Nya Phosphoros NR 1 VT23
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
1
LANDSKAPS-<br />
KALLELSE<br />
en FD redaktörs<br />
desperata vädjan<br />
Kära östgötar!<br />
Härmed kallas samtliga av er till vårterminens första<br />
lagtima landskap den 14 mars kl 17:30 i Stora salen.<br />
Därefter bjuds det på traditionsenlig sexa. Föredragningslista<br />
finnes på anslagstavlan samt på<br />
hemsidan.<br />
Beatrice Simonsson, förste kurator<br />
Kolla vad liten och förvirrad jag var innan jag lärde mig det ädla redaktörsämbetet.<br />
Illustration: Hugo Jonsson<br />
Kära östgötar,<br />
Februari är snart över och solen kikar fram<br />
mer och mer. I december förra året gjorde jag<br />
och Hugo vår sista termin som redaktörer –<br />
trodde vi. Tyvärr är båda redaktörsposterna<br />
fortfarande vakanta och nu sitter jag här igen<br />
och tjatar på kuratorer och layoutar text. Det<br />
var inte riktigt meningen, men som en av de<br />
enda med Indesign-kompetens på nationen och<br />
med en 3q till sambo var det nog oundvikligt.<br />
Detta nummers interimredaktion består av<br />
mig (Filippa Kindblom), Simon Lindgren, Lovisa<br />
Åslund, under ledning av 3q William Norling.<br />
Fram till nyss trodde jag att interim betydde<br />
typ hemlig eller undercover, men det<br />
betyder bara tillfällig. Och högst tillfälliga är vi!<br />
Det är verkligen dags för någon annan att axla<br />
det fantastiskt roliga ansvaret att vara redaktör<br />
för <strong>Nya</strong> <strong>Phosphoros</strong>. Varför, undrar ni uppenbarligen<br />
eftersom ni inte har sökt. Jo, såhär är det:<br />
tidningen är Östgöta nations främsta kanal för att<br />
underhålla medlemmar och åtminstone en kanal<br />
för att informera dem. Som redaktör har man väldigt<br />
fria tyglar att skapa precis vilket innehåll som<br />
helst, men man behöver aldrig ta ansvar eftersom<br />
det är 1q som är ansvarig utgivare. Skulle någon<br />
tycka att tidningen är olämplig är det alltså inte<br />
ni som råkar i blåsväder. Man får vässa sin penna<br />
och sitt layoutöga, vilket kan vara bra på vilket<br />
CV som helst. Man får genom pressackreditering<br />
gå gratis på fotbollsmatcher och spex eller annat<br />
skojigt. Man får också intervjua roliga människor<br />
om man vill! Bara du och din redaktörskollega<br />
sätter gränserna. (Och ansvarig utgivare 1q, då.<br />
Men jag har hört att hon kan hotas med frukt.)<br />
Om ni ändå inte är övertygade om det underbara<br />
i att få göra tidning för nationen kan jag säga<br />
att ni också får gå på tidningsgala och ta emot priser<br />
om ni är duktiga, ni kommer få en massa komplimanger<br />
från snälla östgötar och ni kommer bli<br />
upplärda av mig och Hugo! Det här är helt enkelt<br />
livets möjlighet. SNÄLLA sök, för jag orkar verkligen<br />
inte tjata på kuratorer en gång till i hela mitt liv.<br />
Hoppfulla kramar,<br />
Filippa Kindblom, redaktör emerita<br />
2 3
KURATORSPALTER<br />
KURATORSPALTER<br />
“Tjena alla bögar!”<br />
Hallå hallå, och välkomna tillbaka till ännu<br />
en terminen här på nationen! Jag är ganska<br />
ny på jobbet, det är kul och jag trivs<br />
så bra, så bra, förutom att mina kollegor<br />
nyss funnit min milda skräck för banan<br />
och clementiner, frukter de tycker är utmärkt<br />
ammunition i kontors-prank på 1Q.<br />
Jag är oftast glad och pigg här på kontoret (med<br />
undantag för de stunder jag måste fruktsanera<br />
mitt skrivbord), men en sak som gör mig mindre<br />
pigg och glad är el-problem. Det är lampor<br />
och uttag och strömavbrott och hissar som<br />
bråkar hej vilt. Tur att vi har bra elektriker som<br />
kommer och fixar, och vissa som klipper av fel<br />
kablar
Såningsmannens<br />
historia<br />
Text: Simon Lindgren<br />
Foto: Upplandsmuseet<br />
Kopia av Såningsmannen på Vallereds kyrkogård.<br />
Genom åren har många mer eller mindre bemärkta<br />
östgötar flanerat längs Trädgårdsgatans<br />
ljuva asfalt. Oavsett om du är recentiorsjurist på<br />
väg att öva på det kommande arbetslivets cyniska<br />
armbågande fram till en mikrovågsugn<br />
eller om du är långtida alumn på väg mot en<br />
minnesstund för en fallen närstående, möts ni<br />
likväl av en och samma gestalt. I decennier har<br />
han stått tyst och trofast vid sin läst för att hälsa<br />
östgötar välkomna till ett visst gult palats.<br />
Såningsmannen, som han heter, har stått<br />
där han står sedan 1946. Hur kommer det sig?<br />
Vem är han? Och varför är livlös bronskonst<br />
överhuvudtaget värd att uppta sidor i ett i övrigt<br />
väldigt punkigt interrimnummer av <strong>Nya</strong><br />
<strong>Phosphoros</strong>? Dessa brinnande frågor kommer<br />
ni förhoppningsvis ha svar på inom kort.<br />
Vi börjar lämpligen där man mest lämpligt börjar:<br />
från början. Gottfrid Larsson föddes 1875 på<br />
landet utanför Skänninge, som son till en konkursförsatt<br />
lantbrukarfar och en mor som nödgats ta<br />
över familjens gård. Som yngste son i en lantbrukarfamilj<br />
just när urbaniseringen och arbetarrörelserna<br />
sakta börjat slå rot, tycktes Gottfrid mindre<br />
lockad av att harva, så och plöja än av att vissla<br />
och svära. Som fjunig fjortonåring sökte han sig till<br />
Norrköping och började snida trä för Chamberts<br />
möbelsnickeri. Larsson stod ständigt och skissade,<br />
och lyckades till slut ta sig in vid Tekniska skolan i<br />
Stockholm, sin tids föregångare till Konstfack. Väl<br />
där blev han god vän med Carl Milles, en av våra<br />
stora svenska skulptörer som senare låg bakom<br />
bland annat Folke Filbyter på Stora torget i Linköping<br />
och Poseidon på Götaplatsen i Göteborg. Nu<br />
fastnade jag lite i Carl Milles, det var inte meningen.<br />
Gottfrid Larsson och Carl Milles blev hur som<br />
helst vänner under studietiden, och förblev det livet<br />
ut – med andra ord finns det hopp även för oss.<br />
Med Larssons begåvning tilldelades han snart<br />
stipendier som tillät honom att slutföra sin utbildning<br />
i München och vid den mycket creddiga École<br />
des Beaux-Arts i Paris. Under 1900-talets början<br />
var han mycket flitig, och livnärde sig främst på<br />
att skulptera porträttbyster. Mer intressant är dock<br />
hans engagemang i Östgöta konstförening, vilken<br />
han själv var med och grundade. Första mötet mellan<br />
Larsson och Östgöta nation tycks ha varit 1921,<br />
då nationen anordnade en omåttligt populär konstutställning<br />
i Finspång med många tusen besökare.<br />
Den var rent av så välbesökt att SJ tvingades sätta<br />
in extra avgångar till Finspång för ändamålet.<br />
Sådant höll vi alltså på med för hundra år sedan.<br />
Ett antal år senare, när Östgöta konstförening<br />
kommit ordentligt på fötterna och Gottfrid Larsson<br />
hunnit grunda en konstskola i Stockholm<br />
(som än idag finns kvar, nu i anslutning till Södertörn),<br />
var föreningen drivande i öppnandet av<br />
Östergötlands museum. Vid museets invigning<br />
i Linköping år 1939 var den första tillfälliga utställningen<br />
Östgöta konstförenings höstutställning,<br />
och längst in i salen sågs en sprillans ny<br />
praktskulptur av Gottfrid Larsson: Såningsmannen.<br />
Det var alltså 1939 vår kepsbeklädde hjälte<br />
först mötte offentligheten. Skulpturen är ett typiskt<br />
Larsson-verk: en bronsgjuten bild av en ung,<br />
arbetsklädd lantarbetare, skildrad i steget, bärande<br />
en sädeskorg och uträttande sitt värv. Gottfrid<br />
Larsson var tidstypisk i 1930- och 1940-talets ganska<br />
grovhuggna, taktila klassicism, och återkom<br />
ofta till arbetarmotiv. Från början var Såningsmannen<br />
tänkt som en del av ett tredelat verk, bestående<br />
av skulpturerna Såningsmannen, Sädesupptagerskan<br />
och Arbetaren. De två senare står numera i Vadstena<br />
respektive Vasaparken i Stockholm, för den som är<br />
intresserad. Såningsmannen är en skildring av arbetet<br />
i Larssons hemmiljö på slätterna utanför Skänninge,<br />
men är alltså inte platsspecifik; den levde ett<br />
eget liv innan den landade framför nationshuset.<br />
6 7
Såningsmannen möter offentligheten för första gången i samband med invigningen av<br />
Östergötlands museum.<br />
I samband med Östgöta nations 300-årsjubileum<br />
1946 genomfördes enorma insamlingsarbeten,<br />
som bland annat banade väg för en totalrenovering<br />
av nationshuset. Tack vare generösa<br />
donationer och stor entusiasm från Larsson själv<br />
kunde även Såningsmannen köpas in och invigas<br />
under tillbörlig pompa och ståt. Spektaklet skildras<br />
i Acta Ostrogothica V år 1946: ”Facklorna fräste för<br />
årets första snöflingor, när Gustaf Malmberg med<br />
en fältbiskops strama sonoritet bjöd täckelset falla<br />
och hyllade hembygden och dess folk.” Festligt!<br />
Placeringen av Såningsmannen är inte betydelselös.<br />
Med säden i hand och Trädgårdsgatan i ryggen,<br />
blicken fäst mot huvudentrén, går han symboliskt<br />
från hembygdens åkrar mot nationen som sitt nya<br />
hem precis som de recentiorer som årligen tar sina<br />
första stapplande steg in i Uppsala och nationen.<br />
Så småningom grundades ett museum i Vadstena<br />
tillägnat Gottfrid Larssons omfattande skulpturproduktion,<br />
kallat Gottfrid Larsson-gården.<br />
Vid hans bortgång 1949 lades han till vila hemma<br />
i Vallerstads kyrka i Mjölby kommun. Hans änka,<br />
Karen Larsson, bekostade då att en kopia i brons av<br />
Såningsmannen gjöts och placerades på Vallerstads<br />
kyrkogård. Jag var själv där med två goda nationsvänner<br />
förrförra sommaren (se resereportage i NP<br />
I HT21), och det var en oväntat andaktsfull och stor<br />
upplevelse att se vår såningsman i en helt annan<br />
miljö. Denna andra såningsman tar steget in från<br />
de böljande rapsfälten in på kyrkogården för en sista,<br />
rofylld tupplur. Som sagt, ej platsspecifik konst!<br />
Vad har Såningsmannen för betydelse idag?<br />
Under sina sjuttiofem år på plats har han blivit en<br />
gemensam referensram för generationer av östgötar<br />
– ständigt närvarande, nästintill oföränderlig.<br />
Idag nämns han vid varje sittning som återsamlingsplats<br />
vid utrymning, men minst lika ofta håller<br />
han den röksugne sällskap om mörka vinternätter.<br />
Såningsmannen finns nämnd i otaliga tillfällighetssånger,<br />
refereras till i interna spex och finns inte<br />
minst avbildad i en mängd utgåvor av sångboken.<br />
För förbipasserande är han bara ytterligare en<br />
bronsskulptur i den ganska konstmättade Uppsalamiljön.<br />
Undertecknad, å andra sidan, hyser varma<br />
känslor för Såningsmannen. Oavsett hur mycket<br />
nationen förändras och hur många östgötar som<br />
passerar våra portar står han där, ständigt i steget,<br />
ständigt på väg in för att för första gången uppleva<br />
nationslivets eländen och härligheter. Nästa<br />
gång du stressar in till ett storstäd eller glider in<br />
till en fördrink, ägna Såningsmannen en tanke.<br />
Såningsmannen avtäcks utanför Östgöta nation i Uppsala år 1946.<br />
8 9
HIstoriens kortaste nya phosphoros<br />
har skapats av:<br />
beatrice simonsson, ansvarig utgivare<br />
filippa kindblom, redaktör<br />
Lovisa åslund, redaktör<br />
pua landberg, kuratorsspalt<br />
william norling, interimredaktionens ansvarige<br />
liv mazza, kuratorsspalt<br />
Simon lindgren, ”Såningsmannens historia” och omslag<br />
hugo jonsson, illustration<br />
10