Stensättning och kulthus. - Sörmlands museum

Byggnader i gravkontexterGraven har utifrån sina karaktärsdrag (yttre - inregravskick samt lokalisering i landskapet) tillförtstidsperioden yngsta bronsålder-förromersk järnålder.Likaså har de boplatsanläggningar som undersöktsprecis som graven dateringar som knyter an till bådeyngre bronsålder och förromersk järnålder, men meden klarare tyngdpunkt i förromersk järnålder. Medanledning av detta kan det inte uteslutas att gravenoch boplatsanläggningarna skulle kunna vara samtida.Den nästan totala frånvaron av fyndmaterial, konstruktionenskaraktär, kulturlagrets beskaffenhet samtavsaknaden av ytterligare konstruktioner och struktureri form av hus, hägnader, härdrader, förrådsgropar medmera, talar för att platsen ej har nyttjats som boplats itraditionell bemärkelse. De utförda miljöarkeologiskaanalyserna understödjer tolkningen av lokalen somnågot annat än en plats där mänskliga aktiviteter haravsatt den typ av spår som vanligen brukar förekommapå platser där människor levt och verkat under en längretid. En möjlig tolkning är att konstruktionen istället skasättas i relation till gravmiljön och de aktiviteter somhar genomförts där i anslutning till gravläggandet.Det är inte ovanligt att i arkeologiska sammanhangpåträffa lämningar från byggnader eller andra konstruktionersom hör samman med gravar eller gravfält.Förekomsten av tydliga kult- och gravhus i det arkeologiskamaterialet (tex. Ringeby, Fosie, Broby m fl)visar att byggnader av mer eller mindre symbolisktslag faktiskt har uppförts i samband med gravkultenoch gravritualen. Hur byggnaden har utformats har singrund i en komplex samverkan mellan olika föreställningar.Det förekommer också ofta att både föremål ochanläggningar, som vanligen karakteriseras som boplatslämningar,påträffas i samband med gravar. Fenomenetär särskilt vanligt på gravfält från yngre bronsålder ochäldre järnålder. Om sådana anläggningar uppträder ianslutning till en grav eller flera gravar är det möjligtatt de utgör spår efter offer och/eller andra ritualer ianslutning till kulten av de döda. Mer eller mindre tydligabyggnadskonstruktioner kan således härröra frånsåväl samtida, eller äldre boplatslämningar som frånbyggnader och konstruktioner som hör samman medgravarna (Kaliff 1997, s, 54-57 s, 70-72).I en relativt nyligen framlagd avhandling som behandlarkulthusproblematiken, definieras ett så kallat kulthussom ”en husliknande konstruktion, inte för vanligtboende eller annan profan funktion utan för ett sammanhangsom vi uppfattar som sakralt.”(Victor 2002, s65). Genom en ingående analys av sådana husliknandekonstruktioner, främst i Sverige, har författaren kommitfram till vad som kan sägas vara kännetecknandeför dessa typer av byggnader.De generella dragen är att de ofta saknar väggar, ingångoch tak. Utöver detta så avviker byggnadsmaterialet,lokaliseringen samt riktning i jämförelse med profanahus, och normala boplatsfynd saknas. Byggnaderna liggeri anslutning till gravplatser eller platser av starktrituell karaktär. Kulthusen påträffas oftast i utprägladeNFigur 8. Planritning över A208och A209. Streckad linje visarkulturlagrets utbredning. Skala1:50.13