Terveys - Maanpuolustuskurssiyhdistys

Bo Huldt
Professor emeritus vid Sveriges Försvarshögskolan i Stockholm samt Styresman för Kungliga
Krigsvetenskapsakademien
Svensk och finsk säkerhets-
och försvarspolitik
i en ny tid – och i ljuset av de historiska erfarenheterna
iket Sverige-Finland med rötter i
1100-talet sprängdes för 200 år sedan
R
som ett resultat av Napoleonkrigen
och en rysk positionsframflyttning . Trängt
mellan allianser och stormakter hade Sverige
inte mäktat försvara de egna positionerna
öster och söder om Östersjön. Under 2009
har också observerat detta ”jubileum”. Som
ersättning för det förlorade Finland skapades
istället västnordisk kombination med personalunionen
Sverige-Norge 1814, som varade ett
kort sekel. Över de nordiska ambitionerna att
under århundradenas lopp skapa en nordisk
gemenskap eller statsbildning – från Kalmarunionen
1397 till det svenska förslaget om Nordiskt
försvarsförbund 1948–49 och Nordiska
rådet på 1950-talet (eller Nordek på 1970-talet)
– vilar ett slags overklighet, ambitionen
att göra det omöjliga och omöjligt kanske därför
att ett större, djärvare koncept, en ”europeisk”
lösning, alltid till slut ”vinner”: genom
kontinentalmakternas dragkraft, NATO, EU.
Vi har nu åter en nordisk diskussion om säkerhets-
och försvarspolitiskt samarbete, som
på en gång återkallar de gamla (och mindre
framgångsrika) erfarenheterna om nordiskt
samarbete och väcker förväntningar om att
nya konjunkturer skapat nya förutsättningar
(och nödvändigheter). Entusiasmen men också
konkretionen är påtaglig i de olika förslag som
framlagts. I samband med svenska Folk och
Försvars årskonferens i Sälen i januari 2008
rådde en närmast euforisk stämning – äntligen
skulle de tre länderna Finland, Norge och Sverige
nu anträda vägen mot ett fördjupat försvarssamarbete.
Från norsk sida har därefter av den
norske politikern Thorvald Stoltenberg fram-
lagts ett förslag i tretton punkter för konkret
säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete där
den trettonde punkten är en gemensam nordisk
solidaritetsdeklaration. Med viss oro spanar en
luttrad man efter det större europeiska koncept
som även denna gång kommer att sabotera det
nordiska projektet.
För riket Sverige-Finland var samarbetet en
flerhundraårig erfarenhet även om vi måste erkänna
att den präglades av att Finland i nationell
mening ännu inte fanns; det var först lösryckningen
från Sverige och ett relativt milt
tsarstyre som gav möjligheterna till Finland
att efter hand identifiera sig självt och stå på
egna ben – samma väg gick också Norge i två
steg från 1814 till 1905.
Det nya Finland blev en nordisk stat, har det
sagts, först genom Vinterkriget 1939–40 då
landet vann både sympatier och stöd från de
nordiska grannarna. För svensk del – med stort
engagemang både diplomatiskt och vad gällde
militär utrustning och frivilliga – innebar detta
en ögonöppnare avseende Finlands betydelse
för Sverige. Som självständig stat hade Finland
åter dykt upp som bufferten mot Ryssland, den
”förterräng” som bidrog till att ge Sverige strategiskt
djup. Rent självintresse gjorde att Finlands
öde aldrig kunde bli Sverige likgiltigt.
Detta förhållande kom också att prägla det
kalla kriget och svenska ståndpunktstaganden.
Ett Sverige morskt och med betydande
självförtroende efter att oskatt ha ridit ut
världskrigs- stormen förde 1948-49 nordiska
försvarsförhandlingar med Danmark och
Norge i syfte att skapa en nordisk ”allians”
utanför allianserna, ett slags ”neutral” frizon
mellan Sovjetunionen och det NATO som nu
var på väg att formas. Finland var redan genom
vänskaps-, samarbets- och biståndspakten
med Moskva ett land utan strategisk handlingsfrihet
men det svenska förslaget kunde
dock sägas syfta också till att ge Finland andrum
genom att hålla
NATO på visst avstånd och göra Norden
till just en buffert eller ett avspänningsområde.
Nu blev det inget av förhandlingarna om
en alliansfri allians mellan pakterna men
för svensk del fick förhandlingarna med de
nordiska bröderna och de finsk-ryska relationerna
stora säkerhetspolitiska och strategiska
konsekvenser i Stockholm . Förhandlingarna
hade följts av överbefälhavaren general Helge
Jung, som i första hand kunnat konstatera att
någon allians blev det inte men likväl en relation
mellan Sverige, de västnordiska grannarna
och USA med övriga NATO-allierade, som
innebär att Sverige fick tillgång till teknik och
krigsmateriel från Väst och samarbetsmönster
utvecklades över alliansgränsen. Väst hade
inte råd att förlora Sverige, som således måste
ges möjlighet att beväpna sig med hjälp från
Väst. Sverige måste i gengäld kunna göra motstånd
tills detta hjälp anlände västerifrån. Om
omfattningen av allt detta vet vi nu ganska
mycket, tack vare nyare och betydande svenska
forskningsinsatser (Robert Dalsjö, Magnus
Pettersson, Jerker Widén mfl).
Detta var den ena sidan av saken. Den andra,
långt mer publika sidan hade med neutralitets-
politiken att göra, vårt säkerhetspolitiska svar
på den nya situation Sverige nu hade hamnat i.
För att stötta vår oberoende ställning måste
en hållbar doktrin formuleras på vilken vår
politik skulle byggas. Den formel som växte
fram – ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet
i krig” – kom att bestå kalla kriget ut
och delvis också därefter med vissa nyanseringar
och omformuleringar. Dess innebörd
var dock inte från början helt klar. Skulle den
tolkas så att neutraliteten skulle vara evig och
oföränderlig, eller skulle den kunna anpassas
efter omständigheterna? Var den ett frivilligt
påtaget åtagande eller en post vi skulle dö på
vad som än inträffade? Här rådde oenighet
mellan de regerande socialdemokraterna och
den borgerliga oppositionen: de förra under-
strök doktrinens ”evighet” och kompromisslöshet,
de senare tenderade att se den som ett
frivilligt åtagande som kunde ändras efter
förhållandena.
Under 50-talet kom regeringsversionen
att dominera bilden. Vad som var en rationell
strategi för svensk fred och säkerhet fick efterhand
under 60- och 70-talen en karaktär
av dogm med innebörd av svensk moralisk
överlägsenhet, varigenom den givet Sveriges
läge och grannar uppenbart riktiga, strategiska
tanken kom att förlora sin karaktär av just
tanke.
Notkrisen mellan Finland och Sovjetunionen
1960–61 illustrerade betydelsen av en
egen svensk hållning, i detta fall med ambitionen
att dämpa eventuell panik och överdrivna
åtgärder från någondera hållet – isynnerhet
kanske från västsidan. Om Finland gick
förlorat i strategisk mening skulle inte heller
Sverige kunna stå ensamt på skansen. Vårt beroende
var ömsesidigt.
Och blev det inget tredje världskrig – riskerna
var kanske störst i början och mitten
av 80-talet då sovjetsidans svagheter började
bli uppenbara och frestelsen att ta till ett preventivt
slag i en framprovocerad situation och
med dystra ryska framtidsutsikter kunde ha
vållat en katastrof. Istället kom Gorbatjov och
ESK-processen från Helsingfors 1975, som
både Finland och Sverige starkt bidrog till, att
sätta en viss prägel på det kalla krigets sista år,
vid sidan av den amerikanska upprustningen.
Om den nordiska balansens betydelse och
hela Nordens funktion som buffert, allierad
i Väst, neutral i mitten och VSB-kopplad till
Öst kommer kanske framtida analytiker att
ha mer både av kritik och lovord att erbjuda.
Ur ett finsk-svenskt perspektiv var dess betydelse
lika viktig som svår att konkret hantera.
När så det kalla kriget tog slut visade de för
stunden makthavande både i Helsingfors och
Stockholm viss tvekan inför vidden av den europeiska
dramatik som nu utvecklades.
Nordisk balans och ett väl avvägt förhållande
till både Moskva och Väst – ja hela neutralitetsbegreppet
– det som Sverige hade och
Finland eftersträvade – visade sig svårt att
omsätta i det nya läget. Ett gemensamt finsksvenskt
intresse blev frågan om de nu självständiga
balternas framtid. Finland koncentrerade
28 29