Vg 221-259 - Riksantikvarieämbetet

490 VÄSTERGÖTLANDBjörketorps sn, Rävlanda, LarsagårdenVid Rävlanda Larsagården, 530 m N om Rävlanda järnvägsstation ligger en 2 m lång, 0,5 m bred och 0,2 m tjocksten, sompå ovansidan haren sentida ristning med runor ur den äldre futharken: jag h wassen ristade runorna.Hemsjö sn, HulskogÄr 1946 påträffades 75 m SÖ om manbyggnaden i Hulskog, i ett röse, ett sandstensblock, 30 x 60 cm stort, med sex»slipade fåror». I fårorna funnos »ristningar», vilka förmodades vara runor. Blocket består av »dalasandsten medböljeslagsmärken?» (M. Stenberger, VHAA diar.nr 875/47). »Ristningarna» äro repor, icke runor.Sexdrega sn, kyrkanI Sexdrega kyrkas grund, sydvästra hörnet, ligger i markytan en sten, som förmodats vara ett runstensfragment.Vid granskning 1964 konstaterades, att stenytan är obearbetad och de refflor som förmodats vara runor naturliga.UlricehamnJ. G. Liljegren upptager i Runurkunder (1833) undernr 1411 (»Ulricehamn. Strax vid staden») en runinskrift, somfelaktigt har förts samman med de västgötska. Inskriften hör hemma i Uppland, U 170 Bogesund, O. Ryds sn(L 642; av Liljegren sålunda dubbelförd). Den är nu försvunnen. Misstaget beror tydligenpå ortnamnet Bogesund,som också var den äldre benämningenpå Ulricehamn. I den äldsta källan, O. Verelius, Hervarar saga (1672), s. 101,beskrives Bogesundsstenen, som författaren tydligen känner genom meddelande från J. Hadorph (jfr B 223 rubricerad»Bogesunds brygga», i J. Peringskölds Monumenta 3, bl. 46, utförligare »Wid Bogesundz brygga i Ry Sochn ochDanary Skepzlag»), omedelbart efter runstenen Vg 59. P. Dijkman, Historiske Anmärckningar (1723), s. 17, 82, 124,hänvisar till Verelius och placerar den också i Västergötland liksom A. Winbom, De Ulricehamn (diss. Ups. 1782),s. 4. Så gör även Liljegren, C. J. Ljungström, Redvägs härad med staden Ulricehamn (1861), s. 38f., och G. Stephens,ONRM 2 (1867-68), s. 813f., medan det inte råder någon tvekan om att O. Celsius (KB F m 60: 1, s. 258, 2, s. 597)hänför inskriften till det uppländska Bogesund liksom N. R. Brocman, Sagan om Ingwar Widtfarne (1762), s. 220.Ingenav denu nämnda forskarna utom Hadorph torde med egna ögon ha sett runstenen. Denär på bilden i Bautilsprucken i flera mindre stycken och har förmodligen relativt tidigt gått förlorad. Ännu i sentida litteratur 1 spökarBogesundsstenen i Västergötland, och traditionen har t.o.m. spunnit vidare på uppgiften om dess ursprungligaplacering. 2Undenäs sn, LindhultI en flat häll 50 m SO om Lindhults skola finns ristad en slinga med sentida runinskrift: runa• risti• r•m• 1926-raþi-tikr-þaR-run si-runum-þim-sum-b-r. »Runorna ristade R[udolf] M[agnusson] 1926. Råde den man, /som runvis är, / de runorna, / som B[alle] r[istat].» Inskriftens versifierade slut har hämtats från Ägerstastenen,U 729. Magnusson tjänstgjorde 1926 som folkskollärare i Lindhult.Ödenäs sn, Västergården 3:10E. Dahlström, Naturminnesmärken och fornminnen i Alingsåstrakten (1926), s. 52f., innehåller följande uppgift:»För några år sen påträffades en dylik runhäll i ett stenröspå Västergårdens ägor, Odenäs s:n.» Uppgiften gäller en70 cm lång och 34 cm bred sten, 20 cm tjock vid rotändan. Stenen, som ligger 225 m VSV om mangårdsbyggnadentill Västergården 3: 10, omedelbart N om en mindre körväg, harpå ovansidan några grunda, huggna linjer, ett parstycken ca 25 cm långa. De äro icke runor.1 Se t. ex. G. Tilanders övers, av A. Winboms dissertation i Västgötalitteratur 1966: 2 (1967), s. 11 och not 13.2 Se t. ex. G. Böjer, Ulricehamns krönika, 1951, s. 11.