ELI - kapitel 3

Del 2 - ITU

3. Som ett djur
Det var mulet och Eli gick med fundersamma steg mot
den stora byggnaden som låg vid slutet av gatan. Eli var
på väg mot templet och humöret var inte på topp.
"Kanske var det här ett misstag ändå, det var nog bara en
dröm", tänkte Eli och kände sig besvärad. Det var tidig
förmiddag och ögonen var fortfarande grusfyllda.
Dessutom sved Elis knän. “Nåja, den stig jag tänkt
vandra fram kan jag också vandra åter”, tänkte Eli och
suckade ljudligt.
Längs gatan stod handlare som förberedde sig för dagens
byteshandel - det var fullt av dem. De höll inte bara till
vid marknaden utan de var som torra sanddyner i Assur;
de fanns överallt. Några av dem placerade ut sina varor
medan andra slaktade och styckade djur som skulle säljas
samma dag. “Det är som ett stort kretslopp”, tänkte Eli.
“Bönder säljer frön som djuren äter och djuren är
sällskap åt människorna och blir sedan mat. Djuren och
människorna dör och sedan blir de jord och näring till de
frön som planteras för att bli mat till djuren. Det som
saknas här är vatten, det är nyckeln”. Trots att tunga moln
hängde i luften, skulle vattnet utebli. “Det blir en mager
skörd i år också, det har gudarna lovat”. Eli sparkade
några stenar framför sig medan dammet yrde längs
fötterna.
Bakom en av slaktarna vid sidan av vägen stod en
otymplig bur. Det hördes grymtande därifrån. En
gigantisk, sargad och spenslig kropp doldes i skuggorna
av det tjocka gallret; den hade stora svarta ögon och lång
smutsig päls. Det stora djurets vilsna ögon följde Elis
promenad längs med gatan.“Den är säkert hungrig”,
tänkte Eli och försökte skaka av sig känslan av att vara
30

ett byte. “Om det inte fanns en bur skulle den anfalla mig
och jag skulle vara chanslös”, tänkte Eli och kastade
några snabba blickar mot buren utan att möta bestens
blick.
Eli började tänka på något minst lika otrevligt: sitt
dysfunktionella hem. Det hade inte varit lätt att slippa
undan sina sysslor idag. Eli hade mutat små-barnen i
huset med bitar av bröd och till slut, efter mycket
trugande och mutande, hade Aniara gått med på att gå till
marknaden i Elis ställe. “Så besvärligt allting är!”,
suckade Eli och vände sig om för att spana efter Indus.
Eli vände sig hastigt om och la inte märke till den säljare
som närmade sig i full fart med sitt ekipage, utan
krockade med huvudet före rakt in i säljarens vagn.
“Donk”. Eli föll ihop men fortsatte sin färd mot templet i
en förvriden dröm.
¤
När Eli närmade sig templet stack Indus gula svans fram
bakom hörnet. Solen sken mot pelarna och Indus strök
sig mot dem. Indus såg ut att skrocka förtjust då Eli
äntligen sträckte fram handen för att ge henne en klapp,
men nyckfull som hon var, sprätte hon iväg runt hörnet i
full fart. Eli lunkade efter och fick syn på ingången till
templet - den strålade av dyrbarheter och alla tänkbara
skatter. “Chin chin chim chirm” lät det från små vindspel
som dinglade vid en av de högt belägna fönstergluggarna.
Vinden spelade på klockorna och rummets
ädelstenar och guld speglade sig i solens glans.
“Verkligen vackert”, tänkte Eli och såg sig storögd om.
Inne i templet stod en munk framåtlutad vid altaret. När
Eli närmade sig, hördes det att munken mumlade något.
31

Munken såg djupt försjunken ut. Eli saktade in och
iakttog munken. Hur Eli än försökte gick det inte att
förstå vad munken muttrade om. Det lät som
“Lama…Shvista...Ishtar...Sata…Nergal”. Indus smög
närmare munken och med ens blev munkens låga ljud
tydligare. En entonig röst mässade: “Det som inte skapar
tårar är inte sant och ä-äkta. Det som inte får dig att
skaka är slu-utet. Det som inte jagar dig framåt kan växa
på insi-idan. Det som inte gör dig rädd bör ses ige-en”,
sedan tystnade munken. Det blev, för en stund, tyst i hela
templet. Från rummets alla hörn ljöd plötsligt en kraftfull
och mörk röst:“Du är väntad”.
Duvor som suttit bekvämt på sina platser längre bak i
templet lyfte häftigt från sina platser. Ljudet ekade ner
över Eli. Munken hade inte rört sig. Eli kände paniken
växa inom sig och höll andan.
“Jag ska berätta en saga”, sa rösten. “Det var en gång
en man. Mannen var inte blyg, inte alls. Han åtrådde
många kvinnor. En av dem var din mor. Han tog sin
starka lem och trängde den långt in i henne och där
sprutade han sin säd. Han drevs av sådan lust att han tog
henne två gånger var dag”. Eli lyssnade förskräckt men
noga och munkens röst minskade i styrka något: “Det
här pågick ända tills den dag då hon inte kunde ta emot
honom mer. Barnet i hennes mage blev stött sa hon.”
En duva flaxade till uppe i taketdå en annan besökare
kom in genom de guldbelagda valven. Besökaren gick
fram till den gyllene drickbrunnen och lade inte märke
till Indus som låg på stengolvet och vräkte sig i solen.
Efter att törsten släckts vände sig besökaren om och
försvann. Eli vände sig mot munken som för att be honom
att fortsätta. Munken såg inte mot Eli, men fortsatte sin
32

berättelse.
“Mannen klarade sig utan ett sköte i tre dagar. Sedan
besökte han en annan kvinna och han placerade sin säd i
henne, som så många gånger tidigare. Han kom på
dagen då Rustam stod vid marknaden”.
“Rustam!?”, utbrast Eli.
“Ja, vem annars?”, sa munken förvånat.
“Menar du att...”
“Ja”, sa munken och såg allvarsam ut.
“Är Aniara...?”
“Ja”, sa munken.
“Och de andra barnen?”
“Det är lite svårt att säga, de båda männen var båda
goda kämpar om vi säger så. Men det minsta barnet är i
varje fall inte din fars. På grund av det olyckliga med
drunkningen blev det som du förstår inte något mer där”,
avslutade munken. Munken ändrade tonläge och fortsatte
stressat. “Faktum är att din far inte var något annat än
en tjuv. Han tog vad han ville och när han sedan inte
kunde leva vid två hushåll växte skammen och det gjorde
helt slut på honom”.
Indus hade smugit fram och låg nu nedanför Elis fötter
och spann förnöjt.
“Men ...”, sa Eli och blundade hårt. Eli blev tvungen att
33

sätta sig ned. Det här var mycket mer än vad Eli hade
kommit dit för. Sanningen, var inte lätt att ta in.
När Eli öppnade ögonen hade munken försvunnit från sin
plats och stod nu bakom Eli. Han la sin hand på Elis axel
och Eli såg för första gången munken på nära håll.
Ögonen var tomma och iakttagande på samma gång, som
på en orm. Längs ena sidan av ansiktet löpte djupa
svarta fåror. Eli rös i hela kroppen och blev lamslagen av
skräck.
“Eli”, sa munken. “Jag ska visa dig något”.
Allt blev svart. Det var svart och dragigt, men också
instängt. En dov ton fortplantade sig i mörkret. Huvudet
dunkade. Eli blinkade och försökte förstå vad som hänt.
“Aj, jag måste ha fått något i huvudet”, tänkte Eli och
försökte lyfta handen för att gnida sig över pannan men
krockade mot något. “Sten? Det är sten på båda sidor
om mig”, Eli kände framåt och bakom sig. “Också sten,
var är jag?”. Hjärtat började slå snabbare i Elis bröst.
Nedåt var det jord. Uppåt sten. Eli kände sig fram
upprepade gånger och lät fingrarna leta efter sprickor.
Det fanns inget förutom sten och jord. Eli började få
panik. “Det finns ingen utväg, var är jag, vad är det här
för ställe?”, tänkte Eli och blev mer och mer stressad. Eli
var instängd, som ett djur, utan mat och vatten. Hjärtat
slog ännu snabbare och Eli kunde höra att andetagen
blev tyngre. Det blev svårt att andas. “Hjälp!”, skrek Eli
hest. “HJÄÄÄLP!”. Eli letade vidare med de frusna
fingrarna. “Kan någon höra mig? HJÄLP MIG”. Elis
röst blev tunnare och tunnare med varje skrik. Det
kändes hopplöst och efter en stund slutade Eli att
försöka. Eli kom att tänka på den där besten som Eli sett
på väg till marknaden; hungrande, illaluktande, naken,
34

ensam och kall. "Det är så jag kommer att sluta, som ett
djur, i en bur”. Eli grät och tårarna föll nerför kinderna.
I flera timmar kämpade Eli med att hålla värmen.
Händerna stoppades ömsom i armhålorna, ömsom i
knävecken. Eli försökte gnugga händerna varma, men det
var svårt att vara rörlig i det lilla utrymmet. Eli satt på
huk för att försöka bevara den lilla värme kroppen ännu
hade. Det kändes som att inget spelade någon roll längre.
“Varför händer det här mig? Varför?”, Eli grubblade och
grubblade men kunde inte förstå. “Var det för att jag ville
veta sanningen?". Eli sträckte återigen händerna framför
sig och grävde ner dem i jorden. “Kanske finns det något
mer att hitta”, tänkte Eli. Då plötsligt kände Eli något
nerborrat i jorden. Eli grävde upphetsat med fingrarna
runt objektet och fick fram: en sten. Stenen var varm och
Eli tog den i sina händer, kramade den hårt och
gnuggade den för att få upp värmen.
Ett elakt skratt fyllde den instängda håligheten och
plötsligt blev luften klar att andas igen. Eli var inte
längre instängd utan befann sig ute helt fri i den
stjärnklara natthimlen. Eli kände igen varelsen från
gränden, men nu var det ingen storm som omgav den.
Istället tornade sig en tyst röd och rosa skymning upp sig
omkring dem. Stjärnorna blinkade och dimman låg över
dalen invid berget och luften kändes behaglig och ljum.
“Du kallade, min herre!”, sa Pazuzu.
“Herre?” sa Eli osäkert.
“Du lät gnugga den magiska sten, som du fångat in mig
med. Du är min herre i dubbel bemärkelse”, utbrast
Pazuzu morskt.
35

“Javisst, det visste jag väl”, sa Eli i ett försök att låta
självsäker.
“Så, vad önskas?”
“Vad menar du?”
“Nog känner du väl till dina tre önskningar?”. Pazuzu
såg ut som om han undrade varför frågan ens behövts
ställas. Eli såg frågande på varelsen.
“Min herre. Du önskar något. Jag får det att hända. Fast
bara tre gånger. Sedan släpper du mig fri och jag kan
härska över stormen och orkanerna igen”, sa Pazuzu
otåligt.
“Ja, okej. Jag önskar att jag inte bodde hos moster,
Rustam och barnen längre”, sa Eli.
“Taget! Varsågod”.
Eli började falla ner genom luften. Pazuzu kom snabbt
ikapp och låg bekvämt på sidan i luften medan de
närmade sig marken. Nu fick Eli även syn på Indus som
låg och spann på varelsens mage. Runt dem flög små,
små daggdroppar som glittrade till i solnedgångens ljus.
“Nej, nej, men vad händer? Rädda mig!”, skrek Eli.
“Absolut!”
Pazuzu hejdade fallet och lät Eli sakta glida ned mot
marken.
Ett skrik hördes lite längre bort och ett ljussken steg upp
mot himlen. Det hördes ett sprakande.
36

“Vad händer?”, sa Eli.
“Å, det där. Det är en… konsekvens. En effekt av din
första önskning”, sa Pazuzu.
Indus låg avslappnat vid en husvägg och viftade på sin
svans. Hon kastade sig efter svansen och slickade bort
lite damm som fastnat där.
“Om du tvunget måste veta så brinner det hemma i ditt
hus”, fortsatte varelsen.
“VA?”
“Ja, och tyvärr brinner din syster Aniara inne nu. Och
ja, just det. Det är ditt fel. Det var du som hade eldvakt i
natt”.
Det fanns en stark rökdoft i luften. Eli satte sig upp och
försökte förstå vad som hänt. “Det brinner!”, ropade
någon. Eli glömde helt bort den tredje önskningen och
började springa mot huset.
¤
Med andan i halsen trängde sig Eli fram mellan de
människor som kommit för att hjälpa till att släcka elden.
Utanför dörren låg Aniara. Hon var svart av sot och låg
livlös på marken.
37

38