MAKE BUTTER OR LEAD A HORSE AT WILL

“Thought cannot reach behind its own back, which in the optic labyrinth
of Decartes means ‘Thought cannot see itself thinking’ ”
–––– Tina Folke Drigsdah
Är det sant?!
Så frågar jag alltid. Och efteråt känner jag mig dum. Lurad
till och med. Det hela är rätt förudmjukande faktiskt, men
jag kan inte hjälpa det. Jag vet inte vad det är som har flugit
i mig men på sista tiden har jag känt mig löjligt tillitsfull. Folk
kan säga vad de vill till mig och jag svarar alltid med samma
öppna glada godtrogna och förvånade utrop
Är det sant?!
Det är det aldrig. Men det vet inte jag. Jag vet bara att det där
med tanken och att huruvida den rent faktiskt kan nå bakom
sin egen rygg inte är något man kan tänka sig fram till. Det
är en rörelse man blir tvungen att ge kropp till. Det är en
praktik. Sen får det väl visa sig antar jag. Om problemet är
att det är tanken som inte är flexibel nog eller om det är kroppens
gränser som säger stopp.
Min vän berättade för mig om en bild en inre bild som han
såg om och om igen i sitt huvud som barn. Min vän är dansare
därför tänker jag att det är okej att jag, trots min predikan
om hur det här inte är något man kan tänka sig fram till,
blint lutar mig in i det förtroende jag känner för min väns
kroppsliga kännedom och inlevelseförmåga och accepterar
denna barndomsfantasi som giltig kroppslig praktik – även
om det som sagt bara försiggick inuti hans huvud. Det han
såg framför sig var en kropp som svingade sig runt en trapets.
Runt runt svingades kroppen men min vän kunde inte