Publik i perspektiv - Teaterdialog Øresund

Medansvar och missnöje
Det verkliga genombrottet för publik- och receptionsforskningen har trots detta
låtit vänta på sig. I en forskningsöversikt över nordisk teaterforskning under åren
2000–2008 i Theatre Research International (Sauter 2009) skriver Willmar Sauter att
fältet präglas av en större teorimedvetenhet – i första hand genus- och queerteoretisk
medvetenhet – och en större nyfikenhet på det fält som på svenska brukar beskrivas
som »konstnärlig forskning« eller »praktikbaserad forskning«, samt av nya historiska
studier kring ideologiskt laddade perioder i svensk historia (exempelvis den svenska
teaterns agerande under 1930- och 40-talen). I detta sammanhang beklagar Sauter att
nordisk publikforskning avancerar så försiktigt:
Although performance analysis has expanded rapidly, studies of the audience’s response
to performances are rare. Reception research was well established in the 1980s, but only
recently has a renewed curiosity towards the spectator’s ’real’ experience been noticeable,
both internationally and in the Nordic countries.
Det enda nordiska exempel som Sauter pekar på är Yael Feilers studie av Mats Eks
iscensättning av Köpmannen i Venedig på Dramaten i Stockholm 2004 där Feiler visade
att iscensättningen av Shakespeares pjäs bidrog till att förstärka åskådarnas antisemitiska
attityder. 1
Internationell teaterforskning om publiker
En internationell utblick bekräftar på många sätt Sauters slutsatser: De stora framstegen
förefaller ligga bakom oss. Det finns förstås åtskilliga internationella studier som
indirekt kretsar kring teaterpubliken. Det finns dessutom en rad undersökningar av
teaterpubliker ur ett historiskt perspektiv. 2 Påfallande få studier kretsar emellertid exklusivt
kring publiken och mottagandet. Denna försummelse har att göra med att teatervetenskapen
länge definierat sig som en disciplin som undersöker ett estetiskt objekt
(först dramat, senare iscensättningen).
Utvecklingen har också bromsats av en rad olösta metodologiska problem. Hur
ska man egentligen komma åt enskilda åskådares kognitiva och emotionella responser?
Går det att utveckla instrument som kan fånga upp åskådarens reaktioner? För att
komma till rätta med dessa och liknande problem skulle teaterforskaren helst behöva
utveckla (psykologiska, sociologiska) kompetenser som han eller hon vanligtvis saknar.
Därför kan den tyske teaterforskaren Christopher Balme (2008) utan vidare slå fast: »it
is much easier to insist on the importance of theatre spectators than to actually investigate
their contribution to a performance in a given historical or contemporary case.«
(Balme 2008: 35).
35