Skånes Dansteater, FRANZÉN / NUUTINEN, program

ONCE A WHISPER AV HELENA FRANZÉN
I verket Once a Whisper återvänder Helena Franzén till sin stora inspirationskälla
naturen genom sin omisskänneliga rörelsekonst. Här finns de talande växterna,
de dansande kropparna som kommer till tals och hänförelsen över naturen och
dess inre liv.
Helenas rörelsevärld består och byggs upp av olika fysiska landskap. Genom
scenografi, kostym och musik skapar hon upplevelser av det sinnliga, det taktila,
det som kroppen upplever. Den här gången samarbetar hon med musikern och
kompositören Joep Beving. Hans pianomusik har rönt stor uppmärksamhet internationellt.
Joep Beving beskriver sin egen musik som "ett experiment i existentiell
kommunikation, en tro på en absolut estetik, för att bevisa att en universell och
metafysisk verklighet existerar."
Kostymören Helle Carlsson har skapat kostymer inspirerat från färg av lavar och
mossa och en del av kostymen blir också skulpturala objekt. Scenografin av
Jason Southbank förvandlar rummet till en levande bädd av mossa med en
organisk, handgjord ullmatta som rinner över golvet. Filmaren Håkan Jelk har
skapat projektioner som ger lager av liv till det sceniska uttrycket och som förstärks
av ljusdesignern Joonas Tikkanen ljusbilder.
I arbetet med verket har Helena fängslats av poeten Lousie Glück och hennes
samlade dikter i boken Vild Iris. Helena känner en stark samhörighet med Glücks
dikter där växterna talar till oss. Genom växterna får vi vara med om deras livserfarenheter,
deras kalla nätter – och glädjen över att växa och uppleva en kort
blomning, innan jorden kallar dem tillbaka till mörkret.
En iris är ju också ett öga – vad ser en vild iris? Något oväntat, okänt, en väldig
kaskad av blått i flera nyanser.
”Du som inte minns,
övergången från den andra världen,
till dig vill jag säga att jag kunde tala igen:
vad som än återvänder från glömskan återvänder
för att finna en röst:
mitt livs mittpunkt steg
en väldig kaskad, djupblå
skuggor över azurfärgat havsvatten”
Louise Glück (övers. Jonas Bruns)
– I naturen upplever jag att jag är en biologisk varelse. Jag är en del av dessa olika
livsformer, dess cykler, texturer, upprepningar och mönster. Jag får vara en del av
något tidlöst, något organiskt. Jag får finnas till av nödvändighet, säger Helena
Franzén och fortsätter:
– Jag tänker på att vi människor inte bara är beroende av allt liv som naturen ger
oss i form av jord, luft, vatten och som gör att vi kan existera. Jag vill också kunna
ge något tillbaka till naturen, genom att dela med mig av min dans och visa på
poesin och dess nödvändiga varande.
8 9