ELI - kapitel 5

Del 3 - TRO

5. För evigt
Eli vaknade upp under stjärnorna i en av byns gränder av
en otäck dröm. I drömmen mötte Eli vildhundens sorgsna
ögon och kände känslor som var helt nya och otäcka: en
djup hunger isade i magen och en fruktansvärd torka
gjorde att det rasslade i halsen och lungorna när Eli
andades. Andningen var ansträngd när hunden gick längs
muren för att leta efter något att äta. Ett otäckt ljud
hördes. Det brakade och en vagn kom åkandes i väldig
fart. “DONK”. En plötslig smärta fortplantade sig från
benet och över sidan av kroppen, sedan blev det blött
längs ena benet och det blev svårare och svårare att se.
Händelseförloppet spelades upp om och om igen vilket
gjorde att Eli svettades och snodde runt bekymrat i
gruset.
Indus började envetet slicka bort svetten från Elis panna.
Den sträva tungan gjorde att Eli vaknade, puttade undan
katten, vände sig om på sidan och somnade om.
¤
Nu ändrades drömmen, men påminde om något Eli drömt
förut. Eli såg sig själv ovanifrån och kunde se ett mörker
närma sig. Det kändes som att någon ville komma in i
Elis kropp. Något eller någon drog i Elis ben och det
brände till. Sedan blev det kallt, som is.
“Eeeeli”, sa en röst.
“Eli”
“Eli”
46

Eli kände att det blev tungt på benen. Något kröp upp
över Elis kropp och bröst. Eli öppnade ögonen och såg
att det fortfarande var mitt i natten och möttes av Indus
skarpa ögon. Indus vände sig plötsligt om och sprang
från Elis bröst rakt ut ur gränden. Eli kände sig med ens
väldigt ensam.
Ett litet ljus svävade fram från den plats där Indus
försvunnit. Ljusskenet växte sig större och större och
närmade sig Eli sakta. Ljusskenet hade formen av en
kvinna.
“Eli”, sa ljusskenet med mjuk röst.
“Du tror du bestämmer, du tror på livet, äventyret och
mänskligheten. Men det är en saga. Allt i ditt liv kretsar
kring en lögn”, sa Lamashtu.
“Jag vet”, sa Eli modfälld.
“Jag har följt dig länge. Jag kände din mor”, sa hon. Eli
kände en längtan växa i sitt bröst. “Kom med mig”, sa
Lamashtu tröstande och tog Eli i handen.
Eli och Lamashtu gick ut på ett fält. På andra sidan fältet
fanns en stor skog. Det var skymning och trädens grenar
blåste fram och tillbaka av vinden. Indus hoppade högt
och fällde öronen bakåt för att ta sig fram över fältets
strån. När de kommit in i skogen avtog vinden och det
blev tyst. I skogen fanns en stig som ledde fram till en
välbekant glänta och en sjö. Lamashtus kjol släpade i
marken och kjolen hade färgats av daggen på fältet.
Eli tog fram en pinne för att röra runt i vattnet vid sjöns
kant.
47

“Du kan följa med mig om du vill.”
“Vart då?” undrade Eli
“Hit. Vi kan vara här tillsammans för evigt. Jag ska visa
dig vem du är, men du måste göra precis som jag säger”,
sa Lamashtu. “Du måste offra det livet du lever och de
du lever det med. Det är din enda möjlighet att göra allt
ogjort”.
Katten doppade tassen i vattnet en gång och sedan en
gång till. Det var iskallt. Hon började slicka i sig vattnet
från tassen.
“Allt är mitt fel. Jag borde inte ha… ”, började Eli.
“Det är inte ditt fel”, avbröt Lamashtu. “Det var menat
så. Allt som är ämnat rör sig mot samma sak. Atomerna
rör sig mot varandra; atomerna attraherar varandra. Så
det som ska vara, kommer alltid att bli. Människor söker
sig alltid till synd. Det är inte ödet. Lika attraherar lika.
Det är som att du och jag är menade för varandra. I
jorden stoppas ett frö och djupt ner kommer dess rötter
att gro. Kanske kommer fröet inte att nå solen precis där
det planterades, men givet rätt förutsättningar kommer
det att spira på ett eller annat sätt.
Eli, jag vill ge dig de förutsättningarna.”
Svanen som somnat med huvudet under vingen tittade
fram. Då såg Eli att den bara hade ett öga.
“Det är som alla de här varelserna du ser och träffar”,
sa Lamashtu. “De är precis lika verkliga som du och jag.
Och de är en del av allt du har gjort och kommer att
48

49

göra. Det finns en mening med varje steg, varje röst och
varje möte du tar. Svanen därborta föddes med två ögon
men drabbades av en illasinnad pest. Sjukdomen var ond
och till slut gjorde sig svanen fri från pesten genom att
kasta huvudet mot en sten; ögat försvann precis som
pesten. Precis så ska du också göra. Du ska slå dig fri
från det som gör ont och sedan ska du, precis som svanen
få ro. Du måste våga, det är först då det kan bli vi”.
Lamashtu tog Elis hand.
“Viska mitt namn, så kommer jag”, sa Lamashtu.
¤
Eli drömde ömsom om hunden, ömsom om Lamashtu,
men det fanns något annat också. Eli stod vid botten av
ett vattenfall och såg ner i det lugna vattnet. Istället för
att se sin egen spegelbild såg Eli en man med skägg och
långt rött hår. Han hade stora breda axlar och stora fötter.
Eli hade inte sett honom någonstans förut eftersom de
flesta i Assur var mörkhåriga. Detta förbryllade Eli. Var
kom han ifrån? Och vad ville han Eli.
50