MAKE BUTTER OR LEAD A HORSE AT WILL

Det var inte för att jag tyckte de var fula eller så som jag gjorde
det, utan för jag tyckte att de avslöjade min välvilja att underkasta
mig på ett lite för okontrollerat sätt och då jag hellre
önskade framhålla min överdrivet uppmärksamhetssökande
sida gjorde jag mitt bästa för att dölja dem – öronen alltså –
och tog därför hjälp av en vardagligt kamouflerbar men samtidigt
utmärkande sexig pose som skulle skapa en tillräckligt
stor förvirring för att finta bort och avleda uppmärksamheten
från mitt pinsamma bekräftelsebehov. Jag föll ner i vad jag
hoppades kunde bli en kattliknande dykning, sjönk djupare
ner i min framåtböjning, stödde armbågarna på knäna och
fångade upp ansiktet mellan händerna vars fingrar gled in
och stramade upp hela ansiktet när de grep fatt i håret vid
tinningarna. I en lätt uttråkad suck lät jag huvudet falla till
sidan och ansiktet söka uppåt mot det mjuka dagsljuset som
jag visste var smickrande för min profil. Händerna rufsade
nonchalant runt lite i håret för att lösgöra min doft i rummet,
en sista detalj som jag tänkte skulle bli dödsstöten och återställa
önskad maktbalans i rummet.
Denna manöver fick inte önskad effekt.
Efter två sekunder irriterade jag mig nå så jävulskt på männskan
som bara genom sin blotta närvaro hade lyckats spänna
ut min kropp i en sådan pinsam ansträngning som omedelbart
och rakt ut och utan krusiduller sa allt det som fanns
att säga om mitt så kallade ‘symptom’. Det var omöjligt att
uthärda arrogansen, mitt egna krälande gjorde mig spyfärdig
och hans tystnad jagade upp min ilska och hämndlystenhet
till svindlande höjder. Ja, egentligen hade jag väl bara
kunnat lägga sedlarna i handen på honom där direkt och
besparat mig den pinsamma lägenheten att i avmakt behöva
sitta sådär obekvämt och behagande och sträcka mig för
långt i en skickligt avvägd balansakt mellan förnedring och
högmod, dinglande helt ute på kanten av min egen stolthet.
“Ordet Jeg vibrerede mellem
hendes tænder, gled med en
voldelig ro som et pust ud gennem
hendes lukkede mund.
Det var, som om et eller andet
instinkt havde ladet hende
forstå, at hun skulle sige jeg,
kun jeg, i hans nærværelse, at
han var tiltrukket af dette lette
ord, som hun hade så lidt ret
til, og som hun sagde, som om
det betegnede en anden person.
Måske var ethvert jeg dragende
for ham; måske havde alle
gennem dette ord magt til at
fortælle ham noget betydningsfuldt;
men hun fik det til at lægge
sig tættere ind til ham, hun
gjorde det mere intimt: Hun var
mig for ham, og alligevel var det
et mig i drift, et åbent mig, som
ikke huskede noget som helst.”
— Blanchot i översättning av
M.Thykier