Nordisk tidsskrift - TPC

som det hedder i en bogtitel. I bogen ”Ingen utanför” skriver
han: ”De två orden ”ingen utanför” kommer tillbaka i många
av mina psalm-vistexter, bland annat i flera nattvardspsalmer.
Det är ingen tillfällighet”. Modpolen til at stå udenfor er det i
nadveren givne fællesskab, ”den enda plats på jorden där ingen
är utanför”.
Gennem forfatterskabet går en længsel efter det tabte. Gud
skal skabe nye himle og en ny jord. Naturen skal befries for
menneskenes misbrug. Han skriver: ”Det är något fel med
vår gudstjänst och det är något fel med vårt sätt att leva om vi
människor blir så märkvärdiga och upptagna av oss själva att vi
glömmer vår samhörighet med alla de varelser Gud skapat, med
djuren och blommorna”.
På Lovö begyndte han at skrive salmer for børn. Ulla
Lidman Frostenson blev medlem af rigsdagen, hvad der
stillede større krav til ham som far over for deres egne børn. I
omgangen med dem fik han den indsigt, der gav ham tilgang
til medarbejderskabet i ”Kyrkovisor för barn”. Iagttagelser i
naturen vinder ind i kirkeviserne. Skabelsen bliver central, og
vores lydighed er indbygget i skabelsen. Hverdagen giver flere
anledninger til gudstjeneste end søndagen. Troen kan ikke
kobles af den verden, hvor den har sit arbejdsfelt: ”Det är de
nära tingen/ som åt det fjärran liv beskär./ Älska Gud kan igen,/
som ej hans värld har kär”.
Den alt for tidlige død meldte tit sit knugende nærvær i
Frostensons liv. I 1962 døde Ulla Lidman Frostenson af cancer,
kun 52 år gammel. En overvældende tomhed og ængstelse
for fremtiden overskyggede tilværelsen. Frostenson mindes:
”Søndagen den 9. juli konfirmeredes vor datter Anna Clara
i Lovö Kyrka. Natten efter, mellem søndag og mandag, døde
min hustru Ulla. I sorgen så jeg en cirkel sluttes. Jeg var i
tankerne tilbage ved min egen konfirmation fyrre år tidligere,
i Stenbrohults Kyrka, som var præget af min netop døde
36
medkonfirmand. Ved tanken på ham fødtes salmen ”Våga vara
den du i Kristus är,/ den i hans tanke, den i hans kärlek/ den i
hans ögas eviga ljus du är”. Tiden efter hustruens død fik senere
sit udtryk i salmen ”Mina döda timmar bär jag fram till dig”,
hvori indgår bønnen ”Andas på dem, borttag/ tomhet, tyngd
och död./ Fyll dem med din närhet/ och din skaparglöd.” Jeg
fik den kraft, jeg behøvede, sammenfatter Frostenson. Foran
sig havde han den mest produktive del af sit forfatterskab. Den
åndelige vise blev et for ham uventet omfattende arbejdsfelt.
Dets rødder i krav om fred, frihed og retfærdighed fortsatte i
den globale samvittighed, som kendetegnede den fremvoksende
miljøbevægelse. Fra ”Psalmer och visor 76” er den mest kendte
”Guds kärlek är som stranden och som gräset”, der talte til
samtiden, til efterkrigstiden. Muren mellem øst og vest, ligesom
de usynlige mure af frygt mennesker imellem, udtrykte både
fængsel og gitter, og kontrasterede mod visionen ”en rymd
för drömmar,/ en jord där träd och blommor kan slå rot…”.
Virkeligheden kan se anderledes ud. Salmen blev forbudt i
øst, men blev kampsang. Ordene havde relevans i en aktuel
situation. Den spredte frihedens evangelium i ufrihedens
verden. Kritikken mod de rådende forhold og tilliden til Guds
kærlighed styrkede de involverede i troen på forandring. Salmen
blev internationalt kendt gennem Kirkernes Verdensråds
sangbog ”Cantate Domino”. Når den blev så elsket, hænger det
utvivlsomt sammen med Frostensons programerklæring om at
lade salmen tage udgangspunkt i den verden, som vi kender, og
derfra bevæge sig ind til det kristne dogme. Sagt med hans egne
ord i et brev 1972 til Olov Hartman: ”Det är en stor ljus öppning,
sen skärps innehållet strof efter strof så man kan tala om domen
i slutstrofen. Jag tror att alltför många av våra psalmer och visor
skärmar av för sig genom att börja med en åkallan av Jesus eller
Gud. Det är väl bättre att börja där människorna är och sen leda
dem något steg framåt mot vad man vill ha sagt.”