MAKE BUTTER OR LEAD A HORSE AT WILL

”Tydligen existerar och lever jag tillsammans med
denna främmande som med en ogenomtränglig
siamesisk tvilling, när jag sover vaknar hon.”
——— Birgitta Trotzig, Dubbelheten Sammanhang
Det är väl nästan ironiskt att det var en schizofren som tillsist
knuffade mig in i psykoanalys. Ja, det handlade inte så mycket
om den schizofrene, alltså, jag gick inte till psykoanalytikern
för att tala om den schizofrene men när jag cyklade ut
till huset i den Köpenhamnska förorten och gick förbi familjelivet
innanför fönstret, tog de tre trappstegen ner genom
marken och knackade på den skuggiga ståldörren kände jag
mig trots allt splittrad. Inte på det sättet när man vill två olika
saker eller känner sig som två olika personer.. eller jo, så
var det ju, men det kom ifrån en annan slags känsla den här
gången. Det kom från känslan av att bära på ett ämne som
kunde dela mig i två eller tio eller tio miljoner bitar, av att jag
bar på ett sprängämne. Ett hot om upplösning.
När jag steg ner i källaren, som för övrigt kändes rätt mycket
som att stiga ner i en bunker, tänkte jag: Nu är kriget här.
En lång tyst man öppnade dörren. Nu är kriget här, tänkte
jag igen. Nu är det verkligen här. Väl innanför möttes jag
dock av en så oseriös syn att jag fullkomligt kom av mig och
tappade bort allvaret i min krigsfantasi. I ett nedsjunket mottagningsrum
innehållande samma långa tysta man som nyss
tagit emot mig i dörren möttes av vad jag förmodar var den
långa tysta mannens planetliknande balansbräda som låg lite
halvt bortglömd men ändå, tydligen, gjort sig förtjänt av en
central plats mitt på golvet mellan oss. Som om Saturnus,
den hårda läromästaren, kraschat rakt ner i mitt undermedvetna
och lagt sig vippande, kanske medlande, mitt på skalan
mellan aktiv och passiv, talande och tyst. Jag kände för att
säga nåt om balansbrädan, men blicken flöt upp och landade