ELI - kapitel 1

även den orädda Indus sprang iväg och gömde sig.
"Eli, Eli, din gamla skojare!", skränade skepnaden fram
med ett avgrundsvrål. "Vad gör du här?
AHAHAHAHAH". Varelsens två glittrande vita hålor till
ögon riktades ner mot Eli som stelnat till.
”En demon!", brast Eli i ett skrik. Varelsen sträckte sig
fram mot Eli som drabbades av panik och tog tag i det
första som fanns till hands och kastade iväg det för att
skydda sig mot demonen. Den röda stenen, den som Eli
hade hittat i grottan, träffade varelsen i pannan. Med ett
enda sugande läte imploderade varelsen in i stenen som
föll ner till marken. Eli, som fallit omkull, kröp närmare
stenen efter en stunds andhämtning. Eli kisade in i den. I
den rörde sig en dimma med ljusa och mörka slingrande
mönster.
¤
Luften var kvalmig och Eli svettades längs ryggen. "Oj,
jag har visst sovit längre än jag tänkt", mumlade Eli för
sig själv. Det hade gått längre tid än bara några minuter
och Rustam undrade nog vart Eli tagit vägen. “Inte för att
det spelar någon större roll”, tänkte Eli men fick ändå
brått upp från halmtaket.
Marknaden var färggrann och fylld av ljud. Flera
personer stod längs med vägen och skrek på varandra. Eli
fortsatte längre fram och trängde sig in i den högljudda
folkmassan. Hönor slängdes i luften, det klirrade av
smidda vapen, musik och djur trampade omkring och
trängdes. Det var ett mindre kaos som hade en
öronbedövande ljudnivå.
"Ändock är det rätt vackert", tänkte Eli. "Färger, former
som byter ägare och nya liv skapas". Eli trängde sig fram
mot Rustam. Rustam stod och gastade med andra
handlare, som vanligt, och försökte byta sina varor mot
getter, kläder eller mat. De vägde säd och gestikulerade
häftigt. När Eli kom fram till Rustam ryckte han raskt
brödet ur händerna på Eli och fortsatte sedan med sitt
gastande.
Även fast Eli inte brydde sig om Rustam eller barnen
kändes det ensamt och kallt.
“Det är samma sak varje dag, mitt liv är inte mitt”, tänkte
Eli. “Allting återkommer, varor byter ägare, djur föds,
lever och dör. Det känns rätt meningslöst alltihop”. Eli
suckade och skulle just vända sig om och gå hemåt, men
fick känslan av att vara iakttagen.
Bakom stånden där människorna sålde sina varor möttes
Eli av en mörk blick. Blicken tillhörde en kvinna som
täckt håret med en sjal. Lite ljust hår stack fram under
den röda sjalen. Det ljusa håret var ovanligt. “Hon är lite
som jag, någon som inte hör hemma här", tänkte Eli. Eli
tyckte om henne, även om det kändes märkligt att bli
sedd. Ingen brukade lägga märke till Eli på det sättet.
Kvinnan gick längs med vägen på andra sidan stånden.
Där, med folkmassan som gormade och sålde sina varor
mellan Eli och kvinnan, gick de på något vis tillsammans,
sida vid sida. Sedan var hon borta. Eli försökte se vart
hon tog vägen men kunde inte hitta henne igen. Det var
något mystiskt med kvinnan, det kände Eli. "Det var som
om hon ville säga något till mig", tänkte Eli. ”Kanske
kommer vi att mötas igen”.
14
15