Stensättning och kulthus. - Sörmlands museum

en förändrad syn på den enskilda graven. Från att havarit en rituell och praktisk angelägenhet för en störresläkt, till att vara en lokal företeelse inom ramen för detindividuella hushållet. Förändringen i gravläggandetkan påvisa att ansvaret övergår från en större bygd tilldet enskilda hushållet (Widholm 1999, s. 255ff).Utifrån den redovisade bakgrunden om ensamliggandestensättningar kan RAÄ356 placeras in i ettsammanhang eller flera. Begravningar behöver intemed nödvändighet ligga i nära anslutning till där manhar valt att bo. Den ensamliggande stensättningen(A35) kan tillsammans med de andra ensamliggandestensättningarna i området möjligen knytas till deni fornlämningsbilden synbara koncentrationen avfornlämningar cirka 1,5 kilometer nordöst om undersökningsområdet.Karaktären på fornlämnigarna(terrasser, röjda ytor, skärvstenshögar, stensträngar)visar på en kontinuitet i utnyttjandet av området förbostadändamål och till boendet relaterade aktivitetersåsom till exempel odling. Det är dock problematisktatt rumsligt peka ut den specifika boplatsytan inomdenna typ av komplex. Undersökningar visar att dekan uppträda i en mängd olika sammanhang (Olausson1998, s. 101).En tanke är att man vid övergången mellan yngrebronsålder och förromersk järnålder bland annat harvalt att begrava sina anhöriga i ensamliggande stensättningarpå väl synliga platser i det omkringliggandelandskapet. Under tidens gång har valet av begravningsplatsistället relaterats till att ligga närmare självaboplatsytan. Gravarna har då också grupperats i gravgrupperoch gravfält. RAÄ 356 kan ses som en del iden process som sker i förändringen av utnyttjandet avlandskapsrummet under den äldsta delen av järnåldern.Att valet av begravningsplats förändras behöver dockinte med nödvändighet betyda att valet av boplats förändras.Boplatsytan kan vara densamma, medan valetav begravningsplats kan ha skiftat under en längre tidsperiodutifrån samtida bakomliggande ideologier ochsocioekonomiska strukturer.Samtidigt kan lokalen placeras in i ett kolonisationsförloppvilket också ingår i bebyggelseförändringen.I och med att begravningar och i det här fallet meden tillhörande konstruktion för rituellt bruk placeratsett stycke från den egentliga boplatsytan så markerasäven en utvidgning av det egna resurs-området samten markering av individen och dennes position såvälinom gruppen som mot andra grupper. Den undersöktalokalens karaktär aktualiserar även frågan om hur landskapetuppfattats och in-delats i profana respektiverituella områden. RAÄ 356 kan ses som ett exempelpå att vissa platser har haft en rituell dimension utöverförsörjning och produktion. De rituella aktiviteter somhar förknippats med den aktuella platsen har med andraord separerats från boplatsområdet med sin förankringi det vardagliga livet.SammanfattningDen arkeologiska enheten vid Sörmlands museumhar under perioden 020610 – 020712 efter beslutav länsstyrelsen i Södermanlands län utfört en särskildundersökning av en nyupptäckt fornlämning,(RAÄ356), Gorsinge 1:20, Strängnäs socken och kommuni Södermanlands län. Undersökningen utfördesmed anledning av Vägverkets beslut om en utbyggnadav E20 till motorväg, delen Härad-Järsta. Undersökningsområdetutgjordes av en yta om cirka 2000 m 2inom Gorsinge 1:20, beläget på planerad sträcka förbiSträngnäs, strax öster om Solberga, där den nya motorvägenkommer att korsa Riksväg 55.Fornlämningen i form av en gravgrupp samt ett förmodatboplatsområde påträffades under hösten år 2000 dåSörmlands museum utförde en särskild utredning i ettangränsande område (Gustafsson, Rapport 2001:08).Den nyupptäckta fornlämningen var belägen inom detvägområde som tidigare varit föremål för en arkeologiskutredning utförd av Riksantikvarieämbetet, UVStockholm (Andersson, Rapport 1995:2). Under höstenår 2001 utförde Sörmlands museum en arkeologisk förundersökningav fornlämningen, vilken resulterade i enröseliknande stensättning och ett antal boplatsanläggningari anslutning till graven. Boplatsanläggningarnautgjordes av stolphål, störhål, härdgropar, nedgrävningar,kulturlager samt två terrasser, varav en stensatt.Utifrån 14 C-dateringar av två boplatsanläggningar kundeboplatsområdet hän-föras till förromersk järnålder (Gustafsson,Rapport, 2001:06)Undersökningen berörde en ensamliggande stensättning,A35, i krönläge samt ett antal förmodadeboplatsanläggningar belägna på två terrasseringar.Stensättningen innehöll ett benlager, där rester av engravlagd individ kunde urskiljas. Den gravlagdas ålderkunde bestämmas till maturus det vill säga den begravdavar 40-60 år gammal. Stensättningen har utifrån inreoch yttre gravskick samt placeringen i landskapettillförts tidperioden yngre bronsålder- förromersk järnålder.Sammanlagt undersöktes och registrerades 178stycken anläggningar varav 60 tolkades som någonform av boplatsanläggningar. Anläggningarna utgjordesav stolphål/störhål, härdar, rännor, nedgrävningar,kulturlager och en kokgrop. Bland de undersöktaanläggningarna kunde endast en säker konstruktionurskiljas i form av A208. Anläggningen utgjordesav två separata enheter. Dels ett kulturlager, dels enstenkonstruktion, vilken underlagrade kulturlagret.Anläggningen var belägen på den stensatta terrassenoch avståndet mellan stensättningen och anläggningenvar cirka 10 meter. A208 har tolkats som någon formav sakral byggnad i anslutning till graven och gravläggandet.Konstruktionen uppvisar inte alla de explicitakriterier som kan sägas vara känntecknande för det”klassiska” kulthusen. Men likheterna finns där, om17