Vg 221-259 - Riksantikvarieämbetet

TILLÄGG 487ländska runinskrifterna, som ju äro förhållandevis sena (slutet av 1200-talet och därefter)är 4> en av normaltypernaav e (A. Bæksted, Islands runeindskrifter, 1942, s. 20 och 51). Utanför Island är frekvensen störst iNorge, t. ex. NlyR 26 Ringsaker kirke, 53 Ulstad, 56 Ringebu kirke 1 (från tiden efter 1230; om dennainskrift se även NlyRV, Tillegg og rettelser, s. 252), 79 Øje kirke 1 (förra hälften av 1300-talet), 92 Bønsneskirke (ca 1300), 136 Tønsberg (ca 1275), 250 Stavanger 1, 570 Gol kirke 6, Bergen nyfynd 1958 (nr 4011,NlyR V, s. 266), det s. k. Gånge-Rolfs horn i Florens (omkr. 1300, NlyR V, s. 236). Runan finns också iMaeshowe 2 (slutetav 1100-talet; M. Olsen i Runorna, Nordisk kultur 6, 1933, s. lOlf.). Dessutom i Danmark:DR 59 Øm 1 (efter 1172), DR 415.Mot läsningen e i Vg 80 kan möjligen en invändning göras. Inskriftens övriga tre e-runor äro alla avtraditionell typ, en huvudstav stungen med en punkt.En sådan blandning av runtyper förekommer dock i ettpar av de nämnda norska inskrifterna,NlyR 53 Ulstad och 570 Gol. En läsning |eþer leder till en tolkning[f]æðer, d. v. s. den gamla i-omljudda variantenav dat. sg., som är sällsynt (se härom A. Noreen, Altschw. Gr.,1904, § 438: 3, samt E. Wessen, Svensk språkhistoria 1, 7. uppl. 1965, § 88) men i och för sig icke orimlig i envästsvensk inskrift.Det är sålunda troligt, att gravstenen, som konsthistoriskt kan dateras till 1100-talet, har lagts överBjörns(?) döde fader, icke över hans broder.81. Broddetorps sn, gamla kyrkogården. Nu i Västergötlands museum, SkaraRunföljden 105-106 skall translittereras æð. Samma skrivning med ae-runa och stunget þ har Sm 145.Liksom i Sm 82 och några norska runinskrifter med skrivningen aeþ speglar den ristarens uttal med frikativdental.92. Högstena sn, kyrkanFör att den ömtåliga runstenen skulle erhålla bättre skydd, flyttades den 1966 och uppställdes i kyrkbodenÖ om klockstapeln. Samtidigt tätades några sprickor.111. Gudhems sn, Telacka. Nu i Statens historiska museumGravstensfragmentet tillfördes 1962 Statens historiska museum, inv.nr 26.804.116. Hyringa sn, kyrkan. Nu på ödekyrkogårdenRunstenen har med Riksantikvarieämbetets tillstånd uttagits ur kyrkogårdsmuren och rests på östra delenav kyrkogården i omedelbar anslutning till den östra kyrkogårdsporten. Ingenav runstenens övriga sidor bärristning. Stenens förlorade del har ånyo eftersökts i samband med byggnadsarkeologisk undersökning inomområdet, dock förgäves.134. Kinneve sn, prästgården. Nu i Västergötlands museum, SkaraC.J . S. Marstrander (De nordiske runeinnskrifter i eldre alfabet 1, i Viking 1952, s. 206) supplerar vid inskriftensbörjan en a-runa: »asir alu h er da bare en annen skrivemåte föraaaaaaaa alu h».W. Krause fortsätter i sitt arbete Die Runeninschriften im älteren Futhark (1966), s. 114 f., diskussionenom Kinnevestenens inskrift. Tolkningen 1937 förutsätter att inskriften i sitt nuvarande skick