ELI - kapitel 6

6. Ett vingslag
Eli hade somnat på en väg som ledde norrut och låg
precis utanför byn. Det hade känts tryggt på natten, men
nu vaknade Eli av att vagnar med djur och kringresande
våldsamt körde runt Elis kropp. Eli hasade sig upp och
satte sig hastigt på en sten vid sidan av vägen. Det var
dammigt på vägen.
Ett av ekipagen hade ett välbekant ansikte, det var
Rustam som var på väg för att hämta vatten vid bergets
kant. Bredvid Rustam satt en vacker kvinna som Eli
aldrig hade sett förut. Kvinnan puttade till Rustam hårt i
sidan och pekade på Eli. Hennes ansiktsuttryck såg
allvarligt ut. Även om hon var vacker pekade munnen
neråt, ögonen var fyllda av förakt och hat och pannan
rynkades då hon pratade häftigt mot Rustam. Rustam
släppte plötsligt blicken från kvinnan, hoppade ner från
vagnen och gick med plötsliga steg fram emot Eli.
Rustam var rasande. Under flera dagar hade han
fokuserat på att hjälpa mostern och barnen att komma till
rätta. Han hade inte haft tid att tänka på vad som skulle
hända med Eli. Nu kom allt på en och samma gång, han
var rasande.
Han kastade sig på Eli och de båda föll i marken. De
rullade runt, runt i gruset och Eli tappade andan av
Rustams vikt. Rustam skrek åt Eli.
“Hon är död fattar du, död. Min dotter, min enda dotter!”
skrek Rustam.
51

Rustam skakade och det märktes att han inte hade sovit
på flera dagar för han hade stora påsar under ögonen.
“Din moster tog in dig trots att vi inte hade pengar och
alla sa att din far var galen. Nu vet jag att det är något
sjukt med din del av familjen. DU och de DINA är sjuka,
FATTAR DU”, skrek Rustam. “Din mor var likadan, hon
var besatt av mörkrets demoner”, fortsatte han.
Eli låg tyst på marken. Rustam såg det som att han var på
rätt spår och fortsatte att gasta: “DET ÄR DITT FEL
FATTAR DU! Hon hade levt om det inte var för dig.”
“Hon var inte ens din dotter”, fick Eli fram.
“Vad säger du till mig, ditt dumma, envetna fä?”, skrek
Rustam och färgen i hans ansikte blev rödare. Indus slank
runt Rustams ben och tvärs över Eli, som skruvade på sig
och märkte inte att kniven då föll ur bältet. Katten fräste
mot Rustam. Eli var uppretad och tänkte inte alls över
konsekvenserna av det som nu kom ur Elis mun.
“Hon var min syster. Det var inte alls din dotter! Det var
MIN FARS!”.
Då svartnade det för Rustam. Rustam laddade och slog
till Eli rakt över ansiktet. Eli föll till marken igen.
“Sluta! Sluta! Försvinn!” skrek Eli förtvivlat och försökte
krypa iväg längst marken.
Rustam laddade för att slå igen och Eli hade svårare och
svårare att mota slagen.
Ropen och uppståndelsen hade gjort att flera resande
samlats kring Rustam och Eli. Eli hade ont i armen. Den
hade hamnat under kroppen i fallet.
52

Vid handen i dammet låg en sten. En röd sten. Eli kände
igen den och gnuggade snabbt bort dammet.
Allt blev stilla.
“Du kallade Herre”, sa Pazuzu välkomnade.
Rustam och de som samlats kring tumultet var borta. Det
var nu bara Eli och Pazuzu som var i centrum.
“VA? Finns du på riktigt? Vad är det som händer, jag
trodde, eller jag vet inte?”. Eli var i chock och visste
varken in eller ut. “Finns allt? Är det sant? Är du verklig
eller drömmer jag?”, Eli andades häftigt.
“Det är såklart väldigt förvirrande för dig nu”, sa Pazuzu
med ett lismande leende. “Nog visste du vad som pågick
hela tiden, jag kan inte tro annat. Visst visste du innerst
inne att du var utvald?”. Pazuzu skrattade högt och käken
klickade ljudligt.
En blixt slog ned i horisonten och det blev kvalmigare i
luften. “Hon har valt dig och inte tvärtom, det förstår du
väl?”. Eli tittade runtomkring sig och kunde inte förstå
hur de två världarna som verkat så olika nu möttes. “Det
är inte sant och det kan inte vara sant!”, skrek Eli. “Det
vet du nog innerst inne att det är sant”, sa Pazuzu lugnt.
“Vad säger din magkänsla? Vad tror du är sant?”, fortsatte
han spydigt. Eli kände en växande panik: “Jag vet
ingenting och jag vill ingenting veta. Jag vill att allt ska
vara över, jag önskar att alla bara försvann.”
“Då blir det så”, sa demonen.
53

Där det tidigare stått en stor folkskara fanns nu ingenting.
Människorna, husen, byn, ja allt var borta.
“VAD HAR DU GJORT?”, skrek Eli helt utom sig. Eli
var ursinnig och tårarna sprutade.
“Mitt arbete är slutfört. Det där var din sista önskning”,
sa demonen.
"Varför? Jag ville bara att det skulle vara över", sa Eli
uppgivet.
“Det var ju synd att du tappade bort kniven, det var ju
inte så bra.”
“Vilken kniv?”, Eli tittade tomt på Pazuzu.
“Ja det var lite viktigt med kniven”. Eli förstod först
ingenting, men kom sedan att tänka på vad den spydiga
varelsen berättat om kniven. Pazuzu fortsatte kallt: “Inget
kunde skydda de som var dina. Nu var jag tvungen att
utradera dem fullständigt. Allihop. De är döda, faktiskt.
Jag la dem i en hög där borta”, sa han och pekade. Eli
gapade.
“Du är fri från dem nu”, fortsatte Pazuzu. “Och jag är
också fri. Fri från dina önskningar. I alla fall tills vi ses
igen, för det kommer vi att göra, var så säker”, det lyste i
Pazuzus blick. “Nu är jag redo att ta mig an nya stormar
och orkaner”. Runt Pazuzu växte en virvelvind sig större
och större. Till slut var den lika hög som berget vid
utkanten av byn. Ett öronbedövande dån hördes och
virveln färdades norrut; tornadon drog med sig torra
kvistar och sten längs vägen, vilket gjorde att midjan
54

växte och växte. Till slut var den så långt borta att den
inte gick att vare sig se eller höra.
Hela byns befolkning låg där, ihopsamlade i en hög; de
var smutsiga och några av dem var fyllda av blodstänk.
De var döda nu. Elis familj, folksamlingen, byn och
Indus. Alla var borta, försvunna. Eli sjönk ihop, livet var
över. Inte för att det var så bra från första början, men nu
var det verkligen över. Först modern och fadern, sedan
Aniara och huset och nu resten.
Eli gick bort mot högen där Pazuzu lagt folkmassan,
Rustam och Indus. Indus, Elis bästa vän. Tårarna rann
nerför kinderna och ner på kläderna. Det luktade unket
och ruttet.
Eli började vandra planlöst runt i den raserade byn. Det
gick knappt att känna igen något. Gatorna, stånden,
muren, husen, templet; allt var raserat. Precis som alltid
var det kvavt, men idag fanns också något kyligt i luften.
Av en slump såg Eli något bekant. Det var en röd sjal
som låg mitt bland bråten. “Det är sjalen som den
mystiska kvinnan bar”. Sjalen låg halvt begravd i en
stenhög. När Eli drog i den för att få fram den frilades
något annat bekant; kniven med inskriptionen. Elis puls
steg då Eli mindes hundens ögon och ljudet som hunden
avgett när den sjunkit ihop. Trots att Eli vid händelsen
inte känt särskilt mycket förutom hat, fanns det många
fler känslor kopplat till hunden nu, många fler än förut.
Eli kände återigen hungern och törsten, men även en oro
av att inte komma fram, en oro av att bli slagen och en
oro att bli överfallen av andra starkare hundar. Känslorna
var överväldigande och Eli blev tvungen att sätta sig ner.
55

Eli skakade på huvudet. “En hallucination, fast en väldigt
verklig en”, tänkte Eli.
Eli stoppade på sig kniven och hörde Paimons
skadeglada röst ringandes i sina öron “Lämna mig aldrig.
Lämna mig aldrig”. Det var tydligt för Eli nu. Eli skulle
aldrig ha lämnat kniven. “Det var därför Indus dog”,
tänkte Eli och utbrast sedan högt: “Det var mitt fel!”, och
började springa tillbaka mot gravhögen.
Det var kallt nu. Indus hade blivit stel. Eli hade grävt
fram kattens kropp ur högen som Pazuzu pekat på och la
sig nu ner på vägen med katten bredvid sig. Eli klappade
katten och nynnade tyst på en melodi. “Döden ja döden
har tagit dig i hand, det brändes först men sen avtog
världens brand". Eli tystnade och kom att tänka på
Lamashtu och fåglarna som kvittrade vid sjön.
“Lamashtu”, viskade Eli.
“Lamashtu.”
56