Garpenbergsbladet nr 3 - 2022

Kalle Wennberg, sockenskräddare i Garpenberg
I den by i Dalarna där jag växte upp, bodde en man som hette Karl Vennberg. Han var född i slutet på
1800-talet och var, när jag föddes, över 70 år gammal. Kalle hade silverfärgat hår, vita mustascher,
långt, vitt skägg och tre piggar till tänder i överkäken. I unga år hade han gått som skräddarlärling på
PUB i Stockholm. Han skulle överta sin fars skrädderi. När han kom på besök var han alltid välklädd i
kubb, paletå och sjal runt halsen.
Kalle bodde i en liten stuga vid skogsbrynet, med kök och kammare på nedre botten och ett rum på
övre plan, som var skrädderiet. Det luktade alltid inpyrd spisrök i stugan.
Han var en mycket skicklig och noggrann skräddare men arbetade i en långsam takt. Anledningen till
den långsamma arbetstakten var, att skrädderiet inte var hans största intresse. Det var djur och natur
som låg honom varmast om hjärtat. Varje morgon gick han upp vid 5-tiden och gjorde i ordning frukost
till sina vänner, småfåglarna. Fågelmaten skulle blandas i en emaljerad skål. Ingredienserna var
havregryn och margarin. Detta skulle arbetas ihop till en smidig deg, som sedan skulle strykas längs
fönsterblecket. Duvorna, som varje dag kom från sina boplatser vid gruvhålen skulle ha gröna ärtor.
Dessa skulle strös längs syrenhäcken. Av den lilla penning som han tjänade på skrädderiet gick största
delen till fågelmat, själv kunde han leva spartanskt, bara fåglarna fick sitt.
Vi barn gick ofta och hälsade på Kalle. Vi visste att han alltid hade karameller hemma och ibland även
sockerdricka. Han var mycket gästvänlig och den obligatoriska drycken för de vuxna var kaffe. Detta
kokades på sump, med några nya bönor pålagda varje gång. Vitt, hårt bröd med Roquefortost eller en
vetebrödskiva bjöds till.
När Kalle blev äldre var kaffebrödet ofta mögligt. Det förvarades då i ett skåp i kammaren och dit fick
vi barn aldrig gå in. Han städade allt sparsammare och tidningarna som han hade staplades längs
väggarna i både kök och kammare.
En morgon upptäckte vi att fåglarna bara svävade ovanför Kalles stuga. Något måste vara på tok. En
av grannfruarna gick och knackade på hos honom. Han öppnade dörren iförd morgonrock som var ett
glansigt rockfoder av taft och sin obligatoriska huvudbonad, som på senare år hade övergått från kubb
till en vit papperspåse. Han hade inte känt sig riktigt bra den morgonen och han hade inte kunnat göra
i ordning mat till sina småfåglar.
Foto från Södra Dalarnes Tidning 24 juli 1962
På hemvändardagen 2022 fick berättelsen nytt liv, samt en
fortsättning. Det var nämligen så att släkt- och lokalhistoriaforskaren
Nils-Göran Andersson hade haft besök av en amerikaättling till
Wennbergs i oktober 2016. Både han och Cathrine var där så de hade
tillfälle att byta några ord.
Karls far hette Johan (Jan) Fredrik Wennberg, skräddare i Nygården
där han var född 1832. Hans mor hette Stina Cajsa Sundell född 1832
i Garhyttan (Kalle var kusin med lärarinnan Selma Sundell). Han hade
7 syskon varav 3 överlevde till vuxen ålder. Brodern Johan Ludvig som
också var skräddare, flyttade till Stockholm 1881 och utvandrar 1884 till USA. 1886 emigrerar
även systern Christina. Den äldsta systern Anna dör tragiskt 1892 i Klackberg, Norberg. Karl
var yngst, född 2 oktober 1873 i Hesshyttan och dör på Fridhem i Garpenberg 21 juli 1962.
Nils-Göran berättar att han för ett antal år sedan blev kontaktad av Gale Wenberg Heath som
släktforskade om sina anor. Den 20 oktober 2016 hittar Gale med familj till Nils-Göran i
Färjkarlsbo. De bodde i London och hade hyrt en husbil på Arlanda som de körde upp till södra
Dalarna med. Nils-Göran berättar att de åkte till Hesshyttan för att leta efter husgrunden till
Kalles stuga och fick som tur var hjälp av ett äldre par där. De åt lunch på Garpens och besökte
olika platser där Wennbergarna har bott och verkat, bland annat Nygården. Gales farfars far
var bror till Kalle, den utvandrade Johan Ludvig Wennberg.
Visst är det fint när trådar från förr kommer samman i nutid!
Foto från Oliver Haglunds bok om Garpenbergs socken. På bild är Kalles far Johan ca 1920. Det kan
vara Stina Cajsa som sitter på soffan. De bodde i Hesshyttan vid den här tiden med sonen Kalle.
Lyckligtvis kryade han snart på sig. Kalle var nu över 80 år. När vintern kom, var han ute och åkte skidor
som vanligt. Skidorna hade han tillverkat själv av ett par brädor med snören runt kängorna.
Till sommaren kom naturligtvis cykeln fram igen. Den hade pakethållare både fram- och baktill och
ballongdäck. Det var en härlig syn, när han kom på cykeln med mörk kostym och vit papperspåse på
huvudet.
Kalle firade sin 90-årsdag i stugan, men måste kort därefter flytta till ålderdomshemmet. Han trivdes
inte där; saknade sina småfåglar som också saknade honom. De fortsatte att flyga till stugan, men gav
så småningom upp när det inte fanns någon mat där längre. Två år senare dog Kalle på
ålderdomshemmet.
Kalles stuga vid skogsbrynet är nu riven. Kvar finns bara några vinbärsbuskar och något gammalt
fruktträd. När man ser detta, tänker man på honom. Han var en fin människa med känslor för andra
människor, så Kalle glömmer man aldrig.
Cathrine Gustafsson f Sköld
Sammanställt av Maria Lee