 442 åldersmatchade 

populationsbaserade kontroller. Vi definierar penisförkortning på frågan “Är din penis kortare nu än den 

var när du var 30 år gammal?”, med svars alternativen ja eller nej. 

Resultat: Av 1288 (med 91% svarsfrekvens) som blev opererade med radikal prostatektomi, 

rapporterade 663 en penisförkortning (55%), att jämföra med 85 (26%) av de 350 (med 79% 

svarsfrekvens) i kontrollgruppen, motsvarande en relativ risk på 2.1 (95% CI 1.8-2-6) för 

penisförkortning jämfört med den åldersmatchadade kontroll gruppen. Både ålder och grad av erektil 

dysfunktion uppvisade hög grad av korrelation till penisförkortning, både i den opererade gruppen och i 

kontrollgruppen. Efter korrigering för ålder och erektil dysfunktion fanns det fortfarande en relativ risk på 

1.8 (95% CI 1.5-2.2) för penisförkortning jämfört med kontrollerna. Hormonal behandling, hjärtsvikt, 

kärlkramp och BMI var prediktorer för penisförkortning postoperativt. 

Konklusion: Radikal prostataektomi orsakar penisförkortning. Graden av erektil dysfunktion 

postoperativt korrelerar i vår studie med prevalensen av penisförkortning indikerande en gemensam 

patofysiologi innefattande autonoma nerver. 

42 

ERFARENHETER AV TUMT-BEHANDLING I ESKILSTUNA 

S. Shabo ; T. Lindeborg 

Urologen Eskilstuna 

Sedan 2003 erbjuds vid Mälarsjukhuset i Eskilstuna TUMT-behandling till patienter med symtomgivande 

prostataförstoring. Den mikrovågsapparat som används är Prostalund(PLFT). 

Av 83 patienter var 35 kateterbärare innan behandlingen. 55 patienter förbättrades utan komplikation. 9 

patienter genomgick kompletterande TUR-P. 

6 patienter fick komplikationer. 

6 patienter fortsätter postoperativt med RIK. 

7 patienter avled inom 6 månader efter behandlingen. Av dessa hade flera tydlig symtomlindring vid 3 

månaderskontroll efter behandlingen. 

Komplikationer: 3 patienter drabbades av urethrastriktur och genomgick sedan urethrotomia interna. 3 

patienter fick sfinkterskada och erhöll sfinkterprotes. Samtliga sfinkterskador uppträdde tidigt i 

behandlingsserien. Urethrastrikturerna vartill dels beroende på prostatastorleken(för små prostator). 

Bedömning: Vi ser TUMT som ett viktigt komplement till TUR-P. Behandlingen utförs polikliniskt i 

lokalbedövning och även svårt multisjuka patienter kan behandlas. 2 problem finns - 1: det behövs alltid 

längre kad-tid efter behandlingen jämfört med TUR-P. 2:det finns ett flertal exklusionskriterier visavi 

TUMT; framför allt gäller det prostatas storlek och konfiguration(det får inte finnas för stor lobus tertius); 

tidigare opererade patienter kan ej heller erbjudas TUMT. 

43 

URINMARKÖRER VID DIAGNOSTIK AV UROTHELIAL CANCER INOM ÖVRE URINÄGAR 

O. Patschan ; M. Horstmann ; J. Hennenlotter ; E. Senger ; A. Stenzl 

Klinik und Poliklinik für Urologie, Universität Tübingen, Tyskland 

Frågeställning: Urotelial cancer inom övre urinvägar är svår att diagnostisera. Målet med studien var 

att utvärdera en kombination av urinmarkörer (urincytologi, FISH, NMP22) vid diagnostiken av urotelial 

cancer (UC) inom övre urinvägar och att jämföra denna kombination med urincytologi enbart. 

Metoder: 20 patienter med misstanke på UC inom övre urinvägar lämnade urinprover för analys innan 

uretäroskopi och biopsi av det cancersuspekta partiet. Urinprover analyserades med avseende på 

urincytologi, NMP22 och FISH. Sensitivitet, specificitet, NPV och PPV beräknades för alla tre markörer 

vs. urincytologi enbart. 

Resultat: I 14 av 20 patienter (70%) kunde misstanken om UC i övre urinvägar bekräftas histologiskt. 

Sensitiviteten för kombinationen av markörer var jämfört med urincytologi 93% (13/14) vs. 77% (10/13, 

specificiteten 67% (4/6) vs. 83% (5/6). 

Slutsats: Kombinationen av urinmarkörer (urincytologi, FISH, NMP22) kunde förbättra sensitiviteten vid

diagnostik av UC i övre urinvägar jämfört med urincytologi. Användande av en kombination med flera 

urinmarkörer vid uppföljning av UC inom övre urinvägar bör undersökas inom ramen för en prospektiv 

multicenterstudie. 

44 

MÅNGA pN+ PATIENTER KAN MISSAS VID ENBART LYMFKÖRTELUTRYMNING I FOSSA 

OBTURATORIA I SAMBAND MED RADIKAL CYSTEKTOMI FÖR BLÅSCANCER? 

E. Sabir ; S. Jahnson ; A. Spångberg 

Urologiska Klin US Linköping 

Bakgrund: De senaste åren har det blivit vanligare med körtelutrymning ovan fossa obturatorius nivå i 

samband med radikal cystektomi för blåscancer. Syftet med denna undersökning är att studera och 

kartlägga körteldata vid körtelutrymning inkluderande olika körtelstationer samt förekomst av 

körtelmetastaser. 

Metod: Journalhandlingar på samtliga patienter med urotelial blåscancer som genomgått cystektomi i 

Linköping 1997-2009 har studerats retrospektivt. 

Resultat: Totalt opererades 218 patienter med urotelial urinblåsecancer varav 161(74%) män och 

57(26%)kvinnor, medelålder 67 år(39 –87)år. Medeltiden för observation var 37 mån (1-120). 

Av totalt 218 patienter utfördes lymfadenektomi hos 209(96%) patienter vid fossa obturatorius 

nivå,160(73%)iliaca externa nivå samt 150(69%)patienter vid iliaca interna. nivån. Iliaca kommunis 

körtlar utrymdes hos 56(26%)patienter. Medel antal utrymda körtlar var 21 körtlar (0-96). 

Lymfkörtelmetastaser identifierades hos 58 (27 %) och pN fördelningen var: pN1-20(34%),pN2- 38(66%) 

patienter.Vital status för hela gruppen var:15(26%) pat lever, 40 (69 %) döda i blåscancer, 3(5 %) döda i 

annan sjukdom. Sämre överlevnad vid pN2 konstateras där 29 av 38(77%) döda i blåscancer jmf med 

11 av 20 (55%) patienter vid pN1 sjukdom. 

Av totalt 58 patienter med pN+ hade 29(50 %) patienter negativa körtlar i fossa obturatorius Patologiska 

stadier var: pT0- 2(7%), pT

komplikationer vid cystektomi och urinavledning. Blödning och blodtransfusion har klart minskat över tid, 

vilket kan bidra till att komplikationer och vårdtider reducerats. Komplikationsfrekvensen är dock 

sannolikt underskattad och svårighetsgraden ej standardiserad. Databasen har därför nyligen 

kompletterats med Clavien system för att validera registreringen av komplikationerna. 

46 

EMPIRICAL ESTIMATES OF VARIATION OF LEAD TIME DISTRIBUTION FOR PROSTATE 

CANCER BASED ON TWO INDEPENDENT REPRESENTATIVE COHORTS OF MEN NOT SUBJECT 

TO PSA-SCREENING 

C. Savage 1 ; H. Lilja 2 ; D. Ulmert 3 ; A. Vickers 1 

1 Department of Epidemiology and Biostatistics, MSKCC; 2 Clinical Chemistry, MSKCC & SUS; 

3 Urologiska kliniken, SUS 

Introduction: Lead-time is an estimate of the degree to which screening advances the date of diagnosis. 

It is used to calculate the risk of overdiagnosis. We sought to describe empirically the distribution of lead 

times between an elevated PSA and subsequent prostate cancer diagnosis in two independent 

representative cohorts of men who did not undergo PSA screening. 

Methods: Our study used two independent cohorts of Swedish men: 60-year olds sampled in 1981- 

1982 and 51-56 year olds sampled in 1982 - 1985. Anti-coagulated plasma samples were 

retrospectively analyzed for PSA with linkage to the Swedish cancer registry to obtain prostate cancer 

diagnoses. We used univariate kernel density estimation to characterize the lead time distribution. 

Results: Among 1167 60-year old men, 132 men were diagnosed with prostate cancer by 2006, of 

which 57 had an elevated PSA (¡Ý3ng/ml) at baseline; among the 4260 younger men, 495 men were 

diagnosed with prostate cancer of which 116 had PSA ¡Ý3ng/ml at baseline. The median lead time was 

longer in the younger men (12.8 versus 11.8 years). In both cohorts there was wide variation in lead 

times that followed an approximately normal distribution. The observed distribution was distinctly 

different from the theoretical distribution of lead times used in prior modeling studies. Longer lead times 

were significantly associated with a lower risk of high-grade disease (Gleason ¡Ý7) at diagnosis in both 

the older and younger men (OR: 0.82; p=0.023 and 0.77; p

första delen av den studerade perioden till 40-50% under den senare delen av perioden i landets 6 olika 

regioner. 

Konklusion: Nationellt Kvalitetsregister för Blåscancer kan anses spegla den totala 

blåscancersjukdomen i Sverige. Över 60% av patienterna har icke-muskelinvasiv tumör och bland 

dessa har riskgrupperna TaG3 och T1 tumörer fått intravesikal behandling efter transuretral resektion i 

ökad utsträckning under senare år. Nära 30% av patienterna har muskelinvasiv tumör och en stor andel 

av dessa patienter blir varken föremål för utredning eller kurativt syftande behandling. 

48 

PROMIS CAN SERVE AS A DA VINCI® SIMULATOR — CONSTRUCT VALIDITY STUDY 

N.M. Jonsson 1 ; M.W. Mahmood 2 ; T. Askerud 3 ; H. Hellborg 4 ; S. Ramel 2 ; M. Kjellman 2 ; G. Ahlberg 2 

1 Urologiska kliniken, Karololinska Universitetssjukhuset; 2 Department of Molecular Medicine and 

Surgery, Section of Surgery, Karolinska Institutet, Stockholm, Sweden; 3 3 Center for Advanced Medical 

Simulation, Karolinska Universitetssjukhuset; 4 4 Regional Oncologic Centre Stockholm-Gotland, 

Karolinska Universitetssjukhuset 

Purpose: The purpose of this study was to investigate if the ProMIS simulator could serve as a 

training platform for the da Vinci® surgical system and if this constellation could prove construct validity. 

Materials and methods: The da Vinci® system was connected to the ProMIS simulator which 

registered objective data concerning how the surgeon performed in the box environment related to time, 

path and smoothness. Five experienced robot surgeons passed four different surgical tasks with 

progressive difficulty. A novice group — constituted of 13 consultants and 6 residents, none of them with 

any previous experience in the da Vinci system — passed the same tasks and the data was compared 

to the results from the expert group. 

Results: A statistically significant difference between experts and novices was demonstrated in all tasks 

concerning time and smoothness. For the parameter path, significant difference was only noted in the 

more complex tasks. 

Conclusions: Our study showed that ProMis could differentiate between experienced robotic 

surgeons and novices thereby proving construct validity. Smoothness appeared to be the most sensitive 

objective parameter in our study. Tasks with high complexity are recommended when designing the 

programme for robotic training. 

49 

MIDKINES UPPREGLERING VID PROSTATA CANCER KORRELERAR MED 

TRANSFORMATIONEN MOT ETT KASTRATIONSRESISTENT TILLSTÅND OCH 

NEUROENDOKRIN DIFFERENTIERING 

A. Nordin ; W. Wang ; K. Welén ; J.E. Damber 

Avdelningen för Urologi, Göteborgs Universitet 

Bakgrund: Kastrationsresistent (CR) prostata cancer (PCa) har en dödlig utgång, associerad med 

smärtsamma skelettmetastaser. Förståelsen angående övergången från hormon naiv (HN) 

behandlingsbar till CR obotbar PCa är idag begränsad. Neuroendokrin differentiering (NED) är en 

företeelse associerad med PCa där en ökad population “neuroendokrin-lika” (NE) celler återfinns i 

prostatatumörerna, kopplat till aggressiv tumörutveckling och CR PCa. Insikten angående NE-lika 

cellers ursprung och faktorer involverade i differentieringsprocessen är diffus. Midkine (MDK) är en 

tillväxtfaktor, starkt uttryckt under embryogenesen, involverad i bl.a. neuron differentiering. MDK 

uppregleras vid många patologiska tillstånd t.ex. inflammation och i de flesta humana cancerformerna, 

inklusive PCa. Den friska prostatan uttrycker inte MDK och uppregleringens betydelse för PCa 

utvecklingen är knapphändigt studerad. 

Syfte: Utvärdera det humana MDK uttrycket under PCa progressionen, dess korrelation till CR-tillstånd 

och NED. Metod: Immunohistokemisk analys av ett humant arkivmaterial (TURP; Transurethral 

Resection of the Prostate) bestående av HN (n=24) och CR (n=24) tumörer; MDK uttryck i korrelation till 

Gleason (PCa progressionen) och MDK uttryck i korrelation till Chromogranin A (mogen NE-markör) och

eta-Tubulin-3, (tidig-NE markör). 

Resultat: MDK korrelerar signifikant med PCa progressionen, positivt med Gleason över materialet 

samt med ett högre uttryck i CR jämfört med HN tumörer. Observerade MDK positiva ”NE-lika” 

cancerceller (kraftigt överrepresenterade i CR gruppen) korrelerar signifikant med Chromogranin A. 

MDK korrelerar även signifikant med beta-Tubulin-3. 

Slutsatser: MDK uppregleras under PCa progressionen, detta i korrelation med både övergången till 

CR och NED. MDKs möjliga involvering i NE-differentieringsprocessen behöver utvärderas 

experimentellt och med detta MDKs användbarhet som ett framtida behandlingstarget vid CR PCa. 

50 

AKTIV MONITORERING SOM ETT BEHANDLINGSALTERNATIV VID LOKALISERAD 

PROSTATACANCER 

J. Persson ; A. Bjartell 

Urologiska kliniken Malmö-Lund, SUS 

Bakgrund: Introduktionen av PSA som ett screeningverktyg för prostatacancer har orsakat en frekvent 

diagnostisering av tumörer tidigt i deras naturalförlopp. Aktiv monitorering är ett behandlingsalternativ 

vid förmodad kliniskt insignifikant tumör med målet att undvika överbehandling samtidigt som 

sjukdomsprogress ska leda till kurativt syftande behandling när tumören fortfarande är botbar. 

Syfte: Att granska aktiv monitoreringsstudier samt redovisa de första 20 inkluderade patienterna i 

Prostate Cancer Research International: Active Surveillance (PRIAS) studien på Urologiska kliniken 

Malmö-Lund, SUS. 

Metod: Litteratursökning i Pubmed genomfördes med syfte att hitta studier där män med lokaliserad 

prostatacancer följdes med aktiv monitorering. PRIAS studien i Malmö-Lund har inkluderat män med 

T1c-T2, Gleason ≤3+4, ≤2 positiva biopsier, PSA ≤10ng/ml och PSA-densitet ≤0.2ng/ml/cm3. 

Resultat: 13 studier identifierades. Efter uppföljningstider mellan 1-6.8 år var fortsatt 59-85% kvar på 

aktiv monitorering, 8-35% hade genomgått kurativt syftande behandling. Prostatacancerspecifika 

överlevnaden var 98.9-100%, den totala överlevnaden var 78.6-100%. För de 20 inkluderade männen i 

PRIAS Malmö-Lund var medianåldern 65.5 år, median PSA 5.28 ng/ml, 85% hade Gleason 3+3 och 

15% hade Gleason 3+4. Efter en kort medianuppföljningstid på 9 månader hade ingen patient haft 

tecken till sjukdomsprogress som föranlett kurativt syftande behandling. Resultaten uppdateras 

kontinuerligt. 

Konklusion: Preliminärdata från aktiv monitoreringsstudier är tillfredsställande, men uppföljningstider 

på 10-15 år krävs för att avgöra om metoden är säker. Resultat från pågående prospektiva studier som 

PRIAS, Surveillance Therapy Against Radical Treatment (START) och Prostate Testing for Cancer and 

Treatment (ProtecT) krävs för att få ett evidensbaserat tillvägagångssätt för aktiv monitorering vid 

lokaliserad prostatacancer. 

51 

FÖRLOPP VID PROSTATACANCER I FEM RISKKATEGORIER I NATIONELLA 

PROSTATACANCERREGISTRET (NPCR) 

P. Stattin 1 ; F. Sandin 2 ; G. Ahlgren 3 ; O. Bratt 4 ; J.E. Damber 5 ; J. Hugosson 5 ; B. Pettersson 6 ; D. 

Robinson 7 ; M. Törnblom 8 ; S. Karlsson 9 ; O. Andrén 10 ; A. Bill-Axelson 11 ; A. Widmark 12 ; L. Egevad 13 ; 

R. Ehrnström 14 ; J. Adolfsson 15 ; M. Lambe 2 ; J.E. Johansson 10 

1 Urologi, Norrlands Universitetssjukhus; 2 OC, Uppsala; 3 Urologi, UMAS; 4 Urologi, Helsingborgs sjukhus; 

5 Urologi, Sahlgrenska; 6 Urologi, RiL; 7 Urologi, Eksjö, Jönköping; 8 Urologi, SöS; 9 Urologi, Karolinska; 

10 Urologi, USÖ; 11 Urologi, UAS; 12 Urologi, NUS; 13 Patologi, Karolinska; 14 Patologi, UMAS; 15 OC, 

Karolinska 

Långtidsförloppet vid prostatacancer (Pca) för olika riskkategorier är ofullständigt känt. 

I tillägg till data i NPCR som är rikstäckande sedan 1998, analyserades data för fall diagnostiserade på 

1990-talets början i Sydöstra, Norra och Västra regionen, totalt inkluderades 96,603 fall av incident Pca. 

NPCR samkördes med Dödsorsaksregistret, Patientregistret och Registret för Totalbefolkningen. Med 

periodanalys analyserades den kumulerade risken för Pca-specifik, kardiovaskulär och total dödlighet. 

Dödligheten efter 10 år beräknades för fem riskkategorier enligt National Comprehensive Cancer 

Network. Practice Guidelines in Oncology-Version.1.2010. Kategorierna 1-3 består av lokaliserad Pca 

och 4-5 metastaserad Pca. 

Definitionerna var 1) Lågrisk Pca T1-2, PSA mindre än 10ng/mL och Gleasonsumma (GS) 6 2)

Mellanrisk T1-2 eller GS 7 eller PSA 10-20 ng/mL 3) Högrisk T3-4 eller GS 8-10 eller PSA 20-50 ng/mL 

4) Regionala metastaser N1 eller PSA 50-100 ng/mL och M0 eller MX och 5) Fjärrmetastaser M1 eller 

PSA över 100 ng/mL. 

Det var stor skillnad i Pca-specifik och total dödlighet mellan kategorierna. De flesta män med 

lokaliserad låg och mellanrisk Pca var i livet efter tio år och bland dessa män var risken för död av 

annan orsak än Pca mer än fyra gånger så hög som för Pca-död. De flesta män med regionala 

metastaser och fjärrmetastaser var döda efter tio år och bland dessa män var Pca den vanligaste 

dödsorsaken. 

Den Pca-specifika och totala dödligheten efter 10 år var för lokaliserad lågrisk Pca 3% (95% 

konfidensintervall 3-4%) och 25% (24-27), mellanrisk 10% (9-11) och 40% (39-42), högrisk 27% (26-28) 

och 65% (63-66), för regionalt metastaserad 39% (37-41) och 76% (74-78) och för fjärrmetastaserad 

Pca 65% (64-67) och 91% (90-92). 

Prognosen vid Pca är mycket starkt relaterad till riskkategori. Med hjälp av data i NPCR kan precisa 

estimat av förlopp göras för etablerade riskkategorier. 

52 

POLIKLINISK LAPAROSKOPISK UTVIDGAD ILIACAL LYMFKÖRTELUTRYMNING VID 

PROSTATACANCER – VALIDERING AV METODEN 

R. Sohrabpour ; M. Waldén 

Kir. klin. Centralsjukhuset i Karlstad 

Bakgrund: Man har underskattat förekomsten av lymfkörtelspridning och tvekat inför morbiditeten vid 

öppen kirurgi för staging. Icke invasiva metoder för staging som ultraljud, CT, MRT och PET-CT visat sig 

otillräckliga för en adekvat staging. Minimalinvasiv laparoskopisk kirurgi har visat sig möjlig för 

lymfkörtelutrymning. Vi har tidigare vid riksstämman 2008 presenterat en enkel laparoskopisk metod för 

utvidgad lymfkörtelutrymning. Vi har nu validerat metoden för att se om den motsvarar kraven för en god 

staging med få biverkningar. 

Metod: Vi har genomfört 98 transperitoeala laparoskopiska utvidgade lymfkörtelutrymningar. 30 vid 

samtidig radikal prostatectomi och 68 som en poliklinisk procedur med 3-portteknik och utan behov av 

assistent. Bilateralt togs separata fraktioner från iliaca externa-, obturatorius- samt iliaca interna området. 

Vi registrerade T-stadiefördelning samt PSA, Glesaon-sum, operatinstider, vårdtider, lymfkörtelutbyte 

samt lymfkörtelmetastasering, komlikationer och sidoeffekter. Vi har validerat metoden genom att 

jämföra vårt faktisk utfall mot kalkylerad förekomst av lymfkörtelmetastaser efter nomogram för öppen 

utvidgad lymfkörtelutrymning på www.nomogram.org. 

Resultat: Stadieindelning: cT3:37%, cT2:51%, cT1: 14% medelvärden: PSA:20,6 (range 3-75) Gleason 

score:7,1, Op-tid:126 min, Vårdtid: 0,5 d, Förlängd vårdtid vid radikal prostatectomi: 2 dygn. Antal lgll:21 

(range 8-43), 41% av pat hade cancer-pos. lgll mot kalkylerade 36%. 66% av dessa hade metastaser 

exklusivt utanför obturatoriuslogen. Komplikationer: 1 DVT, 1 Lungemboli, en blödning reop 

laparoskopiskt, 2 diskret ensidigt benödem, 3 med inguinal parestesi, 2 med förlängt lymfläckage. 17 pat 

hade övergående penis-pung-ödem 1-3 veckor. 4 pat med bukutspändhet. Några erfor urinretention 

eller UVI. Inget lymfocele noterades. 

Konklusion: Laparoskopisk utvidgad lymfkörtelutrymning motsvarar kraven för en bra staging och med 

få komplikationer. 

53 

ÅTERINLÄGGNING EFTER RADIKAL PROSTATEKTOMI. STUDIE I PCBASE SWEDEN 

J.Ö. Fridriksson 1 ; E. Holmberg 2 ; O. Bratt 3 ; H. Garmo 4 ; J. Adolfsson 5 ; M. Lambe 4 ; A. Bill-Axelson 6 ; P. 

Stattin 1 

1 Urologiska kliniken, NUS, Umeå; 2 Onkologiskt Centrum, Göteborg; 3 Urologiska kliniken, Helsingborg; 

4 Regionalt Onkologiskt Centrum, Uppsala; 5 Onkologiskt Centrum, Karolinska inst, Stockholm; 

6 Urologiska kliniken, Akademiska sjukhuset, Uppsala 

Bakgrund: Frekvensen av oplanerad återinläggning efter kirurgiska ingrepp är ett robust mått på 

vårdkvalité. Tidigare undersökningar har visat en frekvens av oplanerade återbesök på 10-15% och 

återinläggning efter radikal prostatektomi mellan 1-7% i USA, men inga data finns rapporterade från 

Sverige. 

Patienter och metoder: Vi undersökte risken för återinläggning inom 90 dagar efter retropubisk 

prostatektomi (RRP) och laparoskopisk/robotassisterad prostatektomi (LRP) i PCBaSe, som innefattar 

data från Nationella Prostatacancerregistret (NPCR) och bla Patientregistret. Män som opererats med 

RRP eller LRP under tidsperioden 1996-2006 studerades. Vi analyserade hur många män som 

återinlades inom 90 dagar efter RP, tidstrender, skillnader mellan sjukhus och vilka diagnoser och 

reoperationer som var vanligast. 

Resultat: Totalt 13678 män opererades med radikal prostatektomi varav 11657 män opererades med

RRP och 2004 män opererades med LRP. Av dessa män återinlades 1652/11657 (14%) efter RRP och 

267/2004 män (13%) efter LRP. Det fanns en tydlig nedgång i frekvensen av återinläggning över tid, 

1996 återinlades 29/63 män (46%) och 2006 återinlades 250/2163 män (12%). Under den första 

perioden av observationsperioden, dvs 1996-1999 utfördes mycket få LRP (n=3), och under den 

tidsperioden var risken för återinläggning efter RRP högst, 440/1638 (27%). Under tidsperioden 2000- 

2003 återinlades färre män efter RRP 612/4539 (14%) jämfört med LRP 100/502 (20%). Under 

tidsperioden 2004-2006, var frekvensen av återinläggning 11% efter både RRP (600/5480) och LRP 

(166/1499). 

Konklusion: Cirka 15% av männen återinlades på sjukhus efter prostatektomi 1996-2006 i Sverige. 

Frekvensen sjönk kraftigt under observationsperioden talande för att vårdkvaliteten förbättrades under 

observationstiden. 

54 

HÖGRE INCIDENS AV NEUTROPEN FEBER HOS PATIENTER MED ADJUVANT DOCETAXEL 

UTAN HORMONELL BEHANDLING JÄMFÖRT MED PATIENTER MED KASTRATIOSRESISTENT - 

RAPPORT FRÅN SPCG 12 

G. Ahlgren 1 ; P. Flodgren 2 ; P.L. Kellokumpu-Lehtinen 3 ; T. Tammela 4 ; L. Sengeløv 5 ; M. Borre 6 ; A. 

Angelsen 7 ; J.R. Iversen 8 ; A. Prövare 9 

1 Urologiska kliniken, SUS; 2 Skånes Onkologiska klinik, SUS Lund; 3 Onkolog klin, Tampere, Fi; 4 Urol klin, 

Tampere, Fi; 5 Onkolog klin, Herlev DK; 6 Urol klin, Århus, Dk; 7 Urol klin, Trondheim, No; 8 Onkolog klin, 

Ullevål, No; 9 SPCG 12 

Bakgrund: Adjuvant cytostatika är standard för högrisk patienter med andra tumörsjukdomar, t.ex. 

bröst- och colorektal cancer. Därför startade vi en randomiserad studie mellan observation och adjuvant 

docetaxel efter radikal prostatektomi till patienter med prostatcancer och hög risk för recidiv och 

metastaserande sjukdom. Detta är en första rapport om biverkningar efter att studien stängts för 

rekrytering. 

Material o metod: Patienter med prostatacancer Gleason score(GS) ≥4+3, pT2 och positiv kirurgisk 

marginal, pT3a-b eller N+ efter radikal prostatektomi randomiserades till antingen enbart uppföljning 

eller 6 kurer docetaxel 75 mg/m2 var 3:e vecka. PSA nadir efter kirurgi skulle vara 0,5 ng/ml) efter 5 år. 

Annan behandling för prostatacancer kan ges efter PSA-progress. 

Resultat: Under 4,5 år fram till och med maj 2010 har 459 patienter randomiserats. 81% av patienterna 

i docetaxelarmen fullföljde 6 kurer docetaxel enligt protokoll, i snitt erhölls 5,5 cykler. Totalt 

rapporterades fram till april 2010 allvarliga biverkningar (SAE) hos 78 patienter eller 17,4% av hela 

studiepopulationen. Av dessa var 33 patienter med neutropen feber, vilket utgör 14,7% av patienterna i 

docetaxel armen, vilket var nästan 5ggr högre än i TAX 327-studien (3%) vid kastrationsresistent 

prostatacancer. Övriga SAE var 2 patienter med lungemboli, 10 med cardiovaskulära händelser, 2 med 

gastro-intestinal blödning och 23 övriga. Tre dödsfall konstaterades, en i hjärtsjukdom, en GI-blödning 

och en njurcancer med metastaser. Inget av dödsfallen bedömdes som relaterat till docetaxel. 

Slutsats: Sex kurer adjuvant docetaxel efter kirurgi gav en högre incidens av neutropen feber jämfört 

med patienter med avancerad sjukdom. En möjlig förklaring är att hormonbehandling och Prednisolon 5 

mgx2 gavs i TAX 327 men inte i SPCG12. 

55 

SJUKVÅRDSKOSTNADER RELATERADE TILL PROSTATACANCERDIAGNOS 

K. Björkstedt 1 ; A. Bill-Axelson 2 ; M. Lambe 3 ; J. Stålhammar 4 ; F. Sandin 3 

1 GlaxoSmithKline AB; 2 Department of Urology, Uppsala Universitet; 3 Regionalt Onkologiskt Centrum 

Uppsala/Örebroregionen Akademiska Sjukhuset; 4 Institutionen för Folkhälso- och Vårdvetenskap 

Bakgrund: Under 2007 diagnostiserades 8 870 fall av prostatacancer (PCa) och drygt 66 800 män 

levde med PCa. Incidens och behandlingsmönster har förändrats de senaste decennierna med ökade 

behandlingskostnader som följd, men det saknas aktuell forskning gällande behandlingskostnader. 

Syfte: Primärt syfte med studien var att beskriva sjukvårdskostnader för PCa. Sekundärt syfte var att 

undersöka skillnader i sjukvårdskostnader i relation till Gleason Score, PSA-nivå och ålder. 

Metod: Studien är historiskt prospektiv (1997-07) och baseras på data från elektroniska journaler i 

Landstinget Uppsala läns primärvård samt data från nationella register. Kostnadsberäkning för PCa 

gjordes enligt gängse metoder där kostnad per enhet samlades in från offentliga nationella och 

regionala prislistor. 

Resultat: Genomsnittlig totalkostnad för en PCa-patient första året efter diagnos var 77 578 kronor och 

för efterföljande år 50 724 SEK. Kostnaden för åldersmatchade kontroller uppgick till 30 615 SEK per år, 

vilket ger en PCa-specifik kostnad på ca 47 000 SEK första året och ca 20 000 SEK efterföljande år. 

Totalkostnaden mellan PSA-nivåer ökade med signifikanta skillnader (p≤0.05). Kostnaden för de yngsta

(

Resultat: I kohorten, bestående av 30642 patienter med hormonellt behandlad prostatacancer, 

observerade vi totalt 2596 frakturer jämfört med det förväntade antalet 1635 frakturer. Den högsta risken 

för fraktur sågs hos män som genomgått ablatio testis. Män med antiandrogen behandling hade ingen 

ökad risk för fraktur. Höften var den vanligaste frakturlokalen. De yngre männen hade den högsta risken 

för frakturer. 

Diskussion: Män med prostatacancer som behandlas hormonellt har generellt en ökad risk för frakturer. 

Bland svenska med prostatacancer diagnostiserad 1997-2006 och hormonell behandling var 

höftfrakturer den vanligaste frakturtypen. Patienterna som hade hormonell behandling i form av 

antiandrogen i monoterapi hade dock ingen ökad risk för frakturer. 

58 

VITAMIN D, PTH OCH CALCIUM OCH RISK FÖR PROSTATACANCER 

J. Brändstedt 1 ; M. Almquist 2 ; J. Manjer 3 ; J. Malm 4 

1 Urologiska kliniken SUS Malmö; 2 Kirurgiska kliniken SUS Lund; 3 Kirurgiska kliniken SUS Malmö; 

4 Klinisk kemi Malmö 

Bakgrund: Prostatacancer är den vanligaste cancern i västvärlden, men etiologin är till stor del okänd. 

Förutom ålder och ras finns det få etablerade riskfaktorer. Vitamin D brist har med anledning av ett 

omvänt förhållande mellan solexponering och död i prostatacancer föreslagits som en riskfaktor. 

Metod: I en populationsbaserad prospektiv kohort, Malmö kost cancer, omfattande 11 063 män födda 

mellan 1923 och 1945 identifierades 943 fall av prostatacancer vilka matchades med var sin kontroll. 

Serum calcium, parathormon och vitamin D analyserades i frysta prover. Med logistisk regression 

jämfördes risken för incident prostatacancer hos fall och kontroller i kvartiler respektive deciler av 

analyterna. 

Resultat: Vi såg en tendens till ökad risk för prostatacancer med ökande Vitamin D nivåer. I den 

matchade analysen blev detta signifikant i kvartil 3, OR 1.36 (1.03-1.80). När vi delade in kohorten i 

deciler såg vi ett icke linjärt samband, där risken för prostatacancer ökade i decil 4 OR 1.67 (1.06-2.62) 

och i decil 7 och 8 med OR 1.68 (1.06-2.68) respektive OR 1.80 (1.13-2.85) 

Slutsats: Vi såg en positiv association mellan vitamin D och risk för prostatcancer men sambandet 

förefaller icke linjärt.

UROLOGIDAGARNA 2010 / Abstracts

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?