Vg 221-259 - Riksantikvarieämbetet

486 VÄSTERGÖTLANDkennzeichnende Beiname eines Runenmagikers, der mit dem scharfen Blick des Habichts ausgestattet, seineübernatürliche Macht bezeugt, ähnlich wie sich der Runenmeister auf Brakteat I von Nebenstedt (untenNr. 133) als 'glanzäugig' bezeichnet. Vielleicht ist auch hakuþo auf dem Stein von Noleby (Nr. 67) die ungenaugeschriebene Akkusativform des gleichen Wortes. Der Stein von Vånga mag ursprünglich in enger Verbindungmit einem Grabe -— sei es auf, bei oder in ihm — angebracht worden sein und sollte wohl dies Grab gegenbösen Zauber, vor allem gegen den Wiedergänger, schützen.» Nebenstedt-brakteatens runinskrift i sin helhetläser och tolkar Krause sålunda (a. a. s. 270): »GUaugin win r(ü)n(ö)ii 'Ich der Glanzäugige weihe die Runen'.»Han tillägger: »Der Runenmeister bezeichnet sich also selbst als den 'Glanzäugigen', weil er den scharfen,gleissenden Blick derer hat, denen man übernatürliche Kräfte zutraute. Im Inhalt besonders nahe steht dieSelbstbezeichnung des Runenmeisters als haukoþuR 'der Habichtgleiche' auf dem Stein von Vånga». Jämförelsenav dessa två till karaktären vitt skilda föremål är icke adekvat, allra helst som brakteaten språkligtinnehåller en fullständig sats. Krauses uppfattning är visserligen formellt oantastlig, men den är svår attpraktiskt acceptera, eftersom den förutsätter, att ristaren uttryckt sig till ytterlighet dunkelt.68. Saleby sn, kyrkogården. Nu i kyrkanI samband med kyrkans restaurering 1959 lades gravstenarna Vg 68 och 70 som golvstenar i koret.69. Saleby sn, kyrkogården. Nu i kyrkanGravstensfragmentet flyttades 1964 in i kyrkans vapenhus.70. Saleby sn, kyrkogården. Nu i kyrkanGravstenen ligger sedan 1959 som golvsten i kyrkans kor.80. Bjärka sn, Härlunda kyrkaRunan 21, som enligt Hilfelings teckning fig. 119 består av en huvudstav med en vid mitten av denna placerad,ringförmig bistav, har varit vansklig att bestämma. De följande runorna 22-24 þer uppfattas naturligastsom slutet av ett maskulint släktskapsord fadin el. brodin i dat. sg. (början av ordet har gått förlorad). Runankan dock icke vara tecken för a (inte ens en av tecknaren missuppfattad a-runa), knappast heller för o (elleren missuppfattad o-runa; dalrunornas tecken för o har visserligen detta utseende men kan icke utan vidareappliceras på en tidigt medeltida runinskrift i Västergötland). Läsningen kan beklagligtvis icke verifieras,men vad bildens pålitlighet beträffar, kan erinras om att Hilfeling i sina många andra avbildningar har visatsig vara en synnerligen observant och driven tecknare med stor erfarenhet av inskrifter, även runinskrifter.Utifrån formen vore det mest tilltalande att uppfatta runan som e.Ringformigt stungna e-runor äro tämligen sällsynta. De äro rent medeltida med de äldsta beläggen från1100-talet (NlyR 526 Sakshaug 1, enligt Magnus Oisen exakt daterbar till 1184). I Sverige är runan belagdi Vg 238 Lödöse, på Nyköpingsstaven och i Eskelhemskalendern (E. Svärdström, Nyköpingsstaven och demedeltida kalenderrunorna, Antikvariskt arkiv 29, 1966, s. 19) samt på två av runblecken från Vassunda(Uppsala universitets museum för nordiska fornsaker inv.nr 5711: 1 och 2). Jag bortser från den reliefhuggnae-runan med liten ring, där huvudstaven icke är genomlöpande (se om denna runform s. XLf.). I deis-