St Olofs kyrka - Regionmuseet Kristianstad

Konservering
I kor och långhus finns medeltida kalkmåleri i samtliga valv samt på mindre
väggpartier i långhuset. Målningarna i valven består främst av slingrande växtornamentik
på ljus botten medan väggmotiven innehåller flera fragmentariska figurer.
Måleriet har tolkats vara samtida med valvslagningen och uppförandet av
det gotiska, tvåskeppiga långhuset. Dateringen till 1400-talets mitt baseras på detta,
men det skall tilläggas att det inte finns någon genomgripande byggnadsarkeologisk
undersökning av kyrkans byggnadsutveckling.
Måleriet var länge överkalkat, men såg åter dagens ljus i samband med en
invändig renovering 1949-50. Konservator Hans Erlandsson ansvarade för framtagningen
av målningarna. Spår efter detta arbete syns genom huggspår, putslagningar,
retuscher och rena tillägg. Merparten av konservatorns egna tillägg är
markerade med rutmönstrade kamdragningar. Markeringarna är dock inte konsekvent
genomförda utan återfinns stundtals även på originalytor. Originalmålningar
kännetecknas av mörka, mer mättade färger och en helt annan galant linjeföring.
Korvalven har störst andel bevarat originalmåleri. Ornamentiken utmärker
sig som betydligt tätare och mer driven än den originalornamentik som är kännetecknande
för långhuset.
Årets konservering inriktades på att rengöra ytskikten, laga sprickbildningar
i putsen och fästa lösa färgskikt. Sprickorna injekterades med Ledan, en svagt
hydraulisk kalkbruksvälling. Retuschering tillämpades i första hand på ytor där
befintlig linje uppenbart blivit bruten av rengöringen eller en lagning. På ribborna
förekommer en mängd äldre putslagningar som efter rengöring framträdde som
mycket mörkare än originalet. För att skapa en jämnare övergång laserades originalytorna
tunt med infärgat kalkvatten.
Direkt uppenbara feltolkningar av originalet som försvårade förståelsen för
bilden tonades ner, exempelvis den påhittade ansiktsformen hos Maria med barnet
på långhusets norra östvägg. Vid rengöringen kunde även konservatorerna
konstatera att valvens röda och gråvita ribbor ursprungligen varit röda och blå.
De blå ribborna täcktes till stor del av en slarvigt påförd vitaktig avfärgning, med
yvigt dragna penseldrag. Den vita färgen härrörde från framtagningen 1950. Med
denna kulörförändring försvann den tänkta kontrasten mellan ribba och kappa
som är av betydelse för både valvens formspråk och kappornas dekor. Med kvarvarande
färgspår som vägledning utfördes en svagt blåaktig lasyr, av infärgat kalkvatten,
ovan den vita avfärgningen. Återgången till blå ribbor innebar en mindre
insats som med stor tydlighet återknyter till målningarnas ursprungliga framställning.
Det råder osäkerhet kring varför man 1950 utförde den hafsiga vita laseringen.
Avsaknaden på kunskap om detta tilltag i kombination med dess uppenbart
negativa effekt på ursprungsmåleriet gav inte motiv nog till att låta denna
avvikelse inarbetas ytterligare de kommande 50 åren.
En valvkappa i långhusets nordvästliga travé hade blivit utsatt för en stor
lagning efter 1950. Lagningen var enfärgad och anslöt till bruten dekor i form av
1950-talsretusch. I och med att den odekorerade ytan hade en något grövre struk-