Publik i perspektiv - Teaterdialog Øresund

Medansvar och missnöje
teater – en teater som tjänade publiken, tillvaratog deras reella intressen (inte använde
teatern för att engagera åskådare i saker och idéer som de egentligen inte var intresserade
av) och strävade efter att förändra samhället och rätta till defekter snarare än att
bara spegla dem. Brecht ville med andra ord i första hand göra teatern till ett viktigare
medium och detta skulle i förlängningen leda till att fler skulle vara intresserade av att
komma till teatern.
Genom att betona att teatern är ett slags ideologiskt situerat kontrakt har Brecht
blivit en given utgångspunkt för teorier som drar åt det aktivistiska, politiskt engagerade
hållet, och som inte nöjer sig med att spakt konstatera att teaterpubliken har en
viss sammansättning, vars underhållningsbehov det gäller att till varje pris tillgodose. 6
Bennetts genomgång av teorier om publiken och receptionen visar att det inte är
särskilt många som tänkt så storslaget om publiken som Brecht. Den brasilianske skådespelaren
och regissören Augusto Boal är ett annat exempel på en visionär som vågat
tänka ur makroperspektivet. Den generella tendensen tycks emellertid vara att uppmärksamheten
har vänts mot mer hanterliga, jordnära aspekter och frågor – publiken
ur ett mikroperspektiv – som exempelvis hur åskådare, som del av publikkollektivet,
påverkas av andras uttryck för gillande, ogillande, engagemang och ointresse. Teatersemiotikern
Keir Elam talar härvidlag om en »homogeneity of response« (Elam 1980:
96). Andras responser verkar emellertid på oss på olika sätt och det finns olika faktorer
som inverkar på om vi reagerar med eller mot andra i publiken. Ytterst är det förstås
den enskilda åskådaren som avgör vad en teaterhändelse betyder på olika plan, men
som Baz Kershaw påpekar, i en text som vi snart ska återvända till:
[A]pplause is the moment in which an imagined community is forged. So the pitch of
applause – whether it is a standing ovation or a desultory clap – indicates different types
of consensual abandon, a giving up of individual judgement: we lose something of ourselves
in putting our hands together with others in public. (Kershaw 2001: 135)
Publikkollektivets reaktioner verkar med andra ord på den enskilda åskådaren. Det är
ofrånkomligt. Vi gör som andra gör och förlorar därigenom något av vår individualitet,
men om man är känslig för denna typ av påverkan kan man också känna ett starkt
behov att distansera sig från kollektivet. En ung åskådare kan exempelvis känna stark
aversion mot både Strindberg och Mats Ek för att hon eller han inte för allt i världen
kan identifiera sig med den äldre, införstådda publik som entusiastiskt avbryter Eks
Spöksonaten med applåder efter varje dansnummer. Om denna åskådare redan kände
aversion mot Strindberg och Ek kan den förstärkas av att »fel« publik tycks uppskatta
uppsättningen på Dramaten.
37