Digital VF 2019 - 1

stinarigback

Fågelflyttning på gång. ”Vi hafva här ett biologiskt fenomen af högst komplicerad natur”, skriver Palmén – ett påpekande som antyder varför

flyttfågelforskning kom att bli den mest centrala delen av ornitologin under nittonhundratalet.

Ludwig Brehm (1828), Über den Vogelzug

mit besonderer Hinsicht auf Helgoland

av Johann Friedrich Naumann (1846),

Grundlagen zur Erforschung der Zugzeiten

und Zugrichtungen der Vögel Russlands av

Alexander von Middendorf (1855). Den

kanske mest betydelsefulla av dem alla

i genren – Die Vogelwarte Helgoland av

Heinrich Gätke – publicerades dock först

1891, alltså efter Palméns bok.

De tyska ornitologernas teorier och

begreppsbildningar rörande fågelflyttning

kom att spela stor roll och gör så

alltjämt. Somliga begrepp och metaforer,

som exempelvis zug (tåg) är lika

tankeunderlättande som träffande, men

spelar lätt spratt för den oförsiktige. På

svenska använder vi ord som sträckleder

och flyttningsvägar, men tågmetaforen

används exempelvis i vårt meståg. Av nyss

nämnda boktitlar framgår att zug är en kär

metafor: zugstrassen, vogelzug, zugzeiten,

och zugrichtungen är bara några exempel

– och fåglars sträckoro kallar till och med

britterna för zugunruhe.

Poängen med denna språkliga kommentar

är att påvisa hur lätt man kan bli

förhäxad av en metafor; att uppfatta fågelsträcket

som ett tåg, kanske rent av ett

fullastat tåg som ger sig av vid en viss tid,

leder lätt tanken vidare till att tåget kör

på en räls. Palmén verkar ha funderat i de

banorna när han drivit tesen att fåglarnas

flyttvägar i någon mening är fastlagda. Det

påståendet är långtifrån invändningsfritt,

vilket förstås inte hindrar att många fåglar

traditionellt följer väldefinierade leder.

Om Foglarnes flyttningsvägar

var i flera avseenden ett

epokgörande arbete eftersom

Palmén, vid sidan av

diskussionen av väldefinierade

flyttstråk, även tog upp en hoper andra

idéer och tankar som skulle komma att

inspirera åtskilliga yngre flyttfågelforskare.

Somligt hade mer karaktären av kvalificerade

spekulationer eftersom de framfördes

utan empiriskt bakgrundsmaterial. Utan

att gå på djupet tar han sålunda upp frågor

om exempelvis vilseflugna fåglars genetiska

betydelse och fåglars förmåga att lära sig

hitta rätt genom att förvärva sig ett slags

kartkännedom om landskapet. Den senare

frågan är kopplad till det perenna problemet

om arv och miljö, en fråga där Palmén

allt som oftast lutar åt det senare.

Palmén var en av de första som påpekade

att ungfåglar lär sig flyttvägarna

genom att följa med vuxna: ”Då sålunda

de gamla och mest erfarna individerna leda

hela tåget, följa de unga blott med; flocken

vet derigenom att hålla sig till den lämpligaste

vägen. Kännedom härom öfvergår

från generation till generation”. Att den

förklaringen inte håller för en majoritet av

världens fågelarter är idag uppenbart, men

sant är att den gäller för en hel del av de

fåglar som Palmén studerade, exempelvis

gäss och tranor.

Den tidiga flyttfågelforskningen talade

återkommande om att fenomenet måste

förklaras, det är emellertid inte uppenbart

för en nutida läsare vad det exakt var

som skulle besvaras. Att fåglar på norra

halvklotet flyttar söderut på hösten för att

spendera vintern i varmare trakter är känt

sedan urminnes tid och torde först ha byggt

vår fågelvärld | 1.2019 47

Similar magazines