Publik i perspektiv - Teaterdialog Øresund

Medansvar och missnöje
Mot bakgrund av exemplet SCUM-manifestet är det intressant att fråga sig hur framgång
på teatern egentligen ska mätas. Är en iscensättning bättre om den uppskattas av
alla eller om den väcker väldigt motstridiga reaktioner? Antalet sålda biljetter brukar
användas som mått på framgång. Det är svårt att argumentera mot detta. Till vardags
brukar även applådens styrka användas för att mäta framgång på teatern. Detta är genast
mer problematiskt. I svensk teater är vi vana vid att klappa artigt när vi förstår att
föreställningen är slut. Det händer att publiken ställer sig upp och applåderar och under
vissa perioder och på vissa platser tycks det höra till gott publikbeteende att ställa sig upp
och applådera alldeles oavsett om man verkligen har uppskattat föreställningen eller
inte. Applådens styrka säger ofta mer om sociala överenskommelser än om upplevelsen
i sig. Ibland uttrycker applåden i första hand en önskan om medlemskap i ett kollektiv.
I en artikel med titeln »Oh, for Unruly Audiences!« (2001) riktar den engelske regissören,
dramatikern och teatervetaren Baz Kershaw uppmärksamheten mot applåden,
denna försummade aspekt av teaterhändelsen. Applåden betyder något, skriver Kershaw,
men den betyder inte nödvändigtvis det vi tror att den gör. Att en publik applåderar
högt och länge kan betyda att den verkligen fått en stark teaterupplevelse. Det kan
emellertid också betraktas som ett uttryck för att publiken inte längre vågar vara olydig
– unruly – på teatern.
Det skulle krävas en mer omfattande undersökning för att pröva tanken om det
finns en trend i samtida scenkonst att medvetet fjärma sig från teatern som en kollektiv
upplevelse – med alla de kännetecken som Abercrombie och Longhurst räknar till »the
simple audience« – för att ge den enskilda åskådaren en ny och annorlunda upplevelse
som åskådare. Det är emellertid inte särskilt svårt att rada upp scenkonstexempel där
publiken fått en påtaglig, framskjuten roll i teaterhändelsen, så att den på många sätt
blivit verket, skapat verket genom sin interaktion och delaktighet. Bortom detta kan
man emellertid urskilja en annan, i grunden mer påtaglig, både slående och nedslående
trend – att publiken på olika sätt passiviseras, genom att dess uttrycksregister och dess
förmåga att påverka begränsas.
I Kershaws text saknas exempel där scenkonstnärer gett initiativet och huvudrollen
åt publiken. Däremot ges några exempel där publiken tagit initiativet och huvudrollen,
och desto fler exempel som ger stöd för tanken att åskådarrollen har omdefinierats
samtidigt som åskådarna fått mindre att säga till om.
Kershaw beskriver en långsam förskjutning för publikens del från en hög grad av
aktivitet till hög grad av passivitet, och han beskriver denna förskjutning med hjälp av
begreppen »patron«, »client« och »customer«. Publiken var en gång i tiden patron i
förhållande till teatern, blev över tid i stället client och reducerades ytterligare till custo-
45