SDS-master 4.0.4 - Sydsvenskan

KULTUR
SYDSVENSKANh
Kulturchef: Rakel Chukri Redaktionssekreterare: Camilla Sylvan
B4 E-post: kultur@sydsvenskan.se Postadress: Kultur, Sydsvenskan, 205 05 Malmö
Tisdag 10 april 2012
Litteraturhyllan
Avslöjande lista
■ Mellan 1985 och 1995 utkom via Kulturrådet
en serie om hundra titlar med klassiker
ur världens skönlitteratur. Syftet
var att genom statligt stöd erbjuda billiga
uppsättningar till skolor. Ett par år senare
bröt den postkoloniala debatten ut
Margareta Flygt
frilansskribent
Skandalmumma.
Debatten handlade mer om
Kracht än om hans bok.
Kultursidor lever på debatter – en litterär skandal är
mumma. På något annat sätt kan jag inte tolka alla upprörda
inlägg i samtliga tyska tidningar om Christian
Krachts fjärde roman ”Imperium”. Kracht har marknadsförts
som ett litterärt under, en ny Bret Easton Ellis, med
en karriär som kulturskribent i bagaget – Schweiz litterära
enfant terrible.
Boken är ett slags blandning av äventyrsroman à la Stevenson
och skälmroman av Daniel Kehlmann, om virrpannan
August Engelhardt (1875-1919). Engelhardt – vegetarian
och nudist – grundade en solsekt i Papua Nya Guinea
vars anhängare uteslutande skulle livnära sig på kokosnötter.
Hjärnan fick enligt Engelhardt
näring från solstrålarna, varför varje
form av huvudbonad skulle undvikas.
Det är en sann historia, även
om det låter som en skröna. Omslaget
påminner om Hergé och diskussionen
kring innehållet har varit
lika uppbragd som kring ”Tintin
i Kongo”.
Debatten började med att Georg
Diez i en artikel i Spiegel anklagade
Kracht för att vara antimodern,
antidemokratisk och en förespråkare
för högerextremistiskt tankegods.
Snart kom författarkollegorna
till hjälp, bland andra Elfriede Jelinek,
Daniel Kehlmann och Feridun
Zaimoglu. I ett öppet brev anklagar
de Diez för att sätta likhetstecken
mellan vad en romanfigur säger
och författarens åsikter.
Men kritiken mot Krachts åsikter
kan vara befogad. Han har mer
än en gång uttalat märkliga åsikter,
som att talibanerna är ”kitsch”, att
han fascineras av Nordkoreas diktatur
och vill återuppbygga antisemiten
Bernhard Försters livsverk
Nueva Germania i Paraguay tillsammans
med den ännu tvivelaktigare
konstnären David Woodard.
Kracht borde diskuteras – men just
”Imperium” är harmlös. Nu har debatten
handlat om Kracht som person
och inte om själva texten.
”Imperium” är underhållande, välskriven
och rolig. En ironiserande
äventyrsroman, en kolonialsatir
som kritiserar det ”nya imperiet”,
den amerikanska kapitalismen och
nihilismen.
”Imperiums” omslag påminner
om Hergé, och diskussionen
om innehållet har varit
lika uppbragd som kring ”Tintin
i Kongo”.
Att romanen också har anklagats för att vara ett plagiat
stämmer väl in i litteraturskandalernas mediedramaturgi.
Efter stormen har Diez dragit tillbaka sin svidande kritik
med ett ”det var inte så jag menade”. Lugnet är återställt,
försäljningen rullar på. Frågan är hur många som egentligen
intresserar sig för August Engelhardts öde eller själva
boken. I stället hamnar allt fokus på bråket – att kalla
någon fascist är den enklaste vägen att nå stor uppmärksamhet
i Tyskland.
i Sverige, särskilt efter att Edward Saids
”Orientalism” översatts till svenska 1993,
och det blev uppenbart att klassikerserien
inte alls representerade världens
litteratur. Enbart två av de hundra titlarna
var icke-västerländska. 2006 tillsattes
därför en ny arbetsgrupp för att komplettera
serien med ytterligare femtio titlar.
Nu är utgivningen klar.
FOTO: ANTHONY SHOUAN-SHAWN
FOTO: KIEPENHEUER & WITSCH
I senaste numret av litterära tid-
”Allt går sönder” till mer avanceraskriften
Karavan intervjuas ordde
romaner som Clarice Lispectors
föranden för arbetsgruppen, Ste-
”Stjärnans ögonblick”, som dessutfan
Helgesson, som berättar hur
om sänds som radioteater den 13
urvalet gick till. Dessutom pre-
april. Listan, som avslöjar ens blinsenteras
hela listan, som innehålda
fläckar i litteraturen, är nu uppler
kända titlar som Mary
satt vid skrivbordet, redo
Shelleys ”Frankenstein”
att bockas av.
och Chinua Achebes Boris Karloff i filmen ”Frankenstein”.
MONA MASRI
■ RECENSION
Hans Ingvar Roths bok är en stor hjälp
för den som vill förstå kopplingen mellan
religiositet och tradition, skriver Niklas
Qvarnström.
En religionsfråga
ett steg längre
■ Enligt artikel 18 i FN:s deklaration
om religionsfrihet har varje människa
rätt att vara fri från sina föräldrars
och grannars religiösa övertygelser.
Säg det till en kurdisk familjefar
på flykt från ett stukat land som Irak.
En familjefar som i många fall inte
kan läsa.
Säg det, men säg det på ett språk
som familjefadern i fråga förstår. Ett
hedersmord är ett hedersmord för
mycket. Men att stryka någon medhårs
och säga att det är klart, de har
ju sin kultur och sina traditioner, är
kanske inte alltid den bästa metoden
att utesluta sådant som kommer
med som slaggprodukt. Nämligen
sjuka seder och bruk, som traderats
i så många generationer att det
vore naivt att tro att de går att avveckla
med hjälp av hänvisning till en deklaration.
Det finns en stor, för att inte säga outtömlig,
resurs i pedagogikprofessorn
och docenten i etik Hans Ingvar Roths
fråga: ”Är religion en mänsklig rättighet?”
Det är också titeln på hans nyutkomna
bok, som i bästa fall kan utgöra
underlag för etiska diskussioner
på högskolor och universitet. Någon
lätt fråga att besvara är det naturligt
nog inte, men författaren gör verkligen
ett – eller flera – försök. Han utgår
från FN:s artikel nr 18, men går ett
steg längre: var går gränsen mellan
rättighet och skyldighet. Och framförallt:
Vems rättighet? Vems skyldighet?
Och inför vem?
Det är inga frågor att avhandla på en
kafferast, även om Hans Ingvar Roths
bok är flyhänt nog att fungera även
som fritidsläsning – för den som verkligen
är intresserad av att, om inte
reda ut själva härvan, så åtminstone
få tag i en röd tråd i det nystan som
BOK
Hans Ingvar
Roth
Är religion en
mänsklig rättighet?
Norstedts.
Svår fråga
”Någon lätt
fråga att besvara
är det
naturligt nog
inte, men författaren
gör
verkligen ett
– eller flera –
försök.”
Hans Ingvar Roth.
religiositet, tradition och tillhörighet
utgör. Särskilt för människor på flykt
från sitt sammanhang, men också för
människor som agerar värdfolk för
flyktingar och kanske ser sina egna
traditioner lösas upp som rök över en
eld man inte riktigt kan definiera.
Så: säg allt detta på ett språk som alla
förstår, om du kan. Jag vet en som
verkligen har gjort ett försök. Han
jobbade som volontär och försökte
lära ut skandinaviska seder och bruk
– och lagar (om aga och annat våld i
hemmet) – till nyanlända och mindre
nyanlända flyktingar i Malmö.
Jag skulle tro att han gärna hade velat
ha tillgång till Hans Ingvar Roths
bok om den funnits tillgänglig då. För
gränsen mellan seder, bruk och lagar
är inte sällan återspeglade i en vattrad
spegel som alla människor, både
enligt min och Hans Ingvars Roths
mening, har rätt till, som jag förstår
honom: sin egen religiösa eller irreligiösa
tro. En tro på något större än
dem själva. Kalla det vad du vill. En
del kallar det Gud.
NIKLAS QVARNSTRÖM
författare och kritiker