Mitridate - program

Kära publik
Att utveckla musikdramatiken innebär inte bara att visa
nya verk. Det kan vara att visa ett verk i ett hus för första
gången. Det kan också vara att ge gamla verk en ny dräkt.
Båda stämmer in när vi nu spelar W A Mozarts tidiga opera
Mitridate på Malmö Opera.
Mozarts Mitridate är snart 250 år gammal, en närmast
mytologisk berättelse om en kung, hans blivande hustru
och hans två söner. I händerna på teamet Ralf Pleger,
Alexander Polzin och Fernando Melo blir den som ny, ett
modernt allkonstverk om kärlek, svartsjuka och ambition,
med en mycket medveten blick bakåt på den historiska
gestalten Mitridate, hänsynslös och bloddränkt härskare
över områden kring södra Svarta havet ca 150 år före
vår tideräkning. I föreställningen smälter musik, dans och
bildkonst samman till en fascinerande helhet, lika vackert
tidstypisk som häpnadsväckande kontemporär.
Föreställningen är ett samarbete mellan fyra starka aktörer
med säte i Öresundsregionen – Skånes Dansteater och
barockorkestern Concerto Copenhagen samt operahusen
Det Kongelige Opera och Malmö Opera. Ur möten skapas
kunskap och erfarenhet. Lärdomarna från detta samarbete
kommer inte bara att gagna er som just nu gör er redo att
se föreställningen, utan även den framtida publi ken i våra
respektive hus. Det är, när man tänker efter, också ett sätt
att utveckla konstarterna.
Mycket nöje!
Michael Bojesen,
Teaterchef
Emöke Baráth, Elisabet Einarsdottir, dansare

SPELAS
14, 18 & 20 april 2022, Malmö Opera
PREMIÄR
8 april 2022, Det Kongelige Teater
FÖRESTÄLLNINGENS LÄNGD
ca 2 tim 45 min inkl paus
Operan framförs på italienska
Svensk text
visas på textmaskin
VÄRLDSPREMIÄR
26 december 1770
Teatro Regio Ducal, Milano
Mitridate är en
samproduktion mellan
Det Kongelige Teater,
Concerto Copenhagen,
Skånes Dansteater
och Malmö Opera
Elisabet Einarsdottir, Morten Grove Frandsen, dansare

MUSIK
Wolfgang Amadeus Mozart
LIBRETTO
Vittorio Amedeo Cigna-Santi
baserat på Racines drama Mithridate
KREATIVT KONCEPT
Fernando Melo, Ralf Pleger,
Alexander Polzin
MUSIKALISK LEDARE
& CEMBALO
Lars Ulrik Mortensen
REGI
Ralf Pleger
SCENOGRAFI,
KOSTYM- & MASKDESIGN
Alexander Polzin
KOREOGRAFI
Fernando Melo
LJUSDESIGN
Olaf Freese
MEDSKAPARE ISCENSÄTTNING
Émilie Rault
BITRÄDANDE SCENOGRAF,
KOSTYM- & MASKDESIGNER
Mireia Vila

MEDVERKANDE
MITRIDATE
Stuart Jackson
ASPASIA
Elisabeth Einarsdottir
SIFARE
Emöke Baràth
FARNACE
Morten Grove Frandsen
ARBATE
Kari Dahl Nielsen
ISMENE
Sarah Aristidou
MARZIO
Sebastian Monti
SKÅNES DANSTEATER
Tomás Cervinka, Jeanne Delsus
Jure Gostincar, Ange-Clémentine Hiroki
Marco Herløv Høst, Anette Jellne
Hazuki Kojima, Viktor Konvalinka
Elisha Mercelina, Dario Minoia
Hanna Nussbaumer, Yiorgos Pelagias
Mariona Vinyes Ràfols,
Tiemen Stemerding, Alvilda Striim
Iris Telting, Oscar Valenza
Emma Välimäki, Philip Vötter
Repetitionsledare
Jenia Kasatkina
Stuart Jackson

Den ensamme
»giftkungen«
Mozart skrev Mitridate när han var 14 år gammal, och han satsade allt för att imponera
på sin publik: virtuos sång på en extremt hög nivå, gripande melodier, skrämmande
trolldom, rörande kärleksscener och ett fängslande orkesterljud, som var större och
mer klangfullt än vad som var brukligt på den tiden.
Operans handling tar utgångspunkt i histo rien om
Mithridates VI (135–63 f Kr), som härskade i det
gamla grekisk-persiska kungariket Pontus, vid
Svarta havets kust.
Mithridate VI var känd som en brutal härskare med
ett lidelsefullt intresse för – gift! Han anses vara den
empiriska toxikologins fader: han samlade på alla
sorters gifter och utvecklade en »immuniseringsmetod«
genom att regelbundet inta svagare doser av
gift (det är en metod som i modern farmakologi heter
»mithridatism«). Han var mycket rädd för att bli förgiftad
av sina fiender, ja så rädd att han till och med
var paranoid. Han förde ett stort antal krig mot det
romerska riket och kallade sig själv »Greklands stora
befriare«. Men han vann inte dessa krig och när han
dog gick hans kungarike under med honom.
Librettot till Mozarts Mitridate förvandlar historien
till en saga, och karaktärerna följer barockteaterns
konventioner: Kung Mitridate har två söner, den lojale
Sifare och den illojale Farnace. De två är i konflikt
med sin far och med varandra eftersom bägge
älskar prinsessan Aspasia. Och häri ligger problemets
kärna: Aspasia ska gifta sig med Mitridate.
När Mitridate förstår att det inte bara är båda hans
söner som älskar Aspasia, utan att Aspasia också är
förälskad i Sifare grips kungen av raseri och beslutar
sig för att slå ihjäl dem alla. Både sina två söner
och sin trolovade.
Under tiden försöker den persiska prinsessan gjuta
olja på vågorna. Men även hon utkämpar en inre
kamp. Hon är förälskad i Farnace som avvisar henne.
För att ytterligare komplicera bilden bedriver
både den romerska ståthållaren Arbate och den romerska
officeren Marzio kontraspionage, och med
sina gåtfulla planer bidrar de till dramatiken.
Denna polygon av kärlek, svartsjuka, rivaliserande
bröder, generationskonflikter, manipulation och
maktkamp utspelar sig mot en bestämd historisk
bakgrund: romarrikets frammarsch och den grekiska
världens uppror mot detta. Men det är bara
själva platsen. I vår iscensättning av operan refererar
vi inte till det historiska scenariot och föreslår
inte heller något annat. Istället gör vi en djupdykning
ner i karaktärernas »inre kamp« och träder in
i berättelsens psykologiska men ändå surrealistiska
lager, som med sitt djup har utgjort startskottet för
våra visuella och koreografiska idéer.
Medan Mitridate i librettot försonas med sina söner
och dör som en hjälte omgiven av sin familj
var situationen helt annorlunda för den verklige

Mithridate. Källor från antiken berättar att kungen
slog ihjäl nästan alla som fanns i hans närhet:
sina barn, inklusive Sifare, sina hustrur (han hade
många), sina systrar och sina vakter, dels på grund
av raseri och för att han ville bestämma allt. Dels
av rädsla för att han skulle tvingas överlämna sina
familjemedlemmar till fienden. På så sätt blev han
brutalt och oåterkalleligt skyldig till sin egen ensamhet,
och han tog till slut livet av sig.
Men tänk om vår Mitridate lever i en parallell värld
eller illusion på grund av det gift han tar? Tänk om
han lurar sig själv att tro att han är beundrad och älskad
när han i själva verket är isolerad och tyngd av
skuldkänslor och sorg? Vad händer om vi kastar in
alla de personer som omger honom – döda och levande
– i hans surrealistiska och magiska kunga döme?
Vad händer om vi låter vågorna från ett mytiskt
Svarta havet – en gåtfull ödesskapande kraft – forma
och omforma hur föreställningen sätts samman?
Vår iscensättning av Mitridate bygger på modern
dans sammanflätad med musik, visuell konst,
rums- och ljusdesign. Vi vill skapa icke-verbala
performativa narrativ utifrån visuella och koreografiska
metaforer. Dessa metaforer väcker bilder i
Mozarts musik och är öppna för tolkning.
I musikteaterformer är det ofta orden som berättar
historien och det visuella som understödjer den.
Vi bestämde oss för att göra tvärtom. Det visuella
och koreografin berättar historien, och texterna får
stödja den eller fritt lägga till något till den.
Vi har påverkats av idéen om »Gesamtkunstwerk«
och tagit det till en samtida nivå. Genom att sätta
samman olika konstformer vill vi skapa magiska
världar som inte finns i verkligheten, och på så sätt
skapar myten om Mitridate många möjligheter.
Kärnan i vår scenografi är ett enormt konstverk av
Alexander Polzin, en mångfacetterad metafor och
ett visuellt, fysiskt och dramatisk element: det är en
skulptur, ett rum, ett landskap, en lekplats, en tillflyktsort,
men också något som blottlägger en källa
till ljus och skenbart en varelse som rör sig. Konstverket
formar en enhet tillsammans med dansarna,
eller låt oss säga det på ett annat sätt: dansarna, som
är en organisk del av scenografin, gör den levande.
De får rummet i sig självt att bli huvudperson,
med en egen historia, egna känslor, egen karaktär
och ett eget uttryck. Med sin dans uppenbarar de en
svärm av bilder både som fysisk och intim interaktion
med sångerna.
Låt dessa bilder tala!
Ralf Pleger, regissör

Stuart Jackson, Morten Grove Frandsen, Sebastian Monti, Emöke Baráth, Elisabet Einarsdottir, Sarah Aristidou, Kari Dahl Nielsen, dansare

The Lonely
»King of Poison«
Mozart wrote Mitridate at the age of fourteen, and he pushed every button to impress
his audience: virtuoso singing on an extremely high level, heart-melting melodies,
eerie necromancy, touching love scenes, and a captivating orchestral sound, bigger and
richer than what was considered the norm at that time.
The plot of the opera is based on the story of
Mithridates VI (135–63 BC), ruler of the ancient
Greek-Persian kingdom of Pontus, which was
located on the shores of the Black Sea.
Mithridates VI was known for his cruel reign and
his notable passion for – poison! He is regarded as
the father of empirical toxicology: he collected all
sorts of poison and developed a method of »immunization«
by regularly taking non-lethal doses of it
(this is a method called »Mithridatism« in modern
pharmacology). He was deeply afraid of getting poisoned
by his enemies. To the extent of paranoia.
He also waged a number of wars against the Roman
Empire and promoted himself as the »Great Liberator
of Greece«. However, he remained unsuccessful,
and his kingdom perished with his death.
The libretto of Mozart’s Mitridate turns history into
myth, and the characters follow the conventions of
Baroque theater: King Mitridate has two sons, the
loyal Sifare and the disloyal Farnace. They are both
in conflict with their father and with each other because
they both love princess Aspasia. But here is
the rub: Aspasia was chosen to be Mitridate’s wife.
When Mitridate finds out that not only both of his
sons love Aspasia but also that Aspasia herself is in
love with Sifare, the king falls into rage and decides
to kill them all: his own children as well as his betrothed.
Meanwhile Ismene, a princess from Persia,
is doing her best to pacify the situation. She is also
caught in her own inner battle: she is in love with
Farnace who rejects her. Completing the picture are
finally the governor Arbate and the Roman officer
Marzio, both counterspies and manipulators who
contribute their mysterious scheme to the drama.
This polygon of love, jealousy, brotherly rivalry,
conflict of generations, manipulation and power
game is set against a certain historical backdrop:
the expansion of the Roman Empire and the rebellion
of the Greek world against it. But this is just a
topos. In our staging of the opera, we do not refer
to this historical scenario, neither do we suggest
another historicization. We rather explore the »inner
wars« of the figures and enter the psychological
and even surreal layers of the story, of which the
depth sparked our visual and choreographic ideas.
While in the libretto Mitridate reconciles with his
sons and dies as a hero in the circle of his family, the
historical Mithridates found himself in a significantly
different situation. Antique sources reveal that the
king killed almost everyone around him: his children
including Sifare, his wives (he had many), his sisters
and his guards, partly out of rage and control mania,
partly out of fear of surrendering family members to
the enemy. Thus, he brutally created his irrevocable
loneliness and eventually committed suicide.

What if, by means of his poison intake, our Mitridate
were to live in a parallel world or in an illusion? What
if he were to delude himself into being celebrated and
loved while being isolated and heavily burdened with
guilt and grief? What if we were to throw all the characters
who surround him – dead or alive – into his
surreal and magic kingdom? What if the waves of a
mythical Black Sea – mysterious power of fate – were
to shape and reshape the configuration of the play?
Our staging of Mitridate is based on contemporary
dance intertwined with music, visual arts, space and
light design. We are interested in exploring non-verbal
performative narratives out of visual and choreographic
metaphors. These metaphors resonate with
Mozart’s music and are open to interpretation.
Often, in musical theater, the words tell the story,
and the visuals support it. We have decided to
proceed the other way around: the visuals and the
choreography will tell the story, and the lyrics will
support or add to it in free association.
We are guided by the idea of »Gesamtkunstwerk«
taken to a contemporary level: by bringing different
art forms together we wish to create magical
worlds that do not exist in reality, and the myth of
Mitridate opens many doors there. The centerpiece
of our stage design is an extensive work of
art by Alexander Polzin, a multifaceted metaphor
and a visual, physical and dramatic element: it is
a sculpture, a space, a landscape, a playground, a
shelter, an exposer, a source of light – and even a
seemingly animated creature. Together with the
dancers, it forms a unit, or to put it differently: the
dancers are an organic part of the stage design and
bring it to life. They make the space itself become a
protagonist with its own history, its own emotions,
own character and evolvement. And they unfold a
multitude of images as well as physical and intimate
interactions with the singers.
Let these images speak!
Ralf Pleger, director
Dansare, Sarah Aristidou

Dansare, Elisabeth Einarsdottir
Dansare, Emöke Baráth, Elisabeth Einarsdottir

Dansare, Emöke Baráth, Elisabeth Einarsdottir

Ett barns fullvuxna verk
– Mozarts första opera seria
Viva il Maestro, viva il Maestrino – Leve mästaren, leve den lille mästaren utropade publiken
vid uruppförandet av Mitridate i Milano. Och »liten« var han verkligen. Mästaren,
alltså kompositören Mozart, var bara 14 år!
Som brukligt var på den tiden var det Mozart själv
som dirigerade vid uruppförandet den 26 december
1770 på Teatro Regio Ducal. Det var verkligen inte vilken
teater som helst som han hade fått ett kontrakt
hos – det var stadens viktigaste teater, med magnifik
inredning, fem våningar och många loger.
Mitridate blev en stor framgång och Mozart fick sedan,
trots att det i början av projektet fanns en hel
del problem, flera operabeställningar från det viktiga
operahuset. De svårigheter som präglade den
första tiden när Mozart och hans far anlände till
Milano bestod dels av kompositörens ålder, dels
av sångarnas krav (och nycker), och dels av den
då våldsamma rivaliteten mellan det tyska och det
italienska (det är ett tema som många känner igen
från Miloš Formans Amadeus-film). Mozarts far
Leopold skrev hem till familjen i Salzburg att man
påstod att »det var omöjligt att en så ung pojke, som
dessutom var österrikare, skulle kunna skriva en
italiensk opera«. Men underbarnet klarar det med
glans, och efter det första orkesterprovet blir kritikerna
»stumma av förvåning och säger inte ett ord
mer«, och sångarna tycker om den musik som den
»lille mästaren« skriver för dem.
Vid den här tiden var det som eftertraktades allra
mest att få en beställning på en opera. Operan var
den främsta musikaliska konstarten. När man fick
en sådan beställning skulle musiken komponeras
på plats till de sångare som valts ut för just det aktuella
uppförandet. Musiken skräddarsyddes alltså
efter sångarnas röster, och Mozart skriver senare i
sitt liv att han »vill att en aria ska anpassas lika noga
till en sångare som ett välskräddat klädesplagg«.
Den kvinnliga huvudrollen kallades prima donna
(utan den biklang som namnet har i dag), och den
manliga huvudrollen kallades primo uomo. Det var
dock inte tenorpartiet Mitridate som var primo uomo
i Mitridate. De manliga huvudrollerna föll nämligen
oftast på de firade kastratsångarna. Den här gången
var det Piero Benedetti som sjöng rollen som Sifare.
I Mitridate fanns det för övrigt hela tre kastrat partier:
förutom Sifare var hans bror Farnace och ståthållaren
Arbate också kastrater.
Till Mozart och hans fars stora förtret anlände inte
huvudrollsinnehavaren Benedetti förrän sent till
Milano: »Wolfgang har nu händerna fulla av arbete
eftersom tidpunkten närmar sig, och han för
tillfället bara har gjort en enda aria till primo uomo
eftersom han inte har dykt upp än, och han vill inte
göra arbetet två gånger så därför inväntar han hellre
hans ankomst så att man noggrant kan ta mått på tyget
efter hans kropp«. Senare skriver Leopold ännu
otåligare hem till sin fru: »Om det vore upp till vår
son hade två operor kunnat vara färdiga nu, men i
Italien är det mycket som är ganska galet.«
Opera seria – slow opera
Mitridate är en opera seria. Det var den mest
betydelse fulla och representativa genren inom
operakonsten under de första tre fjärdedelarna av
1700-talet. Seria opera-traditionen ter sig kanske

lite svår och fjärran för dagens publik. Bl a är handlingen
alltid minst sagt invecklad. Stoffet hämtas
från antiken, och det vimlar av adliga (och icke adliga)
personer från den grekiska och romerska mytologin
och historien. Här finns politik, intriger och
kärlek. Det var självklart att en festopera, som opera
seria alltid är, skulle sluta bra, och det gör Mitridate
också, trots att titelrollen dör på slutet.
Seria-operan kan för oss i dag verka en aning slentrianmässig
i sin uppbyggnad. Huvuddelen av handlingen
är förlagd till secco-recitativen (som har uteslutits
i den aktuella iscensättningen, red), medan
ariorna är ganska statiska. Ariorna är som regel s k
da capo-arior, dvs en arieform, där det först är en
stor A-del, sedan en kontrasterande B-del och därefter
upprepas (da capo) A-delen. Ariornas texter
är relativt korta och därför upprepas texten många
gånger. I ariornas centrum står sångarna, och deras
sångförmågor exponeras därför i bl a vackra och
halsbrytande koloraturer. Detta ger ett helt annorlunda
dramatiskt flöde än det som vi är (film) vana
vid i dag, men i opera seria finns det stora upplevelser
och njutningar att hämta om man bara inte har så
bråttom som vi i vår tid brukar ha. Uruppförandet av
Mitridate 1770 tog, inkl pauser och extra baletter, ungefär
sex timmar! Och då hade många i publiken ändå
varit på plats i god tid före start.
Tradition och förnyelse
Mozart skrev operor hela sitt liv, och operadramatiken
smittade även av sig på hans instrumentalmusik.
Sin första opera skrev Mozart som 11-åring. Mitridat e
var hans första stora opera seria, och han kom att
skriva många sådana. Modet och smaken ändrade
sig emellertid under hans liv. Därför blev det senare
särskilt opera buffa-genren, alltså italienska komiska
operor, som Mozart komponerade, bl a Figaros
bröllop, Don Giovanni och Così fan tutte. Han skrev
även tyska sångspel som Enleveringen ur Seraljen och
Trollflöjten. Lägg märke till att alla dessa fem hör till
standardrepertoaren, och en del av dem till och med
till operornas topp-tio! Den »lille mästaren« blev en
av operahistoriens viktigaste kompositörer!
En enda opera seria till komponerade han dock senare:
1791 dog kejsar Joseph II, och då hans bror,
Leopold II, skulle krönas i Prag, beställde man en
opera av Mozart. Till en sådan festlighet kunde inget
annat komma på tal än opera seria, och Mozart komponerade
sin Titus (La clemenza di Tito). Texten hade
redan skrivits tidigare. Detta tillhörde det brukliga.
När Mozart komponerade sin Mitridate var han inte
den förste att använda texten: Mitridate-texten hade
tre år tidigare använts till en opera i Turin av (den i
dag okände) Quirino Gasparini. Det var precis som
det skulle vara. Men det som barnet Mozart gjorde
av texten och som han tillsammans med sångarna
och musikerna presenterade för publiken i Milano
annandag jul 1770 var verkligen inte något vanligt
eller enligt boken. Det var ett fulländat mästerverk.
Mag Art Leif V S Balthzersen
Författare till bokenMozarts operaer. En guide
Aarhus Universitetsforlag, 2015

CONCERTO COPENHAGEN
CEMBALO &
MUSIKALSK LEDARE
Lars Ulrik Mortensen
VIOLIN 1
Fredrik From konsertmästare
Peter Spissky
Jesenka Balic Zunic
Alison Luthmers
Stefanie Barner-Madsen
Ida Lorenzen
Tinne Albrectsen
Isabelle Bania
Dagmar Valentova
Clara Glasdam
VIOLIN 2
Hannah Tibell
Gabriel Bania
Hanna Ydmark
Jens Solgaard
Karin Samuelsson
Merete Bjørndal Steffensen
Arsema Asghodom
Johanna Andersson
Toke Hansenius
VIOLA
Antina Hugosson
Rastko Roknic/Mikkel Schreiber
Torbjörn Köhl
Marie Stockmarr Becker
CELLO
Judith-Maria Blomsterberg
Hanna Loftsdóttir
KONTRABAS
Megan Adie
Hen Goldsobel
Erik Higgins
Anders Bjerregaard
Joakim Peterson
FLÖJT
Katy Bircher/Torun Torbo
Irene Spranger
OBOE
Daniel Lanthier
Daniel Ramirez
Lars Henriksson
Bethan Rose White
FAGOTT
Jane Gower
Lisa Goldberg
HORN
Emmanuel Frankenberg
Fabio Forgiarini
Daniele Bolzonella
Claudia Pallaver
TRUMPET
Robert Farley
Howard Rowntree
PUKA
Patrick Raab/Henrik Thrane
CEMBALO
Marcus Mohlin

EN OPERA OM DET ALLRA SVÅRASTE
PREMIÄR 12 APRIL 2023
Malmö Opera ägs av
Region Skåne
Sarah Aristidou, dansare
BAKSIDAN Kari Dahl Nielsen
Kostym, mask & dekor är tillverkade på Malmö Operas ateljéer
FOTO Miklos Szabo ART DIRECTOR Pia Lindgren
ANSVARIG UTGIVARE & TEATERCHEF Michael Bojesen

MALMOOPERA.SE