ELI - kapitel 4

4. Som ett avskräde
Eli vaknade av att solens strålar lyste skarpt på
ögonlocken. Det var lite kallare än vanligt, och det fanns
annat som inte heller var som vanligt. Eli hade smuts i
ansiktet och när fingrarna nådde det förväntade golvet
med halm mötte fingerspetsarna enbart kall mark. Något
kändes obekant tomt i bröstet. Då kom Eli ihåg vad som
hänt. Aniara var död. Eli satte sig häftigt upp. Familjen
hade förlorat huset och Aniara hade mist livet i branden,
eftersom Eli inte varit hemma. "Det var mitt ansvar", sa
Eli tyst. Vackra, vackra, fina Aniara”. Tänk att Eli hade
haft en syster. “Varför hade ingen sagt något?”.Tidigare
hade Eli tyckt att allting var helt värdelöst och att
vardagen bara var ett skämt. Men nu hade allt förändrats.
“Det kanske inte var så dåligt förut trots allt”. “Eller?”.
Eli skrubbade de frusna fingrarna hårt över ansiktet och
skrek sedan rakt ut: “NEJ! Allt är förstört!”. Rustam hade
kört bort Eli. Han hade ropat åt Eli att aldrig någonsin
komma tillbaka. Eli grät; stora tårar rann nerför de
smutsiga kinderna och Eli boxade sig själv i magen; en
gång, sedan en gång till. “Jag hatar dig, jag hatar dig, jag
hatar dig!” skrek Eli till personen i pölen med smuts.
Egentligen borde det vara Pazuzu som Eli hatade. Men
just nu spelade det ingen roll vem som orsakat smärtan.
Det viktiga var att någon måste få lida för det; denna
någon skulle inte bli Eli. Något måste göras för att få
tankarna bort från den hemska smärtan. Eli tittade upp
och slutade plötsligt att gråta.
Vid stenmuren strök en mager hund oroligt omkring. Eli
smög långsamt ifatt hunden som vände sig om och såg på
Eli med sorgsna ögon. “Den ser lika olycklig ut som jag,
tänk om jag åtminstone kunde befria den från smärta?”,
39

tänkte Eli och lyfte instinktivt sin kniv. Runt hörnet av
muren kom plötsligt en vagn dragen av ett skenande djur.
Det blev ett fruktansvärt tumult och varor som tidigare
stått på vagnen åkte åt alla håll. En av pryttlarna från
vagnen träffade Indus, som legat längre bort och sovit.
Indus kastade sig iväg från sin plats och rusade rakt mot
både hunden och Eli. De brakade ihop och djuret med
vagnen skenade vidare.
Det blev helt tyst. Hunden sjönk sakta ihop och Eli satte
sig ner på huk med kniven i sina darrande händer. Något
varmt rann längs med ena sidan av Elis hand.
“Mjaaaao”, lät Indus beskt.
“Du kunde väl ha sprungit åt ett annat håll ditt kräk?”, sa
Eli upprört utan att ens se på katten. “Du gör ingen som
helst nytta! Du springer bara och ställer till med hyss och
gör enbart vad du vill!”, fortsatte Eli och viftade häftigt
med kniven i luften.
“MJAAAO”, protesterade Indus och fräste till mot Eli.
“Ja, men se själv då!, sa Eli och pekade mot pölen som
växte vid Elis fötter. “Allt är ditt fel! Ditt, ditt, ditt, bara
ditt!”. Adrenalinet forsade genom Elis kropp och det
vitnade för ögonen.
¤
Knivens blad hade färgats rött av blodet från hunden och
nu lyste inskriptionen röd.
“Det måste ju betyda något”, sa Eli upphetsat.
40

Katten himlade med ögonen och la sakta ner huvudet på
tassarna och blundade.
“Men vad?” sa Eli och undersökte kniven.
Ett dovt muller gjorde sig hört, men det tycktes inte
komma från någonstans. Utan att finna källan till mullret,
tittade Eli sig omkring men fann inget. Under en kort
sekund blev mullrandet nästan som en viskning. Sedan
blev det tyst. En blixt slog plötsligt ner och ett
öronbedövande brak gjorde att Eli nästan föll omkull.
“Jag tror att jag kan hjälpa till med din fråga”, sa en
röst bakom Eli.
Eli kastade sig åt sidan. Denna gång skulle ingen fånga
Eli i något mörkt och kallt stenrum.
“VA? Vem är du? Eli fick fatt i kniven och hötte med den
framför sig.
“Jag, vem är jag? Vem är du själv? Se så. JAG är
Paimon och jag vet allt. Och förresten så ställer du
frågan helt fel.”
Trots att varelsen nyss dykt upp var Eli inte på humör för
överraskningar; Eli hade redan tröttnat på den stroppiga
och välklädda varelsen:“Okej, men vad står det på
kniven?”, röt Eli tillbaka.
“Jag berättar det om du ger mig amuletten.”
“Vilken amulett?”, utbrast Eli och gned händerna mot
tinningarna. Dagen skulle varken ha börjat eller fortsatt
såhär.“Den du fick av din mor”, sa Paimon och hånlog.
41

"Jasså den amuletten", tänkte Eli och kände efter i sina
fickor, för att bekräfta att den fortfarande låg i kärt
förvar. “ALDRIG!”, skrek Eli.
Paimons ögon smalnade. “Ingen gåva? Då berättar jag
ingenting för dig”. Paimon började studera de gråa
molnen som färdades allt fortare över himmelen.
Indus som smugit omkring bakom demonen fick syn på
något som rann längs med Elis byxben och la sig ner
bredvid den smutsiga pölen; hon gjorde sig beredd att
anfalla. Eli som tidigare haft all fokus på varelsen blev
överraskad av att få en klo i benet.
“Aj! Vad gör du?”.
“Haha! Det rinner på benet, det ser jättekul ut”, sa
Paimon medan kattens panna skrynklades och hon tog
sats igen för att ge sin in på en andra attack.
“Sluta, försvinn”. Eli klappade händerna högt och
schasade iväg henne med en spark. “Okej, okej, här”, sa
Eli irriterat och gav amuletten till Paimon. “Berätta nu”.
“Det står…”, Paimon drog en teatralisk paus innan han
fortsatte: ‘Lämna mig aldrig’, amuletten smög Paimon
ner i den fint broderade fickan på ena sidan av bröstet.
“Och vad betyder det då?”, sa Eli och tittade åt kattens
håll som för att försäkra sig att hon höll sig borta.
“Naturligtvis...”, fortsatte Paimon, “att om du stöter
kniven i någon, så är du bunden till den personen i
evighet. Och den är självklart likaledes bunden till dig.
Dessutom ska du inte under några som helst
42

omständigheter lämna ifrån dig kniven.”, sa Paimon och
hötte med fingret i luften.
“Okej, tack antar jag” sa Eli tveksamt och vände sig
fundersamt om. “Det låter ju helt knäppt! Varför skulle
jag vara bunden till den för alltid? Det skulle ju betyda
att kniven har magiska krafter?”.
¤
När Eli vände sig om igen fanns ingen där, varelsen var
borta och Indus likaså. Eli satte sig ner på stenen och
tänkte på sin mor, och på plaskandet i vattnet där de
brukade bada. “Om hon varit i livet, vad hade hon sagt
nu? Hade hon tröstat mig och sagt att det faktiskt inte var
mitt fel det som hänt?”.
43