ELI - kapitel7 och epilog

7. Skapar tårar
Fåglarna kvittrade, grodorna kväkte och myggen imade
vid den lilla sjön. Solen hade precis gått ner.
“Vi kan vara tillsammans för alltid om du vill”, sa
Lamashtu.
De låg ner tillsammans vid sjöns strandkant. Gräset
blåste i vinden och kittlade deras kroppar där de låg
hand i hand.
“Hon kan bli en del av mig och tillsammans kan vi finnas
för evigt. Vi kommer inte alltid att ha de rollerna, men vi
kommer alltid att vara tillsammans. Du behöver aldrig
vara ensam mer”, viskade hon.
“Jag vill det”, sa Eli.
Indus låg bakom Elis rygg och spann. Hon trampade lätt
framför sig och tystnade bara då ett mygg kom för nära.
Då slog hon framför sig och rullade sedan ihop sig
bakom Eli igen.
“Vi kan leva i din värld och där kan vi återfödas om och
om igen tillsammans. Och din vän Indus, tar vi med.”
De drömde tillsammans om flödande vidder - en värld av
skogar, bäckar, vackra sjöar och nytt liv. En värld i norr.
Och det fanns människor där. En familj. Elis far stod vid
havskanten med en yxa. Han byggde ett hus.
“Men hur?”
“Jag ska berätta hur”, sa Lamashtu.
57

¤
Eli och Lamashtu svävade i taket där Edafos skulle ge liv
åt Eli.
“När du sticker kniven i hennes kropp kommer hon och
jag att bli ett. Och vi kommer aldrig att lämna dig, det
lovar jag.”
“Jag kommer aldrig att lämna dig, det lovar jag”, sa Eli.
¤
Indus vaknade till och gick ner till vattenbrynet för att
dricka vatten. Eli sov fortfarande djupt vid sjöns kant.
“Inget kan röra oss nu”, mumlade katten, sträckte på sig
och gäspade stort.
58

59

Epilog
Det här är berättelsen om hur Eli fick sin önskan
uppfylld, om hur ett flöde, en stig ledde Eli fram till den
Eli alltid varit ämnad att bli - mörkrets furste.
Fyra tusen år senare satt Eli och Lamashtu ånyo vid sjöns
kant. Nio minutiöst utkarvade stenstolar stod i en ring
runt ett välskapt stenbord. Inkarnationen av demoner och
väsen små-fnittrade, skålade och skrockade med
varandra. “Klang, klong, klong”, lät det.
Världen rös till då en djup röst muttrade något. Yttrandet
avbröt kakafonin av röster som hittills ivrigt berättat i
mun på varandra.
“Det var inte riktigt så jag kom ihåg det”, sa den mörka
rösten. Lång paus. “Men du har argumenterat väl för din
sak. Jag har varit långsint. Det är din tur att hålla
Norden”, sa Eli, höjde sitt glas och drack ur.
Eli och Lamashtu träffades inte så ofta nu. Eli hade
mycket att göra, det visste Lamashtu. När de sågs var det
mest för att diskutera affärer.
“Jag och Indus måste ge oss av.” Eli reste sig besvärat
och vinglade bort mot stupet.
“För all del, Satan. Vi ses”, sa Lamashtu ömt.
“Hellre senare än aldrig”, mumlade Eli, smålog och tog
rakryggad ett kliv ut över kanten.
Indus fångade upp den långa svarta varelsen i fallet och
de färdades tillsammans genom molnen mot horisonten.
60

“Lämna mig aldrig”, viskade Lamashtu och gav sig av in
i skogen igen.
Då världen slutat hålla andan kröp insekter ånyo fram,
vattnet steg i sjön igen och livet återgick till det normala.
61