SiStone nr 5/04 (pdf 2,1 MB, nytt fönster) - Statens Institutionsstyrelse

Föräldrar behöver stöttasnär deras barn omhändertasCarina Bjurling har forskat om hur föräldrarna till tvångsomhändertagna barn klaratseparationen. I hennes intervjuer berättar mammor och pappor om obearbetade kriseroch obefintligt stöd.Att mista barnen. Att uppleva att de> försvinner i någon annans vård utanatt man som förälder vet riktigt när, hureller om de kommer tillbaka.En fasansfull tanke för de flesta föräldrar.Separationer från barn är traumatiskaupplevelser som gör att vi hamnar i kristillstånd,och det alldeles oavsett om vi ärskötsamma och ”duktiga” föräldrar ellermammor och pappor som inte klarat avatt ta hand om oss själva och våra barn.När samhället omhändertar barn är detinte bara barnen som behöver omvårdnad,stöd och hjälp. Föräldrarna måsteockså stöttas.Det hävdar socialpedagogen Carina Bjurlingi sin magisteruppsats ”Föräldrars upplevelserav separationen från sina barn settur ett kristeoretiskt perspektiv”. Eftermånga år som behandlare, på institutionoch som nu, i Vårljus mobila enhet, villeCarina Bjurling forska kring hur föräldrartill barn som omhändertas och placerasegentligen mår. Hur upplever de separationen?Hamnar de i kris när barnen försvinner?Hon intervjuade tio familjer som fått etteller flera barn omhändertagna. I nio avde tio fallen omhändertogs barnen enligt2 § LVU, alltså på grund av brister i föräldrarnasomsorg. Bara i en familj var detbarnets eget beteende som låg till grundför tvångsomhändertagandet.Föräldrar hamnar i kris när deras barn omhändertas. De behöver stöd och hjälp och ska inte, somi dag, lämnas ensamma med sitt trauma, säger socialpedagogen Carina Bjurling.Foto: Cecilia MellbergFör föräldrarna och för Carina Bjurling blevintervjuerna, två med varje familj, intensivaoch viktiga samtal. Flera föräldrarhade aldrig talat om separationen tidigare,och sorg och smärta som trycktsundan fick äntligen komma fram. För förstagången satt någon där och undradehur det egentligen varit.12 SiStone nr 5 2004