tema: JA till mångfAld - Sveriges Ekumeniska kvinnoråd

margaret gärding,
biståndsforskare vid stockholms universitet
Ja till mångfald
Någon skjuter på människor med invandrarbakgrund
i Malmö. Paralleller
dras till Lasermannen och Nydemokratins
intåg i riksdagen. Samhället mobiliserar.
Människor med olika hudfärger och
olika trosbekännelser ber tillsammans.
De marscherar sida vid sida. De säger ja
till mångfalden och ja till de mänskliga
rättigheterna för alla. Just det, ett ja till
mångfald är ett ja till de mänskliga rättigheterna
– grundbulten i en demokrati.
Jag minns mina egna upplevelser av att
dela en bönestund med folk från olika
trossamfund. En stund av inre stillhet
– förenade i vår kontakt med det vi tror
på – en stund när själen bottnar och livet
känns som en möjlighet. Den kulturella
mångfalden – vår tids utmaning och vår
tids möjlighet.
Jag har engagerat mig i integrationsfrågor
i över 30 år bland annat som föreläsare.
En uppväxt i Apartheids Sydafrika
och ett engagemang som anti-apartheid
aktivist har inpräntat vikten av att stå upp
för de mänskliga rättigheterna i alla sammanhang.
Jag har levt över hälften av mitt
liv som ”invandrare” – upplevt diskriminering
och utanförskapet. Men jag har
också upplevt det magiska. Medmänskligheten
som står sig stark – bortom
kulturskillnader och språkbarriärer. En
blick, en handling där vi skapar ett tryggt
gemensamt utrymme där vi kan mötas.
är ett gemensamt ansvar
Där ett övertag förvandlas till ansvar och
handlingskraft som inte skapar en känsla
av skam och underlägsenhet hos den som
tvingas av omständigheter att ta emot
hjälp. Där vi möts som medmänniskor
– medvandrare på denna jord.
Men ja till mångfald handlar inte bara om
krissituationer som skotten i Malmö. Det
handlar ännu mer om vardagen - den möjlighet
som vi alla har som ledare, kollegor
och beslutsfattare - att göra de mänskliga
rättigheterna till en verklighet för alla.
Forskningen visar att diskriminering och
marginalisering på etniska grunder förekommer
i vårt land. Vi skyller lätt på språk
och kulturella olikheter – men det stämmer
inte heller. Jag läser forskaren Tobias
Hübinettes artikel ”Den osynliga generationen”.
Han hänvisar till SCB:s rapport
Födda i Sverige – ändå olika. Betydelsen
av föräldrarnas födelseland. Den handlar
om personer som själva är födda i Sverige
och som har en eller två utrikesfödda föräldrar.
Rapporten visar att denna grupp
har en högre dödlighet och föder barn i
mindre utsträckning än etniska svenskar.
För dem innebär en utomvästerländsk
bakgrund högre arbetslöshet – trots hög
utbildning. De är oftast överkvalificerade
för sina befattningar och ha sällan mellanchefs-
eller chefsbefattningar. De bor i
större omfattning i förorterna. Utseende
har betydelse och icke-vita blandade och
LEdArE
adopterade har det svårare trots sin utbildning
och att föräldrarna kan har en
ganska högt utbildning.
Man antyder att invandrare dras till förorterna.
Sanning är mer komplicerad än
så. Jag minns min egen kamp att hitta en
bostad i Stockholm. Nyss inflyttad från
Norrland ringer jag på flera annonser. Jag
börja inse att min brytning skapar problem
för vissa. En dam svarar klart och
tydligt: ”Det går inte förstår du. Jag tar
bara kristna” och lägger på luren. Idag bor
jag i förorterna. Jag har mött rasism och
diskriminering i Sverige – men jag har
också mött ett fantastiskt land. Engagerade
människor som stödde oss i kampen
mot Apartheid och hjälpte mig att göra
Sverige till mitt hem. Ibland, men inte
tillräckligt ofta, mötte jag professionella
ledare som kunde se bortom min hudfärg.
Ja till mångfald är ett gemensamt ansvar.
Vi invandrare är också medskapare av vår
tid – med rättigheter och skyldigheter.
Strax före sin död höll Olof Palme ett
föredrag om fred. Bland annat sa han ”Vi
kan aldrig nå våra mål om frihet, solidaritet
och medmänsklighet utan personligt
engagemang och en levande vardagsomsorg
människor emellan”. Låt oss inspirera
varandra att främja denna levande vardagsomsorg
i vårt eget land och bortom
dess gränser.
elsA nr 4 010 3