Nya Phosphoros 2022 NR 3

Biblioteksaffären
Nya Phosphoros har skickat iväg vår skickligaste snok tillika ÖGs mest välansade
pilsnerfarbror, Simon Lindgren för att knäcka (eller åtminstone återge) fallet kring
den ökända Borénska samlingen
Att se tillbaka på det murriga 1970-talets Östgöta
nation är som att ta en titt in i ett främmande
universum. Stora salen var fortfarande vitmålad,
Ejnar Haglund satt fortfarande i Brasrummet
stillsamt tuggande på en sandwich, och Nationens
depåer fylldes fortfarande regelbundet av
välvilliga alumndonationer. Detta väl inrökta underhållningspalats
huserade inte bara mustaschprydda,
samhällstillvända proggstudenter och
manchesterinsvepta Foucault-anhängare – dessa
återfinns för all del i lokalerna än idag – nationen
var också händelsernas centrum för en stöldhärva
som kommit att ge ringar på vattnet i fyrtio
års tid. Biblioteksaffären är en berättelse om svek,
kulturarv, mediedrev och upprättelse. Redaktörerna
har givit mig grönt ljus för två uppslag, så
tillåt mig, kära läsare, att inviga er i vetskapen om
den mytomspunna Borénska samlingen.
Boksamlandets värld är en märklig
subkultur där proveniens, hantverk och sakkunnigt
samlande värderas över allt annat. En i kretsarna
välkänd samlare under 1800-talets senare
del var linköpingssonen Per Gustaf Borén, född
1838, vars livslånga intressen för botanik, bibliografi
och biologi lade grund för en aktningsvärd
boksamling, vilken Borén med stor generositet
donerade till Östgöta nation vid sin bortgång
1923. Den Borénska samlingen utgjorde i många
år en av nationsbibliotekets pièces de résistance,
och var, enligt Corren 24/10 1980, ”inbunden i
utsökta, halvfranska band”. Samlingen bestod av
mer än sju hundra böcker, däribland rariteter såsom
en handkolorerad upplaga av Palmstruchs
botanik och zoologi i elva volymer och ett stort
antal handskrivna arbeten av Carl von Linné.
Nu kanske du tänker att den Borénska samlingen
är något du ska kika på vid nästa visit i
nationsbiblioteket. Det hade jag definitivt rekommenderat,
om det inte vore för det märkliga öde
den gått till mötes. Under en period av okänd
längd under 1970-talet diminuerades Borénska
samlingen successivt till den grad att den mot
decenniets slut knappt fanns kvar. En till synes
sakkunnig och alldeles uppenbart klåfingrig liga
hade bok för bok tömt de Borénska hyllmeterna
på sina praktexemplar och knappt lämnat så
mycket som en brödsmula i dess ställe. År 1976
fick Nationen den Borénska samlingen värderad,
utifrån de utförliga inventarieuppteckningar där
den fanns beskriven, till ett värde av 750 000 kronor.
I dagens penningvärde motsvarar det mer än
4,2 miljoner kronor. Vid den tidpunkt samlingen
värderades uppdagades stöldernas omfattning,
och skandalen var ett faktum. Ejnar Haglund
satte sandwichen i halsen (sic), Såningsmannen
syntes fälla en tår och hela Nationsstyrelsen blev
vithåriga över en natt.
I Aftonbladet 8/6 1979 poserar en synbart upprörd
och moderiktigt mustaschklädd förste kurator
Ulf Setterud framför de demonstrativt tomma
hyllorna där Borénska samlingen en gång stått.
Artikeln lyfter den ännu idag omåttligt populära
historien om Birgitte Bardots filminspelning på
nationen 1972, vilken i detta fall sätter in brottet
på en tidslinje – Borénska samlingen står nämligen
tydligt intakt och igenkännbar i bakgrunden
till Bardots skandalomsusade film Don Juan ou Si
Don Juan était une femme, inspelad 1972. I samband
med att stölderna uppmärksammades av de
Under försommaren plingade min dator till,
ständigt vaksamma skjutjärnsjournalisterna på
på det vis datorer gör mest. Ett mejl i mängden,
Nya Phosphoros väcktes högljudd kritik mot na-
20 21
20 21
tionens skattmästare K.J. Westman (för övrigt son
till hedersledamot och f.v. utrikesminister K.G.
Westman), som året innan skrivit under ett beslut
om att sälja av återstående delar av Borénska
samlingen. Vid det här laget var värdet i samlingen
oåterkalleligt reducerat, eftersom en stor del
av värdet i en gedigen boksamling rör själva samlingen
som objekt och den samlargärning som
ligger bakom. Reaktionerna var högljudda och
omedelbara, och i nästa nummer av NP publicerades
ett upprop från en nybildad stiftelse kallad
Östgötaboken, där medlemmar uppmanades att
donera pengar för att kunna köpa tillbaka de tidigare
sålda volymerna.
I uppropet höjdes högst insinuanta röster som
satte herr Westman i ett tvivelaktigt ljus, mot vilket
han prompt replikerade. Westman ställde sig
högst kritisk mot uppropets formulering om att
”böckerna är värda ett bättre öde”, genom repliken
”personligen tycker jag att böckerna är värda
ett bättre öde än att ägas av Östgöta nation som
dokumenterat sin olämplighet”. Syrligt, men
träffsäkert. Till saken ska läggas att stölderna
möjliggjordes av att bibliotekshyllorna under alla
dessa år stod utan något som helst lås.
När stölderna uppdagades kontaktade nationen
samtliga Europas större Linnésällskap, ett
stort antal antikvariat i Stockholm och alla Sveriges
namnkunniga boksamlare, för att upplysa om
härvan och minska möjligheterna att sälja banden
vidare. I Correns reportage om biblioteksaffären
bekräftas även att Interpol kopplats in i fallet, eftersom
böckerna misstänktes kunna säljas på de
stora bokauktionerna ute i Europa. Som ni märker
är det inte småpotatis det rör sig om.
Biblioteksaffären förblev en av nationens
stora tragedier, och fallet klarades aldrig
upp. Westman avgick som skattmästare redan
1978, och utöver att erhålla ett hedersledamotskap
tycks han inte ha gjort mycket väsen av
sig i nationen efter de strider som utspelades på
Nya Phosphori sidor vid decennieskiftet 1980. Så
varför tas fallet upp nu, i nödens år 2022? Biblioteksaffären
är inte enbart förpassad till historiens
hörn som ett stycke morbid kuriosa eller ett ämne
för Göran ”Kjula” Kjulsten att orera om vid närmaste
gåsbal – denna pusseldeckare fick precis
ett nytt kapitel.
trodde jag, men likt så ofta förut hade jag fel.
Mejlet kom från vår egen förste kurator, och var
adresserat till inspektorn, Kjula, valda delar av
Förvaltningsnämnden och mig själv. Det var vidarebefordrat
från ingen mindre än hedersledamot
tillika skattmästare emeritus herr K.J. Westman,
den allmänna opinionens huvudmisstänkte i Biblioteksaffären.
Westman hade på Uppsala auktionskammares
hemsida funnit elva volymer av
Palmstruchs botanik och zoologi, handkolorerade,
uppe för auktion. Mejltråden blixtrade till
likt en nationsfotograf vid Sånggripens luciatåg,
och spekulationer och handlingsplaner smiddes
med en hastighet som sällan skådats i nationens
diverse beslutande instanser. Var det Palmstruchs
botanik och zoologi, handkolorerad, ur Borénska
samlingen? Var våra inventarielistor och försäkringsbrev
tillräckliga för att bevisa ägarskap?
Skulle 1Q få möjlighet att prata med självaste
Knut Knutsson?
Volymerna som auktionerades ut bar inte
Boréns karaktäristiska vinröda hedbergband, och
proveniensen var till synes vattentät. Böckerna
föll under klubban för 185 000 kronor, men dessvärre
tycks de inte ha varit en del av Borénska
samlingen. Fan.
Trots att dessa böcker sannolikt inte var nationens
förlorade exemplar väckte biblioteksaffärens
nytända relevans många frågor. Var finns
Borénska samlingen idag? Kommer vi någonsin
få återse våra linneanska handskrifter? Vet östgötarna
om vilken oerhörd kulturskatt biblioteket
utgör, i sin roll som en av nationens hörnstenar?
Det som för egen del väckte mest tanke var att
K.J. Westman efter alla dessa år av tystnad hörde
av sig i ett försök att vinna tillbaka nationens
stulna samlingar. Skandalen i vilken hans intentioner
betvivlades och som i efterhand blivit tätt
förknippad med hans sjuåriga gärning som nationens
skattmästare används idag mest som en
sedelärande sägen om att inte slarva med låsen i
samma utsträckning som på sjuttiotalet, men för
somliga har biblioteksaffären satt djupa spår.
Råkar du snubbla över elva vinröda, handkolorerade
volymer av Palmstruchs botanik och
zoologi kan du med fördel kontakta förste kurator.
I övrigt finns en massa balla böcker att låna i
Östgöta nations bibliotek, öppet tisdagar från 17.