Stensättning och kulthus. - Sörmlands museum

De ensamliggande stensättningarna kan sägas geuttryck för hur människorna organiserade och betraktadelandskapet ur ett rumsligt perspektiv. En allmänutgångspunkt inom den arkeologiska forskningen är attbegravningar har skett relativt nära bebodda och brukadeområden. Vad det gäller själva avståndsbegreppetuppstår svårigheter i bedömningen av vad som kananses som ett långt respektive kort avstånd, då begreppettill sin karaktär är relativt (Olausson 1995, s. 183f,Widholm 1999, s. 247f).I dagens landskapsbild synes den undersökta lokalenvid Solberga ligga avsides i förhållande till den fornlämningstätaidag uppodlade dalgången som sträckersig åt sydöst från Strängnäs. Avståndet mellan denundersökta lokalen och den fornlämningstäta uppodladedalgången är cirka 1,5 kilometer. En källkritisksynpunkt på detta resonemang är att vid en revideradinventering av området skulle eventuellt antalet fornlämningslokaleröka något. Därmed skulle dagens bildav fornlämningarnas relation till varandra och till landskapsrummetförändras.Genom att utgå från en tänkt strandlinje 15 meter överhavet kan lokalen placeras in i ett rekonstruerat yngrebronsålderslandskap (se figur 10). Av kartanalysenframgår att lokalens läge framstår som bra ur ett kommunikativtperspektiv och att vattnet förbinder lokalenmed de omgivande fornlämningarna från samma tidsperiod.Lokalens belägenhet framstår inte längre somlika avsides i relation till fornlämningarna och landskapet.I arkeologiska sammanhang kan det urskiljas tvåhuvudlinjer i hur lokaler med ensamliggande stensättningarhar tolkats. De har dels setts som representanterför mindre bebyggelseenheter vilka senare flyttas sammantill större bebyggelseenheter, representerade avgravar samlade i grupper eller i gravfält (se tex. Olausson1995, s. 176). Ensamliggande rösen men ävenröseliknande stensättningar i synliga krönlägen, haräven betraktats som revirmarkeringar. Anläggningarnahar markerat gränsen för det som har uppfattats som detegna reviret. Revirets begränsning har varierat från attgälla ett större resursområde till den egna boplatsen. Ilinje med detta så kan de ensamliggande gravarna sessom ett slags äganderättsdokument för enskilda mindreeller större bebyggelseenheter (Widholm 1998, s. 20och där anförd litteratur).De två ovan nämnda sätten att tolka lokaler medensamliggande stensättningar behöver inte stå imotsatsförhållande till varandra. Ensamliggande stensättningaroch deras placering i landskapsrummet kanses som ett steg på väg till den bebyggelseutvecklingoch strukturering av rummet vilken sker som en processunder äldre järnålder. Lokalerna ingår på så sätti en utveckling där ett mindre antal bebyggelseenhetertar större markområden i anspråk. De utvidgademarkområdena omvandlas därefter till betesmarkeroch odlingsytor och ingår i ett större resursområde.De ensamliggande stensättningarna kan ses som markörer/symbolerför identitet mellan grupper inom detgemensamt ägda och brukade resursområdet (Olausson1995, s. 176). Med utgångspunkt i det ovanstående kanensamliggande stensättningar inte bara betraktas somrevirmarkeringar gentemot andra grupper, utan ävenbetraktas som markörer för identitet inom gruppen ochresursområdet.En övergripande aspekt i sammanhanget är synen pålandskapet och hur man medvetet har valt att organiseraoch utforma landskapsrummet. Förhistoriskalämningar såsom rösen och stensättningars placeringi rummet vittnar om att vissa platser och/eller områdenhar haft en särskild innebörd. Grunden till valet avplats kan sökas i produktionsmässiga och ekonomiskamen även ideologiska aspekter (Burström 1997, s.172, Olausson 1995, s. 184). Valet av plats för gravensplacering påverkas således av vilka platser som varitviktiga i vardagslivets olika verksamheter. Platsernabehöver därför inte med nödvändighet ligga i anslutningtill den egna bebyggelsen eller den egna gården(Kaliff 1997, s. 70f).I Småland är det noterbart att de ensamliggande stensättningarnafinns både i de centrala och marginellabygderna. Men de uppträder mer frekvent inom marginalområdena(Widholm 1998 s. 147). Dominansenav ensamma rösen och runda stensättningar i marginalbygderingår enligt Widholm i ett kolonisationsförloppsom visar att bebyggelse och kolonisation i sådanaområden inte börjar med anläggning av större rituellaplatser, utan genom att man markerar positionen hosenskilda individer genom uppförande av rösen och/ellerensamliggande stensättningar (Widholm 1998, s. 148).Rösen och ensamliggande stensättningar förekommerparallellt under stora delar av bronsåldern inom dessaområden. Antingen valde man att återbegrava i ett tidigareröse eller att bygga en ny gravanläggning i form aven ensamliggande stensättning. Variationen ger uttryckför en samtida bakomliggande ideologi och/eller socioekonomisksituation.Arbetsinsatsen skiljer sig mellan att uppföra ett röseoch en ensamliggande stensättning, dels i själva uppförandetoch dels i insamlandet av byggmaterial. Tankenär att röset vid uppbyggnaden krävde kollektiva medelmedan en stensättning kunde uppföras inom ramen förett hushåll. Det kollektiva och långsiktiga inslaget förstärksockså av de sekundärgravar som ofta påträffasi rösen. Anläggandet av ensamliggande stensättningarkan med utgångspunkt från det ovanstående relaterastill frågan om en övergång från en kollektiv försörjningsnivåtill det enskilda hushållet. Nya rösen anläggsgenom hela yngre bronsåldern men antalet ensamliggandestensättningar är ännu större. Relationen mellanrösen och ensamliggande stensättningar kan motsvara15