Nya Phosphoros #1 VT24

REDAKTÖRENS AH TJENA
En ny termin, ett nytt nummer av Nya Phosphoros och en ny redaktör!
Att jag skulle bli redaktör var långt ifrån självklart. Mina två första
terminer på nationen spenderade jag som restaurangverkare, först i fiket och
sedan i Tages. Dessa terminer gav mig många fina minnen, fantastiska vänner
och en otroligt stor respekt för folk som jobbar inom restaurangbranschen.
Samtidigt kände jag på mig att det inte var där jag hörde hemma.
Jag+Kök=Osant. Den kväll då jag och Magdalena Axsköljd jobbade
tillsammans i Tagesköket är förmodligen den lägsta kulinariska nivån den här
Nationen någonsin har upplevt. Det var brandlarm, brända burgare och
seriösa överväganden om att servera icke-veganskt till veganer – de kommer
väl ändå inte märka något? Om jag minns rätt uttryckte Noah Ojala Ahlgren
att burgaren vi lagat åt honom ”var lika hård som en skosula”. Tur nog
behöver nationen inte längre stå ut med mig köket och jag hoppas verkligen,
för min och er skull, att denna tidning blir bättre än de burgare jag serverade
i Tages.
Att få redaktöra har, i vilket fall, hittills varit väldigt roligt. Men
såklart, är det inte bara jag som ska få ha det trevligt utan jag vill även bjuda
med er läsare på en kul tur! En tur som jag främst tillägnar alla kulturverkare
och restaurangsverkare som är kulturverkare innerst inne.
Hälsningar er hängivna redaktör,
Elisa Agnevall

INNEHÅLL
Redaktörens Ah Tjena
Kurators- och klubbmästarspalter
Jämlikhetsgruppen undrar
Alla tiders Östgötar på Generationsgasque
ÖG:s hetaste singlar
Landskapskallelse
Köksmästarna presenterar: Date-night pasta
En charmig dansk och hans sjungande gripar
Kultur i aktion
Medverkande

Bland nationens många föreningar, verksamheter
och kulturuttryck ligger nog Nya Phosphoros mig
närmast om hjärtat. Man var själv redaktör en gång
i tiden, och det är en tid som jag ser tillbaka på
med kärlek. Jag saknar inte nödvändigtvis den
skärseld som Adobe InDesign utgör, men jag
saknar det kreativa slitet in på sentimmarna och
framför allt glädjen av att få se ett nummer – likt
det Elisa nu satt i dina händer – komma till liv
tack vare ens egna hårda arbete.
Det värsta med att vara redaktör var dock
kuratorsspalterna. Kuratorer är tämligen upptagna
varelser, och att få dem att skriva sina spalter var
något av ett Sisyfos-arbete. Spalter kom visserligen
in, men inte fan kom de i tid.
Nu när det är jag som är 1Q kommer jag
naturligtvis göra mitt yttersta för att bibehålla
denna tradition – traditioner är trots allt en 1Qsyssla
– och jag skriver därmed denna spalt endast
någon timme innan deadline. Ni behöver inte tacka
mig!
Apropå traditioner, kultur och allt vad det
heter: det slumpade sig så att jag i julas hittade ett
NP-nummer från -77 på farmors vind (farmor har
inte ens pluggat i Uppsala men hon har
uppenbarligen god smak). Vid läsningen insåg jag
att 70-talets ÖG i mångt och mycket liknar det
ÖG vi ser idag: klubbverket slet som
bolagsanställda innan midsommar, 3Q var tokig i
flipperspel (saknar dig William!), och NP var
genialisk då som nu. Men ett uppslag i synnerhet
fångade mitt öga: en artikel om NP:s föregångare:
Phosphoros.
Phosphoros var en nyromantisk tidskrift
som utgavs 1810–14 av en trupp uppsaliensiska
östgötar. I spetsen stod författaren och
litteraturkritikern Per Daniel Amadeus Atterbom.
Trots att vi idag skulle beskriva Atterbom &
CO:s åsikter som gräsligt mossiga, så betraktades
tidskriften av dess samtid som revolutionär. I
Phosphoros förklarades det krig mot – hör och
häpna – ”hela systemet av den rådande
bildningen, hela summan av lättsinnighet,
duglöshet, irreligiositet, immoralitet, okunnighet,
apatriotism, otro, övertro, som sammanblandande
utgjorde den verkliga och sanna kärnan av
nationens karaktär och bildning”.
Har jag någon poäng med denna återblick
i 1800-talets litterära och politiska
idéströmningar? Nej, egentligen inte. Jag vill bara
säga att en liknande krigsförklaring skickades
under min redaktörstid till de kuratorer som inte
lämnade in sina spalter i tid, och så sent som igår
damp ett dylikt brev ner i min brevlåda
undertecknad av min kära redaktör Elisa.
Summa summarum: traditioner är till för
att bevaras, men ibland så förändras de, eller nåt.
Men en sak som är säker är att en kurator aldrig
kommer skicka in en spalt i tid.
Er lättsinniga, duglösa, immoraliska och apatriotiska
förste kurator
Hugo Jonsson

Kära Östgötar!
Nu går vi mot ljusare tider, och tur är väl
det! Jag kan inte vara ensam om att tycka att
när jul och nyår väl är förbi så får våren gärna
komma så snart som möjligt. Och i takt med att
det blivit både ljusare och längre dagar så har
även vårt stora fina gula hus vaknat från sin
dvala och åter igen blivit full med liv och
rörelse, och tur är väl även det!
Januari blev lite av en slow start men
sedan våra verksamheter öppnat igen och
recceperioden tog fart har Uppsalas studenter
åter flockats för att hänga, fika, dricka öl och
deltaga i diverse aktiviteter på ’Studenternas
andra hem’. Med risk för att låta som någon
som tänker på pengar hela dagarna (skyldig) så
gör det mig väldigt glad och lugn att se huset
fullt av både ämbetsverkare och gäster som
tillsammans bidrar till att verksamheten går
runt. Ni är guld värda, utan er skulle ÖG inte
finnas, så tusen tack för allt ni gör!
Varma hälsningar,
Emma Andersson, Andre kurator
Kära Östgötar!
Som ni kanske märkt vid det här laget är
jag, mina två retorikkurser till trots, knappast
någon talare. Det skrivna ordet är jag betydligt mer
bekväm med, så det är väl synd att många fler
kommer lyssna på mina tråkiga tråkiga
förmaningstal än det är som kommer läsa den här
spalten. Oh well! Temat på detta nummer är På
Kul-tur, vilket inte bara är väldigt fyndigt utan
också roligt för en kulturfantast som jag. Fick
faktiskt senast igår höra av min käre kollega tillika
förste kurator Hugo Jonsson att jag borde sluta
lägga mig i kulturverksamheten, men jag kan bara
inte låta bli. Så nu tänker jag lägga mig i lite till,
här kommer mina hetaste kulturtips för februari!
Låten "Öl” av Hasse Alfredsson! Världens i
särklass längsta och tråkigaste låt att sjunga på
sittning, men har ni hört den inspelade versionen
eller? Stämmorna i slutet, asså den är så himla bra!
På sträckan Trädgårdsgatan 17A-Hemköp hinner
man lyssna på den typ 5 gånger, vilket jag gör
varje dag.
ÖGs Café Norrköping! Uppsalas hetaste
livescen och roligaste namn, iallafall om ni frågar
era föräldrar. Vår första akt heter Dalmatin, vilket
Hugo blev mycket upprörd över. “Det heter
faktiskt Dalmatiner även i singular!!” sa han. Tur
att tredje kurator la sig i kulturverksamheten då
kan man tycka, skulle ju aldrig bli några
livespelningar om inga artister med grammatiska
fel i sina artistnamn får spela.
Nya Phosphoros, nu med redaktör med
mycket fräscht namn! Dessutom har jag hört att
ÖGs hetaste singlar ska göra comeback, känns som
en källa för mycket roligt skvaller. Själv fick man
aldrig vara med trots evigt tjat på dåtidens
redaktörer. Suck! Röstar för att ÖGs hetaste par
ska bli en grej, men min kille är numera en PFDare
så det priset lär man ju inte heller kamma hem.
Er evigt trogne Tredje Kurator,
Elise Ambec

Livet går upp och det går ner
Ibland så känner kroppen att den inte orkar mer
När livet är som mest skit
Kan man handla sig en flaska sprit
Ganska dum idé om du frågar mig
Det lär inte funka för dig
Alla säger att tiden läker alla sår
Men tills dess finns det folk som kan bära dig på bår
Simpla grejer kan göra mycket
För att lätta lite på trycket
En fråga om hur måendet är
Eller en positiv kommentar om hur någon klär
Det finns snart någon anledning att ropa hurra
Allt kommer att bli bra
Er låga 4Q
Simon Larsson
Kära Östgötar!
Vid skrivandets stund är det dagen efter alla
hjärtans dag. För att hålla mig till temat tänker jag
skriva om min första kärlek, potatisen. Jag ÄLSKAR
potatis. Jag måste ha varit max några månader
gammal när jag såg min första potatis, men kärleken
var inte direkt. Jag tyckte att de var lite tråkiga och
inte hade någon personlighet. Men en varm
sommarkväll lagade min mamma små, runda svenska
potatisar. Hon serverade dem med en klick smör
ovanpå. Och gud vad jag blev kär, där och då! Sen
den dagen har jag varit förälskad och tackar aldrig
nej. Jag gillar de på alla sätt, stora, små, runda,
fyrkantiga, bruna, gula, vita, röda, kurviga, platta,
stekta, friterade, ugnsbakade, lufttorkade, strimlade
och mycket mycket mer. Jag har dock två favoriter
som tävlar om att vara min main. På ena sidan har vi
den franska potatisgratängen och på andra sidan har
vi de klassiska pommesen.
Hemliga receptet på min gratäng är att smälta lite
smör och ha i det i sin blandning utöver de vanliga
ingredienserna. Sen måste man låta sin gratäng vila i
minst 30 minuter! När det kommer till pommes har jag
också ett knep. Fritera dem först i en lägre grad för att
tillaga dem, sen friterar man dem igen för att ge dem en
krispig yta. Sen måste man salta direkt! Detta görs såklart
på nya färska potatisar!
Asch, hoppas ni fått ett litet lyft i vardagen med
mitt inlägg. Ta hand om er.
Med all kärlek Er Klubbmästare primus
Philip Maras

jämlikhetsgruppen
undrar
Vi har tänkt på och hört att det
uppstår en personcentrering och
personkultut kring män mer än kring
kvinnor på Nationen. Med det menar vi
att män får mer fokus och får en
social roll tilldelad därefter. Hur
känner du kring detta?
Skicka in ditt svar till jämlikhetsgruppen på
jamlikhet@ostgotanation.se. Svaren kan komma
att användas i ett framtida nummer, men är
anonyma. Endast jämlihetsgruppen läser ditt
svar. Om du inte vill ha ditt svar publicerat är vi
ändå intresserade av att få höra dina tankar!
Skriv då i ditt mail att du inte vill att ditt svar
publiceras.

Alla tiders Östgötar på Generationsgasque
Den 3 februari var det efter fem års lång väntan äntligen dags att återigen samla alla tiders
östgötar för fest. Spänningen var minst sagt olidlig för vad kvällen skulle komma att föra
med sig. Vad händer när man förenar nutidens östgötar med dåtidens östgötar? Var det
egentligen bättre förr? Och vad har en röd clownnäsa med allt detta att göra?
Stora salen var som vanligt klädd i sin allra finaste
skrud, och i köket stod Liv Mazza och Martin
Holmqvist redo att fylla huset med väldoftande
ångor. Personalen, under ledning av hovmästare
Noah Ojala Ahlgren, var ovanligt skärpt och redo
att se till att alla gäster fick den bästa av service
som vår nation är så vida känd för. Likaså visade
kuratelet upp sig från sin allra bästa sida, väl
rustade för att både assistera gästerna uppför den så
hala trappan som att underhålla dem med det
senaste skvallret från huset. Äntligen var de
dessutom fem, om så åtminstone för en stund. Allt
var precis som det skulle vara.
Förste kurator Hugo Jonsson upplyste oss i
sitt förmaningstal om ursprunget av det för oss nu
aktiva så välkända uttrycket “Ah tjena!”. Precis
innan han gick upp på scen viskade min bordsdam
till mig att det ju måste vara något man sagt sen
urminnes tider, vilket jag genast höll med om. Men
tji fick vi, traditionen är tydligen knappt äldre än
det numera avvecklade flipperspelet i källaren och
vad gör väl inte det annat än att illustrera hur kort
studentens minne faktiskt är.
Hovmästare Noah Ojala Ahlgren kallar upp gästerna till Stora
salen.

Tryggt nog var de erfarna och ytterst skickliga
marskalkerna Elin Sterner och Laetitia Bergsmo på
plats för att hålla stämningen i salen på topp.
Kanske hade de trott att just denna sittning på sin
höjd skulle innebära ett krossat vinglas eller en
borttappad snavecbiljett, men de arma marskalkerna
hann knappt smaka på förrätten innan de fick visa
vad de gick för! Med studentmössan i högsta hugg
sprang de raskt mellan borden och middagsgästerna
för att med snäll men bestämd röst be dem att inte
stå upp när personalen är i salen eller att det inte är
tillåtet att ropa till sin gamla klubbverkarkompis på
andra änden av bordet. Kanske stämmer det att det
inte går att lära en gammal hund att sitta, men jag
kan inte göra annat än att glädjas åt situationen och
hoppas att jag är precis lika bångstyrig när jag själv
går på generationsgasque i framtiden.
Under kvällen bjöds det såklart på ett
välklingande framträdande av Sånggripen, vilka
gästades av alumnen Mats Åkerblom med en
blygsam ålder på nittio vintrar. Sånganförare Agnes
Lindkvist samt undertecknad fick östgötarna att
vika sig av skratt genom både träffande och
relaterbara skämt om bland annat Oscar II och den
svalkande piggelinen i Rave Cave. Inspektor
Pernilla Åsenlöf pratade om den gamla goda tiden,
och historiograferna emeriti Ylva Ledberg och
Matilda Sköld rimmade så slagfärdigt att man
nästan svimmade. Teatermästare Alice Krigström
Marskalk Elin Sterner ser till att några busiga östgötar
sköter sig.
Redan innan förrätten serverats fylldes stora salen med ett
sorl av glada och stimmiga röster.
Teatermästare Alice Krigström och redaktör Elisa
Agnevall på dass.
Sånggripen under ledning av Alexander Damsgaard bjuder
som vanligt på skönsång.

Sist men inte minst så var det dags för
kvällens äldste närvarande senior Anders Enström
att tacka för den kväll som just passerat. Som om
det vore julafton gav han sig ut bland publiken och
delade ut klarröda clownnäsor till såväl personal
som gäster. Att klä sig i clownnäsa verkade vara
något av en ritual för vår käre senior, då det var
något han gjorde när hans dotter var liten och
nervös inför att stå på scen. På så sätt kunde hon
bara leta efter den röda näsan bland åskådarna och
känna att det fanns ett familjärt och tryggt ansikte
nära till hands. Berättelsen får passa som en allegori
för oss östgötar över alla generationer. Oavsett hur
många mil från hembygden vi befinner oss, så fort
vi skymtar den röda clownnäsan i publiken vet vi
att vi inte är ensamma.
Dags för en korv i varje hand?
ackompanjerad av Elisa Agnevall och Felicia
Wächter tog oss med på en virvlande resa genom
ÖGs toaletthistoria, vilket fick min andra bordsdam
(Alice Krigströms mor) att mellan skratten fälla en
och annan tår av stolthet.
Text av
Magdalena Axskjöld

LANDSKAPS-
KALLELSE
Kära östgötar!
Härmed kallas samtliga av er till vårterminens första
lagtima landskap den 7 mars kl. 17.30 i Stora salen.
Därefter bjuds det på en traditionsenligt sexa.
Föredragningslista finnes på anslagstavlan samt på
hemsidan.
Hugo Jonsson, förste kurator

ÖG:s HETSTE
SINGLAR
Agnes Behrman
Vad har du att erbjuda?
En god salsicciapasta och klarna-skulder!
Vad letar du efter i din drömpartner?
Ett gott skratt och en mustasch.
Och eftersom numret har kulturtema: vilken är din favoritfilm i
genren romantik?
Får man säga serie på temat romantik istället? I så fall är det Sex and the
city. Världens bästa serie om kärlek, vad jag hade dött för att vara en rik
kvinna i New York.
Kan detta bli din
hand i framtiden?

ThildaEngstrand
Vad har du att erbjuda?
Har mycket kärlek att ge. Efter många år som singel är det dags att hitta någon så jag kan
få utlopp för det. Tycker om att göra det där lilla extra för någon jag tycker om. Typ fixa
en mysig middag med tända ljus och lite vin. Kanske något hembakat på det. Som Björn
Gustafsson en gång sjöng så fint: ”Jag kan diska laga mat… Va i tid och aldrig sen…. Och
jag tycker det är jätte kul att lyssna på problem”. Utöver det kan man alltid lita på att jag
skrattar åt skämt, oavsett hur dåliga de är. Låt oss inte heller glömma min främsta
tillgång…. en 180 säng.
Vad letar du efter i din drömpartner?
Det är väl det vanliga som alla säger. Gärna någon som är snäll och omtänksam. Inte
heller så dumt om man kan ha roligt tillsammans. Skulle inte säga att det är ett krav
men hade varit trevligt med någon som tycker om att åka skidor. Kan också vara bra
om han är villig eller åtminstone står ut med att lyssna på en orimlig mängd Taylor
Swift och musik överlag. För mer info hänvisas till Laetitia Bergsmo som har min
fullständiga lista haha.
Och eftersom numret har kulturtema: vilken är din
favoritfilm i genren romantik?
Hur ska man kunna välja när det finns så många bra! En
film jag sett 1 miljon gånger är dock Bridget Jones dagbok.
Det är verkligen en av mina comfort filmer som jag
aldrig tröttnar på. Den har humor, triangeldrama och
utspelar sig i London på slutet av 90-talet. Vad mer kan
man önska? Men just nu måsta jag nog säga att Anyone
but you är en favorit. Det var en riktig feel good film som
man skrattade sig igenom. Har inte kunnat sluta sjunga
på Unwritten sen jag såg den.

DATE-NIGHT
PASTA

Den här pastan har egentligen ett annat mer vågat namn som vi tyckte inte var riktigt
passande för nationstidningen. De som vet, de vet... Så pass god är den!
Varsågoda att laga en måltid som kan göra den gråaste av dagar till en fest. Kanske kan du
bjuda någon du tycker om lite extra mycket, eller varför inte höra av dig till en av ÖGs
hetaste singlar för en kväll de sent kommer glömma?! Här är den, dejtpastan - en favorit i
repris från reccemottagningen!
Med kärlek,
Era kökschefer
Du behöver till 4 portioner:
Matfett
1 Gul lök
3 vitlöksklyftor
500 g champinjoner
En skvätt kantarell- eller
umamifond
0,5 dl Persilja (fryst funkar
toppen)
200 g Spenat (hackad eller blad)
En skvimp vitt vin (ca. 2 dl)
3-4 dl Grädde (havre för lägre
klimatavtryck)
500 g Pasta (helst tagliatelle)
En skvätt Japansk soja
(1-2 msk Majsstärkelse)
En skvätt Tryffelolja
Salt N peppa
Hacka löken och ansa och slicea champisarna.
Värm på en djup panna med matfett.
Släng i lök och champisar i pannan och stek i några
minuter på medelvärme tills de blir mjuka och härliga.
In med persilja, spenat och svartpeppar och stek vidare i
några minuter och rör om så allt gottar sig!
Höj värmen på pannan. Dags för vin! Släng in önskad
mängd! Och låt puttra på några minuter tills det kokar
ner.
Fonden kan nu adderas. Här kan det justeras beroende
på hur mycket sälta och smak man vill ha!
Koka pastan!
Grädden ska ner i tjofräset! Kör i lite i taget tills du
känner att det är en såsig sås och koka på ganska hög
värme så den reduceras ner. Beroende på hur väl
grädden krämar till sig kan man vispa ihop lite
majsstärkelse med vatten som man kan reda ut såsen
med för att tjocka till den. Det ska ju vara mycket
krämigt!!!
Häll i en liten skvätt soja i såsen!
Stäng av såsplattan, men låt pannan stå kvar och blanda
ner pastan tillsammans med en skvimp pastavatten. I
med önskad mängd tryffelolja och blanda om!
Justera med salt och peppar om det behövs!
Addera lite parmesan och hackad persilja för extra
lyxxxx.

En charmig dansk och hans sjungande gripar
Det är inte en riktig gasque på Östgöta nation utan ett uppträdande från Sånggripen - nationens kör. Snart
står Sånggripen även inför att uppträda med en egen vinterkonsert.
— Det är alltid lite stressigt innan konserter och det är absolut lite nervositet. Men när man står där på scen
känns det som att man är hemma, säger körordförande Magdalena Axskjöld.
Alexander Damsgaard vid hans flygel.
Strax före klockan åtta på en tisdagskväll kliver jag
in i ÖG:s Stora sal. Framför mig är en grupp stolar
utplacerade i en halvmåne och en ung man som
sitter bakom en flygel. Rummet är fullt av
människor och vacker körsång. Jag ställer mig
längst bak i rummet i väntan på att jag ska få en
möjlighet att prata med dirigenten och den
sjungande massan. Mest spänd är jag på att äntligen
få ställa min brinnande fråga: Vad gör en dirigent
och behövs de egentligen? I min musikaliska
okunnighet har jag alltid tänkt att dirigenten är ett
ganska onödigt tillägg. Det känns ju som att
sångarna skulle klara sig ganska bra även utan
dirigenten – eller?
När kören tar paus tar jag tillfället i akt och
går fram till dirigenten, som heter Alexander
Damsgaard. Alexander har utbildat sig till
kördirigent vid Stockholms Musikhögskola och det
första som slår mig med honom är hans charmiga
danska brytning.
— Jag flyttade från Danmark till Sverige hösten
2022 och då såg jag att den här kören sökte en
dirigent. Sedan dess har jag försökt lära mig
svenska. De i kören har vant sig med att förstå min
danska brytning, berättar Alexander. Han förklarar
att det är dirigentens uppgift att planera alla
repetitioner och välja ut vilka låtar som ska sjungas,
tillsammans med ett repertoarråd. Han framhäver
även att det är hans uppdrag att lära ut musiken till
sångarna.

— Vissa kanske läser noter, vissa gör det kanske
inte alls. Så jag säger ungefär: Nu tar vi sopranerna
och så säger jag pling pling pling. Då försöker de
sjunga efter mig. Sen säger jag, till exempel, nu tar
vi det tillsammans med altarna och det låter såhär:
pling pling pling pling. Och så får jag det att låta
bra. Alexander tillägger att det kanske är många
som undrar varför dirigenten behövs på själva
uppvisningen.
— Det undrar jag! utbrister jag nästan lite för
angeläget.
— Jag tycker att 95 procent av jobbet är gjort innan
konserten, på alla tisdagsrepetitioner. På konserten
ger jag tonarten och visar om vi ska sjunga starkare
eller svagare. Men egentligen skulle de kanske klara
sig utan mig på uppträdandet, berättar Alexander.
Jag tänker att Alexander är ödmjuk och att det ändå
låter som att dirigenten faktiskt är ganska viktig.
Sånggripen grundades 1976 och är döpt
efter gripen som pryder Östergötlands
landsskapssköld. Idag har kören cirka 40
medlemmar och uppträder på nationens alla
gasquer, samt ger en till två egna konserter per
termin. Magdalena Axsköljd och Josefin Mattsson
innehar för tillfället ämbetena som nationskörens
ordförande, respektive vice ordförande. Jag frågar
dem båda vad som är det bästa med att sjunga i
kör. Efter ett kort övervägande om svaret är för
klyschigt eller inte, svarar Magdalena att ”det är
roligt att träffa människor och att sjunga
tillsammans”. Josefin svarar skämtsamt att det bästa
med kören är att ”man får sjunga danska låtar”.
Under tisdagsrepitionernas pauser bjuds det på fika
och jag frågar därför nyfiket vad det finns för fika
idag.
— Två av dem som skulle fixa fika är sjuka och den
tredje trodde att det var de andra som skulle fixa
fika. Så det är vatten och te som bjuds på idag.
Josefin vänder sig om till Magdalena och frågar i en
anklagade ton:
— Varför säljer du inte in kören bättre?
Aktuellt för Sånggripen
Vice kördordförnde Josefin Mattsson och körordförande
Magdalena Axskjöld
Näst på körens agenda är att framföra en
vinterkonsert.
— Då är konceptet vinter. Vi har inte haft någon
julkonsert i år, så vi har sparat vinterlåtar till
vinterkonserten. Det blir svenskt och nordiskt, med
både en norsk och en isländsk tonsättare. Sen har vi
en gospellåt som heter Keep your lamps trimmed and
burning, som handlar om att man bara ska vänta
tills att det blir bättre. Vi har också Even when he is
silent som handlar om att man måste tro på att
solen ska komma fram igen efter en lång vinter.
Såklart ska vi också sjunga Here comes the sun av the
Beatles, berättar Alexander.
Efter pausen stannar jag en stund och
lyssnar till körens ljuvliga toner. När jag smiter ut
ur salen känner jag att jag främst har fått tre
insikter. Att dirigenten är viktig, att jag är
avundsjuk på folk som är tillräckligt duktiga för att
sjunga i kör och att jag absolut inte kommer missa
Sånggripens kommande vinterkonsert.
Text av
Elisa Agnevall
Vinterkonserter 15.00 söndag
den 25 februari och 19.00
tisdag den 27 februari.
Kören söker basar och tenorer,
mejla
insjungning@ostgotanation.se
om du är intresserad.

Kultur i aktion
“Success is the ability to move from one failure to another
without loss of enthusiasm”
Winston Churchill
Som utlänning kommer jag från vad som kan anses vara en
annan kultur, som har sina egna traditioner och finesser.
Men detta gäller olika kulturer inom Sverige också. Men
det finns en kultur som är gemensam mellan alla länder
och dess tillämpning avgör framgången eller misslyckandet
för varje strävan. Professionell kultur. Den skiljer sig åt
runt om i världen, men målen är desamma och den
anpassar sig till kulturen i det aktuella landet, vilket gör det
till en gemensamhet mellan alla kulturer. Det är
handlingskulturen och företagsamheten.
Vad gör en bra handlingskultur? Inte själva
handlingen utan att lära sig av den, göra tillväxt till den
centrala delen av din kultur och belöna den. Jag läste
nyligen att under det första puniska kriget korsfäste
karthagerna bokstavligen befälhavare som misslyckades i
sina handlingar medan romarna belönade framgångar,
samtidigt som de minimerade efterspelen av
misslyckanden.”Glory or bust”. Det var det romerska sättet,
de hade ett ord, "Dignitas", som definierade värdet av en
man i samhället och det bästa sättet att förtjäna namnet var
att ge Rom ära i strid. Det var därför romarna vann det
första puniska kriget.
En liknande policy gäller i några av de mest
framgångsrika företagen i världen. IBM har citerats säga:
"Det enda sättet att lyckas dubbelt så snabbt är att
misslyckas dubbelt så snabbt" och Toyotas kultur, som
praktiskt taget alla framgångsrika företag i världen försöker
efterlikna, innebär att göra misstag, små misstag, lära sig av
dem och förfina din inställning till en situation. Dåliga
idéer och dåliga handlingar hjälper dig att förstå hur man
får bra idéer och gör bra handlingar. Så länge du lär dig
har du inte misslyckats.
Ur ett personligt perspektiv fungerar
teknikbranschen på liknande sätt. DevOps, kulturen som
jag har skrivit min bok om, innehåller särskilt två begrepp
som förkroppsligar dessa principer: misslyckas snabbt och
fokusera på problemet. Dessa koncept upprätthåller en
förbättringskultur som inte skäms för att erkänna sina
misstag och växa från dem. Den lägger inte heller skulden
på någon enskild sak utan fokuserar istället på att åtgärda
problem på ett hållbart sätt så att de inte dyker upp igen.
Det är många saker att tänka på, men kan anta
följande: det är mycket viktigare att göra något än att göra
det korrekt. "Korrekt", kommer att visa sig under din resa,
men det kräver ett enda steg från dig, ett steg som du inte
får frukta att ta. Du måste ta detta steg utan att ta hänsyn
till den känslomässiga vikten av tidigare misslyckanden och
istället vara dig själv här och nu. Det är handlingskulturen,
den kan passa in i vilken kultur som helst, den kan passa in
i människors själar och forma dem till större människor.
De som uppmuntrar denna kultur kommer att ta emot
Dignitas och de som inte gör det ... hur ofta hör du om hur
väl någon inte gjorde sitt jobb?
Text av
Ankur Roy

Medverkande
Elisa Agnevall, redaktör
Hugo Jonsson, ansvarig utgivare och kuratorsspaltsförfattare
Axel Gjessing, nationsfotograf
Emma Andersson, kuratorsspaltsförfattare
Elise Ambec, kuratorsspaltsförfattare
Simon Larsson, kuratorsspaltsförfattare,
Philip Maras, klubbmästarsspaltsförfattare
Jämlikhetsgruppen, skribenter
Magdalena Axskjöld, skribent och intervjuad
Agnes Behrman, het singel
Thilda Engstrand, het singel
Sigrid Forsström, receptmakare
Gustav Ekesten, receptmakare
Alexander Damsgaard, intervjuad
Josefin Mattsson, intervjuad
Ankur Roy, skribent
Tack till alla som har medverkat och gjort tidningen möjlig!

HA DET!