Teologi och religionsvetenskap i kris - Sveriges Kristna Råd

Teologi och religionsvetenskap i kris? - Den svenska situationen
Professor Teol dr Henry Cöster, Karlstads universitet, mail Henry.Coster@kau.se
I denna föreläsning/artikel 1
skall jag försöka formulera några reflektioner med anledning av
situationen för teologisk utbildning i Sverige.
Situationen
Våren 2009 lämnade Högskoleverket (HsV) en rapport efter en ”fördjupad granskning” av
teologisk och religionsvetenskaplig utbildning vid de svenska lärosätena. I rapporten ger Högskoleverket
uttryck för en i flera avseende grundläggande förändrad uppfattning om den teologiska
utbildningen i Sverige. Inte så att Högskoleverket tycker att teologin har blivit annorlunda
eller sämre. Tvärtom det viktigaste nya är tolkning och tillämpning av statens neutralitet
i relation till religiösa och konfessionella fenomen. Bedömning av teologisk utbildning
handlar alltså inte om en granskning utifrån vad vetenskapssamhällets menar vara rimliga
teologiska och religionsvetenskapliga kvalitetskriterier. Bedömning är istället gjord utifrån en
speciell politisk och statsrättslig förståelse av relationen mellan den religiösa neutralitet, som
staten skall inta i relation till religioner och rätten för religiösa gemenskapers självständighet
och rätt att ta ansvar för utbildning av sina ledares kompetens. D.v.s. motivet till förändringen
anges som en implicerad innebörd i de förändrade relationerna mellan stat och kyrka. Denna
avgörande formella grund åberopas som stöd i Högskoleverkets handläggning av granskningsuppdraget
och slutsatserna. Och Högskoleverket menar i rapporten att denna utgångspunkt
är formulerad av riksdagen och regeringen i den Högskoleförordning och examensordning
som gäller från 1 juli 2007. Fram till dess fanns det i förordningen angivet ett utbildningsprogram
avsett för teologie kandidatexamen. Från sommaren 2007 finns inte längre någon
sådan utbildning eller examen. Den förändringen i lag och förordning uppfattar Högskoleverket
varken som praktiskt eller redaktionellt motiverad. Förändringen utgör enligt Högskoleverket
en avgörande principiell förändring som effekt av skiljandet mellan kyrka och
stat.
Den stora förändringen av den högre utbildningen kallas i dagligt tal Bolognareformen. Det
innebär att vi nu har en så långt möjligt likartad strukturering av universitetsutbildningarna i
EU och USA. Skillnaden från det dittills gällande svenska systemet är att all akademisk utbildning
har tre nivåer. Grundnivå med tre års studier, avancerad nivå med två års studier och
därpå tre- eller fyraårig forskarutbildning. Häri ligger inga problem.
Tidigare fanns ett religionsvetenskapligt utbildningsprogram omfattande fyra års studier i ett
antal ämnen, som enligt examensförordningen skulle kunna kombineras för att vara ändamålsenliga
för bland andra blivande präster och pastorer. Den examen hade beteckningen teologie
kandidatexamen. Någon sådan utbildning är inte längre angiven i Högskoleförordningens
examensordning. Högskoleverkets tolkning innebär emellertid att det därmed inte heller
får finnas en sådan yrkes- och konfessionsrelevant utbildning i det statligt finansierade högre
utbildningssystemet. Denna förändring är inte ett resultat av Bolognareformen utan anges av
Högskoleverket som en effekt av åtskillnaden mellan kyrka och stat.
Svenska kyrkan bejakade i remissbehandling av Bolognareformen 2006/2007 att det religionsvetenskapliga
fyråriga teologiska utbildningsprogrammet kan avskaffas. Detta fick både i
propositionen och av Högskoleverket en tolkning som att en för kyrkan ändamålsenlig fyrafemårig
teologisk utbildning måste hållas helt skild från statligt reglerad akademisk utbild-
1 Denna artikel bygger på en föreläsning jag höll vid Nordiska nätverket för teologisk utbildning, 22 – 25 april 2009. Uppdraget
var att ge en bild av den teologiska utbildningens situation i Sverige efter Högskoleverkets granskningsrapport
2008:41. Den ursprungliga föreläsningen har med hänsyn till senare händelser utvecklats något.
1

ning. Den kris som avskaffandet av den sammanhållna fyra – femåriga teologiska utbildningen
skapat för teologisk forskning och utbildning är således motiverad av samma grundläggande
principer som de som också skiljer kyrka och stat. Förändring innebär att det som hittills
varit en gemensam, tydlig och ändamålsenlig yrkesrelevant fyrårig sammanhållen akademisk
utbildning med teologie kandidat- och magisterexamen, inte längre finns för de svenska statliga
lärosätena. Och de lärosäten med s.k. enskild huvudman, dvs. olika teologiska högskolor
som drivs av kristna samfund, kan inte längre självklart få rätt att utfärda sådana examina eller
erhålla statligt ekonomiskt stöd. (Under sommaren 2009 beslutade Högskoleverket att tillstyrka
Newmaninstitutets ansökan om rätt att utfärda kandidatexamen med teologi som huvudsakligt
område. Jag återkommer nedan till detta.) Det utbildningsprogram som fram till juli 2007
avsåg att reglera en ändamålsenlig femårig teologisk utbildning för t.ex. blivande präster och
pastorer, har med Bolognareformen och skiljandet av kyrka och stat blivit avskaffat. Förändringen
är inte praktiskt motiverad för att tillfredställa akademiska och sakliga krav på förbättrad
utbildning såsom fallet är med de tidigare reformerna under 1900-talet. Den nu genomförda
förändringen är istället principiellt motiverad av statens skyldighet att vara religiöst och
konfessionellt neutral. Denna principiella motivering som gällt högskolesystemet sedan mitten
av 1950-talet har vid ändringen av Högskoleförordningen 2007 och vid Högskoleverkets
senaste utvärdering 2009 fått en överraskande nytolkning och nya konsekvenser för bedömning
av teologisk och religionsvetenskaplig utbildning. 2
I Sverige har Bolognareformen i förlängningen av detta, till skillnad från i övriga Europa och
USA, inneburit en avgörande förändring av teologins förutsättningar. En förändring som inte
varit föremål för diskussion före beslut och vars konsekvenser inte beaktats i förarbetena vare
sig av lärosätenas ägare eller av avnämare. Bolognareformen tagen för sig är ingen avgörande
förändring av universiteten sådana som de uppfattats sedan medeltiden, dvs. som självständiga
institutioner i samhällets mitt med uppgift att förvalta och utveckla kunskap och kultur.
Alltsedan 1100-talet har universiteten i Europa haft ett uppdrag att bedriva teologisk utbildning
och forskning. Den nya högskolelagen och högskoleförordningen, som reglerar den
svenska högskolan från 1 juli 2007, innebär i de flesta avseenden inte en förändrad förståelse
av detta. Men samtidigt med Bolognareformen har det smugit sig in en förändring av Högskoleverkets
bedömning av och förutsättningarna för teologisk utbildning och forskning i det
svenska högskolesystemet. Sedan medeltiden har vid universiteten teologin, liksom juridik,
medicin, teknik, naturvetenskap och alla andra ämnen ständigt ändrats med hänsyn till vetenskapssamhällets
rationalitet och samhällets behov. Ämnena, ordningsföljden på kurser, undervisnings-,
anställnings- och examinationsformer och annat kan och har genom tiderna utformats
på en rad olika sätt. Den ändring som nu genomförts i det svenska utbildningssystemet
avseende teologin är av radikalt annorlunda slag. Det är alltså inte en förändring av innehållet,
kursernas dimensionering eller ordningsföljd, inte heller förändring av ekonomiska
förutsättningar för lärarresurser, bibliotek, läsplatser eller studiemedel. Det handlar istället om
den principiella och materiella rätten att av skattemedel och av staten erkända examensrättigheter
bedriva teologiskt relevant utbildning och forskning. Tydligast formuleras denna grundprincip
i den statliga utredningen "Staten och imamerna. Religion, integration, autonomi"
(SOU 2009:52). Utredare var professor Erik Amnå. Principen anges i den proposition som låg
till grund för riksdagens beslut om Bolognareformen och den anges i Högskoleverkets rapport
2 Efter fördjupad granskning av teologisk och religionsvetenskaplig utbildning beslutade Högskoleverket 2 juni 2009 att
ifrågasätta examensrätten för ett antal lärosäten. Dessa uppmanades att till HsV inkomma med svara på kritiken senast juni
2010.
Fram till mars 2010 var jag ledare i den arbetsgrupp som skrev underlaget för det sk Bolognanätverkets svar till Högskoleverket.
Det gemensamma yttrandet återger jag i artikelns avslutning. Högskoleverkets svar på lärosätenas reaktion väntas
under våren 2011.
2

efter fördjupad granskning av teologisk och religionsvetenskapliga utbildningarna. Effekterna
av denna principiella åtskillnad mellan teologi och ”statligt finansierad högre utbildning”
präglar utredningen. Denna nya uppfattning om religionsundervisning, forskning och högre
utbildning spelar roll även i förslag till ny lärarutbildning, ”En hållbar lärarutbildning” SOU
2008:109 som Sigbritt Franke presenterade senhösten 2008 och uppfattningen impliceras i
den nu gällande underlaget för riksdagens forskningsbeslut Prop. 2008/09:50.
Det är en ödets ironi att en allt starkare betoning av religion som ett fenomen som primärt är
de sk religiösas egen sak samtidigt leder till en ökad religiös analfabetism. Detta samband
påtalas av Stephen Prothero i hans uppmärksammade bok Religious Literacy 2007. Förhåller
det sig så, och det tror jag, så betyder det att den överraskande grunden för Högskoleverkets
engagerade kamp att undanröja konfessionsrelevansen i teologin i själva verket är uttryck för
en utrerad kristen konfessionalitet. Ledsamt nog har denna ”konfessionalisering” av religionen
och kristendomen fått sådant genomslag att det ”sekulära” samhällets organ nu riskerar att
avhända allmänneligheten tillgång till meningsfull teologi och religionsvetenskap.
Under våren 2009 visar några händelser i Europa aktualiteten kring frågan om religion i utbildning
och forskning. Utan att fördjupa mig i exemplen vill jag nämna tre:
I tidskriften New Satesman skriver 19 mars 2009 förre brittiske premiärministern Tony Blair
en artikel om den avgörande betydelse som religion har och hur han lägger särskild vikt det
problem som ligger i risken att isolera faktisk och levande religion från offentligheten och
forskningen:
On the rare occasions when I did talk about religion, it tended to be misrepresented
to suit the political purposes of others. That was the reason why “we did
not do God”.
Out of office, seeking to make a contribution to important public and policy debates
in a different way, I feel no such restraints. Indeed, as the years of my
premiership passed, one fact struck me with increasing force: that failure to understand
the power of religion meant failure to understand the modern world. In
western Europe this may sound counter-intuitive. Almost everywhere else, it
stares you in the face.
Söndagen den 26 april 2009 hölls i Berlin en folkomröstning om hur skolans religionsundervisning
skall regleras. Frågan gällde om ämnet etik som idag är obligatoriskt skulle ersättas
med möjligheten för eleverna att välja om man ville läsa etik eller religion som obligatoriskt
ämne. 29% av de röstberättigade deltog och omröstningen utföll mycket jämt med 49 % av
rösterna för möjligheten att välja om man villa läsa etik eller religion medan 51% röstade för
att bibehålla ordningen med enbart etik (utan religion) som obligatoriskt ämne och därmed att
religionsundervisningen skulle förbli en angelägenhet enbart för de olika konfessionerna.
En intressant parallell händelse till omröstning blev en diskussion under sommaren 2009
kring ett förslag från Humboltuniversitetet i Berlin och en rad andra universitet om möjligheten
och vikten av en akademisk imam-utbildning. Förslaget har diskuterats flitigt och fått stöd
från en rad europeiska universitet tvärtemot det svenska statliga (sic!) utredningsförslaget.
Ett tredje och tyngsta exempel utgör den tydliga rapporten från tyska Vetenskapsrådet om
förväntningar på teologi och religionsvetenskap. 3
Jag skall återkomma till den nedan men
intressant är det värde som tillskrivs avnämarbehovet. Utformningen av teologisk forskning
och utbildning har formats av vetenskapssamhället i samverkan med det omgivande
3
Empfehlungen zur Weiterentwicklung von Theologien und religionsbezogenen Wissenschaften an deutschen
Hochschulen. Rekommendationerna finns på nätet adress: http://www.wissenschaftsrat.de/texte/9678-10.en pdf
3

samhället. När Högskoleförordningen nu 2007 avskaffar regleringen av det religionsvetenskapliga
programmet så motiverades det tvärtom av missriktad respekt för de konfessionella
gemenskapernas frihet från statens reglering. MEN det nu avskaffade religionsvetenskapliga
programmet formades inte av samfunden men av det vetenskapliga samhällets organ för akademisk
forskning och utbildning. Det är akademin själv, i Sverige liksom i tyska vetenskapsrådet
och runt om i världen, som motiverade behovet av det religionsvetenskapliga fyra-
eller femåriga programmets mångdisciplinära bredd för att säkra akademisk kvalitet. Högskoleverkets
rapport menar nu att programmet är konfessionellt. Högskoleverkets rapport föreskriver
på detta sätt akademin vilka perspektiv utbildningen och forskningen skall välja. Därmed
är HsV på gränsen att bryta mot Högskolelagens portalparagraf 6 § ”För forskningen
skall som allmänna principer gälla att 1. forskningsproblem får fritt väljas, 2. forskningsmetoder
får fritt utvecklas och 3. forskningsresultat får fritt publiceras”.
I januari 2010 publicerade, som sagt, tyska Vetenskapsrådet sina rekommendationer för teologi
och religionsvetenskap. Vetenskapsrådets förväntningar uttrycker explicit det som även
kan ses som det internationella religionsvetenskapliga och teologiska akademiska arbetets
koncensus ”als kritische Selbstreflextion der Glaubensbekenntnisse und Sinnansprüche ihrer
Kirchen verstanden. Am deutlichsten wird dieses Selbstverständnis der Theologie an der
Entwicklung ihres hermeneutischen Zugangs zu den eigenen autorativen Texten.” (s 52).
Denna förväntade akademisk kompetens svarar till ett betonat behov hos samfunden att stärka
den kritiska självreflektionen hos samfundens och de religiösa gemenskapernas funktionärer
(s 53). Och i likhet med alla andra översiktliga presentation av den akademiska teologin/religionsvetenskap
så anges kontexten eller ”orten” som tre förpliktigande perspektiven:
samhället, samfunden och akademin (s 56).
Lite 1900-talshistoria
Det nuvarande svenska utbildningssystemet kan vi, för att göra en lång och komplex historia
kort, se som tre steg i hur det teologisk utbildning och forskning förändrats. Fram till 1950talet
bars teologi av en sammanhållen fakultet med mångdisciplinärt kollegium med undervisnings-
och examinationsskyldighet för att ge kvalificerad yrkeskompetens. Med den sk Rumoreformen
i början av 1970-talet konsoliderades utbildningen som ett mångdisciplinärt utbild-
ningsprogram som omfattade minst fyra års studier. 4
Rumo-reformen angav även fem ”klas-
siska” teologiska ämnen och ett krav på att fördjupade studier i minst tre skulle ingå i examen.
Med Bolognareformen och dess förändring av examensstadgan 2007 försvann teologie kandidat-
och magisterexamina som yrkesprogram. Och genom Högskoleverkets tolkning 2008 av
skiljandet mellan kyrka och stat så försvann också principiellt möjligheten att ge en akademisk
yrkesrelevant utbildning och examen med inriktning på samfundens och olika religiösa
gemenskapers behov. Utbildningen är nu hänvisad till det enskilda lärosätets uppbyggnad av
kurser och deras möjligheter att kombineras till ett s.k.”huvudsakligt område” omfattande tre
terminers studier. Jag återkommer strax till detta men först skall jag försöka göra den aktuella
situationen lite tydligare.
Nationell utvärdering 2003 och den försvunna trivialskolans kompetenser
2003 gjordes en nationell utvärdering NU03 av den allmänna skolans undervisning i de ”samhällsorienterande
ämnena” de sk SO-ämnena,. Den visar problematisk nog en ökad religiös
analfabetism. Allvarligare är kanske det som visar sig som oförmåga att reflektera teologiskt.
4 ”Därom kan jag ge besked… ty jag var med”. De drivande arkitekterna till RUMO-reformen utgjordes i den för
övrigt enhälliga sakkunniggruppen av professor Per Erik Persson, lektor John Ronnås och jag själv. Religionsvetenskaplig
utbildning. Betänkande avgivet av utredningen angående den religionsvetenskapliga utbildningens
mål och organisation (RUMO). Universitetskanslersämbetet skriftserie 13:1971.
4

Utvärderingens bild utgör en utmaning för skola, lärarutbildning och teologi. Slutsatserna blev
många men i vårt sammanhang här utgör en kommentar av professor Mikael Alexandersson
ett memento. Han gör, avseende undervisningen i ämnet religionskunskap, en iakttagelse som
jag tror till viss del gäller även den religionsvetenskapliga utbildningen. I varje fall visar det
en situation som, om den är riktig, är en ytterst oroande karakteristik och som den teologisk
undervisning måste förhålla sig till. Han pekar på tre -ismer som präglar utbildningens situation.
Den första är en stark verbalism alltså att eleverna kan prata väldigt mycket om
viktiga frågor men de saknar substans i sitt prat om detta.
Den andra ismen handlar om fragmentarism, de får inte ihop helheterna riktigt,
de kan inte binda samman de viktiga frågorna och kan inte alltid tänka kausalt
(orsak-verkan).
Den tredje -ismen är individualism som underbyggs av vissa inslag i SOundervisningen
som exempelvis intressestyrningen. Det är ”jag” som definierar
frågorna och de riktas också mycket mot den egna personen. 5
Dessa tre ismer anger avsaknad av det som skulle kunna betecknas som den akademiska utbildningens
tre avgörande kompetenser: språklig kommunikationsförmåga, historisk medvetenhet
och vetenskapligt förhållningssätt. Intressant nog har redan den skola vi sedan medeltiden
kallar trivialskolan försökt ge redskap som hjälper eleven att inte falla offer för verbalism,
fragmentarism och individualism. Det ges i de tre kompetenser, som gav den grundläggande
utbildningen namnet trivialskola. Kompetenserna är grammatik, retorik och dialektik. Dvs
grammatik som ger den språkliga kompetens som gör det möjligt att få sagt det som andra kan
uppfatta och förhålla sig till som en gemensam verklighet. Retorik, gav den historiska kompetens
som gör det möjligt att framställa sammanhanget och dialektik, som gav det vetenskapliga
förhållningssätt som gör det möjligt att se konsekvenserna, alternativen och det som annars
skulle glömmas eller gömmas.
Triviums, klassiska formade grundläggande utbildning avsåg att ge just dessa tre kompetenser,
språket – historien – vetenskapligt förhållningssätt. Dessa utgör intressant nog även avgörande
kompetenser för meningsfullt teologiskt arbete. Sedan Schleiermachers gruppering av
de teologiska kompetenserna har man betonat språklig, historisk, systematisk och praktisk
teologi. Det finns skäl att också idag använda denna mångdisciplinära medvetenhet när man
ska fundera över den teologiska utbildningen. 1900-talsteologin har i särskild grad kommit att
formas parallellt med övriga kulturvetenskapers fruktbara användning av språkteoretiska begrepp,
distinktioner och relationer. Dessa teoretiska och metodiska kompetenser speglar väl
det klassiska trivium. Alla kulturer och religioner är begripliga och kommunicerbara såsom
språken är det. Alla kulturer och religioner ingår i relevanta sammanhang såsom retoriken
uttrycker det och alla kulturella och religiösa traditioner förhåller sig i en ömsesidig kritisk
relation till den aktuella situationen, om man så vill dialektisk.
För teologins del betyder detta att akademiskt arbete med den kristna traditionen (och jag
förmodar också andra traditioner) måste utgå från det faktum att ingen religion inte heller
kristendomen primärt har tillkommit för att bli föremål för religionsvetenskap. Detta kan formuleras
som att teologins och religionsvetenskapens uppdrag är bestämt av ett hermeneutiskt
didaktiskt imperativ. Den kristna traditionen bearbetas teologiskt under det hermeneutiskt
didaktiska imperativ som förpliktigar oss att tolka traditionen så att den blir överlämnad i undervisningen
till stöd för människors, samhällets och samfundens livsmod.
5
Skolverket (2005c), Grundskolans ämnen i ljuset av Nationella utvärderingen 2003 – Nuläge och framåtblickar. s. 226
Finns som pdf-fil på www.skolverket.se/NU 03
5

Jag uppfattar en internationell koncensus avseende den teologiska utbildningen så att det teologiska
studiet utformas så att det ger just de grundläggande kompetenser som behövs för att
bearbeta tre olika men sammanflätade fenomen. Det handlar om:
1) traditionens artefakter, texter och andra historiska fenomen. För detta krävs i vid mening
språklig kompetens, triviums grammatik, dvs förmågan att förstå vad som i traditionen kommit
till uttryck. Det handlar därtill om
2) en kompetens att se artefakternas och traditionens samband, med aktuell relevant livsförståelse.
Det betyder krav på en hermeneutisk bearbetning. Och det handlar om att studiet
3) skall skapa förtrogenhet och färdighet att professionellt göra traditionen tillgänglig hos
den enskilda människan och den konkreta sociala kontexten. Det handlar om en kompetens att
artikulera problemmedvetenhet och kritiskt kunna bidra i det konkreta arbetet med livsmod
för individ och samhälle.
Den skarpsynte ser genast att mina föreslagna kompetenser ganska väl svarar till den disciplinindelning
som sedan Schleiermachers dagar varit teologins indelning i exegetisk, historisk,
systematisk och praktisk teologi. De handlar om en förtrogenhet med artefakter, ordningar,
och kyrkans historia. För teologins del är det, enligt min uppfattning, viktigt att varken
bibeltexter, de kristna symbola eller liturgier frikopplas från receptionen och dess tolkningshistoria
sådan den formas av kyrkan genom tiderna och i förkunnelsens levande ord. Det finns
ett värde i att vid disciplinindelning av teologin fokusera i de eftersträvade kompetenserna
istället för disciplinerna. Detta är också ett uttryck för en allmän insikt i aktuella beskrivningar
av universitetsutbildningarnas ändamål. Indelningen av det samlade teologiska studiet idag
både i Svenska kyrkans beskrivning av prästkandidatens utbildning och i universitetsvärldens
beskrivning av kurser, ämnen och huvudområden har inte primärt en anknyta till den Schleiermacherska,
ibland kallad den klassiska, indelningen i sedvanliga, fixerade och väldefinierade
ämnesdiscipliner. Det visar sig inte minst i de mindre lärosätenas begränsade möjligheter
att ha heltidsanställda personer med egen forskarerfarenhet i alla de olika disciplinerna. I detta
avseende är Svenska kyrkans nya prästutbildningsförslag en anpassning till de artikulerade
kompetensbehoven snarare än till de ämnen som prästkandidaten förväntas möta i sin teologiska
utbildningen.
Denna förändring, från disciplin- till kompetenscentrerad beskrivning av det akademiska studiet,
ligger bakom att man i bolognareformen istället för ”ämne” talar om ”kurser” eller huvudsakligt
område. Häri ligger inget omedelbart problem. Istället ligger problemet i hur man
för teologins del skall kunna säkerställa teologi som en ofrånkomligen mångdisciplinär vetenskap
och lokalt kunna säkerställa sambandet mellan forskning och undervisning. Problemet
handlar om att teologin skiljer sig från de flesta andra ”ämnen” och ”huvudsakliga områden”
genom att forskningen, av sakliga skäl, hämtas från en rad samverkande forskningsdiscipliner
med olika metoder och materialgrupper. Tidigare var detta sammanhållet som ett reellt fakultetskollegium,
en ordning som inte längre förutsätts. Kollegiet har istället ofta ersatts av en
virtuell gemenskap eller ett på den enskilda forskarens initiativ konstruerat nätverk. Låt mig
säga några ord om denna förändring, som nu präglar all akademisk verksamhet inte bara i
Sverige. Förändringens betoning av individens initiativkraft kommer när den kombineras med
resursallokeringen att försvåra teologins nödvändiga mångdisciplinära kompetens.
Förändringar i forskningsorganisation
Under de senaste två decennierna har förutsättningarna för akademisk verksamhet väsentligen
förändrats. Förändringen beskrivs ibland av vetenskapsteoretiker, historiker och filosofer som
en övergång från forskning mode I till mode II. Förändringen beskrivs ibland som en allt starkare
betydelse av nätverk för att skapa den volym, ekonomiskt och personellt, som behövs för
framgångsrik forskning. I detta avseende har teologins historia visat betydelsen av internatio-
6

nella och konfessionella kontakter och den mångdisciplinära miljön för att stärka teologins
relevans och kvalitet. Men när betydelse av ”nätverk” nu betonas inom mode II så har kollegialiteten
emellertid sekulariserats på ett sätt som väsentligen gör att nätverksforskningen fått
en, enligt min bedömning, negativ effekt. Jag vill här enbart peka på två, som jag menar avgörande
karakteriseringar med betydelse för teologin. De förändringar, som brukar beskrivas
som övergång till mode II, har för universitetens teologiska verksamhet visat sig i allt högre
utsträckning följas av två biverkningar. De kan kort beskrivas som att akademin i ökad grad
premierar individualism och resurskombatism. Båda dessa effekter kan vara avsiktliga och
som sådana i själva verket utgöra själva poängen med förändringen. Låt oss därför först presentera
dem innan jag utvecklar förutsättningarna för min kritik och oro.
Universiteten uppfattades fram till 1990-talet ha en flexibilitetshämmande organisation. Nyorientering
fick ofta vänta tills ny professor hade tillsats eller ny professur inrättats. Eftersom
forskning och forskarmiljöer ansågs riskera bli bundna till forskarlag, ofta begränsade av en
professorsgeneration, byggdes istället kluster och nätverk. Dessa gjorde det möjligt att skapa
forskarlag med forskare från olika universitet och från andra ämnesmiljöer. Denna gyllene
medalj har emellertid som alla en baksida. Vinsten med en massa forskare är inte nödvändigtvis
en ökning av det som kallas kritisk massa.
Kritisk massa är ett uttryck hämtat från kärnfysiken men används flitigt i överförd mening
som beteckning på en kvalitetsindikator i akademisk verksamhet. Med yttrycket avses en
forskarmiljö med tillräckligt antal och mångfald i kompetensen för att säkerställa den kritiska
prövning som utgör kvalitetskydd för forskning och utbildning. Ett sätt att säkerställa ett sådant
kritiskt kollegium är t.ex. att anställningar föregås av öppen konkurrens mellan sökanden
och extern sakkunnig vid bedömning av de sökandes meritering. Det man vill undvika är att
kollegiet utvecklas enbart genom inval av likatänkande.
Den betoning av nätverket som mode II framhäver skiljer sig däremot i ett avgörande hänseende
från innebörden i kritisk massa. Nätverk har som alla nät två funktioner: kunna sortera
och stänga ute. Nätverket styrs av sina initiativtagare som väljer sina samarbetspartners.
Styrkan ligger i att det blir ett fungerande arbetslag som stöder varandra. Men risken är att det
som universitetsinstitutionerna byggt som arbetslag med forskare som kritiskt prövar och utvecklar
ny kunskap berövas sin gemensamma inspirerande och kritiska potential. Risken är att
deltagarna i arbetslaget får sin primära lojalitet och arbetsinsats i det skenbart vidgade men i
realiteten självvalda nätverket. Problemen är att universitetsfinansieringens resurser primärt
blir till nytta för det nätverk som byggs och kontrolleras utanför universiteten och i de flesta
fall som resultat av enskilda individers insatser. Nätverket byggs av individer som finner varandra
intressanta som samarbetspartners. Däri ligger deras styrka. Men nätverket i relation till
universitetsinstitutionen blir ett isolat som riskerar beröva institutionskollegorna deras arbetsgemenskap.
Den starka betoningen av nätverket i mode II rymmer ingen spärr mot åderlåtning
av universitetens institutionella forskarlag.
För teologins del innebär detta en risk att alltför stor del av det teologiska arbetet sker i nätverk
utan samband med varken den mångdisciplinära institutionen eller den teologiska traditionen,
dvs samband med den plats där det kristna livsmodet levs. Däri ligger risken med det
jag kallar den ökade individualiseringen av mode-II-forskning Om detta på sikt är bra eller
dåligt måste bli föremål för fördjupad analys.
Ett andra problem som aktualiseras av mode-II är den alltmer styrande funktion som konkurrensen
om resurserna innebär. Bakgrunden är tvåfaldig. 1) De resurser som ägarna ställer till
förfogande för högre utbildning och forskning utgör en alltmer begränsad del av det som
krävs för att hålla eftersträvad kvalitet. 2) I forskarvärlden lever en metaforik hämtad från
idrott och marknadsteori om att konkurrens befrämjar kvalitet. Det jag uppfattar som risken är
att man får några för idrott viktiga och marknaden avgörande tankestrukturer som insatta i
forskningen riskerar ha skadlig effekt. Bara några exempel: inom idrott utgör konkurrensen en
7

del av underhållningen. Den som vinner sprinterloppet vid en tävling är inte självklart bättre
än den som vinner vid nästa eller den tidigare tävlingen. Vid Världsmästerskap och Olympiska
spel vinner den som just vid tävlingstillfället är världsledande men därmed inte sagt att den
samlade kvaliteten på världens löpare blivit bättre. Framför allt så spelar det ju inte någon roll
vem som vinner. Utöver spänningen vid tävlingstillfället och tillfredställelsen för vinnaren är
det för alla oss andra likgiltigt vem som vinner. Med forskningskonkurrens är saken annorlunda.
Idrottens resultatmätningar är exakta men oväsentliga. Forskningens resultat är däremot
aldrig fullständiga, opartiska och otvetydiga men utgången är avgörande inte bara för
deltagarna men också för ”mänskligheten”. Kvaliteten i ny kunskap och bred utbildning tycks
ytterst sällan stå i rimlig proportion till de resurser som läggs ner på att anpassa forskaren till
tävlingsformen genom att i projektansökningar och forskningsrådsprövningar locka till inställsamhet
och opportunism. Det finns i urvalsprocessen ytterst små möjligheter att använda
kriterier som gynnar kritisk prövning, okonventionella projektplaner och forskarlag som inte
själva väljer sina kollegor.
Både föreställningen om att nätverket och resurskonkurrensen befrämjar kvalitet, riskerar för
teologins del att medföra en kontraproduktiv skada. Nätverkets faktiska individualisering riskerar
beröva forskningen den inramning som teologins mångdisciplinära kompetens innebär.
Konkurrensens om resurserna riskerar hämma teologins uppdrag som kyrkans självkritik och
professionsutbildning. När de som besitter och fördelar resurserna fördelar dem efter lyskraften
i de enskilda ansökningarna kommer teologins professionalitet farligt nära prostitution,
dvs kompetensen användning bestäms av den som har den pekuniära makten och inte av
kompetensen hos den professionelle. Den stridbara professorn i rättsvetenskap i Göteborg
Dennis Töllborg har pregnant och journalistiskt formulerat detta problem som numera också
akademin uppmärksammar: det är i Sverige i lag förbjudet att köpa en prostituerad men inget
hindrar att köpa en professor. Forskningsetiskt är problemet förmodligen störst just i de vetenskapsområden
som likt teologin förutsätter en mångdisciplinär kompetens i forskarlaget för att
arbetet skall bli tillförlitligt och kvalificerat. Därför måste huvuddelen av forskning av kvalitetssäkringsskäl
göras i kollegier som inte enbart valt varandra och som i sig har tillräcklig
bredd i den kritiska blicken. Om teologins forskningsgrund i allt större grad bygger på individens
strävan att opportunt locka och tillfredställa finansiärerna riskerar det att urholka den
mångdisciplinära teologiska kompetensen. Därmed blir även undervisningen utan möjlighet
att hjälpa studenten i arbetet med att uppöva sina teologiska färdigheter.
Kvalitetsindikatorer för teologisk forskning och utbildning
1) Vetenskap/teologi behöver kritisk massa dvs. disciplinära kompetenser i samverkan. Internationellt,
liksom i Sverige, utgör detta ett kriterium vid bedömning av rätt att utfärda examina.
Klassiskt har det organiserats i fakulteter dvs lärarkollegium med de kompetenser som
fordras för att meningsfullt och kvalitativt säkra utbildning och forskning inom ett vetenskapsområde.
Få högskolor och universitet kan idag avsätta tillräckliga resurser för att säkra
detta. Lärarkollegiet i teologi bör i varje fall fylla tre kriterier: lärare med egen forskning inom
minst de tre teologiska kompetenser – 1) historisk exegetisk, 2) systematisk teologisk och 3)
praktisk/social-/ beteendevetenskaplig teologi. Med tanke på att dessa tre kompetenser i första
hand formas i kristendomsforskning kan man överväga en tydligare betoning av särskild fjärde
kompetens i religionshistoria dvs förtrogenhet med egen forskning om religionernas mångfald.
En viktig kvalitetsindikator för ett fungerande kollegium är enligt min bedömning, att
lärarkollegiet utöver minst tre heltids seniora lärare även har ett antal supplerande externa
lärare vars möjlighet att aktivt delta i det kollegiala arbetet tydligt regleras.
8

2) Kyrkan behöver teologi som kritisk självreflektion. Kravet på samverkan med det omgivande
samhället förutsätter att teologin i både forskning och utbildning förhåller sig till behovet
av konfessionsrelevans. Det betyder en medveten reflektion kring och ansvar för två problem,
dels säkra den kompetens som krävs av ett ansvarigt ledarskap inom de religiösa organisationerna
dels säkra en kritisk prövning av hur kristen tradition och praxis faktiskt levs och
ansvarigt kan utformas idag. Teologin kan inte begränsas till enbart religious literacy utan
måste även bearbeta det krav som ligger i att ingen religion någonsin har formats enbart för
att bli föremål för teologisk eller religionsvetenskaplig forskning. Religion i allmänhet och för
teologins del i synnerhet står under imperativet att tolka och tydliggöra tradition, artefakter
och praxis så att de kan ge levande människor möjlighet att formulera livsmod och hopp. Detta
hermeneutiskt didaktiska imperativ tvingar teologisk utbildning att belysa och träna hur
aktualisering och undervisning av och om traditionen skall utformas och hur teologin skall
upprätta en ömsesidig kritisk relation mellan en tolkning av traditionen och en tolkning av den
aktuella situationen.
3) Teologi som kompetent professionalitet är svaret på det hermeneutisk didaktiska imperativet.
Man bör märka att detta imperativ inte är ett krav från de konfessionella gemenskaperna
utan från det religiösa material som utgör teologins och religionsvetenskapens föremål. Det
betyder att kravet är ett krav format av det omgivande samhället till den högre utbildningen
och forskningen. Det kravet försvinner inte därför att ett samhälle valt att organisera religiösa
verksamheter fristående från statens styrning. Kravet på avancerad ekonomutbildning försvinner
inte därför att staten bestämt sig för att inte tillämpa planekonomi. Det teologiska
hermeneutiska imperativet försvinner inte därför att vetenskapssamhället skall respektera en
kulturellt eller vetenskapsteoretiskt motiverad och betonad religiös neutralitet. Den av Högskoleverksrapporten
betonade åtskillnaden mellan kyrka och stat upplöser inte det med kulturen
som sådan ofrånkomligen givna hermeneutiskt didaktiska imperativet. Tvärtom bör den
förväntade verksamheten och kompetensen ha sådan kvalitet att den kan vara till hjälp för
enskilda och gemenskaper i deras relation till traditionerna. Utan denna professionalitet riskerar
kulturen enbart gynna religiös prostitution där eventuell förtrogenhet med religion erbjuds
på fördomens och religiositetens anpassning till makten att betala. Utan professionell teologisk
kompetens riskerar den kristna traditionen, liksom andra religiösa traditioner, att berövas
en avgörande kvalitet nämligen att både vara igenkännbar och därtill en skatt som är allas och
ingens.
Sammanfattande synpunkter på teologisk och religionsvetenskaplig utbildning
Det svenska nationella nätverket för lärosäten med religionsvetenskap och teologi, det tidigare
sk Bolognanätverket, har med anledning av Högskoleverkets rapporter 2008 och 2009, och
i linje med de av mig i denna artikel indikerade synpunkterna formulerat en gemensam pm
antagen vid nätverkets gemensamma möte i Uppsala 4 mars 2010, som jag här avslutar med:
PM 4 mars 2010 från det Nationella nätverket för lärosäten med religionsvetenskaplig
och teologisk forskning och utbildning
Religion, värdegrund och etik är ofrånkomliga i den mänskliga kulturens många sammanhang.
Därmed motiveras att dessa fenomen uppmärksammas i akademisk utbildning
och forskning.
En bakgrund till nätverkets behov att uttala sin uppfattning om högre utbildning i religionsvetenskap
och teologi är våra frågetecken för Högskoleverkets, såsom det kan upp-
9

fattas i rapporterna december 2008 och därefter våren 2009, föreskrivande synpunkter
på teologins och religionsvetenskapens uppgifter, metoder och organisatoriska former.
Lärosätenas ansvar och Högskoleverkets uppgift
Högskoleverkets rapporter har mött kritik från både stora och små lärosäten, enskilda
forskare och rektorer. Detta aktualiserar ett behov av att nätverket och Högskoleverket
finner rimlig samsyn i vad som är vetenskapssamhällets respektive Högskoleverkets
uppgifter. Nätverket vill betona vikten av att olika lärosäten och huvudområden blir bedömda
utifrån tydliggjorda och kända kriterier och som används konsekvent och på likartat
sätt vid granskning av andra huvudområden. Utan sådan samsyn mellan lärosätena
och Högskoleverket riskerar tillsynsrapporterna att enbart mötas av den acceptans som
makten kräver och utan förmåga att bidra till vetenskapssamhällets arbete med att skapa
god kvalitet i forskning och utbildning.
Teologi och religionsvetenskap
Det ligger en styrka i det svenska språkbruk som, vad avser metodisk, teoretisk och
akademiska krav, inte gör skillnad på teologi och religionsvetenskap. Det nationella
nätverket har en uttalad konsensus mellan lärosätena, oavsett om de är statliga eller har
enskild huvudman, att vad gäller akademisk kvalitet står religionsvetenskap och teologi
under samma krav och med samma anspråk. För den svenska högskolan regleras verksamheten
i hög grad av varje enskilt lärosätes fastställda organ för vetenskapssamhällets
egen tillsyn genom fakultetsnämnd och motsvarande. När dessa organ fattar sina beslut
förväntas de ansluta till rimlig nationell och internationell konsensus. Samsynen bör utformas
så att de enskilda lärosätenas tradition och särart respekteras samtidigt som kvalitetsmåtten
är acceptabla lärosätena emellan. Inte minst utgör detta ett stöd för studenternas
mobilitet, avnämarnas förväntningar och det omgivande samhällets förtroende
för den kompetens som utbildningen ger.
Nätverket för lärosäten med teologi och religionsvetenskap vill i detta sammanhang särskilt
uppmärksamma tre med bolognareformen betonade krav på utbildningen:
1. Huvudområde
Vad som vid ett lärosäte utgör huvudområde är en fråga för lärosätet och dess vetenskapliga
tillsynsorgan.
Beteckningen religionsvetenskap/teologi är beteckning på ett huvudområde med akademisk
bearbetning av religiösa fenomen. Beteckningen bör förutsätta både att det bearbetade
materialet har en relation till världsreligionernas mångfald och en tydlig medvetenhet
om mångfalden i de vetenskapliga metoder som också internationellt brukar
förknippas med religious studies and theology. Huvudområdet ska därför kvalitetsbedömas
på likartat sätt som andra huvudområden t.ex. historia, litteraturvetenskap, sociologi
etc. med sin vetenskapliga grund i mångdisciplinära, vida ämnestraditioner och
specialiserade inriktningar. Huvudområdet religionsvetenskap/teologi kan ha skilda profil
vid olika lärosäten, liksom också andra huvudområden utanför detta fält har. Beroende
på lärosätets storlek kan dessutom huvudområdet religonsvetenskap/teologi delas i
flera huvudområden. Antalet huvudområdet inom fältet och innehållet i huvudområde
återspeglar således lärosätets storlek och profil.
2. Lärarresurser
Kvalitet i utbildning och forskning bestäms i hög grad av högskolans vetenskapliga miljö
och lärarkollegiets sammansättning. Vi föreslår därför att man i kraven för lärarkol-
10

legiets omfattning, oberoende av anställningsordningen vid det enskilda lärosätet, markerar
betydelsen av två förhållanden som kan uttryckas som: ”ett fungerande kollegium
med en kritisk massa” och ”ämnessamverkan med relevans för religionsvetenskap och
teologi”. Antalet lärare taget för sig utgör inte en tillräcklig kvalitetsindikator. Avgörande
är också formerna för deras samverkan i seminarium och vid kvalitetstillsynen. I
sådana kollegier kan därför rimligen även ingå lärare från andra relevanta ämnen vars
kompetenser utgör särskild förutsättning för att god kvalitet i verksamheten skall kunna
säkras och utvecklas.
Vi ser det som en värdefull kvalitetsaspekt när Högskoleverket i beslut 2009-08-25 efter
en examensrättsprövning uttrycker som sin uppfattning, angående nödvändiga lärarkompetenser,
att ett antal timanställda lärare som genom avtal eller endorsements kan
knytas till ett lärarkollegium därmed bidrar till den behövliga lärarkompetensen. Genom
att dessa lärare i de flesta fall har anställningar vid andra lärosäten så är deras formella
kompetens odisputabel och därtill utgör de en kvalitativ förstärkning av högskolans
kontakt med både det nationella och internationella vetenskapssamhället. Vi ser också
Högskoleverkets aviserade nya system för kvalitetsgranskning som en i relation till de
senaste rapporterna avgörande förbättring.
3. Yrkesrelevans
För forskning och utbildning i religionsvetenskap och teologi gäller som för andra humanistiska
och samhällsvetenskapliga huvudområden att det akademiska arbetet förutsätter
kommunikativ förmåga, historisk medvetenhet och vetenskapligt förhållningssätt.
Teologi/religionsvetenskap ska bidra till en kompetent professionalitet i relation till de
bearbetade objekten. Man bör märka att detta imperativ inte är ett krav från de konfessionella
gemenskaperna utan från samhället, högskolelag och förordning med krav på
utbildning för anställningsbarhet. Det betyder att kravet är ett krav format av kulturen
och det omgivande samhället till den högre utbildningen och forskningen. Ett av de senaste
och utförliga uttrycken för detta är de Empfehlungen zur Weiterentwicklungen von
Theologien und religionsbezogenen Wissenschaften an deutschen Hochschulen som
Tysklands Wissenschaftsrat den 29 januari 2010 presenterar i en omfattande rapport
http://www.wissenschaftsrat.de/texte/9678-10.pdf Likartad förväntan och krav uttrycker
Europeiska unionen i Communiqué of the Conference of European Ministers Responsible
for Higher Education, Leuven and Louvain-la-Neuve, 28-29 April 2009. De över 40
europeiska utbildningsministrarna, inklusive den svenske, fastslår att den europeiska
högre utbildningen ska förbli fast grundad i Europas intellektuella, vetenskapliga och
kulturella arv, till vilket hör ett samarbete mellan alla berörda parter, inklusive utbildningens
avnämare. Enligt samma kommuniké syftar samverkan mellan akademiska institutioner
och dess så kallade sociala partners, ibland i form av verksamhetsförlagd utbildning,
just till att utbildningen ska bättre svara mot avnämarnas behov, samtidigt som
avnämarna ska bättre förstå utbildningarnas akademiska perspektiv. Till dessa två tunga
europeiska instanser kan fogas Riksrevisionen som 2009-12-14 i sin rapport RiR
2009:28 påpekat brister i lärosätenas tillämpning av bolognareformens krav på anställningsbarhet
efter utbildningen.
Den av Högskoleverksrapporten och svensk lagstiftning betonade åtskillnaden mellan
"kyrka och stat" upplöser inte detta med kulturen som sådan ofrånkomligen givna hermeneutiskt
didaktiska imperativ. Tvärtom ska den förväntade akademiska verksamheten
och kompetensen ha sådan kvalitet att den är till hjälp för enskilda och gemenskaper i
deras relation till traditionerna. Utan professionell religionsvetenskaplig och teologisk
kompetens riskerar det akademiska arbetet med religiösa traditioner att berövas den avgörande
kvalitet som ligger i att vara en rikedom som är allas och ingens. Universitetens
11

Magna Charta uttrycker det som en förpliktelse att "frambringa, undersöka, värdera och
vidareföra kulturen genom forskning och undervisning".
Artikeln avslutad 2010-11-24
12