Garpenbergsbladet nr 3 - 2022

När kvällen kom var granen kluven och tre kasar hopplockade, varför dagpenningen blev hela
90 öre per pojke. Med tiden så blev förtjänsterna större, men arbetet var hårt och vägen ofta
lång. Efter arbetsdagen var det både trötthet och hunger som plågade dem. De höll troget
ihop och blev hungern alltför besvärlig, så delade de broderligt på de eventuella brödbitar som
fanns kvar.
I mars 1885 fick pojkarna vänta ovanligt länge på att skogsvaktaren som skulle komma och
göra avräkning. Till slut tröt tålamodet och de bestämde sig för att gå hem. Just då kom
skogsvaktaren och omtalade att det inte skulle bli någon fortsatt avverkning på platsen. På
hemvägen började de diskutera, vad de nu skulle företa sig? Båda hade ju sysslor i respektive
hem, men det var ett eget företag som hägrade. Vilket sorts företag, visste de inte så noga. De
visste dock att en verkstad skulle det vara och platsen var redan utsedd. Det var en täppa
utanför byn, där Kvarnbäcken hade ett litet vattenfall på 30 fot. Just då stannade det vid en
dröm för två pojkar i 14 års åldern.
Ett par år tidigare hade Wilhelms far tillverkat några hyvelbänkar för slöjdskolan i Finnhyttan
och någon gång 1885 annonserades första gången i Svensk Lärartidning om hyvelbänkar, till
en början utan resultat. Vintern 1886 började dock beställningar komma in och då ordnade
man en egen svarvstol av en spinnrock, för att kunna tillverka hyvelbänksskruvarna. Backåkers
Johan hade gått i smedlära i Hedemora och tillverkade nu alla bänkhakar i Hummelbo.
Vintrarna innebar ofta arbete i hemmet, medan somrarna ägnades åt byggnadsarbete. 1890
flyttade Wilhelm hemifrån och arbetade delvis vid Lindahl & Runers mekaniska verkstad i
Gävle, dels vid Stjärnsunds bruk. 1893 återvände han till föräldrahemmet, eftersom fadern
började bli gammal och orkade inte med allt arbete. En ny verkstad byggdes samtidigt och där
installerades bland annat en ny svarvstol, som Wilhelm hade tillverkat på sin fritid under
anställningen på Stjärnsunds bruk. Fortfarande räckte dock inte snickeriarbetet till året runt,
utan man fick sommartid ägna sig åt byggnadsarbeten i trakten.
Produktionen av hyvelbänkar steg år från år, och 1895–1896 tillverkades 48 stycken. Vintern
efter produceras 98 hyvelbänkar. Följande vintrar producerades 100–150 bänkar per år.
Virkespriserna var inledningsvis låga. Så länge man kunde köpa virke i bondgårdarna så
kostade en björkplanka 1:50 kr och ett bräde 50 öre.
Nedan är snickeriverkstadens första prislista:
Behovet av maskiner i verkstaden ökade i takt med att beställningarna ökade och därigenom
behövdes en kraftkälla. En provisorisk vindmotor placerades på verkstadstaket, men den
fungerade dåligt. Uvberget gjorde att verkstaden hamnade i vindskugga. Man annonserade
1899 efter en begagnad ångmaskin. En maskin fanns i Falun för 400 kr och en annan i
Stockholm för 550 kr. Falumaskinen inköptes med lånade pengar. Maskinen var i dåligt skick
och behövde grundlig reparation.
I augusti 1899 avled Wilhelms far, Jan 75 år gammal. Fadern engagerade sig aktivt i
ångmaskinens reparation och installation, men han hann aldrig se den i funktion. Maskiner
såsom cirkelsåg, rikthyvel, borr- och stämmaskin tillverkades efter egna konstruktioner på
nätterna och beställningarna tillverkades och skickades i väg dagtid. Många sömnlösa nätter
följde, men till sist var allt färdigt.
Ångmaskinen tjänstgjorde till 1906 och det var Wilhelms hustru Mina som fick tjänstgjorde
som ångmaskinsmaskinist. När det var brådska i verkstaden, så fick Mina hjälpa till att rita upp
de olika delarna till snickarbänkarna, vilket hon gjorde med bravur.
Tillgången på arbete ökades mer och mer, ty verkstaden fick ett rykte om god kvalité och
gediget hantverk, och därför blev det ännu en gång nödvändigt att göra en utvidgning, den
femte i ordningen och samtidigt den dittills mest omfattande. Hela huset påbyggdes med en
våning och ångmaskinen byttes mot en fotogenmotor, som köptes i Hedemora för 750 kr.
Maskinen fick ett särskilt rum av murad slaggsten. Slaggstenen kom från Dormsjö med eka
nattetid, då sjön låg lugn. Det krävdes två man, för att bära en slaggsten. 1907 var allt färdigt
och hyvelbänksbeställningarna strömmade in. Man beställde från Skåne i söder till Lappland i
norr. 1938 hade Wilhelm levererat 6300 hyvelbänkar.
Det fanns en äktsvensk seghet och en dalkarls stora envishet hos Wilhelm Johansson. Sonen
Axel övertog rörelsen 1931. En brand förstörde den gamla verkstaden i januari 1931.
Snickeriverkstaden producerade även skolbänkar och den hopfällbara X-vävstolen.
Wilhelm byggde även fioler och erhöll diplom vid utställningen i Falun 1927.
Ett av Vilhelms barn var sonen Axel. Udd-Axel blev bland annat riksspelman på fiol och mottog
Zornmärket i guld 1966. Axels barn, Martin och Ingrid har också ägnat sig åt musik.
Vilhelm skrev poesi under pseudonymen Garpe. En diktsamling gavs ut 1914. Inge Band har
under 2021 och 2022, tonsatt Vilhelms dikter och en Cd-singel är utgiven. Planer finns för en
hel CD. Vilhelms dikter finns nu också på Spotify.
Källa: Svensk hembygd/Sveriges privata företagare 1939
Börje Forslund
*Det skulle vara intressant att få fram mer specifik information om Vilhelms politiska
engagemang. Att han var förankrad i arbetarrörelsen lyser igenom i mycket av det han skrev,
där han till exempel nämner skillnaden mellan hur en brukspatron jagar hare som nöje medan
den fattige som skjuter en hare för att familjen ska få mat, får betala böter.