ELI - kapitel 2

2. Vi är en
Nästa dag stod Eli i dammet vid det som en gång varit en
bäck i utkanten av byn. Trots att Assur kantades av en
stor flod och vatten en gång runnit i bäcken, ändrades
ofta vatten-flödena och sedan en tid flödade inget vatten
här. Eli var vid den obrukbara jorden för att leta efter
ödlor. Om man hade tur gick det att hitta lite större ödlor
som man kunde sälja på marknaden. Det var varmt och
väldigt kvavt och av den varma luften bildades dimridåer
som färdades över de uttorkade sanddynerna. Eli tittade
längs horisonten och kände med ens sig dåsig, och
bestämde sig för en välförtjänt vila innan ödle-jakten
kunde starta.
I fickan på magen hade Eli sparat några torkade örter som
Eli hade norpat åt sig på vägen hem. Att tugga på dem
gjorde Eli rofylld. Synfältet blev suddigt och Eli lutade
huvudet bakåt - drömvärlden öppnade sig.
Indus rusade framåt i full fart och visade vägen i
växtligheten. Vattnet skvalpade mot stenarna och när Eli
gick längs kanten av bäcken blåste det lätt. Det var skönt
att återvända till svalkan. “Här är vi, jag och Indus, och
ingenting kan stoppa oss nu”, tänkte Eli, då de båda
jagade ödlor framför sig. “Vi är verkligen ett bra team”,
tänkte Eli, men fick bittert ångra den tanken för Indus
sprang in rakt framför Elis ben vilket gjorde att Eli föll
handfallet rakt över de vassa stenarna vid bäckens kant.
Elis knän och handflator blödde och ömmade. Eli var
omtumlad och som om inte det var nog, kände sig Eli
återigen iakttagen. Eli såg sig omkring.
¤
16

Under bron vid sidan av bäcken stod en mörk skepnad
som såg ut att vänta på något. Indus, som inte saktat ner
alls, var på väg rakt mot den. Eli kände en kyla sprida
sig i kroppen och ut ur skuggan klev en man utan ansikte
fram. Skepnaden närmade sig Eli, som var som
fastfrusen. Snart var den så nära att den lutade sin
väldiga kropp ner över Eli. Eli kunde inte andas.
“Var hälsad, o vanskapta fä”, läspade vålnaden rispigt
fram. “Jag kommer med gåvor och ett löfte om evigheten.
Det är en hälsning från Lucifer”, sa rösten sävligt inifrån
den mörka kåpan. Eli försökte stamma fram något till
svar men hejdade sig; Elis ben skakade trots värmen.
“Mitt namn är Asmodeus”, sa den svarta varelsen
högtidligt.
Eli lugnade sig något, men var fortfarande vaksam på
vad varelsen skulle göra härnäst.
“Kniven ni bär klär er inte. Låt mig ge er en ny”,
fortsatte rösten. Asmodeus räckte fram en lång svart och
sylvass kniv. Eli som hade ont och fortfarande kände sig
kall orkade inte göra motstånd utan tog skakande emot
kniven. Den blänkte vackert i solen och på bladet syntes
en inskription som Eli inte kunde läsa.
“Tack”, stammade Eli. Eli funderade lite. Det hade varit
tätt med underliga möten de senaste dagarna. Först den
där demonen i gränden, sedan kvinnan vid marknaden
och nu den här svarta varelsen. “Syner har jag haft förut,
men drömmarna har blivit mer verklighetstrogna...det är
nästan som om de var verkliga. Men det kan ju inte
stämma? Demonen i gränden var ju otroligt läskig, den
kan inte ha varit verklig. Men känslan av honom hade
17

verkligen liknat den känsla Eli kände när han såg
kvinnan - och även nu med den här ...Asmod eller vad
han nu kallade sig. Det var en känsla som kändes bekant
på något sätt, men ändå overkligt. Det var som om det
hade hänt förut, fast det hade det ju självklart inte”. Eli
grubblade vidare. “Det kan inte vara på riktigt - det är
för otroligt”, bestämde sig Eli för. “Sannerligen var det
ett äventyr!”, tänkte Eli och kände sig plötsligt levande.
“Även om jag gärna varit utan blödande knän och
händer. Det kunde väl drömvärlden skippat”, tänkte Eli.
Varelsens väsande röst avbröt Elis funderingar.
“Din mor ville att du skulle ha den här”, sa varelsen.
Asmodeus, som fortfarande stod böjd, sänkte ner en
amulett. Eli blev tvungen att sträcka armarna högt uppåt
för att ta emot amuletten. Amuletten var sval och
praktfull, i mitten fanns en grön sten som såg ut som ett
öga. “Kanske tänkte hon på mig mycket”, tänkte Eli och
vände och vred på amuletten hoppfullt; den reflekterade
solens strålar i Elis panna med ett vackert mönster.
Demonen fortsatte med låg röst. “Jag träffar henne
ibland förstår du, men snälla, ge mig inget meddelande!
Jag är inte bra på meddelanden”, sa varelsen upprört.
Eli kände sig osäker. Varelsen verkade snäll men hade på
samma gång ett kusligt uttryck.
“Hon blev besatt av en demon förstår ni”, sa varelsen
allvarligt.
“Va?”, utbrast Eli. “En demon, som den i gränden?”,
tänkte Eli.
“Ja en demon, som den i gränden”, sa varelsen. Nu
18

19

kändes mötet med ens obehagligt. “Kunde han läsa mina
tankar?”, Elis hjärta började slå. “Nej, självklart inte,
det var bara en inbillning, jag sa säkert det förut...”. Eli
och Indus utbytte en snabb blick.
“Berätta mer!” befallde Eli. “Vad hände med min far
då?”.
“Din far dog för att han inte kunde hantera skammen,
bland annat. Han drunknade, precis här, men vattnet stod
inte högt då. Det var mest otur att han drunknade för han
snubblade över en sten, slog huvudet i en annan och
hamnade med huvudet i en pöl.”
Eli såg sig om. “Vilket vidrigt öde”, tänkte Eli och lät
blicken vandra iväg längs med bäcken. Den fastnade
sedan vid Indus’ svans som viftade fram och tillbaka.
Indus hade hittat en liten ödla som hon roade sig med.
Ett snabbt bett och ödlan blev huvudlös, sedan tappade
katten intresset och lämnade den halva ödlan i vassen.
Med ens kände Eli en dålig smak i munnen. “Hade
allting gått rätt till? Och vilka var fadern och modern
egentligen?” Trots att Eli visste mer nu än tidigare ledde
mötet bara till fler frågor. Eli stirrade rakt ut i tomma
intet en lång stund och blev sedan långsamt medveten om
varelsens tunga andetag.
“Vill ni veta mer om vilka de var, gå till templet och
fråga efter Azura. Han kommer att leda er vidare längs
din väg”, sa varelsen. “Min praktik är gåvor, inget
annat” sa den och backade flyktigt in under bron igen.
Återigen var det kvalmigt och dammigt. Strålarna
¤
20

träffade Eli rakt i ansiktet och när Eli tittade uppåt
blixtrade det till. Det ringde i Elis öron och huvudet
dunkade. Det var verkligen för varmt för att vara ute i
solen så här länge. Eli blundade och vände blicken neråt.
Längre fram syntes ett träd och lite skugga. Kanske var
det bara en illusion, men Eli var villig att ta den risken.
“Det är ändå försent, jag är redan uttorkad”, tänkte Eli
och började stappla fram mot trädet.
¤
“Ajaj! Det är lätt att bli uttorkad när inget vatten finns”,
sa en röst entusiastiskt. “Det får du akta dig för! Precis
det där hände mig en gång, ja det var väl 3-400 år sedan,
men jag minns det som om det vore idag. Det var varmt
och jag hade inget vatten så jag somnade in. Hehe, det är
farligt att leva, men ingen vet hur det är att dö. Ja, ingen
förutom jag då”, skrockade rösten.
Framför Eli stod en enorm fågel med vingar i alla
tänkbara färger. Vid Elis fötter låg färsk aska. “Det var
konstigt, ingen eldar väl något nu”, tänkte Eli och vände
sig mot rösten.
“Ja, du får ursäkta mig, det där är mitt”, sa fågeln och
såg sig om. Askan kom från fågeln som hade fötts på nytt
efter att ha blivit byte åt en av de omkringvandrande
vildhundarna. “Mja, detta var verkligen ur askan in i
elden, som jag brukar säga. Det är minsann inte särskilt
muntert här, men, jag gör väl det bästa av situationen -
som vanligt. Själv är bäste slavdrivare, som jag brukar
säga”. Fågeln viftade med vingarna framför Eli. Eli var
begeistrad av de vackra fjädrar, och tappade
koncentrationen medan fågeln helt obrydd fortsatte att
prata på.
21

22

“Sådär, det där ska nog kännas bättre”, sa fågeln
lugnande. “Jag heter Avarshina”, fortsatte den. “Vi kan
väl säga att du och jag har träffats förut så blir det mer
avslappnad stämning. Vi kan vara bekantingar med
ens!”, fortsatte den.
Bakom dem hägrade ett vattenfall och på stenarna vid
botten av fallet stod en dryckesbägare och bitar med
bröd. Avarshina hoppade mot stenarna för att slå sig ned.
“Vill du vara så vänlig att hälla upp, sa fågeln, det är så
besvärligt när jag precis ömsat skinn”. Eli såg frågande
på fågeln.
“Ja du förstår, ibland händer det ett litet missöde, ja som
nu eller som den där gången då jag krockade med en
bergsvägg. Ja, då är det bara att börja om från början,
som jag brukar säga. Jag dör och jag föds igen. Det är
så livet ser ut, förstår du. Den som lever får se”, utbrast
den. Så verkade fågeln komma på sig själv med att ha
sagt något dumt. “Ja, eller, ursäkta, så är det ju inte alls
för dig. Du får verkligen ursäkta mig, jag är bara så glad
att äntligen få träffa dig - om så bara för en liten stund.
Underbart är kort, som jag brukar säga. Men nu är det
dags för dig att vakna!”, sa fågeln och rykte med sina
fjädrar i luften framför Elis ögon.
Eli nickade till och slickade sina torra läppar. "Vilken
konstig dröm", tänkte Eli. Det hade mörknat och Eli låg
kraftlös på marken som hunnit bli kall. Magen kurrade
och över den kröp en ödla, men Eli var för utmattad för
att bry sig om den. Det var dags att ta sig hemåt. Eli satte
sig upp med intentionen att gå hemåt, men blev istället
¤
23

sittande en stund i ett försök att återhämta sig. “En
märklig fågel och en mörk varelse som sa att jag skulle
fråga efter Azura i templet…”. Indus började trampa med
de stora klumpiga tassarna i Elis knä. Eli föste bort katten
och försökte sedan resa sig upp utan att det skulle göra
alltför ont i knän och händer, men det var svårt.
Vägen hem kändes som om den aldrig skulle ta slut, men
Eli behövde ändå tänka igenom allt som hänt idag.“Vad
som är dröm och vad som är verkligt, är inte tydligt.
Kanske börjar min drömvärld förena sig med min vanliga
värld. Eller så har jag livlig fantasi”, tänkte Eli.
“Men stämmer det verkligen som varelsen sa?”, sa Eli till
katten.
“Mjaaao”, sa katten till svar.
“Det känns ju sant” svarade Eli. “Och det finns ett sätt att
ta reda på det, vi går till templet imorgon!”.
Indus och Eli utbytte några blickar med varandra som för
att avtala vilken tid de skulle ge sig av följande dag.
Indus ville såklart upp med tuppen, medan Eli som
fortfarande var trött och hungrig funderade mer på att ge
sig av efter lunch. På något sätt kom de fram till att det
var bättre med en tidig avfärd.
“Oavsett vad som händer imorgon, är jag redo”. “Den
som lever får se, som fågeln sa!”, utbrast Eli glatt. Eli
kände sig uppfylld av något stort och för en gångs skull
inte alls håglös.
När Eli steg in genom dörren ändrades sinnesstämningen
fort. Mostern ställde sig så hastigt upp att höns och
24

hundar sprang åt olika håll i vild panik.
“Jasså, det är dags att komma nu?”, röt hon. “Aniara fick
gå med bröd flera gånger idag istället för att du gjorde
det. Det märks att du tycker att du är för viktig för att
tillhöra det här hemmet. Du är helt opålitlig!”, fortsatte
hon och ögnade på Eli uppifrån och ned. “Dessutom, vet
du väl bättre än att somna i solen, att du ens kan med att
göra så lite var dag”, förmanade mostern då Eli knappt
hunnit stiga in genom dörren. “Det är som om mörker
söker sig till dig”.
Rustam gav inte Eli en enda blick, men mumlade tyst
med sin grova röst, dock hörbart: “En besvikelse från
början till slut”.
Aniara som annars inte var sen att förlöjliga Eli, sa
ingenting den här kvällen. I Elis bädd, en halmbädd i ett
kallt hörn på golvet, väntade dock en överraskning; ett
uttorkat kycklingfoster som helt säkert lämnats där av
henne. Eli grät sig till sömns av utmattning bredvid
fostret. I Elis drömmar nalkades en mörk och svalkande
sjö.
¤
Natten var vacker och stjärnorna glittrade ovanför
gläntan där en blank och tyst sjö låg. En svan hade flugit
ner till sjön under dagen, vankat fram mot vattnet och
seglade nu stilla omkring med huvudet dolt under vingen;
den såg ensam och fridfull ut. Eli låg på rygg och såg
upp mot stjärnorna medan ljudet från en groda hördes då
och då. Indus hoppade omkring i det höga gräset kring
sjön och fångade flygfän.
25

“Du “Mjaaaoo” vet vad knarrade du ska göra”, katten. sa demonen “Hur harillmarigt.
dagen varit?”, sa
Indus och tittade med stora ögon på Eli.
Kniven i Elis hand skakade innan hugget stötte emot
Edafos Eli visste mjuka att katten, hud. Via trots hugget sin retsamma entrade även ton, var demonen väldigt
hennes fäst vidkropp Eli. Enoch gång de när blevkatten ett. Ett avisande misstag skrik ramlat hördes i i
natten. floden hade Skriket honväckte skrikitgrannarna på Eli i vild i den panik. mesopotamiska Efter att Eli
byn räddat ochhenne ett stjärnfall ur vattnet färgade hadebron hon suttit vid den tystuttorkade
helt still i Elis
bäcken knä. Indus vit. som I bädden annars lågvar nuen ettlivlig nyfött katt barn hade ochinte grätspunnit
och i
utkanten utan baraav suttit bynså hördes en hel vildhundar eftermiddag. yla mot skyn. Eli och
Lamashtu lämnade det lilla huset medan bädden där
Edafos Eli träffade låg färgades Indus föröd första av hennes gångenblod.
när Eli var liten, en
tid som Eli annars i stort sett hade förträngt. Eli hade
varit sjuk och haft hög feber. Familjen i halmhuset hade
försökt driva ut sjukdomen ur Elis kropp, men lammet
En somupprörd placerats röst vid hördes Elis kropp från övervåningen. och sedan slaktats Hönshade och inte
hundar tagit med började sig Elis röra sjukdom. sig oroligt De omkring trodde atti sjukdomen det stinkande var
rummet för starksom och agerade anade att kök. Eli inte skulle överleva. I ett sista
försök att utmana det onda som tagit tag i Eli utförde
"Aniara, mostern och vadRustam har jag sagt en ritual. om urnan? Ritualen Dengick är för ut på mat att och en
inte litenskönhetssalvor", lerstaty lades vidropade Elis kropp. mostern. Därefter uttalades
vissa ramsor och lerstatyn krossades. Rustam och
Mosterns mostern visste stränga interöst omlämnade ritualen inget varit lyckad utrymme eller förej utan
tolkning lämnade -Eli det åtvar sittpå öde. hennes Eli låg sättsjälv elleri inget. hörnetNär på hon
korsade jordgolvet köket ochflaxade hade ibland hönorna sällskap iväg och av hundar, landadeibland
på nya
platser. hönor. Någonstans Hennes korta i hettan ben stapplade och feberyran envetet hade fram, Eli och hittat det
krulliga Indus. Eli håret skrattade droppade till och svett kom nerihåg på den ettkraftiga ljus. ryggen.
Eli var hadeupptagen skymtat med något att gult klumpigt och suddigt rista på i synfältet, en men
kilskriftstavla hade flera gånger medtänkt sin kniv att det ochbara hadevarit ingen inbillning. lust att bli
inblandad Sedan hade i något det gula bråk, synts ochtill lyssnade igen och ingalunda fläcken hade
uppmärksamt. börjat röra sig: Det tillvar vänster, änd alltid till höger, Elis fel tills när dess något att den
planerat där suddiga hänt, fläcken speciellt blivit närnågot det gällde konstant. Aniara. Ena stunden
var den en suddig klump nära Elis västra sida och i
Aniara andra stunden var likavar gammal det ensom litenEli, mjuk men svans de drog somaldrig
kittlade
jämnt. Elis nakna Honben gickoch konstant armar. på Snart Elisnog nerver. fickDet klumpen var som hår, om
26

hon tassar visste och precis två små hur illmariga Eli fungerade ögon; och munnen sa exakt hadede sett saker ut
som ett gjorde sammanbitet Eli arg eller streck. ledsen. “Mji OmMji”, någon hade annan den sa låtit. Eli
något, kunde inte brydde låtasig bliEli attknappt.
le stort.
Aniara “Indus, snodde du är allt runt för pårolig jordgolvet. du”, sa“Det Eli och varsträckte Eli somsig
sa att
jag raklång skulle i gräset ta den”, och sagäspade hon. medan Indus hoppade
graciöst efter en mygga.
Hundarna och hönorna slutade tvärt med sitt irrande och
tittade Elis moder förvånat låg bredvid på händelseförloppet.
Eli nu. Hon skrattade också åt
katten och klappade Eli över det långa mörka håret.
“Ge Indusmig brydde den där!”, sig såklart skrekinte mostern om dem ochalls sletutan urnan fortsatte ur
händerna att jaga smådjur. på Aniara.
“Aldrig, “Vi är enaldrig du och får jag jagEli. ha Du något ochsjälv”, jag hör kved ihop Aniara och jag och
säckade saknar dig ihop. närI du ettinte sistaär försök här”, att sauppbringa hon. värdighet
utbrast hon. “Den goda Inanna hade minsann låtit mig
behålla “Jag önskar den där”. att jag Sedan alltidsparkade kunde vara honmed grusdig”, åt Elisahåll
och dörren somnade forcerades i hennes öppen tryggagenom armar. att hon sparkade hårt
på den med ena foten.
Utanför var människorna i livlig rörelse. En kakafoni av
rop, ljud från skenor, stöveltramp och djurläten ökade
innan dörren tvärt slog igen.
”Vi har inga pengar att avvara för urnor och skönhet”,
ropade mostern efter Aniara. Sedan bytte hon riktning.
“Eli, varför måste du sätta idéer i huvudet på henne?”
fortsatte hon. “Bara för att du inte har tålamod nog att
skapa eller att bygga något, behöver du inte distrahera de
andra med fåfänga idéer”. Mostern förväntade sig inte att
Eli skulle svara utan började istället stöka omkring bland
pannor och stop.
Hönorna och hundarna återgick till sina tidigare göromål:
hönorna pickade på frön och hundarna lade sig ner för att
27