Nya Phosphoros NR 1 VT23

1

LANDSKAPS-
KALLELSE
en FD redaktörs
desperata vädjan
Kära östgötar!
Härmed kallas samtliga av er till vårterminens första
lagtima landskap den 14 mars kl 17:30 i Stora salen.
Därefter bjuds det på traditionsenlig sexa. Föredragningslista
finnes på anslagstavlan samt på
hemsidan.
Beatrice Simonsson, förste kurator
Kolla vad liten och förvirrad jag var innan jag lärde mig det ädla redaktörsämbetet.
Illustration: Hugo Jonsson
Kära östgötar,
Februari är snart över och solen kikar fram
mer och mer. I december förra året gjorde jag
och Hugo vår sista termin som redaktörer –
trodde vi. Tyvärr är båda redaktörsposterna
fortfarande vakanta och nu sitter jag här igen
och tjatar på kuratorer och layoutar text. Det
var inte riktigt meningen, men som en av de
enda med Indesign-kompetens på nationen och
med en 3q till sambo var det nog oundvikligt.
Detta nummers interimredaktion består av
mig (Filippa Kindblom), Simon Lindgren, Lovisa
Åslund, under ledning av 3q William Norling.
Fram till nyss trodde jag att interim betydde
typ hemlig eller undercover, men det
betyder bara tillfällig. Och högst tillfälliga är vi!
Det är verkligen dags för någon annan att axla
det fantastiskt roliga ansvaret att vara redaktör
för Nya Phosphoros. Varför, undrar ni uppenbarligen
eftersom ni inte har sökt. Jo, såhär är det:
tidningen är Östgöta nations främsta kanal för att
underhålla medlemmar och åtminstone en kanal
för att informera dem. Som redaktör har man väldigt
fria tyglar att skapa precis vilket innehåll som
helst, men man behöver aldrig ta ansvar eftersom
det är 1q som är ansvarig utgivare. Skulle någon
tycka att tidningen är olämplig är det alltså inte
ni som råkar i blåsväder. Man får vässa sin penna
och sitt layoutöga, vilket kan vara bra på vilket
CV som helst. Man får genom pressackreditering
gå gratis på fotbollsmatcher och spex eller annat
skojigt. Man får också intervjua roliga människor
om man vill! Bara du och din redaktörskollega
sätter gränserna. (Och ansvarig utgivare 1q, då.
Men jag har hört att hon kan hotas med frukt.)
Om ni ändå inte är övertygade om det underbara
i att få göra tidning för nationen kan jag säga
att ni också får gå på tidningsgala och ta emot priser
om ni är duktiga, ni kommer få en massa komplimanger
från snälla östgötar och ni kommer bli
upplärda av mig och Hugo! Det här är helt enkelt
livets möjlighet. SNÄLLA sök, för jag orkar verkligen
inte tjata på kuratorer en gång till i hela mitt liv.
Hoppfulla kramar,
Filippa Kindblom, redaktör emerita
2 3

KURATORSPALTER
KURATORSPALTER
“Tjena alla bögar!”
Hallå hallå, och välkomna tillbaka till ännu
en terminen här på nationen! Jag är ganska
ny på jobbet, det är kul och jag trivs
så bra, så bra, förutom att mina kollegor
nyss funnit min milda skräck för banan
och clementiner, frukter de tycker är utmärkt
ammunition i kontors-prank på 1Q.
Jag är oftast glad och pigg här på kontoret (med
undantag för de stunder jag måste fruktsanera
mitt skrivbord), men en sak som gör mig mindre
pigg och glad är el-problem. Det är lampor
och uttag och strömavbrott och hissar som
bråkar hej vilt. Tur att vi har bra elektriker som
kommer och fixar, och vissa som klipper av fel
kablar

Såningsmannens
historia
Text: Simon Lindgren
Foto: Upplandsmuseet
Kopia av Såningsmannen på Vallereds kyrkogård.
Genom åren har många mer eller mindre bemärkta
östgötar flanerat längs Trädgårdsgatans
ljuva asfalt. Oavsett om du är recentiorsjurist på
väg att öva på det kommande arbetslivets cyniska
armbågande fram till en mikrovågsugn
eller om du är långtida alumn på väg mot en
minnesstund för en fallen närstående, möts ni
likväl av en och samma gestalt. I decennier har
han stått tyst och trofast vid sin läst för att hälsa
östgötar välkomna till ett visst gult palats.
Såningsmannen, som han heter, har stått
där han står sedan 1946. Hur kommer det sig?
Vem är han? Och varför är livlös bronskonst
överhuvudtaget värd att uppta sidor i ett i övrigt
väldigt punkigt interrimnummer av Nya
Phosphoros? Dessa brinnande frågor kommer
ni förhoppningsvis ha svar på inom kort.
Vi börjar lämpligen där man mest lämpligt börjar:
från början. Gottfrid Larsson föddes 1875 på
landet utanför Skänninge, som son till en konkursförsatt
lantbrukarfar och en mor som nödgats ta
över familjens gård. Som yngste son i en lantbrukarfamilj
just när urbaniseringen och arbetarrörelserna
sakta börjat slå rot, tycktes Gottfrid mindre
lockad av att harva, så och plöja än av att vissla
och svära. Som fjunig fjortonåring sökte han sig till
Norrköping och började snida trä för Chamberts
möbelsnickeri. Larsson stod ständigt och skissade,
och lyckades till slut ta sig in vid Tekniska skolan i
Stockholm, sin tids föregångare till Konstfack. Väl
där blev han god vän med Carl Milles, en av våra
stora svenska skulptörer som senare låg bakom
bland annat Folke Filbyter på Stora torget i Linköping
och Poseidon på Götaplatsen i Göteborg. Nu
fastnade jag lite i Carl Milles, det var inte meningen.
Gottfrid Larsson och Carl Milles blev hur som
helst vänner under studietiden, och förblev det livet
ut – med andra ord finns det hopp även för oss.
Med Larssons begåvning tilldelades han snart
stipendier som tillät honom att slutföra sin utbildning
i München och vid den mycket creddiga École
des Beaux-Arts i Paris. Under 1900-talets början
var han mycket flitig, och livnärde sig främst på
att skulptera porträttbyster. Mer intressant är dock
hans engagemang i Östgöta konstförening, vilken
han själv var med och grundade. Första mötet mellan
Larsson och Östgöta nation tycks ha varit 1921,
då nationen anordnade en omåttligt populär konstutställning
i Finspång med många tusen besökare.
Den var rent av så välbesökt att SJ tvingades sätta
in extra avgångar till Finspång för ändamålet.
Sådant höll vi alltså på med för hundra år sedan.
Ett antal år senare, när Östgöta konstförening
kommit ordentligt på fötterna och Gottfrid Larsson
hunnit grunda en konstskola i Stockholm
(som än idag finns kvar, nu i anslutning till Södertörn),
var föreningen drivande i öppnandet av
Östergötlands museum. Vid museets invigning
i Linköping år 1939 var den första tillfälliga utställningen
Östgöta konstförenings höstutställning,
och längst in i salen sågs en sprillans ny
praktskulptur av Gottfrid Larsson: Såningsmannen.
Det var alltså 1939 vår kepsbeklädde hjälte
först mötte offentligheten. Skulpturen är ett typiskt
Larsson-verk: en bronsgjuten bild av en ung,
arbetsklädd lantarbetare, skildrad i steget, bärande
en sädeskorg och uträttande sitt värv. Gottfrid
Larsson var tidstypisk i 1930- och 1940-talets ganska
grovhuggna, taktila klassicism, och återkom
ofta till arbetarmotiv. Från början var Såningsmannen
tänkt som en del av ett tredelat verk, bestående
av skulpturerna Såningsmannen, Sädesupptagerskan
och Arbetaren. De två senare står numera i Vadstena
respektive Vasaparken i Stockholm, för den som är
intresserad. Såningsmannen är en skildring av arbetet
i Larssons hemmiljö på slätterna utanför Skänninge,
men är alltså inte platsspecifik; den levde ett
eget liv innan den landade framför nationshuset.
6 7

Såningsmannen möter offentligheten för första gången i samband med invigningen av
Östergötlands museum.
I samband med Östgöta nations 300-årsjubileum
1946 genomfördes enorma insamlingsarbeten,
som bland annat banade väg för en totalrenovering
av nationshuset. Tack vare generösa
donationer och stor entusiasm från Larsson själv
kunde även Såningsmannen köpas in och invigas
under tillbörlig pompa och ståt. Spektaklet skildras
i Acta Ostrogothica V år 1946: ”Facklorna fräste för
årets första snöflingor, när Gustaf Malmberg med
en fältbiskops strama sonoritet bjöd täckelset falla
och hyllade hembygden och dess folk.” Festligt!
Placeringen av Såningsmannen är inte betydelselös.
Med säden i hand och Trädgårdsgatan i ryggen,
blicken fäst mot huvudentrén, går han symboliskt
från hembygdens åkrar mot nationen som sitt nya
hem precis som de recentiorer som årligen tar sina
första stapplande steg in i Uppsala och nationen.
Så småningom grundades ett museum i Vadstena
tillägnat Gottfrid Larssons omfattande skulpturproduktion,
kallat Gottfrid Larsson-gården.
Vid hans bortgång 1949 lades han till vila hemma
i Vallerstads kyrka i Mjölby kommun. Hans änka,
Karen Larsson, bekostade då att en kopia i brons av
Såningsmannen gjöts och placerades på Vallerstads
kyrkogård. Jag var själv där med två goda nationsvänner
förrförra sommaren (se resereportage i NP
I HT21), och det var en oväntat andaktsfull och stor
upplevelse att se vår såningsman i en helt annan
miljö. Denna andra såningsman tar steget in från
de böljande rapsfälten in på kyrkogården för en sista,
rofylld tupplur. Som sagt, ej platsspecifik konst!
Vad har Såningsmannen för betydelse idag?
Under sina sjuttiofem år på plats har han blivit en
gemensam referensram för generationer av östgötar
– ständigt närvarande, nästintill oföränderlig.
Idag nämns han vid varje sittning som återsamlingsplats
vid utrymning, men minst lika ofta håller
han den röksugne sällskap om mörka vinternätter.
Såningsmannen finns nämnd i otaliga tillfällighetssånger,
refereras till i interna spex och finns inte
minst avbildad i en mängd utgåvor av sångboken.
För förbipasserande är han bara ytterligare en
bronsskulptur i den ganska konstmättade Uppsalamiljön.
Undertecknad, å andra sidan, hyser varma
känslor för Såningsmannen. Oavsett hur mycket
nationen förändras och hur många östgötar som
passerar våra portar står han där, ständigt i steget,
ständigt på väg in för att för första gången uppleva
nationslivets eländen och härligheter. Nästa
gång du stressar in till ett storstäd eller glider in
till en fördrink, ägna Såningsmannen en tanke.
Såningsmannen avtäcks utanför Östgöta nation i Uppsala år 1946.
8 9

HIstoriens kortaste nya phosphoros
har skapats av:
beatrice simonsson, ansvarig utgivare
filippa kindblom, redaktör
Lovisa åslund, redaktör
pua landberg, kuratorsspalt
william norling, interimredaktionens ansvarige
liv mazza, kuratorsspalt
Simon lindgren, ”Såningsmannens historia” och omslag
hugo jonsson, illustration
10