blockfördelning kring bergkullar i mellersta halland - Göteborgs ...

EARTH SCIENCES CENTRE
GÖTEBORG UNIVERSITY
B520 2007
BLOCKFÖRDELNING KRING BERGKULLAR
I MELLERSTA HALLAND
Malene Dalenbäck
Department of Physical Geography
GÖTEBORG 2007

GÖTEBORGS UNIVERSITET
Institutionen för geovetenskaper
Naturgeografi
Geovetarcentrum
BLOCKFÖRDELNING KRING BERGKULLAR
I MELLERSTA HALLAND
Malene Dalenbäck
ISSN 1400-3821 B520
Projektarbete
Göteborg 2007
Postadress Besöksadress Telefon Telfax Earth Sciences
Centre Geovetarcentrum Geovetarcentrum 031-773 19 51 031-773 19 86 Göteborg University
S-405 30 Göteborg Guldhedsgatan 5A S-405 30 Göteborg
SWEDEN

Abstract
Hilly relief and boulder distribution in central and southern Halland
This study is about the formation of the hilly terrain cut into Precambrian rocks in central and
southern Halland, southwest Sweden. In order to increase the understanding of how these
landforms have developed, boulders and weathering forms on two residual hills were mapped.
The hilly relief in Halland is interpreted as sub-mesozoic as the Precambrian rock is covered
with mesozoic sedimentary rock in Skagerack and Kattegat. In addition outliners of
cretaceous limestone have been found south of Falkenberg and remnants of kaolin-rick clayey
saprolite have been found close to Varberg. In northeast Skåne residual hills in Precambrian
rock with weathering forms, emerge from below a cover of cretaceous limestone. Parts of the
bedrock relief in Halland reminds very much of that in northeast Skåne.
The two residual hills investigated in this study have lots of boulders in connection to the
hills. Rock outcrops, boulders, steep rock slopes and different weathering features have been
mapped in the field with a GPS. The data was processed in a GIS-program (ArcMap) which
resulted in maps of the study areas. The landforms found in the study areas have been
compared with stratigraphically well-constrained landforms described earlier in northeast
Skåne.
Both investigated areas shows weathering forms that resemble those in northeast Skåne.
These similarities indicate that the forms in the investigated areas have developed in the same
way as in northeast Skåne; by deep weathering, probably during the Mesozoic. This statement
is also verified by earlier investigations. There are however alternative interpretations for
some of the forms.
The boulders are distributed in certain directions in relation to the hills. This can be related to
different ice flow directions during, preferably the Weichselian. The results from the
investigated areas confirm earlier investigations that say that there have been several different
ice flow directions in Halland. These different movements have influenced for example
distribution of boulders in different ways over relatively small distances. It is also assumed
that the glacial erosion has been relatively weak.
i

Sammanfattning
Syftet med denna uppsats är att genom fältstudier, kartering och dokumentation av block och
vittringsformer kring bergkullar försöka få bättre klarhet i hur bergkullterrängen i mellersta
och södra Halland har bildats.
Bergkullterrängen i Halland antas vara sub-mesozoisk eftersom urberget är täckt av
mesozoiska sedimentära bergarter i Skagerak och Kattegat och att det har hittats kritkalksten
söder om Falkenberg och kaolinlera i närheten av Varberg. I nordöstra Skåne finns
urbergsbergkullar med vittringsformer som daterats till mesozoikum. Delar av det halländska
landskapet påminner i hög grad om det i nordöstra Skåne. Det gäller t.ex. de två områden som
är föremål för denna studie.
I arbetet har två bergkullar undersökts. I bägge fallen finns det många block i anslutning till
bergkullarna. Hällar, block branter och vittringsformer har karterats med hjälp av GPS. GPSmätningarna
har sedan använts för att göra kartor över områdena i GIS-programmet ArcMap.
Resultatet har jämförts med välbeskrivna lokaler i nordöstra Skåne.
Undersökningen visar att de flesta blocken är rundade-kantavrundade och av lokalt ursprung,
vilket tolkas som att de har vittrats fram på plats genom djupvittring och att de har varit delar i
torbildningar, som sedan har rasat ner och förstörts. Det kan ha skett genom att blocken har
transporterats av glacialerosionen eller genom slutningsprocesser.
De kantiga block som förekommer är lokaliserade nedanför branter och härstammar från ras
eller utglidningar.
Likheter med vittringsformer och blockspridning i nordöstra Skåne, tyder på att de flesta
blocken och vissa andra berggrundsformer i de undersökta områdena har bildats genom
djupvittring under mesozoikum.
Blocken är ansamlade i vissa riktningar i förhållande till bergkullarna. Detta kan kopplas
samman med isrörelseriktningar under kvartär. Resultaten från de undersökta områdena
bekräftar tidigare undersökningar som visar att det har förekommit flera olika
isrörelseriktningar i Halland och att glacialerosionen antagligen har varit relativt svag.
ii

Förord
Detta är en naturgeografisk uppsats på 10 poäng vid Geovetenskapliga institutionen på
Göteborgs universitet. Uppsatsen ingår i en fördjupningskurs i geografi på C-nivå och
genomfördes under ht 06 - vt 07.
När jag valde ämne till min uppsats ville jag gärna ha något med mycket fältarbete, eftersom
det är lärorikt och känns mer som att man har gjort något eget. Både det faktum att
blockspridningen är ganska outforskad och att min metod är relativt oprövad, har gjort det
extra spännande. Arbetet med att göra kartor i GIS har varit en utmaning… Men väldigt
roligt!
Jag vill tacka min handledare Mats Olvmo för stort engagemang, hjälp och idéer under
arbetets gång. Tack även till Fredrik Lindberg för hjälpen med GIS.
Samtliga foton är tagna av författaren. Figurer är gjorda av författaren där inget annat anges.
Veddige 2007-03-20
iii

Innehållsförteckning
1. Inledning och bakgrund...................................................................................................... 3
1.1 Introduktion.................................................................................................................. 3
1.2 Syfte och frågeställningar............................................................................................. 3
1.3 Berggrundsformernas ålder och bildningssätt.............................................................. 3
1.4 Sub-mesozoiska vittringsformer i nordöstra Skåne ..................................................... 7
1.5 Glacialerosionens påverkan.......................................................................................... 9
1.6 Sluttningsprocessernas påverkan.................................................................................. 9
1.7 Vågerosionens påverkan............................................................................................. 10
2. Områdesbeskrivning......................................................................................................... 11
2.1 Övergripande beskrivning .......................................................................................... 11
2.2 Område 1 - Torpa ....................................................................................................... 12
2.3 Område 2 - Rolfstorp.................................................................................................. 12
3. Metodik ............................................................................................................................ 13
4. Resultat............................................................................................................................. 14
4.1 Område 1 - Torpa ....................................................................................................... 14
4.2 Område 2 - Rolfstorp.................................................................................................. 18
5. Diskussion ........................................................................................................................ 22
5.1 Blockens ursprung, form och fördelning.................................................................... 22
5.2 Glacialerosionens betydelse ....................................................................................... 23
5.3 Vågerosionens betydelse ............................................................................................ 24
5.4 Likheter med landskapet i nordöstra Skåne ............................................................... 25
6. Slutsats ............................................................................................................................. 26
Referenser............................................................................................................................. 27

1. Inledning och bakgrund
1.1 Introduktion
Landskapet i mellersta och södra Halland består av bergkullterräng, där mindre urbergskullar
reser sig upp ur planare slätter och vida dalgångar. Karaktäristiskt för landskapet är också att
stora ansamlingar av rundade block ligger i anslutning till flera av bergkullarna.
Berggrundsformer samt rester av leriga vittringsmantlar och sedimentära bergarter har
tidigare undersökts. Detta har utgjort viktiga pusselbitar för att kunna förklara hur det
halländska landskapet har bildats. Blockens ursprung, form och läge i förhållande till
bergkullar kan ge fler ledtrådar om hur och när de halländska berggrundsformerna har bildats.
I nordöstra Skåne finns urbergsbergkullar med vittringsformer och blockansamlingar som är
daterade till mesozoikum och antas vara bildade genom djupvittring. Landskapet i södra och
mellersta Halland påminner i hög grad om det i nordöstra Skåne och kan eventuellt vara bildat
på liknande sätt och vid samma tid.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med denna uppsats är att genom fältstudier, kartering och dokumentation av block och
vittringsformer kring bergkullar försöka få bättre klarhet i hur bergkullterrängen i mellersta
och södra Halland har bildats. Utifrån detta syfte har följande frågeställningar varit föremål
för utredning:
Hur ser blockens fördelning runt bergkullar ut i Halland?
- Vad har blocken för ursprung? (Är de lokala eller ”exotiska”?)
- Vad har blocken för form?
- Hur långt har de flyttats och hur har de hamnat där de är?
- Hur ligger blocken i förhållande till bergkullar?
- Hur och i vilken utsträckning har sluttningsprocesser, glacialerosion eller andra
processer påverkat blockens fördelning?
- Vad finns det för likheter med landskapet i nordöstra Skåne?
1.3 Berggrundsformernas ålder och bildningssätt
Den största delen av Sveriges berggrund utgörs av prekambriska graniter och gnejser,
tillhörande det så kallade urberget. Ovanpå detta finns på vissa ställen yngre sedimentära
täckbergarter, som har avlagrats där vid olika tidpunkter. De mesta av täckbergen har dock
eroderats bort. Men där rester fortfarande ligger kvar kan man se hur landformerna såg ut
under olika tider genom att studera kontaktytan mellan täckberget och urberget. Sedan kan
man följa de gamla erosionsytorna långt ut från täckbergarterna. Stora delar av dagens
landskapsformer är mycket gamla och har bevarats tack vare att täckberg länge har legat kvar
och skyddat dem från att vittra bort. Efter sina lägen i förhållande till de borteroderade
täckbergarterna kallas landskapsformerna subkambriska, submesozoiska osv. D.v.s.
subkambriska landskapsformer har legat under kambriska täckbergarter och submesozoiska
har legat under mesozoiska. (Lidmar-Bergström 2002)
Bergkullterrängen i Halland och sprickdalslandskapet i Bohuslän antas vara avtäckta submesozoiska
erosionsytor. Anledningen till detta är bl.a. att den kuperade urbergsytan
3

försvinner in under mesozoiska sedimentära bergarter i Skagerak och Kattegat. (Lidmar-
Bergström 1995) och (Johansson 2000) (figur1).
Figur 1: Sydsveriges urbergsrelief och täckbergarter, (modifierad efter Olvmo et al.(2005)
och Lidmar-Bergström (2002)).
Figure 1: Relief of the basement and cover rocks in south Sweden, (modified after Olvmo et
al.(2005) och Lidmar-Bergström (2002)).
Teorin om att bergkullterrängen i Halland skulle vara bildad genom djupvittring under
mesozoikum styrks också t.ex. av att det har hittats kritkalksten i Särdal söder om Falkenberg
(Bergström et al. 1973) och kaolinlera (söndervittrat, leromvandlat berg) sydväst om Lindberg,
i närheten av Varberg (figur 1). Kaolinleran vid Lindberg var 0,5 m mäktig och låg i sänkor i
bergytan. (Påsse 1990)
4

Tidseran mesozoikum, som innefattar perioderna trias, jura och krita, sträcker sig från 245
miljoner år sedan fram tills 65 miljoner år sedan (figur 2). Från slutet av trias fram till slutet
av krita var klimatet varmt och fuktigt. Det ledde till en omfattande djupvittring av urberget.
Vittringen började i sprickzoner i bergen, gick ner under markytan, och åt sig sedan in mer
och mer i berget. Ju längre vittringen pågick, desto mindre ovittrat berg blev kvar mellan
vittringszonerna. Mellan de ovittrade bergen fanns söndervittrat berg kvar. Under vissa
perioder eroderades detta vittringmaterial bort. Om vittringen då hade hållit på under en
relativt kort tid, bildades den typ av sprickdalslandskap man ser i t.ex. Bohuslän. Om
vittringen fortsatte under en längre tid kunde bergkullterräng istället bildas, där endast mindre
och mer glesare bergkullar fanns kvar, (figur 3). Bergkullarna kan vara upp till 400 m höga,
men är vanligtvis mellan 50 och 200 meter. (Lidmar-Bergström 2002)
Figur 2: Geologisk tidsskala med åldrar i miljoner år. (www.nrm.se)
Figure 2: Geological timetable with ages in million years. (www.nrm.se)
5

Under krita låg södra Sverige under ett
varmt hav med rikt djurliv. I havet avsattes
kalkhaltiga sediment, som sedan blev till
kalksten. Rester finns fortfarande kvar i
Skåne och södra Halland. (Lidmar-
Bergström 2002) Idag anser man dessutom
att ett kilometertjockt täcke av sediment från
äldsta tertiär har funnits. De flesta studier
tyder på att sedimenten eroderades bort och
urbergsytan kom fram igen i slutet av tertär.
(Japsen mfl 2002) De frilagda bergkullarna
kunde nu brytas ner ytterligare genom
ytvittring och sluttningsprocesser (figur 3).
(Lidmar-Bergström 2002)
Figur 3: Utvecklingen av urbergsreliefen i
södra Sverige, över en väst-ostlig profil.
(Lidmar-Bergström 2002)
Figure 3: The development of the relief in
precambrian rock in southern Sweden, by a
west-east profile. (Lidmar-Bergström 2002)
6

1.4 Sub-mesozoiska vittringsformer i nordöstra Skåne
I nordöstra Skåne finns bergkullarna Ivöklack och Kjugekull. Eftersom båda är omgivna av
kritkalksten är vittringsformerna av mesozoisk ålder. (Magnusson et al. 1983).
Lidmar-Bergström (1989) delar in kretaceiska vittringsformer i tre olika grupper:
1. Större former: Bergkullar
2. Mellanformer: Torbildningar och nedrasade torbildningar, rundade block, bergbranter,
ofta i form av flared slopes (utbuktande branter) (figur 4), samt rundvittrade sprickor.
3. Mindre former: Små oregelbundna håligheter i berg och block, samt ojämna, knottriga
ytor.
Figur 4: Flared slope
Figure 4: Flared slope
Tor är en uppstickande bergformation som har ett eller flera lösvittrade block ovanpå sig, som
ligger kvar i sitt ursprungliga läge. De finns ofta i områden som inte har varit nedisade, t.ex.
Storbritannien och Tyskland. Här i Sverige har de oftast förstörts av glacialerosionen genom
att isen har flyttat blocken. I tropikerna är tors och inselberg (restberg) typiska former i
landskapet, särskilt i urberg. (Lidmar-Bergström et al 1979) Det finns olika teorier om hur
tors har uppkommit, men den mest stödda (Linton 1955), är att de har bildats under jord
genom djupvittring och vatten som cirkulerar utmed berggrunden i sprickor. Därefter sker en
marksänkning och borterosion av det lösvittrade materialet (figur 5).
Figur 5: Bildning av tor.
Figure 5: The formation of a tor.
7

Kjugekull – ett exempel på ett krittidsberg i nordöstra Skåne
Berggrunden vid Kjugekull är grovbankad och relativt sprickfattig med stora block. Större
partier är skilda från sammanhängande hällpartier genom sprickbildning, dessa kan ibland
urskiljas som torbildningar. Rester av kalk förekommer i t.ex. sprickor. (Magnusson et al.
1983)
I skyddade lägen på ett flertal klippväggar och på ett stort antal block finns karaktäristiska
knotterytor där kvarts och fältspatskristaller står upp. Rester av kalksten har påträffats på eller
i anslutning till flera av dessa ytor, vilket kan datera dem till krittiden. På mer exponerade ytor
har knotterytorna försvunnit. (Magnusson et al. 1983)
De stora blocken kan ha plockats av isen direkt från torbildningar och transporterats en kort
sträcka eller ingått i kritans bottenkonglomerat och knappt förflyttats något. (Magnusson et al.
1983) Blocken ligger i ansamlingar, dels söder om och dels nordväst om kullen (figur 6).
Även i väster finns några, men längs kullens östra del knappt ett enda.
Figur 6: Utbredning av branter, block och vittringsformer på Kjugekull nordöstra Skåne,
(Lidmar-Bergström 1983).
Figure 6: Rock cliffs, boulders and weathering features at the hill Kjugekull northeast Skåne,
(Lidmar-Bergström 1983).
8

På Kjugekull finns rester av kritkalksten även i djupt vittrade sprickor. Det bevisar att
sprickorna fanns innan krita. Flared slopes har hittats på flera ställen. (Lidmar Bergström
1989)
Ivöklack – en skärning genom en krittida vittringsprofil
1889 öppnades en lertäkt på Ivöklack. Man bröt bort de lösa jordlagren och kalkstenen för att
komma åt den kaolinvittrade Vångagraniten som ligger under. Sedan 1960 är täkten övergiven,
men nu är det i stället en viktig lokal för att studera gamla landskapsformer. I kaolinen och
kritkalkstenen finns kärnblock av granit. I lägre nivåer ligger kaolinen mellan urberget och
kalkstenen. I övre nivåer ligger kalkstenen direkt på urberget. Detta visar att kaolinen delvis
har eroderats bort innan den kretaceiska sedimentationen. De delar av urberg som blottades
efter att man har brutit bort kalksten och kaolin har inte utsatts för glacialerosion. Därför kan
man se hur de gamla vittringsformerna såg ut innan isen påverkade dem. (Lidmar Bergström
1989)
Berggrundsformerna under både kaolin och kalksten är rundade branter med rundvittrade
sprickor. Rundningen är inte skapad av glacialerosion, utan av mesozoisk vittring. Detta tyder
på att de huvudsakliga landskapsformerna har skapats under mesozoikum och sedan inte
påverkats i så stor utsträckning av glacialerosionen. (Lidmar-Bergström 1989)
1.5 Glacialerosionens påverkan
Under den kvartära tiden har Europa utsatts för flera nedisningar med värmeperioder mellan.
Den senaste istiden kallas Weichsel. Weichsel-isen började dra sig tillbaka från Halland för
omkring 13 400 år sedan. (Påsse 1990) Berggrunden har påverkats genom att glacialerosionen
har bildat t.ex. isräfflor och rundhällar. Men på senare tid har det diskuterats om glacialerosionen
verkligen har haft så stor påverkan på berggrundsformerna som man tidigare trott.
Detta behandlas t.ex. av Lidmar–Bergström (1989) och Olvmo et al. (2002). Det har blivit
mer och mer uppenbart att djupvittring under mesozoikum har skapat de huvudsakliga
berggrundsformerna vid västkusten och i södra Sverige. Mellanformer har dock påverkats till
viss del. Eftersom det finns hällar med isräfflor från flera olika isrörelseriktningar kan
glacialerosionen inte ha nått särskilt djupt. (Olvmo et al. 2002)
1.6 Sluttningsprocessernas påverkan
I diskussionen om blockspridningen kan man i det aktuella området tänka sig att en viss
påverkan har skett genom sluttningsprocesser, eftersom några sluttningar är branta.
Det finns flera olika typer av sluttningsprocesser. De som är mest aktuella i detta fall är de
rörelser som sker i berg och där material (i detta fall block) glider eller faller ner för en
sluttning eller brant. Ju brantare sluttningen är, desto snabbare går rörelsen. Block som har
vittrats loss från berggrunden kan transporteras ner för en slutning genom att glida längs plan i
berggrunden (rock slide), rulla nedåt, eller falla fritt om det är tillräckligt brant (rock fall). Om
sten och block mm kontinuerligt bryts loss och faller ned för en brant sluttning kan så kallade
talus bildas, en kon av sten och block nedanför branten. (Marshak 2001)
9

1.7 Vågerosionens påverkan
I de undersökta områdena ligger högsta kustlinjen (HK) på ligger ungefär 70-75m. (Påsse
1990) Detta innebär att både område 1 och 2 har varit små öar i havet precis efter inlandsisens
avsmältning. Utifrån denna uppgift kan man tänka sig att det har skett en viss påverkan från
vågerosion/svallning i området.
All landyta som ligger under HK har efter inlandsisens avsmältning vid något tillfälle legat
vid kustlinjen. Jordarterna har då påverkats av vågorna och mer eller mindre omlagrats. Det
finkornigaste materialet svallas ut och avsätts längre ut från kusten. Ju längre ut från den
dåvarande stranden man kommer, desto finkornigare material. Nära stranden avsätts grus och
sand och längre ut lera. Kvar vid kustlinjen kan det finnas klapper, block och sten som har
frisköljts från finkornigare jordlager och avrundats. (Påsse 1988)
10

2. Områdesbeskrivning
2.1 Övergripande beskrivning
De två undersökningsområdena ligger båda någon mil från Varberg (figur 7).
Berggrunden i mellersta Halland bildar en kustslätt, som når upp till ca 50 meter över havet på
de högsta ställena. Längre inåt land finns bergkullterrängen med sin kuperade relief. Ännu
längre in reser sig ett högland med något jämnare yta (figur 7).
Figur 7: Reliefkarta över de mellersta delarna av Halland, med de två
undersökningsområdena utmärkta.
Figure 7: Reliefmap of central Halland, with the two investigated areas marked.
11

Utgångsläget är det subkambriska peneplanet. Berggrunden i området är uppdelad i ett antal
tektoniska block som lutar åt olika håll. Reliefen varierar inom respektive block. Detta har
tolkats som att de delar av blocken som har högre relativ relief har lyfts upp under
mesozoikum och har djupvittrats, medan de områden som inte höjts i samma omfattning, t.ex.
kustslätten, har kvar mer av den plana sub-kambriska ytan beroende på att de palaeozoiska
sedimentbergarterna funnits kvar här längre. (Lidmar-Bergström et.al. 1992)
I området för jordartskartan 5B Varberg NO (1989) visar de flesta isräfflorna på en
isrörelseriktning från nordost. Detta tros vara den huvudsakliga isrörelseriktningen både under
Weichsel och den närmast föregående nedisningen Saale. Men även isrörelser från norr,
nordväst och sydost kan spåras. Rundhällar med en flack, slipad stötsida och en plocksida är
ovanliga i området. Istället är hällarna ofta rundade från alla håll, vilket kan tyda på att de är
slipade av flera olika isrörelser. Högsta kustlinjen ligger på ungefär 70-75m. (Påsse 1990)
2.2 Område 1 - Torpa
Det undersökta området är drygt 200x200 m och utgörs av en bergkulle omgiven av
hundratals block av varierande storlek och form. Bergarten är den grovt-medelkorninga
torpagraniten, som bildades för 1420 miljoner år sedan (Påsse 1990). De högsta delarna
befinner sig på ungefär 80 möh, vilket är strax över HK. Berget är omgivet av betesmark i
väst, tomtmark och odlingsmark i norr, landsväg i ost och mestadels tomtmark i söder. Berget
är till viss del täckt av ett tunt lager av delvis morän och delvis grus (Jordartskartan 5B
Varberg NO, 1989). Kullen är bevuxen med lövträd och enebuskar mm och har troligtvis
använts som betesmark för får.
Bergkullen ligger i östra kanten av ett sönderstyckat, lite högre parti som reser sig upp över
kustslätten. Öster om berget finns en bred dalgång som sträcker sig i NNO-SSV riktning, och
förenar sig med kustslätten i söder (figur 7).
2.3 Område 2 - Rolfstorp
Området utgörs av en bergkulle som liksom den första omges av hundratals block. Bergarten
är granitisk gnejs, som är äldre än torpagraniten (Påsse 1990). Liksom det förra området är
detta också drygt 200x200 m. Norr och väster om berget finns en golfbana. Söder om sluttar
det ner mot en grävd kanal. Öster om berget finns en liten sänka och på andra sidan höjer sig
en annan bergkulle. Högsta delarna av berget når strax över 90 möh, alltså även här över HK.
I området, som är ett naturreservat, växer bokskog och det finns några uppmärkta
vandringsstigar. Jordarten är morän (Jordartskartan 5B Varberg NO, 1989), men uppe på
berget är moräntäcket tunt och företrädesvis lokaliserat till sänkor i berggrunden.
Denna bergkulle befinner sig lite längre in i det kuperade landskapet än den i område 1. En bit
sydväst om området övergår terrängen i kustslätt, men i övriga riktningar består reliefen av
bergkullterräng (figur 7).
12

3. Metodik
Fältarbetet utfördes under perioden 29 september – 18 oktober 2006. Två områden i mellersta
Halland har undersökts, (se kap. 2). De har valts ut eftersom de har många block i anslutning
till sig. Blocken fick dock inte uteslutande härstamma från ras. Koordinater för hällar, block,
branter och vittringsformer har tagits fram med hjälp av GPS och protokollförts. GPSen är 12kanalig
av märket Garmin etrex. Över 1200 koordinater har antecknats. Vid kartering av
hällar, branter och vittringsformer har endast koordinater, höjdvärden och kommentarer
antecknats. Vid kartering av block har även rundning och storlek dokumenterats. I område 1
är blocken indelade i två kategorier när det gäller rundning: runt-kantavrundat och kantigt. I
område 2 är blocken indelade i tre kategorier: helt runt, kantavrundat och kantigt. I figur 8
visas schematiska bilder av hur de olika formerna kan se ut. Block under 50 cm i diameter har
ej karterats.
Figur 8: Former på block: Kantigt, kantavrundat och helt runt.
Figure 8: The shape of boulders: Angular, edge-rounded, rounded.
Alla värden har lagts in i Excel, för att sedan göras om till .dbf-filer. De har sedan använts för
att göra kartor över områdena i GIS-programmet ArcMap, där de karterade blocken mm har
lagts in på topografiska kartor hämtade från lantmäteriets digitala kartbibliotek.
Eftersom bergkullterrängen i mellersta och södra Halland har likheter med landskapsformerna
i nordöstra Skåne kommer denna studie att jämföras med de studier som har gjorts där.
Magnusson et al. (1983) sid 135 skriver att: ”Kjugekull kan användas som facit till likartade
former på andra ställen med vars hjälp den subkretaseiska erosionsytan kan identifieras.”
Kartering med GPS har visat sig innebära några felkällor. GPSen fungerar bäst och är mest
rättvisande när man befinner sig på öppna områden. I de undersökta områdena har det
däremot varit mycket höga träd, på vissa ställen ganska tät växtlighet och GPSen är då mindre
tillförlitlig, eftersom den inte får kontakt med tillräckligt många satteliter. Detta har t.ex.
inneburit att vissa block på kartan har hamnat lite ovanför en brant istället för nedanför, som
de ligger i verkligheten. Överlag visas block och branter mm på kartan inte exakt på de
positioner de har i verkligheten. De övergripande mönstren stämmer dock bra med
verkligheten och GPS är ändå det bästa verktyget för kartering i detta fallet eftersom andra
metoder hade varit alldeles för tidsödande när det rör sig om så många mätpunkter.
13

4. Resultat
4.1 Område 1 - Torpa
Block förekommer i alla riktningar utom nordväst, men den större delen ligger på östra sidan
av kullens krön (figur 9 och bilaga 1). Den största ansamlingen av riktigt stora block finns på
den nordöstra sidan (figur 9, 13 och bilaga 1). (Figur 9 och bilaga 1 är samma figur men i
bilagan är figuren större och har bättre upplösning.)
Blockansamlingarna är koncentrerade till på eller vid den undersökta bergkullen. I de
närmaste omgivningarna till bergkullen finns nästan inga block.
Nästan alla block (97%) är av den lokala bergarten. De block som inte är det är aldrig större
än 1 m i diameter. (Eventuellt med undantag för ett pegmatitblock, se nedan.) Blocken av
annan bergart härstammar troligtvis från morän.
De flesta blocken (95%) är rundade-kantavrundade och förekommer i alla riktningar utom
nordväst. (figur 11). De kantiga blocken återfinns i huvudsak på den norra och nordöstra sidan
(figur 10). Berget är bortsprängt på några ställen inom området, men i mycket liten
omfattning. Största delen av de kantiga block som förekommer härstammar från dessa
sprängningar.
De flesta blocken ligger på lite lägre nivåer i terrängen. Det finns en del block uppe på berget
och uppe på hällarna, men större delen ligger på sluttningarna. En del ligger också vid bergets
fot, där reliefen börjar plana ut.
På en hällyta nordost om kullens krön, halvvägs upp på berget, finns ett stort block som ligger
frilagt genom sprickbildning och är avrundat i kanterna. På formen syns det tydligt att blocket
har varit en del av hällen och ligger kvar i sitt ursprungliga läge (figur 14).
Berggrundsformerna är överlag rundade. I nordost är formerna däremot rundare och flackare
medan de i sydväst och väst är brantare (figur 12). Stora områden består av häll och där det
finns jordtäcke är det relativt tunt. Det finns en brant i södra delen av området som kan tolkas
som flared slope.
På vissa ställen är berggrunden vittrad på ett speciellt sätt. Detta anges som gropiga
vittringsytor i figur 9, 15 och bilaga 1. Dessa vittringsytor kan beskrivas på följande sätt:
Avrundade små hål eller gropar på ett par mm till två cm (figur 15). Kanterna på hålen är
mjukt avrundade. Kristaller av fältspat och kvarts har vittrats minst och de kristaller som står
upp över ytan eller utgör kanter av hål är också avrundade. Dessa vittringsformer förekommer
i alla väderstreck, på block, branter och hällar.
Högst uppe på bergkullen ligger ett stort pegmatitblock (ca 3 m i diam). Blocket kan ha
plockats och transporterats till platsen av isen. Eller kan det ha tagits dit av människor. Men
det är svårt att svara på varför de skulle ha tagit dit det. Eftersom de ingående mineralerna är
de samma som i Torpagraniten kan man gissa att det har sitt ursprung i samma bergart som
den i området, men eftersom det inte har hittats några större pegmatitgångar i just denna
bergkullen, så härstammar det troligtvis från en plats utanför undersökningsområdet.
14

Figur 9: Karta över område 1 - Torpa.
Figure 9: Map over area 1 - Torpa.
Figur 10: Kantiga block, Torpa.
Figure 10: Angular boulders, Torpa.
15

Figur 11: Rundade och kantavrundade block, Torpa.
Figure 11: Rounded and edge-rounded boulders, Torpa.
Figur 12: Höjdprofiler, Torpa.
Figure 12: Topographical profiles across the hill at Torpa.
16

Figur 13: Stora block vid bergets nordöstra sida, Torpa.
Figure 13: Large boulders on the northeast side of the hill at Torpa.
Figur 14: Block avskiljt från hällen genom sprickbildning, men ligger kvar i sitt ursprungliga
läge, Torpa.
Figure 14: Boulder separated from rock outcrop by joints, but still left in its in situ position.
Figur 15: Gropiga vittringsytor, Torpa, (hålen / groparna är ca 2 mm till 2 cm).
Figure 15: Cavernous weathering on rock surface at Torpa, (the holes are about 2 mm to 2
cm).
17

4.2 Område 2 - Rolfstorp
Större delen av blocken ligger nord, nordväst, väst och sydväst om bergets krön. I övriga
riktningar finns ett fåtal block (figur 16 och bilaga 2). (Figur 16 och bilaga 2 är samma figur
men i bilagan är figuren större och har bättre upplösning.)
Liksom i område 1 är nästan alla block (98%) av den lokala bergarten. Även här är de block
som inte är det aldrig över 1 m i diameter och de kan betraktas som en del av moränen.
De flesta blocken (74%) är rundade-kantavrundade. På den västra och sydvästra sidan ligger
en relativt stor andel helt runda block. Där finns även kantavrundade, men bara något enstaka
kantigt (figur 16, 17 och bilaga 2). Nästan alla kantiga block ligger på den branta norra sidan
(figur 17). I anslutning till den större branten, norr om kullens krön, ligger talusliknande
ansamlingar av kantiga och en del kantavrundade block. Dessa härstammar med stor
sannolikhet från ras.
Block finns i alla nivåer, både uppe på kullen, i sluttningar, vid bergets fot och som tidigare
nämnts nedanför branter. Den största andelen återfinns dock i nedre delen av sluttningarna.
De flesta blocken som ligger uppe på berget är rundade-kantavrundade.
Sydost om bergkullen finns en annan bergkulle som också har block i anslutning till sig.
Dessa block härstammar dock mest från ras. I övrigt är blockansamlingarna inom några
hundra meters avstånd koncentrerade till på eller vid den undersökta bergkullen. Förövrigt
finns enstaka block utspridda runt omkring. De är troligtvis en del av moränen.
Norr om kullens krön finns en flera meter hög lodrät brant. I övrigt kännetecknas den norra
sidan av branta partier (figur 16, 19 och bilaga 2). Även den västra sidan är ganska brant,
medan de andra sidorna, särskilt den sydöstra är flackare (figur 19).
Berggrunden visar även upp en tydlig bankning. På några ställen på den norra sidan har block
spruckit loss och glidit ner en liten bit längs bankningsplanet (figur 20).
Det finns även här torliknande bildningar, där block har skiljts från berget genom sprickor,
men fortfarande ligger kvar på sin plats (figur 21). Dessa block är kantavrundade och finns
nedanför eller i en brant som vetter mot nordväst.
18

Figur 16: Karta över område 2 - Rolfstorp.
Figure 16: Map over area 2 - Rolfstorp.
Figur 17: Kantiga block, Rolfstorp.
Figure 17: Angular boulders, Rolfstorp.
19

Figur 18: Rundade och kantavrundade block, Rolfstorp.
Figure 18: Rounded and edge-rounded boulders, Rolfstorp.
Figur 19: Höjdprofiler, Rolfstorp.
Figure 19: Topographical profiles across the hill at Rolfstorp.
20

Figur 20: Bankningsplan på bergets norra sida, Rolfstorp.
Figure 20: Sheet structures at the north side of the hill at Rolfstorp.
Figur 21: Torbildningar på bergets nordvästra sida, Rolfstorp.
Figure 21: Torlike features at the northwest side of the hill at Rolfstorp.
21

5. Diskussion
5.1 Blockens ursprung, form och fördelning
Det faktum att blocken är av lokal härkomst och att blockansamlingarna är koncentrerade till
de undersökta bergkullarna, tyder på att blocken har bildats på plats. Eftersom båda kullarna
tillsammans med omgivande blockansamlingar utgör områden som sträcker sig över ungefär
200 meter, och blocken är bildade på plats, kan man anta att de har flyttats max 200 meter. I
många fall kortare. Några av blocken ligger kvar i sitt ursprungliga läge. Detta finns det
exempel på i båda områdena i form av block som har skiljts från berget genom sprickbildning,
men ligger kvar i det ursprungliga läget (figur 14 och 21).
I område 2 (Rolfstorp) finns talusliknande högar av kantiga till kantavrundade block. Dessa
förekommer oftast nedanför branter och har brutits loss från berget genom t.ex.
tryckavlastning och/eller frostsprängning och rasat ner (rock fall).
De mer rundade blocken som dominerar i område 1 (Torpa) och som även förekommer rikligt
i område 2, är troligtvis utvittrade ur berget på något annat sätt. Eftersom blocken är av lokal
härkomst kan de inte ha rundats av transport. Rundade block förekommer både på Kjugekull
och Ivöklack. Dessa är bildade genom djupvittring under mesozoikum, vilket även kan vara
fallet i de undersökta områdena. Denna teorin styrks av de rester av kritkalksten och
kaolinlera som har hittats i närheten (Bergström et al. 1973 och Påsse 1990), samt det faktum
att urbergsytan försvinner in under mesozoiska sedimentära bergarter i Skagerak och Kattegat
(Lidmar-Bergström 1995 och Johansson 2000).
Djupvittringen formar tors som sedan kan rasa eller förstöras av olika processer. I båda
områdena finns spår av torbildningar genom de block som ligger kvar i sitt ursprungliga läge.
En del block ligger uppe på bergen, men de flesta ligger på sluttningarna eller vid bergets fot.
Blocken kan från början ha legat högre upp i terrängen, uppe på bergkullarna som
torbildningar och sedan transporterats till sina nuvarande lägre positioner. Ansamlingarna av
runda-kantavrundade block kan alltså vara nedrasade tors. Det finns flera möjliga processer
som kan ha orsakat nedrasningen. Det är möjligt att blocken här, liksom i nordöstra Skåne,
har plockats av isen från torbildningar eller ingått i vittringsprofiler. Om glacialerosionen har
varit inblandad kan man koppla samman nedrasade tors med isrörelseriktningen. Detta
kommer att behandlas mer längre fram.
Vid de brantare partierna i område 2 är det uppenbart att blocken har flyttats till lägre nivåer
genom ras. Men många andra block som ligger i eller nedanför flackare sluttningar kan även
de ha påverkats av sluttningsprocesser. Det finns exempel där block har glidit längs
bankningsplan (figur 20). Blocken kan även ha rullat ner för sluttningen. Om det är tillräckligt
brant och blocket ligger ostadigt kan det börja röra sig nedåt, eventuellt med hjälp av någon
utlösande faktor som exempelvis skakning. Detta kan ha uppkommit i samband med rörelser i
jordskorpan t.ex. jordbävning. Det finns också en liten möjlighet att block kan ha rört på sig i
samband med att man har sprängt i berget, vilket har förekommit i område 1.
Om blocken har omgetts av vittringsmantlar kan de ha rasat ner när vittringsmaterialet
eroderas bort.
22

5.2 Glacialerosionens betydelse
Om blocken i de undersökta områdena härstammar från nedrasade tors, kan man koppla
samman detta med isrörelseriktningen. Blocken ligger liksom på t.ex. Kjugekull (figur 6)
ansamlade i vissa riktningar i förhållande till bergkullen. Blocken skulle då ligga på ”läsidan”
från isrörelsen.
Om denna teori stämmer skulle blockdistributionen i område 1 visa på en isrörelse från väst
eller sydväst (figur 22). Område 2 skulle visa på en isrörelse från nordost, ost, sydost eller syd.
Eftersom en stor andel av blocken som ligger norr om kullen är kantiga, så antas de inte
härstamma från några torbildningar, utan snarare från ras och utglidningar av block som
lösgjorts från det ”friska” exponerade berget. Sydväst om berget finns den största andelen
rundade-helt rundade block, vilket kan stödja en huvudsaklig isrörelse från nordost (figur 23).
Figur 22: Uppskattad isrörelseriktning utifrån blockens fördelning, Torpa.
Figure 22: Possible ice flow directions indicated by the boulder distribution at Torpa.
Figur 23: Uppskattad isrörelseriktning utifrån blockens fördelning, Rolfstorp.
Figure 23: Possible ice flow directions indicated by the boulder distribution at Rolfstorp.
23

Mönstret i område 2 stämmer mest överens med de två senaste glaciationernas isrörelseriktningar,
medan område 1 nästan visar på en motsatt riktning. Undersökningen visar alltså
att det kan finnas spår i landskapet från flera olika isrörelser. Även om nordost antas vara den
huvudsakliga isrörelserikningen under de två senaste glaciationerna finns det, som tidigare
nämnts (Påsse 1990), spår som visar att det även kan ha förekommit andra rörelseriktningar i
isen.
Detta tyder också på att den senaste glaciationen inte har kunnat utplåna spåren från de
tidigare. Kanske har glacialerosionen inte haft så stor kraft att den har kunnat påverka särskilt
mycket av berggrundsformerna. Detta tas även upp av Lidmar–Bergström (1989) och Olvmo
et al. (2002).
De olika isrörelseriktningarna kan härstamma från helt olika istider, eller så kan det ha funnits
variationer under en och samma glaciation. Det kan bero på att det har funnits lokala,
avsnörpta glaciärer, eller att isdelaren i den stora huvudisen har flyttat sig t.ex. på grund av att
glaciären har vuxit eller krympt. Lokala skillnader i hur pass bottenfrusen isen har varit och
hur mycket den eroderade i olika perioder och områden kan också förklara skillnaderna. Isen
kan även ha eroderat olika mycket beroende på hur den storskaliga topografin ser ut. Vid
dalgångar och jämnare ytor kan isrörelsen ha varit annorlunda än vid mycket kuperade ytor.
Område 2 ligger uppe i bergkullterrängen, medan område 1 ligger i kanten av ett bergparti i
anslutning till en bred dalgång.
Område 2 ligger på en lite högre nivå än område 1 . Detta kan betyda att område 2 har
avtäckts från eventuella täckbergarter och vittringsmantlar tidigare än område 1. Kanske har
urberget och torbildningarna i det ena området fortfarande varit delvis täckt under någon eller
några av nedisningarna. Det kan förklara att glacialerosionen har påverkat de två områdena
olika.
I område 2 befinner sig de flesta blocken nedanför de brantaste sluttningarna, medan det i
område 1 finns flest block i och nedanför de flackaste partierna. Detta kan tyda på att det i
område 2 har skett en blockspridning huvudsakligen orsakad av sluttningsprocesser, medan
glacialerosionen har haft större betydelse för omfördelningen av block i område 1.
Påsse (1990) nämner att den vanliga typiska rundhällen är ovanlig i Varbergsområdet. Kanske
beror det inte bara på att hällarna är slipade från olika riktningar, utan även på att hällarnas
grundläggande form är skapad genom djupvittring och sedan inte har ändrats särskilt mycket
av glacialerosionen. Det finns som tidigare nämnts, (Lidmar–Bergström, 1989 och Olvmo et
al. 2002), argument för att glacialerosionen har haft relativt liten påverkan på berggrunden i
jämförelse med den mesozoiska djupvittringen.
5.3 Vågerosionens betydelse
Eftersom båda områdena delvis ligger under HK kan man inte utesluta att vågerosion har
påverkat blocken. Eftersom blocken är relativt stora är det inte särskilt troligt att de har
transporterats eller omfördelats av vågor. Däremot kan vågorna ha hjälpt till att svalla bort
vittringsmaterial och jordlager runt blocken, samt ha hjälpt till med rundningen. Man skulle
kunna tänka sig att blocken ingår i en svallad morän. Men blockens lokala härkomst samt att
det inte finns något svallsediment i anslutning till områdena talar emot detta.
24

5.4 Likheter med landskapet i nordöstra Skåne
I båda områdena, finns vittringsformer som liknar de i nordöstra Skåne. Dessa har beskrivits
som kretaceiska vittringsformer bildade genom djupvittring. Vad som i de undersökta
områdena har tolkats som: bergkullar, torbildningar och nedrasade torbildningar, rundade
block, brant berggrund, på något ställe flared, samt små håliga och knottriga ytor, förekommer
även i nordöstra Skåne. Det är dock en tolkningsfråga om man likställer de olika formerna,
eftersom de är beskrivna med ord och inte sedda av en och samma person i verkligheten.
De vittringsformer som beskrivs från område 1 och benämns gropiga vittringsytor, har
likheter med de ”knotterytor” som beskrivs från Kjugekull. De gropiga vittringsytorna i
område 1 är mycket intressanta eftersom de är så säregna. Det är svårt att avgöra hur de kan
ha uppkommit. Den rundade formen vid groparnas kanter och på kristaller kan tyda på
mesozoisk vittring. De kan också ha bildats vid en senare tidpunkt, t.ex. av saltvattenstänk när
berget låg som ett skär ute i havet. En annan möjlighet är att de har slipats fram med hjälp av
strömmande vatten. Glacialerosion verkar inte troligt eftersom de ibland är lokaliserade på
ganska lodräta branter som isen knappast kan ha glidit över. Däremot kan de ha skapats av
strömmande vatten under isen. De skulle vara intressant att göra en noggrannare undersökning
av dessa vittringsformer och leta efter liknande former på andra ställen i närheten. Att område
2 inte har dessa gropiga vittringsytor kan bero på att där är en annan typ av berggrund som
t.ex. är mycket finkorningare.
25

6. Slutsats
Undersökningen visar att de flesta blocken är rundade-kantavrundade och av lokalt ursprung,
vilket tolkas som att de har vittrats fram på plats, genom djupvittring och att de har varit delar
i torbildningar som sedan har rasat ner och förstörts. Det kan ha skett genom att blocken har
transporterats av glacialerosionen eller genom sluttningsprocesser.
De rundade-kantavrundade blocken ligger företrädesvis i sluttningar och vid bergens fot, men
förekommer också uppe på bergen. En del block ligger kvar i sitt ursprungliga läge, andra har
flyttats en kort bit, max 200 meter.
De kantiga block som förekommer är lokaliserade till nedanför branter och härstammar från
ras eller utglidningar. Det finns också några få block som har sprängts loss ur berget (av
människor).
Likheter med vittringsformer och blockfördelning i nordöstra Skåne, tyder på att de flesta
blocken och vissa andra berggrundsformer i de undersökta områdena har bildats genom
djupvittring under mesozoikum. Detta påstående styrks av tidigare undersökningar som visar
att det finns kaolinlera i närheten och att urberget är täckt av kritkalksten i havet utanför.
Blocken är ansamlade i vissa riktningar i förhållande till bergkullarna. Detta kan kopplas
samman med isrörelseriktningar under kvartär. Resultaten från de undersökta områdena
bekräftar tidigare undersökningar som visar att det har förekommit flera olika
isrörelseriktningar i Halland och att glacialerosionen antagligen har varit relativt svag.
26

Referenser
Bergström L, Christensen W.K, Johansson C och Norling E (1973). An extension of upper cretaceous
rocks on the Swedish west coast at Särdal. I Bulletin Geological Society of Denmark, 22 s. 84-154.
Japsen P, Bidstrup T & Lidmar-Bergström K (2002). Neogene uplift and erosion of southern
Scandinavia induced by the rice of the South Swedish Dome. I Doré A.G, Cartwright J.A, Stoker M.S,
Turner J.P & White N: Exhumation of the North Atlantic Margin: Timing, Mechanisms and
Implications for Petroleum Exploration. Geological Society, London, Special Publications, 196 s. 183-
207.
Johansson M (2000). The role of tectonics, structures and etchprocesses for the present relief in
glaciated precambrian basement rocks of sw Sweden. Earth Science center, Göteborg University. A 53.
Lidmar-Bergström K (2002), Berggrundens ytformer. I Sveriges National Atlas Berg och jord, s 44-54.
Lidmar Bergström K (1989), Exhumed Cretaceous landforms in South Sweden. Lund. 40 sidor.
Lidmar-Bergström K och Olvmo M (1992), Skåror och skuror i Sydsverige. Exkurssionsguide för
Svenska forskningsgruppen i geomorfologis exkursion, maj 1992.
Lidmar-Bergström K (1995). Relief and saprolites through time on the Baltic Shield. I
Geomorphology, 12 s. 45-61.
Lidmar-Bergström K och Rapp A (1979), Torbildningar i nordöstra Skåne. I Svensk geografisk årsbok,
55 s.5-10.
Linton D.L. (1955), The problem of tors. I Geogr. Jahrb. 121, s. 470-487.
Magnusson S-E och Lidmar-Bergström K (1983), Fossila vittringsformer från krittiden på Kjugekull. I
Svensk geografisk årsbok, 59s. 124-137.
Marshak S (2001), Earth – portrait of a planet. W. W. Norton & Company, New York. 734 sidor.
Olvmo M och Johansson M (2002), The significance of rockstructure, lithology and pre-glacial deep
weathering for the shape of intermediate-scale glacial erosional landforms. I Earth Surface Processes
and Landforms 27, s.251-268.
Påsse T (1988), Beskrivning till jordartskartan 5B Varberg SO/Ullared SV. SGU Ae 86. 98 sidor.
Påsse T (1990), Beskrivning till jordartskartan 5B Varberg NO. SGU Ae 102. 117 sidor.
Naturhistoriska riksmuseets hemsida, 2007-05-19:
http://www.nrm.se/utstallningarcosmonova/jourhavandeforskare/jourhavandegeolog/tidsskala.4.1f76b
b0e108d80568b080003209.html
Kartor
Jordartskartan 5B Varberg NO, SGU Ae 102 (1989).
Lantmäteriets digitala kartbibliotek, www2.geoimager.com/digibib/, 2006-11-15.
Olvmo M, Lidmar-Bergström K, Eriksson K och Bonow J (2005), Saprolite remnants as indicators of
pre-glacial landform genesis in Southeast Sweden. I Geografiska Ann 87A, s. 447-460.
27

Bilaga 1
28

Bilaga 2
29