Lulu ohjelmalehti - Kokkola Opera

Lulu, oi Lulu
Lulu, åh Lulu
Lulu, oi Lulu. Mitä tunteita herätätkään kanssaihmisissä! Mitä
romanttisen, idealisoidun rakkauden myytistä voi jäädä jäljelle,
tuosta saksalaisen musiikin ja runouden, Beethovenin ja Goethen,
Schubertin ja Heinen, Straussin ja Hoffmansthalin, ihmetorvimies
Mahlerin, yli vuosisadan vaalimasta, ihmistä itseään kauniimmasta,
riuduttavan ihanasta onkaan jäljellä kun sinä astut lavalle?
Miten sinuun eläytyikään herkkä, keikarimainen Alban Berg,
vuodatti yhä ohuemmaksi käyvää sydänverivanaa nuottipaperille,
keskeytti työn - tietämättään ikuisesti - murtuneena ihanan Manon
Gropiuksen kuolemasta (vai oliko syynä sittenkin Hanna Fuchs...)
ikuistaakseen viulukonserton kuolemattomiin säveliin kaiken sen,
mikä oli hänelle tärkeintä.
Berg laittoi Luluun kaikkensa, loi käsittämättömän lujan muodon,
jonka verkostossa henkilöhahmojen motiivit, päähänpistot,
tunteenpurkaukset ja himot saavat täydellisen musiikillisen ilmaisunsa.
Tämän pidemmälle ei elämän musiikillistamisessa, kaiken
olevan esiintuomisessa taiteen keinoin, voi päästä.
Verenmyrkytys päätti Bergin elämän, Lulu jäi pöytälaatikkoon
odottelemaan natsiajan päättymistä, lennähtääkseen rajattujen nykymusiikkipiirien
tietoisuuteen 1950-luvulla. Kahden valmistuneen
näytöksen ylle on muodostunut myytillinen sädekehä, vertaan
sitä ainoastaan Schubertin “Keskeneräiseen”, sillä jopa Mahlerin
Kymmenes on pystytty uskottavasti täydentämään. Minulle kaksinäytöksinen,
Variaatioiden ja Adagion loppuun viemä Lulu on se
ainoa oikea, kunnes muusta vakuutun.
Olen onnellinen ja nöyrä saadessani auttaa Lulun jälleen lentoon
Suomenmaassa, lähes neljänkymmenen vuoden tauon jälkeen.
Lulu, åh Lulu. Vilka känslor du väcker i dina medmänniskor! Vad
kan möjligt lämna kvar av denna tyska musik och poesi efter Beethoven
och Goethe, Schubert och Heine, Strauss och Hoffmansthal,
efter Mahler med de magiska hornen, av ett välvärnat århundrade,
vackrare än människan själv, av det besvärande vackra, vad fi nns
kvar då du stiger upp på scen?
Hur levde sig inte den känsliga, förfi nade Alban Berg in i dig,
blödde allt tunnare hjärteblodsstrimmor på notpappret, avbröt arbetet
– för alltid, utan att veta det – då han var alldeles knäckt efter
den underbara Manon Gropius död (eller var orsaken ändå Hanna
Fuchs...) för att i violinkonsertens odödliga toner kunna föreviga
allt det som för honom var viktigt.
Berg satsade allt på Lulu, skapade en oerhört hård form i vars
nätverk karaktärernas motiv, infall, känsloutlopp och drifter fi ck
ett perfekt musikaliskt uttryck. Längre än såhär kan man inte
komma i att sätta livet i musik, då allt framförs med hjälp av konsten.
En blodförgiftning avslutade Bergs liv, Lulu lämnade i skrivbordslådan
väntandes på att nazi-styret skulle upplösas, för att
fl yga in i till de begränsade nutidsmusikkretsarnas vetskap på
1950-talet.
Över de två färdiga akterna har bildats en mystisk gloria, jag
jämför den endast med Schuberts ”Ofullbordade”, då till och med
Mahlers 10:e trovärdigt kunnat ifyllas. Den för mig tvåaktiga
Lulu, som förs till sitt slut av Variationerna och Adagiot, är den
enda rätta, tills jag blir övertygad om annat.
Jag är lycklig och ödmjuk då jag återigen får hjälpa Lulu attfl
yga vidare i Finland, efter nästan fyrtio års uppehåll.
Sakari Oramo
RSO:n ylikapellimestari, WCKO:n kapellimestari
RSO:s överkapellmästare, WCKO:s kapellmästare
7