Syrisk-ortodoxa kyrkan - Sveriges Kristna Råd

1972-74 tog Sverige hit omkring 50 personer per år från Libanon, i jämförelse med siffran 50 hade
tusentals släktingar till flyktingarna i Sverige sökt men fick inte komma hit. Under den tiden kom
emellertid ett hundratal personer från Syrien och Turkiet hit, men de jämställdes inte med flyktingar
utan fick statusen ”humanitära flyktingar”. Före februari 1976 kunde turkiska medborgare besöka
Sverige utan visum, därför sökte sig många kristna under åren 1975-76 från Turkiet till Sverige.
Inbördeskriget i Libanon resulterade också i att allt fler kristna därifrån sökte sig hit. För att begränsa
invandringen infördes visumtvång för turkiska medborgare. I februari 1976 beslöt regeringen, att de
flyktingar som befann sig i landet skulle tillåtas stanna. Den 12 november samma år fattade
regeringen ett nytt beslut med samma innebörd.
1975-76 är egentligen början på stora invandringen till Sverige, framförallt från Turkiet kom många
av dessa flyktingar efter att Turkiet 1974 hade invaderat och ockuperat norra Cypern. Enligt tidigare
erfarenheter så visste man ju att under krigstid är det alltid minoriteterna som drabbas, inte minst
när man har samma tro som ”fienden”. Cyprioterna hade samma kristna tro som syrianerna.
Eftersom det var svårt för syrianska kristna att bo kvar i Turkiet också efter kriget 1974 så var de
tvungna att fly, därför skedde en massinvandring till Västeuropa, USA, Canada och Australien.
Inbördeskriget i Libanon resulterade i att alltfler kristna därifrån sökte sig hit. Det var svårare för
syrianerna att bo kvar också där, eftersom många av dem saknade uppehållstillstånd-arbetstillstånd
på grund av inrikespolitiska skäl . Och många hade sina släktingar här sedan 1967.
Idag flyr fortfarande tusentals kristna, bl.a syrianer, från sina kärnområden i Turkiet, Syrien, Libanon
men framförallt Irak. De flesta flyr idag från krigets Irak, men en del också från Syrien.
De flesta flyktingar som kom till Sverige, bosatte sig i början i Södertälje och Storstockholmsområdet.
Så småningom blev läget ohållbart p g a arbetsbrist och bostadsbrist blev många erbjudna och/eller
uppmanade att börja tänka sig ett liv i en annan kommun än Södertälje där de efter
svenskaundervisning kunde få ett arbete att försörja sig och sin familj med. Det blev industristäder
som Norrköping, Västerås, Örebro, Göteborg, Landskrona, Malmö, men även andra orter som Eslöv,
Ljungby, Värnamo, Jönköping, Mjölby, Motala, Skövde, Eskilstuna, och en del andra städer som fick ta
emot de flesta syrianerna. Idag bor syrianer också bl a i Linköping, Nyköping, Enköping, Märsta,
Trollhättan m fl orter.
Det här avsnittet skall handla om hur den syrisk-ortodoxa kyrkan kom till Sverige och hur den
etablerades här, först som en liten kyrkoförsamling för att sedan bli ett av de största
frikyrkosamfunden. Som nämnts stod det klart för de flyktingansvariga att behovet av att utöva sin
religion var ett av flyktingarnas viktigaste önskemål, för att kunna få sitt önskemål uppfyllt skrev man
med hjälp av ansvariga myndigheter ett brev och besökte personligen den dåvarande patriarken H. H
Mar Ignatius Jakob III, patriark av Antiokia och hela Östern och överhuvud för den syrisk-ortodoxa
kyrkan i Damaskus/Syrien. Man framförde sin önskan om att få en präst till Sverige som skulle
ombesörja kyrkliga tjänster som själavård, gudstjänster, dop, vigsel, begravning och andra
sakrament. Patriarken tillgodosåg deras önskemål genom att så 1970 skicka en egen präst, Josef Said,
till Sverige. Den nye prästen bosatte sig i Södertälje eftersom de flesta syrianer bodde där, och
började tjänstgöra i den första nybildade syrisk- ortodoxa församlingen i Sverige.
Efter några år började syrisk-ortodoxa kyrkans medlemsantal öka dels genom giftermål, dels genom
flyktingkvoten, 50 personer årligen. Den stora flyktinginvandringen av syrianer till Sverige hade dock
skett 1975-1976, då tusentals kom hit. Bland flyktingarna fanns en del präster, såsom Fader Petrus
Ay, Fader Gabriel Aydin, Fader Issa Naman, (avled 2003) Fader Iskender Sauma, som kom i början av
1970 (avled 1995), Fader Butrus Abaada, Fader Akram Hanna, Fader Mounir Barbar. En kort period
fungerade munken Johanna Ibrahim som H.H. Pateriarkens vikarie i Sverige, men senare lämnade
han Sverige för att bli ärkebiskop i Aleppo/Syrien.