ELI - kapitel 1

Eftersom det alltid var någon som tjatade eller störde Eli
på olika sätt fanns det ingen vits att försöka göra något åt
det. Det fanns förresten ingen vits med mycket de gjorde.
Dag in och dag ut sysselsatte de sig med hantverk och när
de hade en stund över tävlade de om banala saker som
vem som kunde spotta längst. “Var fanns äventyren,
vinden i håret och de odödliga myterna?”, tänkte Eli,
suckade och tittade ut genom fönstergluggen.
I Elis fantasi fanns en fruktbar skog och flödande vatten.
Fåglar kvittrade och välskapta älv-liknande människor
red barbacka på bruna vildhästar. Skogen var storslaget
grön och det fanns flera olika typer av löv och barr. Det
luktade ljuvligt.
¤
Då hördes en röst. Det var den snällaste rösten Eli visste.
Rösten kom från Elis mor.
"Jag vet ju att du älskar att bada Eli", sa hon och
skrattade. Hennes långa hår böljade ner över hennes
enkla tunika när hon studsade barfota fram mot Eli i det
höga gräset. Eli räckte fram den eleganta tallriken som
Eli arbetat på i flera dagar och inväntade förväntansfullt
moderns lyckorop.
“MJAAAAAO!”
Eli tappade koncentrationen. Nedanför fötterna stod
Indus, den ondsinta och orangea katten som hade blivit
Elis vän. “Det var faktiskt ingen annan som ville vara
det. Inte på riktigt, i alla fall”, tänkte Eli.
“Mjaaao!”, tjöt den vresiga feta katten igen.
“Vi kan bada sen”, sa den mörkhåriga kvinnan och
klappade Eli ömt om kinderna. “Vi ses!”
Den ljumma eftermiddags-brisen stördes endast av
skvalpandet från fiskar som vakade efter flygfän. Vattnet
skimrade i vitt och småfisk och yngel simmade invid
strandkanten.
"Kom vi går till grottan", knarrade Indus manande när
hon strök sig mot Elis ben.
“Grottan?”, invände Eli. “Det är mörkt där!”.
“Var nu inte en sån fegis”, mästrade katten.
Vid bergets kant fanns en grotta där den första
befolkningen i Assur bott, men nu stod den tom. Katten
och Eli undersökte väggarna och jordgolvet i grottan. På
grottans väggar fanns målningar. Det såg ut som stora
svarta människor och så några lite mindre. Eli tänkte
högt. "Kanske de stora var gudar och de små var
människor". Plötsligt stötte Eli till något på jordgolvet.
Det glimmade till under jordens yta. Eli böjde sig nyfiket
ner och borstade bort jorden som låg ovan det
glimmande föremålet. Det var en röd sten som Eli krökte
sina fingrar om. Samtidigt som Eli fick tag om stenen och
lyfte upp den ekade det till i grottan och ett
öronbedövande brak fick grottan att skaka till. Jord föll
ner från grottans tak och träffade Eli i pannan.
“ELI!”, ropade mostern. “ELIIII!”. Hennes röst ekade i
köket så att pannor och annat slamrade.
¤
10
11