MAKE BUTTER OR LEAD A HORSE AT WILL

Det är mycket som kommer ner till samtycke.
Jag var till ett seminarium om en fransk filosof och mystiker.
En av de talande var en lokalt känd ekofeminist som bland
annat pratade om det hårda fysiska arbete som personen
utsatte sin kropp för i hennes arbete på fabrik. Det hårda
fysiska arbetet relaterade till att dra sig tillbaka, alltså, till hur
personen verkade vara rätt down med idén – och framförallt
praktiken – i att utradera kroppen fullständigt.
Jag vet verkligen väldigt många som delar den här drömmen
om kroppslig upplösning. Att bara få slippa. Slippa vara
ensam, slippa vara tillsammans, slippa träda in, slippa stå
utanför, slippa vara kropp, slippa vara huvud. Bara slippa.
Slippa vara antingen eller. Slippa vara kulturbärande natur.
Men det var inte det som var poängen här. Det som var viktigt,
menade den lokalt kända ekofeministen, var inte att det
var ett hårt arbete. Det som var viktigt var att det var frivilligt.
Att frivilligt nedbryta sin kropp genom det hårda fysiska arbetet
som i sista ände, kanske, kommer frigöra den.
Det med att medvetet gå in i en situation var du vet att du
blir fullständigt tömd.
Idag går inte lika många till fabriken som till Fitness-center.
Jag går inte till fitness men jag galopperar, jag galopperar
som en galning.
“please, er der ikke nogen som kan vride mig som en klud så jeg kan
føle at jeg lever for noget?”
––––– Emma Holton, Simon Weil seminarie