Nya Phosphoros 2022 NR 3

hemma hos
östgötarna
Text och foto: Filippa Kindblom
Alla vet att Östgöta nation är studenternas andra hem. Men vad är då deras första hem och, framförallt,
hur ser det ut? Vi på Nya Phosphoros har tagit oss an frågan och rest hela vägen från Trädgårdsgatant
till Nedre Slottsgatan, Fålhagen och Malmö. Varsågod att kliva in i åtta uppsalienskt östgötska hem!
Ylva Ledberg i sin gröna soffa. Bilden gör den inte rätta, men
eftersom jag har spräckt min mobilkamera fungerar inte fokuset
som det ska. Alla fina bilder blev suddiga. Förlåt Ylva.
Hos före detta fjärde kurator Ylva Ledberg, 25, finns
en oerhört gullig grön soffa. Den är ny och Ylvas lilla
bebis.
– Jag gick in på marketplace, och det första som dök
upp var den här. Alltså, it screamed for me.
Men killen som skulle sälja soffan svarade inte på Ylvas
meddelande. Ju längre tid som gick, desto mer desperat
blev hon.
Nästa dag gick hon förbi ÖG och råkade av en slump
stöta på killen som sålde soffan.Han hade visserligen
redan lovat bort den till någon annan, men han sa att
han skulle göra sitt bästa för att Ylva skulle få den. Sagt
och gjort: nästa dag får Ylva ett meddelande. Kan hon
hämta soffan samma kväll? Hon svarar såklart ja.
– Simon och Olof bar den från Luthagen hit. Ser du
hur perfekt den passar in? Det är liksom ödets soffa.
Är det din favoritfärg, grön?
– Ja. Det är den färgen som har flest nyanser, tror
jag.
Va? Finns det en färg som har fler nyanser än de
andra?
– Ja, bekräftar Ylva efter en snabb googling. Och
man blir lugn.
Hon berättar att mycket av inredningen har tillkommit
efter att hennes kuratorsår tog slut. Det är först nu
hon har haft tid att göra i ordning sitt hem, och att alls
vara här. Men hon gillar inte att vara värdinna.
– Jag tycker bättre om att vara hos folk än att ha
folk hos mig.
Nu måste jag fråga. Vad är din inredningsfilosofi?
– Ja, du. Estetiskt tänker jag. Det måste finnas en
linje i vad man skaffar, så att man inte bara skaffar en
massa skit.
Ylva ser sig om i rummet och tillägger:
– Men vissa skitgrejer måste man ha, såklart.
I fönstret skymtar inte den djungel som jag blivit utlovad, utan
bara ett par växter. Men utsikten är en av Östgötastiftelsens
finaste: där ute skymtar Svandammen och Stadsträdgården.
Innan mitt besök hemma hos lördagsfikaverkaren
Ludvig Berggren, 23, hade jag fått höra att det skulle
vara som ett växthus. När jag väl anländer tycker jag
att den beskrivningen minst sagt är en överdrift.
– Innan hade jag flera växter till och de täckte liksom
hela fönstret, förklarar Ludvig. När jag vattnade
så blev det väldigt varmt och fuktigt på sommaren.
Lite som en djungel.
Har du alltid varit intresserad av växter?
– Nej, tvärtom, jag har alltid varit ointresserad. Men
jag började experimentera på balkongen där jag bodde
innan och då blev det kul, för att jag fick bestämma
själv. Det roligaste är att plantera dem och vattna dem
och se dem gå från ingenting till ett liv. Att ta hand om
dem sen är inget jag bryr mig så mycket om. Hos mig
Ludvig poserar i soffan, som är det enda riktiga val han
har gjort angående möbleringen. Han tycker nämligen
inte om att vara i sin säng under dagen. ”Om jag ska
slappna av vill jag inte göra det under täcket”, säger han.
gäller survival of the fittest.
Kan man ana ett gudkomplex? Du gillar att skapa
liv men inte att ta hand om det?
Ludvig skrattar och ger inget ordentligt svar på frågan,
så jag går raskt vidare.
Vad har du för inredningsfilosofi? Jag tänker att på
så här liten yta innebär varje val att man väljer bort
mer än man faktiskt väljer.
– Ja, jag har väl gjort val, men också inte gjort det.
Få saker har jag köpt själv, säger Ludvig och menar att
det mesta har han fått från sin pappa eller “hittat någonstans
på studentvägen”. Jag bryr mig inte så jättemycket
om hur det ser ut så länge det känns mysigt.
12 13
Sånganföraren och IT-ingenjören Emil Wormbs, 23,
har det minst sagt grabbigt i sitt korridorsrum på Trädgårsgatan.
Vad är din inredningsfilosofi?
– Bristfällig. Jag är liksom väl medveten om det.
Det är bara inte ett problem jag orkar ta tag i.
Det är ändå praktikalitet som har styrt, kommer vi
fram till. Emil behöver inte sitt rum så ofta, och då finns
det inte heller någon poäng med att göra det fint. Man
skulle kunna tro att han helt enkelt inte bryr sig om sin
omgivning, men jag råkar veta att han hellre hänger
hemma hos sin flickvän – eftersom hon har det finare.
Bra lösning!
Emil skrattar. – Precis, jag har delegerat problemet
till min flickvän.
Trivs du?
– Jag trivs. Men jag ser det som ett tillfälligt hem.
I bild ser vi Emil Wormbs framför sitt skräpberg, att liv övervinner
allt (nere till vänster) och lite disk av oklar ålder (nere till
höger).