ELI - kapitel 1

ELI
S. Mattsson

Inkarnationen
ger
ELI
S. Mattsson

Veddige, 2020.
Omslag Uduun Art
Illustration Arnór Hermannsson Wikström
Layout Sandra Mattsson
Prolog
Eli svävade i taket ovanför sängen där Edafos låg och
skrek. Edafos skulle strax ge liv åt sitt första och enda
barn och stämningen i det lilla halmklädda huset var
spänd. Mannen i huset baddade Edafos panna häftigt med
vatten medan hon kämpade mot värkarna i den svettiga
och nedsmutsade särken. Det var varmare än någonsin i
det lilla huset.
“Vem är det där?” frågade Eli, och pekade på mannen.
“Det är din far”, sa varelsen mjukt.
“Å”, sa Eli.
Lamashtu är ett symfoniskt metal-band från Göteborg
med sång på svenska. Bandet har funnits sedan 2015 och
Tro är deras tredje skiva. Berättelse om ELI har skrivits i
samband med skivan Tro.
ELI är Sandra Mattssons första skönlitterära bok.
Tack till Mimmi Persson Kemppainen, Lovisa Lindgren,
Pia Ulvenblad, Albin Hjälmås, Daniel Gustafsson, Sigge
Fabiansson, Johan Älvsång, Jakob Lundgren, Yvonne
Platon och Andreas Wandegren.
Nedanför blev ljuden från modern högre. Hon höll ett
fast tag i bäddens kanter tills knogarna på hennes tunna
händer vitnade. En värk, sedan ännu en. Mannen gick för
att hämta mer vatten, men han avbröt sig då han mindes
att det inte fanns mer vatten i huset. Istället började han
rastlöst vanka av och an på det jordtäckta golvet. Från
fönstergluggen ovanför sängen hördes ljudet av syrsor.
Han blickade snabbt utåt, som om han längtade efter att
komma ut, innan han återvände till bädden.
“Så det är dem jag kommer ifrån”, utbrast Eli. “Jag har
alltid undrat hur de ser ut”. Fadern baddade återigen
Edafos panna. Edafos ansikte slappnade av något. Hon
förstod att det närmade sig nu.
“Jag behöver din tillåtelse nu”, sa demonen.
“Okej”, sa Eli rakt. “Jag vill att hon ska finnas för evigt,
du har min tillåtelse”.
4
5

“Du vet vad du ska göra”, sa demonen illmarigt.
Kniven i Elis hand skakade innan hugget stötte emot
Edafos mjuka hud. Via hugget entrade även demonen
hennes kropp och de blev ett. Ett isande skrik hördes i
natten. Skriket väckte grannarna i den mesopotamiska
byn och ett stjärnfall färgade bron vid den uttorkade
bäcken vit. I bädden låg nu ett nyfött barn och grät, och i
utkanten av byn hördes vildhundar yla mot skyn.
Eli och Lamashtu lämnade det lilla huset medan bädden
där Edafos låg färgades röd av hennes blod.
Del 1 - EN
6

1. Allting återkommer
En upprörd röst hördes från övervåningen. Höns och
hundar började röra sig oroligt omkring i det stinkande
rummet som agerade kök.
"Aniara, vad har jag sagt om urnan? Den är för mat och
inte skönhetssalvor", ropade mostern.
Mosterns stränga röst lämnade inget utrymme för
tolkning - det var på hennes sätt eller inget. När hon
korsade köket flaxade hönorna iväg och landade på nya
platser. Hennes korta ben stapplade envetet fram, och
från det krulliga håret droppade svett ner på den kraftiga
ryggen. Eli var upptagen med att klumpigt rista på en
kilskriftstavla med sin kniv och hade ingen lust att bli
inblandad i bråk, och lyssnade ingalunda uppmärksamt.
Det var ändå alltid Elis fel när något oväntat hänt,
speciellt när det gällde Aniara. Aniara var lika gammal
som Eli, men de drog aldrig jämnt. Hon gick konstant på
Elis nerver. Det var som om hon visste precis hur Eli
fungerade och sa exakt de saker som gjorde Eli arg eller
ledsen. Aniara snodde runt på jordgolvet.
“Det var Eli som sa att jag skulle ta den”, sa hon.
Hundarna och hönorna slutade tvärt med sitt irrande och
tittade förvånat på personerna i köket.
“Ge mig den där!”, skrek mostern och slet urnan ur
händerna på Aniara.
“Aldrig, aldrig får jag ha något själv”, kved Aniara och
säckade ihop. I ett sista försök att uppbringa värdighet
utbrast hon “den goda Inanna hade minsann låtit mig
behålla den där” och slog envist ifrån sig med händerna.
Sedan pekade hon åt Elis håll, tog sats och forcerade
dörren öppen genom att sparka hårt på den med ena
foten. Utanför var människorna i livlig rörelse. Ett larm
av rop, ljud från skenor, stöveltramp och djurläten hördes
innan dörren tvärt slog igen. Det var tyst i köket en kort
stund.
”Vi har inga pengar att avvara för urnor och skönhet”, sa
mostern stilla och tittade mot dörren. Sedan bytte hon
riktning. “Eli, varför måste du sätta idéer i huvudet på
henne?”, utbrast hon och höjde rösten. “Bara för att du
inte har tålamod nog att skapa eller att bygga något,
behöver du inte distrahera de andra med fåfänga idéer!”.
Mostern pustade högljutt ut och började stöka omkring
bland pannor och slevar.
Hönorna och hundarna återgick till sina tidigare göromål:
hönorna pickade på frön och hundarna lade sig ner för att
vila igen.
Efter att Elis mor och far dött, kort efter att Eli föddes,
hade Eli fått flytta in hos sin moster. Det hade inte funnits
någon annan och Eli kunde såklart inte bo på gatan. Men
Eli var inte särskilt tacksam. Vardagen var grå och fylld
av tråkiga bestyr och regler. “Deras värld är verkligen
världsfrånvänd”, tänkte Eli.
Runt om i rummet satt de fyra andra syskonen utspridda,
och en bebis kröp omkring. Alla syskonen var duktiga
hantverkare, alla utom Eli. De skrev, drejade, flätade och
gjorde andra typer av hantverk som de sedan kunde sälja
på marknaden. Det äldsta av barnen sparkade upprepat på
Elis ben medan det händigt tvinnade två trådar mellan
sina fingrar. Eli hade lärt sig att ignorera sparkandet.
8
9

Eftersom det alltid var någon som tjatade eller störde Eli
på olika sätt fanns det ingen vits att försöka göra något åt
det. Det fanns förresten ingen vits med mycket de gjorde.
Dag in och dag ut sysselsatte de sig med hantverk och när
de hade en stund över tävlade de om banala saker som
vem som kunde spotta längst. “Var fanns äventyren,
vinden i håret och de odödliga myterna?”, tänkte Eli,
suckade och tittade ut genom fönstergluggen.
I Elis fantasi fanns en fruktbar skog och flödande vatten.
Fåglar kvittrade och välskapta älv-liknande människor
red barbacka på bruna vildhästar. Skogen var storslaget
grön och det fanns flera olika typer av löv och barr. Det
luktade ljuvligt.
¤
Då hördes en röst. Det var den snällaste rösten Eli visste.
Rösten kom från Elis mor.
"Jag vet ju att du älskar att bada Eli", sa hon och
skrattade. Hennes långa hår böljade ner över hennes
enkla tunika när hon studsade barfota fram mot Eli i det
höga gräset. Eli räckte fram den eleganta tallriken som
Eli arbetat på i flera dagar och inväntade förväntansfullt
moderns lyckorop.
“MJAAAAAO!”
Eli tappade koncentrationen. Nedanför fötterna stod
Indus, den ondsinta och orangea katten som hade blivit
Elis vän. “Det var faktiskt ingen annan som ville vara
det. Inte på riktigt, i alla fall”, tänkte Eli.
“Mjaaao!”, tjöt den vresiga feta katten igen.
“Vi kan bada sen”, sa den mörkhåriga kvinnan och
klappade Eli ömt om kinderna. “Vi ses!”
Den ljumma eftermiddags-brisen stördes endast av
skvalpandet från fiskar som vakade efter flygfän. Vattnet
skimrade i vitt och småfisk och yngel simmade invid
strandkanten.
"Kom vi går till grottan", knarrade Indus manande när
hon strök sig mot Elis ben.
“Grottan?”, invände Eli. “Det är mörkt där!”.
“Var nu inte en sån fegis”, mästrade katten.
Vid bergets kant fanns en grotta där den första
befolkningen i Assur bott, men nu stod den tom. Katten
och Eli undersökte väggarna och jordgolvet i grottan. På
grottans väggar fanns målningar. Det såg ut som stora
svarta människor och så några lite mindre. Eli tänkte
högt. "Kanske de stora var gudar och de små var
människor". Plötsligt stötte Eli till något på jordgolvet.
Det glimmade till under jordens yta. Eli böjde sig nyfiket
ner och borstade bort jorden som låg ovan det
glimmande föremålet. Det var en röd sten som Eli krökte
sina fingrar om. Samtidigt som Eli fick tag om stenen och
lyfte upp den ekade det till i grottan och ett
öronbedövande brak fick grottan att skaka till. Jord föll
ner från grottans tak och träffade Eli i pannan.
“ELI!”, ropade mostern. “ELIIII!”. Hennes röst ekade i
köket så att pannor och annat slamrade.
¤
10
11

Spädbarnet som krupit på golvet stod lutad mot Eli och
slevade upp grus i Elis hår med ett krampaktigt grepp. Eli
blinkade snabbt till för att i sista stund vifta bort de
småsten som närmat sig vänstra ögat. Eli ställde sig
motvilligt upp, motade bort bebisen och gick mot köket.
“Eli, gå till marknaden och ge den här till Rustam”, sa
mostern och räckte fram ett bröd. Eli tog emot brödet
utan att möta mosterns blick.
Eftersom Eli inte dög något till när det gällde hantverk så
skickade mostern eller Rustam Eli på ett antal ärenden
varje dag. Det kunde vara att leta ödlor i gassande
solsken, lämna bröd eller varor till Rustam vid
marknaden eller något annat själsdödande. Eli suckade,
borstade bort mer grus från håret och gick ut genom
dörren.
Det var många handlare på väg till marknaden den dagen
liksom alla andra dagar, men Eli tänkte inte på dem utan
hade blicken låst ner i marken. Eli tänkte på sin mamma.
“Vilket uselt liv jag lever. En tråkig vardag, en moster
som tjatar, barn som beskyller, slår och gapar. Om mor
och far levt hade allt varit annorlunda. Vad hände med
dem? Vilka var de?”. Eli var fast i tron, att om bara
vetskapen fanns om vilka föräldrarna var, så skulle allt
kunna lösa sig. Allt: hantverksskicklighet i kilskrift eller
keramik, pengar och en duglig livssituation. Eli kände sig
stärkt av detta och smög sig bakom ryggen på en av
handlarna. Fingerfärdigt ryckte Eli ljudlöst åt sig en
kantig ring. Ringen blänkte vackert i solen.
“Inget ont som inte har något gott med sig”, tänkte Eli
och stoppade osynligt ringen i fickan. “Jag har minsann
förtjänat något vackert efter all tristess”. Eli spatserade
vidare och fick syn på ett inbjudande hustak. Med spjärn
mot murbruket använde Eli sig av några håligheter för att
komma upp på taket. Det var lite ostabilt, men eftersom
Eli inte vägde särskilt mycket gick det bra att hitta en
plats att vila på. Det var fortfarande varmt ute. “Bara
några minuters slummer” tänkte Eli, gäspade och sjönk in
i en dröm.
¤
Det hördes ett ljud. “Lite som när metall går emot en
sten”, tänkte Eli och kikade ner i gränden. Eli tyckte sig
se Indus därnere och klättrade snabbt och nyfiket ner
mellan husen. Det var som om Indus alltid visste när det
vankades eskapader. “Ett sjätte sinne kanske”, tänkte Eli.
"Eli! Eli! SE HIT!", viskade en sprucken röst.
Eli blev rädd och kikade förvånat in i gränden på en till
synes mörk skepnad som stod krum med ryggen mot Eli.
Nackhåren på Eli reste sig.
“Eli, Eli, kom närmare!”, fortsatte rösten och det
klickande ljudet hördes igen. Rösten var uppmanande
och Eli kunde inte slita blicken ifrån skepnaden.
Väggarna kring gränden kändes plötsligt närmare,
smalare, ilsknare. Det började blåsa något väldigt och
Eli fick svårt att se för allt damm och grus som flög
omkring. En enorm snurra av vind och blåst förde Eli
närmare skepnaden. Det klickande ljudet kom från
skepnadens käke. Käken lät högt ”klick klick” när
varelsen öppnade den. Skepnaden slickade på sina
fingrar och vände sedan sitt ansikte och sina händer
uppåt. Från himlen sprakade blixtar ner som gjorde att
12
13

även den orädda Indus sprang iväg och gömde sig.
"Eli, Eli, din gamla skojare!", skränade skepnaden fram
med ett avgrundsvrål. "Vad gör du här?
AHAHAHAHAH". Varelsens två glittrande vita hålor till
ögon riktades ner mot Eli som stelnat till.
”En demon!", brast Eli i ett skrik. Varelsen sträckte sig
fram mot Eli som drabbades av panik och tog tag i det
första som fanns till hands och kastade iväg det för att
skydda sig mot demonen. Den röda stenen, den som Eli
hade hittat i grottan, träffade varelsen i pannan. Med ett
enda sugande läte imploderade varelsen in i stenen som
föll ner till marken. Eli, som fallit omkull, kröp närmare
stenen efter en stunds andhämtning. Eli kisade in i den. I
den rörde sig en dimma med ljusa och mörka slingrande
mönster.
¤
Luften var kvalmig och Eli svettades längs ryggen. "Oj,
jag har visst sovit längre än jag tänkt", mumlade Eli för
sig själv. Det hade gått längre tid än bara några minuter
och Rustam undrade nog vart Eli tagit vägen. “Inte för att
det spelar någon större roll”, tänkte Eli men fick ändå
brått upp från halmtaket.
Marknaden var färggrann och fylld av ljud. Flera
personer stod längs med vägen och skrek på varandra. Eli
fortsatte längre fram och trängde sig in i den högljudda
folkmassan. Hönor slängdes i luften, det klirrade av
smidda vapen, musik och djur trampade omkring och
trängdes. Det var ett mindre kaos som hade en
öronbedövande ljudnivå.
"Ändock är det rätt vackert", tänkte Eli. "Färger, former
som byter ägare och nya liv skapas". Eli trängde sig fram
mot Rustam. Rustam stod och gastade med andra
handlare, som vanligt, och försökte byta sina varor mot
getter, kläder eller mat. De vägde säd och gestikulerade
häftigt. När Eli kom fram till Rustam ryckte han raskt
brödet ur händerna på Eli och fortsatte sedan med sitt
gastande.
Även fast Eli inte brydde sig om Rustam eller barnen
kändes det ensamt och kallt.
“Det är samma sak varje dag, mitt liv är inte mitt”, tänkte
Eli. “Allting återkommer, varor byter ägare, djur föds,
lever och dör. Det känns rätt meningslöst alltihop”. Eli
suckade och skulle just vända sig om och gå hemåt, men
fick känslan av att vara iakttagen.
Bakom stånden där människorna sålde sina varor möttes
Eli av en mörk blick. Blicken tillhörde en kvinna som
täckt håret med en sjal. Lite ljust hår stack fram under
den röda sjalen. Det ljusa håret var ovanligt. “Hon är lite
som jag, någon som inte hör hemma här", tänkte Eli. Eli
tyckte om henne, även om det kändes märkligt att bli
sedd. Ingen brukade lägga märke till Eli på det sättet.
Kvinnan gick längs med vägen på andra sidan stånden.
Där, med folkmassan som gormade och sålde sina varor
mellan Eli och kvinnan, gick de på något vis tillsammans,
sida vid sida. Sedan var hon borta. Eli försökte se vart
hon tog vägen men kunde inte hitta henne igen. Det var
något mystiskt med kvinnan, det kände Eli. "Det var som
om hon ville säga något till mig", tänkte Eli. ”Kanske
kommer vi att mötas igen”.
14
15