Skånes Dansteater Magazine 2022

MAGAZINE 2022
ZERO-ZERO, FRANZÉN/NUUTINEN
Johanna Nuutinen
TEXT: MAGGIE FOYER
FOTO: TUUKA KOSKI
"Vi behöver konst för att få kontakt med våra känslor"
Varför går vi på teater? Den frågan
har blivit särskilt angelägen på senare
tid när teatrarna varit stängda på
grund av oro för coronaviruset. Finska
koreografen Johanna Nuutinen har
svaret.
– Folk går inte på teater för att titta
på något som händer långt där borta.
Jag vill att mina dansare ska skapa en
tråd mellan publiken och sig själva,
så att publiken får uppleva känslan i
sin egen kropp. Jag vill att mina verk
ska väcka kroppens fantasi och sedan
utmana den.
Nuutinen hade en framgångsrik karriär
som dansare i Finlands nationalbalett
innan hon startade sin egen produktionsplattform,
Johanna Nuutinen
+ Collaborators. Den finska Nationalbaletten
firar 100-årsjubileum nästa
år, och i maj 2022 uruppförs nya verk
av Nuutinen, Kenneth Kvarnström
och Tero Saarinen på huvudscenen
i föreställningen Triple Bill: Made
in Finland. Hennes första verk för
Skånes Dansteater, Zero-Zero, presenteras
hösten 2022.
30 31
Hon berättade mer för mig om sin stil
som koreograf.
– Jag har uppträtt i en ”black box”
hela livet, så det fanns en period när
jag tyckte om att föra dansen till olika
miljöer. Jag ville att kroppen skulle
möta och påverkas av olika ytor. På
det viset hamnade jag i filmvärlden.
Den processen nådde sin kulmen i
den multidisciplinära föreställningen
IRIS, där vi kombinerade sex korta
dansfilmer med levande dansare. Det
var en otroligt givande process, men
nu har jag återvänt till blackboxen
och njuter av utmaningarna med den.
På Skånes Dansteater blir blackboxen
mycket svart. I Zero-Zero utforskar vi
varseblivningens utkanter och hur vi
bygger upp betydelser med de små
skärvor av information vi ser och hör.
– Mitt team och jag tänker alltid på
vad vi vill erbjuda publiken, vad som
är viktigt för oss, och sedan växer
innehållet fram utifrån det. Jag tänker
visuellt, och först föreställer jag mig
en bild som sedan växer till en scen
eller ett helt stycke. De senaste fem
åren har jag koncentrerat mig på våra
sinnen. De alla finns naturligt i varje
verk, men sedan skärskådar vi ett av
dem och gör det till fokus för verket.
Vi kommer även att använda idéer
kring syn och känsel i Zero-Zero. För
tillfället har jag den stora förmånen
att samarbeta med min make Jarkko
Lehmus som är dramaturg, Joonas
Tikkanen som gör scenografin och
ljusdesignen och Tuomas Norvio
som skapar vår ljudidentitet. Ljudet
är viktigt för mig. Jag måste ha en
intuitiv koppling till det. Tuomas
är i studion med oss och skapar, och
jag har inte använt befintlig musik
på åratal – det är både en utmaning
och en välsignelse! Det är mitt team
för Zero-Zero. Vi är alla modiga och
vågar ta risker, och det är viktigt att
vi satsar stort.
På tal om den kreativa processen
påpekade Nuutinen att det verkligt
kroppsliga – rörelsespråket – var
nästan det sista som lades till.
– Tillsammans börjar vi bygga det
samtal som ger näring åt vårt koncept.
När parametrarna är på plats vet jag
vilka teman vi tacklar, bildvärlden
på scenen och lite om ljudidentiteten
som Tuomas har skapat. Sedan går
jag in i studion och där frågar jag
mig: ’Hur påverkas mina rörelser av
rummet och temat?’. Jag tycker också
om att intervjua människor utanför
dansvärlden. Jag ställer några frågor
och lyssnar för att komma fram till
de gemensamma idéerna. Så även
omverket kan vara abstrakt har det
fortfarande en länk till omvärlden
vilket känns bra.
Dansarna på Skånes Dansteater är
vana vid att arbeta med många olika
koreografer med olika stilar och är
experter på att delta i den kreativa
processen.
– När jag samarbetar med ett kompani
som Skånes Dansteater vill jag jobba
med essensen i deras rörelsetalang.
Om dansarna är bra på improvisation
får de uppgiftsbaserat rörelsematerial
att arbeta med, utöver de steg jag
själv ger dem. När jag jobbar med ett
kompani med en klassisk repertoar
som har andra arbetsrutiner och kanske
mindre tid för kreativitet, använder
jag en annan verktygslåda. Då kan
jag förbereda varenda rörelse innan
jag börjar arbeta med dansarna. Jag
ser att det håller på att förändras –
men traditionellt finns inte mycket
utrymme för eget skapande inom klassisk
dans. Jag tror att det även handlar
om nyfikenhet och mod, att våga ta
egna initiativ och fatta egna beslut.
– Man kan tänka på koreografi som
rörelseskrift. Därför är jag noga
med vad vi skriver. Vad säger de där
rörelserna? Hur uppfattar åskådaren
dem? Vilka känslor väcker de? Jag
skapar ett slags båge och skriver det
som händer i bågen när vi improviserar
med dansarna. Det är viktigt för mig
att vara tillsammans med dansarna
under deras morgon-klass, där vi
gör övningar som ger näring åt min
rörelsevärld. Det är en oerhört viktig
del av min kreativa process. Jag vill
utmana dansarna och sätta igång
deras fantasi. Flerdimensionella
rörelser intresserar mig, och även de
SKÅNES DANSTEATER