MAKE BUTTER OR LEAD A HORSE AT WILL

AKE BUTTER

LEAD A

RSE

WILL

essay|verk

maja qvarnström

Kronologi

— Kort introduktion till metod

— Essayverk

— Bibliografi

— Slutskrift

Den här essayen tar form som en kluven monolog. Syfet

är utmana tanken på talets domän och redovisa tänkandets

processer och förlopp som om den vore en berättelse.

På vänster sida löper en Jag-berättelse parallellt med en på

höger sida genomsläpplig spegel vars funktion är att avslöja

bakomliggande läsning, intryck och samtal som jag skapat i

dialog med. 1

Jag ser arbetet som ett undersökande av rummet mellan det

säregna och det gemensamma, mellan det odelbara och det

delbara. Jag frågar mig om Mikkel Thykier har rätt när han

skriver: “Som fælles pronomen visar Jeg, at vi ikke har adgang

til det særegne ved os selv gennem sproget. For at få

adgang til det særegne har vi enten brug for et andet sprog

eller noget helt andet end sproget.”

Men till att börja med vill jag se vad som överhuvudtaget är

möjligt att säga:

1 I högerfältet: när ingenting annat anges så är det jag som talar.

”When the question ‘How to avoid speaking?’ arises,

it is already too late.”

– Jaques Derrida

Vi kan inte börja om vi inte börjar där vi slutade. Kan inte

ha en relation som är helt ytlig när allt som du tror ligger

djupt, som du inte vill röra vid, som du inte rör vid och som

du har gjort ditt yttersta för att packa undan ligger som ett

gräddlock och guppar på toppen. Du säger att du inte vill

gräva efter det men det behövs inte ens grävas det ligger helt

uppe vid ytan men du blundar i solen och ser inte ett skit.

Kattjävel, du misstar yta med kärna, kärlek med hat, och

du märker inte ens fatet med mjölk som står och blir dåligt i

solen under ditt ansikte.

“Cream always rises to the top”

–––– Ellen Angus, Keep calm carry on Hackney

“Thought cannot reach behind its own back, which in the optic labyrinth

of Decartes means ‘Thought cannot see itself thinking’ ”

–––– Tina Folke Drigsdah

Är det sant?!

Så frågar jag alltid. Och efteråt känner jag mig dum. Lurad

till och med. Det hela är rätt förudmjukande faktiskt, men

jag kan inte hjälpa det. Jag vet inte vad det är som har flugit

i mig men på sista tiden har jag känt mig löjligt tillitsfull. Folk

kan säga vad de vill till mig och jag svarar alltid med samma

öppna glada godtrogna och förvånade utrop

Är det sant?!

Det är det aldrig. Men det vet inte jag. Jag vet bara att det där

med tanken och att huruvida den rent faktiskt kan nå bakom

sin egen rygg inte är något man kan tänka sig fram till. Det

är en rörelse man blir tvungen att ge kropp till. Det är en

praktik. Sen får det väl visa sig antar jag. Om problemet är

att det är tanken som inte är flexibel nog eller om det är kroppens

gränser som säger stopp.

Min vän berättade för mig om en bild en inre bild som han

såg om och om igen i sitt huvud som barn. Min vän är dansare

därför tänker jag att det är okej att jag, trots min predikan

om hur det här inte är något man kan tänka sig fram till,

blint lutar mig in i det förtroende jag känner för min väns

kroppsliga kännedom och inlevelseförmåga och accepterar

denna barndomsfantasi som giltig kroppslig praktik – även

om det som sagt bara försiggick inuti hans huvud. Det han

såg framför sig var en kropp som svingade sig runt en trapets.

Runt runt svingades kroppen men min vän kunde inte

få figuren till att släppa taget om trapetsen. Han visste inte

hur det skulle gå till, han hade aldrig sett det. Ja, det verkar

otroligt, men någon information saknades helt klart. Och jag

kan ju inte veta om det är information som aldrig funnits

där eller som blivit bortbränt av ett barndomstrauma från

cirkusen och det kan ju inte han heller veta. Svårt att minnas

något som aldrig hänt. Kanske hade hans föräldrar låtit

honom se hur akrobaten tog sig upp och började svinga och

sedan just i det ögonblick då hoppet skett hållit för ögonen

på honom? Ja, det är väl troligt. Många föräldrar försöker

skona sina barn från allt möjligt och det kunde kanske blivit

en messy affair vad vet jag. Kanske fattades skyddsnät, kanske

akrobaten var ny på jobbet, kanske vinden plötsligt drog

på och störde de noggrant uträknande relationerna mellan

tyngd och hastighet och grep tag i den lille trasdockekroppen

som krossades mot sidan på en hästtransport och gled ner i

en blodig gödselhög mitt framför ögonen på alla oförstörda

barn som efter den här dagen aldrig mer skulle besöka ett

cirkustält och vars relation till tält överhuvudtaget för alltid

skulle komma att vara lite ansträngd. Ja. Det kan ju som

sagt inte jag veta. Hur som helst hade min vän inte kunnat

föreställa sig hur det skulle göras. Det var en omöjlig tanke.

Men då sker en delning: kroppen som snurrar släpper plötsligt

taget och flyger ut genom rummet och fortsätter samtidigt

att snurra runt trapetsen, samma som innan, runt runt

runt i cirklar.

“As if I had to navigate both forward and

backward, part of me turned away from

where I’m going, taking the distance of long

corridors to allow for delay and trouble, for

keeping in the dark while being led”

––––– Rosmarie Waldrop, Another language -

Selected poems

Kroppen delade sig i två för det var omöjligt att släppa taget

och det var omöjligt att hålla fast.

”Tydligen existerar och lever jag tillsammans med

denna främmande som med en ogenomtränglig

siamesisk tvilling, när jag sover vaknar hon.”

——— Birgitta Trotzig, Dubbelheten Sammanhang

Det är väl nästan ironiskt att det var en schizofren som tillsist

knuffade mig in i psykoanalys. Ja, det handlade inte så mycket

om den schizofrene, alltså, jag gick inte till psykoanalytikern

för att tala om den schizofrene men när jag cyklade ut

till huset i den Köpenhamnska förorten och gick förbi familjelivet

innanför fönstret, tog de tre trappstegen ner genom

marken och knackade på den skuggiga ståldörren kände jag

mig trots allt splittrad. Inte på det sättet när man vill två olika

saker eller känner sig som två olika personer.. eller jo, så

var det ju, men det kom ifrån en annan slags känsla den här

gången. Det kom från känslan av att bära på ett ämne som

kunde dela mig i två eller tio eller tio miljoner bitar, av att jag

bar på ett sprängämne. Ett hot om upplösning.

När jag steg ner i källaren, som för övrigt kändes rätt mycket

som att stiga ner i en bunker, tänkte jag: Nu är kriget här.

En lång tyst man öppnade dörren. Nu är kriget här, tänkte

jag igen. Nu är det verkligen här. Väl innanför möttes jag

dock av en så oseriös syn att jag fullkomligt kom av mig och

tappade bort allvaret i min krigsfantasi. I ett nedsjunket mottagningsrum

innehållande samma långa tysta man som nyss

tagit emot mig i dörren möttes av vad jag förmodar var den

långa tysta mannens planetliknande balansbräda som låg lite

halvt bortglömd men ändå, tydligen, gjort sig förtjänt av en

central plats mitt på golvet mellan oss. Som om Saturnus,

den hårda läromästaren, kraschat rakt ner i mitt undermedvetna

och lagt sig vippande, kanske medlande, mitt på skalan

mellan aktiv och passiv, talande och tyst. Jag kände för att

säga nåt om balansbrädan, men blicken flöt upp och landade

ovetandes på en leverpastejsmacka som låg jobbigt nära tangentbordet.

Det blev för mycket för mig, jag visste inte vad

jag skulle säga. Jag bet mig i läppen och satte mig i en fåtölj.

Han sa ingenting heller och han satt så otroligt långt bort att

om han nu hade sagt något hade jag säkert ändå inte kunnat

höra det. Men så slog tanken mig. Det vore ju synd, tänkte

jag, om han nu plötsligt sa något bekräftande rörande min

galenskap på ett sånt sätt som tillät mig att stolt sola i glansen

av att ha fått högsta betyg som den mest vansinniga, mest

intressanta och åtråvärda klient han någonsin haft på besök i

sin lilla källarhåla, ja, och om det hände så vore det ju rysligt

tråkigt att missa för något så osexigt som att inte kunna höra

ordentligt på grund av för stort avstånd.

Man vill ju inte missa chansen. Jag älskar nämligen att sola.

Sen hände en massa saker på en gång. Jag satt och tänkte

på att sola och, medger jag, var därför möjligtvis lite frånvarande

en kort stund. Kanske var det på grund av denna

distraktion som jag aldrig hann göra mig en medveten tanke

beträffande min egen kroppsposition, men hur det nu än var

så fångade jag i alla fall mig själv i en lite för snabb alldeles för

intresserad rörelse som inte gick att avbryta eller dra tillbaka

och som till sist klamrande sig fast längst ut på fåtöljsitsen i

en andlös förväntan. Fullständigt oförmögen att ta kontroll

över min egen kropp kände jag hur halsen som vecklade ut

sig långsamt sköt fram mitt lyssnande ansikte till gränsen av

vad som kunde anses lämpligt, för hur viktigt det än var att

inte verka för angelägen så var det ju samtidigt viktigt att jag

var beredd och att jag som sagt inte råkade missa om det nu

plötsligt och utan förvarning kom något väldigt spännande

ur munnen på mannen.

Mina öron måste vuxit till minst dubbel storlek av ren och

skär förväntan.

Det var inte för att jag tyckte de var fula eller så som jag gjorde

det, utan för jag tyckte att de avslöjade min välvilja att underkasta

mig på ett lite för okontrollerat sätt och då jag hellre

önskade framhålla min överdrivet uppmärksamhetssökande

sida gjorde jag mitt bästa för att dölja dem – öronen alltså –

och tog därför hjälp av en vardagligt kamouflerbar men samtidigt

utmärkande sexig pose som skulle skapa en tillräckligt

stor förvirring för att finta bort och avleda uppmärksamheten

från mitt pinsamma bekräftelsebehov. Jag föll ner i vad jag

hoppades kunde bli en kattliknande dykning, sjönk djupare

ner i min framåtböjning, stödde armbågarna på knäna och

fångade upp ansiktet mellan händerna vars fingrar gled in

och stramade upp hela ansiktet när de grep fatt i håret vid

tinningarna. I en lätt uttråkad suck lät jag huvudet falla till

sidan och ansiktet söka uppåt mot det mjuka dagsljuset som

jag visste var smickrande för min profil. Händerna rufsade

nonchalant runt lite i håret för att lösgöra min doft i rummet,

en sista detalj som jag tänkte skulle bli dödsstöten och återställa

önskad maktbalans i rummet.

Denna manöver fick inte önskad effekt.

Efter två sekunder irriterade jag mig nå så jävulskt på männskan

som bara genom sin blotta närvaro hade lyckats spänna

ut min kropp i en sådan pinsam ansträngning som omedelbart

och rakt ut och utan krusiduller sa allt det som fanns

att säga om mitt så kallade ‘symptom’. Det var omöjligt att

uthärda arrogansen, mitt egna krälande gjorde mig spyfärdig

och hans tystnad jagade upp min ilska och hämndlystenhet

till svindlande höjder. Ja, egentligen hade jag väl bara

kunnat lägga sedlarna i handen på honom där direkt och

besparat mig den pinsamma lägenheten att i avmakt behöva

sitta sådär obekvämt och behagande och sträcka mig för

långt i en skickligt avvägd balansakt mellan förnedring och

högmod, dinglande helt ute på kanten av min egen stolthet.

“Ordet Jeg vibrerede mellem

hendes tænder, gled med en

voldelig ro som et pust ud gennem

hendes lukkede mund.

Det var, som om et eller andet

instinkt havde ladet hende

forstå, at hun skulle sige jeg,

kun jeg, i hans nærværelse, at

han var tiltrukket af dette lette

ord, som hun hade så lidt ret

til, og som hun sagde, som om

det betegnede en anden person.

Måske var ethvert jeg dragende

for ham; måske havde alle

gennem dette ord magt til at

fortælle ham noget betydningsfuldt;

men hun fik det til at lægge

sig tættere ind til ham, hun

gjorde det mere intimt: Hun var

mig for ham, og alligevel var det

et mig i drift, et åbent mig, som

ikke huskede noget som helst.”

— Blanchot i översättning av

M.Thykier

Men jag satt helt enkelt där jag satt; ljusår bort från en lång

tyst sanningssägare som i och för sig aldrig sa något varken

sant eller falskt, berövad min värdighet som om det varit

mina kläder. Det fanns inte mycket kvar att göra förrutom

att tänka positivt. Jag lutade mig in mot Saturnus, som ju

trots sin hårda stil var där för att medla, och med resterna

av min egna självrespekt som insats gungade jag mig in i ett

sista krängande hopp om upprättelse.

Det visade sig att Saturnus är en hård jävel.

Jag vet inte, men såhär i efterhand känns det som att jag nog

missbedömde kvaliteten på denna kalla planets kommunikativa

färdigheter för när jag tänker efter så är Saturnus faktiskt

så kall att det inte går att leva där överhuvudtaget, vilket ju

förklarar varför dens mittposition i rummet bara bidrog till

den lite frostiga stämningen mellan mig och han där som

aldrig sa nåt.

Det måste varit hans hans välpolerade starkt reflexiva yta

som gjorde att min småsluga hämndlystenhet slog tillbaka på

mig själv i full kraft, ja åtminstone kändes det som om någon

kört ett lasersvärd rakt genom mitt ansikte, men hur det nu

var så satt jag plötsligt där i skiten med ett snopet bländat ansiktsuttryck

och med en hjärna delad i för många halvor, fullständigt

fastfrusen och frustrerad över att han redan vunnit.

Jag som inte ens hunnit fatta att det var tävling på gång! Jag

var precis så irriterad och sur som är att förvänta när man

fått sin självaktning utrotad att jag med ett våldsamt ryck

måste resa mig från fåtöljen och skiten och förnedringen, dra

ut lasersvärdet ur hjärnan och skrika rakt ut, skrika honom

rakt i ansiktet ohämmat och slafsigt och jag gjorde mig inte

till, nä, försökte inte hålla igen, försökte inte ens hålla igen

på saliven som i full fart for ur munnen på mig i ett jämnt

och vilt forsande. Ett forsande som dränkte hans huvud och

ansikte i en ganska vackert glimrande glasspån som om en

finfördelad olycka täckte honom, som om en kristallkrona

släppts i huvet på honom och gått i miljoner miljarder små

små bitar som nu flutit ut över hans opersonliga ansiktsdrag

och på något sätt fångat upp ett nytt uttryck. Eller helt enkelt

ett uttryck. Det var något med hur det våta blänkandet

spred sig över ansiktet som ett flugnät eller en slöja och som

släppte igenom den underdåniga blicken färgad av chock

och indignation som fick honom att likna en komisk blandning

av kränkt hundvalp och en sån där lite kladdig sten man

finner i trädgården efter kraftig nederbörd ofta med ett par

sniglar fastklamrade på den hårda våta huden i ett okomplicerat

försök att rädda det som rädda går.

Jag var så irriterad och sur att jag med ett våldsamt ryck

måste resa mig upp ur fåtöljen och spotta honom i ansiktet

men eftersom mina lemmar var immobiliserade av förolämpning

så fick jag tänka om.

Jag fokuserade alla mina krafter på att dra en gräns, på att

vända mig bort, på att vända ansiktet till sidan bort från

honom. Tyvärr fick en övernaturlig magnetism fatt i mig och

vred min kropp som en kökshanduk hela vägen runt tills dess

att jag var tillbaka i min förödmjukande utgångsposition; i

den allt för långa halsen och i de ostoppbart växande öronen.

Jaha, tänkte jag. Då var vi här igen. Dinglandes ute på

kanten som en glänsande tjock sickelsträng i mungipan på

en korkad hund. Händerna åkte per reflex upp i håret igen.

Hur jag skulle kunna ta makten tillbaka och bli slemmet hos

ett lite mer autonomt djur eller kunde jag kanske bara bli ett

djur själv? Ett lite mindre patetiskt djur i så fall.

Den fläckiga hyenan till exempel.

Hade inte jag redan några likheter med denna blodtörstande

best som lever på andra rovdjurs rester and don’t give a fuck?

Det är det i alla fall någon som menar.

Det jag tycker mest om med den fläckiga hyenan är att honan

inte har en vagina utan en gigantisk penisliknande klitoris

som den penetrerar hanarna med. Jag inser att det finns

en kunskapslucka här, jag menar, var penetreras hanarna? I

röven? Och hur fortplantar de sig? Som sagt, kunskapslucka,

men jag måste inrymma att jag älskar att spekulera. Jag

älskar att spekulera och spekulationen är ofta en riktigt tillfredsställande

bildproducerare och därför bryr jag mig inte

så mycket om att försöka utfylla de blanka partierna med korrektheter.

Och varför skulle jag? Jag har det ju mycket trevligare

med min fantasi än vad jag någonsin haft med Wikipedia.

Jag menar, är det inte en helt fantastisk bild? Bilden

av henne som med sin jätteklitoris penetrerar honom i röven

eller om han kanske har en vagina? Oavsett om hon tar

honom i röven eller i nåt annat hål så är det fortfarande det

här med fortplantningen. Sprutar det ägg eller sädesceller ur

klitoris? Gror hanarna fostret i sina testiklar?

Min okunskap lockar mig till att tänka att det här primärt

handlar om njutning och om det gror en ny liten penisklitors

i någons tesikellivmoder eller ej så låter det oavsett som

om hyenan är en riktigt bad ass survivor som fattat något

avgörande om den glidande skalan mellan att ge och ta. Den

ska säkert lösa alla eventuella hot mot artens överlevnad som

kan tänkas uppkomma på ett både kreativt och lustfyllt sätt.

Hyenan har mitt fulla förtroende.

Förtroendet jag kände till honom däremot var lite so so.

Hans funktion var ju något av en spegels och därför var

allting väldigt tydligt för mig, dock en smula förvrängt som

det blir i speglingar där saker vänds på huvet. För honom

verkade det inte särskilt klart men snarare rätt smutsigt och

grumligt. Han fattade aldrig hur tydliga saker var för mig.

Han var till exempel säker på att jag inte kunde se honom,

vilket ju var underhållande men fullkomligt absurt. Det är

som när små barn håller för ögonen och inte fattar att de

fortfarande syns, att de inte försvann bara för att deras omvärld

försvann.

Grejen med speglar är att det är så många lager av förskjutning

man måste ta hänsyn till. Många lager av bilder. Många

lager av hänsyn. Det var bland annat därför jag byggde

mina speglar själv. Speglar som man inte kunde spegla sig i.

Blanka men utan förmåga att reflektera. Det blev enklare så.

Hur som helst så har de har alltid varit viktiga för mig. Men

det vet du ju. Som en av dem menar jag.

Jag hade gärna betalat honom för att slippa, för att slippa

ut ur den här nakna bekännelseseskapismen, för att slippa

syna mina egna sjuka begär. Jag är nämligen en ganska konflikträdd

person, förstår du – eller det har du kanske märkt?

Det är inte konflikt med andra jag räds men det finns sidor

hos mig som skrämmer mig och det är framförallt de sidorna

som jag helst inte vill råka i konflikt med. Så där gäller det

att stryka medhårs så de håller sig nöjda och inte visar sig.

Som jag sa hade jag gärna betalat honom direkt i dörren

så slapp jag gå in, ja, så slapp jag gå in på nåt slemmigt och

dessutom sparade vi ju båda in 10 minuter och kunde kanske

istället ta en kopp kaffe ihop ute på gräsmattan. Jag vet inte

med säkerhet om det här är totalt opassande? Det är det nog.

Men jag måste fråga.

Är det inte så, frågar jag, att psykoanalysen är en förespråkare

av att skamlöst följa sina begär och lustar? Och hade vi

inte båda två just nu en trängande lust till kaffe?

Att trycka kontanter i handen på en som du just med en outof-control

vällande ordström tömt dig i och som har suttit

tyst och låtit sig fyllas för att sedan med ett enkelt ord eller

ett kort men klart läte avbryta ordströmmen just som du var

mitt i någonting extra skämmigt eller smaskigt och därigenom

fullständigt och oväntat kränger maktbalansen ut och

in... ja, det kommer helt enkelt med en lite speciell känsla:

omedelbar massiv kräkreflex.

Kroppen svarar på makten och det hela krängs, det kränger

ut och in fram och tillbaka. Makten kränger kroppen ut och

in och ingen vet riktigt vad den hoppas på att få se. Men som

tur är finns bara lite lite galla kvar längst ner i magsäcken för

du har redan gjort ett så himla grundligt och bra jobb med

att tömma dig till att börja med, säger jag uppmuntrande till

mig själv och ger en berömmande klapp på halsen.

Ingen behöver få se någonting annat än galla. Oroa dig inte.

Pratar man inte om det så ruttnar det inom en.

—— Isabella Solar Villaseca om Spinosa

När man har tömt sitt innehåll ner i någon annan, ner i en

gapande stum toalett, så vill man efteråt helst inte bli konfronterad

med vad som just hände och heller inte med vilket

pris det kom. Jag ger 200 kr för ett tio till femton minuters

långt toabesök, och då får man inte ens papper att torka sig i

röven med när man är färdig.

Det hela är bara pinsamt.

”Eeeh, jaha här varsågod tack för det ha en god dag” Och

så ut ur källaren snabbt som fan innan skammen hinner etsa

sig fast eller tvingar en att på stället vända om för att genast

boka ett ny akut session senare samma eftermiddag för att

deala med smutsen. Det är antingen det eller utveckla en

orimligt omfattande renlighetsritual som du kan utföra 50

gånger om dagen. Bara att välja.

Om jag ville bli hans case study? Ja, kanske. Då skulle jag i

det minsta fått en slags bekräftelse på att jag var hans bästa

galning.

“Abjektionen är för Julia Kristeva en idé

om hur vämjelsen inför och dragningskraften

till smutsens sammanblandningar

är central för den moderna människan

efter att hon inte längre definieras av religionens

fadersmakt. Kristeva formulerar

en ny poetik utifrån abjektionen där den

romantiska och modernistiska romankonstens

fascination för det fasansfulla,

vämjeliga och perversa uppfattas som

en på nytt aktualiserad skräck inför en

förtärande och förförande moder. Kristeva

betonar att fixeringen vid smutsen

och sammanblandningen har en politisk

dimension ‘Det är alltså inte frånvaron

av renhet eller hälsa som gör något abjekt,

utan det som stör en identitet, ett

system, en ordning’.“

—— Anders Carlsson, Det Realas Teater

Men mest ville jag nog bara ta det på mig, det som ändå

redan är.

Alltså, jag menar det här med att ta stereotyperna på sig.

Som motståndshandling.

Som för att ta tillbaka kontrollen över en okontrollerbar situation.

Att ta på sig det sårbara... det erotiserade, sexualiserade.

Självvald objektifiering kallas det visst.

Kändes väl bättre att vara en aktör även om jag bara gjorde

det som förväntades av mig om du förstår vad jag menar?

Du skulle skrattat om du sett hur jag höll på. Hur vansinnig

jag blev där nere i källaren.

Det tog inte lång tid. Redan efter ett par sessioner hade jag

bevisat att jag var äkta galen och jag fick lov att avancera

från den förnedrande sickel-posen längst ut på fåtöljsitsen till

högsta pris: divanen.

Där låg jag och ruvade på en hemlig våldsamhet och jag

njöt vid tanken på den dag jag skulle låta allt mitt vansinniga

innehåll välla ut och över i honom. Jag njöt av tanken på

hur vacker och dramatisk min insida var, hur ostoppbar och

monstruös. Jag njöt av tanken på att bli hans mest tokiga hysterika.

Han skulle skriva om mig, han skulle fascineras och

förundras, hans begär efter mitt innehåll skulle bli lika okontrollerbart

som mitt egna maktutövande Jags begär efter det

Mig som tillät vad som helst att passera. Jag fantiserade om

att han skulle se mig tappa kontrollen. Han tände på mitt

mörker, jag tände på mitt mörker, det var en win win.

Men också

så

jävla

irriterande.

Han satt bakom mitt huvud. Lyssnade han överhuvudtaget

på mig? Tog han anteckningar eller hur fan skulle han annars

komma ihåg allt det här och skulle jag någonsin få veta

vad han tyckte och tänkte om det som strömmade, skulle

betyget, domen, medaljen, tvångsinläggningen komma snart

eller hur länge behöver man vänta?

Jag vill höra dig säga det, fantiserar om att du ska komma

med domen. Komma bärandes på straffet. Ett långt smalt

glänsande instrument i ett lätt grepp balanserande mellan

tumme och pekfinger. Tungan hängandes utanför.

Barasägdetförhelvete, SÄG DET !

Okej, okej. “Du är en dålig feminist.”

Jag kissar på mig av lättnad.

Varje gång jag kom därifrån var det i ett njutningsladdat

raseriutbrott som jag aldrig visade för honom, naturligtvis.

Extasen var min egen smärtblandade njutning och inte ett

lidande jag ville bli botad från. Därför var det länge blott en

efterreaktion. Jag betalade för efterspelet, för att få rasa ifred,

jag betalade för en hemlig utlösning. Ja, den var hemlig för

jag gav honom aldrig tillfredsställelsen att låta honom se hur

hans passiva dominans försatte mig i aktiv underkastelse, lät

honom inte se hur hans tystnad böjde min kropp, hur han

kurvade den mot taket.

I all hemlighet var jag perversitetens gudinna. En scenkonstnär

på alla fyra, sexualiserad, naken, lättklädd, suger av en

blomma med bakåtkastat huvud.

Jag minns att jag skrek: lägg av med att ha en fantasi om mig!

“At hun er passiv bare fordi vi ikke kan høre henne tale er en

ektremt simplificeret udgave af hvad tale er, hvad handling

er. Fay gør en masse ting i den her bog. Hun taler bare ikke.

Svårt och veta vad hans arbete gick ut på egentligen. Verkar

ju skitenkelt att inte göra nåt. Inte säga nåt.

Hvad vil det sige simpelthen at ‘gøre noget’?”

––––– Emma Holton, Simon Weil seminarie

Varför är det så förfärligt att öppnas? Är det det här igen

med att välja mellan att vara den som gör något eller den

som får något gjort vid sig? Tycker du det är lättare att tjäna

kropp till någon annans innehåll än till ditt eget? Är det skönt

att bli övertagen av någon annan?

Du vet att det är i omedelbar konflikt med feminismen att

tala om den njutning som kan ligga i åtlydnaden. Men du är

inte feminist eller vadå?

Skulle du säga att du har en kärna?

Som ska ut?

Eller är du bara ”born this way” som Lady Gaga med en

vägran att inrymma att begäret kanske inte är medfött men

diskursivt konstruerat?

Jag märker på dig att du njuter av den här situationen även

om du inte har sagt nåt än. Är det på grund av att det är

klara ramar som du kan ge dig hän till den här fullkomliga

mottagligheten?

Jag måste bara erkänna: jag känner mig faktiskt inte särskilt

mottagen just nu. Jag har det mer som om din passivitet tvingar

mig att bemästra dig.

“To act is never difficult, it’s much harder

to do nothing at all”

———— Chris Krauss, Aliens and Anorexia

Det är mycket som kommer ner till samtycke.

Jag var till ett seminarium om en fransk filosof och mystiker.

En av de talande var en lokalt känd ekofeminist som bland

annat pratade om det hårda fysiska arbete som personen

utsatte sin kropp för i hennes arbete på fabrik. Det hårda

fysiska arbetet relaterade till att dra sig tillbaka, alltså, till hur

personen verkade vara rätt down med idén – och framförallt

praktiken – i att utradera kroppen fullständigt.

Jag vet verkligen väldigt många som delar den här drömmen

om kroppslig upplösning. Att bara få slippa. Slippa vara

ensam, slippa vara tillsammans, slippa träda in, slippa stå

utanför, slippa vara kropp, slippa vara huvud. Bara slippa.

Slippa vara antingen eller. Slippa vara kulturbärande natur.

Men det var inte det som var poängen här. Det som var viktigt,

menade den lokalt kända ekofeministen, var inte att det

var ett hårt arbete. Det som var viktigt var att det var frivilligt.

Att frivilligt nedbryta sin kropp genom det hårda fysiska arbetet

som i sista ände, kanske, kommer frigöra den.

Det med att medvetet gå in i en situation var du vet att du

blir fullständigt tömd.

Idag går inte lika många till fabriken som till Fitness-center.

Jag går inte till fitness men jag galopperar, jag galopperar

som en galning.

“please, er der ikke nogen som kan vride mig som en klud så jeg kan

føle at jeg lever for noget?”

––––– Emma Holton, Simon Weil seminarie

När jag var liten tyckte jag om att leka jag häst. Jag och mina

vänner lekte häst och vi lekte för länge, det var tydligt. Vi

höll på för länge, alltså vi var för gamla, eller det vi höll på

med hade blivit för gammalt. Det hade härsknat. Som smör.

Och det var som om, för att det vi höll på med var lite överdrivet,

lite för mycket, så hade vi också blivit för mycket. För

mycket barn i en förvuxen barndom.

Vi växte vi upp och blev socialiserade som kvinna och som

kvinna är man alltid barn eller djur eller för mycket. Man är

i alla fall alltid beredd att ställa sig själv frågan: Kan jag det?

Kan jag göra det? Eller är det för mycket?

Vi njöt av vår extatiskt lyckliga lek i tystnad och med ett hemlighetsfullt

leende på läpparna. Vi visste att det hade gått för

långt. Kanske låg njutningen i just precis det. I den skamlöshet

som ligger i att medvetet ha övergjort något, ha överskridit

gränser och älskat det utom all kontroll.

Det var det jag menade innan när jag sa det där om smöret.

Processer som överdrivs och som håller på för länge är en

framställning av ett mättat material, det mest mättade material

som finns faktiskt. Av smör. Smör är det mesta. Smör är

det mest tillfredsställda material jag vet. Vi hade genom vårt

överdrivna insisterande, genom vårt outtröttliga dunkande

galopperat fram detta förnöjda material, och i den ansträngande

processen som framställningen innebar hade vi samtidigt

själva blivit till det vi skapade.

Ett tänkbart befrielsescenario var att låta våra fettiga kroppar

smälta i solen och rinna över den varma asfalten i små

ryckande rännilar, en löpande varm och gul flod.

Med blöta byxor satt vi upp och skrittade långsamt hemåt

med stigen framsipprande mellan våra fötter. Hemma i de

varmt hödoftande spiltorna stod vi med halvslutna ögon och

väntade. Smorde lädret på våra short-chaps och trimmade

fransarna som stack fram från de nötta piskornas toppar.

Smörjfettet gick runt runt, fingrarna gled som isdansare

fram över lädret och under naglar gick smutsen in och ut,

fram och tillbaka. Vi höjde hoppbommarna och krökte våra

ryggar mer och mer.

“Hey.. I’ve been meaning

to ask you this for a while

now. Did you ever play that

game when you were a kid,

you know, when there was

this... like... the upper body

was the rider and the lower

body was this wild galloping

horse, kind of this sophisticated

top and like...

possessed bottom. Did you

ever do that?”

——— Laurie Anderson,

Home of the Brave

Som vuxen var jag en gång tvungen att svinga mig upp på en

vilt stegrande häst för att få stopp på en situation.

Att sätta mig på den var det enda jag kunde göra.

Den feminina positionen har traditionellt sett betraktats

som den passiva, behagande, underkastade ochsåvidare

ochsåvidare. Och oavsett om ‘hon’ lyckats svinga sig

upp och sätta sig ovanpå så blir hennes topp-position

en active bottom för hon är alltid bottom, även när hon

är på topp.

Jag tycker det är synd att ridning inte betraktas som en extremsport.

Det är för fan livsfarligt att rida.

Jag har lagt märke till att män ibland beter sig som om de är

rädda för mig. Några har till och med sagt det rakt ut.

Jag tror det är min stolta svansföring som gör dem nervös.

Man kan tycka att om man var rädd så skulle man hålla

avstånd men avstånd gör också att man kan se saker och folk

som de är, det gör att man kan se de saker som skrämmer

en tydligare än när de står en rakt upp i ansiktet. Det är inte

alla som kan uthärda avståndet eller att bli betraktade och

det är de typerna som tränger sig på. De duckar under det

hos mig som är intimiderande, duckar under gränsen jag satt

upp och kysser mig underifrån för att återta toppositionen.

“He once told me he was afraid of me, of my wild energy.

I still don’t know if this thing of beeing dissolved

or ‘taken’ by me is a fear or wish. Of beeing lost in me.

Absorbed or Alone.”

—— Hélene Cixous, The Laugh of the Medusa

Var det från en rädsla likt denna som förslaget om att ‘pamper

the beast’ kom ifrån? Tillfredsställ odjuret, ta hand om

det, lugna det, håll det i schack. Så hade han inget att vara

rädd för längre. Bortsett från att den där slags care work känner

jag inifrån och ut, och det hjälper inte mot rädslan. Det

förminskar den, ökar den.

Jag kan inte vara säker på att du såg mig se dig. Denna

oavbrutna uppmärksamhet mot ett bakvänt ansikte. Denna

beredskap.

Snart nu.

Snart blir rädslan din igen. I vilket ögonblick som helst kastar

jag mig över dig.

Jag läste en gång i en bok av en dansk författare att de flesta

som läst folksagan om Hans och Greta inte verkar finna tanken

på att barnen blir uppätna av häxan särskilt provocerande

eller överhuvudtaget chockerande för det är en rädsla vi alla

känner och kan relatera till. Vi kan relatera till rädslan att bli

uppäten av en häxa, alltså, av en kvinna.

Vi kan relatera till rädslan att bli uppäten av en häxa, alltså,

av en kvinna.

Jag undrar om jag behöver rusta mig. Är det djungelns lag

som gäller? Ät eller bli äten.

“You know I wont eat you unless you offer”

——— Hélene Cixoux, The Laugh of the Medusa

En sommar var jag i Kassel under Documenta. I ett lätt obehagligt

och nedkylt gammalt mejeri visades en film om en

man som ätit upp en kvinna som han, kanske, älskade. Han

sublimerande den för honom erotiska upplevelsen som låg i

att äta kvinnan han begärde genom att återge hela förloppet

i serieform.

Alltså som tecknad serie.

Som animation.

Att animera är att införa liv i det döda. Han behövde uppenbarligen

döda för att kunna skapa skamlöst och livfullt. Men

till vilket pris? Mättnad? Eller evig hunger?

Är inte det här lite typiskt den stereotypa bilden av den lidande

konstnären som gjort smärta och omättligt begär till sitt

ämne? Att ta livet av det som hotar att tillfredsställa begärets

lustar, att ta livet att det som hotar bristens smärtande geni

med nöjd mättnad? Att ta livet av det som är skönt för att i

den intima närkontakt med livets kärna som döden bringar

kunna skapa skön konst av det sjukaste i människan. Men är

det sjukt? Finns det inte en slags naturlighet över hur djurisk

människan faktiskt är?

Jag kommer ihåg hur jag och mina syskon när vi var små

brukade leka på mormor och morfars övervåning bland

älghuvuden, hermeliner, ugglor och andra jakttroféer. Det

morbida vid döden försköts till ett avstånd lämpligt för livfull

lek. Ett avstånd tillräckligt stort för att ömt kyssa och styka

de döda mularna och följa näsvingarnas stela konturer med

tungspetsarna.

Det finns helt klart nåt animerat över döden. Som om den

likstela kroppen genom en livets impuls betecknade en nytt

slags liv.

“Den levande kroppen betecknar (...) en animerad kropp, dess liv innebär just

att det är en kropp som vill leva och som har en riktning genom världen.”

——— Jonna Bornemark, Kentaur

En kropp som går genom världen som levande död.

I filmen framstod aldrig omständigheterna runt måltiden

särskilt klart eller så minns jag inte detaljerna, men jag minns

tydligt att jag undrade över kvinnans roll.

Erbjöd hon sig? Eller tog han helt enkelt bara för sig?

En annan som i serieform och film, denna gång full-on animation,

tar upp ämnet kannibalism och begär är Miyazaki i

Studio Ghibli’s film ‘Spirited away’. I filmen finns en karaktär,

en ansiktslös ande. Den är tyst, bär en anonym mask som

gör att den liknar Jason från ‘The Texas Chainsaw Massacre’

och kan trolla fram obegränsat med guld.

Den har en fantastisk skamlöshet över sig. Med utsträckta

händer erbjuder den andra sitt guld och verkar finna njutning

i att andra tar emot det som erbjuds. Det vilar dock i

denna njutning en otillfredsställd aggression: i samma stund

det som utsträcks tas emot kastar sig den ansiktslöse över

mottagaren och äter upp personen som tagit emot ‘gåvan’.

De som blir ätna blir en del av den ansiktslöse som tar på sig

deras personligheter och kroppsliga kännetecken. Den växer,

sväller, blir stor och oläcker, den blir uppfylld, överfylld,

svämmar över och flyter ut. Det är tydligt att karaktären inte

äter för att bli mätt. Den har sedan länge tillfredsställt sina

sina kroppsliga behov. Nu äter den av en annan anledning.

Jag föll över en fundering när jag

läste något i Maggie Nelsons bok

Bluets, var hon skriver om mättnad,

“saturation”, och undrar över varför

det inte omedelbart konnoterar

någonting positivt som “satisfaction”.

Jag skrev till M och fick ett

svar som ledde in på “et af Lacans

eksempler ud af mange på hvad drift

er, nemlig det der gør at mennesket

spiser af andre grunde end blot at

blive ”mæt”. Dyrene spiser til de er

mætte (satisfied) og så holder de op.

Men mennesker kendes ved at det

er en særlig nydelse (”jouissance”) i

selve det at spise, der langt overskrider

spørgsmålet om fysiske behov,

og derfor også kan foregå langt ud

over det mætte. Jouissance betyder

langt fra ”nydelsesfult” i sædvanlig

forstand, men er knyttet til en særlig

nydelse/smerte.”

Den ansiktslöse möter en flicka och erbjuder henne, liksom

den erbjudit alla de andra, sina utsträckta händer dignande

med guld och i det ögonblick hon tackar nej, slungas den

ansiktslöse in i en kris: den blir besatt av flickan, av att hon

ska ta emot det som ges. Hon säger nej tack nej tack, den

ansiktslöse insisterar, följer efter med de öppna händerna

kupade framför sig, guldet rasar ostoppbart från dens kropp

och rikedomen svämmar över i de utsträckta händerna,

faller till marken.

Var i Kødbyen nyligen. Läste på ett konstverk ‘It is in the

nature of desire not to be satisfied’

Som om begäret var naturligt och inte kulturbetingat

Det finns ingenting du kan ge som jag vill ha.

Sträcker fram sitt guld. Erbjuder sin rikedom som en gåva

utan krav på återgäldning eller betalning, men det är en maskerad

gåva, det är en skuld förklädd i glansigt presentpapper

och rosetter. Inuti små lyckokakor innehållande orden: ÄT

MIG,

men flickan rymmer sin egen tomhet och behöver inte fyllas

som en ugnsgrillad kyckling med någon annans. Hon gör sig

oätlig.

Vad händer inuti den andre när någon gör sig oätlig? Vad för

hunger väcker denna oätliga kropp?

“By charging after the woman who

had run passed me unrecognized,

I would obviously be hunting her

down to kill her.”

——— Georges Bataille, Story of the Eye

Att de flesta kan relatera till den dubbelsidiga rädslan-förhoppningen

om att bli äten av häxan-kvinnan har redan sagts.

Inget konstigt med det. Men, enligt den danske författaren,

är det desto fler som finner det upprörande när man säger

att det är väl inte så farligt att bli uppäten så länge någon ser

det hända.

Man vill ju inte försvinna från jordens yta obemärkt.

Nej, exakt.

Det här med att någon ser det hända, alltså låter det hända,

tror du det är där skon klämmer? Som om man genom blott

att se, betrakta, var bödeln som svingar klingan. Som besatt

själva ögat bladets makt att skilja mellan liv och död.

Klyvning i erfarenhetsvärlden.

Ett snitt som går ut från ögat, tvärs över halsen.

“Vi er vores egen dobbeltgænger: når bevidsthedens

billede af os løsrives fra kroppens

konturer, står vi som to billeder, der glider

fra hinanden i en dobbelteksponering. Det

När jag frågade dig vad det betyder att vittna sa du ingenting.

Det betyder att ting har tillåtelse att dö utan att försvinna.

Och du står bara där och tuggar.

Snart nu? Snart är det för sent.

er en kløvning af erfaringsverden og handlingsverden,

der yderligere skiller jeg fra

mig: ‘Jeg indrømmer: Jeg bevæger mig i to

retninger på samme tid… Der er viljer, der

muterer og forgrener sig i mig. Jeg skriver

dette med udsigt over en åben plads.’ ”

—— Mikkel Thykier, ADDENDA nr 2

“(...) man sidder dér langt ude i skoven,

fanget i et privat-bur, parat til at blive ædt.

Det vil ikke være så slemt at blive ædt, hvis

bare der var nogen der vidste det. Hvis

bare der ville komme nogen forbi og være

vidne. For det er ikke så meget frygten for

at blive ædt som panikken ved at skulle

forsvinde fra jordens overflade, uden at

nogen opdagede det. Resten af livet er bar

stategi: Jeg sidder altid og stikker en falsk

finger ud gennem gitteret. Fristes for ofte

til at gøre den alt for indbydende og troværdig

– for fintens skyld. Man forsøger at

snyde heksen, men snyder i reglen sig selv.

Alle gode historier går dog ud på at snyde

den ‘skæbne’, man er blevet tildelt for

at finde sin egentlige bestemmelse, som ingen

nogensinde havde tænkt på, hvis ikke

man selv en gang havde sagt: NEJ! Det

skal blive løgn. Og dermed er man allerede

godt igang med at etablere en anden

sandhed – om et andet liv. Den falske finger,

man stikker ud, er jo i virkligheden et

ribben, mindre kan ikke gøre det, når det

gælder om selv at blive skaber af et nyt liv.

Buret kommer man ikke ud af. Men det

blev min erfaring, at man kan forvande

det ved hjælp af ribbenet samtidig med at

man ved livslang koncentration kan gøre

sig fuldkommen uspiselig. Da er buret ikke

Jag tänker på att anlita mig en professionell mourner. Någon

som skrikande och vrålande kan leva ut det. Skamlöst och så

alla kan se.

Tänk att få vara vittne på det sättet till ens egna lidande,

till sin egen sorg. Vilken njutning! Jag minns en nyårsafton

och en åldrande spegelbild, svullna rödklibbiga ögonlock,

guldglittriga djupa fåror och grönt sammet. Som ett festligt

bårtäcke slängt över ett ansikte spelande fullt av liv.

længere et fængsel, men en base for udvidet

opmærksomhed og koncentreret bevidsthed.

Gitteret er ikke længere heksens, men

kroppens egne grænser, som forhindrer én i

at blive blå luft eller sort hul. Ønsket er ikke

længere ‘at blive opdaget’ af nogen, der går

forbi i skoven, men at få fred til at være fuldt

og helt til stede i den.”

——— Suzanne Brøgger, Den Pebrede Susen

Förresten vore det nog nästan mer njutbart om jag var den

som skrek. Eller du.

“It often happens that we treat pain as if it were the only

real thing, or at least the most real thing: when it comes

around, everything before it, around it, and, perhaps, in

front of it, tends to seem fleeting, delusional. Of all the

philosophers, Schopenhauer is the most hilarious and direct

spokesperson for this idea: ‘As a rule we find pleasure

much less pleasurable, pain much more painful than we

expected.’ You don’t believe him? He offers a quick test:

‘Compare the feelings of an animal engaged in eating

another with those of the animal being eaten.’ “

—— Maggie Nelson, Bluets

En gång i Berlin såg jag en utställning. Där fanns ett ljudverk

som gjorde ett starkt intryck på mig: en installation

sammansatt av inspelningar från grönländska slädhundards

ylande. Rummet var helt mörkt och vi som lyssnade satt i en

vid cirkel vänt mot ett lätt upplyst tomrum i cirkelns mitt.

Bakom oss, hela vägen runt, stod högtalare på stativ. I varje

högtalare ett djurs stämma.

Lyssnades befann jag mig på gränsen precis på ett sådant sätt

att jag inte längre var separerad från den. Du vet, sådär som

Deleuze snackar om i den där filmen vi såg.

Hundarnas ylande låg så tätt på mänsklig gråt, på sorg, att

jag inte märkte någon skillnad mellan vad som var inne i mig

och utanför.

När människan inte kan stanna i det civiliserade språket

förvandlar hon sig till ‘the beast’.

Jag undrar om det var det här min shaman-granne tänkte

på häromdagen vid elden när hon sa: Sometimes we are animals,

sometimes human.

En gång när jag talade med honom om mitt motstånd mot

att öppna mig och det djuriska kraftfulla som jag både fruktade

och begärde sa han platt; “Maybe the beast justs needs

a little bit of pampering.” Det uppstod en obekväm paus

varpå jag sprang med huvudet före rakt in kaklet.

“Writing means necessarily pushing language - and

pushing syntax since language is syntax - up to a

certain limit. a limit that can be expressed in several

ways: it can be the limit that separate language from

silence, the limit that separates language from music,

or the limit that separate language from something

that would be.. what? Let’s say, the wailing, the painful

wailing of wolves.”

—— Gilles Deleuze, From A to Z

Är det livet som rycker?

Jag ser ju att det

fortfarande pulserar i

länden under huden,

ett faktiskt taktfast tickande.

Där. Vad heter

det. Strålen? Nej det är

under fötterna. Där var

håret delar sig. Som en

fontän. Vad gör man

av hästhåret frågas det

och jag tänker på musik.

Stråken. Fiolstråken.

Det är med det spända

hästhåret man vibrerar

fram, framsmeker, de

hängande höga toner

så lika den mänskliga

rösten.

Laurie Anderson har

sagt det. Att fiolen är det

instrument vars toner

och skala, vars musikaliska

spännvidd är den

som påminner mest,

som kommer närmast

kvinnostämmans.

Kanske behöver jag inte säga det? Kanske min handling av

att krossa huvudet mot väggen säger mer än ord, men för

att undvika eventuella missförstånd tillåt mig att vara tydlig:

jag hade inte den minsta tanke på att passa upp på någonting

som helst och kanske allra minst på nåt obelevat jäkla

vilddjur. Nä. Aldrig igen. Jag är färdig med det där vyssjandet,

klappandet, åmandet… Men så! Rätt vad det är ligger

kräket här igen mitt på sängöverkastet med magen mätt och

blottad och väntar på att bli kliad.

Jag måste verkligen se till att komma ihåg att stänga sovrumsfönstret

för det här börjar bli fullkomligt ohållbart.

(lägger sig på sidan intill besten och börjar förstrött klia den

håriga magen)

Jag såg en häst dö för inte så längesedan. Vit kropp på rött

golv på röd pöl.

Den vita svansen hölls undan från anus vid dödens intrång.

Jag vet inte, jag tyckte det verkade lite desperat.

Som att i döden försöka upprätthålla livets glansbild. Inte

skita ner sig när man föder, inte skita ner sig när man dör.

Någon häller guldglitter över hela röran för att släta över det.

Döden borde inte behöva göra sig till liksom livet men det

är bara min åsikt, sa jag, och slängde ett vackert broderat

hästtäcke över den döde.

Varför rycker det i hela kroppen, den döda kroppen,

alltså, den kropp som du påstår är död?

Anledningen till att jag bevittnade hästens död var för att jag

skulle sy in håret från svansen i ett par lårhöga stövlar. En

briljant och moderiktig idé som lett till en lätt morbid besatthet

av både skor, svansar och en djupfryst shäferhund som

med frambenen uppdragna under hakan och tungan hängandes

utanför låg mellan slaktarens bresande två vitklädda

ben i frysrummet. Den låg bara där. Frostig och flämtande

och absurd. En frusen bild av den tid som strömmat in i en

levande shäferhunds kropp och stannat.

Jag såg in i dens halvöppna ögon och tänkte på nyfödda kattungar.

Jag skulle inte vilja påstå att det är en samling jag har.

Alltså jag samlar inte på delar från döda djur men på nåt

vänster har nu fem stycken hästsvansar lyckats hamna i min

ägo. Gränsen till samling går vid sju. Det är jag rätt säker

på. Men den kan också gå vid det ögonblick man börjar fetischera

det som gör samlingen möjlig. I mitt tillfälle är det

döden. Hästens död. Jag antar att man skulle kunna klippa

svansen av en levande häst också men det vore ju bara

taskigt. Hur som helst är det i mitt tillfälle ändå inte tal om

en samling och då kan det heller inte va tal om en fetisch

eller hur?

“Behålla det som gjort ont

annars var man en meningslös

människa. Men kanske

var det så att det var tack

vare det som gjorde ont som

man visste att man var en

människa.”

–– P.O. Enquist, Kapten Nemos

bibliotek

Jag tuggar vidare in i

svansen, men jag undviker

roten med saxen,

jag känner med fingrarna

var den är och

slipper vid sidan runt

om vill inte slösa eller

klippa för långt ner, jag

vill ha med så mycket

som möjligt, det är nog

redan för lite högt upp

närmast roten, här är

det nästan helt vitt. Jag

tänker att det är vackert

och jag föreställer mig

hur den döde skimmelns

svans i färgerna vit grå

brun svart blandas med

créme-färgen på mina

stövlar. Föreställer mig

hur jag vill klä i den

avlivade skimmelns

hårfärg.

I all fall så ligger en av svansarna i frysen hemma och trängs

med smoothiebären och väntar på att garvas.

Faktum är att jag bävar lite inför att göra det. Föreställer mig

diverse lätt obekväma möten med grannarna och barnen

på dagiset på andra sidan stigen när de upptäcker mig under

solen med en kopp kaffe och en liten lila skalpell bortskärandes

några sista köttrester från vad som ser ut att vara

en långhårig människas skalp. Jag tänker att jag antingen blir

polisanmäld eller att jag får nån slags skräckinjagande street

cred som gör att folk slutar ta stigen över min trädgård när

de ska ut i naturområdet för att rasta sin falk (Nej, det är inte

ett skrivfel.).

“ – We have ridden the lenght and breadth of the land in search of knights who

will join me in my court at Camelot.

–What? Ridden on a horse?

– Yes.

– You’re using coconuts!

– What?

– You’ve got two empty halves of coconut, and you’re banging them together.

– So? “

——— Monty Python and The Holy Grail

Bara för att förtydliga: jag romantiserar inte döden jag har

bara en grej för offret.

Har du hört talas om den där galna medeltida avrättningsmetoden?

Den är rätt brutal. Tydligen är metoden särskilt

reserverad för riktigt oförlåtliga och grova brott – ett specifikt

brott faktiskt. Kungamord. Om du dödar någon så viktig

som kungen så skall du dö med hjälp av fyra vita hästar som

knutits fast vid armar och ben, som knutits fast vid de fyra

hörnen för att slita hela världen i slafsiga små stycken.

Piskorna viner genom luften och fyra hästsvansar snärtar till

kroppen i en sista smekning där den höjs från marken och

hålls uppe i få sekunder, fritt hängande, suspenderad i luften

mellan de fyrbenta krafterna som kastar sig åt var sitt håll.

Kastar sig över ängarna med döden ofrånkomligt fastbunden

i hasorna.

“You always have to be at the limit that separates

you from animality, but precisely in such a way

that you are no longer separate from it.”

———— Gilles Deleuze, From A to Z

Är det det här man kallar en klyvning i handlingsvärlden?

Jag fascineras av hästsvansen som objekt. En sak med det

som jag finner särskilt spännande för tiden är hur det verkar

vara omöjligt att fixera. Det befinner sig på en rörlig skala

och det är som om jag inte helt vet om det existerar eller ej.

Det rör sig hela tiden mot tillblivelse. Som om det inte riktigt

fanns än.

Vilket är underligt för jag går runt med den här känslan...

Jag går runt med en känsla av att det redan är förbi.

Men ja. En gång satt svansen på en kropp och kroppen dog

och nu är den något annat. Nu är det på väg att bli något

annat. Det är lite som den där leken. Vad heter den, den när

en flock barn snurrar runt i blindo famlandes med en lösryckt

svans i mörkret. Letar efter kropp. Letar efter den kropp

som blivit avskuren, bortryckt från den abjekta del som är

den enda verkliga del och som barnet håller i sina utsträckta

sökande händer som i ett gränslöst mörkt rum letar efter den

punkt var två bilder blir till en. Letar efter snittet som binder.

Men just nu är det alltså bara en avklippt hästsvans. En

icke-placerad märklig trofé som jag behåller som påminnelse

om att jag såg en vit häst dö.

Publiken applåderar,

hästarna galopperar,

handflatorna slår

mot varandra i tretakt.

För varje slag

ett skarpt ljud, ett

snitt, en galopp med

knivar skär genom

tider.

Hon sitter med

ansiktet vänt mot

skyn omsorgsfullt

kammande en svans

utan kropp, reder ut

det trassliga taglet

med glesa långa fingrar

som river mot

nakna lår.

Rör endast vid det

som är eget. Hon rör

vid svansen.Tagel

blandas med blod.

Det smärtsamt levdas

material.

En vit kung.

Att klippa svansen från hästens varma kropp var en våldsam

upplevelse, men inte en chockartad för säga vad man vill om

våld men det kommer aldrig som en överraskning därför att

det finns ingenting chockerande med våld, och därför är jag

rätt duktig på det. Att vara i våldet menar jag. Jag kan bli

stressad över situationer jag är oförberedd på, men som jag

sa, eftersom det inte finns nåt överraskande med våld i sig

så fixade jag situationen utmärkt och helt felfritt. Jag fick en

rosett som hänger på väggen hemma tillsammans med de

andra. Det enda som är lite ovanligt är att jag inte kunnat

sluta tänka på det ända sen det hände.

Spektaklet och det obekväma dramat i att se någonting dö

men inte försvinna.

Hon är den som tar beslutet och när hon tar

beslutet om att hästen inte längre får leva

så är det som om hon tar ett beslut om att

någonting annat också ska dö. Som om hon...

som om i det att hon...

Hon rusar rakt ut i skogen rusar rakt ut över

ängarna

stannar

ropar rakt ut ut ur buskarna hoppar en hund

en stor svart herrelös hund

den kommer när hon ropar

den kom när hon skrek

när hon skrek rakt ut

och hon skriker rakt ut och hunden börjar

springa

hon börjar springa efter hunden som springer

ut

som springer bort

hon vet inte varifrån den kommit

när hon tittar bakom sig själv ser hon i leran

djupa hovavtryck

hon vet inte varifrån den kommit

den stora herrelösa hunden

hon vet bara att hon ska följa den

hon vet att den kom för att hon skrek.

Har jag visat dig den där boken nångång? ‘Kroppens tunna

skal’ av Karin Johannisson? Hon dog innan jag hann kontakta

henne. Det hade varit spännande att prata med henne om

det här med att öppna kroppen. Om att skära i den, om att

se ner i sin älskades öppna bröst. Det bankande hjärtat i det

glänsande mörkret.

”Öppnandet är kroppens största provokation” skrev hon.

Jag såg en interview med en folkkär musikalartist på Youtube.

Vägen dit var via människor som inte kunde gå upprätt.

Hela familjer som tog sig fram på händer och fötter.

Jag vet inte hur vägen kunde gå från dessa krälande människor

till musikalartisten. Men på sätt och vis hade de det gemensamt

att inte kunna veckla ut, räta upp, öppna kroppen.

Hon berättar om hur hon efter en operation oväntat förlorade

sin sin sångröst.

“Voice Piece for Soprano

for Simone Morris

Scream.

1. against the wind

2. against the wall

3. against the sky

1961 autumn”

——— Yoko Ono, Voice Piece for Soprano

for Simone Morris, 1961

Have you ever had anything happened to your voice? Frågan

fick mig att gråta.

Vad är det med rösten och öppnandet av kroppen som gör så

ont och som samtidigt är så njutbar?

Jag spenderade resten av dagen med att vandra runt runt i

cirklar mellan de tre rummen i en lägenhet som inte ens var

min omväxlande sjungande onanerande medan the beast

rev i min strupe och ville ut.

Vad hon i verkligheten hade

sett eller alltjämt såg gick inte

att säga och blödandet hade

förflyttats och stod nu pulserande

som en för alltid levande

bild i hennes ena öga. Ett fint

rött nät av tunna linjer sipprade

kors och tvärs ut över ett bart

landskap, som en karta hade

det vecklat ut sig, och i de smala

glänsande springorna såg hon

det, hon såg det och hon öppnades,

ansiktet öppnades och det

hon höll på föll ut. Man hörde

det först med kroppen, innanför,

som om det uppstått där,

inne i kroppen, och man visste

inte, kunde inte veta om det var

på riktigt och vaket eller om det

Mamma har alltid tyckt att jag är överdrivet dramatisk men

det är hon som kastar tallrikar och ropar och gormar. Hon

som inte kan ta emot kritik utan att som ren stategi, när hon

känner sig attackerad eller inte kan se hur hon kan få sin vilja

igenom, gör sig underlägsen i gråt.

Då är det inte längre en möjlighet att fortsätta diskussionen.

Det enda som är möjligt är att trösta.

Att krypa ner och lägga sig helt tätt intill den skakande kroppen.

gick att dela.

Ur det vilda omgivande

gräslandskapet höjdes ett formlöst

dånande. Tusen små vassa

höga toner i en bedövad sång.

Ljudet tog sig in genom huden

och bromsades upp. Vassheten

saktades ner till en dov slöhet

som bredde ut sig inuti kroppen

och från en avlägsen plats

hördes röster långsamt stiga

upp mot ytan.

Jag tar fatt i ett hörn och virar in oss båda i trasmattan.

När våren kommer vecklar vi ut våra stela långa ben och reser

oss vacklande upp på alla fyra. Vi reser vi oss upp på knä.

Hon ser på mig och frustar.

Jag faller ihop.

Jag tänker ofta på den krälande kropp som utför ett arbete.

Den mumlar fram små meddelanden. Ord om att minnas,

om att inte minnas att man glömt, om ett hus som färgas rött

av vindar, av sand och av drömmar tillhörande någon som

inte ens kunde sova.

En röd vind driver fram genom hennes låga, oregelbundna

rytmiska tal. Den är fylld med en röd aska och glöd som

rivlats upp och förvandlar luftens färglösa fåror och strömmar

till blodådror som förgrenas över himlen. När hon lyfter

ansiktet och möter min blick ser jag i hennes ögon nätet av

mörka fögreningar sprida sig över mitt eget synfält. Jag ser

hur huset, himlen, och de två som vandrar längs stigen över

strandkullarna infångas av det blodsprängda fina mönster

som hänger i luften och kommer svepande in från kusten.

Flagorna färdas viktlöst över deras huvuden och når huset,

sjunker ner. Smälter fast i fasaden.

Sedan dess brann ditt hus flera gånger. Och vårt var ständigt

fyllt av rök, dock underligt fuktigt och uppsvällt av vätan som

pressade på inifrån. Du var så rädd för att dö. Att drunkna

i elden.

Till sist frågar du: vem är det som färgar huset rött?

Runt oss i ett ljust rosa rum ligger döda svarta fåglar. I hattaskar,

på byråer och stolar.. jag såg dom inte förrän jag

var helt framme vid byrån med fotografierna, stora högar

med blanka bleknade semesterfotografier, många travar,

och gamla kvittoblock och plånböcker glasögonskalvar.. små

vardagsting sorterade omsorgsfullt i små högar, askar, lådor.

Överallt i rummet reste sig detta liv och mellan travarna

nedsjunkna i en djup bortglömd dal låg döden och sov invecklad

i fåglarnas vingbeklädda frackar.

“For ‘a la place’ means two things: ‘intended

for’ and ‘in its place.’ ”

——— Gilles Deleuze, From A to Z

(En häst skriar i bakgrunden och sirener ekar förbi.)

Hörde du? Det är så konstigt för det är precis på en sånt

avstånd att jag blir osäker på om det det händer utanför eller

bara inuti mig. Men det är varje dag. Jag hör den ropa flera

gånger om dagen.

Man kan nästan tro att det har hänt något. En olycka, kanske.

En olycka involverande en ropande häst och tjutande

sirener.

Det är nånting så förförande med katastrofen som narrativ,

eller hur? Vi tror att slutet är på väg och när det kommer så

kommer det vara vackert. På sitt eget sätt kommer det att

vara vackert.

Att ingenting har hänt är en den beskyddande fantasin som

leder upp till en önskan om det här, om slutet. Som när solen

skiner och hettan låser fast tingen som darrar i sina konturer

och alla människor är vackra, hela världen är vacker, men

det är vackert på fel sätt. Saker har för hårda kontraster och

de blir ovänliga och stängda. Men det som är mest föroroligande

är hur allting hänger. Hur det hänger onaturligt stilla

i luften två centimeter ovanför marken fastklistrad i hemliga

insektsnät. Man kan inte göra annat än vänta på att det ska

ske. Att det äntligen ska hända.

När världen fastnat på det här sättet föreställer jag mig att

hästen skriker efter hämd. Det brukar lugna.

“It is not men who knows how to die, it is

animals. And when men die they die like

animals”

—— Gilles Deleuze, From A to Z

Och jag vill att du ska veta: ibland har jag det som om jag

har slagit ihäl dig och att jag pratar med en död. Kan du inte

ge mig ett livstecken? Blinka en gång om du förstår vad jag

säger.

“What, are you dead?!”

—— Allan Vega

Syrrans häst ska dö. Hon ringde igår och berättade. “De får

skjuta mig med” säger hon.

Hon har bestämt sig för att själv knyta fast sina armar och

ben i det som fortfarande lever. Höjer fyra långa spikraka

dressyrpiskor, som en mast står de rakt upp i den tunga söta

luften. Allt står still. Allt väntar.

Jag väntar på henne i världens vackraste väntrum med händerna

för ansiktet.

På väg i säng sänker du ditt ansikte mot dina öppna händer.

Jag ligger utsträckt och ser det hända bakom ryggen på dig.

Ser hur det går upp för dig. Jag lägger märke till hur du

bär dig själv. Jag lägger märke till hur din tumme följer din

käklinje, hur den grova huden möter den fina. Händerna

vänder helt perfekt för att kunna röra vid sitt egna ansikte.

Du vänder dig om helt perfekt för att jag ska kunna se hur du

gömmer ansiktet i händerna.

Jag har det som om jag var hos dem i natt.

Jag drömmer ofta om hur jag står mitt ibland dem i hagen

som en del av flocken men ändå urskiljd som annan iförd en

lång röd klänning. En främmande till och med på alla fyra

med en morot i munnen.

Jag drömmer mycket om nätterna, men jag får lust att säga

nåt om dagdrömmarna. Dagdrömmarna är fantasier. Och

jag fantiserar mycket.

Jag fantiserar om ett ansikte i motljus omgiven av ett droppande

och lågt surrande maskinljud. Du står hukad framför

mig, ditt ansikte helt vänt mot mitt i en fullständig uppmärksamhet,

en sån uppmärksamhet som jag bara kunde drömma

om. Dina händer går ner i en hink med kallt vatten, de

kommer upp igen och vattnet rinner längs dina underarmar,

en kall strimma letar sig in i glipan mellan hud och tröja. Du

är så nära mig nu att det droppar ner mellan mina ben. Det

är tyst, vi pratar inte men just nu kan jag faktiskt heller inte

minnas att vi någonsin pratade. Att vi någonsin behövde prata.

Rummet mellan oss är avslappnat och verkar självklart

på nåt vis. Det är fyllt med en enkelhet. En klar känsla av

okomplicerad tillit. Av den slags tillit. Som om vi aldrig slutat

prata eller aldrig försökt. Jag har svårt att skilja det ena från

det andra. Den avkopplande kravlösa tomheten fyller mig

men den fyller mig inte. Den fyller rummet mellan våra ansikten

när du lutar dig in och placerar små korta kalla trasor

över mitt ansikte som en febrig svetteduk. De är mjuka och

heta och du lägger dem mjukt och omsorgsfull över mig. Det

rinner från dina armar ner över mig och extremerna korsar

och tar ut varandra när det kalla inuti min kropp börjar

bränna. Huden görs genomsläpplig och jag ångar och löddrar

och lämnas våt och strax nerkyld, lämnas utanför det

varma smala rum som förts in mellan våra ansikten. Jag ser

på dig med suddig blick som genom en överexponerad bild

“Everybody knows deep down that life is as much

about the things that do not happen as the things that

do and that’s not something that ought to be glossed

over or denied because without frustration there would

hardly be need to daydream. And daydreams return

me to my original sense of things and I luxuriate in

these fervid primary visions until I am entirely my unalloyed

self again. So even though it sometimes feels

as if one could just about die from disappointment I

must concede that in fact in a rather perverse way it

is precisely those things I did not get that are keeping

me alive.”

––– Claire-Louise Bennett, POND

R säger att bara för att en person

försvinner så upphör inte samtalet

man hade med den personen.

som aldrig ska framkallas och ses.

Små skrapande ljud när du tummar över mina stumma kindben

utan att jag känner någonting.

Jag lyfter mina armar. De ser konstiga ut när de korsar dina

som ett lås. Känner med fingrarna längs kotorna på din nacke

och det går en lätt krusning längs rygglinjen. Genom en

annan kropp hörs en svag duns när dina armar faller, till slut,

till sidorna.

“de får skjuta mig med.” Som om det var över bara för att

man föll ihop.

Uppspärrade hårda hålor.

Känner du fortfarande min doft? Den mjuka mulen helt hård och

omöjligt stenlik. Din öppna grå mun, det mest tillgängliga offret.

Jag behöver säga någonting om hur det var för mig. Jag

skulle vilja att du förstod. Jag vet att det är tröttsamt så som

jag håller på. Jag kan bara inte sluta.

Jag upplever att det är något skevt mellan oss. Som om vi

lever sida vid sida i en delad men ändå asymmetrisk erfarenhetsvärld.

Jag vet inte. Jag vet aldrig vad jag får lov att säga

till dig, vad du kan hålla till… Och jag vill att du sätter en

gräns så jag slipper få veta. Så jag slipper konfronteras med

min egen bristningsgräns.

Så jag slipper överskrida mina gränser för att finna din.

Jag hatar att det är jag som står med den slutgiltiga makten.

Jag som i sista änden har mandatet att besluta vem som inte

längre får leva. Vem fan vill ha det ansvaret? Det är hårt, fattar

du det? Det är hårt att tvingas vara den som bestämmer,

den som beslutar att något inte längre får leva. Du kanske är

ett offer men det är jag som blir domaren som blir bödeln

vars huvud rullar.

Är det så det är? Att alla former av makt helt enkelt är en

annan form av maktlöshet?

Det är bara så dumt! Är det inte? Det är jag som håller i yxan

och ser på din klena nacke, men det är jag som är hönan

som fortsätter springa runt runt med blodet pumpande och

sprutande som en festlig liten fontän från halsen långt efter

det att domen fallit. Små röda stänk på min fjäderskrud.

Och jag vet inte för mitt liv vart mitt huvud har tagit vägen.

Jag kan inte se nåt. Det enda jag kan märka är värmen som

sipprar ner längs halsen och den svala brisen som, när du

öppnar din mun och andas på mig, skär rakt genom den.

Falling past point zero hitting

what he assumed to be

the end of things, the ground

started to move away from his

feet. Faster the whole space

fell. In fact, falling together

with his body it dropped so

heavily and with such speed

that suddenly he felt himself

starting to drift upwards. And

as he traced that last warmth

of another day’s obsession

sliding down his cheek and

rushing into the chill touch of

a night not yet breeched, he

noticed his own mind starting

to slip.

Thinking about how things

fall silent he unintentionally

recalled a time by the lake.

Stars were standing on the

tip of sky balancing on a

Det har börjat bli tydligt för mig att du tycker det är obehagligt

att jag förväntar mig någonting av dig. Du tycker det

är obehagligt att jag förväntar mig någonting av dig för du

tycker att det är obehagligt att jag med vilja har lagt mig på

golvet.

Du tycker det är obehagligt att du har makten att såra mig.

Jag tycker det är obehagligt att du inte ser ditt egna ansiktsuttryck

när du stumt svingar piskan.

Nåt så enkelt som att svara klarar du inte. Istället skäller du

på mig. Skäller på mig som en hund. Tycker mina känslor

och rädslor och tankar är orimliga.

Jag tycker det är orimligt att skälla som en hund. Därför

gnäggar jag med hästarna.

blackness suspended when

the presence of something

missing coiled up to rest a bit

somewhere between the tip

of his tongue and the small

piece of sugar that was held

out before his face in the cool

night air. Closing up on him

some smooth edge of harshness

brushed against his lips.

It gave of a very precise but

swift smell of sweat and hay,

either offering him a true secret

or attracting him with a

lie. Clenched between attraction

and disgust he turned his

head away pressing his lips

tightly together. Stumbling

and awkwardly rearranging

his knobbly knees and hooves

he turned and accidentally

knocked a malplaced glass

marble down into the lake.

Shooting across lost vision

on a blank sky made the

cat’s eye catch fire and leave

a scorched trail of memory

burned right into the watery

mirror. Years later whenever

stargazing he’d pull out the

cat’s eye out of his pocket

watching it glow like the raw

shrine of fresh flesh, still glistening

even though such long

time had passed since the brilliant

light had first been severed

from the darkness were it

once hung.

Hästar är egentligen inte ett särskilt intelligent djur. Inte

nödvändigtvis. De har små hjärnor och är otroligt fega och

lättskrämda. Osjälvständiga hoppiga djur som får panik direkt

om det är mer än två meter till närmsta flockmedlem.

Men de är otroliga läsare. De kan lyssna se avläsa tolka och

förstå den minsta antydning till sinnesförnimmelse långt innan

tanken eller känslan kommit upp till ett för mig medvetet

och synligt plan.

Det finns någonting tröttsamt i denna överdrivna uppmärksamhet.

Det utmattar mig. Bara tanken på det utmattar mig. Men det

som utmattar mig mest är nog vetskapen om hur ovetande

de är om sin egen position. Jag blir förbannad bara jag tänker

på det. Får lust att skälla på dem. Straffa dem för att de

frivilligt gång på gång ikläder sig den kladdiga pleaser-rollen

som de är för korkade eller för lättlurade för att ta sig ur.

Springer runt i cirklar och serpentinbågar, karvar upp mönster

i sanden som blir djupare och djupare, böjer sig för ben

och vikter och sandvallar.

Lyft på benen. Högre. Högre!

Runt runt i cirklar.

Jag vet mycket väl att jag är totalt underlägsen detta domesticerade

vilddjur, att jag inte har en chans. Jag vet att vi två är

i helt olika viktklasser.

Det vet bara inte hästen.

När det hände brukade jag inte kunna låta bli att beundra

den skicklighet med vilken du vänder en situation, hur du

inför andra med små strama tecken knappt synliga för ögat

låter mig men bara mig upptäcka hur din lugna njutningsfulla

kropp som står böjd från mig plötsligt står böjd från mig

i en avvisning. Jag brukade följa den finstämda förflyttningen

utifrån. Det var så elegant och samtidigt så fasansfullt,

och det låg någonting erotisk över denna onda vändning. I

hur jag från min exklusiva position som enda åskådare tilläts

spåra förloppet i minsta detalj som när en ensam svettdroppe

lösgör sig från hårfästet i nacken och vandrar över rygglinjen.

Ett mikroskopiskt drama av enorm magnitud som framfördes

endast för mig, spelades upp som ett pianostycke över

spända nervtrådar. Genom ögat kunde jag känna det i min

egna kropp, känna hur det hände. Hur du långsamt, så långsamt

att det nästan inte sker, tippar över vikten från ena benet

till det andra.

Det var så skönt att se det hända, så skönt att märka denna

lätta skillnad i något så verkligt som ett tyngdförhållande.

Denna lätta skillnad som förändrade allt.

Det har visst blivit sagt förr men det som smärtar mig är inte

det du tror smärtar mig. Det som smärtar mig är att du inte

kan se på vilket sätt du har makt över mig. Eller nej förresten,

det som smärtar mig är tanken på att du visst kan se på vilket

sätt du har makt över mig. Du vill bara inte kännas vid det.

Du vänder dig bort och jag blir den som tvingas lyssna se

avläsa tolka och förstå de signaler som du hela tiden sänder

ut genom din fräkniga nacke och rygg samtidigt som du gör

ditt bästa för att dölja det faktum att du talar.

“Vi minns hur vi turades om att vara

häst respektive människan som ledde

hästen. Som häst bockade vi runt och

levde oss in i hästens kroppsspråk, som

människa försökte vi med hopprep tämja

det bångstyriga djuret. Det fanns också

tillfällen där en och samma person var

ett helt ekipage: med händerna höll vi

i de imaginära tyglarna, nacken kröktes

när hästen gick på tygeln och benen

galopperade i tretakt.”

–––– Jonna Bornemark, Att bli häst och

tämja hästen

Som om din prickiga hud gav ifrån sig en blindskrift jag inte

fick lov att röra vid.

Jag vet att du har massa saker du vill säga till mig, varför

säger du det bara inte?

Jag får lust till att du påtar dig en auktoritet så jag får något

att förhålla mig till. Jag vill att du säger något som kan ändra

på den här situationen.

Säg: Så här är det.

Antropomorfism. Är det att mänskliggöra ett

djur eller att mänskliggöra en människa som

blivit behandlad som ett djur?

Eller förresten bara säg vad du vill, jag har ingenting i kläm.

Okej du hade rätt den gången då du sa till mig att du inte

trodde på att det gjorde ont, men att jag njöt av det. Av att

tala.

Men det gör också fucking ont.

Det går liksom emot hela vår världsbild att någonting kan

vara dess motsats samtidigt. Språket har lärt oss att världen

och tiden är en linje utsträckt mellan två poler. Två punkter

och ett avstånd emellan.

Förstår du vad jag menar när jag säger att ju längre avstånd

desto starkare intimitet?

På antik grekiska finns en ord: Medium. Det markerar det

som lever i mellanrummet, mellan polerna aktiv och passiv.

Erkänner att det är möjligt att vara på ögonhöjd, så länge

att man befinner sig mellan ting. På väg från det ena till det

andra.

Det funkade alltid bäst mellan oss när vi reste. Jag körde och

du lutade dig in, hängde över mig som ett sömnigt barn, dina

långa armar obekvämt i en klumpigt klamrande smekning

runt mitt huvud.

Slamrande faller smattrande djurhovar mot asfalten.

Ansiktet gick fram mot rutan.

Vi kan aldrig bli jämbördiga du och jag. Inte ens i de få

stunder kommunikationen verkligen funkar och där det

uppstår en stark upplevelse av att vi två är en. Det är det

som är så smärtsamt. Att inte kunna mötas utanför det korta

ögonblick då vi stryker oss mot varandra på väg i motsatta

riktningar.

Att falla isär medan omfamningen sker, på grund av att omfamningen

sker.

Jag litade på dig. Jag litade på att du skulle säga till mig vad

det var du ville att jag skulle göra.

Vad jag vill?

Om man blir ett djur så slipper man obehaget i

att vara den med makten.

Det är i alla fall anledningen till att jag har grimma

på mig när jag vill bli ledd.

Jag vill önska att vi rörde oss som en. Att vi kunde vara inuti

en gemensam rörelse där det inte finns några spänningar

eller motstånd mellan min kropp, min viljeriktning, mellan

min dragning mot marken och din.

Interaktionsfältet mellan oss är så kropps- och handlingsbaserat.

Jag vet aldrig vad jag ska säga. Jag vet inte vad jag

ska säga...

Jag har det bara som om våran relation behöver komma ner

på jorden. Som om den behöver en jordisk fästpunkt.

Vi behöver börja om i den vardagliga hanteringen av enkla

handgripliga ting. När jag lyfter kaffekannan och fyller koppen

så märker jag en obetydlig men ändå helt avgörande

viktförändring som påverkar mitt grepp som lossnar allt eftersom

tyngden rinner över från det ena till den andra, rinner

över från kropp till kopp.

Känner du?

I have, so to speak, fallen from grace.

With my teeth sinking in the porous

flesh of the apple I descend through a

cut-out concious, an emptied-out socket,

carving a hole in the ground in front

of your name. Yielding before it I fold

to my feet the curves of the apple and

the eyelid of your lips.

I have fallen from space. Coming closer

again the foorboards shy away in vertigo.

I look to catch a glimpse of you,

of some spectre in the act of becoming

visible. But the archetypes you bend

into are strung up in red light side by

side with overexposed photographs

of blind men with stretch marks, letting

neither thought nor tongue reach

behind its own back. They keep their

backs against the wall, you keep yours

lifted. And as you lean into the night

with your head tilted all the way back

you suddenly fix your reversed eye

upon me, flip around, and ask: ”Have

you ever had anything happened to

your voice?”

Later, as something came crushing

down a nightblue slope outside the

open window, you turned in bed taking

on the same color as the weighing

nearer of some withering heights.

BIBLIOGRAFI

över den läsning som ligger bakom och som inte alltid återspeglas i direkta

citat men som som på olika sätt varit motiverande för detta essay-verk’s tillblivelse.

Bataille, Georges, Story of the Eye, Penguin Classics 2001

Bennet, Claire-Louise, POND, Fitzcarraldo Editions 2019

Bennet, Claire-Louise, Damm,(översättare: Carl-Johan Lind)

Natur & Kultur 2019

Bornemark, Jonna, KENTAUR, Södertörns högskola 2011

Brøgger, Suzanne, Den pebrede susen, Rhodos 1988

Cixous,Hélène, The laugh of the Medusa, The University of

Chicago Press, 1976

Davey, Moyra, The Problem of Reading, Documents 2003

Deleuze, Gilles, From A to Z, Producerad av P. A. Boutang.

Översättning C.J. Stivale. Semiotext(e), 2011

Enquist, P.O, Kapten nemos bibliotek, Nordstedts 2020

Krauss, Chris, Aliens and Anorexia, Semiotext(e) 2013

Johannisson, Karin, Kroppens tunna skal, Norstedts 1998

Nelson, Maggie, Bluets, Wave books 2009

Nilsson, Ulf Karl Olov, Glömskans bibliotek, Nordstedts 2016

Nin, Anaïs, The Veiled Woman, Penguin Classics 2018

Nordenhök, Hanna, Det svarta blocket i världen – läsningar,

samtal, transkript, Rámus 2018

Noys, Benjamin, George Bataille – a critical introduction, Pluto

press 2000

Thykier, Mikkel, ADDENDA – Tidskrift för ny litteratur nr 2,

2016

Trotzig, Birgitta, Dubbelheten Sammanhang, Albert Bonnier

2003

Virilio, Paul, Koreografier – Skriftserien Kairos nr 13, Raster

2008

Waldrop, Rosmarie, Another language – Selected poems, Talisman

House 1997

ÖVRIGA REFERENSER

Ellen Angus, citerar Kate Lewin i sitt verk Keep calm carry on

Hackney, 2017

Tine Folke Drigsdahl citerar Decartes och Derrida under

sitt upplägg på seminariet Transforming Pain Poetically, Köpenhamn

2017

Emma Holton, Simon Weil seminarium, Köpenhamn 2018

Laurie Anderson, Home of the Brave, Live show 1986

Citat om kokosnötter hämtat från Monty Python and The Holy

Grail, 1975

Anders Carlsson, Det Realas Teater, masteruppsats Lunds

Universitet 2008

Yoko Ono, instruktionsverk Voice Piece for Soprano - for Simone

Morris, 1961

Allan Vega-citat har jag från Mariella Ottosson & Isabella

Solar Villaseca-citat är sprunget ur ett samtal om Spinosa.

Merete Engaard Jakobsen-citat hämtat från SMS-konversation

på temat mättnad

SLUTSKRIFT

Under min tid som studerande på Kunstakademiet var jag

en del av ett studentorganiserat undervisningsinitiativ och

hösten 2017 hade vi bland annat besök av en italiensk filosof

vid namn Federico Campagna. De två första dagarna presenterade

han delar av sitt arbete och jag hajade till lite extra

när han kom in på vad som händer med individen ”när den

förlorat tillräckligt många symboliska positioner – relation,

arbete, hem, språk, land, vänner – på en gång.”

Jag förstod det som att när individen mister kontakten till

de många olika relationer vår omvärld består av så upplöses

inte bara omvärlden, men även individen. Dens position

kan bara leva och finnas till i relation till andra positioner,

och i takt med att positionerna – det vill säga; relationerna

– försvinner, så försvinner även individen som är bunden till

dessa positioner. Hanna Nordenhök erbjuder i avhandlingen

”Det svarta blocket” en något hårdare variation på denna

upplösning och frågar sig: Kan en varelse ingå i relation med

en annan utan att låta sitt själv krossas av henne?

Jag hamnar i detta: Krossas av den andres närvaro eller förkrossas

av hennes frånvaro.

I båda tillfällena går jag sönder.

Nordenhöks bild av relationen som konfrontation får mig

att tänka på en linje i Moyra Davey’s bok ”The problem

of reading” var hon talar om läsning som konfrontation.

Hon citerar Franz Kafka som beskriver en önskan om att

låta boken, läsningen, vara yxan med kraften att ”krossa det

frusna havet inom oss” och lösgöra själen från dess frusna

fängelse. Läsarens konfrontation med språket är här en

”läsarens [konfrontation med det] sublima”.

Jag läser det som en beskrivning av hur individen i läsupplevelsen

konfronteras med det omöjliga, med det utanförspråkliga.

Och det är för att konfrontation med detta icke-språk

sker just här på språkets domän som det får sådan förlösande

och våldsam karaktär, och som gör att det – läsningen – rent

faktiskt rymmer kraften att krossa ”the frozen sea within us”.

Dessa konfrontationer – med det omöjliga i språket och i relationen

– får mig att tänka tillbaka på vad som händer med

individen när flera symboliska positioner försvinner.

Nordenhök undrar om det överhuvudtaget är möjligt att

ingå i en relation till en annan, att träda in i mötet, utan att

krossas av henne. Men är det inom relationen vi krossas eller

innan den, där var vi på säkert avstånd kan stå och våga

ställa oss frågan?

När positioner försvinner så kollapsar rum – en upplevelse

som kan krossa människor om de råkar befinna sig i rummet

när det sker. Och jag känner mig rätt säker på att den varelse

som krossas hos Nordenhök är just en språklig varelse, ett Jag

som behöver rummet för att existera.

Är det då platsbrist som får vårt språk att brista? Frånvaron

av ett rum i vilket vi kan mötas som får oss att gå sönder?

Eller är det en överväldigande närvaro som – likt Kafkas

sublima läsupplevelse – fyller oss till bristningsgränsen?

Vi språkliga väsen har en uppgift i att utmana språket, att

utmana dess binära struktur uppbyggt på motsatsförhållanden

– på två sårbara positioner långt ifrån varandra. Men är

de verkligen så långt från varandra?

Utmaningen jag tänker på ligger i att låta motsatser mötas

och ändå vara åtskilda.

Kan vi till exempel förstå frånvaro som närvaro? Som en

närvaro av Ingenting. Kan vi tänka ett Ingenting som ett

formlöst icke-fysiskt ting men som vi förnimmer och märker

och som finns till i världen, men som inte existerar som ting,

som Någonting – ja, inte ens som ord – men som likväl lever

och är verkliga och som vi genom att placera oss i relation

till kan erkänna utifrån dess egna premiss; som ett Ingen-ting

som har en plats i världen mellan oss.

Jag tror att det jag försöker komma fram till är den närkontakt

till avståndet som gör relationen möjlig.

Samma höst som vi hade besök av Federico Campagna arrangerades

ett seminarium på Teologiskt fakultet i Köpenhamn

med titeln Transforming Pain Poetically. En av talarna

var en bildterapeut som kom med följande uttalande hämtat

från K.E Løgstrup ”Den etiske fordring”: ”There are things

in life that can not tolerate formlessness.”

Jag minns att jag undrade om det inte var tvärtom och tänkte

på alla försök till form jag genomgått senaste åren och hur

våldsamt vartenda försök kändes: Det är inte det! Det är inte

det! För visst finns det ting och erfarenheter som lever utanför

språket och som inte utan vidare kan plockas in i det.

Och det är nödvändigt att saker som kommer härifrån – från

den utomspråkliga erfarenhetsvärlden – erkänns utifrån sina

egna premisser och inte påtvingas en illasittande språkdräkt

bara för att vi så gärna vill ha in dem i värmen där vi kan

prata om dem i mera konkreta ordalag. Att försöka ge namn

eller form till det som är outsägligt eller formlöst i sitt väsen

skulle nog teologin kalla för blasfemi. Jag vet inte om jag personligen

skulle vilja gå så långt.

En term som nämndes under seminariet var ”The Misnamed”.

Detta ord påverkade mig. Att missa namnet. Det

beskriver vad som går förbi, vad som undviker och missar

målet. Den utsaga som går språket förbi. Att missta yttrandet.

Att ta miste. Att ta fel.

Att vara ”Misnamed” är inte samma sak som att inte ha ett

namn. Det är heller inte som när vi konstnärer oförmögna

att hitta rätt titel på våra uttryck namnger dem ”Untitled”.

”The Misnamed” är ett underligt specifikt namn som hela

tiden verkar peka på ett annat namn. Som om det innehåller

alla namn och på samma gång inget.

Jag pratade med en vän om detta och hon sa till mig något

som jag tror är mycket sant. Hon påpekade det såbara i ”att

’Inget namn’ på sätt och vis inte är möjligt. Saker existerar

i en värld av namn, men är samtidigt så ofta – vilket är det

som gör det så smärtsamt – ’Misnamed’.”

Jag kommer i tankar om en linje från P.O Enquist’s bok

Kapten nemos bibliotek: “Om man inte har något namn är man

ingen. Och det är en slags befrielse det också.”

Omvänt befrielsen i att själv vara den utan namn finns det

något så fasansfullt fängslande med att sträcka sig efter det

som ständigt drar sig undan. Hur låter man bli försöket att

infånga det som undflyr ens grepp? Att ge det form? Och

vilken form kan det överhuvudtaget ta som inte bara blir en

representation utan en aktualisering av detta omöjliga?

Att missnämnda någonting som har ett annat namn, hur

outsägligt namnet än må vara, är en våldshandling eftersom

den inneboende omöjligheten förvägras när namnet används

som ett påklistrat försök att tvinga det som ligger utanför

språket in i språket. Där kan den inte behålla sitt rättmätiga

namn som är Inget namn. Tanken om denna våldsamma

tvångsbenämning får mig att tvivla ännu mer på att det är

erfarenheten i sig själv som inte tolererar formlöshet, så som

det påstods tidigare, men den får mig att tänka att det är vi.

Att det är vi språkliga väsen som inte är tillräckligt toleranta

gentemot det som vi inte kan uttala.

Jag och min rumskompis satt en kväll och eldade med vår

granne som frågade mig när jag berättade om seminariet

vad det kunde vara för slags formlösheter som vi människor

och vårt språk inte kan gripa om. Jag sa att fokus mest hade

legat på existentiell smärta, sorg, trauma och sinnessjukdom.

Ganska tunga erfarenheter med andra ord. Hon påpekade

att det paradoxalt nog också gäller extatisk glädje, lust och

sexuell energi.

Suzanne Brøgger säger i ett samtal jag fann hemma i boken

”Den pebrede susen” att ”Den sexuella energin är samma

slags energi som den kosmiska energin” och i linje med

det tänker jag på om den slags erfarenhet som faller utanför

språket är en slags erfarenhet som förlorat sin jordiska

fästpunk och därmed också kontakten till det tunga ’ordet’

som föll ner hit tillsammans med oss, med synderna och hela

köret där en gång för länge sedan i tidernas begynnelse.

Nä, men allvarligt talat. Jag tänker att språket är jordiskt

(även om det innehåller gudomliga aspekter), att det tillhör

tyngdlagen och när Paul Virilio säger att ”vi faller in i verkligheten”

så har han inte helt fel. Han talar om varje steg vi

tar som ett fall, som den grundläggande rörelse med vilken

vi tar oss fram genom världen. I samma essä – ”Tyngdens

rum” – säger han att ”varje förhållande till verkligheten är

ett tyngdförhållande.” I förlusten av språket rörs du inte längre

av tyngdlagen. Du mister kontakten till verkligheten och

till marken och till det mellanmänskliga. Du lämnar kroppen

till tyngden för att låta anden uppstiga i ren verklighetsflykt.

På det viset kan man väl säga att utomspråkliga upplevelser

samtidigt är utomkroppsliga, och trots att individen förlorat

fotfästet och talföret ligger det ofta – paradoxalt nog – ett behov

för att vända tillbaka ner på jorden och uttrycka denna

förlust inom språket. Men varför skulle man fortsätta söka

efter uttryck inom ett område även efter fullständigt förlorad

tillit för detta område? Kanske attraktionen mot marken helt

enkelt är för stark.

Vintern 2017 åkte jag på utbyte till Umeå. Under ett ateljésamtal

med en besökande kurator från Berlin fick jag som

svar på den lite naiva och mycket tröttsamma frågan Hur

kan jag gestalta det omöjliga? ett praktiskt tips. Han sa: ”You

cannot show the nothing and we are in this place were we

look at art. We need to see something. You need to put something

in the place of nothing.”

Jag började förstå att jag måste ändra metod. Jag hade sökt

efter ett uttryck som kunde ge form åt det formlösa men det

var något som jag missat. Det handlade inte om att ge form

till det omöjliga utan om att ge form åt mötet: att uttrycka en

erfarenhet av det omöjliga som relation.

Denna aha-upplevelse kom till mig under ett middagssamtal

senare samma kväll då vi, som tidigare nämnt, haft besök av

Federico Campagna och han sa till mig när jag talade med

honom om problemet: – ”You cannot speak it, it’s ineffable.

But it can speak.” Det lät väldigt likt någonting en lärare

hade sagt till mig tidigare – ”You cannot call it something –

but you can call it” – och jag la ihop ett plus ett:

Jag började jobba på att göra Kallandet som min lärare

snackat om till en praktik. Det öppnade för en stimulerande

möjlighet, vari jag genom att kalla på det kunde få det att

komma. Få det att träda fram och själva tala. Och om det

misslyckades kunde jag alltid placera någonting i dess ställe.

Jag tänkte på vad den besökande kuratorn i Umeå hade sagt.

In the place of. A la place.

Den här korta kommentaren som påpekade något så självklart

hade räddat mig. Jag började betrakta min metod och de

ting jag placerade framför mig som placeholders. Det var en

övning som gick ut på att placera Något i Ingentinget’s plats:

att placera någonting synligt i det osynligas ställe, något möjligt

i det omöjligas. Jag markerade ett område var jag visste

att det riktiga ämnet låg dolt. Det handlade plötsligt mer om

positioner och rummet som de tillsammans skapade än om

vad som stod placerat. Det handlade om att markera upp ett

område var någonting hade hänt. Lite som på en brottsplats.

Poesi och trauma bär på en liknande tankefigur när det kommer

till vad som kan sägas och inte. Lite som om någonting

vore borta. Ett ord eller ett minne. Och runt denna blinda

fläck, runt denna frånvaro av ord och det som är omöjligt

att säga vrider sig allt det som faktiskt är möjligt att säga.

Genom själva rörelsen markeras beröringspunkter som tillsammans

tecknar upp en plats och en kropp för det som inte

nämns. Det sägs aldrig vad det är, men det kan sägas vart

det är. Och det är genom allt det här andra – genom allt

det som faktiskt kan stå där, som faktiskt kan sägas – som vi

börjar utveckla en känsla för vad som ligger mellan orden. Vi

blir uppmärksammade på att ord är tecken, pilar, vägvisare

som allesamman står och pekar mot någonting annat än den

uppenbara ytan. De pekar på en reva som låter ana andra

lager. Andra höjder av relationer som går djupt.

MAKE BUTTER OR LEAD A HORSE AT WILL

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?