Teologi och religionsvetenskap i kris - Sveriges Kristna Råd

gammal.skr.org

Teologi och religionsvetenskap i kris - Sveriges Kristna Råd

Teologi och religionsvetenskap i kris? - Den svenska situationen

Professor Teol dr Henry Cöster, Karlstads universitet, mail Henry.Coster@kau.se

I denna föreläsning/artikel 1

skall jag försöka formulera några reflektioner med anledning av

situationen för teologisk utbildning i Sverige.

Situationen

Våren 2009 lämnade Högskoleverket (HsV) en rapport efter en ”fördjupad granskning” av

teologisk och religionsvetenskaplig utbildning vid de svenska lärosätena. I rapporten ger Högskoleverket

uttryck för en i flera avseende grundläggande förändrad uppfattning om den teologiska

utbildningen i Sverige. Inte så att Högskoleverket tycker att teologin har blivit annorlunda

eller sämre. Tvärtom det viktigaste nya är tolkning och tillämpning av statens neutralitet

i relation till religiösa och konfessionella fenomen. Bedömning av teologisk utbildning

handlar alltså inte om en granskning utifrån vad vetenskapssamhällets menar vara rimliga

teologiska och religionsvetenskapliga kvalitetskriterier. Bedömning är istället gjord utifrån en

speciell politisk och statsrättslig förståelse av relationen mellan den religiösa neutralitet, som

staten skall inta i relation till religioner och rätten för religiösa gemenskapers självständighet

och rätt att ta ansvar för utbildning av sina ledares kompetens. D.v.s. motivet till förändringen

anges som en implicerad innebörd i de förändrade relationerna mellan stat och kyrka. Denna

avgörande formella grund åberopas som stöd i Högskoleverkets handläggning av granskningsuppdraget

och slutsatserna. Och Högskoleverket menar i rapporten att denna utgångspunkt

är formulerad av riksdagen och regeringen i den Högskoleförordning och examensordning

som gäller från 1 juli 2007. Fram till dess fanns det i förordningen angivet ett utbildningsprogram

avsett för teologie kandidatexamen. Från sommaren 2007 finns inte längre någon

sådan utbildning eller examen. Den förändringen i lag och förordning uppfattar Högskoleverket

varken som praktiskt eller redaktionellt motiverad. Förändringen utgör enligt Högskoleverket

en avgörande principiell förändring som effekt av skiljandet mellan kyrka och

stat.

Den stora förändringen av den högre utbildningen kallas i dagligt tal Bolognareformen. Det

innebär att vi nu har en så långt möjligt likartad strukturering av universitetsutbildningarna i

EU och USA. Skillnaden från det dittills gällande svenska systemet är att all akademisk utbildning

har tre nivåer. Grundnivå med tre års studier, avancerad nivå med två års studier och

därpå tre- eller fyraårig forskarutbildning. Häri ligger inga problem.

Tidigare fanns ett religionsvetenskapligt utbildningsprogram omfattande fyra års studier i ett

antal ämnen, som enligt examensförordningen skulle kunna kombineras för att vara ändamålsenliga

för bland andra blivande präster och pastorer. Den examen hade beteckningen teologie

kandidatexamen. Någon sådan utbildning är inte längre angiven i Högskoleförordningens

examensordning. Högskoleverkets tolkning innebär emellertid att det därmed inte heller

får finnas en sådan yrkes- och konfessionsrelevant utbildning i det statligt finansierade högre

utbildningssystemet. Denna förändring är inte ett resultat av Bolognareformen utan anges av

Högskoleverket som en effekt av åtskillnaden mellan kyrka och stat.

Svenska kyrkan bejakade i remissbehandling av Bolognareformen 2006/2007 att det religionsvetenskapliga

fyråriga teologiska utbildningsprogrammet kan avskaffas. Detta fick både i

propositionen och av Högskoleverket en tolkning som att en för kyrkan ändamålsenlig fyrafemårig

teologisk utbildning måste hållas helt skild från statligt reglerad akademisk utbild-

1 Denna artikel bygger på en föreläsning jag höll vid Nordiska nätverket för teologisk utbildning, 22 – 25 april 2009. Uppdraget

var att ge en bild av den teologiska utbildningens situation i Sverige efter Högskoleverkets granskningsrapport

2008:41. Den ursprungliga föreläsningen har med hänsyn till senare händelser utvecklats något.

1


ning. Den kris som avskaffandet av den sammanhållna fyra – femåriga teologiska utbildningen

skapat för teologisk forskning och utbildning är således motiverad av samma grundläggande

principer som de som också skiljer kyrka och stat. Förändring innebär att det som hittills

varit en gemensam, tydlig och ändamålsenlig yrkesrelevant fyrårig sammanhållen akademisk

utbildning med teologie kandidat- och magisterexamen, inte längre finns för de svenska statliga

lärosätena. Och de lärosäten med s.k. enskild huvudman, dvs. olika teologiska högskolor

som drivs av kristna samfund, kan inte längre självklart få rätt att utfärda sådana examina eller

erhålla statligt ekonomiskt stöd. (Under sommaren 2009 beslutade Högskoleverket att tillstyrka

Newmaninstitutets ansökan om rätt att utfärda kandidatexamen med teologi som huvudsakligt

område. Jag återkommer nedan till detta.) Det utbildningsprogram som fram till juli 2007

avsåg att reglera en ändamålsenlig femårig teologisk utbildning för t.ex. blivande präster och

pastorer, har med Bolognareformen och skiljandet av kyrka och stat blivit avskaffat. Förändringen

är inte praktiskt motiverad för att tillfredställa akademiska och sakliga krav på förbättrad

utbildning såsom fallet är med de tidigare reformerna under 1900-talet. Den nu genomförda

förändringen är istället principiellt motiverad av statens skyldighet att vara religiöst och

konfessionellt neutral. Denna principiella motivering som gällt högskolesystemet sedan mitten

av 1950-talet har vid ändringen av Högskoleförordningen 2007 och vid Högskoleverkets

senaste utvärdering 2009 fått en överraskande nytolkning och nya konsekvenser för bedömning

av teologisk och religionsvetenskaplig utbildning. 2

I Sverige har Bolognareformen i förlängningen av detta, till skillnad från i övriga Europa och

USA, inneburit en avgörande förändring av teologins förutsättningar. En förändring som inte

varit föremål för diskussion före beslut och vars konsekvenser inte beaktats i förarbetena vare

sig av lärosätenas ägare eller av avnämare. Bolognareformen tagen för sig är ingen avgörande

förändring av universiteten sådana som de uppfattats sedan medeltiden, dvs. som självständiga

institutioner i samhällets mitt med uppgift att förvalta och utveckla kunskap och kultur.

Alltsedan 1100-talet har universiteten i Europa haft ett uppdrag att bedriva teologisk utbildning

och forskning. Den nya högskolelagen och högskoleförordningen, som reglerar den

svenska högskolan från 1 juli 2007, innebär i de flesta avseenden inte en förändrad förståelse

av detta. Men samtidigt med Bolognareformen har det smugit sig in en förändring av Högskoleverkets

bedömning av och förutsättningarna för teologisk utbildning och forskning i det

svenska högskolesystemet. Sedan medeltiden har vid universiteten teologin, liksom juridik,

medicin, teknik, naturvetenskap och alla andra ämnen ständigt ändrats med hänsyn till vetenskapssamhällets

rationalitet och samhällets behov. Ämnena, ordningsföljden på kurser, undervisnings-,

anställnings- och examinationsformer och annat kan och har genom tiderna utformats

på en rad olika sätt. Den ändring som nu genomförts i det svenska utbildningssystemet

avseende teologin är av radikalt annorlunda slag. Det är alltså inte en förändring av innehållet,

kursernas dimensionering eller ordningsföljd, inte heller förändring av ekonomiska

förutsättningar för lärarresurser, bibliotek, läsplatser eller studiemedel. Det handlar istället om

den principiella och materiella rätten att av skattemedel och av staten erkända examensrättigheter

bedriva teologiskt relevant utbildning och forskning. Tydligast formuleras denna grundprincip

i den statliga utredningen "Staten och imamerna. Religion, integration, autonomi"

(SOU 2009:52). Utredare var professor Erik Amnå. Principen anges i den proposition som låg

till grund för riksdagens beslut om Bolognareformen och den anges i Högskoleverkets rapport

2 Efter fördjupad granskning av teologisk och religionsvetenskaplig utbildning beslutade Högskoleverket 2 juni 2009 att

ifrågasätta examensrätten för ett antal lärosäten. Dessa uppmanades att till HsV inkomma med svara på kritiken senast juni

2010.

Fram till mars 2010 var jag ledare i den arbetsgrupp som skrev underlaget för det sk Bolognanätverkets svar till Högskoleverket.

Det gemensamma yttrandet återger jag i artikelns avslutning. Högskoleverkets svar på lärosätenas reaktion väntas

under våren 2011.

2


efter fördjupad granskning av teologisk och religionsvetenskapliga utbildningarna. Effekterna

av denna principiella åtskillnad mellan teologi och ”statligt finansierad högre utbildning”

präglar utredningen. Denna nya uppfattning om religionsundervisning, forskning och högre

utbildning spelar roll även i förslag till ny lärarutbildning, ”En hållbar lärarutbildning” SOU

2008:109 som Sigbritt Franke presenterade senhösten 2008 och uppfattningen impliceras i

den nu gällande underlaget för riksdagens forskningsbeslut Prop. 2008/09:50.

Det är en ödets ironi att en allt starkare betoning av religion som ett fenomen som primärt är

de sk religiösas egen sak samtidigt leder till en ökad religiös analfabetism. Detta samband

påtalas av Stephen Prothero i hans uppmärksammade bok Religious Literacy 2007. Förhåller

det sig så, och det tror jag, så betyder det att den överraskande grunden för Högskoleverkets

engagerade kamp att undanröja konfessionsrelevansen i teologin i själva verket är uttryck för

en utrerad kristen konfessionalitet. Ledsamt nog har denna ”konfessionalisering” av religionen

och kristendomen fått sådant genomslag att det ”sekulära” samhällets organ nu riskerar att

avhända allmänneligheten tillgång till meningsfull teologi och religionsvetenskap.

Under våren 2009 visar några händelser i Europa aktualiteten kring frågan om religion i utbildning

och forskning. Utan att fördjupa mig i exemplen vill jag nämna tre:

I tidskriften New Satesman skriver 19 mars 2009 förre brittiske premiärministern Tony Blair

en artikel om den avgörande betydelse som religion har och hur han lägger särskild vikt det

problem som ligger i risken att isolera faktisk och levande religion från offentligheten och

forskningen:

On the rare occasions when I did talk about religion, it tended to be misrepresented

to suit the political purposes of others. That was the reason why “we did

not do God”.

Out of office, seeking to make a contribution to important public and policy debates

in a different way, I feel no such restraints. Indeed, as the years of my

premiership passed, one fact struck me with increasing force: that failure to understand

the power of religion meant failure to understand the modern world. In

western Europe this may sound counter-intuitive. Almost everywhere else, it

stares you in the face.

Söndagen den 26 april 2009 hölls i Berlin en folkomröstning om hur skolans religionsundervisning

skall regleras. Frågan gällde om ämnet etik som idag är obligatoriskt skulle ersättas

med möjligheten för eleverna att välja om man ville läsa etik eller religion som obligatoriskt

ämne. 29% av de röstberättigade deltog och omröstningen utföll mycket jämt med 49 % av

rösterna för möjligheten att välja om man villa läsa etik eller religion medan 51% röstade för

att bibehålla ordningen med enbart etik (utan religion) som obligatoriskt ämne och därmed att

religionsundervisningen skulle förbli en angelägenhet enbart för de olika konfessionerna.

En intressant parallell händelse till omröstning blev en diskussion under sommaren 2009

kring ett förslag från Humboltuniversitetet i Berlin och en rad andra universitet om möjligheten

och vikten av en akademisk imam-utbildning. Förslaget har diskuterats flitigt och fått stöd

från en rad europeiska universitet tvärtemot det svenska statliga (sic!) utredningsförslaget.

Ett tredje och tyngsta exempel utgör den tydliga rapporten från tyska Vetenskapsrådet om

förväntningar på teologi och religionsvetenskap. 3

Jag skall återkomma till den nedan men

intressant är det värde som tillskrivs avnämarbehovet. Utformningen av teologisk forskning

och utbildning har formats av vetenskapssamhället i samverkan med det omgivande

3

Empfehlungen zur Weiterentwicklung von Theologien und religionsbezogenen Wissenschaften an deutschen

Hochschulen. Rekommendationerna finns på nätet adress: http://www.wissenschaftsrat.de/texte/9678-10.en pdf

3


samhället. När Högskoleförordningen nu 2007 avskaffar regleringen av det religionsvetenskapliga

programmet så motiverades det tvärtom av missriktad respekt för de konfessionella

gemenskapernas frihet från statens reglering. MEN det nu avskaffade religionsvetenskapliga

programmet formades inte av samfunden men av det vetenskapliga samhällets organ för akademisk

forskning och utbildning. Det är akademin själv, i Sverige liksom i tyska vetenskapsrådet

och runt om i världen, som motiverade behovet av det religionsvetenskapliga fyra-

eller femåriga programmets mångdisciplinära bredd för att säkra akademisk kvalitet. Högskoleverkets

rapport menar nu att programmet är konfessionellt. Högskoleverkets rapport föreskriver

på detta sätt akademin vilka perspektiv utbildningen och forskningen skall välja. Därmed

är HsV på gränsen att bryta mot Högskolelagens portalparagraf 6 § ”För forskningen

skall som allmänna principer gälla att 1. forskningsproblem får fritt väljas, 2. forskningsmetoder

får fritt utvecklas och 3. forskningsresultat får fritt publiceras”.

I januari 2010 publicerade, som sagt, tyska Vetenskapsrådet sina rekommendationer för teologi

och religionsvetenskap. Vetenskapsrådets förväntningar uttrycker explicit det som även

kan ses som det internationella religionsvetenskapliga och teologiska akademiska arbetets

koncensus ”als kritische Selbstreflextion der Glaubensbekenntnisse und Sinnansprüche ihrer

Kirchen verstanden. Am deutlichsten wird dieses Selbstverständnis der Theologie an der

Entwicklung ihres hermeneutischen Zugangs zu den eigenen autorativen Texten.” (s 52).

Denna förväntade akademisk kompetens svarar till ett betonat behov hos samfunden att stärka

den kritiska självreflektionen hos samfundens och de religiösa gemenskapernas funktionärer

(s 53). Och i likhet med alla andra översiktliga presentation av den akademiska teologin/religionsvetenskap

så anges kontexten eller ”orten” som tre förpliktigande perspektiven:

samhället, samfunden och akademin (s 56).

Lite 1900-talshistoria

Det nuvarande svenska utbildningssystemet kan vi, för att göra en lång och komplex historia

kort, se som tre steg i hur det teologisk utbildning och forskning förändrats. Fram till 1950talet

bars teologi av en sammanhållen fakultet med mångdisciplinärt kollegium med undervisnings-

och examinationsskyldighet för att ge kvalificerad yrkeskompetens. Med den sk Rumoreformen

i början av 1970-talet konsoliderades utbildningen som ett mångdisciplinärt utbild-

ningsprogram som omfattade minst fyra års studier. 4

Rumo-reformen angav även fem ”klas-

siska” teologiska ämnen och ett krav på att fördjupade studier i minst tre skulle ingå i examen.

Med Bolognareformen och dess förändring av examensstadgan 2007 försvann teologie kandidat-

och magisterexamina som yrkesprogram. Och genom Högskoleverkets tolkning 2008 av

skiljandet mellan kyrka och stat så försvann också principiellt möjligheten att ge en akademisk

yrkesrelevant utbildning och examen med inriktning på samfundens och olika religiösa

gemenskapers behov. Utbildningen är nu hänvisad till det enskilda lärosätets uppbyggnad av

kurser och deras möjligheter att kombineras till ett s.k.”huvudsakligt område” omfattande tre

terminers studier. Jag återkommer strax till detta men först skall jag försöka göra den aktuella

situationen lite tydligare.

Nationell utvärdering 2003 och den försvunna trivialskolans kompetenser

2003 gjordes en nationell utvärdering NU03 av den allmänna skolans undervisning i de ”samhällsorienterande

ämnena” de sk SO-ämnena,. Den visar problematisk nog en ökad religiös

analfabetism. Allvarligare är kanske det som visar sig som oförmåga att reflektera teologiskt.

4 ”Därom kan jag ge besked… ty jag var med”. De drivande arkitekterna till RUMO-reformen utgjordes i den för

övrigt enhälliga sakkunniggruppen av professor Per Erik Persson, lektor John Ronnås och jag själv. Religionsvetenskaplig

utbildning. Betänkande avgivet av utredningen angående den religionsvetenskapliga utbildningens

mål och organisation (RUMO). Universitetskanslersämbetet skriftserie 13:1971.

4


Utvärderingens bild utgör en utmaning för skola, lärarutbildning och teologi. Slutsatserna blev

många men i vårt sammanhang här utgör en kommentar av professor Mikael Alexandersson

ett memento. Han gör, avseende undervisningen i ämnet religionskunskap, en iakttagelse som

jag tror till viss del gäller även den religionsvetenskapliga utbildningen. I varje fall visar det

en situation som, om den är riktig, är en ytterst oroande karakteristik och som den teologisk

undervisning måste förhålla sig till. Han pekar på tre -ismer som präglar utbildningens situation.

Den första är en stark verbalism alltså att eleverna kan prata väldigt mycket om

viktiga frågor men de saknar substans i sitt prat om detta.

Den andra ismen handlar om fragmentarism, de får inte ihop helheterna riktigt,

de kan inte binda samman de viktiga frågorna och kan inte alltid tänka kausalt

(orsak-verkan).

Den tredje -ismen är individualism som underbyggs av vissa inslag i SOundervisningen

som exempelvis intressestyrningen. Det är ”jag” som definierar

frågorna och de riktas också mycket mot den egna personen. 5

Dessa tre ismer anger avsaknad av det som skulle kunna betecknas som den akademiska utbildningens

tre avgörande kompetenser: språklig kommunikationsförmåga, historisk medvetenhet

och vetenskapligt förhållningssätt. Intressant nog har redan den skola vi sedan medeltiden

kallar trivialskolan försökt ge redskap som hjälper eleven att inte falla offer för verbalism,

fragmentarism och individualism. Det ges i de tre kompetenser, som gav den grundläggande

utbildningen namnet trivialskola. Kompetenserna är grammatik, retorik och dialektik. Dvs

grammatik som ger den språkliga kompetens som gör det möjligt att få sagt det som andra kan

uppfatta och förhålla sig till som en gemensam verklighet. Retorik, gav den historiska kompetens

som gör det möjligt att framställa sammanhanget och dialektik, som gav det vetenskapliga

förhållningssätt som gör det möjligt att se konsekvenserna, alternativen och det som annars

skulle glömmas eller gömmas.

Triviums, klassiska formade grundläggande utbildning avsåg att ge just dessa tre kompetenser,

språket – historien – vetenskapligt förhållningssätt. Dessa utgör intressant nog även avgörande

kompetenser för meningsfullt teologiskt arbete. Sedan Schleiermachers gruppering av

de teologiska kompetenserna har man betonat språklig, historisk, systematisk och praktisk

teologi. Det finns skäl att också idag använda denna mångdisciplinära medvetenhet när man

ska fundera över den teologiska utbildningen. 1900-talsteologin har i särskild grad kommit att

formas parallellt med övriga kulturvetenskapers fruktbara användning av språkteoretiska begrepp,

distinktioner och relationer. Dessa teoretiska och metodiska kompetenser speglar väl

det klassiska trivium. Alla kulturer och religioner är begripliga och kommunicerbara såsom

språken är det. Alla kulturer och religioner ingår i relevanta sammanhang såsom retoriken

uttrycker det och alla kulturella och religiösa traditioner förhåller sig i en ömsesidig kritisk

relation till den aktuella situationen, om man så vill dialektisk.

För teologins del betyder detta att akademiskt arbete med den kristna traditionen (och jag

förmodar också andra traditioner) måste utgå från det faktum att ingen religion inte heller

kristendomen primärt har tillkommit för att bli föremål för religionsvetenskap. Detta kan formuleras

som att teologins och religionsvetenskapens uppdrag är bestämt av ett hermeneutiskt

didaktiskt imperativ. Den kristna traditionen bearbetas teologiskt under det hermeneutiskt

didaktiska imperativ som förpliktigar oss att tolka traditionen så att den blir överlämnad i undervisningen

till stöd för människors, samhällets och samfundens livsmod.

5

Skolverket (2005c), Grundskolans ämnen i ljuset av Nationella utvärderingen 2003 – Nuläge och framåtblickar. s. 226

Finns som pdf-fil på www.skolverket.se/NU 03

5


Jag uppfattar en internationell koncensus avseende den teologiska utbildningen så att det teologiska

studiet utformas så att det ger just de grundläggande kompetenser som behövs för att

bearbeta tre olika men sammanflätade fenomen. Det handlar om:

1) traditionens artefakter, texter och andra historiska fenomen. För detta krävs i vid mening

språklig kompetens, triviums grammatik, dvs förmågan att förstå vad som i traditionen kommit

till uttryck. Det handlar därtill om

2) en kompetens att se artefakternas och traditionens samband, med aktuell relevant livsförståelse.

Det betyder krav på en hermeneutisk bearbetning. Och det handlar om att studiet

3) skall skapa förtrogenhet och färdighet att professionellt göra traditionen tillgänglig hos

den enskilda människan och den konkreta sociala kontexten. Det handlar om en kompetens att

artikulera problemmedvetenhet och kritiskt kunna bidra i det konkreta arbetet med livsmod

för individ och samhälle.

Den skarpsynte ser genast att mina föreslagna kompetenser ganska väl svarar till den disciplinindelning

som sedan Schleiermachers dagar varit teologins indelning i exegetisk, historisk,

systematisk och praktisk teologi. De handlar om en förtrogenhet med artefakter, ordningar,

och kyrkans historia. För teologins del är det, enligt min uppfattning, viktigt att varken

bibeltexter, de kristna symbola eller liturgier frikopplas från receptionen och dess tolkningshistoria

sådan den formas av kyrkan genom tiderna och i förkunnelsens levande ord. Det finns

ett värde i att vid disciplinindelning av teologin fokusera i de eftersträvade kompetenserna

istället för disciplinerna. Detta är också ett uttryck för en allmän insikt i aktuella beskrivningar

av universitetsutbildningarnas ändamål. Indelningen av det samlade teologiska studiet idag

både i Svenska kyrkans beskrivning av prästkandidatens utbildning och i universitetsvärldens

beskrivning av kurser, ämnen och huvudområden har inte primärt en anknyta till den Schleiermacherska,

ibland kallad den klassiska, indelningen i sedvanliga, fixerade och väldefinierade

ämnesdiscipliner. Det visar sig inte minst i de mindre lärosätenas begränsade möjligheter

att ha heltidsanställda personer med egen forskarerfarenhet i alla de olika disciplinerna. I detta

avseende är Svenska kyrkans nya prästutbildningsförslag en anpassning till de artikulerade

kompetensbehoven snarare än till de ämnen som prästkandidaten förväntas möta i sin teologiska

utbildningen.

Denna förändring, från disciplin- till kompetenscentrerad beskrivning av det akademiska studiet,

ligger bakom att man i bolognareformen istället för ”ämne” talar om ”kurser” eller huvudsakligt

område. Häri ligger inget omedelbart problem. Istället ligger problemet i hur man

för teologins del skall kunna säkerställa teologi som en ofrånkomligen mångdisciplinär vetenskap

och lokalt kunna säkerställa sambandet mellan forskning och undervisning. Problemet

handlar om att teologin skiljer sig från de flesta andra ”ämnen” och ”huvudsakliga områden”

genom att forskningen, av sakliga skäl, hämtas från en rad samverkande forskningsdiscipliner

med olika metoder och materialgrupper. Tidigare var detta sammanhållet som ett reellt fakultetskollegium,

en ordning som inte längre förutsätts. Kollegiet har istället ofta ersatts av en

virtuell gemenskap eller ett på den enskilda forskarens initiativ konstruerat nätverk. Låt mig

säga några ord om denna förändring, som nu präglar all akademisk verksamhet inte bara i

Sverige. Förändringens betoning av individens initiativkraft kommer när den kombineras med

resursallokeringen att försvåra teologins nödvändiga mångdisciplinära kompetens.

Förändringar i forskningsorganisation

Under de senaste två decennierna har förutsättningarna för akademisk verksamhet väsentligen

förändrats. Förändringen beskrivs ibland av vetenskapsteoretiker, historiker och filosofer som

en övergång från forskning mode I till mode II. Förändringen beskrivs ibland som en allt starkare

betydelse av nätverk för att skapa den volym, ekonomiskt och personellt, som behövs för

framgångsrik forskning. I detta avseende har teologins historia visat betydelsen av internatio-

6


nella och konfessionella kontakter och den mångdisciplinära miljön för att stärka teologins

relevans och kvalitet. Men när betydelse av ”nätverk” nu betonas inom mode II så har kollegialiteten

emellertid sekulariserats på ett sätt som väsentligen gör att nätverksforskningen fått

en, enligt min bedömning, negativ effekt. Jag vill här enbart peka på två, som jag menar avgörande

karakteriseringar med betydelse för teologin. De förändringar, som brukar beskrivas

som övergång till mode II, har för universitetens teologiska verksamhet visat sig i allt högre

utsträckning följas av två biverkningar. De kan kort beskrivas som att akademin i ökad grad

premierar individualism och resurskombatism. Båda dessa effekter kan vara avsiktliga och

som sådana i själva verket utgöra själva poängen med förändringen. Låt oss därför först presentera

dem innan jag utvecklar förutsättningarna för min kritik och oro.

Universiteten uppfattades fram till 1990-talet ha en flexibilitetshämmande organisation. Nyorientering

fick ofta vänta tills ny professor hade tillsats eller ny professur inrättats. Eftersom

forskning och forskarmiljöer ansågs riskera bli bundna till forskarlag, ofta begränsade av en

professorsgeneration, byggdes istället kluster och nätverk. Dessa gjorde det möjligt att skapa

forskarlag med forskare från olika universitet och från andra ämnesmiljöer. Denna gyllene

medalj har emellertid som alla en baksida. Vinsten med en massa forskare är inte nödvändigtvis

en ökning av det som kallas kritisk massa.

Kritisk massa är ett uttryck hämtat från kärnfysiken men används flitigt i överförd mening

som beteckning på en kvalitetsindikator i akademisk verksamhet. Med yttrycket avses en

forskarmiljö med tillräckligt antal och mångfald i kompetensen för att säkerställa den kritiska

prövning som utgör kvalitetskydd för forskning och utbildning. Ett sätt att säkerställa ett sådant

kritiskt kollegium är t.ex. att anställningar föregås av öppen konkurrens mellan sökanden

och extern sakkunnig vid bedömning av de sökandes meritering. Det man vill undvika är att

kollegiet utvecklas enbart genom inval av likatänkande.

Den betoning av nätverket som mode II framhäver skiljer sig däremot i ett avgörande hänseende

från innebörden i kritisk massa. Nätverk har som alla nät två funktioner: kunna sortera

och stänga ute. Nätverket styrs av sina initiativtagare som väljer sina samarbetspartners.

Styrkan ligger i att det blir ett fungerande arbetslag som stöder varandra. Men risken är att det

som universitetsinstitutionerna byggt som arbetslag med forskare som kritiskt prövar och utvecklar

ny kunskap berövas sin gemensamma inspirerande och kritiska potential. Risken är att

deltagarna i arbetslaget får sin primära lojalitet och arbetsinsats i det skenbart vidgade men i

realiteten självvalda nätverket. Problemen är att universitetsfinansieringens resurser primärt

blir till nytta för det nätverk som byggs och kontrolleras utanför universiteten och i de flesta

fall som resultat av enskilda individers insatser. Nätverket byggs av individer som finner varandra

intressanta som samarbetspartners. Däri ligger deras styrka. Men nätverket i relation till

universitetsinstitutionen blir ett isolat som riskerar beröva institutionskollegorna deras arbetsgemenskap.

Den starka betoningen av nätverket i mode II rymmer ingen spärr mot åderlåtning

av universitetens institutionella forskarlag.

För teologins del innebär detta en risk att alltför stor del av det teologiska arbetet sker i nätverk

utan samband med varken den mångdisciplinära institutionen eller den teologiska traditionen,

dvs samband med den plats där det kristna livsmodet levs. Däri ligger risken med det

jag kallar den ökade individualiseringen av mode-II-forskning Om detta på sikt är bra eller

dåligt måste bli föremål för fördjupad analys.

Ett andra problem som aktualiseras av mode-II är den alltmer styrande funktion som konkurrensen

om resurserna innebär. Bakgrunden är tvåfaldig. 1) De resurser som ägarna ställer till

förfogande för högre utbildning och forskning utgör en alltmer begränsad del av det som

krävs för att hålla eftersträvad kvalitet. 2) I forskarvärlden lever en metaforik hämtad från

idrott och marknadsteori om att konkurrens befrämjar kvalitet. Det jag uppfattar som risken är

att man får några för idrott viktiga och marknaden avgörande tankestrukturer som insatta i

forskningen riskerar ha skadlig effekt. Bara några exempel: inom idrott utgör konkurrensen en

7


del av underhållningen. Den som vinner sprinterloppet vid en tävling är inte självklart bättre

än den som vinner vid nästa eller den tidigare tävlingen. Vid Världsmästerskap och Olympiska

spel vinner den som just vid tävlingstillfället är världsledande men därmed inte sagt att den

samlade kvaliteten på världens löpare blivit bättre. Framför allt så spelar det ju inte någon roll

vem som vinner. Utöver spänningen vid tävlingstillfället och tillfredställelsen för vinnaren är

det för alla oss andra likgiltigt vem som vinner. Med forskningskonkurrens är saken annorlunda.

Idrottens resultatmätningar är exakta men oväsentliga. Forskningens resultat är däremot

aldrig fullständiga, opartiska och otvetydiga men utgången är avgörande inte bara för

deltagarna men också för ”mänskligheten”. Kvaliteten i ny kunskap och bred utbildning tycks

ytterst sällan stå i rimlig proportion till de resurser som läggs ner på att anpassa forskaren till

tävlingsformen genom att i projektansökningar och forskningsrådsprövningar locka till inställsamhet

och opportunism. Det finns i urvalsprocessen ytterst små möjligheter att använda

kriterier som gynnar kritisk prövning, okonventionella projektplaner och forskarlag som inte

själva väljer sina kollegor.

Både föreställningen om att nätverket och resurskonkurrensen befrämjar kvalitet, riskerar för

teologins del att medföra en kontraproduktiv skada. Nätverkets faktiska individualisering riskerar

beröva forskningen den inramning som teologins mångdisciplinära kompetens innebär.

Konkurrensens om resurserna riskerar hämma teologins uppdrag som kyrkans självkritik och

professionsutbildning. När de som besitter och fördelar resurserna fördelar dem efter lyskraften

i de enskilda ansökningarna kommer teologins professionalitet farligt nära prostitution,

dvs kompetensen användning bestäms av den som har den pekuniära makten och inte av

kompetensen hos den professionelle. Den stridbara professorn i rättsvetenskap i Göteborg

Dennis Töllborg har pregnant och journalistiskt formulerat detta problem som numera också

akademin uppmärksammar: det är i Sverige i lag förbjudet att köpa en prostituerad men inget

hindrar att köpa en professor. Forskningsetiskt är problemet förmodligen störst just i de vetenskapsområden

som likt teologin förutsätter en mångdisciplinär kompetens i forskarlaget för att

arbetet skall bli tillförlitligt och kvalificerat. Därför måste huvuddelen av forskning av kvalitetssäkringsskäl

göras i kollegier som inte enbart valt varandra och som i sig har tillräcklig

bredd i den kritiska blicken. Om teologins forskningsgrund i allt större grad bygger på individens

strävan att opportunt locka och tillfredställa finansiärerna riskerar det att urholka den

mångdisciplinära teologiska kompetensen. Därmed blir även undervisningen utan möjlighet

att hjälpa studenten i arbetet med att uppöva sina teologiska färdigheter.

Kvalitetsindikatorer för teologisk forskning och utbildning

1) Vetenskap/teologi behöver kritisk massa dvs. disciplinära kompetenser i samverkan. Internationellt,

liksom i Sverige, utgör detta ett kriterium vid bedömning av rätt att utfärda examina.

Klassiskt har det organiserats i fakulteter dvs lärarkollegium med de kompetenser som

fordras för att meningsfullt och kvalitativt säkra utbildning och forskning inom ett vetenskapsområde.

Få högskolor och universitet kan idag avsätta tillräckliga resurser för att säkra

detta. Lärarkollegiet i teologi bör i varje fall fylla tre kriterier: lärare med egen forskning inom

minst de tre teologiska kompetenser – 1) historisk exegetisk, 2) systematisk teologisk och 3)

praktisk/social-/ beteendevetenskaplig teologi. Med tanke på att dessa tre kompetenser i första

hand formas i kristendomsforskning kan man överväga en tydligare betoning av särskild fjärde

kompetens i religionshistoria dvs förtrogenhet med egen forskning om religionernas mångfald.

En viktig kvalitetsindikator för ett fungerande kollegium är enligt min bedömning, att

lärarkollegiet utöver minst tre heltids seniora lärare även har ett antal supplerande externa

lärare vars möjlighet att aktivt delta i det kollegiala arbetet tydligt regleras.

8


2) Kyrkan behöver teologi som kritisk självreflektion. Kravet på samverkan med det omgivande

samhället förutsätter att teologin i både forskning och utbildning förhåller sig till behovet

av konfessionsrelevans. Det betyder en medveten reflektion kring och ansvar för två problem,

dels säkra den kompetens som krävs av ett ansvarigt ledarskap inom de religiösa organisationerna

dels säkra en kritisk prövning av hur kristen tradition och praxis faktiskt levs och

ansvarigt kan utformas idag. Teologin kan inte begränsas till enbart religious literacy utan

måste även bearbeta det krav som ligger i att ingen religion någonsin har formats enbart för

att bli föremål för teologisk eller religionsvetenskaplig forskning. Religion i allmänhet och för

teologins del i synnerhet står under imperativet att tolka och tydliggöra tradition, artefakter

och praxis så att de kan ge levande människor möjlighet att formulera livsmod och hopp. Detta

hermeneutiskt didaktiska imperativ tvingar teologisk utbildning att belysa och träna hur

aktualisering och undervisning av och om traditionen skall utformas och hur teologin skall

upprätta en ömsesidig kritisk relation mellan en tolkning av traditionen och en tolkning av den

aktuella situationen.

3) Teologi som kompetent professionalitet är svaret på det hermeneutisk didaktiska imperativet.

Man bör märka att detta imperativ inte är ett krav från de konfessionella gemenskaperna

utan från det religiösa material som utgör teologins och religionsvetenskapens föremål. Det

betyder att kravet är ett krav format av det omgivande samhället till den högre utbildningen

och forskningen. Det kravet försvinner inte därför att ett samhälle valt att organisera religiösa

verksamheter fristående från statens styrning. Kravet på avancerad ekonomutbildning försvinner

inte därför att staten bestämt sig för att inte tillämpa planekonomi. Det teologiska

hermeneutiska imperativet försvinner inte därför att vetenskapssamhället skall respektera en

kulturellt eller vetenskapsteoretiskt motiverad och betonad religiös neutralitet. Den av Högskoleverksrapporten

betonade åtskillnaden mellan kyrka och stat upplöser inte det med kulturen

som sådan ofrånkomligen givna hermeneutiskt didaktiska imperativet. Tvärtom bör den

förväntade verksamheten och kompetensen ha sådan kvalitet att den kan vara till hjälp för

enskilda och gemenskaper i deras relation till traditionerna. Utan denna professionalitet riskerar

kulturen enbart gynna religiös prostitution där eventuell förtrogenhet med religion erbjuds

på fördomens och religiositetens anpassning till makten att betala. Utan professionell teologisk

kompetens riskerar den kristna traditionen, liksom andra religiösa traditioner, att berövas

en avgörande kvalitet nämligen att både vara igenkännbar och därtill en skatt som är allas och

ingens.

Sammanfattande synpunkter på teologisk och religionsvetenskaplig utbildning

Det svenska nationella nätverket för lärosäten med religionsvetenskap och teologi, det tidigare

sk Bolognanätverket, har med anledning av Högskoleverkets rapporter 2008 och 2009, och

i linje med de av mig i denna artikel indikerade synpunkterna formulerat en gemensam pm

antagen vid nätverkets gemensamma möte i Uppsala 4 mars 2010, som jag här avslutar med:

PM 4 mars 2010 från det Nationella nätverket för lärosäten med religionsvetenskaplig

och teologisk forskning och utbildning

Religion, värdegrund och etik är ofrånkomliga i den mänskliga kulturens många sammanhang.

Därmed motiveras att dessa fenomen uppmärksammas i akademisk utbildning

och forskning.

En bakgrund till nätverkets behov att uttala sin uppfattning om högre utbildning i religionsvetenskap

och teologi är våra frågetecken för Högskoleverkets, såsom det kan upp-

9


fattas i rapporterna december 2008 och därefter våren 2009, föreskrivande synpunkter

på teologins och religionsvetenskapens uppgifter, metoder och organisatoriska former.

Lärosätenas ansvar och Högskoleverkets uppgift

Högskoleverkets rapporter har mött kritik från både stora och små lärosäten, enskilda

forskare och rektorer. Detta aktualiserar ett behov av att nätverket och Högskoleverket

finner rimlig samsyn i vad som är vetenskapssamhällets respektive Högskoleverkets

uppgifter. Nätverket vill betona vikten av att olika lärosäten och huvudområden blir bedömda

utifrån tydliggjorda och kända kriterier och som används konsekvent och på likartat

sätt vid granskning av andra huvudområden. Utan sådan samsyn mellan lärosätena

och Högskoleverket riskerar tillsynsrapporterna att enbart mötas av den acceptans som

makten kräver och utan förmåga att bidra till vetenskapssamhällets arbete med att skapa

god kvalitet i forskning och utbildning.

Teologi och religionsvetenskap

Det ligger en styrka i det svenska språkbruk som, vad avser metodisk, teoretisk och

akademiska krav, inte gör skillnad på teologi och religionsvetenskap. Det nationella

nätverket har en uttalad konsensus mellan lärosätena, oavsett om de är statliga eller har

enskild huvudman, att vad gäller akademisk kvalitet står religionsvetenskap och teologi

under samma krav och med samma anspråk. För den svenska högskolan regleras verksamheten

i hög grad av varje enskilt lärosätes fastställda organ för vetenskapssamhällets

egen tillsyn genom fakultetsnämnd och motsvarande. När dessa organ fattar sina beslut

förväntas de ansluta till rimlig nationell och internationell konsensus. Samsynen bör utformas

så att de enskilda lärosätenas tradition och särart respekteras samtidigt som kvalitetsmåtten

är acceptabla lärosätena emellan. Inte minst utgör detta ett stöd för studenternas

mobilitet, avnämarnas förväntningar och det omgivande samhällets förtroende

för den kompetens som utbildningen ger.

Nätverket för lärosäten med teologi och religionsvetenskap vill i detta sammanhang särskilt

uppmärksamma tre med bolognareformen betonade krav på utbildningen:

1. Huvudområde

Vad som vid ett lärosäte utgör huvudområde är en fråga för lärosätet och dess vetenskapliga

tillsynsorgan.

Beteckningen religionsvetenskap/teologi är beteckning på ett huvudområde med akademisk

bearbetning av religiösa fenomen. Beteckningen bör förutsätta både att det bearbetade

materialet har en relation till världsreligionernas mångfald och en tydlig medvetenhet

om mångfalden i de vetenskapliga metoder som också internationellt brukar

förknippas med religious studies and theology. Huvudområdet ska därför kvalitetsbedömas

på likartat sätt som andra huvudområden t.ex. historia, litteraturvetenskap, sociologi

etc. med sin vetenskapliga grund i mångdisciplinära, vida ämnestraditioner och

specialiserade inriktningar. Huvudområdet religionsvetenskap/teologi kan ha skilda profil

vid olika lärosäten, liksom också andra huvudområden utanför detta fält har. Beroende

på lärosätets storlek kan dessutom huvudområdet religonsvetenskap/teologi delas i

flera huvudområden. Antalet huvudområdet inom fältet och innehållet i huvudområde

återspeglar således lärosätets storlek och profil.

2. Lärarresurser

Kvalitet i utbildning och forskning bestäms i hög grad av högskolans vetenskapliga miljö

och lärarkollegiets sammansättning. Vi föreslår därför att man i kraven för lärarkol-

10


legiets omfattning, oberoende av anställningsordningen vid det enskilda lärosätet, markerar

betydelsen av två förhållanden som kan uttryckas som: ”ett fungerande kollegium

med en kritisk massa” och ”ämnessamverkan med relevans för religionsvetenskap och

teologi”. Antalet lärare taget för sig utgör inte en tillräcklig kvalitetsindikator. Avgörande

är också formerna för deras samverkan i seminarium och vid kvalitetstillsynen. I

sådana kollegier kan därför rimligen även ingå lärare från andra relevanta ämnen vars

kompetenser utgör särskild förutsättning för att god kvalitet i verksamheten skall kunna

säkras och utvecklas.

Vi ser det som en värdefull kvalitetsaspekt när Högskoleverket i beslut 2009-08-25 efter

en examensrättsprövning uttrycker som sin uppfattning, angående nödvändiga lärarkompetenser,

att ett antal timanställda lärare som genom avtal eller endorsements kan

knytas till ett lärarkollegium därmed bidrar till den behövliga lärarkompetensen. Genom

att dessa lärare i de flesta fall har anställningar vid andra lärosäten så är deras formella

kompetens odisputabel och därtill utgör de en kvalitativ förstärkning av högskolans

kontakt med både det nationella och internationella vetenskapssamhället. Vi ser också

Högskoleverkets aviserade nya system för kvalitetsgranskning som en i relation till de

senaste rapporterna avgörande förbättring.

3. Yrkesrelevans

För forskning och utbildning i religionsvetenskap och teologi gäller som för andra humanistiska

och samhällsvetenskapliga huvudområden att det akademiska arbetet förutsätter

kommunikativ förmåga, historisk medvetenhet och vetenskapligt förhållningssätt.

Teologi/religionsvetenskap ska bidra till en kompetent professionalitet i relation till de

bearbetade objekten. Man bör märka att detta imperativ inte är ett krav från de konfessionella

gemenskaperna utan från samhället, högskolelag och förordning med krav på

utbildning för anställningsbarhet. Det betyder att kravet är ett krav format av kulturen

och det omgivande samhället till den högre utbildningen och forskningen. Ett av de senaste

och utförliga uttrycken för detta är de Empfehlungen zur Weiterentwicklungen von

Theologien und religionsbezogenen Wissenschaften an deutschen Hochschulen som

Tysklands Wissenschaftsrat den 29 januari 2010 presenterar i en omfattande rapport

http://www.wissenschaftsrat.de/texte/9678-10.pdf Likartad förväntan och krav uttrycker

Europeiska unionen i Communiqué of the Conference of European Ministers Responsible

for Higher Education, Leuven and Louvain-la-Neuve, 28-29 April 2009. De över 40

europeiska utbildningsministrarna, inklusive den svenske, fastslår att den europeiska

högre utbildningen ska förbli fast grundad i Europas intellektuella, vetenskapliga och

kulturella arv, till vilket hör ett samarbete mellan alla berörda parter, inklusive utbildningens

avnämare. Enligt samma kommuniké syftar samverkan mellan akademiska institutioner

och dess så kallade sociala partners, ibland i form av verksamhetsförlagd utbildning,

just till att utbildningen ska bättre svara mot avnämarnas behov, samtidigt som

avnämarna ska bättre förstå utbildningarnas akademiska perspektiv. Till dessa två tunga

europeiska instanser kan fogas Riksrevisionen som 2009-12-14 i sin rapport RiR

2009:28 påpekat brister i lärosätenas tillämpning av bolognareformens krav på anställningsbarhet

efter utbildningen.

Den av Högskoleverksrapporten och svensk lagstiftning betonade åtskillnaden mellan

"kyrka och stat" upplöser inte detta med kulturen som sådan ofrånkomligen givna hermeneutiskt

didaktiska imperativ. Tvärtom ska den förväntade akademiska verksamheten

och kompetensen ha sådan kvalitet att den är till hjälp för enskilda och gemenskaper i

deras relation till traditionerna. Utan professionell religionsvetenskaplig och teologisk

kompetens riskerar det akademiska arbetet med religiösa traditioner att berövas den avgörande

kvalitet som ligger i att vara en rikedom som är allas och ingens. Universitetens

11


Magna Charta uttrycker det som en förpliktelse att "frambringa, undersöka, värdera och

vidareföra kulturen genom forskning och undervisning".

Artikeln avslutad 2010-11-24

12

More magazines by this user
Similar magazines